Alla berättelser är krusningar på ytan av evigheten där de hänger sig för obestämd tid. Det är mer än en uppsättning noveller utan slut och jag skulle helst skissa bilden i stort och skita i detaljerna men det skulle ta för lång tid. Livet är ett verb, inte ett substantiv. Vad det egentligen betyder är att allt liv är lokalt. Här är det inget mystiskt som pågår. Ingen kollektiv regel uppifrån eller nedifrån. Bara nyblivna interaktioner, somliga minns jag som historien om mig själv. Mina första minnen är från 50-talet. Mamma var hemmafru och ogillade att pappa jobbade nattskift på Husqvarna vapenfabrik. Vid köksbordet fick man höra berättelser om när han stod gränsvakt
mot det ockuperade Norge under andra världskriget. Många av dem drack på sin post under natten. Det hände att någon somnade. Jag tänkte jag hoppas få missa nästa krig. Våra liv är fulla av nära ögat missar från början till slut. Det är vad som ger dem innehåll, vad som kunde ha varit. Minnet är en sketch av alla möjliga minnen ett liv kan innehålla. Att fånga närvaron av Schrödingers katt både levande och död på en gång är inte helt omöjligt men jämfört med hur svårt det är att utföra vore det en barnlek att återuppliva de döda. Det finns inga budord som kräver att vi kastar ut de andra tillstånden för en katt i en superposition bara för att vi inte kan se dem. Vi kan tillåta oss drömma om experiment som är tillräckligt känsliga. Vi kan till och med drömma om att vi kan välja ut var vi befinner oss i Hilbertrymden i den uppsjö av universum som avbildas av den universella vågfunktionen. En sådan dröm skulle vara en vektor som beskriver alla våra personliga minnen och all inspelad historia. Men det finns inget i den drömmen som förbjuder ytterligare googolplex av universum med sina egna historier. Många av dem med exakt de egenskaper som förväntas för din upplevda utveckling genom just ditt universum. Så var i helvete är man? Jag blir tvungen att hitta på något! Alla sätt jag kunde ha levt är särskilda från alla sätt jag inte kunde. Det är den första informationsbiten. Jag föddes i Jönköping på 40talet men kunde ju lika gärna ha levt på stenåldern eller som ett medvetet AI-program i framtiden. Någon har räknat ut att universum rymmer sisådär 10^{10^{82}} olika berättelser. Friheten är begränsad. Det finns en halveringstid för fria val. Att välja i livet involverar det kontrafaktiska. Livets krönika gör det inte. Minnen är berättelser som fastnat, oavsett om de är sanna i
någon mening eller minnen från drömmar eller bara påhittade, är de alla fiktiva. Jag minns att jag tidigt ville ha armbågsutrymme fritt från tvingande förväntningar, Guds vilja, naturlagar eller slumpen. Min berättelse är berättelsen om en grottmänniska. Mina föräldrar var övertygade om att en i släkten hade tur. De påstod att han alltid vann när han tog en lott. Tur finns inte skrek jag. Men då visste jag inte hur jag skulle förklara det. Den statistik jag läste på universitetet som vuxen räckte inte heller till. Det krävs ett helt multiversum visar det sig. Mitt universum var länge ett stort sädesfält som tog vid alldeles där nybyggena i norra Huskvarna tog slut innan de byggde radhus där dit nästan alla lärarna i mellanstadie-skolan flyttade. Eleverna kunde gömma sig på nedtrampade cirklar mitt i fältet. Flickorna experimenterade då med att låta andra än de själva sticka in fingrarna. Det var oskuldens tid. Min första transistorradio var den dyraste som gick att hitta i Jönköping och som jag kunde förmå pappa att köpa. Den var så kraftfull att jag kunde få in radiosändningar ämnade för USAs baser i Västtyskland. Jag satt på kvällarna och lyssnade på referat från amerikansk fotboll och fantiserade om hur matcherna kunde se ut. Gud vilken fantasi han har, brukade mamma säga. Tyst stör mig inte när jag tänker! brukade jag säga. Jag letade efter ett guldmynt i botten av brunnen som var mitt tänkande. Logiken är tankens pengar läste jag långt senare hos Marx. När jag flyttade till Stockholm fastnade jag för den nya franska filmvågen som bröt med gammal filmlogik. Och nu har jag äntligen upptäckt en ny våg inom den kontinentala filosofin som passar mig, spekulativ realism, där tanken inte är ett fängelse som hindrar oss att se verkligheten som den är bortom sinnena.
