Skarpatorpsskolan 5b l111ngt borta och n222ra

Ber채ttelser av 5B Skarpatorpsskolan

Nyåret i Kina Jag såg hur fantastiskt det var och ville se det igen. Det var så roligt att se det och speciellt med mina släktingar. Jag ville se det igen men då får man vänta i ett år och det orkar man inte. För ett år känns som en evighet men det är det värt ibland.

När jag var där sist så var jag och hälsade på min faster. Vi gick till resturanger ofta men ibland var vi hemma och åt mat . Jag, min lilla syster och min fasters man brukar åka ut till stan medan min faster jobbar. Min kusin går i skolan och mina föräldrar handlar mat.

En gång när jag åkte hem till min faster så var det människor som hade på sig dräkter. Dräkterna liknade drakar. Dräkterna var guldiga och vita. Jag kände på en av dräkterna. De var lena och sköna. Det var två personer som var i Draken. Dräkterna var tunga och stora. De som var i dräkterna rörde sig smidigt och snabbt. Jag skulle inte ha klarat av det kan jag säga. Det var kinesiskt nyår. De som hade på sig dräkterna gjorde en uppvisning. Det var roligt och kul att se. De kastade ut godis.

Jag fångade några. De var goda. När uppvisningen var klar så rullade de ut något.

Jag visste inte vad det stod men jag gissar på att det stod gott nytt år eller något sånt.

När vi hade sett klart gick vi hem till min faster. Jag ville se om det igen. Men då måste jag vänta i ett år och vem orkar det. När vi kom hem till min faster så tittade jag på tv. Det fanns inte så roliga program men jag hade tråkigt. Man måste ju göra nånting eller hur!?

Mei-Yi Fok

Mey-Yi Fok

Långt borta och nära Jag vaknade klockan 7.00. Jag var pigg. Vi hade en match mot Täby i hockey det var en ganska viktig match. Jag tog en kort dusch sen tog jag på mina kläder och åt frukost.

Sen åkte vi till hockeyhallen. Man måste ju vara uppvärmd på matchen så vi joggadde med laget sen gick vi in och bytte om. När alla hade på sin utrustning så pratade tränaren om vilka femmor det var och hur vi skulle spela och sånt. Sen gick vi utt på isen och sköt lite skott på vår målis så att han fick känna lite på pucken.

Nu börjar matchen och Täby gör direkt 1 mål när det har gått 50 sekunder. Alla blir ledsna och sura. När det har gått 5 minuter av första perioden får vi en attack och vi gör MÅL!!!!!! I sista minuten av matchen kommer jag fri med pucken och jag har ingen att passa vad ska jag göra? Ska jag skjuta eller ska jag dribbla av målisen? Jag skjuter rakt i krysset. Alla börjar jubla och alla mina lagkamrater blir glada. Matchen är slut och alla är glada.

Jag brukar ha ungefär 3 träningar och 2 matcher på en vecka så man kan säga att jag brukar vara där ganska mycket. Våra träningar är ungefär 1timme och 20 minuter fast man måste vara typ 50 minuter innan träningen för att det tar ganska lång tid att byta om och sen har vi samling 10 minuter innan för att vi ska gå igenom om vad vi ska göra och vad det är för övningar. Jag tycker att det är kul att träna och att spela matcher, men ibland kan det vara skönt och få vila för att vi har så mycket träningar och matcher.

SLUT

Peter Sharov

Långt borta och nära Jag stod på trottoaren och såg bilens rutor krossas mot lyktstolpen. Ansiktet träffas av glassplitter. Jag blev chockad, allt hände så plötsligt..Ljudet av sirener hördes tydligare och tydligare. En ring av folk samlades runt bilen.

Det var en vanlig dag, trodde jag. Där i busskuren stod jag och lyssnade när vattendroppar träffade taket och tänkte på alla pappershögar som skulle bil klara.

På gatorna var det fullt av människor. När jag kom på bussen kände jag lukten av ett tungt lager parfym som gav mig huvudvärk. Jag letade upp en tom sittplats. Det var nio stycken stationer kvar tills jag skulle av och börja gå hemåt. Jag tryckte på den slitna röda knappen, Jag reste mig upp och började gå mot dörren. På den gatan, klockan 15.45 hände det..

En stor folkmassa samlas runt bilen. Jag ser hur lyktstolpen faller i hop och hur ringen klyvs på mitten.. Kvinnor och män ringer samtal i panik. Jag står och kollar på bilen i minuter tills en ung tjej i polisuniform kom och puttade till mig och gjorde en gest som visade att jag skulle gå.

Moa Roxell Boreholt

Få eller förlora Jag sitter på soffan bredvid mina vänner i lägerhuset. Det känns lite konstigt för det är sista dagen idag på lägret. Vi packar och städar, när alla är klara så tar vi en kort samling och sätter oss i olika bilar. Vi var 7 vänner som var tillsammans hela tiden på lägret och vi ville sitta i samma bil. Allihopa, fast vi fick inte sitta i samma bil även om vi gnällde eller något. Vägen mot kyrkan som vi skulle till var 2 timmar lång. Där skulle våra föräldrar komma och hämta oss.

