Spr111kcentrum spr111kcentrum v111rt stockholm

TACK mina underbara elever !

TACK fรถr KUL1415!

Asuman Beyhan Sprรฅk Centrum

İKİ ÜLKE BİR İNSAN Kendim gibi, bir sürü anne veya babası yurtdışından göçmen olarak gelen çocuk var.

Hepimizin, ikinci bir anadili var. Hayatımızda değişik geleneklerle yaşayarak, hem de Türkiye’nin tadını çıkararak yaşamayı öğreniyoruz. Küçüklüğümde İsveç’li çocuklar Schlager müziği ile dansederken, ben Sezen Aksu’nun müziğine hareketler uydururdum. Arkadaşlarım H&M’den çizgili tişörtlerini giyerken ben anneannemin bana Türkiye’den aldığı cici tüllü, valonlu elbiseler giyerdim. Benim ikinci kuşak göçmen olarak bile hayatım o kadar değişikti ki, anlatamam. Mutlaka siz, okuyucu olarak da, anne veya babanız başka bir ülkeden geliyorsa, neden konuştuğumu anlarsınız.

Hem bir sürü utangaç anlar yaşamışsınızdır, ama aynı anda çok da gurur duyduğunuz şeyler de olmuştur. Türk olmamdan cok memnunum. Ama bu hiç zorluklar yaşamıyorum demek değildir. Ne yazık ki göçmenler dünyanın her yerinde ya önyargılar yüzünden, veya dışlanmışlık yüzünden sosyal hayatında cok zorluk çeken insanlardır. Şansıma hem babam hem de annem yaşamak için dünya ülkelerinden İsveç’i seçti. Çünkü İsveç’te soğuk hava ve zor kültür değişiklikleri ötesinde bir sürü de olanak var. Herhangi bir ülkeye taşınan bir göçmene hayat her zaman ilk başta zor gelir. Babam ilk kez İsveç’e geldiğinin akşamı başından geçenleri şöyle anlattı. ”İlk akşam İsveç’e geldiğim gün telefon yoktu, ve çok acil anneme aramak istiyordum...” diye başladı anlatmaya.

Babam 1997’de İzmir’den Stokholm’e doktora yapmaya gelmişti. İsveç’e gelen çoğu göçmenlerin ilk izlenimleri şunlardı. Türkiye’de ki pazarlarda bağıran satıcılar, çaybahçelerinde oturan dama oynuyan dedeler veya korna çalan arabalar hiç yoktu.

Onun yerine, koyu giysilerle caddelerde pek konuşmayan sakin insanlar yürüyordu.

Hava da, daha önceden duyduğu gibi fena soğuktu. Ona şaşırmayan babam, öte yandan havayı çok karanlık, ve renksiz bulmuştu. Akşam, geç saatte Stokholm’e gelen babamın ilk yapmak istediği şey annesine telefon etmek istemesiydi . Ama telefon yoktu, hiç bir tarafta ödünç alabileceği bir telefon da olmadığı için , şaşırmış bir şekilde , ortalıkta dolaşıyordu. Hani,Türkiye’de insan bir başkasına sorar, konuşur, tanımadığı insalarla konuşur. Öyle şeyler İsveç’te genelde olmayan şeyler.

Sonradan hem annem hem babam bir sürü yardımsever, ilginç İsveçlilerle tanıştılar.

Ama o akşam, babama yanıt veren olmuyordu. Tam aramaktan vazgeçmişken yanına bir adam gelip yardıma ihtiyacı olup olmadığını sordu. Her halde babamın yüz ifadesini görüp yardım etmek için gelmişti diye düşündü. Durumu anlattıktan sonra, adam hemen evine davet edip babamın telefon edebileceğini söyleyince hiçbir zaman tanımadığı insanların evine gitmeyen babam eve girerek annesine telefon ediyor.

Babam telefon konuşmasından sonra adama para vermeye çalışırken, evin sahibi ”Ben de senin gibi başka bir ülkeden geldim İsveç’e, onun için yaşadıklarını anlayabiliyorum”dedi O günden sonra her yerde yardım seven insanların olduğunu ögrendiğini söylüyor babam.

Bir kaç hafta önce,babam beni Fittja’ya götürdü. Arkadaşlarıma ilk kez türk yemeği pişirecektim. Çünkü Türk kültürü benim bir parçam olarak, onlarada o yanımı tanıtmak istiyordum. Orada bir tane dükkan vardı. Göçmenler oraya gelip İsveç’te normalde bulunmayan ürünleri alıyorlardı.. Hani bildiğimiz ülkerin çikolatasını, etinin krakerlerini vs. Oraya girince Türkiye’yi çok özlediğimi hissettim.. Herkes Türkçe konuşuyordu. İsveç’te bile yaşasam ,Türkiye’de benim memleketim sayılır. Benim bir parçamdır Türk olmak.

ADA ÖZENCİ Katarina Norra Skola - 9.sınıf

TVÅ LÄNDER EN MÄNNISKA Det finns som jag, många barn vars mamma eller pappa från början har sina rötter i ett annat land. Vi alla försöker att lära oss att leva med två väldigt olika kulturer, två olika språk och flera olika traditioner. När jag var mindre och brukade dansa i vardagsrummet var det inte några låtar från Eurovision i bakgrunden utan det var Sezen Aksus musik. Medan mina svenska kompisar- under barndom- hade på sig randiga tröjor från H&M, hade jag på mig dem klänningar min mormor köpt mig.

Klänningar med tyll, volanger och skarpa färger. Även fastän jag bara är andra generationens invandrare kan ni inte föreställa er hur mycket det har påverkat mitt liv. Att vara turk. Om ni som läser det här själva har en mamma och pappa från ett annat land, så kan ni säkert förstå vad det är jag pratar om. Ni har säkert också upplevt en del pinsamma ögonblick men även ögonblick som ni kan känna er stolta över. Jag kan säga att jag är nöjd över att vara turk. Men det här betyder inte att det varit helt enkelt för mig.

Tyvärr så är det så att invandrare över hela världen bemöts med fördomar och diskriminering som gör att deras sociala liv blir så mycket svårare. Ibland så tänker jag på vilken tur jag hade. Vilken tur att mina föräldrar valde just Sverige av alla länder på vår jord. För Sverige, trots dess (ibland) olidliga klimat och annorlunda kultur, är ett land som erbjuder många möjligheter för människans alla behov och rättigheter. Men såklart, att som invandrare anpassa sig dom första åren kan vara svårt oberoende av vilket land det är.

Därför skulle jag vilja dela med mig av min pappas starkaste minne av hans första dagar i Stockholm. Han börjar med att förklara: ”Jag hade inget abonnemang på min mobil den dagen och ville hemskt gärna ringa min mamma..” Min pappa kom till Stockholm 1997 för att fortsätta sina läkarstudier här i Sverige. Som många andra invandrare gjorde även min pappa ett par iögonfallande observationer. Här fanns inte skrikande män på marknaderna, gamla gubbar som spelade tärning och inte heller dom högljudda bilarna.

Vädret var också en av dom sakerna som han fann väldigt annorlunda till skillnad från Izmirs heta sommardagar. Det var mycket att ta in helt enkelt. Det enda min pappa önskade vara att få ringa sin mamma. Men då hans mobil inte fungerade blev han väldigt frustrerad. Han började sin söken efter en telefonkiosk, men kunde dock inte hitta en. När han var på väg att ge upp kom en man upp till honom.

Kanske var det att pappas ansiktsuttryck som han förstått att han behövde hjälp.

Hursomhelst så var han mer än villig att hjälpa min pappa efter att han förklarat situationen. Vad mannen gjorde var att han bjöd in pappa hem till honom för att kunna låna ut hans hemtelefon. Min pappa som i vanliga fall aldrig skulle vågat besöka en främlingshus följde med mannen hem den natten. Efter att ha lånat mannens mobil försökte han att visa sin tacksamhet genom att erbjuda mannen pengar i gengälld. Men mannen vägrade att ta emot min pappas erbjudande och sa istället: ”Jag kom också hit från ett annat land, därför förstår jag hur du känner.”

Efter den dagen så förstod min pappa att det överallt på gjorden finns ödmjuka människor som är villiga att hjälpa andra i nöd.

