27 minute read
När jazzlegenderna kom till Sverige
När jazzlegenderna kom till Sverige: ARVET FRÅN IKONERNA
Det fanns en tid när världens främsta jazzmusiker samlades och levde här i Sverige. Efter den hyllade SVT-dokumentären kommer nu långfilmen om jazzlegenderna och deras avtryck som än idag hörs i svensk musik. Hur var det att växa upp som barn till dessa jazzlegender? Magasinet möter Eagle-Eye Cherry och Mikael Gordon Solfors, i ett samtal om utanförskap och dysfunktionella familjer men också kärlek och stolthet att föra arvet efter deras fäder vidare.
Advertisement
TEXT: LINA BIELSTEN FOTO: SEAN LEWTHWAITE & ARKIVBILDER
När Östermalmshallen såg dagens ljus i slutet av 1800-talet föddes även en annan kulturskatt på andra sidan Atlanten; jazzen. Jazzstjärnorna blev den tidens rockstjärnor och under mitten av 1900-talet och framgent låg artister som Dexter Gordon och Miles Davis på topplistorna. Ella Fitzgerald, Dexter Gordon, Don Cherry, Quincy Jones med flera kom till Europa och framför allt Danmark och Sverige på 1950- och 60-talet. Här fick jazzartisterna spela och uppträda, vilket inte var möjligt på samma inkluderande sätt i deras hemländer på grund av rasism och stereotypa uppfattningar. Men i Sverige möttes de både av en vänlighet och en stor kärlek till jazzen. Vissa av artisterna bildade egna kollektiv i Sverige och familjer.
– Det är en enda lång kärlekshistoria, säger världsstjärnan Dexter Gordon i den hyllade SVT-dokumentären ”När jazzlegenderna kom till Sverige”.
I SVT-dokumentärens sex avsnitt får vi följa kärlekssagorna genom flera av familjemedlemmarna till de stora stjärnorna. Två av dem sitter mittemot mig just nu i Östermalmshallen för att prata om den kommande långfilmen. Det är jazzbarnen Mikael Gordon Solfors och Eagle-Eye Cherry, eller ”the jazz brats” som Eagle-Eye skämtsamt kallar dem. Peter Getz, Jamil Shihab, Malou Harris Meilink, Rennie Mirro och Quincy Jones III räknas också in i klungan.
MIKAEL GORDON SOLFORS
Dexter Gordons son Mikael Gordon Solfors.
Foto: Sean Lewthwaite
– Min pappa Dexter Gordon kom till Sverige i en tid då den här typen av musikanter var ”ikonifierade”, de var exotiska och briljanta, berättar Mikael. Dexter var en ”superstar” när han kom hit och behandlades som det. Det var en kulturrevolution, folk gick man ur huse för att se honom spela.
– Oavsett titel var det avgörande att bland andra Eagle-Eye Cherry, Peter Getz, Rennie Mirro, Quincy Jones III och jag själv skulle få en möjlighet att berätta om vårt perspektiv, säger Mikael. Ett nytt perspektiv. Vi vill inte på något sätt sätta våra fäder på en pidestal, utan det handlar om att föra in den här historien i samtiden.
Eagle-Eye poängterar också att det är en del av svensk historia som många inte vet om. Just därför ser han ett behov av att den berättas och speciellt i ett Sverige som han anser vara mer polariserat än när hans pappa Don Cherry kom hit.
– När jag är utomlands får jag ofta frågan som musiker: Hur kommer det sig att Sverige producerar så mycket internationell musik och har så många duktiga låtskrivare? Då svarar jag alltid att det ju började då. Med just dessa ikoner som kom till Sverige och började jobba med svenska musiker. Sedan har framgången utvecklats och vuxit till vad den är idag.
I dag är Eagle-Eye Cherry, Mikael Gordon Solfors, Quincy Jones III och Rennie Mirro själva framgångsrika kulturutövare som stolt bär arvet efter deras fäder vidare. Även flera av Sveriges nutida största artister har direkta kopplingar till denna period av jazzinvandring.