Det var tyst med lite låg musik i bilen jag satt. När vi äntligen var framme i kyrkan så frågade vi varandras nummer och annat. Efter nån minut typ så började föräldrarna komma och skulle hämta sina barn. Sist var de bara jag, Ronnie, Miritsa och André kvar av barnen alltså. Tillslut kom de och hämtade Ronnie och André. Dom åkte och då var de bara jag och Miritsa kvar. Miritsa brukar alltid vara sist för hennes pappa är en av ledarna på lägret och hennes mamma jobbar i köket varje år men inte det här året. Jag och Miritsa är kusiner. Sen när mina föräldrar kom och hämtade mig så sa jag hejdå till alla andra som var kvar. Jag satte mig i bilen och började småsakna Ronnie, André, Aila, Miritsa, Rebecca och Elsa. I år lovade att vi skulle hålla kontakt.

Vi alla bodde på olika ställen så vi träffades inte så ofta heller som förra året så tappade vi kontakten helt.

Lägret ja. Lägret låg i Drakkudden. Det var nästan runt 50 barn där men jag var med 7 av dom. Det var ett stort vitt hus med 2 rum/stugor vid sidan om. Alla tjejer och några killar sov i huset men resten av killarna sov i stugorna. Lite längre bort var det en stor gräsmatta och lite mot skogen lite längre bort så kom man till sjön. Vi badade varje dag. Inne i lägerhuset luktade det mat. Det var oftast god mat.

Mirjam Blomerus Grönfors

Mirjam Blomerus Grรถnfors

Långt borta och nära Jag sitter på en bänk vid en strand. Det är sand framför mig men det är inte så mycket. Bänken som jag sitter på är på en stor brygga. Jag ser fåglar som låter men annars så är det tyst. Solen var på väg ner. Jag ser båtar. Det är en väg en bit bakom mig. På sidan av stranden är det små träd och buskar.

Jag tar ett kort. Det blev en bra bild.

Jag sitter kvar vid stranden det var nära att jag somnade men då kom det ett högt ljud! Det lät som en krash. Jag sätter mig upp. Jag är förvånad men samtidigt rädd. Jag springer upp till vägen. Jag står bredvid vägen. Jag ser inget.

Vart jag än kollar så ser jag inget. Jag går längs vägen. Till slut ser jag en lastbil som hade krockat med en bus. Nu springer jag fram. Jag pratar med de, inga är döda. allt verkar vara fixat. Bilar kommer dit nu. Men kraschen hade förstört vägen. Det vart helt kaos för bilarna kunde inte åka förbi. Jag undrar när de som ska hämta lastbilen och bussen kommer. Vart jag än kollar så ser jag inget förutom bilarna som har stannat för att de inte kommer förbi.

Gustav Green

Gustav Green

Långt borta och nära Jag sitter på planet till Italien. Det är första gången så det är väldigt spännande . Jag sitter och tittar ut genom fönstret hela vägen. Men det enda jag ser är berg och stora fluffiga moln. Jag känner mig trött, jag sluter mina ögon och slumrar till.

— Hallå vakna vi är framme, sa mamma .

— Mm, sa jag med en trött röst.

Vi gick genast ut ur planet , vi stod länge och vänta på våra väskor . När alla hade fått sina gick vi .När vi kommit ut ur flygplatsen kände jag den varma friska luften svepa över mig . Det var lite ruggigt men det kan vara för det var sent på kvällen. Vi kom snabbt till hotellet och checkade in . Vi släpade upp alla fem väskor för åtta trappor. När vi äntligen kommit in i rummet så gick jag genast och la mig. Jag somnade på fem minuter.

Idag väntar en lång tågresa till Levanto . Det är där vi kommer att bo i en hel vecka. Innan vi stiger på tåget går vi och köper dricka. Affären ser lite skum ut.

Den är liten med massor av saker. Här skulle jag kunna gå och titta i flera timmar.

På tåget sitter vi i små hytter. Jag tar upp min dricka och börjar dricka. Jag vet inte vad det är för smak eftersom jag inte kan italienska men på etiketten är det en stor jordgubbe. Det smakar gott. Jag tar en till klunk.

Josefin Werndén

Jag tar fram min bok och börjar läsa .Jag lägger ner boken och tar i stället upp mobilen och börjar spela.

Nu är det vår tur att stiga av. Vi går av tåget och börjar gå mot hotellet. Efter en lång promenad är vi framme vid hotellet. När vi kommer till rummet så ser jag ett litet kök. Men inte så intressant.

Jag går in till ett sovrum, jag hoppar till en säng och skriker: - Den här ska jag ha!

Det är morgon. Vi går ner till frukosten . Till frukosten åt jag först tog jag ett stekt ägg med bacon. Sen tog jag fem stycken pannkakor med Nutella. Vi satt i tystnad hela frukosten....

Det är soligt, jätte soligt. Jag tar på mig mina solglasögon och sätter upp mitt rufsiga blonda hår i en slarvig knut. Jag går ner till vattnet och sätter mig vid kanten. Jag tittade ut mot ingenting........ Inga läxor, inga träningar ,inga måsten ...... Bara göra vad jag vill ......

Josefin Werndén

Promenaden på havsbotten Jag pillade i hålet med min pinne och trodde det skulle komma upp en krabba eller nåt. Jag blev rädd, förvånad och glad på samma gång när jag fattade vad det var. Det var en bläckfisk som hade grävt ner sig i ett hål. Jag såg den inte men förstod vad det var när det sprutades ut en lila vätska ur hålet.

Det var en varm och ganska vindstilla dag, Vi kunde inte se ett enda moln på himlen.