Nu efter flera år har både min mamma och min pappa skaffat sig flera svenska vänner. Dag efter dag lärde dom sig att leva enligt den här kulturen och den här sortens livs stilen. För några dagar sedan tog min pappa mig till en matlivsaffär i Fittja. Jag skulle för första gången introducera turkisk mat för mina kompisar och behövde därför storhandla. I den här affären i Fittja hade dom fler produkter som kanske inte svenskar, men invandrare ofta brukade komma och köpa. När jag kom in såg jag allt från Etis kakor, Ulkerchoklad och turkisk ”sucuk”. Där pratade många turkiska öppet med varandra och betedde sig så som man blir bemött i Turkiet. Det var då jag insåg hur mycket jag saknat Turkiet. Men samtidigt så kom jag på en sak.

För att vara turk behöver jag inte leva i Turkiet. Även fastän jag lever här är min turkiska identitet en del av mig. Vi alla borde uppskatta att vi har två länder.

Det är trots allt dom två länderna som har formgivit mig att bli den människan jag är idag.

ADA ÖZENCİ Katarina Norra Skola - Årskurs 9

GÖÇ İsveç’e ilk gelen kişi sülalemden büyük dedem yani annemin dedesiydi. Büyük dedem şöyle anlatıyor ; 1966 yılında Ürgüp’ün Karain köyünden İsveç’e tren ile yola çıktım yaklaşık üç günlük yolculuk yaptım.

Stokholm’e geldiğimde beni akrabam karşıladı onda iki gün kaldıktan sonra kendime konaklama yeri buldum. Stokholm’de bir hafta kaldıktan sonra çok iyi olmasada kendime en azından geçimimi sağlıyacak kadar bir iş buldum.

Biraz zaman alsada İsveççeyi öğrendim, çalıştığım yerde bir kaç yabancı uyruklu kişiydik bu vesile ile birbirimize değişik diller öğretme şansımız oldu aynı zamanda İsveççeyide öğrettik birbirimize. Bazı zamanlar alışveriş yaparken değişik zorluklarla karşılaştım, bulamadığım ürünleri ifade etmek istediğimde değişik hareketlerle veya türkçe anlatmaya çalıştım markette çalışan personel tarafından bazen anlaşılabildim bazende anlaşılamadım.

Stokholm’e tek başıma geldim ama ailemi dört yıl sonra getirdim. Bir buçuk yıl çalıştıktan sonra Türkiye’ye ailemi görmek için seyahat ettim, bir kaç hafta kaldıktan sonra Stokholm’de ki hayatıma geri döndüm. Dört yıl boyunca buna benzer seyahatlar gerçekleştirdim. 1970 yılında eşimi ve iki çocuğumu İsveç’e getirdim ama senin deden askerde olduğundan dolayı altı yıl daha kalmak zorunda kaldı. Senin büyük halaların okula gitme çağında idiler onlar için okula müracatta bulundum, ama zorlandılar çünkü sadece türkçe biliyorlardı ama uyum sağlamaları hızlı gerçekleşti. O dönemde yabancı olmak zordu çünkü biz gelen ilk yabancılardık ondan dolayı yabancılara pek alışkın değillerdi. İsveç’e yeni taşınmak isteyenler için bir çok şey daha kolay çünkü şimdi örneğin isveççe öğrenmek için değişik kurslar mevcut biz bu imkanlara sahip değildik. Bugün emekliyim ve her türlü koşula rağmen çocuklarımın iyi bir yaşamları ve eğitimleri olduğundan dolayı mutluyum. -Ibrahim Yiğit Selin Karagöz Högalidskolan – 9. sinif

UTVANDRINGEN Den första i min släkt som kom till Sverige var min gammelfarfar alltså min mammas farfar.

Han berättar: 1966 åkte jag till Sverige från Karain köyü (Karain byn) som ligger i Ürgüp, med tåg som tog ungefär tre dagar.

När jag kom till Stockholm hämtade min släkting mig jag bodde hos honom i 2 dagar sedan hittade jag någonstans att bo. Efter att ha varit i Stockholm i en vecka hittade jag ett jobb det var inte direkt det bästa jobbet som fanns men jag kunde i alla fall försörja mig. Jag lärde mig svenska men det tog ett tag tills jag gjorde det, där jag jobbade var vi några utländska så vi lärde oss lite olika språk av varandra delvis svenska. Det fanns situationer då det kunde bli jobbigt som i butiker när jag till exempel behövde något och jag inte kunde hitta då fick jag göra rörelser eller försöka förklara på turkiska det funkade då och då men det tog en tid tills personalen i den butiken förstod. Jag kom hit själv utan min familj men jag hämtade hit dem efter fyra år, efter att jobbat i ett och ett halvt år åkte jag tillbaka till Turkiet för att träffa min familj, jag stannade där i några veckor sen så återvände jag mig till mitt liv i Sverige. Jag gjorde en sån resa under fyra år för att se dem.

1970 hämtade jag hit min fru och mina 2 barn men din morfar var kvar sex år till eftersom han var på lumpen. Dina gamla fastrar var fortfarande i den åldern för att gå i skolan så jag sökte till skolor åt dem, men det vart jobbigt för dem eftersom dem kunde bara turkiska men det gick fort för dem att vänja sig. Det var ett tufft liv som utländsk i Sverige på den tiden, eftersom vi var en av de första som kom varm kom så var man inte så van å van en tiden, eftersom vi var en av de första som kom så var man inte sitt liv som utländsk i var man inte så van med invandrare. Det är mycket enklare för någon som vill flytta hit nu för det finns ju exempelvis kurser om man vill lära sig svenska men vi hade inte dem möjligheterna.

Selin Karagöz Högalidskolan – Årskurs 9

BABAMIN İSVEÇ’E GELİŞİ Babam Stokholm’e gelmeden önce Türkiye’nin en turistik şehri olan Antalya’nın Side beldesinde yaşıyordu.

Annemde İsveç’ten oraya turist olarak gittiğinde babamla tanışıyorlar ve bir süre sonra evleniyorlar. 1996 yılında babam böylece Stokholm’e taşınıyor İsveç’te ilkönce isveçceyi ögrenmek icin SFI ’ye gidiyor. 1 sene dil öğrendikten sonra kebabcıda çalışmaya başlıyor . Sonra çiçekcide ve daha sonrada temizlikçi olarak çalışıyor.Fakat o ara bel fıtığı oluyor , tekrar sağlığına kavuşabilmek icin sürekli antreman yapıyor.

1 sene sonra rahatsızlığı azalıyor ve bel fıtığından kurtuluyor. İyi olduktan sonra ICA da iş buluyor oranın sebze ve meyve bölümünde çalışıyor, hala orada çalışmakta..

Ben onu cok seviyorum. Biz her sene babamla beraber Adana’ya gidiyoruz. Orada babamın ailesi yaşamakta ninem ,dedem, amcalarım, halalarım ve kuzenlerim hepsi Türkiye’de yaşıyorlar.

Biz oraya gidince bizleri mutlu edebilmek için ellerinden gelen her şeyi seve seve yapıyorlar.

Yine de biz bir süre sonra orası küçük bir yer oldugu için sıkılıyoruz.

Babam da o zaman bizi alıp denize Antalya’ya götürüyor.

Böylece yaşayıp gidiyoruz.

Tesekkürler babacığım Babamın adı İhsan Ekinci

ATAKAN TYLL Engelskaskolan – 9. sınıf

MIN PAPPAS ANKOMST TILL STOCKHOLM Innan min pappa kom till Stockholm levde han i ett av Turkiets mest populära turist staden Antalyas ort i Side.

När min mamma åker dit från Sverige som turist träffas de där och gifter sig efter ett tag. Så flyttar min pappa till Stockholm.

Först går han till SFI för att kunna lära sig svenska. Efter ett år när han har lärt sig svenska börjar han jobba på ett kebab ställe. Sedan jobbar han i blomaffären och därefter som lokalvårdare. Men då får han diskbråk. För att kunna bli frisk tränar han hela tiden. Efter ett år blir han frisk igen. Efter han blir frisk börjar han jobba i ICA. I grönsaks avdelning. Han jobbar fortfarande där.

Jag älskar honom jätte mycket. Vi åker varje år till Adana tillsammans med honom.

Där lever min pappas familj. Min farmor, farfar och mina farbröder, fastrar och kusiner bor i Turkiet. När vi är där gör de gärna allt i deras makt för att kunna göra oss nöjda och glada. Trots allt blir vi uttråkade eftersom det är ett litet samhälle. Då tar min pappa oss till havet i Antalya.

Så lever vi vidare.

Tack min rara pappa.

Min pappa heter Ihsan Ekinci.