Under de tjugo år jag jobbade på kontor, som mamma uttryckte det, tyckte jag aldrig att jag gjorde något särskilt viktigt. Men jag blev så bra på myndighetens rollspel att generaldirektören inne på sitt enorma hörnkontor en gång anförtrodde mig att han valt det för utsikten ner mot Eriksdalsbadet där han med en liten kikare kunde titta på kvinnorna som solade topless. Jag har spenderat mycket av min tid oviktigt. Jag ångrar inget. Om man ångrar sig måste man tro sig veta skälet till varför man gjorde eller inte gjorde som man gjorde eller inte gjorde. Den som vet hur det går till kan skapa världens första medvetna AI. Backpropagation används av deep learning-modeller. Det är en gammal algoritm jag körde en hel semester på min laptop tillsammans med evolutionära algoritmer för att handla på indexoptioner. Evolutionen är blind. Det är därför den fungerar. Men mina algoritmer fattade aldrig varför. Vi var med barn och föräldrar i en sexbäddsstuga i Klitterbyn utanför Ängelholm. Ingen fattade vad jag höll på med. Jag blev inte rik. Alla algoritmer kan representeras som beräkningsgrafer. När dessa blir oöverblickbara är det som om de försvann i en "svart låda" som styr algoritmens beteende. Vi är oförmögna att se in i vår egen svarta låda. Men med AI finns en reell möjlighet att så småningom hitta regler som konfronterar oss med oss själva. En av mina roligaste leksaker som barn var en batteridriven bil som man satte på bordet där den for utan att någonsin ramla över bordskanten. Ett femte hjul på tvären under bilen kom bara i beröring med bordsytan när framhjulen dippade över kanten och snurrade upp bilen på bordet igen. Vårt medvetande försöker rädda oss från att falla på i princip samma sätt. Man måste alltid vända hemåt förr eller senare
och fundera på var tanken tog slut och vilka regler som finns om man plockar bort alla tankar från spelplanen. Några tusen människor har redan klistrat in en öppen källkod på IBM Quantum Experience-webbplatsen genom IBMs molngränssnitt och använder IBM: s kvantbehandlingsenhet omfattande fem kvantbitar för att faktiskt utföra en fysisk teleportering av en kvantbit vid IBMs forskningscenter i Yorktown Heights omedelbart, snabbare än tanken, över ett avstånd på 3,1 millimeter. Och det skulle fungera över interstellära avstånd, med rätt utrustning. Många somrar för länge sedan när jag tillsammans med mina föräldrar åkte färjan från Malmö över till Köpenhamn uppsökte jag alltid toaletten. Jag hade upptäckt hur rofyllt det var att sitta där utom synhåll för alla och bara höra båtens motorer dunka på. Båtarna var inte så snabba, jag hade gott om tid att tänka och hade ingen brådska att komma fram. Som amatörkvantmekaniker i garderoben ser jag nuförtiden på båten som flyter på havets vågor och reagerar på förändringar i vinden som turbulenta fält. Jag föreställer mig att allt vi upplever är likt bulor som bildas i kvantfält. En genetisk och kulturell mutation stötte ihop 70000 år sedan och började göra bulor i evigheten! De jättelika kryssningsfartygens tid är förbi. Jättelika danspartyn eller livekonserter likaså. Det passar mig bra. Jag har alltid sökt efter den nya vågen och den hittar man inte där utan i den egna hytten. Jag trodde länge att jag kunde jämföra mig själv med andra. Jag var som standardmetern i Paris. Det visade sig vara fel. Jag börjar om. Hur man gestaltar sig själv tar aldrig slut. Jag väljer