Mamma, min lillebror och jag var ute på en havsbottenspromenad. Vi var i Tanzania för att hälsa på min släkt. Det var min fjärde gång i landet. Min släkt bor i Tanzanias största stad, Dar es Salaam. Nu var vi på Zanzibars östkust för att sola och bada. På östkusten är det så långgrunt så när det är ebb kan man gå långa promenader på havsbotten. Det var inte min första havsbottenspromenad så jag var van att se konstiga saker liggandes där vi gick. Efter bläckfisksincidenten fortsatte vi att gå. På vägen såg vi en massa sjöborrar och eremitkräftor.

Det luktade saltvatten och gammalt ägg. Jag försökte tänka bort den inte så trevliga stanken.

Långt borta hörde jag ett flygplan åka förbi. Annars hördes kråkorna som kraxade och klafset av våra fotsteg i den geggiga sanden.

Efter en stund såg vi ett till hål. Jag tyckte att det var så roligt med bläckfisken innan så jag började peta runt det här hålet också. När jag såg att det inte alls var ett bläckfiskhål slutade jag direkt att pilla. Jag märkte att hela kullen som hålet var på rörde sig. Jag tog min svarta hink med dödskallen på som jag hade med mig och fyllde den med vatten. När jag hällt vattnet över "kullen" kunde jag inte tro mina ögon. Det var en jättestor snigel!! Den var 2 dm lång, 1 dm hög och 1 dm tjock. Det var/är det äckligaste jag någonsin hade sett. Den var grågrön med mjuka taggar på ryggen. När jag vände på den var undersidan orangebrun och slät.

Cleo Andersson

Vi fortsatte vår färd ut mot revet och jag var helt skärrad. När vi såg att havet var nära sa mamma plötsligt: - Men vad är det där?

På långt håll såg det ut som kokosnötter men när vi gick närmare såg vi att de rörde på sig.

Vad det var fick vi aldrig reda på men nu var jag trött på att se en massa konstiga och äckliga saker. Jag sprang och slängde av mig klänningen som jag hade över min bikini och hoppade i!!!!

Cleo Andersson

VM i Brasilien 2014 Det var kul att vara där och kolla på VM. Brasilien åkte ut till slut men kom i alla fall till semifinal.

Min favoritspelare är Neymar.

Han spelar vänsterytter.

Jag själv spelar i Spårvägen FF. Oftast spelar jag vänsterytter eller högerytter.

I Love fotboll.

Gustav

Neymar Gustav Parreiras

”Långt borta och nära” Vi låg under med 4-5 alla var hängiga det var lite tid kvar av matchen om vi förlorar åker vi ut ur cupen sa jag till mitt lag. min kompis sprang med bollen men blev tacklad det blev frispark det var sista minuten det var från halva plan så vi tänkte att vi hade förlorat men vi försökte ändå min kompis stod framför målvakten. Min tränare sa att jag skulle ta frisparken. Jag blev nervös. Jag sköt hårt och högt då tänkte jag att jag skulle missa men så började bollen styras mot målet den åkte ner och bollen gick in alla hoppade på mig det är kvitterat vi är vidare skrek min kompis matchen fortsatte min kompis tog bollen direkt det märktes att vi ville vinna han passa bollen till mig jag sprang mitt snabbaste med bollen och passa fram bollen till min kompis han hade helt fritt att springa men han rullade bollen löst så att jag kunde komma med fart. Jag sprang mitt snabbaste mot bollen och sköt den åkte rakt upp i krysset alla skrek alla hoppade på mig och skrek yes!!!! Nästa match gick ännu bättre vi vann den med 9-1 sen gick vi till final. Finalen blev 0-0 det gick till straffar det stod 4-4 dom hade precis missat deras sista straff det var min tur att ta den sista straffen det blev pirrigt jag sköt stolpe in alla skrek vi har vunnit vi gick och tog upp pokalen och fick medaljer alla var glada sen åkte vi hem.

Nino Nino Sjöland Campote Pereira

”Långt borta och nära” Jag skulle hälsa på farfar gunnar på sjukhuset. Jag skulle gå dit efter maten. När jag var färdig med maten så gick jag till sjukhuset men det var helt tomt. Jag såg bara sjukhussängar inga människor. Sen gick jag in i hissen och jag tryckte på 3 men jag åkte ner sen var jag i källaren. Jag tryckte på 3 igen då hörde jag en röst som sa -Hissen funkar inte.

Jag sa -Vem är du?

- Det är jag.

- Vem frågade jag - jag kommer från fram tiden. Jag kommer för att berätta att de kommer!

-vilka då?

- Du kommer inte tro mej det är de odödas arme.

-Ok var ska jag gömma mig?

- På våning fem, för det är högst upp. Sen är det glasväggar där och de odödas arme tål inte sol.

Nästa dag hörde jag att alla av de odödas arme kommer upp till våning 5. Jag drar ner persiennerna snabbt , dom kommer upp och jag drar upp persiennerna. Dom smälter och de odödas arme är döda. jag sprang ner till farfar och han var inte där, jag gick hem. När jag stod i hallen var farfar där. Han hade blivit frisk. Det var min födelsedag och vi firade den.

Jakob Sakoonkun

Jakob Sakoonkun

Spelet En gång spelade jag ett spel som heter gta 5 med oceanic158 och GrovelingMule15. Nån gång roligt att spela tillsammans men andra inte.

En gång för två veckor sen satt jag mig i min säng med mina mjuka mjukisbyxor och kände mig glad för att kunna komma hem från skolan och bara sätta mig. Så att jag tog min Xbox 360 kontroll och satte på den.

