Ledare Anna Hellers

Låt den rätt(rådig)e komma in

Den mest positiva ödestimme jag haft på Södra Latin var en lektion i etik med min nya religionslärare Robin Pelgrom. Han läste upp ett utdrag ur Platons “Staten”, där den grekiske filosofen Sokrates har en dialog med sofisten Thrasymachos om rättvisa och makt. Tre inställningar till hur man bemöter andra människor beskrivs och jämförs: att roffa åt sig utan konsekvenser, att vara bestulen och handfallen, och medelvägen – att vara rättrådig. Thrasymachos argumenterar för att det bästa sättet att leva är att roffa åt sig utan konsekvenser, och Sokrates utmanas till att förklara varför det bästa är att vara rättrådig – att vara en god människa. Under min gymnasietid har jag varit i kontakt med en, vad jag skulle vilja påstå, ovanlig mängd galna människor. Med “galna människor” menar jag inte härliga och extravaganta typer, utan personlighetsstörda, emotionellt avstängda och/eller de som saknar självinsikt. Om det är galna människor som dras till mig eller jag som dras till galna människor är något som jag har haft skäl att fundera extra mycket över de senaste veckorna, och jag har kommit fram till att jag tror att vi möts på mitten. Inte för att skryta, för det är bara sorgligt, men jag tror att “jag”, som koncept, kan vara lite spännande för vissa. För mig har det handlat om känslan av att balansera på knivseggen. Det är inte bara jag som är i min situation. Hela mitt kompisgäng, utan undantag, tillhör den andra halvan av destruktiva förhållanden. Den halvan som någon ljuger för, den som någon vägrar be om ursäkt till, den som får höra att någon inte bryr sig och aldrig brytt sig, den som någon manipulerar, den som någon försökte skada, den som någon försökte förnedra, den som någon försökte pressa till att börja gråta, den som någon spelade kär i. Vilka är det som utgör den ena halvan av det destruktiva? Vilka är de galna människorna? Under en annan etiklektion berättade Robin om en av Sokrates personporträtt; resultatet av någon som roffar åt sig utan konsekvenser. “Tyrannen är enligt Sokrates den mest ofria och ensamma av alla människor, utan hopp eller utsikt för frid, då friden är det tyrannen fruktar mest (det är då som samvetet ljuder sitt tysta skri)”. Tyrannen är en person som är ovän med sig själv. Han kan inte hantera sitt dåliga samvete utan förtränger att det finns genom att distrahera sig själv. Han socialiserar genom att försöka kontrollera och sätta sig över andra människor, eftersom han inte kan komma nära någon annan på riktigt. Innan jag började lära mig av mina erfarenheter trodde jag att mitt öde var att leva i de galna människornas värld och våld. Jag förlät tyrannen varje gång han gjorde mig illa och fortsatte att ha kontakt med honom fastän han inte förändrade sitt beteende. Att stanna kvar trodde jag var det rätta att göra. Vissa i min närhet skulle kanske argumentera för att jag gjort mer omoraliska saker sedan etiklektionerna med Robin. Vad hände med att förlåta, Anna? Tro mig, jag har förlåtit. Jag accepterar bara inte att förlåtelse skulle vara samma sak som att “gå vidare och glömma”. Hur hjälper det någon att jag gör exakt det som tyrannen vill att jag ska göra? Antingen konfronterar jag honom, eller ignorerar honom, eller varnar andra för honom – vad som passar bäst för enskild galen människa. Det är min moraliska skyldighet att se till att tyrannen förstår att handlingar får konsekvenser, och att avlägsna mig från tyrannen om jag riskerar att vara en distraktion som förhindrar att han tvingas konfrontera sitt eget, dåliga samvete. Varför är det bästa att försöka vara rättrådig? För mig är det känslan av ett inre lugn som infinner sig när jag kan bekräfta för mig själv att jag gjort allt jag kunnat för att behandla tyrannen så bra som möjligt. En annan fördel är att kunna låta honom tolka mina intentioner hur han vill. Att det inte ens är irriterande att han försöker distrahera sig själv med tankar om att jag bryr mig, tänker på honom, känner något för honom, att han är “den enda som kan se igenom mig, förstå mig, känna mig på djupet”. Det har inte med verkligheten eller med mig att göra. Det är inte mitt ansvar att korrigera den bilden. Det värsta med att roffa åt sig utan konsekvenser är att man så enkelt kan bli bestulen och handfallen. Ja visst gör det ont när illusioner spricker? Eller att få ett glas mjölk i ansiktet? Är det jag som är galen? Då får det vara så.

Anna Hellers, chefredaktör