självmedvetet historier med tillräckliga skäl för där jag är i mitt liv. Det är lätt att bli missförstådd. Det hände att tjejerna jag träffade i Stockholms nattliv som ung man trodde jag var omskuren för att förhuden var gömd bakom ollonet på grund av mitt närmast kontinuerliga runkande i tidiga tonår. Jag tänker mig livet som en kortlek. Korten som ligger närmast ditt eget kort har stor chans att ligga kvar där även efter en blandning av leken. Med självmedvetandet kommer varje brott mot din egen uppfattning om hur du är att se ut som viljans frihet. Det gäller att undvika att bli alltför förutsägbar. Det betalar sig att vara irrationell ibland. Determinism betyder tillräckliga villkor för att något skall hända, inte nödvändigtvis nödvändiga! Om man kallar varje blandning av allting-som-kan-hända-kortleken för en historia, så är det uppenbart att den blandning som innehåller den historia du upplever är tillräcklig för att du faktiskt gör det, men det är inte den enda blandning där du finns. Den är med andra ord inte nödvändig. Frågan om vi har fri vilja är beroende på hur liten man gör individen som är tänkt att besitta den fria viljan. Var sitter identiteten som har fri vilja? Informationen i svaret kommer kanske som en inkarnation i avatarform! Vi gör kopior av självbilden i närminnet men de passar till omvärldsbilder med vitt skilda historier och förväntningar. Det viktiga är vilka vi väljer att kommunicera. På 70-talet valde gruppen Art Ensemble of Chicago att istället för jazz kalla sin musik Great Black Music och min svarta amerikanska fru försökte
få svenskar att vänja sig av med att kalla vissa favoritsötsaker för negerbollar eller negerkyssar. Om vi digitaliserar oss själva måste alla regler ändras. Vi kan börja från början. Utan regler finns en superposition av möjligheter. Om våra liv blir bättre är en öppen fråga även om vi hade en Gud att fråga, vilket vi inte har. Trots Gödel handlar vi som om vi hade ett orakel som kan se att vi besitter ett inneboende beteende rätt för varje tillfälle. Med varje danssteg lämnar vi fotspår i tiden som skiljer sig från alla steg vi kunde ha tagit. Vi drar vidare, likt Minervas uggla som flyger i skymningen, med minnen från där vi aldrig har funnits. Minnen är det som saknas i det som finns. Bestämda icke-vara kunde Hegel ha sagt. Jag planerade en gång att designa vår trädgård efter trädgårdskonstens alla regler, men då sa min mamma att jag skulle låta min fru plantera som hon ville också. Det är som att segla. Vinden avgör också vilken bestämdhet som kan följas. Enligt den antropiska principen kan man utgå från att universum på något sätt kan bestämmas utifrån det faktum att vi finns här som observatörer. Första gången jag hörde om den antropiska principen var när jag stod i Akademibokhandeln som på den tiden låg på Gamla Brogatan mellan Drottninggatan och Klara Norra, Stockholms syndigaste gata på den tiden, och tjuvläste i en populärvetenskaplig bok av Frank Tipler som handlade om en fysikteori för odödlighet. De ekvationer fysiker hittat att beskriva verkligheten med är inte så speciella. De passar alltid någon verklighet och fysikerna är som klädförsäljare som hittar rätt plagg till rätt kund, eller som
den klientfokuserade terapeuten som hjälper en hitta rätt passande verklighetsuppfattning. Född i Sverige på sent fyrtiotal slungades jag in i världen som av en historisk slangbella. Vi hade då haft den högsta tillväxttakten i världen i sex decennier och allt skulle bara fortsätta i tangentens riktning. När jag kom till Stockholm skrev en dagstidning att klotterplanket vid Sergels torg mitt i stan var frihetens stamort på jorden. Det är märkligt att man känner sig mer fri när man bara följer med vinden för fulla segel än när man går för egen maskin. Jag var arton. Sommar, stad, Rålambshovsparken. Tjejer som kommenterade varandra. "Hon har ihop det med solen, fattar du?" Jag hade så mycket att lära och mina hjärnceller kämpade för att minska entropin enligt lärandets andra huvudsats som förenklar det hela. En vacker dag. Jag gjorde civil värnplikt på SIDA där en otroligt vacker etiopiska alltid ville