Oj, det var två av mina vänner inne och spelade gta 5. Jag satte på micken och började prata med dom. Jag kände mig glad där för att jag inte behövde spela själv.

Det gick bra tills jag hade fått en bil från öknen och kört ner den till stan som är nästan likadan som Los Angeles. Bilen var stor och cool. Jag visade den stora bilen för mina vänner i spelet oceanic158 och GrovelingMule15 som jag chattade med och som är i verkligheten mina klasskamrater och gamla klasskamrater. Dom ..sprängde upp den. Men jag blev arg därför att det dom inte visste var att bilen var inte försäkrad. Så att jag blev arg.

Och så sprängde jag deras Bill och sa, ha. Men jag var inte arg längre. Och så fortsate vi spela spelet ändå tills idag.

Aksels Grinvalds

Aksels Grinvalds

Skidbacken Motorljudet surrade i mina öron. Kön gick allt snabbare och snabbare. Nu var jag framme. Stressen inombord mig blev större och större. Hade jag allt redo nu? Jag satte ner mina skidstavar i snön och drog mig fram. Sakta kom en sittlift närmare mig. Nu var den bakom mig. Jag satte mig ner och fällde ner skyddsstången. Långsamt började jag åka uppåt. Det bullrande ljudet blev allt svagare. Stressen hade lämnat mig och jag var fylld med lugnet.

Den kyliga vinden blåste förbi mig. Mina kinder var röda av kylan som ständigt var i luften. Jag tittade ner på backarna som var omringade av barrskog. Det kryllade av människor i skidbackarna. Då och då såg jag någon skidåkare susa ner för backen. Alla använde samma teknik, den tekniken som jag hade övat på i alla gånger jag gått i skidskola. Fast det märktes såklart att vissa var mycket duktigare än andra. Åker man mycket blir man ju säker. Långt därnere hördes ett litet barn gråta. Barnet hade ramlat i backen och tappat skidor och stavar. En vuxen man kom springandes mot flickan. Antagligen måste det vara barnets förälder. Mannen drog upp flickan ur snön och försökte hjälpa henne att få på sig skidorna igen. Barnet verkade ha för ont för att ta på sig dom. Flickan haltade och man såg att hon fortfarande grät.

Mannen tog fram sin mobil och slog in ett nummer. Jag försökte fundera ut vem det var han ringde till. Jag hann inte tänka mycket innan jag hörde ett brummande ljud susa förbi. Det var en snöskoter som hade stannat vid flickan och mannen. Personalen hade hjälpt flickan upp på snöskotern. Dom såg ut att ha väldigt bråttom. Snöskotern började åka neråt i ett snabbt tempo. Jag undrade vad som hade hänt med flickan. Hon kanske hade brutit något? Kanske kunde jag åka ner och kolla?

Emma Hild

Emma Hild

Sittliften rörde sig mer och mer uppåt, snart var den framme. Jag fällde upp stången och några sekunder därefter hoppade jag av. Jag försökte ta mig fram till närmsta bästa backe. Men det var ganska svårt eftersom överallt var det människor som stod och pratade i mun på varandra. Utsikten här uppifrån toppen var fantastisk. Långt borta syntes andra höga berg som var täckta med snö. Solen lyste på bergen och långt borta såg man en vindkraftverk. Efter jag hade beundrat utsikten ett tag hittade jag en backe som jag inte hade åkt förut.

Jag tog en närmare titt på backen. Den såg ganska brant ut. Jag var lite rädd men jag tänkte på alla bra gånger jag har åkt branta backar förut. Jag tvekade lite men ville ändå åka den. Jag fick en liten rysning på grund av hur farlig backen såg ut att vara.

Backen såg ganska öde ut. Jag såg ingen skidåkare i närheten. Långsamt började jag åka ner för backen. När jag kom längre ner i backen började jag åka snabbare. Jag kände hur vinden blåste. Jag susade nerför backen i ett snabbt tempo. Jag kände mig så fri när jag åkte. Det var sånt här jag gillade med skidåkning, när man kan susa ner utan att behöva tänka.

När jag kommit ner åkte jag inte direkt fram till lift kön. Istället tittade jag bort mot det hus där det fanns sjukvårdare. Jag såg att skotern som kört barnet nerför backen stod där. Det huset låg bredvid några stora grillar där de som ville fick grilla korv. Det luktade mat därifrån. Och lite bränt. Plötsligt öppnades dörren till huset och ut skuttade det lilla barnet. Tydligen hade inte fallet varit så svårt. Vad skönt, tänkte jag.

Jag kom själv ihåg när den där lilla flickan varit jag. Jag kom ihåg hur ont det gjorde och hur rädd man var.

Nu var det dags för ett sista åk innan liftarna stängde för dagen. I dag var sista dagen på sportlovet och sen var det dags för skolan igen. Det var jättemycket att göra efter lovet, speciellt nu när det snart var dags för oss att få betyg. I sexan skulle det säkert bli ännu mer att göra.

Emma Hild

A.V.A. (Alien vs Apes) Jag ville beställa den nya Beast Quest boken i kulturhuset. När jag kom dit så var allting normalt, det var tyst och lugnt, vissa personer läste böcker och andra satt vid datorn. Jag vet inte så mycket om kulturhuset, det jag mest brukar göra i kulturhuset är att låna eller beställa böcker. Men jag vet att man kan spela musik, sjunga, dansa, gå på cirkus och andra saker. Det var inte så många personer i biblioteket, jag gick runt bland några bokhyllor för att hitta någon bra bok innan jag skulle beställa min bok. Jag hittade inte någon intressant bok så jag började gå mot disken för att beställa den nya boken. På vägen till disken såg jag en tidning, rubriken på tidningen var "Misslyckat djurförsök på apor ledde till bieffekt".

