Latin Lovers publicistika skandaler Anna Hellers

Latin Lovers publicistiska skandaler

Snart är det dags för oss i redaktionen 20/21 att avgå. Det senaste året har varit det mest roliga och lärorika jag vamed om, och jag är så otroligt tacksam över att ha fått äran och möjligheten att vara Latin Lovers chefredaktör. Att tillsammans med Latin Lovers styrelse vara ansvarig för en skoltidning på en gymnasieskola med 1200 elever och tillhörande lärarkår samt skolledning är dock inte alltid det lättaste, och även om det i slutändan varit värt varenda mejlkonversation har det stundtals känts lite överväldigande. Det finns anledningar till att vi inrättat den nya posten “ansvarig utgivare”, och några av dessa anledningar är följande två situationer som behövt hanteras:

“Kulturhistorieläraren”

I vårt första nummer #77 CHOCK hade vår vice chefredaktör Lea Laux en intervju med instagramkontot @trendspaningarna. Kvinnan bakom kontot är en före detta södraelev, och som en rolig och lättsam grej bad Lea henne att skriva en Inne/Ute-lista kopplat till Södra Latin. Högst upp på Ute-spalten stod “lärare i kulturhistoria”, och det är den incidenten jag kommer att ta upp nu. Delar av gamla styrelsen för Södra Latins Elevkår kan vara lugna. En vecka efter släppet av #77 CHOCK rapporterade en redaktionsmedlem att en lärare i kulturhistoria, vi kan kalla henom för “Kulturhistorieläraren”, använt tio minuter av sin lektionstid för att prata med redaktionsmedlemmens klass om Inne/Ute-listan. Bland annat sa hen att vi i Latin Lover brutit mot de pressetiska reglerna då vi inte mejlat henom om att få kommentera innehållet i Inne/Ute-listan innan vi släppte tidningen. Att “lärare i kulturhistoria” stod högst upp på Ute-listan var ingenting jag hade reflekterat över innan, men när jag fick reda på lärarens inställning blev jag stressad. Jag insåg att, oavsett rimligheten i att bli kränkt över en Inne/Ute-lista, så verkade det bara finnas en lärare i kulturhistoria på skolan – och tidningen hade stämplat den specifika läraren som “ute”. Det kändes inte alls bra. I samråd med redaktionen bestämde jag mig för att skicka ett långt förlåtmejl till Kulturhistorieläraren där jag beklagade att hen blivit kränkt, samtidigt som jag tydliggjorde att vi inte brutit mot några pressetiska regler och att jag inte uppskattade att någon påstod det utan att kontakta oss först. Jag underströk att listan bara var ett skämt och att våra läsare troligtvis inte tagit den på särskilt stort allvar. Svaret jag fick av Kulturhistorieläraren var överraskande: “För det första är vi tre lärare i kulturhistoria på skolan, det här med fakta är viktigt om man ska hålla på med journalistik. Redan nu har två av oss reagerat mycket starkt på denna oerhört omdömeslösa text.” Jag kände kanske att svaret motverkade lärarens anledning till sin ilska, litegrann. Alla har dock självklart rätt till sin upplevelse och så vidare. “Rektorerna är informerade och kommer att ta kontakt med Er kring detta. Det jag tror vi alla är oroliga för är att om man kan släppa igenom en sådan här text vad kan man vänta sig nästa gång?” Rektorerna har fortfarande inte tagit kontakt med oss, vilket jag antar är på grund av att vi löst “konflikten” sinsemellan och inte för att rektorerna bedömde att det var en överreaktion från lärarens sida. Efter vår mejlkonversation har Kulturhistorieläraren varit väldigt trevlig mot oss i Latin Lover och till och med släppt in mig och Lea till lärarskrivaren en gång när vi skulle printa ut affischer inför ett släpp. Jag är därför mer än villig att avskriva skandalen som ett missförstånd över generationsgränser, men vill också be om ursäkt till Kulturhistorieläraren ännu en gång. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. (@trendspaningarna har också erkänt att det var en hämnd, så… förlåt).