ATAKAN TYLL Engelskaskolan – Årskurs 9

BÜYÜKBABAM Büyükbabam 7 Mayıs 1971´de gelmiş. İsveç ´e gelişi trenle olmuş. İstanbul´dan Stokholm´a 5 günde gelmiş. Büyükbabamın İsveç’e gelmesi zor olmamış. Çünkü yeğeni oturma ve çalışma iznini ayarlamış. Stokholm´e daha önce gelmiş olan yeğeni ve ailesinin yanında 4 ay kalmış. O, 4 ay içerisinde İsveçce kursuna gitmiş ve Volkswagen firmasında mekanik bölümünde çalışmış . 4 ay sonra ekonomisini yerine oturtmuş ve ailesini getirmiş ve daha sonra Handen´e yerleşmişler.

Geldiklerinde babam bir yaşındaydı. Amcam ve halalarım okula başlamışlar ve İsveçceyi öğrenmeleri 2 sene sürmüş. Babam bir yaşında olduğu için İsveçceyi küçük yaşta öğrenmiş. Stokholm’e ilk geldiklerinde kültürüne ve iklimine zor alışmışlar, çünkü Adana´nın sıcağından geldikleri için İsveç’i soğuk bulmuşlar.

Amcalarım liseyi bitirdikten sonra restoranda garson olarak çalışmışlar ve bir sene sonra otomobil firmasında işe başlamışlar. Babam ise okulu bitirdikten sonra tekrar Türkiye’ye Diyarbakır’a taşınmış 5 sene orda yaşamış ve tekrar Stokholm’e geri gelmiş. Bir çok restoranda çalışmış. Büyükhalam Handen hastanesinde 32 sene çalıştıktan ve daha sonra babamla restoran işine girmişler ve hala o işi yapıyorlar.

Küçükhalam ise hemşire olarak çalıştı ve 2 sene sonra evlendi.

8 sene sonra PRAM ve ondan sonra 5 sene Huggin fabrikalarında çalışmış olan büyükbaba emekli olmaya karar vermiş. Emekli olduktan sonra kışları Türkiye’de ve diğer mevsimlerde Stokholm’de vakit geçiriyorlar. Emekli olduktan sonra yarım bıraktığı İsveçce kursunu tamamlamış. Şu anda büyükbabam 83 ve babaannem 77 yaşında ve hala Handen´de hatta aynı caddede yaşıyorlar. İkiside İsveç’e ıgeldiklerinden beri hayata hep olumlu bakıyorlardı ve hala bakıyorlar ve o yüzden yaşamları bu yüzden çok kolay olmuştur. Büyükbabam öğrenmenin yaşı olmadığını her zaman söylüyor ve her gün yeni bilgi ediniyor ve çok sevdiği Türk sanat müziğini her gün dinliyor.

ARHAN ALTUNSAYAR Engelska skolan 9. sınıfİ

MIN FARFAR Min farfars ankomst till var 7 Maj 1971. Hans ankomst till Sverige var med tåg och det tog 5 dagar för honom att komma från Istanbul till Stockholm. Min farfar hade inga problemer med tillstånder för att hans brorsdotter levde redan här så han hade fixat alla möjliga tillstånder åt honom. Min farfar bodde hos sin brorsdotter i 4 månader. Inom denna 4 månaderna hade han gått till SFI och samtidigt jobbat i Volkswagen som en mekaniker. Efter de 4 månaderna hade han stabiliserat sitt ekonomi, hämtat hans familj från Turkiet och därefter flyttat till Handen. När de kom hit till Stockholm var min pappa bara ett år. Min farbröder och fastrar började på skolan. Det tog de 2 år att lära sig svenska, men pappa hade fördelen med att vara liten därför att han lärde sig språket när han var liten. Det svåra de hade med att leva i Sverige var kulturen och klimaten för att komma från ett varmt land till ett kallt var svårt att vänja sig.

Min farfarbröder efter gymnasiet började jobba som servitör och efter det har de också jobbat i en bil firma. Min pappa hade flyttat till Diyarbakir och levt 5 år där.

Efter 5 år beslöt han sig att komma tillbaka och börjat jobba massor med resturanger. Min äldre faster jobbade i en sjukhus i 32 år och därefter öppnade en pizzeria med pappa som de fortfarande jobbar med. Min yngre faster jobbade också i sjukhuset fast gifte sig efter 2 år.

8 år senare jobbade min farfar i PRAM och 5 år i Huggin beslöt min farfar att gå i pension. Efter att han blev pensionär brukar han tillbringa sina vinter i Turkiet och somrarna i Stockholm och efter att han blev pensionär så återupptog han svenska kurserna.

Just är min farfar 83 år och min farmor 77 och bor fortfarande i Handen och fortfarande på samma gata och båda har alltid tänkt positivt i livet och gör det fortfaranade de tycker att det har gjort deras liv mycket enklare. Min farfar tycker att det finns ingen ålder inom kunskapen och lär sig något nytt varje dag genom att kolla på internet eller läser de senaste nyheterna och lyssnar på sin älskade turkiska folk musiken.

ARHAN ALTUNSAYAR Engelska skolan - Årskurs 9

BÜYÜKBABAMIN İLK STOKHOLM’E GELİŞİ Büyükbabam İsveç’te çalışıp, para kazanmak için gelmişti ve parayı kazandıktan sonra geriye dönecekti. Amacı böyleydi ama öyle olmadı. Büyükbabam bir kaç sene çalışıp para kazandı ondan sonra Kulu’ya geri döndü büyükannemi ve evlatlarını getirmek için, artık Stokholm’de kalacaktılar. Ve büyükbabam geriye dönmek düşüncesiyle hep çalıştı ve isveçce öğrenemedi iş yüzünden. Büyükbabam ilk kuşaktı yani İsveç’e ilk gelenlerden biri ve büyükbabam herzaman der ki okuyun çünkü bu hayatta yoksa bir yere gelemezsiniz.Büyükbabamın evlatları ikinci kuşakdı.

O zaman onlarda okuyamadı, babalarının işyerinde çalışmak zorundaydılar. Bizim 3. kuşak olarak okumamızı ve bir meslek sahibi olmamızı istedi. Büyükbabam ilk önce bulaşık ya da pizza işi yaptı. Yani isveçlilerin yapmak istemediği işlerdi. Ama bir kaç sene sonra çocukları büyüyünce ve evlendikten sonra bir restoran açtı. Damatları yeğenleri kızları ve dayım çalışıyordu orda. Anneannem ev işleriyle uğraşıyordu.

Bugün büyükannemin dilinde hiç isveçcesi yok malesef.

Büyükbabam ilk gelişinde anneannemsiz gelmişti ve iki yıl yalnız durmuştu. büyükkanneme bir mektup yazdı ama o mektup da teyzemin ismi geçiyor çünkü benim büyükannemin hiç okuma ve yazması yok o yüzden teyzem okurdu mektuplarını ve büyükannemin abilerine ayıp olmasın diye büyükbabam mektuplarda Nergis teyzeme yazıyormuş gibi yazıyor. o ilk yıllar erkekler İsveç’e sadece çalışmak için gelmemişti. İsveç’in güzel kızları için de geliyorlarmış. Bir gün babamın bir yakını dedi ki büyükbabama, İsa sen oraya çalışmak için gitmedin, sen oraya eğlenmeye gidiyorsun. Ve büyükbabam cevap verdi, Faik benim 7 çocuğum vardı 3 de sonradan oldu 10 çocuğum oldu. O zaman 7 çocuğu ve hanımı bırakıyorum memleketde, benim eğlenmek için gittiğimi nasıl söylersin diye cevap veriyor.

Büyükbabamın ilk yılları çok zordu ama herşeyi atlattı, çünkü benim büyükbabam en iyisidir.

18-5-1971 Çok kıymetli iki gözüm bugün tam bir yıl geçti sizi bırakalı. Geçen yıl 18 mayıs 1970’de siz çok kıymetlilerimden ayrılmıştım. Ve işte bugün 18 mayıs 1970 size bu mektubu yazıyorum ve diyorum ki bugün sevdiklerimden ve siz yavrularımdan ayrıldığımın birinci yildönümü. Çok kıymetli ve sevdiğim evladım Nergiz bu bir yıl belki hiç farkına varmadan , habersiz geçmistir ama ben babanıza bu 1 yıl 10 yıldan fazla gelmiştir dersem sakın mübağla kabul etmeyin. Çok kıymetli evladım ben babanız bu yılın ayları haftaları günleri ve hatta saatleri şöyle durdurmak için dakikaları bile saymışımdır. Belki diyebilirsiniz baba bu kadar zorsa niye duruyorsun gelin diye ama siz çok kıymetli yavrularımdan ve sevdiklerimden ayrılmak ve bir daha ayrılmamak için gurbetin zorluklarına katlanıyorum. Şimdilik hasretinize bir müddet daha dayanabilirim . Bunun içinde bütün sabrımı kullanıcam ve sabredecem sabreden derviş muradına ermiş. Ananızın ve siz yavrularımın hasretle gözlerinizden doya doya öperim, allaha emanet olun.