få med mig ut på bio, men det var i en sjurummare på Östermalm där en aupair-flicka ordnat fest jag fick ett sugmärke som aldrig höll på att gå bort. Jag pratar högt med mig själv hela tiden och gör ljud. "Pappa är ljudfilm", brukade min dotter säga. Det blir lite pinsamt när man högt repeterar dialoger från minnet eller om man i en biosalong återger det som nyss sagts i filmen. Jag lärde mig av med det, åtminstone i nyktert tillstånd. Det är ungefär lika vikigt som när jag lärde mig av med att smygfisa offentligt. När jag lärt mig något håller jag fast vid det. Som elvaåring lärde jag mig av att titta på tevenyheterna att militär och religion var dumma saker. Jag lärde mig sent i livet att verkligheten inte består av en massa
elementarpartiklar utan av några få allomfattande kvantfält, likt en oändlig pousse-café som blivit skakad eller omrörd här och var lokalt av den universella vågfunktionen. Det var en definitiv vändpunkt i min syn på tillvaron när jag till slut kom över mitt motstånd mot fältbegreppet då jag insåg att gravitationen är ett fält. Nu letar jag efter var detta, mitt senaste skrivprojekt, kommer att landa. Jag tror om sju år. Man kan gå på grund. Men var börjar det? Det går inte att svara exakt på, men det betyder ju inte att vi tvekar om grundets realitet. Hur kan man veta när man når ett mål? Det är mer som att söka längden på en kuststräcka. Hur lång den är beror på längden på måttstocken man använder. Man kan alltid få den lite längre om man byter till en kortare måttstock. Det gäller i princip i det oändliga. Det är lite som med Zenons paradoxer. Vad är då den verkliga sträckan? Ingen kustväg är oändligt lång. Den tar en viss tid att köra. Medvetandet ser jag som vattenbrynet vid en långgrund sandstrand. Vilka tankar som hamnar under eller över vattenytan ändras lite hela tiden. Vissa hamnar ständigt under vatten och styr i det undermedvetna. Andra blir minneskorn som vi kan bygga sandslott av. Problemet är inte att sandslott vittrar sönder. Problemet är när de avatarer som leker i sanden gör det. Uttryck i litteratur, konst, filosofi eller musik som min hjärnas jinn får vetskap om i arbetsminnets kortfristighet hinner jag knappt önska odödlighet förrän jag inser att de inte betyder ett skit om jag inte får behålla en avatar som kan följa dem. Jag skulle fylla fem strax efter att pappa fyllde fyrtio och jag sa till mamma att jag ville ha lika stor fest som han hade haft. Men sedan
dog mormor och vi åkte till hennes radhus i Växjö där jag skrämde upp grannpojken med att säga att hans föräldrar skulle dö före honom. Och hemma i Huskvarna igen när en gubbe i trappuppgången intill vår hade femtioårsfest var det enda jag kunde tänka vilken skräck det måste vara att veta att man bara har högst hälften av livet kvar. Jag erhöll en avog inställning till stora släktträffar i samma veva. Hur nära ens idéer är besläktade med andras ska man lägga långt större vikt vid än genetisk nära släktskap och vilka man råkar ha fått det med. Vid sexuell förökning lämnar ditt barn exakt hälften av sina gener till ditt barnbarn, men den hälften skulle ju av en slump kunna vara den hälft den fick av sin andra förälder och inte en enda gen från dig. Efter fyra generationer är det nästan en större chans att du är släkt med en person du slumpmässigt möter. Att bry sig om släktträd är fullständigt meningslöst! Samtidigt som Covid 19-pandemin började sprida sig tanklöst runt om i världen spreds ett stort genombrott inom kvantberäkning ännu snabbare, även om det tog 165 sidor att bevisa att klassen av kvantsammanflätade multipla interaktiva bevis motsvarar uppsättningen rekursivt uppräkningsbara språk samt innehåller icke-beräkningsbara problem vilket innebär att stopproblemet inom beräkningsbarhetsteorin reduceras till problemet att approximera det sammanflätade värdet av icke-lokala spel. Det är vad jag kallar en riktig showstopper! Livet börjar med turingkompatibel generell datorkraft, minsta RNA klarar det, där stopproblemet är drivkraften bakom vår existensiella ångest, att vi känner att vi lever. Med medvetandet