JAZZEN SOM FRIHETSRÖRELSE
Sammanhållningen i jazzen var stark. För dåtidens musiker handlade jazzen ofta om frigörelse från förtryck, att skapa sin frihet. Många artister och även andra människor lämnade USA på grund av raspolitiken, flera av dem landade i Sverige. Här blev de accepterade som stora musiker trots sin hudfärg, något som på sextio- och sjuttiotalet var sällsynt hemma i USA där rasismen även fanns i musikbranschen och på klubbarna. De amerikanska musikerna upplevde att de behövde vara dubbelt så bra om de skulle göra något, att hela tiden bevisa sig själva. Samtidigt var det en politiskt turbulent period i USA med en pågående kamp för mänskliga rättigheter och ”the black power”-rörelsen växte sig allt starkare. Det var farligt att röra sig ute och många var rädda för sina liv.
– När jag kom till Sverige i början av sjuttiotalet fanns en stark energi från politiskt medvetna människor som var intresserade av samma musik. Det kändes som jag hittat hem igen, berättar bluesartisten Eric Bibb i dokumentären.
Eric Bibbs pappa Leon Bibb, var en av de mer framstående afroamerikanska folksångarna på 1950- och tidigt 60-tal, han var dessutom skådespelare och aktivist. Leon Bibb tog med sin familj på besök i Sverige och vad Eric inte visste då var att han själv skulle återvända några år senare. Han bildade familj med Francine Lee Mirro-Finer och med henne fick han sonen Rennie Mirro.
I Sverige fann de amerikanska stjärnorna en fristad och svenskarna i sin tur berikades med nya influenser och ett mångkulturellt musikarv. Idag är Sverige världens tredje största exportör av hits per capita och ett land som med respekt nämns i de mest skilda genrer.
– Dessa artister öppnade upp fältet för svensk musik, redan tidigt fick vi in mycket influenser i ett land som låg så långt bort och ganska isolerat. Det tror jag är en bidragande orsak till att Sverige är så framåt och stora inom just musikvärlden, säger Rennie Mirro. Att jag nu dessutom valt samma yrke som både min farfar och min pappa visar hur starkt det arvet sitter i oss.
Jazzen har varit en stor inspirationskälla för många artister och jazzikonernas influenser kan höras i det ”svenska musikundret”, i allt från världens största popartister till Swedish House Mafia.
– Nästan alla rytmer och melodier du hör i dag kommer från en gammal jazzskiva. Det började med att DJ:s samplade från jazzmusiken och lade på ”beats”, säger Quincy Jones III, som bland annat producerat låtar med 2Pac och IceCube.
Bebop lever kvar i dagens hip hop-musik som har ett helt annat uttryck men även den handlar om befrielse från förtryck. Den handlar om frihet. För Eagle-Eye är jazzen som luft, vatten och mat. Det är livet.
– Så länge jag kan minnas har jazzen funnits där. I min pappas liv var det så konstant, det fanns ingen början, mitten eller slut. Den var alltid närvarande. Och min pappa lyssnade på alla möjliga sorters musik. När han spelade musik då var pappa hemma, han var inte på turné. Ofta var det mycket skratt och andra musiker som hängde hemma. Så nu när jag lagar mat, då är det alltid jazz som ska spelas. Det får mig att må bra och känna mig levande.
Även Mikaels uppväxt har präglats av jazzmusiken. Om han skulle få ta med sig en enda sak till en öde ö väljer han albumet ”Jazz på Svenska” utgiven 1964 med Jan Johanson som bland annat innehåller en tolkning av ”Visa från Utanmyra”, som för alltid kommer att vara tidlös. Det är det enda albumet han aldrig skulle tröttna på, konstaterar Mikael, som ser sig själv mer som en moll-kille än en dur-kille.
– Jazzen för mig är Amerikas egentliga kulturskatt. Den konstform som är skapad i Amerika och gått på export. Där bland andra Quincy Jones varit ambassadör för den kulturskatten i flera decennier.
