DER SPIEGEL Sedan barnsben har den svenska kulturen förvirrat mig. Varför kommer alla alltid för sent, varför ser barnuppfostran så annorlunda ut, varför äter så få familjer middag tillsammans, och, helt ärligt, vad är grejen med svenskar och fika? Som tidigare känt så är jag inte svensk, i alla fall inte på samma sätt som majoriteten av alla på denna skola. Jag är född i Tyskland, men flyttade till Sverige när jag var fyra år gammal, och besöker åtminstone en gång varje år min släkt i Tyskland. Min tyska identitet ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag betonar mer än ofta att jag inte är svensk, och framförallt att jag inte identifierar mig med den svenska kulturen. Ändå känner jag mig inte helt hemma i Tyskland, även om jag varje gång jag är där önskar att det vore så. Jag förstår bara enstaka aktuella tyska kulturreferenser, jag har få vänner där och jag har problem med att uttrycka mig så att andra, genom mitt språkbruk, kan förstå vem jag är på riktigt. Alltmer känns det som om en del av mig håller på att försvinna, eller så håller jag på att inse att den delen aldrig riktigt funnits. Jag är uppvuxen i Sverige men jag skulle dock beskriva min barndom som mestadels ”tysk” – i alla fall när jag pratar med mina svenska kompisar om barndomskultur. Jag är till exempel fortfarande, efter 15 år i Sverige, osäker på vad Bolibompa egentligen var för TV-program. Samma problematik stöter jag dock också på när jag pratar med min tyska barndomsvän. Jag måste ursäkta mig med ett ”Sorry, jag bor ju i Sverige” minst tre gånger varje konversation när jag inte förstår en referens eller inte känner till ett specifikt uttryck. Ingen svensk barndomskultur, och inga aktuella tyska kulturreferenser. Jag känner mig inte hemma någonstans. Någonting jag blivit medveten om är att mina föräldrar, redan för länge sedan, avslutat sin relation med Tyskland. De växte upp där, upplevde mycket, och fick slutligen nog av det hela. Förståeligt, de hade trots allt lyxen av att kunna välja mellan att stanna kvar eller att lämna sitt hemland för att samla nya erfarenheter någon annanstans. Jag ställdes dessvärre aldrig inför det valet; jag växte aldrig upp i Tyskland, och kunde aldrig ”få nog av det hela”. Ibland kan jag därför bli lite ledsen när mina föräldrar så kritiskt ifrågasätter varför jag känner en längtan till Tyskland, och varför jag funderar på att flytta tillbaka dit – om än bara för ett par år. Det de inte verkar kunna förstå är att jag kanske vill det, för att jag tänker, att jag då skulle kunna hitta hem på riktigt. Med det sagt är jag inte sur på mina föräldrar; jag förstår 42 varför de inte förstår mig, men ändå känns det ibland
väldigt ensamt, som om jag är den enda personen som helt kan förstå djupet av mitt mellanförskap. Det är som att mina föräldrar som flydde, och min bror som idag har få konkreta kopplingar kvar till Tyskland, aldrig kommer kunna förstå eller relatera till det tomrum jag ibland känner inom mig. I mitt sökande efter min egna kulturella identitet, och mitt hem, har jag dock också insett något annat: allt det spelar egentligen ingen större roll. Jag kommer kanske för evigt vara letandes efter en plats som känns som hemma. Jag kommer kanske aldrig helt kunna förstå kulturerna i de länder som jag är född, uppvuxen eller boendes i, och kommer bara kunna införliva dem som en liten del av min kulturella identitet. I så fall får det vara så; jag har insett att jag känner mig hemma där jag har människor som uppskattar och älskar mig, som vill mitt bästa och även agerar i enlighet med det – oberoende av ifall jag förstår deras kultur till hundra procent, eller inte. Jag är hemma där min familj befinner sig. När jag på kvällen, innan jag ska gå och lägga mig, kollar mig i spegeln, ser jag alltså inte en tysk eller svensk tjej. Jag ser min pappas familjära ögon, min mammas viljestyrka, min farfars intelligens, min farmors tålamod, och mina förfäders samlade ambition. Och jag tror att jag äntligen har hittat hem – det spelar ingen roll om jag förstår allt runt omkring mig. I slutändan formar mina erfarenheter mig, mina erfarenheter som grundar sig i min egna kulturella identitet, och inte i den kultur vars land jag känner mig mer hemma i. Min kulturella identitet består av min familj och min uppväxt, och den insikten gör mig inte ledsen längre, den tröstar mig snarare; en multikulturell identitet är det bästa som någonsin kunnat hända mig, för jag känner mig numera hemma överallt, oberoende av ifall jag älskar fika lika mycket som alla andra gör, eller inte. Lea Laux