Innan jag hann säga någonting helt plötsligt var det någonting som sprack! Jag vände mig om och jag såg en man som låg ner på golvet. Alla blev väldigt chokade, "vad är det som händer?" Var det många som frågade. "Är han död?" frågade bibliotekarien bakom disken.

Ingen visste vad som hade hänt. Jag var väldigt rädd och chokad, vad hade kunnat gjort det här. Det här var konstigt. Jag tittade upp, den stora glasrutan som är mittemot disken på några meters avstånd hade fallit i bitar. Mannen hade på något sätt blivit slängd igenom fönstret.” Vad ska vi göra nu?” Frågade en orolig kvinna. ”Det är bäst om vi ringer 112” sa bibliotekarien. ”Allihopa det är bäst om vi håller oss lugna och stannar där vi är, tills polisen kommer” sa mannen med svart jacka, ett infällt paraply och bruna byxor. Allt jag tänkte på, var den döda kroppen. ”Det börjar lukta när man går nära liket” sa en kille vid 17 års ålder.

Jag stod och tänkte när jag tittade på mannen, varför hände det här? hur kunde det hända? ”Ursäkta”, ”hallå”, jag vände mig hastigt om, det var den där mannen med paraplyet. ”Är någonting på tok pojk?” frågade han. ”Nej jag är bara lite chockad” svarade jag bekymrad. ”Gå och sitt på den mjuka fåtöljen där så blir det lite bättre” sa mannen. Jag satte mig på fåtöljen. Den var mjuk och skön men jag var fortfarande rädd över det som har hänt.

Yasser Faezi Amin

BOOM! Det lät som en explosion "Vad var det?" frågade jag mig själv. Alla sprang ut jag kunde inte tro det jag såg. Det var något slags enormt rymdskepp med massor av utomjordingar, de sprang och sköt andra människor med deras laservapen. Jag var jätte rädd och chokad, hörde många människor som skrek och det luktade rök och eld på grund av alla explosioner. Innan jag började springa såg jag något ännu mer märkligt. En stor flock med muterade apor sprang mot utomjordingarnas trupper. Aporna hade pistoler, yxor, gevär och andra saker som vapen. Aporna verkade inte bry sig om människorna det ända de ville, var att döda alla utomjordingar. Jag skulle just springa men en utomjording hoppade upp framför mig. Jag blev förstelnad av skräck och blundade snabbt och hoppades på att det skulle vara en dröm. Jag ville skrika och vakna upp från drömmen men fick inte ut något från min mun. Plötsligt hörde jag ett pistolskott. Jag kikade fram långsamt, utomjordingen låg på marken och huvudet var borta. Bredvid kroppen stod en gorilla med en shot gun. Det var nära ögat men nu kunde jag springa iväg tack vare gorillan.

Jag sprang så fort jag kunde det rann tårar från ögonen, men jag fortsatte att springa, jag sprang runt kulturhuset, förbi min skola och till min gård.

3 Veckor senare hade alla utomjordingar spridit sig över hela Sverige men trots det så gick det framåt för oss. Många andra länder hjälpte till att evakuera Sverige. Människorna och aporna samarbetade bra och många av utomjordingarnas trupper hade redan flytt. Jag och min familj blev transporterade till Polen av polska soldater. Från den dagen var Sverige nu ett krigszon. Vi blev transporterade i en helikopter, under resan satt jag och tänkte på allt som hade hänt innan vi blev transporterade. Efter det som hände vid Kulturhuset sprang jag hem. Jag var jätte rädd jag öppnade dörren. "Mamma!" "Mamma!?" "Hej skulle inte du vara i biblioteket?" "Mamma! Vi hinner inte prata nu vi måste gå!" "Men vänta varför så bråttom?" "Vart är pappa?". BOOM! Det var en stor explosion bara några meter bort ungefär vid kulturhuset. "Vad var det!" "Vad är det som händer?" Sa pappa och kom ut ur sovrummet. "Pappa var är Ali?" "Din store bror är på tredje våningen hemma hos grannen". Dörren till mitt rum öppnades "såg ni vad som hände där ute?" sa min lille bror sedan öppnades ytter dörren. "Vi måste gå nu!" sa min storebror. Bakom honom var det fyra soldater som skulle hjälpa oss. Soldaterna pratade inte svenska de pratade engelska med oss och de sa att det fanns en helikopter några meter bort. Vi fick springa dit.

Yasser Faezi Amin

Yasser Faezi Amin

Några av utomjordingarna upptäckte oss och började skjuta mot oss. Vi duckade och tog skydd medans soldaterna sköt tillbaks. Jag var jätte nervös, tänk om nån av oss blir träffad. Soldaterna hade gråfläckiga uniformer, en slags skyddsväst, en hjälm och vapen som de använde för att skjuta tillbaks med. Vi fick springa över till min skola och gömma oss bakom väggen. Det är tur att jag bor mittemot min skola. Vi fick vänta tills soldaterna hade dödat utomjordingarna. "we are done now lets go!" Sa en av soldaterna. Till slut var vi framme vid helikoptern vi klev ombord och flög iväg. Efter två timmar började vi närma oss ett stort fält där några av utomjordingarnas rymd skepp och några strids plan sköt mot varandra uppe i luften. Det var många explosioner och kraschar på båda sidorna. Det är hemskt tänkte jag "whatch out!" skrek en av soldaterna och helikoptern började svänga jag tittade ut genom fönstret. Ett av utomjordingarnas skepp flög väldigt nära och den träffade nästan oss med sin laserkanon men ett av flygplanen träffa den med en missil och skeppet explodera. Efter det kom vi ut ur flygfältet och om några timmar skulle vi vara i Polen.