Att föra det arvet vidare till nästa generation beskriver Mikael som ett kall.
– Det är viktigt att berättelsen kommer fram och vi vill skapa en förståelse kring den ”impact” jazzen haft som konstform. Det var som Eva Beckman, dåvarande kulturchef på SVT, sa till mig i ett möte om vårt projekt: ”Herregud, detta är verkligen en hittills icke berättad historia. Det här är ju att jämställa med om Prince, Michael Jackson och Beyoncé hade kommit till Sverige samma epok, de har samma status som jazzikonerna hade på sin tid.”
Don Cherry
Eagle-Eye Cherry
Foto: Sean Lewthwaite
Flera av dåtidens främsta jazzartister besökte Sverige regelbundet och några få hade landet som sin bas, däribland Dexter Gordon, Don Cherry, Stan Getz och Quincy Jones. Eftersom arrangörerna på den tiden sällan hade råd att flyga över hela bandet tog man bara in solisterna. De utländska jazzstjärnorna fick därför spela med svenska elever på musikhögskolor och kommunala musikskolor. Även med flera av de fantastiska jazzmusiker som redan fanns i Sverige däribland Jan Johansson, Egil Johansen, George Riedel, Bernt Rosengren och Lars Gullin.
– Deras ankomst påverkade en hel generation som fick en unik chans att spela med dessa världsstjärnor, något de aldrig hade fått göra annars, säger Mikael. Musikelever fick kompa och känna hur de sätter allt och är med i den här ”viben”. Och svenska musiker fick gigga med sina förebilder – vilken gåshudskänsla! Det är ju grunden till allt och det finns så många fina historier kring det här som man också kan se i dokumentären, där jazzen på något sätt är den gemensamma nämnaren. Så jazzen betyder allt!
WHEREVER I LAY MY HAT THAT IS MY HOME
Genom dokumentären och långfilmen får tittarna ta del av unikt musik- och bildmaterial. Men detta är även familjernas historia, ett narrativ som inte tidigare lyfts fram eller berättats. En historia som ofta bär en mörkare ton om en ständig saknad och oförståelse för fäder som inte tog ansvar då turnélivet i världen fortsatte och familjerna blev kvar. Det är dessutom de svenska musikernas historia, musiker som gavs en unik möjlighet att få spela med världsartister som de annars bara kunnat drömma om. De fick leva ut sina drömmar tillsammans med dåtidens ikoner och bli en del av ett kollektiv. Utbyten som i flera fall utvecklades till livslång vänskap.
– Vi som har vuxit upp i dessa kretsar och i olika familjekonstellationer bär både på sorg och glädje, säger Mikael Gordon Solfors. Vi alla kan nog ”stämma in” i en viss form av unison sorg, för den historien som aldrig förmedlats tidigare om en dysfunktionell uppväxt. Vi jazzbarn delar naturligtvis alla olika öden, men det vi har gemensamt är att vi alla är barn till fantastiska musiker men kanske inte alltid lika fantastiska fäder. Mödrarna fick i mångt och mycket bära oket och blev ofta därtill ifrågasatta av en oförstående omvärld. Det tyckte jag var värt att lyfta upp som perspektiv till vår story om dessa enorma giganter som kom till Sverige. Sedan finns det en självklart en viktig tråd i berättelsen som handlar om musiken, hur den har påverkat kommande generationer. Och på toppen av det har vi givetvis det politiska perspektivet, med diskussionen om det var bättre då eller om det är bättre nu.
Mikael Gordon Solfors och Eagle-Eye Cherry på Beirut Café i Östermalmshallen.
Med en mångkulturell bakgrund och ett kringflackande liv med sina familjer kommer också utmaningar. Både Eagle-Eye Cherry och Mikael Gordon Solfors har upplevt en tid när det var svårt att passa in, oavsett var de befann sig.
