Svärmors fot

Bildtexter här

Spetsfot hos tonåring med muskeldystrofi. Förutom kort hälsena noteras cavusställning.

Polydaktyli och hallux varus kommer att innebära bekymmer för patienten framöver. Därför finns indikation för kirurgisk åtgärd.

När vi i november började planera för ett plattfotsnummer av Fotkirurgisk tidskrift, föll det sig så passande att min egen svärmor Anette bara några veckor senare skulle genomgå en artrodesoperation i höger fot på grund av plattfothet. Här kan vi således beskriva hela förloppet, både ur hennes perspektiv och ur kirurgens. Dessutom har vi även kunnat följa utvecklingen efter operationen.

Anette är 77 år och bor i Mariestad med svärfar Sigvard. I yrkeslivet arbetade hon med ekonomi och var aktiv och rörlig på fritiden. Men sedan 70-årsåldern har fotvalvet på höger sida sjunkit ner undan för undan. Det har skett sakta men säkert, och till en början utan smärta.

Höften skvallrade om fotproblemet

Istället började det med problem i höger höft, våren 2019. Efter telefonkontakt med vårdcentralen fick hon tid hos en sjukgymnast, men hann inte ens komma dit innan tibialis posteriorsenan i höger fot brast.

Det var under en promenad hemma i elljusspåret. Den redan hårt ansträngda senan rupturerade och Anette beskriver smärtan som intensiv. Det gick några dagar och smärtan blev av en mer molande art.

Sjukgymnasten, som Anette träffade någon vecka senare, tittade genast på foten och sa menande att det skulle bli svårt att få ordning på höften så länge foten såg ut som den gjorde. Kopplingen var uppenbar. Sjukgymnasten ordnade dock en remiss till ortopedtekniska för att ett par uppbyggda skor skulle ordnas.

Sommaren gick och när hösten 2019 kom sökte Anette hos vårdcentralen i Mariestad. Läkaren hon träffade ordinerade rehab, fortsatt användning av uppbyggda skor, samt tabletter mot värken.

Hösten gick och det blev allt tydligare att varken skor eller sjukgymnastik skulle hjälpa henne.

Remitterade sig själv

Istället för att göra ett nytt försök på vårdcentralen skrev Anette en egenremiss i februari 2020 och när våren gick över i sommar kom svaret. Skaraborg hade vidarebefordrat hennes ärende till Capio Movement i Halmstad. Glädjande nog skulle hon få träffa den i fotkretsar erkände kirurgen Krister Angel.

I det första numret av Fotkirurgisk Tidskrift som jag satte samman, nr 2, 2018, fick jag god hjälp av Krister när han skrev en inledande artikel om reumafoten. God hjälp var med andra ord på väg även för svärmors del.

I slutet av augusti 2020 fick hon träffa honom i Halmstad och han bedömde hennes fall som solklart för kirurgi. Anette blev uppsatt för operation.

Operation i en annan stad

Exakt tre månader senare, den 25 november, åkte hon till Halmstad och opererades. Operationen gick enligt plan. Läs Krister Angels rapport på nästa sida. Efter operationen var smärtorna överkomliga och läkningen kom igång fint.

Att operationen gjordes i Halmstad när man bor i Mariestad hade förstås sina sidor. I covid-tider innebar det en risk att behöva åka taxisjuktransport de nära 30 milen mellan städerna som nyopererad. Dessutom gör avståndet att man som patient lätt känner sig ensam. Kontakten med Halmstadskliniken var sparsam efter operationen. Eftersom allt gick bra fanns förstås inte mycket att diskutera, men där vittnar Anette om att man som patient egentligen är i behov av tätare kontakt för råd och avstämningar.

Förberedelserna är a och o

Förberedelserna i hemmet visade sig vara värdefulla. Sängar hade burits ner från övervåningen i huset och på hjälpmedelscentralen rekvirerades betastöd, toalettstol och rullstol. Sjukvården kan inte nog informera patienten om hur besvärlig den första tiden kan vara som nyopererad, menar Anette. Och hade hon inte haft svärfar till hjälp vet hon överhuvudtaget inte hur hon skulle ha klarat de första veckorna hemma.

Efter ett fall någon vecka efter operationen blev Anette dessutom orolig för att falla igen. Ett äldre hus med trösklar, trappor och trånga passager, är en tuff utmaning. Dessutom har åren vid skrivbord tagit ut sin rätt. Förslitningsskador i armarna gör att Anette inte har kraften i armarna för att använda kryckor fullt ut, eller häva sig upp från sittande till stående.

Detsamma gällde bilåkning. Deras egen bil, som är av en lägre modell, var ett litet elände att komma i och ur.