kräver vi odödlighet. När jag blev änkeman vid sekelskiftet sålde jag huset och flyttade ut till en skrivarlya söder om staden. Jag bearbetade sorgen med att skriva trilogin Draget från oändligheten, Mångfaldens mönster och Utan jag i himmelen. Där alla på olika sätt, från det stora till det lilla, utgick från en insikt jag hämtat från kvantfysiken att alla ögonblick är för evigt i sina egna världar och att alla möjliga världar finns. Jag trodde jag kommit på något när jag tänkte att det gällde att samla på sig så många goda ögonblick som möjligt att lägga till korthögen av ögonblick i alla världar, men när jag sa det till en av de första avatarerna jag träffade i Second Life blev hon sur och sa att det var som att ge folk skulden för att skit händer. Fysiker är överens om att enligt kvantmekaniken kommer varje möjlighet som inte är förbjuden faktiskt att hända, men samtidigt att information enligt samma kvantmekanik är förbjuden att någonsin förstöras. Allt som hänt kan i princip återfinnas. Det är lätt att hitta reproducerbara mönster. De finns i alla möjliga sammanhang. Utbrott av massiv enfald inträffar då och då och korrigeras så småningom. Alla mönster är inte intressanta, bara de som bär med sig digital information. Det är förutsättningen för fortplantning i allt liv och inte bara, som man kunde tro, liv i virtuella världar. En Göteborgska sa en gång att jag ägnade hela mitt liv åt att vara annorlunda. Och jag trodde länge själv att jag ville bryta mönster och därför sökte anonymiteten i storstaden. Samtidigt var jag den förste bland mina Stockholmsvänner som skaffade familj och radhus. En vän sa en gång: Allt är logik. Javisst, evolutionärt stabila
mönster följer alla sin egen logik. Jag tror att lösningen på mysterierna om det mänskliga sinnet ligger dold i ett evolutionsschema som internaliserats, annars skulle medvetandet inte ha den oerhörda externa påverkan det har. Det är skillnad på att immitera och att förstå, att immitera orsaken, den kausala invariansen. Den som ligger långt bort, där så mycket konkret valts bort, abstraherats. I konst till exempel kopieras annan konst, inte verkligheten, så många upprepade gånger att den hamnar så långt från verkligheten att det upplevs som kreativitet. Som en Nederländsk konstnär jag lärt känna uttryckt saken så kopierar alla konstnärer, men de riktigt skickliga stjäl! Hur blir man berömd utan att vara berömd? Det är långt från enkelt, men man får stjäla berömmelsen helt enkelt. Jag spelade Texas Hold'em långt före internetpokererans tid både onyktert på skoj med vänner och spiknyktert och seriöst med arbetskamrater. Ingen lyckades kopiera min metodik som gjorde att jag vann tre kvällar av fyra. Man kan ju inte immitera osynliga regler, bara försöka gissa sig till dem. Det var svårt eftersom jag hade regler för hur och när jag skulle låta slumpen styra över hur jag satsade mina pengar. Dessutom är jag inte säker på att någon annan skulle lyckas lika bra med dem heller för den delen. När mina arbetskompisar fick reda på att jag förde statistik över hur vinstflödena från våra pokerkvällar föll ut ville de inte fortsätta och jag slutade spela seriös poker helt och hållet. Så det är ingen skada skedd om jag skulle avslöja de regler jag spelade efter. De är inte krångligare än att de fick plats på ett handskrivet pappersark. I poker som överallt annars är tur inte en egenskap, det är en effekt. Effekten är som ett eko på en lokal plats och det avtar med tiden. Inte ens jag kan tyda mina gamla spelkoder