– Jag växte upp där Sverigedemokraterna har sitt näste i norra Skåne, men då var det inte så mycket hudfärg som spelade in, säger Eagle-Eye. Det var mer om man var annorlunda, vilket för mig var mitt krulliga hår. Jag ville ha lugg på sjuttiotalet som de andra killarna och det gick ju inte alls med mitt hår… Men jag kunde lika gärna retas för att vara ”nollåtta”, då var det fel. Så jag började prata skååååånska direkt. När jag sedan flyttade till New York blev jag istället ”lantis” och var annorlunda på ett annat sätt. Då var jag killen från landet mitt i storstaden. Det var svårt att passa in var man än hamnade.
För Mikael var det värre, han beskriver hela sin uppväxt som väldigt tuff. I hans omgivning fanns inte någon att relatera till eller söka tröst hos.
– Alla vi jazzbarn har olika erfarenheter, säger Mikael. Rastlösheten och rotlösheten finns nog gemensamt hos alla men på olika nivåer. I mina ögon fick till exempel Eagle-Eye växa upp i en funktionell familj med ett kollektiv runtomkring, medan i mitt fall var den totalt dysfunktionell. Jag törstade efter tryggheten och stabiliteten, och jag upplevde att jag alltid var utsatt. Som ung hade jag stort afro och mycket mörkare pigmentering, så min uppväxt var sjukt jobbig i och med att jag var den enda med en annan hudfärg i min skola under alla nio år. Det var ständiga glåpord och jag fick höra n-ordet i varje steg jag tog. Därtill att ingen i min närhet såg ut som jag eller kunde lära mig basala grejer som till exempel hur jag skulle sköta mitt afrohår.
Flera av jazzbarnen berättar om en orosfylld barndom. De får gå omvägar för att inte drabbas av hat eller hamna i slagsmål enkom för sitt utseende. Quincy Jones III beskriver sin uppväxt i Sverige där han dagligen blir kallad för ”n-ordet” och ofta blir slagen av sina antagonister. Det fanns en problematik att ens röra sig i vissa områden i Stockholm. Rennie Mirro förklarar hur han knappt vågade byta tåg vid Slussen av rädsla för vad som kunde hända eller vilka som väntade där.
ARVET EFTER IKONERNA
Varje jazzbarn har sin unika historia, hur mycket de umgicks med sina föräldrar och hur deras barndom har präglat dem. Men den gemensamma nämnaren är jazzen och musiken som pågick konstant. För Mikael saknades däremot en vardag med pappa Dexter som ständigt var på turné. Som barn fick han fånga varje minut han kunde få med sin pappa.
– Jag kommer ju ihåg vartenda möte, varje ögonblick. Så fort jag börjar prata om det blir jag berörd, för det betyder så pass mycket. Och när man befann sig i det där rummet med likasinnade och ofta med stark prägel av afroamerikansk kultur så kände man sig förunnad för det var precis så man ville att välden skulle se ut. Alla var mer eller mindre lyckliga i den icke-fördömande och kokande gemenskapen, där musiken och konsten var ständigt närvarande. Men när min pappa och det där rummet försvann och det inte fanns någon trygghet längre krackelerade allt, säger Mikael med darrande röst.
Som barn var hans längtan som störst att finna en trygghet på hemmaplan i en dysfunktionell omgivning. Idag har Mikael andra drömmar. Med utgångspunkt i Stockholm vill han nu leva i hela världen.
– Detta har också påverkat mitt signalvärde till min son Dexter, som är döpt efter min pappa. Jag och hans mamma Jessica är så lyckliga över att han ska få gå i en multikulturell internationell inriktad skola med 50 procent internationell läroplan och 50 procent svensk läroplan. Grundspråket i skolan från förskola och uppåt är engelska och skolans ambition är att bygga en plattform för att eleverna ska bli världsmedborgare. Det betyder så otroligt mycket för mig, eftersom jag vill ge honom de möjligheter som vi själva inte hade.