Babanız İsa Pektaş

Aykız Kayhan Engelbrektskolan – 9.sınıf

Büyükbabamın büyükanneme yazdığı mektup

MIN MORFARS FÖRSTA ÅR I STOCKHOLM Min morfar kom till Sverige för att jobba och tjäna pengar och senare återvända till Turkiet men det blev inte som han hade tänkt sig. När min morfar jobbat och sätt hur Sverige fungerar på ett ungefär så åkte han tillbaka till Kulu (byn de kom ifrån) för att hämta min mormor och mostrar. Min morfar jobbade för att få ihop mycket pengar och sedan återvända till Kulu. Min morfar var den första generationen som kom till Sverige alltså en av första personerna och han säger alltid att man ska studera och få en utbildning för idag så kommer man ingen vart utan att studerat.

Min morfar har nio barn och de är så kallade andra generationen men fast än att de fick chansen att studera så föredrog de att gå efter sina föräldrars steg och de jobbade inom restaurangbranschen. Efter att par år när min morfars barn vuxit så öppnade min morfar en konditori i Mörby centrum där hans barn, barnbarn och döttrarna män jobbade tillsammans. Min mormor var hemmafru men under deras tider så skulle inte kvinnan jobbat hon skulle sköta om hushållet och uppfostra barnen vilket min mormor var väldigt bra på. De första åren så kom min morfar till Sverige utan min mormor. Min morfar skrev brev till min mormor men eftersom att min mormor inte kunde läsa eller skriva så fick hennes dotter Nergiz läsa dem.

Breven var skrivna till min mormor men i brevet så är det skrivet som om de vore till min moster Nergiz för att det man hade ett respekt för sin kvinna och hennes familj.

Under dessa år så kom man för att jobba men det fans flera som var ute efter svenska tjejer också och en dag så sa en nära bekant till min morfar att han hade kommit till Sverige för att vara med tjejerna här och då sa min morfar att han hade 7 barn och 1 fru som väntade på honom och sedan kom tre barn till hur kan du säga att jag kommit för att vara med tjejerna.

Min morfar har varit med om mycket svårigheter men han tackla över allting så fint för det är min förbild och jag är så stolt över honom.

18-05-1971 Min käresta och dyrbaraste ett helt år har gått sen den dagen jag lämna erår 1970 natten den 18 maj, jag skiljdes åt från er min värdefulla. Och det är idag 18 maj 1970 Jag skriver detta brev till er det är vår första år som jag varit så långt från mina barn och dig vi firar ett år, kanske ingen skillnad och min käresta dotter Nergiz den här hela året har slitit ut mig som 10 långa år. Jag räknar månader veckor timmar och tillkommer sekunder för att få återvända och ni kanske tänker om det är så svårt varför återvänder du inte men jag skulle inte klarat av att skiljas åt igen så jag använder mina krafter till sista droppen för att få stanna med er älskade och inte skiljas åt igen och lida med den hemlängtan jag har.

Jag kysser din mamma och du avnjuta dina ögon i längtan av min avkomna överlåtas till Gud. Er fader Isa Pektas

Aykız KAYHAN Engelbrektsskolan Årskurs 9

Min morfars brev till mormor

DEDEMİN HİKAYESİ Dedemler 1972 yılına kadar Bolu ’da ikamet ediyordular. Evleri bir gece yandı ve herşeyleri yok oldu. O zamanlar dedem memur olarak çalışıyormuş. Yangından sonra dedemi İsveç ’te yaşayan teyzesi telefonla arıyor ve yanlarına gelip çalışmasın teklif ediyor. Ve dedemin böylece İsveç macerası başlıyor.

Dedem söyle anlatıyor macerasını..

Benim adım Cemil Karagözoğlu. İsveç’e 1973 yılında gelmeye karar verdim.

Karar verdikten bir süre sonra arabayla yola çıktık, İstanbul, Bulgaristan, Yugoslavya, Almanya ve en sonunda İsveç’e geldik. Teyzem ve eniştem beni karşıaldı. Onlar değişik iş yerlerinde temizlik işi yapıyordular.

Ben de onlarla birlikte geldiğimin ertesi günü işe başladım. Maddi olarak durumumu düzeltmeye çalışıyordum. Herşey yoluna girmeye başlamıştı.

Benim gibi birçok gurbetçi ile tanışmaya başladım. Herkesin hikayesi değişikti ve herkesin hikayesinde hüzün yatıyordu. İnsanın ülkesinden ayrı olması insanı çok üzüyordu. Dil bilmemek en büyük sorundu. Yavaş yavaş İsveçceyi öğrenmeye başladım ama o kadar kolay olmadı öğrenmek. Kendi ülkemde hergün takım elbise ve kravat takarak işe gidiyordum ama burda değişikti. İnsanlar bir kot pantolon ve bir kazakla geziyordular, kültür olarak yaşam biçimi olarak farklıydık. Bu ara eşimle tanıştım ve burada ki Türk Konsolosluğunda evlendik. Eşimde bir bakım evinde hemşire olarak çalışıyordu.

Ev kiramiz 612 kron idi o zamanlar. Her yaz Türkiye’ye tatile gidemiyorduk. Daha sonra 4 çocuğumuz oldu. Şu an 65 yaşındayım emekli oldum. Kalp rahatsızlığım var. Artik 6 ay İsveç’de 6 ay Türkiye’de yaşıyorum. Şimdi 2 ülkem var ve her ikisini de çok seviyorum.

ERAY ÖZKAN Högalidskolan - Årskurs 8

MIN MORFARS HISTORIA År 1972 bodde min morfar Cemil Kocaoglu i Bolu i Turkiet. Han och hans familj hade hus och allt där och han jobbade som tjänsteman. Men en dag brant deras hus, ingenting kvar. Efter branden blev deras liv helt annorlunda.

En dag ringde hans moster som hon bodde i Stockholm, frågade honom att ville han komma och jobba i Sverige. Då började hans Sveriges äventyr.

Han åkte med några till Sverige med en buss. Istanbul, Bulgarien, Yugoslavia, Tyskland och Sverige.

Moster och hennes man träffade honom, de kom hem. Dagen efter följde han med dem till deras jobb och började jobba med dem. Dem hade städ jobb på olika platser. Han har börjat jobba med dem, jobbade, jobbade och han tänkte bara spara pengar.

Han började träffa andra invandrare också som honom, kom till Sverige för att bara jobba och leva bra liv i Sverige. Han saknade mycket sitt land också. Började lära sig svenska men lära sig svenska var inte så lätt. Men när han klarade språket livet blev bättre.

Hans land var allting annorlunda, han gick sitt jobb i Turkiet med kostym, skjorta med slips men här kunde man på sig vad som vill. Det räckte jeans och t-shirt. Livet och kulturen var olika här och Turkiet, det var inte så lätt heller anpassa.

Sedan träffades han min mormor, gifte sig med henne i Turkiska ambassadör i Stockholm. Då jobbade min mormor som hemtjänst.

Deras hyra var 612 kr, dem kunde resa till Turkiet varannan år. Dem har fått 4 barn sedan. Nu är han 65 år ,han har hjärtsjukdom , bor 6 mån här 6 mån i Turkiet.

Han har 2 länder och älskar båda 2 länder Eray Özkan Högalidskolan - Årskurs 8

İSVEÇ’TE Kİ İLK TÜRKLER 1960’ larda ilk Türkler isveç’e gelmeye başladılar. Gelme sebepleri İsveç’te ki iş gücü idi. Bu gelenlerin arasında 1972’ de dedem Nail Tümtürk de vardı. Dedemde çalışmak için gelmisti. İlk geldiği yıllar ablası ile beraber Rinkeby’de kaldı.

Dedemin ilk işi bir otelde gündüzleri bulaşık yıkamak oldu. Akşamları ise SFI’ ye gidiyordu İsveçce öğrenmek için. Dedem daha sonra evlenmek icin Türkiye’ye gitti.

Anneannem ile evlendi. Fruängen’de kendi evlerinde oturmaya başladılar. İsveçceyi öğrendikten sonra liseye başladı, aynı zamanda hafta sonları taksicilik yapıyordu.