Sovjetkaos med Marisol

Samma dag som textdeadline för #79 SYND fick vi i in en text med titeln “Fuck Latin Södra”. Insändaren handlade främst om utanförskap och mellanförskap, men inkluderade också ett stycke där jag, som kalllades för “Latin Lover” i texten, kritiserades för att jag ställt en fråga under skribentens ryskalektion: “Vad skulle du vilja säga till de som romantiserar Sovjetunionen idag?” Trots att insändaren var kontroversiell i och med att den innehöll “påhopp” valde vi tillslut att publicera den – med tillhörande kommentarer från mig, Södra Latins Socialistiska Bokklubb och ryskalärare Svetlana Eriksson. Internt kallade vi dessa “kultursidor” (tack till @shnorunge på Twitter – finaste någon har skrivit) för “sovjetkaos”. Allt går att läsa på issuu om ni missat. “Fuck Latin Södra” mejlades inte till oss utan skickas istället in via ett formulär på vår hemsida. Skribenten bad om att få vara anonym, men angav ett för- och efternamn i formuläret. För- och efternamnet tillhörde en person som var med på ryskalektionen när jag gästade och ställde min “kritiska fråga”. Det var därför logiskt att det var den angivna personen som var skribenten, även om Lea, som också går på den ryskan, var lite chockad över att det var just den personen. Otippat, men inte helt orimligt. Det finns ett stort problem med formuläret på vår hemsida som ingen har orkat åtgärda: texterna blir inte styckesindelade. Varje gång vi får in ett bidrag måste vi alltid mejla skribenterna och be dem att skicka in sin text på nytt, antingen som Word-dokument eller PDF (snälla mejla oss istället). I formuläret hade skribenten fyllt i en mejladress som var… lite konstig. Vi blev osäkra på ifall den bara skrivits in för att, eller om den faktiskt var kopplad till personen – så vi valde att skicka ett mejl till både den konstiga mejladressen och personens skolmejl. Vi mejlade söndagen den 25 oktober, och fick svar måndagen den 2 november, över en vecka senare. Svaret var från skolmejladressen: “Jag vet inte vad det här handlar om så antingen har ni skickat fel eller så har jag inte blivit informerad. Skulle ni kunna upprepa för mig vad som det här handlar om?” Jag fick panik. Panik. “Den är inte min och jag vet heller inte vem som kunde använda mitt namn. Jag ber endast att jag inte på något sätt kopplas ihop till den här texten då den verkligen inte stämmer överens med mina tankar. Det som får mig personligt träffad är att någon använt mitt namn utan tillåtelse för att publicera en text som inte säger mina åsikter.” Innan vi hann svara fick vi ett mejl från den konstiga mejladressen. Avsändaren gick under namnet “Marisol”: “Hej, förlåt för sent svar, kollar sällan mailen. hoppas det inte är för sent att skicka texten så här. Tack!” Jättetrevligt formulerat men vad ÄR det som pågår?! undrade jag och Lea. Varför har en person skickat in en text i en annan persons namn när texten ska publiceras anonymt i tidningen oavsett? “[J]ag kan inte riktigt förklara varför. Tycker inte heller att det är okej alls och det var ganska dumt av mig. När jag fyllde i trodde jag inte man kunde lämna fälten tomma, vilket man ju såklart kan om man vill vara anonym. Jag har varit i kontakt med (henom) och berättat att det var jag.” Finaste Marisol, ändå. Vi dubbelkollade med personen som blivit utsatt för identitetsstöld, och hen bekräftade att hen pratat med Marisol och att allt var löst och lugnt. I efterhand har vi fått reda på vem Marisol egentligen är, och vi gissar att hen inte ville att vi skulle veta vem som skrivit texten eftersom… nej, jag förstår fortfarande inte. Haha. En månad efter att #79 SYND publicerats fick vi in en tre sidor lång analys från en tredje part som kommenterade vårt “sovjetkaos”. Efter ett styrelsemöte där vi diskuterade ifall det är okej att välja bort en text för att skribenten skriver “Vitryssland” istället för “Belarus”, enades vi om att inte publicera den för att den var för lång och riskerade att avslöja identiteten på den skribent som skrev “Fuck Latin Södra”. Den finns i vår mejlinkorg för framtida redaktionsmedlemmar att njuta av. Tack Södra Latins stalinister och framförallt Marisol; det har varit en resa.