Ett år senare. Året var 02/12-2016 kriget var äntligen över men det skulle ta flera år innan vi fick åka hem igen. Att fixa skadorna efter kriget skulle ta lång tid och att sedan åka hem igen skulle också ta tid, jag befann mig nu i Warszawa (Polens huvudstad.) Trots att kriget är över var det inte dags att fira än.

Regeringen i alla länder hade upptäck någonting. För en invasion var det här ganska klumpigt. Soldaterna hade upptäckt under kriget att det här var bara ett test en del av deras riktiga plan. De ville testa oss och se hur starka vi var på att göra motstånd. Nu vet de allting om oss och det ger de en fördel. Alla är oroliga vi hade tur att aporna var på vår sida men de försvann efter kriget ingen vet var de är. Det ända vi kan göra nu för att ha en chans mot de är att förbereda oss in för nästa invasion. Jag glömmer aldrig de gröna spinkiga gubbarna med deras vassa klor långa tunga, deras svans, deras laser vapen och deras rymdskepp.

Den riktiga invasionen är på väg, ingen vet när eller vart, allt vi kan göra nu är att vänta.

THE END

Yasser Faezi Amin

Det är fyra dagar till min födelsedag. Jag är så spänd och mina föräldrar bryr sig bara om mig. Min mamma är gravid och jag vet att jag kommer få en lillebror men jag vet inte hur det känns. Det känns konstigt men också roligt.

Jag vet ju inte så mycket om hur det är att ha en lillebror. Jag längtar så mycket till min födelsedag och alla paket men Det är ju förstås inte det viktigaste med att fylla år. Pappa kommer fram till mig och säger att jag har fått en lillebror! Jag blir glad därför att då har jag nån att leka med. Det blir som en födelsedagspresent. Fast det känns lite tråkigt att mamma inte kunde vara här eftersom hon måste ju stanna på sjukhuset ett tag.

Jag och pappa ska åka och hälsa på mamma och min nya lillebror det känns konstigt att ha en till person i familjen. Vi åker tunnelbana till sjukhuset nu är vi framme det är läskigt att gå in på sjukhuset. Det är stort och det finns jätte mycket folk där. Vi går mot en hiss den är jätte stor och luktar äckligt. Vi går i en lång korridor med många rum. När vi är framme vid mammas rum så ser jag att en sköterska står bredvid mamma. Jag går fram till mamma och kramar hon sen klappar jag min lillebror han är len och skön Ja tycker att det känns jätte konstigt att mina föräldrar ägnar tid på nån annan en mig, ja känner mig avundsjuk på min lillebror. Dagarna går och det blir inte bättre än förut mina föräldrar bryr sig bara om min lillebror som nu heter Olle. Han kan gå nu och är mycket större jag har börjat vänja mig vid att det är så här. Det var kanske inte så dåligt att få en lillebror han är ju rätt gullig och rolig!

Eli Sayid Svensson

Det var varmt ute när jag vaknade. Vi gick ner och åt frukost. Det luktade nybakat. När vi ätit frukost gick vi upp till rummet och gjorde oss i ordning.

Eftersom vi ska ner och bada vid poolen. Jag tog med mig en bok som jag skulle kunna läsa när jag inte badar. Jag och min syssling gick och hämtade lite glass till oss båda. Glassen smälte i min mun och den var jätte god Det var ca 40 grader varmt ute. Nu var kl. 13.00 och det var dags att äta lunch. Jag åt en hamburgare med pommes. Hamburgaren var godare än den som jag brukar äta hemma i Sverige. När jag var klar gick jag till poolen och hoppade i. Efter fem minuter kom de andra och hoppade också i. Jag gick upp ur vattnet. Jag la mig i solen och tog fram min bok och började läsa. Efter en stund sa min mamma till mig att jag bara fick bada i 20 minuter till. Så jag la undan min bok och hoppade i vattnet en sista gång för idag. Efter 20 minuter gick vi upp till rummet och duschade och klädde på oss lite varmare kläder. När vi var färdiga gick vi ner och mötte mina sysslingar. Nu gick vi och åt middag. Vi åt i cirka en timma. Sen åt vi lite efterrätt. Till efterrätt åt jag olika kakor och chokladmousse. Det var super duper gott.

Efter att vi gått runt i butikerna så behövde min sysslings mamma ta ut pengar. Vi gick till en automat som man tog ut pengar från. Jag, min mamma och min brorsa stod på andra sidan gatan. Men min sysslings mamma visste inte hur man gjorde. Det kom fram en man och frågade om hon behövde hjälp. Så hon fick hjälp. Men när mannen skulle hjälpa henne tog han hennes kreditkort och stoppade in i automaten Indra Lundström Lembke

Men det visade sig att mannen hade tagit hennes kreditkort och stoppat in ett fejkat kreditkort. Men hon visste inte det. Mannen gick bort till en bil och hoppade in i den och åkte iväg. Min sysslings mamma försökte få ut kortet eftersom hon inte visste att det var fejkat. Tillslut gav hon upp. Så vi gick iväg.