Liseyi bitirdikten sonra meslek okulunda elektronik TV ve Radyo bölümünü okudu ve LM Ericsson’da çalışmaya başladı. Bir süre burada çalıştıktan sonra Türkiye’den kendi mesleği olan berberlik işini yapmaya başladı. Bir süre işçi olarak Farsta’da çalıştıktan sonra Södermalm’da kendi berber salonunu açtı. Yıllarca burada çalıştıktan sonra 1994 yılında çoçuklarını Türkiye’de okutmak için Türkiye’ye dönüş yaptı.

Bazı şeyler beklediği gibi gelişmediğinden dolayı tekrar İsveç’e gelmek zorunda kaldılar. Kendi berber salonunda çalışmaya devam etti. Bütün çoçukları evlendi,kendisi emekli oldu. İsveç’e tek başına gelen dedem şimdi ise onüç kişilik bir aile reisi çocukları ve torunları ile beraber İsveç’te yaşamaya devam ediyor.

EREN GÜRKAN Högalidskolan 7. sınıf

FÖRSTA TURKARNA I SVERIGE Vid 1960 började dem första turkarna komma till Sverige. Anledningen till att dem kom till Sverige var att det fanns arbeten. Bland dem som kom år 1972 fanns min morfar Nail Tümtürk. Första åren han kom bodde han med sin syster i Rinkeby. Det första arbetet min morfar hade när han kom till Sverige var att diska i ett hotell dagtid, på kvällarna gick han på SFI för att lära sig svenska.

Efter några år åkte han ner till Turkiet och gifte sig med min mormor. Och dem bodde i deras egna hus i Fruängen. Efter min morfar lärde sig svenska började han i gymnasium och samtidigt körde han taxi under helgerna.

Efter gymnasiet gick han på en elektronik utbildning och efter det fick han ett jobb i LM Ericsson. Efter han jobbat i LM Ericsson så började han jobba med sin frisör yrke från Turkiet. Efter några år som anställd som frisör i Farsta så öppnade han en egen frisör salong i Södermalm. År 1994 så flyttade morfar till Turkiet för att barnen skulle studera nere i Turkiet, efter några år flyttade dem tillbaka till Sverige. Han fortsatte att jobba i sin frisör salong. Sen gick han i pension. Alla hans barn gifte sig, Morfar kom själv till Sverige och idag är han en stor familj på tretton personer med barn och barnbarn.

EREN GÜRKAN Högalidskolan - Årskurs 7

AİLEM Babam 1994 yılında annemle evlilik yaparak İsveç’e gelmiş. Babam Türkiye’de Ankara’da araba tamir ustası olarak çalışıyormuş, o zamanda annem liseyi yeni bitirmiş. Babamın yaşadığı en zor şey dil sorunuydu.

Geldiğinde çevreyi hiç tanımıyordu ve de kendi ailesinden ve de çevresinden ayrılmanın verdiği üzüntü içersindeydi.

Ev bulmakta sorun yaşadılar. Annemin hamile olması nedeniyle ve babemın kadrolu işinini olmaması nedeniyle ev vermiyorlardı.

Bunun yanı sıra ekonomik sorunlarda yaşadılar.

Min pappa kom till Sverige från Turkiet samband med giftemål 1994.

Han arbetade som bilmekaniker i Ankara och då vad min mamma gravid till min bror. Det svåraste pappa har gått igenom vad språket och separation från sin familj och omgivning. De har också haft problem att hitta bostad pga. att pappa hade ingen fastanställning och mamma var gravid. De har också haft svårt ekonomiskför att dem fick kompletterande socialbidrag som inte räckte till.

MÜNİSE İNCESU Carlssons skola – Årskurs 7

STOKHOLM’DA Kİ HAYATIM Ben Stokholm’e gelmeden önce Şile’de yaşıyordum. Orada anaokuluna gidiyordum.

Bizi öğretmenlerimiz ceza olarak uyutuyorlardı Ben de bir defa ceza aldım ve uyumak zorunda kaldım. Annem ve babam beni anaokulundan alıp anneanneme bırakıyorlardı. O zaman enginarı cok severdim ve hala da seviyorum. Bazen Pet Racer oynardım , İsveç’e gelince bıraktım 2 yıl sonra tekrar oynamaya başladım. Şile’de yaşamayı seviyordum, orada arkadaşlarım vardı, kuzenim vardı. Kuzenimin adı Damla. Şile’de deniz vardı sıcaktı ama Stokholm çok soğuk.

Babam Stokholm’de iş bulunca bizden önce geldi, biz annemle Şile’de kaldık. Sonra biz de geldik ve ben cok mutlu oldum.

Stokholm’de evime yakın bir okula başladım. Okulum cok güzeldi ama sınıfım çok kalabalıktı.

Okulumda herkes İsveçce konuşuyordu hiç kimse Türkçe bilmiyordu, ben de İsveçce bilmiyordum. Sürekli ders vardı . Uzun filmler izliyorduk çok sıkıcıydı çünkü İsveçce anlamIyordum. Sonra öğretmenim Sara bana yardımcı olmaya başladı yapacaklarımı gösteriyordu. Arkadaşlarım vardı ama onlarla konuşamıyordum. Türkiye’de ki arkadaşlarımı çok özlüyordum. İsveç yemeklerini sevmedim. Ama şimdi somun balığını çok seviyorum.

Sonra Türkçe derslerim başladı, Türkçe öğretmenim adı Asuman . Okulumda biriyle Türkçe konuşmak çok güzeldi.Bana İsveç hakkında bilgiler veriyordu,derslerim çok iyi gidiyordu onunla. Ama sadece bir saatimiz vardı o da yetmiyordu.

Sonunda yaz geldi Türkiye’ye uzun bir tatile gittik. Orayı cok özlemişim, eski arkadaşlarımı ve kuzenim Damla’yı gördüm onunla oyunlar oynadım.

Tatil bitti ve İsveç’e geri döndük. İsveç’ te dersler cok kolaydı ama benim İsveçcem kötüydü,çünkü hala iyi İsveçce bilmiyordum. Sınıfda durmak istemiyordum çok sıkılıyordum. Türkçe derslerinde hiç sıkılmıyordum. Asuman öğretmenim ile derslerim çok eğlenceliydi.Sonra Studiona başladım orada Kia vardı. O bazen bana Bamse okuyordu bazen de oyun oynuyorduk.

Studiona gittiğim için eski sınıf arkadaşlarımı az görüyordum ve sonra onlardan utanmaya başladım. Sonra Studionda arkadaşlarım oldu onlarla oyunlar oynuyorduk.

Artik İsveçcem iyiydi onları anlıyordum ama konuşmaya utanıyordum.

Studion eğlenceliydi ama sınf değildi ve bir sınıfim olmalıydı. Eski sınıfıma gitmek istemediğim için okulumun değişmesini istedim.

Yine tatil geldi!

Yaz oldu Anneannemin evinde havuza girdim orada yumuşak oyuncaklarımla oynadım Püf püf su püskürttüm. İrem ile oynadık, evlendik : )) 2. sınıf Kia gitti. Jenny vardı artık studionda Orada yemek yiyordum orda patates kızartması yoktu.

Sonunda okulum değişti Yeni okulum çok güzel.

Artık İsveçce biliyorum.

Burada olmak güzel.

ÇINAR ERDAL 2. sınıf

MITT LIV I STOCKHOLM Innan jag kom till Sverige bodde jag i Sile. Där gick jag till förskolan. Våra lärare brukade tvinga oss sova som straff. Jag fick också straffas en gång och blev tvungen att sova. Min mamma och pappa brukade hämta mig från förskolan och lämna mig till min mormor.

Jag tyckte om kronärtskocka då och tycker om fortfarande. Ibland spelade jag Pet Racer men slutade efter jag kom till Sverige. Men började igen efter två år.

Jag tyckte om att leva i Sile. Jag hade kompisar där. Hade också en kusin. Hon hette Damla. Det finns hav i Sile. Stockholm är kallare än Sile. Min pappa kom först då han har hittat jobb i Stockholm medans vi stannade kvar med mamma i Sile. Jag längtade efter min pappa jätte mycket. Sedan kom vi också och jag blev glad.

I Stockholm började jag gå på en skola som var nära till mitt hus. Min skola var mycket fin men det var mycket barn. Alla pratade svenska, ingen kunde prata turkiska. Jag kunde inte svenska. Det var alltid läxor. Vi brukade titta på långa filmer.