Anettes rörlighet var synnerligen begränsad under de tio veckor som hon var gipsad. Gipset lades om och suturerna togs efter tre veckor i Halmstad och den 4 februari åkte hon dit för att bli av med gipset permanent.

Fortfarande ont

Allt såg väldigt bra ut, men foten svullnade kraftigt när gipset var borta – naturligt, men smärtsamt för patienten. När jag pratar med Anette i början av april, för att stämma av status, berättar hon att hon har tränat 9-10 gånger hos sjukgymnast i Mariestad. Foten är inte svullen på morgonen, men efter att ha stått och gått under en dag, svullnar den. Hennes största bryderi är att det fortfarande gör ordentligt ont i foten.

Vid kontakt med Halmstadskliniken den 20 mars, ombads hon vänta minst fyra veckor till, det är normalt att smärtan kan tillta när man börjar träna foten.

Det är en operation med lång konvalescenstid. Den opererande kliniken kan gärna poängtera både en och två gånger för patienten att det tar tid. Den enkla regeln ”för varje vecka i gips krävs en månads rehabilitering” är till exempel ett bra medskick.

Nu håller vi i familjen tummarna för att Anettes fot ska vara som ny i sommar!

Märl- och skruvfixation gjordes i TN-leden, samt skruvfixation i TC-leden.

Kirurgens rapport

Patienten är en 77-årig kvinna, med cirka två års tilltagande smärtor i höger fot. Parallellt med detta har en ökande planovalgusdeformitet tillstött och gett upphov till ett helt utplånat fotvalv. Kliniskt har hon en tibialis posterior insufficiens 2B.

Patienten har försökt med konservativa medel med fotbäddar, adekvata skor samt smärtstillande men är nu oförmögen att ta några promenader. Kliniskt är det en klassisk bild med bakfotsvalgus, ingen större framfotsabduktion, flexibel deformitet, diskret stramhet i hälsena. Foten ömmar både medialt och lateralt, men det finns en god rörlighet i mellanfoten.

Röntgen

Röntgen visar lätt artros i TN- och TC-lederna. Foten har ett helt uträtat fotvalv med bruten Mearys linje i frontal- och sagittalplan.

Operation

I detta fall med stor felställning och artros valde jag att gå artrodesvägen med TC+TN-artrodes. Operationen genomfördes med avbroskning av ledytor, borrning och kryssmejsling för en bra benbädd. Märl- och skruvfixation gjordes i TN-leden, samt skruvfixation i TC-leden. Postop

Postoperativt var det ett glatt förlopp, det har fungerat tillfredsställande. Patienten har haft betastöd i stället för kryckor. De gamla smärtorna avtog snabbt post-operativt.

Patienten har haft 10 veckors gipsimmobilisering, avlastat i 3 veckor och stegmarkerat i 5 veckor, sedan successivt ökande belastning till full vikt vecka 9-10.

Slutkontroll

Slutkontroll 10 veckor postoperativt med röntgen visar tillfredsställande vinklar och konsolidering över artrodesspalterna. Foten har nästan ingen svullnad. Inga tecken på pseudartrosutveckling. Patienten får belasta till smärtgränsen, ha kryckor ca 1 vecka efter avgipsning, och börja med fysioterapi med en gång.

Foten har blivit rak och fin och av operationssnittet syns, så här drygt fyra månader senare, bara tunna strimmor. Läkningen inuti foten pågår förstås fortfarande.

Övrig kommentar

Det är vanligt att svullnad hänger kvar lång tid, regelbundet så länge som 6-12 mån. Ofta blir det en del ökande smärtor och framför allt svullnad direkt efter avgipsning utan att det behöver vara någon komplikation. Rörelseträning av fria leder samt balans- och gångträning är av största vikt, liksom kompressionsstrumpor mot svullnad. Kryckor i 1-2 veckor efter avgipsning behövs i de flesta fall.

En del patienter har kvarhängande smärtor som då kan vara pseudartrosutveckling, alternativt smärtor från andra leder eller mjukdelar i foten. Om det är fortsatt stora besvär efter 2-3 månader brukar jag röntga om patienten.

Nya fotbäddar via ortopedtekniker är aktuellt i de allra flesta fall. Sitter de gamla bra kan de givetvis användas, men så är sällan fallet.

Fysioterapi, ödemprofylax och tid brukar sedan lösa de flesta problemen efter operation, men pseudartros och andra bekymmer kan givetvis förekomma. Hur stor komplikationsfrekvens vi har kommer förhoppningsvis vårt kvalitetsregister Riksfot hjälpa till att besvara framledes.