Träd, Schmetterlingsfüße och Gud Arv. Vad kan man säga? Är allt redan sagt? Vad är arv och vad ärver man egentligen? Vad vill jag ärva och vad har jag ärvt? Jag vill jättegärna ärva mormors kolonilott som hon i sin tur ärvde av sin farfar, eller var det morfar? Eller pappan? nån var det i alla fall. Om jag ärver den kan jag flytta in där, ställa gungstolen i trädgården och lyssna på flygplanen som lyfter var tionde minut från Bromma flygplats, finurligt placerad ett litet stenkast bort. Jag kommer ha ärvt gungstolen och trädgården, samt flygplanen och dess buller. Trädgården är gammal och de fyra äppelträden, som jag trodde var döpta till Alexander, Ingrid Marie, Astrakan och Friherre von Berlepsch tills mamma skrattande avslöjade äppelsorternas hemlighet, är så gamla och krokiga att de växt ihop sig till ett tak, en extra veranda enligt mormor. Jag kan omöjligen ärva äppelträden. De har varit krokiga av ålder sedan 40-talet och kommer med all sannolikhet finnas kvar tills jag lämnar perrongen och någon annan tar över. Jag blir nästan snurrig när jag tänker på dem och kommer fram till att ingen kan påstå att träd kan ägas, det är löjligt, absurt. Träden måste se på oss som en skolbyggnad ser på sina elever: kortvariga irritationsmoment, störiga jävlar som kommer och går, arroganta och obefintliga. Vi är ingenting för dem. Om det finns en gud är han med stor sannolikhet ett uråldrigt, krokigt äppelträd
36
täckt med mossa. Eftersom vi inte kan ärva Gud kan vi inte heller ärva ett träd. Det finns såklart också saker som jag inte vill ärva, bland annat den genetiska hudsjukdom som förföljt familjen Miesenberger i hundratals år. Alla drabbas inte men om man studerar kyrkböcker och andra folkräkningar från Linz-området i norra Österrike kan man se ett tydligt mönster. Vid minsta beröring uppstår gigantiska blåsor som i sin tur kan göra småsaker, som att äta, dricka, andas eller bära kläder, ytterst komplicerade. Åkomman är ytterst ovanlig och saknar motgift. I österrikisk folkmun kallas den Schmetterlingsfüße – fjärilsfötter, eftersom svagare varianter av sjukdomen oftast drabbar fötterna. Jag brukar inte oroa mig eftersom det verkar som om denna olyckliga mutation har mattats ut generation efter generation. Men man är aldrig riktigt säker och ibland sänder jag en tanke, eller två, till minnet av de många miesenbergare som strök med innan den farliga arvsmassan vattnades ur. För att förtydliga kan jag tillägga att min pappa endast får blåsor varannan sommar (ungefär) och att varken jag, min lillebror eller mina kusiner känt av några symtom. Genetiska sjukdomar är dock jävligt oberäkneliga eftersom de ibland bara dyker upp igen oannonserat efter flera generationer i dvala. Varför detta händer kan jag däremot inte