Det var tråkigt. Eftersom jag inte förstår svenska. Sedan min fritidslärare Sara började hjälpa och visa mig vad jag ska göra. Jag hade kompisar men jag kunde inte prata med de och då brukade jag längta efter mina kompisar och min familj i Turkiet. Jag tyckte inte om svensk mat. Men nu tycker jag mycket om lax.

Sedan hade jag turkiska lektioner. Min turkiska lärare heter Asuman. Det var roligt att kunna prata turkiska i skolan med någon. Hon brukade ge mig information om Sverige. Våra lektioner var roliga men var bara en timme i veckan. Till slut kom sommaren och vi åkte till Turkiet för en lång semester. Jag hade längtat efter Turkiet jätte mycket. Jag har träffat mina gamla kompisar och min kusin Damla och lekte med dem.

Semestern var slut och vi kom tillbaka till Sverige. Skolan i Sverige var lätt men min svenska var dåligt. När skolan har startat började det kännas jobbigt. Jag kunde inte svenska fortfarande. Jag hade tråkigt och vill inte stanna i klassen. I turkiska lektionen brukade jag inte ha tråkigt med min lärarinna Asuman. Det var jätte roligt. Sedan började jag på studion. Där var Kia. Ibland läste hon Bamse till mig och ibland lekte vi tillsammans. Eftersom jag gick till studion mycket, brukade jag inte träffa mina kompisar så ofta och därför började jag bli blyg. Sedan har jag fått kompisar i studion och vi började leka tillsammans. Min svenska var bättre. Jag kunde förstå de men var blyg på att prata.

Studion var rolig men jag borde ha en klass. För att jag inte vill gå tillbaka till min gamla klass istället vill jag byta skolan.

Min semester: Semester tiden kom igen. Det blev sommar. Jag badade i polen hemma hos min mormor. Lekte med mina badleksaker. Sprutade vatten. Vi lekte med Irem. Vi har gift oss på låtsas. Årskurs 2: Kia gick. Det fanns Jenny. Vi brukade äta mat där. Men, tyvärr blev det ingen pommesfrites. Till slut bytte jag skolan.

Min nya skola: Numera kan jag prata svenska. Det är trevligt att vara här.

ÇINAR ERDAL Årskurs 2

NEDEN STOKHOLM’DAYIM ?

Stokholm’e ailemden gelen ilk kişi Coşkun amcam. Stokholm’de yaşıyordu, ve bekardı. Ama benim halama aşıktı. Halamın adı Nurdan. Ikisi aynı memlekete yaşıyorlardı eskiden. Sonra benim halam Coşkun amcayla evlenince Stokholm’e taşındılar. Ama ilk geldiği gün yeni evlerinde panjurları kapalıydı. Halam panjurları açınca cok üzüldü. Biliyor musunuz neden cok üzüldüğünü? İlk gördüğü evdeki manzaradan İsveç’in bayrağıydı. Kendisini hiç iyi hisetmiyordu.

Ama iy ki Coşkun amcam vardı. O olmasa halam daha cok üzülürdü. Ama sonra bir tane akrabamız olsun istediler.

O gün halam babamı aradı. Babamın adı Ergun ve üniversitede okumak çok istemişti. Bir gün halam telefonda ”Ergun Stokholm’da çok güzel üniversiteler var” dedi. Babamda hemen İsveç’e geldi. Ama babamın parası yoktu. Üniversiteden cok para istemişlerdi ve babam çok üzüldü. O kadar çok üniversiteye gitmek istiyorduki sormayın. Matematikte birinciydi. Okuldayken hep derslerinden çok iyi not alırdı. Çok zengin çocuk değildi tabi ki. Arkadaşlarının oyuncakları varken benim babam kalemle oynuyordu. Ama öğretmeni onu çok başarılı buluyordu.

Babamda çok seviniyordu küçükken.

Neyse biz devam edelim, babam o kadar çok seviyordu ki İsveç’i kalmak istedi. İsveç’in sakin olduğunu sevdi ve huzurlu yaşantısını sevdi. İlk geldiği zamanlar babam ingilizce konuşuyordu. Çok iyi ingilizce bilmiyordu. Ama dükkana girince birşeyler bulmak icin çok az ingilizcesini kulanıyordu.Bir gün dükkana girdi birşeyler almak için ama dükkandakiler anlamadı oda bir şey almadan çıktı.

Ama Türkiye’de başka şeyler oluyordu. Babannem hastalandı babam Türkiye’ye gitti.

Orda arkadaşı Selçuk amcanın evinde tesadüfen annemle karşılaştı. Annemi hiç tanımadığı bir insanı görmüştü ve çok beğenmişti .Hepsi yemek masasına oturunca Selçuk masadan kalktı ve lavaboya gitti. Sonra annem ve babam sohbet ettiler.

Babam Türkiye’de 3 ay kalmıştı. Annem ve babam her gün görüşüyorlardı. Haftada bir kere dışarda babam annnemi yemeğe götürüyordu. Bu yemekte annem babamın, babam da annemin gözlerine bakıyordu. Babam seni seviyorum dedi.

Annem de öyle söylüyordu. Sonra iki hafta sonra nişanları olmuştu. Beş hafta sonra annem ailesine veda ediyordu. Üç ay kirada kaldılar sonra kendileri bir ev aldılar.

Halamda annemi cok seviyordu. Annemin ve babamın yeni evler Solna’daydı. Ben orada doğmuşum. Ben doğunca hikayem bitmiştir. Bunun için ben Stokholm’de yaşıyorum. Stokholm’den yaşamaktan çok memnunum. 

Elif Elin Göven Engelbrektskolan 5.sınıf

VARFÖR ÄR JAG I STOCKHOLM ?

Den första personen som kom till Stockholm i min familj var min fasters man, Coskun. Han bodde i Stockholm, och var singel. Men han var förelskad i min nuvarande faster, hon heter Nurdan. Båda två hade bott i samma land förut. Sen min faster, Nurdan gifte sig men min fasters man, Coskun flyttade de till Sverige.

Men första dagen i deras nya lägenhet så var deras blinds stängda.

När min faster öppnade de så blev hon så ledsen. Vet ni varför hon blev så ledsen?

Hon blev ledsen för när hon öppnade de såg hon svenska flaggan och längtade hem till Turkiet. Hon kände sig inte alls bra. Men som tur fanns ju Coskun var där och tröstade henne. Om han inte var där skulle Nurdan bli ännu ledsnare.

Men sen ville de ha en släkt med till Sverige också.

Den dagen ringde Nurdan till pappa. Pappa ville gå på universitet. En dag sa Nurdan i telefonen till pappa ” Ergun i Stockholm fins det jättefina universitet”, sa Nurdan.

Då kom pappa direkt till Sverige. Men pappa hade inte pengar då för han var mycket fattig. Och för att gå på universitetet behövde man mycket pengar. Och pappa blev då jätteledsen för han ville verkligen gå på ett universitet så fråga inte hur mycket han ville. I matematik var han bästa i klassen. Och han fick bästa betyg på sina läxor. Han var inte den rikaste i klassen såklart. När hans kompisar hade många leksaker lekte min pappa med pennor för han hade inte råd. Men hans lärare tyckte att han var mycket duktig i skolan.

Pappa blev ju då jätteglad. Men i alla fall vi fortsätter, pappa älskade Sverige jättemycket så han beslöt sig för att han skulle stanna. Pappa gillade att Sverige var att det var så lugnt och det var trevligt att bo där. Första dagarna när han var där pratade pappa engelska. Men han pratade lite av sin engelska.

En dag när pappa skulle till affären så skulle han köpa lite saker. Men när han pratade med de som jobbade i affären. så förstod de inte ibland. Och när de inte gjorde det så gick han bara ut utan att köpa något.

Men i Turkiet hände det andra slags saker. Min farmor blev sjuk. Och då åkte pappa tillbaks till Turkiet. Med sin kompis Selcuk (som var i Turkiet) lägenhet träffade han mamma av en slump. Mamma kände inte igen vem det var. Men han namn var Ergun. Och sen blev han då min pappa. Men han visste bara inte om det. När alla satt vid matbordet gick Selcuk till badrummet. Sen när han inte var där så pratade mamma och pappa lite.

Pappa stannade i Turkiet i cirka 3 månader. Mamma och pappa umgicks varje dag.

En dag i veckan bjöd pappa mamma på middag ute. Den här middagen ute tittade mamma i pappas, och pappas i mammas ögon. Pappa sa jag älskar dig till mamma.

