Skammen jag ärvde Historia är inte samhällets urval av enstaka händelser som står skrivna i historieböckerna. Det är den stora vågen av tid som slukar landskap och människoliv och tumlar dem framåt i evig rörelse. Vi är produkter av föräldrars föräldrars föräldrar - vi är inte skilda från historien och vi kan inte undfly den. Denna insikt slog mig när mormor lånade mig släktens alla memoarer. Allt var klätt i ett nostalgiskt skimmer, som taget ur Astrid Lindgrens barnböcker med sina romantiska kåkar och rackartygare till ungar. Vi ögnade igenom gammalsvenskan på måfå, tills min blick fastnade vid det otänkbara. Fuck. Vi spolar tillbaka rullen. Hilda, min mormors farfars mamma, växte upp på Mariaberget på Södermalm. I brist på törstsläckare fick hon och hennes syskon klättra ner för berget varje dag och hämta friskt mälarvatten. Under 1800-talet. Mums. Under en av dessa turer gav isen vika under hennes fötter och avslöjade ett hungrande gap som glupskt svalde hennes tunga vinterrock och hotade att dra ner henne i djupet. Det var märkligt att uppleva döden som så nära där jag satt tryggt uppflugen i soffan 150 år senare. Hennes nära-döden44
upplevelse var lika mycket min nära-döden-upplevelse. Intill samma vatten sprang hennes tre söner, Gunnar, Gustav och Thord, i full färd med att sumpa sina livs karriärer. Det var bråttom, om de missade det obligatoriska uppropet på pojkskolan Södra Latin så skulle de bli portade från skolgången. Men väl vid lantställets kaj hade båten redan kastat loss, och 12årige Thord tvingades ro över hela Mälaren i familjens och utbildningens namn. Ödet ler igen. Kanske var det under den båtfärden som deras respektive lotter för evigt etsades in i historien. Jag kunde inte annat än identifiera mig med dessa äventyrliga söderpojkar och deras upptåg och strapatser. Var det inte just de rötter som alltid har fått mig att känna mig så hemma på Söder? Men så var det ju de där detaljerna, som jag liksom alltid anat men som aldrig uttalats högt i släkten. Gustavs äventyrlighet ledde honom till Norra Lappland där han arbetade som arkeolog. Under 1900-talet. Fräscht. Och mina värsta farhågor bekräftades i memoarerna, och i det där ordet som kanske varit en del av hans livsöde ända sedan han kom i tid till uppropet på denna förbaskade skola.
