Tidevarv kom, tidevarv gick, vad blev kvar

tidevarv kom tidevarv gick vad blev kvar

Utställningen är producerad med projektstöd från Eskilstuna kommun.

Patric Danielsson Christina Lindblom Carina Marklund Ulf Rehnholm AnnMargret J Pettersson

Tidevarv kom, tidevarv gick, vad blev kvar Tankar kom om Corona, en pandemi som ingen rår på Den hade nu skördat offer, sen mars 2020 Den 16 december 2020, kom jag på en idé Hur kommer vi ta in detta och hur kommer vi må Avstånd i våra vardagsrum. Avstånd mellan oss människor Vad blir det av konsten… vad kommer vi ta med oss Vad vill vi berätta? Det var då jag förstod Jag är inte ensam och nu måste jag göra något Vi hade konsten i våra händer Vi kunde förmedla det kaos vi nu var i Samlade ihop fyra konstnärsvänner Ulf Rehnholm, Patric Danielsson Christina Lindblom och Carina Marklund Vill ni vara med på den resan Med era olika tekniker Och så började resan Tidevarv kom, tidevarv gick, vad blev kvar AnnMargret Johansson Pettersson

Patric Danielsson I denna tid när den psykologiska evolutionen tycks gå i racingfart och vi människor utsatts för prövningar, att fysiskt hålla avstånd mot vår vilja samtidigt som det kanske blir en fortsättning på distanseringen som redan sker.

Just distanseringen via nätet är något som redan påbörjats sedan länge. Kärlek, relationer, hat, ilska, undervisning, sex, handel, läkarbesök, konserter, möten, droger, psykologer, spel, film, vänskap etc. har förlagts till digitala forum som medför att vi undviker all typ av fysisk kontakt.

Pandemin och livet på nätet har gjort oss ännu mer till isolerade varelser, hänvisade till Virtual Reality som ny ersättare för upplevelser.

I Japan har man till och med ett ord för denna typ av isolering - Hikikomorí.

Vad händer med vårt psyke i en nära framtid när vi är på väg att individualisera samhället och människan som art? Vi har i minst 200 000 år varit kollektiva varelser för att klara av vår överlevnad - vart är vi på väg i en psykets evolution?

Christina Lindblom Det skulle just till att bli vår i vårt land, då kom en våg, ett virus, corona, en pandemi som svepte fram över hela vår värld.

Den svepte fram med sjukdom, död, oro, rädsla, ångest. Aldrig kunde jag tro att något sådant skulle kunde hända.

Vi måste hålla avstånd från varandra, inte träffas, inte vara nära, inte hålla någons hand, isolering.

Många, många dör.

Ska detta aldrig ta slut?

Det går över efter sommaren, då blir allt bättre, så sa man, så trodde man.

Hösten kom, det var inte över. Det kom ännu en våg av smitta. Vi måste fortsätta leva med detta. Fortsätta hålla avstånd, tvätta händerna, använd munskydd, nedstängning, inte sprida smittan vidare. Tungt, ensamt, tyst.

Digitala möten, så fick vi lära oss att umgås med varandra. Alltid något men ändå så oändligt ensamt.

När tar detta slut?

Tiden går, mer än ett år har den funnits här, pandemin.

Man fick lära sej leva med detta.

Vi får vaccin, nu kanske, kanske………men ännu är det inte över, ingen vet när.

Man lär sej uppskatta, ta till vara och värna om minsta lilla ögonblick, varje liten händelse som skänker glädje och värme.

Hur ser vår framtid ut?

När tar detta slut?

Ingen vet svaret, men låt aldrig hoppet försvinna!

Carina Marklund Längtans blå blomma Tillsammans med sorgmantlar och fladdermöss, skogens väktare enligt gammal folktro.

Försöker jag få överblick, se de större perspektiven, hitta ingångar och vägar att gestalta pandemin.

En känsla av mellanrum har uppstått i vår nya verklighet och längtan har slagit rot.

Det enkla har blivit det svåra. Det som vi tog för givet, är plötsligt inte möjligt.

Människans hantering av djur och natur är ursprunget till de pandemier vi upplevt under senare år.

Corona har medfört stora förluster. Många är de som förlorat nära och kära, sin vardag, trygghet. Förhoppningen nu är att detta avtryck inte blir det enda bestående. Utan att vi i förlängningen kan öppna upp för nya tankar och reflektioner om hur vi vill att världen ska gestalta sig.

Nu finns vår chans till att förändra, värna om varandra och allt liv som finns på vår blå planet.

Ulf Rehnholm Det var genom medierapporteringen som vi först fick vetskap om covid-19. Bilderna från Kina och Italien trängde sig på, men kändes samtidigt avlägsna. Detta varade inte länge, för snart bekräftades de första coronafallen i Sverige och trycket på vården blev snabbt kritiskt.

Vi gick från att hoppas att pandemin inte skulle påverka oss, till ofrivillig acceptans och förlikning med att det aldrig kommer bli som vanligt igen.

Redan nu har våra beteenden förändrats och vår syn på vad som är normalt har förskjutits.

Det känns fel när jag ser fler än tre personer som står tillsammans, jag håller andan när jag går förbi någon på gatan och jag har inte kramat mina föräldrar på ett år.

I den här serien har jag illustrerat scener från en pågående pandemi, framtagna med en gammal silhuettklippningsteknik. Bilderna är inspirerade av nyhetsrapporteringen under de första surrealistiska månaderna av 2020, när viruset spred sig över världen och covid-19 slutligen deklarerades vara en pandemi.

Att arbeta med silhuetter kräver att man skalar bort det oviktiga och istället lutar sig mot sin associationsförmåga. Till skillnad från fotografier som är avbildningar av verkligheten, är mina bilder abstraktioner av avbildningar av verkligheten. För att vi ska kunna tolka silhuetterna måste de vara väldigt konkreta. Det blir en lek med vår perceptionsförmåga, där hjärnan tolkar och skapar ordning ur dessa abstraherade och konkretiserade silhuetter.

AnnMargret Johansson Pettersson 12 mars 2020. Corona hade börjat att smyga sig in. Det kom något som lamslog oss Vi visste inte vad det var En rädsla, en ångest Alla äldre skulle nu aktas och de var i riskgruppen. Jag var i denna riskgrupp, min ålder, min stroke

Ingen skulle våga krama mig, hålla min hand En till, en till, en till hade dött Min lägenhet blev min borg, mitt fängelse.

Det var då jag skaffade penslar, färger, kol och duk. Beställde duk efter duk

Lyssnade på tv kl. 2 varje dag Håll ut, håll avstånd, tvätta händerna Gå inte ut och handla

Paket kom till dörren Munskydd och plasthandskar på Mera duk, mera färg, mera penslar Satt i min lila fåtölj, målade, målade Bild efter bild

Det smög sig ännu mer in i mig, då många dog. Man läste varje dag, en till, en till, en till Ångesten var nära.

Det gällde att ta till hoppet, överlevnad och hålla ut

Då kom sen min stora målning till Vad ska jag ta med mig på min resa Den som jag var rädd att få ta Lämna allt utan att säga farväl Den vita särken, fotografiet

Satt i min lila fåtölj. Rädd, verkligen rädd Var det min tur snart Skulle jag få covid-19. Dö bakom ett visir Personal med full mundering

Att försöka hålla upp oron som låg över mig som ett moln och den bruna packade väskan Den stora farliga hajen Corona var ett faktum