Ingvars Bokhörna

Ursula le Guin: "Lavinia" Den färglöse herr Tazaki

Det här numret av ”Latin Lover” har tystnad som tema. Vad är då lämpligare än att tipsa om en roman där huvudpersonen äntligen får bryta en tystnad som varat i mer än tvåtusen år! Romanen har samma namn som huvudpersonen och tillika berättaren den italiska kungadottern Lavinia. Författaren är Ursula Le Guin och romanen är ett av hennes sista längre litterära verk från 2008. Hon var nästan 80 år när ”Lavina” publicerades men hennes fantasi och berättarglädje var helt obruten. Jag har tidigare tipsat om romanen ”Gravkamrarna i Atuan” från 60-talet av samma författarinna. I båda böckerna är huvudpersonen en kvinna men miljön, stämningen och berättelsernas uppbyggnad är helt olika. Trots att romanerna är så olika så präglas de ändå båda av författarinnans speciella magiska och psykologiserande berättarstil och jag kan försäkra att den som läst och tyckt om ”Gravkamrarna i Atuan” säkert kommer att uppskatta detta boktips. I Vergilius epos från 19 f.Kr ”Aeniden” som handlar om det romerska rikets uppkomst beskrivs Lavinia mycket kortfattat. Hon har till skillnad från andra kvinnliga personligheter i eposet inga repliker och beskrivs bara som tyst, blond och med lättantändligt hår. Le Guin låter däremot Lavinia tala oavbrutet på 279 sidor. Det är hennes röst som ledsagar läsaren genom berättelsen och genom henne så får vi ta del av de

Haruki Murakami är en mycket läst författare här på Södra Latin och behöver egentligen ingen introduktion men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om en av hans mindre kända och lästa romaner. ”Den färglöse herr Tazaki” kom i svensk översättning år 2014 och även om berättelsen inte är en typisk Murakami historia med talande djur, magiska andevärldar och andra övernaturliga fenomen så är romanen en bra introduktion till Murakamis diktaruniversum.

Haruki Murakami föddes år 1949 i Kyoto och skriver på japanska. Hans böcker har översatts till många språk men inte alla titlar har översatts till svenska.

Handlingen i romanen är i korthet den att bokens huvudperson Tsukuru Tazaki i sin ungdom tillsammans med fyra andra vänner svurit en evig livslång vänskap. Av oklara skäl utesluts plötsligt Tazaki från gruppen. Denna uteslutning driver honom nästan till självmord och hans liv fylls av grubbel över vad som gick fel. Faktum är att bokens inledning är en smärtsam träffande skildring av hur det känns när man blivit totalt och utan förklaring dumpad av en förälskelse eller nära vän. Det var den skildringen som fick mig att fastna för boken och sedan läsa mer av författaren. 16 år efter den traumatiska uteslutningen så förälskar sig Tazaki i Sara som är en klok något äldre kvinna. Hon ställer som villkor för att inleda en seriös relation med Tazaki att han tar reda på varför hans vänner så abrupt tog avstånd från händelser som formade hennes och kanske världens öde. Det finns en mängd intressanta motsägelser i Lavinias berättelsen. Hon vet och accepterar att hon både är en prinsessa och sedan drottning i ett konungarike under sen bronsålder samtidigt som hon är en produkt av diktaren Vergilius fantasi. En diktare född tusen år efter hennes död! I ett par centrala scener så konfronterar Lavinia diktaren Vergilius vålnad och tillsammans så diskuterar de hur han skildrar henne och den värld hon lever i. De avsnitten är kanske de mest svindlande exemplen på intertextualitet som jag någonsin stött på i litteraturen. Le Guins berättelser handlar inte om kampen mellan gott och ont utan om skillnaden mellan att fatta livsbeslut som får bra eller dåliga konsekvenser. Likadant är det i ”Lavinia” där berättaren fattar stora beslut som leder till krig men också lägger grunden till ett framtida imperium. Om det är bra eller dåliga val får läsaren själv avgöra. Naturen är besjälad av hemlighetsfulla makter som bokens huvudperson uppfattar och ibland utnyttjar. Det är ingen slump att den döende Vergilius ande får kontakt med just Lavinia och inte någon annan av karaktärerna i ”Aeneiden”. När jag lade ifrån mig boken så kände jag som om jag fått uppleva ett helt människoliv från tonåren med alla dess drömmar om framtiden till ålderdomen och en äldre människas syn på livet. honom.

Resten av romanen skildrar Tazakis sökande efter sanningen om vad som låg bakom den händelse som så totalt förändrade hans liv och fick det att ta en så olycklig vändning.

Det japanska originalet och även den engelska översättningen har en undertitel som inte finns med i den svenska översättningen. Det tycker jag är tråkigt eftersom den undertiteln som på svenska ungefär skulle lyda ”Herr Tazakis pilgrimsfärd” så väl karakteriserar hela romanen.

Precis som en pilgrim uppsöker olika heliga platser för att sedan till sist nå fram till den vallfartsort som är vandringens slutmål så söker Tazaki upp sina gamla vänner för att få svar på sina frågor och målet för hans pilgrimsfärd är naturligtvis Sara.

Murakami använder i sina romaner hela tiden referenser till musik för att ge sina karaktärer ett större djup. Den som vill förstå den smått oklara och mycket olyckliga karaktären Yuzus lidande bättre bör lyssna till det pianostycke hon förknippas med nämligen Lizts pianostycke ”Le pays de mal” (hemlängtan) ur sviten ”Années de pèlerinage” (pilgrimsåren).

Mycket av det som sker i romanen får aldrig någon riktig förklaring. Denna medvetna oklarhet är något som är typiskt för Murakamis författarskap och är naturligtvis skälet till att jag valt att tipsa om just honom i detta nummer. Det var en mäktig känsla.