Eagle-Eye beskriver en något lugnare familjesituation trots att pappa Don Cherry, precis som sina kollegor, ofta reste runt. Den stabila punkten var mamma Monika ”Moki” Cherry. Hon tog med hela familjen på turnéerna, gjorde dekorationer till bandets spelningar och skapade ett hem när de var på resande fot. Det spelade ingen roll om de bodde på hotell eller i buss, Moki hade alltid ett stormkök med sig.
– Jämfört med mina kompisar som var ”military brats” och saknade en stabil punkt så hade vi ändå huset i Skåne. Oavsett om vi var i USA ett år eller på turné, så återvände vi alltid till Tågarp. Det är fortfarande något jag delar med syrran Neneh, så det är där man hamnar i slutändan.
Han minns både lyckliga stunder och en del dramatiska perioder när föräldrarnas relation gick upp och ner, för att helt ta slut på 1980-talet. Men när Don Cherry var hemma var han en väldigt närvarande pappa.
– Det viktigaste pappa gav mig var att jag kände att han älskade mig bortom allt, och även när vi stångades så fanns alltid den villkorslösa kärleken. Och det är väl det bästa man kan ge som förälder tycker jag.
Eagle-Eyes systrar Neneh Cherry och Titiyo är båda framgångsrika artister. Även systerbarnen har gett sig in i musiken och en av dem har redan rönt stora framgångar.
– Det är så häftigt att se syskonbarnen. Att det bara händer, att det ligger där och pyr i dem. Med min 12-åriga dotter Daisy vet jag däremot inte ännu. Hon har många talanger, hon är fysisk och har ägnat sig åt både dans och gymnastik. Vi köpte ett DJ-bord till henne som hon mixade med en del, men jag ser inga tecken just nu att det blir musiken i framtiden för henne.
Vad han främst vill föra vidare till sin dotter är något som hans föräldrar var väldigt duktiga med: att leva.
– Jag brukar säga att mina föräldrar var de mest fascinerande människorna jag träffat och de levde verkligen, även om de båda gick bort alldeles för tidigt. Men de var ständigt i nuet, på ett sätt som jag inte är och det hoppas jag kunna föra vidare. Jag vill inte att min dotter ska hamnar i hamsterhjulet för tidigt, jag vill att hon kommer iväg och reser, upptäcker världen. Det är viktigt.
ETT MINDRE ÖPPET SVERIGE
Eagle-Eye växte upp i både Sverige och USA och gick i gymnasiet på The High School of Performing Arts i New York, även känd som "Fame-skolan". Som ung var Eagle-Eyes första tanke att inte välja musiken eller försöka gå i sin framgångsrika pappas fotspår. Det var alldeles för stora skor att fylla kände han. Däremot trivdes han bra på scenen och få vara lite av en clown. Därför valde Eagle-Eye teatern och började jobba som skådespelare. Men efter ett tag knackade musiken på dörren och han ville testa sig fram. Det var inte någon dans på rosor från start. Eagle-Eye berättar hur enkelt det var att lära sig tekniken, men desto svårare att känna en koppling och hitta sin egna röst. Men en dag händer något.
– Jag minns så väl när jag började jamma med folk i skolan och försvann in i musiken första gången. ”Wow, what the f-ck just happened? Jag kom in i en annan sfär och fick en sån otrolig kick. Precis som du kan uppleva i en publik, när det bara sker och taket nästan lyfter. Det är sånt man vill att andra ska få uppleva, berättar Eagle-Eye.
Han ringer till pappa Don Cherry för att berätta vad han varit med om.
– Pappa bara garvade i telefonen för det var ju det här han hade snackat om i alla år. ”you gotta feel it, you gotta feel it”, skrattar Eagle-Eye.
1997 slår Eagle-Eye Cherry igenom med jättehiten Save tonight och albumet Desireless 1997. Titelspåret är en cover av pappa Don Cherrys låt från hans album Relativity Suite. Tyvärr får Don Cherry aldrig uppleva sonens stora framgång, två år tidigare har han förlorat kampen mot levercancer.