längre, även om jag vet vad de var avsedda att göra, bli avslöjad som bluffare tillräckligt ofta för att göra det lönsamt i längden. Verkligheten bluffar. Hur mycket vi än synar den ser vi bara ekot av den i minnet. Medvetande är ingen egenskap, det är en effekt. Alla ekon dör ut. Om mina tankar är som ekon i hjärnan finns jag bara medan jag dör. Om alla sinnesintryck kommer som trumslag med olika frekvens, som ger ekon i hjärnan, kan man ställa sig frågan om man kan höra på ekot vilken form trumman har. Man får pröva sig fram genom att slå på den. Vi spelar så länge vi lever. Det händer saker hela tiden. Att minnas är händelser i hjärnan. Men vi borde kalla dem handlingar. Alla händelser är förvisso inte handlingar, men alla handlingar är händelser. Gränsen mellan händelser och handlingar är som att titta in i en fraktal. När jag var nybliven änkling och satt ensam i den stora villan konstruerade jag ur minnet en perception av min frus ansikte bakom en planta. Men där är du ju! hann jag säga högt innan illusionen försvann. Det hindrade inte att jag såg henne i flera dagar på samma plats bakom tårarna. Klappar du till en vattenspegel får du krusningar som rör sig utåt. Men att vattnet skulle röra sig utåt är det en illusion. Ett löv som flyter på vattnet rör sig upp och ner när vågorna drar förbi. Effekter får effekter även om de inte existerar mer än som just effekter. Ta en vattenvirvel i en å. Det är bara ett statistiskt fenomen. Tittar man på vattenmolekylerna var för sig flyter de allra allra flesta rakt fram i åfåran. Ibland tror jag att vi har en fraktal i huvudet som är densamma som den fraktal som kvantmekanikens alla många världar ligger på och att allt ständigt faller som i ett svart hål. Efter finanskrisen
på 90-talet, som kostade mig mitt jobb, kastade jag mig över teorier om allting. Jag hittade till många världar-tolkningen av kvantmekaniken som på sätt och vis säger att allt som är fysiskt möjligt händer i någon värld. Jag hade just fyllt 60 när jag tio år senare hittade ännu en variant av att allt som händer är allt som kan hända och dessutom händer på en icke-beräkningsbar fraktal invariant attraktor. De här två teorierna går att förena med hjälp av en besvärlig matematik med p-adiska tal och topologisk geometrodynamik. När jag först kom till Stockholm fanns det så mycket nytt att ta in att jag nästan glömde att sova. Jag kommer särskilt ihåg en föreställning på Pistolteatern i Gamla Stan som jag såg efter tre dygn utan sömn, då plötsligt skådespelarna tycktes ha fått sina halsar avskurna. Jag steg upp och tog mig hem för att sova då och behövde inte ens försöka läsa in svår matematik för att lyckas med det. En finsk teoretisk fysiker, Matti Pitkänen, har i drygt fyrtio år försökt konstruera en teori om allt som även inkluderar tanken, men matematiken i den övergår mitt förstånd. Det finns andra sätt att förstå verkligheten. Just nu läser jag en finsk skönlitterär författare som snöat in på det musikaliska djävulsintervallet. I tanken kommer studsen från oändligheten. Det gör logiken lättare. Lättare än ingenting. Jag brukade säga att jag skulle välja ett jobb som var roligt när jag blev vuxen. Det verkade självklart. Arbetslivet tar ju så mycket plats i livet att det vore dumt att göra något man inte trivdes med. Många år senare, när jag pluggade på Stockholms universitet, försökte jag under en lång promenad längs Valhallavägen, från Östra station till Gärdet, föreställa mig i detalj vad olika yrkesval
