SEX
AND THE
SÖDRA
Nu dumpar jag er, kan någon snälla dumpa mig?
I
48
dag är det söndag den 30e maj, fem dagar innan släppet av min sista redaktionellt delaktiga Latin Lover, tillika dubbelt så många dagar sen denna text skulle vart inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med balkongdörren öppen mot sommaren, men jag kan inte gå ut, för jag är helt förkrossad. Att jag inte såg detta komma, jag kan inte hantera avslut. Jag blev nu för första gången medveten om att mitt cryface är identiskt med Kims. Jag har haft skrivkramp i flera veckor nu men insåg först för tio minuter sen att det beror på just detta: När jag lämnar in den där sista texten, så är det den sista texten.
annan gång. Min transanalys av den boken är on fleek, men det går inte. Det kommer ingenting ur mig, för jag lyssnar på When We Were Young av Adele och ser min ungdom bara försvinna. Ja jag vet jag är nitton men låt mig va. Så jag tänkte, vad passar ett tjejkåseri bättre än att älta avslut, break ups.
Jag hade en fantastisk idé. Den här texten skulle vara mitt epos: Pride and Prejudice på Södra Latin, med mig som Lizzie och en kille som inte kunde hantera sin attraktion till en transkvinna som Mr Darcy. Det kan få landa hur bra den idén är…….. It’s a whole thing, vi tar det en
Min erfarenhet sträcker sig dock så långt som att vara dumparen. Det var ett tag sen, men jag minns det tydligt. Jag vet i och för sig inte om det som var innan kan rättfärdiga att “göra slut” kan appliceras på händelsen. Men jag gjorde slut på något som var innan, och sen inte längre
Jag har aldrig blivit dumpad, vilket jag personligen tycker är mycket underligt eftersom jag har en så dumpad personlighet. Jag är dock väldigt fascinerad av fenomenet. “Jag vill göra slut!”, det är bara så puzzling, att någonting är i ens liv och sen bara inte är det. Hur sjukt?
var. Jag tror starkt på att man inte ska förminska sin upplevelse eller känsla bara för att den i komparativ med andras inte är lika stark, känn det du känner. Upplever man att man blivit dumpad så har man det. Det var i alla fall väldigt traumatiskt, en vattendelare till och med. Stämningen i vår gemensamma kompisgrupp var ansträngd ett tag. Åh det var så filmiskt. Så chict visst? Att bli avvisad är något jag är mer familjär med. I vintras hände det i olika proportioner tre gånger i rad. Det kändes så starkt. Innan man får perspektiv på saken känns det som en nedvärdering av ens person, hela ens väsen. Sen inser man att det bara är en mycket liten del av en som blir avvisad. Kaoset detta skapade inom mig kan tydligt utrönas i den lika kaosartade Sex and the Södran i Hämnd. Jag känner att jag vill ta upp den texten såhär i slutet. Förklara att det inte var jag, utan min skadade självkänsla