När magasinets chefredaktör i höstas träffade Quincy Jones pratade han om det förändrade politiska klimatet i Sverige. Quincy uttryckte en sorg över hur samhället blivit mindre öppet, i det land som välkomnat honom och många andra med hans bakgrund. Vad tror ni era pappor skulle tycka om de kom till Sverige idag?
– Om Dexter fortfarande hade levt skulle han inte sätta sin fot i det här landet idag, svarar Mikael.
– Det skulle räcka med ett besök så hade han vänt tillbaka, det är så pass infekterat. Om jag ser på den romantiserade bilden som fanns under sextiotalet när de kom hit och blev ikoner. De blev inte dömda på något sätt. Den krassa sanningen är att jag inte tror att Sverige idag hade varit landet för Dexter att bo i, inte så som jag kände honom. Min pappa var alldeles för spirituell och sensitiv, så han hade påverkats av alla negativa strömmar.
Don Cherry hade också varit besviken över dagens Sverige tror Eagle-Eye.
– Min pappa växte upp som svart i USA och kunde inte ens rösta i alla stater på 1960-talet. När han sedan kom till Sverige tyckte han det var fantastiskt! Men i dag hade han skakat på huvudet åt hur det ser ut, han hade varit jätteledsen. Men det är ju ännu värre i USA. Det finns inte jättemånga ställen där det inte är polariserat. På sjuttiotalet fanns i alla fall en form av spiritualism och man försökte komma varandra närmare. Min pappa var också inne i den resan med musiken och sig själv. Den finns tyvärr inte alls idag.
Quincy Jones är känd för att strö citat omkring sig. Hans senaste bok ”12 Notes: On Life and Creativity” är fylld av just livsmotton och visdomar. Har era pappor ett uttryck eller motto som ni tagit till er?
När min pappa skulle ut på turné och vara borta i en hel månad sa han ändå alltid: ”See you in a minute”. Som barn tog jag det bokstavligt och förstod inte riktigt… Det dröjde ju längre än så, skrattar Eagle-Eye. Men alla som kände min pappa visste att det var sån han var. Avsked var inte så dramatiskt för honom och där är jag nog likadan. Jag tycker det är kul att få sakna vänner jag inte sett på länge och jag behöver inte veta vad de gjort hela tiden från sociala medier. Jag sätter mig hellre ner och snackar med dem om livet när vi väl ses.
Dexter Gordon var en citatmaskin med en säck av visdomsord att plocka ur. Men i hans frånvaro lyckades Mikael i tonåren hitta en annan faderlig mentor i Anders Carlberg, Fryshusets grundare, ständigt och alltid påverkande och inkluderande. Anders var en outtröttlig och modig eldsjäl som trodde på människor ingen annan trodde på. Mikael berättar att Anders och hans pappa Dexter hade en sak gemensamt.
– Anders sa alltid ”Slå dem inte på käften, slå dem med häpnad”. Dexter sa samma sak: ”Dazzle them”. Oavsett vem du pratar med av oss jazzbarn som känt ett utanförskap, så ligger det i vår själ hur vi för oss och hur vi pratar. Man var alltid tvungen att vara lite bättre än alla andra för att kunna äga rummet och för mig, trots att jag är svenskfödd, blev det till exempel viktigt att använda det svenska språket som ett vapen för att kunna leda och påverka med både entusiasm och energi och på så sätt få människor att förstå att jag hade ett värde. Det har varit grunden i hela mitt liv, att alltid jobba hårdare. Det ligger där genetiskt och om vi inte presterade bättre hade vi inte en chans.
RONNIE GARDINER, VÄRLDSKÄND JAZZTRUMMIS
Eagle-Eye beskriver hur pappa Don Cherry utsättes otaliga gånger för rasism och motstånd. Då kunde han bara genom sitt leende avväpna sina antagonister, så att deras uttalanden och åsikter aldrig fick något fäste. Men det var inget falskt eller påklistrat leende, det var äkta.
– ”He just gave them his smile and moved on”, säger EagleEye och ler, inte helt olik sin pappa. Det var ju helt otroligt hur han kunde göra det där. Men samtidigt sorgligt med allt de fick gå igenom på den tiden. De fick blunda för mycket och gjorde vad de kunde för att överleva. ”But they took that shit and then they blew their minds”, säger han stolt.