innebar. Jag kom fram till den dystra slutsatsen att jag inte kunde tänka mig ett arbete jag skulle trivas med i längden hur jag än ansträngde mig. Jag bestämde mig för att det måste finnas annat än en smal väg mellan tråkiga detaljer och hugskott som måste korrigeras. Som skolpojke läste jag, att om universum har ett ljud, ett bakgrundsljud som alltid var där, så skulle vi inte höra det. Däremot kunde man tänka sig att det kunde uppkomma situationer där detta bakgrundsljud skapade resonansljud hos delar av universum. Dessa ljud skulle i princip vara möjliga att höra. Nästa gång jag hade ringningar i örat sprang jag in till pappa och hojtade: Pappa, jag hör universum! Om du idag skulle fråga mig varför jag intresserade mig för om det gick att höra universum, skulle svaret bli: Varför ska man intressera sig för något annat? Det är egentligen inte vad universum i sitt multiversitet kan berätta för oss som är det mest intressanta. Det mest intressanta är vad det inte kan säga oss. Bara som exempel kan ingen Gud tala till oss. Varje gång du ljuger får du en prick i själen, sa min mamma. Som liten behövde jag något konkret att placera själen i, något som kunde få prickar, annars blev mammas ord alldeles för förvirrande. Jag bestämde mig för att själen satt i hjärtat. Mina organ förflyttar sig med sådär en miljon kilometer i timmen genom den kosmiska bakgrundsstrålningen från Big Bang. Om inte själen följde med skulle den helt enkelt inte kunna hålla kontakt med mig. Mitt samvete måste komma inifrån mig själv, måste förflytta sig i takt med min hjärna och hjärta. Det enklaste argumentet mot att vi har en yttersta domare är att
inget orubbligt väsen skulle ha en chans i den helvetiska utvecklingen sedan Big Bang att hitta den skyldige på domedagen! Det närmaste vi kommer en påtagligt absolut, och för vårt personliga liv fullständigt likgiltig, verklighet är den kosmiska bakgrundsstrålningen. Varje ännu absolutare makt skulle ha än mindre möjlighet att påverka oss på ett personligt plan. Med kvantfysiken kan vi inte bara undanröja en Gud med möjlighet att kommunicera med oss utan varje form av allvetande Gud. Dubbelspaltexperimentet gör resultatet beroende av om informationen om vilken spalt fotonen gick igenom inte kunde registreras någon annanstans i universum, förutom platsen för foton själv. Om Gud, utan att vi dödliga känner till det, gjorde en gudomlig anteckning om vilken spalt fotonen gick igenom skulle det förstöra interferensmönstret. Varje gång vi gör experimentet samlar vi in ännu mer data om obefintligheten av en allvetande Gud. Jag är medveten om att det verkar finns ett kryphål som säger att det finns en skapare som designade allt och sedan lutade sig tillbaka och skådade hur allting förflyter enligt plan utan att kräva ytterligare ingripanden i de naturlagar han skapade. Men den gubben går inte, den heller. En relativt ny upptäckt är att redan den uppsättning symmetrier som är etablerad inom huvudfåran i fysiken räcker för att ta loven av alla tankar om ett planerat eller uttänkt universum. Naturlagarna kan härledas till bakomliggande symmetrier och strukturlöshet. Våra naturlagar är inget annat än uttrycket för verklighetens totala avsaknad av design. Total avsaknad av design kan definieras med dem! De självklara symmetrierna hos det koherenta tomrummet hindrar
inte kvantfysiskalisk dekoherens. Till skillnad från naturlagar är alla naturkrafter, all struktur och allt levande, ett resultat av symmetribrott och den därpå byggande evolutionen och alla symmetribrott är spontana i den meningen att de inte föredrar någon speciell riktning, annat än att de inte är reversibla så länge de sopar igen spåren av brottet. Vi minns våra upplevelser och tankar och hittar ständigt nya sätt att registrera och dela dem fast själva jaget inte vill bli hittat utan flyr från minnena, flyr så envist det går från graven. När man slutar med det har man antingen dött eller blivit religiös. Det går på ett ut.