Och mamma sa också det. Efter två veckor hade de förlovat sig. Efter 5 veckor sa mamma farväl till sin familj. Och åkte till Sverige gift. Tre månader var dem i en hyrlägenhet. Efter dem hade sparat på sig lite pengar köpte de en lägenhet. Min faster tyckte om min mamma verkligen. Mammas och pappas lägenhet låg i Solna. Och där föddes jag på Karolinska Sjukhuset. Och när jag har blivit född så tror jag att min berättelse är slut. Och det är därför jag bor i Sverige. Och jag är ganska nöjd över att jag bor i Sverige. 

Elif Elin Göven Engelbrektskolan – Årskurs 5

İSVEÇ’E İLK GELEN AKRABAM Benim ilk Stokholm’e gelen akrabam annemin Osman dedesiydi, yani benim büyük dedem. Osman dedem İsveç'e ilk defa 1964 yılında gelmişti ve 35 yaşında idi.

Dedemin İsveç'te arkadaşı varmış. Arkadaşı burası iyi bir ülke diye tavsiye etmiş.

Dedem burada çalışmak, para kazanmak ve çocuklarına iyi bir gelecek vermek için gelmişti.

Dedem nasıl gelmişti?

Osman dedemin yolculuğu uzundu. Dedemin arkadaşı Stokholm’den İstanbul'a dedemi karşılamak için gitti. Dedem eşyalarını toplayıp İstanbul'da arkadaşı ile buluşup trene bindiler ve Stockholm'e birlikte geldiler.. Dedem ilk iş olarak onu almaya gelen arkadaşının restoranında çalışmaya başladı. Daha sonra dedem bir çok restoranda daha çalıştı. Aslında baştan Türkiye' ye dönme fikri vardı, ama sonradan annemin amcası geldi. Ondan sonra da benim dedem ve diğer kardeşleri ve anneleride (annemin babaannesi) geldi. Onun içinde burada kaldılar. Dedem burada ki dili bilmediği için çok zorluklar çekti. Mesela dükkanlarda gezmek için yanında her zaman İsveçce bilen birisi olmalıydı. Bilmediği kültür bilmediği insanlar ve onlarla anlaşamamak, birde memleketini ve arkadaşlarını özlüyordu.Zaman geçti ve dedem Isveççeyi öğrenmeye başladı. Burada dili öğrendiği için, çocukları, eşi, kardeşleri, yakınları, hepsi Stokholm'e geldiği için Türkiye' ye dönmekten vazgeçtiler.

Ama dedem Türkiye' yi çok seviyordu ve özlüyordu. Ben bir yaşındayken Osman dedem öldü. Sonra onu Kulu'ya götürdüler ve orda gömdüler.

Yani Osman dedem yinede Türkiye'ye döndü.

Bilge Kaya Engelbrektskolan 7. sınıf

MIN SLÄKT SOM VAR FÖRST I SVERIGE Min släkting som var först i Stockholm är min mammas farfar, alltså min gammelfarfar. Han hette Osman. Första gången han kom hit var år 1964, då var han 35 år. Gammelfarfar hade en kompis som hade en restaurang här i Sverige.

Kompisen hade tipsat honom om att komma hit och jobba på hans restaurang. Så alltså kom Osman hit för att jobba och sedan tjäna pengar så att han kunde försörja sin familj. Han hade sju barn hemma i Turkiet och det är ganska många som ska försörjas.

Hur tog han sig hit? Gammelfarfar hade en lång tågresa. Först åkte han ner till en stad som heter Istanbul i Turkiet, där väntade kompisen som ägde resturangen på honom. Från Istanbul så tog de tåget ner till Stockholm. Resan tog lång tid och var jobbig.

Det första jobbet som gammelfarfar fick var jobbet på hans kompis restaurang. Där jobbade han under en viss tid, efter det så jobbade han på flera olika restauranger.

Från första början så tänkte gammelfarfar att han skulle åka hit, jobba och sedan åka tillbaka till sin familj i Turkiet. Men så blev det inte. Gammelfarfar tycktes gilla hur det fungerade här i Sverige och ville antagligen bo kvar, en efter en kom familj medlemmarna. Först kom mammas farbror, sedan min morfar och sist resten av familjen. Med tiden så startade gammelfarfar också egna restauranger och drev de med sina söner. Eftersom att Osman inte kunde prata svenska så fick han vara med om vissa svårigheter. När han t.ex. skulle gå och handla något så behövde han alltid ha någon som kunde prata svenska med sig. Det var en helt annan kultur, annat språk, han hade heller inte många som han kände sedan innan så han saknade ju sina vänner och släktingar i Turkiet.

Han lärde sig svenska med tiden och när hans familj var här med honom och släktingar började resa ner hit så kände han att han skulle stanna här och inte åka tillbaka till Turkiet för att bo där. Men ändå saknade han landet.

När jag var ett år så dog gammelfarfar. Han blev begravd i byn Kulu, Turkiet. Där han hade bott innan han flyttade till Sverige. Så på sätt och vis så återvände han ändå.

Bilge Kaya Engelbrektsskolan - Årskurs 7

GÖÇ Dedem 70’li yıllarda kardeşinin isteği ile tren yolculuğu yaparak İsveç'e gelmiş. İsveç'de iş imkanları daha güzelmiş.

Kardeşi ve samimi arkadaşları Erikson şirketinde çalışıyorlarmış. Dedeme güzel bir iş teklifi sunulmuş ve dedemde bu teklifi kabul etmiş. İsveç'e gelir gelmez işe başlamış. Dedemi tren istasyonunda oğlan kardeşi ve en iyi arkadaşı Ali amca bekliyormuş. Güzel karşılandıktan sonra Rågsved'deki evlerine gitmişler.

Ilk başlarda dedemin oğlan kardeşi ve arkadaşları dedeme yardımcı olmuşlar.

Dedem baştan hiç kimsesiz hiç bir şey yapamıyormuş. Kardeşi ile aynı yerde çalıştıkları için işe beraber gidip geliyorlarmış. Dedem yavaş yavaş işyerine ve etrafında duyduğu isveçeceyi öğrenmeye başlamış.

Dedemin İsveç'e göçünden sonra Türkiye’ye ilk seyahati bir sene sonra olmuş. Bu seyahatin sebebi ise ailesini İsveç'e getirmek isteği imiş. Ve bu isteği gerçek olmuş.

Ailesini sonunda İsveç'e getiren dedem, çocuklarını okula yazdırmış. Yazdırma konusunda problem çıkmamış ama çocukların İsveç'e alışması zaman almış.

Dedemin yarı kalbi Türkiye'de kalmış olsa bile, İsveç'e geldiğine pişman olmamış. İsveç'e geldikleri için mutlular ama tabi ki de özlemleri var.

Gül Tarhan Högalidskolan 5C

EMIGRATION Min farfar kom till Sverige på sjutton hundra talet men tåg. Det fanns mer jobb möjligheter i Sverige än vad det gjorde i Turkiet. Hans bror och hans närstående vänner jobbade på företaget Ericsson.

Man hade föreslagit ett jobb på Ericson som han tog. När han kom till Sverige så började han jobba direkt. Farfars lillebror och bra kompisar väntade på honom på tågstationen. Efter att dem hade träffat farfar så åkte dem till Rågsved eftersom hans lillebror bodde där. I början fick farfar hjälp av sin bror och hans vänner.

Farfar kunde inte göra något utan någons hjälp. Eftersom att han och hans bror jobbade på samma arbetsplats åkte dem fram och tillbaka tillsammans. Sakta men säkert började farfar lära sig svenska tack vare sitt jobb och sin omgivning. Sin första resa tillbaka till Turkiet gjorde farfar ett år efter att han kom till Sverige.

Anledningen till denna resa var att han ville få hit sin familj.

När han slutligen hade fått hit hel familjen skrev han in barnen i skolan. Att skriva in var inte problemet problem var att barnen hade svårt att anpassa sig. Trots att farfars halva själ är kvar i Turkiet har han aldrig ångrat att han har flyttat till Sverige.

Gül Tarhan Högalidskolan År 5

BİR GÜNÜM Ben Kaan, sabah saat yedide yataktan kalkıyorum. Babamla kahvaltı yapıyorum ve okuluma gidiyorum.

Ben Mariatorget’de Södermalm okuluna bağlı Gamla Maria okuluna gidiyorum.

Okulum Stokholm’ ün en eski ve en güzel okulu.