Det finns en rolig anekdot med en annan framgångsrik amerikansk artist i huvudrollen. Eagle-Eye berättar historien om när Stevie Wonder medverkar i en intervju och får frågan ”It must have been hard to be blind all your life?”. Varpå han svarar ”Yes, but at least I am not black”.
Hur ser ni på jazzens framtid?
– Om vi tittar på tiden nu, efter att flera av jazzgiganterna har gått bort eller inte står på scen längre, så har festivalerna utvecklats, menar Mikael. Från att ha varit väldigt nischade och smala i det vi traditionellt kallar jazz, är det inslag av jazz, soul och RnB. Och jag tror att jazzen i framtiden kommer vara en fusion av mycket. En mixad konstform.
– Miles Davis var väl den sista stora jazzstjärnan, säger Eagle-Eye. Sedan fanns inga efter honom och då började festivalerna fylla på med andra genrer. Nu tror jag inte ens att man förväntar sig jazz på en jazzfestival längre. Man vet att det är blandad musik.
I USA spelades jazz främst på små jazzklubbar, till skillnad från i Europa och övriga delar av världen då jazzen fick ta plats i konserthallar och större arenor.
Som jazzmusiker nådde man helt enkelt en bredare publik, medan jazz i USA fortfarande är nischat.
– Jag blev jättefrustrerad när jag gick i skolan där, berättar Eagle-Eye. Att man inte hade någon slags kurs inom jazzhistoria. Jazz var inte en del inom amerikansk historia, vilket jag tyckte var supermärkligt. Det skulle vara som om tyskarna inte skulle lära sig om Beethoven eller Mozart. Jazzen är ju något som USA har gett världen, men det är inget man pratar om ”because it was black”.
Detta är en av orsakerna till att filmprojektet med jazzlegenderna har en något högtravande ambitionsnivå, som initiativtagaren Mikael Gordon Solfors själv beskriver det. – Det handlar om ett eftermäle, att påminna om denna kulturskatt. Tankarna pågår oavbrutet i mitt huvud. Därför blir vi också så rörda över alla reaktioner från dokumentären och att det nu också skapas en långfilm som kommer att visas på filmfestivaler. Idag saknas det renodlade jazzstjärnor, men formspråket och konsten finns kvar. Min och vår förhoppning med filmen är att den kan påverka en ny generation både till bättring rent socialt, men framför allt att ta till sig musikhistoriens värde och föra det vidare.
EVA BECKMAN, TIDIGARE KULTURCHEF PÅ SVT
Överst: Quincy Jones med bland andra Arne Domnérus.
Eagle-Eye Cherry och Mikael Gordon Solfors beskriver drömskt Stockholm under en tid när det fanns mer än ett tjugotal klubbar att välja mellan för att uppleva livemusik, men som nu har försvunnit av olika anledningar. Fasching, Nalen, Glenn Miller Café och Stampen är några av de ställen som tappert försöker hålla jazzen vid liv, en insats som både Eagle-Eye och Mikael berömmer dem för.
När det gäller bästa tipset för att uppleva livemusik i vår kära huvudstad i dag säger de unisont: Kägelbanan på Mosebacke. Den största scenen på Södra Teatern i Stockholm är bäst oavsett om du står på scen eller i publiken, i alla fall om du frågar två musikerproffs som arrangerat eller uppträtt merparten av sina yrkesverksamma liv.
Som framgångsrika kulturutövare själva, har ni säkert förebilder i musikvärlden. Vilka har ni träffat eller vill ni möta?
– Det var väldigt häftigt när jag fick göra ett samarbete med Santana (mexikanskfödd amerikansk gitarrist och sångare, och tiofaldig Grammyvinnare, reds.anm.), säger Eagle-Eye Cherry. Santana är ju en fantastisk person och en tänkare. Genom att jag spelade konsert med honom fick jag också chansen att träffa flera artister jag såg upp till. Santana kände min pappa och hade velat göra något med honom, men de hann inte eftersom min pappa gick bort. Men han signerade sin platinumskiva med en personlig hälsning till mig som handlade om min pappa också, det var ett stort ögonblick.