Hon ringde till banken och skulle spärra kortet. Men de sa att det inte gick för kortet var tomt. För den där mannen hade rensat kortet jätte fort. Hon blev ledsen och sur på sig själv. För att hon hade litat på den där mannen och eftersom hon jobbar på en bank. Jag fick inte reda på det förens sent på kvällen. Så jag visste inte vad som hänt.

Dagen efter så var allting som vanligt. Vi var vid poolen hela dagen.

Så vi tänkte inte så mycket på det som hände igår. Men jag var lite rädd för att det skulle hända igen. Men som tur hände det inte igen under hela resan.

Indra Lundström Lembke

Borta och nära Redan när vi parkerade bilen ovanpå översta planet i parkeringshuset utanför staden kunde man se Marcuskyrkans torn sticka upp ovanför de många hustaken med röda tegelpannor. Det var ett myller av hus, gränder och kanaler mellan den plats där vi befann oss och Marcusplatsen dit vi skulle gå. Det var sommarens hetaste dag. Solen gassade och gatstenarna var så varma att de som hade dåliga skor tappade sina sulor. Vi började så sakta vår vandring igenom staden till vårt mål långt bort vid horisonten. När vi korsade Rialto bron kunde man känna en ljum vind svepa fram längs kanalen och rufsa om håret och med den följde det en salt doft av havsvatten. Vi passerade en mängd av olika restauranger och butiker på vår vandring. På ett ställe luktade det fisk ur en annan dörr kom det en behaglig doft av Pizza som gjorde att det kurrade i magen. Vi skulle inte äta ännu, så vi stannade vid ett fruktstånd. Där fanns frukter av de mest skiftande färger och storlekar. Vi köpte färska fikon som smakade mycket läskande i värmen. Gatorna och gränderna var trånga. Det trängdes massor av folk som försökte ta sig fram. Svetten rann i pannan när vi kom fram. Vi satte oss ner och kylde av fötterna i en av kanalerna.

Kevin Taculao Strömberg

Kevin Taculao Strรถmberg

Långt borta och nära På torget ligger grillen bredvid sushin och det finns en rondell och vårdcentralen. Jag känner mig säker där. Man hör tjejer som skrattar utanför ungdomsgården, man ser bilar överallt, man hör när dom kör moped och ibland hör man musik från bilar på natten.

Jag kan inte sova jag tittar ut och ser att det är bråk ute. Jag hör arga röster från fyra personer och jag undrar vilka dom är. Jag ser deras skuggor som står tätt tillsammans. Det ser ut som om dom ska börja slåss och jag vill veta vad som händer. Mamma kommer in i rummet och släcker lampan så att dom inte märker oss. Vi hör sirener men vi vet inte var det kommer ifrån. Jag känner en lukt, det luktar bränt och jag tittar ut och ser rök över allt men inget mer en rök. Det kommer från flera hus. Jag ser att alla hus börjar att brinna och hela Skarpnäck börjar att brinna. Jag skriker och säger: — Det brinner !

Vi tog på oss skorna och sprang ut. När vi kom ut på torget sprang vi till ett säkert ställe. Det var ett rött hus. Vi sov över där 3 dagar och idag är allting över.

Sara Johnsson

Erase una vez un colegio que se fueron juntos para un bosque.Ese bosque siempre era oscuro, babian lobos aparecian pajaros negros.Ese bosque era antes un cementerio. En ese bosque hay una vieja casa daba mucho miedo.Un día abrieron la puerta. cuando ellos estaban alla entonces salio el señor de la habitación y ellos se asustaron. vieron que todo se puso oscuro y todo se empezó a mover. Entonces empezaron a morir personas excepto dos chicas que eran mejores amigas,las luces se prendieron y fue ahi que ellas se dieron cuenta que las demás personas estaban muertas y ellas empezaron a llorar. salieron y todo estaba oscuro al otro dia las chicas ya habian llegado a la casa. una de ellas leyó en el periódico que en el bosque donde se habia quemado la casa habian construido una casa para los animales salvajes. La amiga la llamo y le conto a la otra lo que había pasado.

Xiomara Mayorga Ulloa

Thailand Det var när jag var i Thailand när jag bodde hos min moster i ett tre våningshus med min mamma. Jag bodde utanför en ganska bred väg där det var mycket träd bakom vårt hus. Det låg i Bangkok, min moster hade 8 rum och jag sov längst upp på nätterna. Och i huset bodde min mosters man, min moster, mina 2 kusiner och två medhjälpare till hennes företag. Min moster har ett företag där hon jobbar med foppatofflor.

På dagarna brukade jag och mamma åka och bada eller åka moped med min kusin till 7eleven, och andra grejer gjorde vi också. Min kusin är 2 år och en är 16. Det var jättevarmt där, och jag fattar inte hur min släkt kan bo där☀️.

En dag när mamma lova mig att hon skulle följa med mig till min kusin så sa hon att hon skulle åka med min moster till en galleria. Då blev jag arg på henne för jag inte kunde så bra thailändska så hon lämna mig helt själv med min kusiner fast dagen efter hade jag lärt mig jätte mycket thailändska. Sen åkte vi till ett bad ställe och bada jätte mycket.

Kevin Prakotsayam

Kevin Prakotsayam

Långt borta och nära Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag hör inte när min klassföreståndare säger hur mycket han kommer att sakna oss och för jag vet att om cirka en minut och 30 sekunder är det "sommarlov". Tomas (min klassföreståndare) höjer rösten men låter inte arg så jag struntar i det. Jag får en lätt knuff av min kompis Siri som sitter i bänken bakom mig. Jag vänder mig om mot henne och ser att nästan hela klassen stirrar på mig.