Okulda çok güzel bir kütüphanemiz var. Ben en çok minecraft kitabını seviyorum, oyunuda var ama ben onu sadece evde oynuyorum.

Teneffüsleri seviyorum çünkü arkadaşlarımla bandy, futbol ve salı günleride kovalamaca oynuyoruz.

Derslerden en çok Türkçe dersini seviyorum.

Perşembe günleri okuldan sonra kardeşim Deniz ,annem ve ben parka gidiyoruz.

Mariatorget ‘de cok eğlenceli parklar var..

Eve geldiğimizde çok yorgun oluyorum bazen uyuyorum bazen kardeşim ile oynuyorum.

Geçen hafta Deniz hastalandı, annem ve babamla birlikte onu doktora götürdük.

Hemşire onun kanını alacaktı, Deniz parmağını uzattı, hemşire iğne yaptı ve bant yapıştırdı..Deniz hiç ağlamadı ve “ bu ne” diye sordu..

Benim bir günüm böyle geçiyor..

KAAN KARAOĞLU Södermalmskolan 2. Sınıf

EN DAG Jag heter Kaan, jag går upp klockan sju varje dag. Jag äter frukost med min pappa och sedan går jag till skolan.

Jag går på Gamla Maria som är en del av Södermalmsskolan i Mariatorget.

Skolan jag går på är en av de äldsta skolorna i Stockholm och den finaste.

Vi har en jättefin bibliotek i skolan, Min favorit bok är boken om Minecraft, det finns även spel men den spelar jag bara hemma.

Jag tycker väldigt mycket om raster, vi spelar bandy och fotboll, på tisdagar leker vi kurragömma.

Utav alla lektioner tycker jag bäst om turkiska hemspråkundervisningen.

På torsdagar efter skolan går jag och min lillebror Deniz till lekparken, det finns väldigt fina lekparker runt omkring Mariatorget.

Jag är väldigt trött när jag kommer hem från skolan, ibland vilar jag och ibland så leker jag med min lillebror.

Förra veckan blev min lillebror Deniz sjuk. Tillsammans med mina föräldrar tog vi honom till doktorn.

Sjuksköterskan skulle ta blodprov på min lillebror, hon tog hans finger och stack honom med ett stick, och efteråt plåstrade hon om fingret. Deniz grät inte, det ända han sa var “vad är detta”.

Så här ser en dag ut för mig...

KAAN KARAOĞLU Södermalmskolan - årskurs 2.

MİNİK KUŞ Karlı bir kış günü Muhittin ve arkadaşı Mustafa Liljeholmen’ de ki meyve parkına oynamaya gittiler. Bu parkı bütün çocuklar gibi onlarda çok seviyordu.

Bu parkta tüm oyuncaklar değişik meyvelerden yapılmıştı. Mesela çocuklar çileğin etrafında dönebiliyor , muzdan kayabiliyor, armudun içine girip saklanabiliyordu . O yüzden bu parkta oynamak çok eğlenceliydi. Burada çok güzel oynadılar. Güzel ve eğlenceli bir gün geçirdiler, hava iyice soğumaya başlayınca eve doğru yürümeye başladılar. Birden daha fazla kar yağmaya başladı. Eve doğru hızlı hızlı giderken birden bir kuş sesiyle oldukları yerde kaldılar. Kuşun sesini dinlemeye başladılar. Kuş acı acı ötüyordu.

Mustafa ve Muhittin koşarak kuşun yanına gittiler . Kuş yerde hareketsiz bir şekilde ağacın altında yatıyordu. Kuşa acıdılar yardım etmek istediler.

Muhittin donmuş kuşu eline alıp kuşu eldivenleriyle ısıtmaya çalıştı. Ama kuş hiç hareket edemiyordu. Kuşu alıp eve götürüp orada yardım etmeye karar verdiler.

Mustafa’nın evine doğru koşarak gittiler. Mutfağa girerek çorba tenceresinin içine sıcak su koydular ve kuşun ısınıp kendine gelmesini beklediler, daha sonrada havluya sardılar kuruttular. Mustafa daha sonra evde bulunan bir kafesin içine kuşu koydu..Bu ara Mustafa’nın küçük kardeşi Gül geldi ve ” Portakalın kafesi ile ne yapıyorsunuz” diye sordu.

Portakal bizim eski kuşumuz dedi Gül.

Bu kuşu nerden buldunuz diye sordu..

Dışarda donmuş olarak bulduk dedi Mustafa.

Daha sonra Mustafa’nın annesi eve geldi ve saatin çok geç olduğunu söyledi ve Muhittin’in eve telefon edip burada kalacağını söylemesini istedi.

Muhittin orda kalacaktı. Gece ekmek kırıkları ile kuşu beslediler. Artık kuş onların bu gece misafirleri olmuştu..

Selin Kanyilmaz År 3 Irem Tunc År 3 Teoman Yetke År 3 Engelskaskolan

DEN LILLA FÅGELN En snöig vinterdag gick Muhittin och Mustafa till fruktparken i Liljeholmen för att leka. Precis som alla de andra barnen så tyckte de också om att leka där i Fruktparken. Leksakerna i parken var gjorda av olika frukter. Barnen kunde snurra runt på jordgubbar, åka kana på bananer och gömma sig i ett päron. Man kunde ha så roligt i den parken.

Den dagen lekte de och hade så roligt. När det började bli kallare så började de att gå hemåt. När det plötsligt också började snöa kraftigt skyndade de på sig. Plötsligt hörde de ett ljud. De stannade upp och lyssnade. Det var ett fågelläte. Det lät som den var plågad och hade ont.

Mustafa och Muhittin sprang snabbt fram till fågeln. Fågeln låg livlös under ett träd.

De tyckte synd om fågeln och ville hjälpa den.

Muhittin tog upp den frusna fågeln och försökte värma den med sina vantar. Fågeln rörde inte på sig alls. De bestämde sig för att ta med den hem och hjälpa den där hemma i stället. De sprang hem till Mustafa. De rusade in i köket och fyllde en soppskål med varmt vatten och väntade på att fågeln skulle tina och vakna upp. De lindade in den i en handduk och torkade den.

De lade in fågeln i en bur som fanns hemma hos Mustafa. Just då kom Mustafas syster Gül och frågade vad de gjorde med Portakals bur. Portakal var vår gamla fågel sa Gül. Hon frågade vart de hade hittat fågeln någonstans.

Vi hittade den ute och den var frusen sa Mustafa. Senare kom Mustafas mamma hem, hon sa att det var sent och att Muhittin borde ringa hem och be om att sova över hemma hos dem. Muhittin fick sova över där...

På natten matade de fågeln med brödsmulor...

Den natten blev fågeln deras gäst...

Selin Kanyilmaz - Årskurs 3 Irem Tunc - Årskurs 3 Teoman Yetke - Årskurs 3 Engelskaskolan

DEDEM Dedem İsveç'e 1976 yılında gelmiş. Annem o zaman iki yaşındaymış.

Dedem, bir yıl içinde İsveç'e yerleştikten sonra annemi, teyzelerimi ve anneannemi de İsveç'e getirmiş. Alby'e yerleşmişler.

Dedem o yıllarda Botkyrka Belediyesinde Türkçe Anadili öğretmeni olarak çalışıyormuş. Annem okul yaşı gelince Tumba'da var olan Türkçe sınıfına, beşinci sınıfa geldiğinde Alby okulunda İsveççe sınıfa başlamış. Temel okulu Alby okulunda tamamlamış.

Lise eğitimi için ise Botvid lisesine devam etmiş.

Dedem 25 yıl öğretmenlik yaptıktan sonra o işinden ayrılmış. Şimdi Kista Galleria'da bir pastane işletiyor. Alby'den Kista'ya taşınmışlar.

Annem ile babam Türkiye'de evlenmişler, Babam Türkiye'de iken İstanbul'da Avukat olarak çalışıyormuş, evlenince İsveç'e gelmiş, burda da hukuk eğitimini tamamlamış, şimdi Stockholm'de Avukat olarak çalışıyor. Onlar da Kista'dan ev almışlar, ben ve kardeşim doğmuşuz.

Aynı mahallede oturduğumuz için haftada iki üç kez dedemi ve anneannemi görebiliyorum.

Bayramlarda, tatil günlerinde birlikte kahvaltı yapıyoruz.

Dedemi, anneannemi, babaannemi, teyzelerimi, babamı, amcamı ve dayımı çok seviyorum.

Ilayda Kutlu – 1. sınıf Engelskaskolan

Omslagsbild av: Mikail Arslan Ă…r 3