– Det är svårt att välja en person när man träffat så otroligt många stora artister i sin uppväxt, säger Mikael. Bara sex år gammal satt jag i knät på Ella Fitzgerald. Skulle jag välja en förebild blir det snarare någon i politikens värld. Mitt engagemang ligger i samhällsfrågor så jag är mer ”star strucked” av Olof Palme, Tage Danielsson, Robert Kennedy och självklart Barack Obama. Sedan är jag gammal trummis så hade jag bara fått sitta i tio minuter med Jeff Porcaro (bandet Totos första trummis, reds.anm.) hade jag dött.
Eagle-Eye flikar in att Barack Obama skulle han gärna velat träffa också eller egentligen hela familjen.
MIKAEL GORDON SOLFORS
Avslutningsvis, om ni fick chansen att spendera en dag med era pappor, hur skulle den se ut?
– Mina föräldrar dyker fortfarande upp i mina drömmar, berättar Eagle-Eye. Så när jag vaknar känns det som vi setts. Jag tror dessutom på en form av after-life, att det finns något mer. Jag hade inte ens börjat min musikkarriär innan pappa gick bort, men det var alltid så häftigt att jamma med honom. Titelspåret på min debutplatta var ”Desireless” och den spelade vi alltid sist på mina gigs på den tiden. Då kände jag starkt att jag hade velat att min pappa kunde komma upp och lira med oss. Min pappa var så rolig, för han ringde ju aldrig på dörrklockan när jag bodde i New York. Han stod alltid utanför och spelade flöjt eller trumpet, så där satt man med sina polare och de undrade ”what the heck is THAT?”. Jag fick alltid förklara att det bara var min pappa. Så om jag hade fått möta honom igen skulle vi spelat ihop. Sedan hade jag velat sitta ner och prata med honom om livet, höra hans perspektiv på saker och ting. Och min dotter har aldrig träffat någon av sina farföräldrar, så det hade jag önskat att hon fick göra.
– Det är en fråga som självklart sätter igång tankar kring både sorg, saknad, kärlek och oförståelse, säger Mikael. Om jag hade fått chansen att träffa min far Dexter nu hade jag först gått in på ämnet kärlek och relationen far-och-son. Frågat om han älskade mig, varför jag kom till och mer filosofiska saker. Det andra hade varit att han skulle få träffa min son, jag skulle ge tio miljoner dollar om jag kunde få till det mötet. Att fråga vilka råd han skulle ge sitt barnbarn och vad han kan ta med sig på livets resa. Och för det tredje, vill jag få uppleva en vardag med min pappa.
Mikael fortsätter:
– När jag var liten betydde varje minut, varje timme, varje dygn så otroligt mycket, men det blev bara ”bits and pieces”. Så det jag hade velat göra är att prata och få ett dygn i mitt liv med honom som min bästa kompis. Gå till Ica och se hans ”million dollar charm” när han köper en skinka i charkdisken. Att bara få hänga med honom och göra vardagliga saker för det fick jag aldrig riktigt möjligheten att fullt ut göra. Jag skulle vilja få chansen att hålla min pappa i handen och gå till typ Gröna Lund, det hade varit en dröm.
DEXTER GORDON STRED FÖR JAZZEN OCH DEN AMERIKANSKA MEDBORGARRÄTTSRÖRELSEN
”Our Man in Paris”, en av Dexter Gordons skivomslag (bild nedan) som Barack Obama själv valde som inspiration till hans tolkning ”Our Man In DC” (bild ovan) i valkampanjen 2012.
OM LÅNGFILMEN
Dexter Gordon
MIKAEL GORDON SOLFORS, PRODUCENT
Text: Lina Bielsten. Östermalms Saluhall Magasin no.1 2023.