— Ska jag upprepa frågan? frågar Tomas med en liksom ironisk ton till mig. Jag rodnar lite men säger: — Inget speciellt, säger jag för jag antar att han frågade vad jag ska göra i sommar vilket han alltid gör. Han nickar och frågar om det är någon som vill lägga till något men ingen räcker upp handen eftersom alla vill börja lovet så snabbt som möjligt.

— Än en gång ledsen att jag inte kan komma på avslutningen i eftermiddag, ja ja nu kan ni gå och ha sommarlov, säger Tomas med ett stort leende på läpparna. Jag och Siri är först ut ur klassrummet. När vi är ute i kapprummet så öppnar jag mitt skåp, tar min ryggsäck och hjälper Siri att få ut sin väska som har fastnat. När vi fått ut väskan springer vi till bussen som ligger typ 100 meter från 5:ans port. Bussen kommer precis när vi kommit till busshållplatsen så vi går på.

— Ska vi se vem som kommer först uppför backen? frågar jag när vi kliver av bussen.

— JAA! ropar hon skrattandes medan hon springer upp för backen.

— FUSK, skriker jag tillbaka skrattandes och börjar springa efter.

— Ska vi springa ner också? frågar Siri andfådd. Ja, men FUSKA inte då, säger jag. Ja ja, säger Siri. Ett, två, tre, säger vi nästa samtidigt.

Tilde Sanchez Dufva

När vi kommit ner för backen andfådda och svettiga så springer vi förbi stranden. Vi springer vidare typ 50 meter och sen går vi ner till klipporna. Det är nästan aldrig någon där iallafall där vi alltid är. Stället som vi hittade .

När vi har bytt om till badkläder slänger jag mig i vattnet, tätt följd av Siri. Jag blir lite glad för Siri är nästan alltid före mig men inte den här gången tänker jag. Jag är inte i vattnet så länge eftersom jag snabbt blir kall och vattnet är rätt kallt nu i början av sommaren.

Jag sitter på den blöta handduken i en skåra i klippan med solen som värmer. Jag ser hur vinden blåser en försiktig pust i trädet som jag, Siri och min snälla granne Anna har satt upp en lian i. Jag vänder på huvudet och tittar åt höger neråt där det växer vass en liten bit in i klipporna. Jag reser på mig samtidigt som jag frågar Siri: — Vill du också ha en Piggelin?

— Ja, svarar Siri medan hon sveper handduken omkring sig.

Medan jag klättrar upp för bergsskåran så nynnar jag på en låt som vi lyssnade på hela eftermiddagen igår. Jag rotar igenom min väska och hittar Piggelinen i framfacket. Jag ger ena Piggelinen till Siri.

— Ska vi bada, frågar Siri — Nu? Säger jag frågande — Ja, eller när vi ätit klart glassen, säger Siri samtidigt som hon äter upp sista biten på glasspinnen.

— Ska vi bada eller, säger jag samtidigt som jag slänger glasspinnen på berget och hoppar i vattnet.

— ja, säger hon och hoppar i hon med.

När vi har badat ett tag frågar Siri: — Vill du pröva att iallafall gå upp dit, säger Siri till mig och växlar blicken mellan mig och de högre klipporna.

Tilde Sanchez Dufva

Jag går upp på de högre klipporna. När jag står där tänker jag: är det den här gången jag ska våga hoppa.

Jag börjar gå tillbaka för att jag inte vågar hoppa.

— Kom igen du vågar, hör jag Siri ropa.

Jag tittar ner på Siri och skakar på huvudet. Siri ler och när hon ser att jag skakar på huvudet börjar hon nicka och gör tummen upp åt mig som hon brukar göra när jag skakar på huvudet och börjar gå ner från klippan. Jag tror att både jag och Siri blev förvånade fast jag blev nog mest förvånad. Jag känner vinden dra förbi snabbt vid mitt ansikte. jag blir rädd när jag kommer under vattnet men så fort jag kommit upp blir jag superglad.

— Jag gjorde det, jag gjorde det faktiskt!! skriker jag glatt.

— Vad hände, säger Siri uppspelt.

— Jag hoppade, säger jag ännu gladare.

Vi badar en stund till. Vi är glada för att jag äntligen vågade hoppa och för att det är sommarlov. Siri går upp och kollar vad klockan är.

— Ska vi byta om och gå till avslutningen, säger Siri — Okej, säger jag När vi är ombytta och ska gå så säger jag: — Du kan gå i förväg om du vill, till Siri.

— Okej, svarar Siri.

Jag vänder mig om och tittar ner mot vattnet. Jag tittar upp mot det gamla ekträdet där lianen hänger.

Jag ser hur den gröna lövskogen blåser i vinden och hur några änder kommer till klippkanten. Jag är lite rädd för ankor så jag springer ikapp Siri.

Tilde Sanchez Dufva

Detta är klass 5b:s klassbok. I denna bok kommer du kunna läsa om favoritplatser, viktiga händelser och historier baserade på vårt tema "Långt borta och nära".

Alla elever i klassen har bidragit. De har skrivit, ritat och hjälpt varandra med tips och rättning av text.

Bild: Tilde Sanchez Dufva Text: Indra Lundström Lembke, Cleo Andersson, Josefin Werndén, Moa Roxell Boreholt och Annika Grohp