Av: Robert Carleson
Av: Robert Carlesson Under det senaste året har jag haft förmånen att fördjupa mig i studiet av de medier som var verksamma i Stockholm under slutet av 1700-talet. I svensk spiritistisk litteratur har denna period i princip glömts bort. Först i slutet av 1920-talet uppmärksammas medierna kring hertig Carl och Gustav III i spiritistiska tidskrifter. Det sker i Mysteria – tidskrift för psykisk forskning, spiritualism och ockultism år 1929. Myste- ria utgavs av F C W Wallenkampf. Denne Wallen- kampf var ordförande för Spiritualistiska Sällskapet i Stockholm (nuvarande Sällskapet Sanningssökarna) och ägare av Litteraturförlaget som under första halvan av 1900-talet utgav spiritismens klassiker. I Mysteria presenterade G Halfdan Liander kortfattat de tre medierna Karl Anders Plommenfelt, Gustav Björnram och Henrik Gustaf Ulfvenklou. Liander var tidningsman och författare, samt ledande kraft inom såväl djurskyddsrörelsen, som den teosofiska- och spiritistiska rörelsen. Nästa gång 1700-tals spiritismen omnämns i spiritistiska media är i tidskriften Spiritualisten nummer 6 år 1953 då Thérèse Ericsson presenterar Gustav Björnram utifrån Gabriel Reins år 1936 utkomna bok Mystikern Björnram. Efraim Briem uppmärksammade dock 1700-tals spiritismen så tidigt som 1920 i sin bok Spiritismens historia, men det tycks ha gått den spiritistiska rörelsen förbi. En anledning till att spiritisterna ej uppmärksammade professor Briems intressanta text, kan vara den att Briem kritiskt granskar spiritismen utifrån utgångspunkten att spiritismen bygger på bedrägeri och vidskepelse. En annan anledning till att det varit så tyst om 1700-tals spiritismen är att forskningen kring denna period i stort sett saknat material att utgå ifrån. Det är först under de senaste åren som Svenska Frimurare Orden öppnat sitt stora arkiv för forskare, och det är i detta arkiv det finns ett stort material rörande medierna Plommenfelt, Björnram och Ulf- venklou. Och till min stora glädje har jag under våren kunnat botanisera i frimurararkivet i sam- band med min forskning, knuten till Idéhistoriska institutionen vid Stockholms Universitet.
I en serie artiklar kommer jag att presentera delar av det stora spiritistiska material som under århundraden varit i okänt för den spiritistiska rörelsen. En rörelse som här i Sverige i förvånansvärd liten grad varit intresserad av sina historiska rötter. Under de snart 140 år som gått sedan Spiritistiska Lånebiblioteket bildades den 19 november 1879 bildades har ingen spiritistisk historik publicerats. Jag har valt att inleda mina artiklar med att söka presentera Gustav Björnram, eftersom han enligt min mening troligen var det främsta mediet av de tre. Björnram var född cirka 1745 i Savolaks, Finland, av fattiga föräldrar. Hans tvilling- bror Per ägde ett stort intresse för my- stik och han var särskild initierad i astrologi. Sin stora esoteriska kunskap erhöll Björnram under sin ungdomstid av en gammal militär. Denne kallade han sin mästare, sin superieur. Denne mästare skulle i sin ungdom gjort vid- sträckta resor, under vilka han inhäm- tat sina esoteriska kunskaper. Det sägs att han skulle ha varit en av de få verk- liga rosenkreutzarne. Björnram skrevs 1768 in vid Åbo Akademi och praktiserade efter avslutade studier som advokat i sin hemtrakt. 1773 erhöll han en tid tjänst vid häradsrätten i Borgå domsaga. Under hela denna period kämpade han med dålig ekonomi, och troligen var det hoppet om större inkomster som förde honom till Sverige. Väl i Stockholm fick Björnram arbete som renskrivare av frimurardokument och genom sitt skönskrivande kom han i nära kontakt med den esoteriskt intresserade Gustav III. Denne befallde att Björnram skulle obemärkt införas till honom en afton när han var ensam. Gustav III fäste sig vid Björnram, och i juni reste denne till trakten av Luleå för att återta kontakten med sin finske mästare; för att av denne få svar på konungens spörsmål om framtiden. Under besöket profeterade den gamle att Svenska Frimurare Orden under Gustav III:s egen ledning skulle vinna sin fullkomlighet och att dess anseende skulle bli stort. Dock borde hertig Carl med nödvändighet avhålla sig från magiska arbeten. Mästaren profeterade även att det i Stockholm
När Björnram återkom till Stockholm i augusti 1780 fann han att Gustav III anställt honom vid Kammarexpeditionen, och samma månad utnämndes han till tolk för finska språket. Han var nu väl etablerad inom hovet och efter ett enskilt samtal med hertig Carl, blev han av denne anställd som dennes handsekreterare och bibliotekarie. Hertigen gav honom även en fri bostad i frimurarordens hus på Riddarholmen, tillika med höga värdigheter inom sagda orden. I början av oktober samma år (1780) beslutade sig Gustav III för att sätta Björnrams mediumskap på prov. Han befallde därför denne att infinna sig hos honom på Gripsholm, där det att konungen tillsammans med Jan Gabriel Oxenstierna, Elis Schröderheim, Fredric Sparre, Jöran Adlerbeth och Adolf Fredrik Munck, skulle infinna sig vid Kärnbo kyrko- ruin vid midnatt den 2 november. I denna ruin, där det, enligt Björnram, skulle ligga en rosencreutsare begraven, skulle de utvalda få skåda himlens hem- ligheter med sina egna ögon. När så alla inbjudna infunnit sig vid Kärnbo kyrkoruin, fördes de i tur och ordning, exakt vid midnatt, upp till ruinen för att skåda. I Svenska Frimurare Ordens arkiv har jag funnit Oxenstierna hittills opublicerade skildring av vad han där fick uppleva. Han skriver att först fick de ta tolv steg in på kyrkogårdsområdet med förbundna ögon. Därefter tog Björnram bort näsduken som förhindrat hans syn så att han kunde se hur ett av gravvalven lystes upp av ett starkt oförklarligt sken i den mörka natten. Björnram gick fram till valvet och tittade ner. Där såg han en mörk kista och ovanpå kistan såg han en skepnad materialisera sig; som han inte kan finna ord att beskriva. Därefter satte Björnram åter näsduken för Oxenstiernas ögon och ledde honom in i kyrkan. Väl därinne befriades han från ögonbindeln och såg framför sig en rund och svart grop som var omgiven av en vit kant. Över öppningen såg han en människofigur på cirka en meter sväva. Gestalten var vit och var iklädd en fladdrande skjorta, vilken tycktes Oxenstierna vara draperad i dunkla veckla som på en gammal målning. Han kunde ganska väl urskilja armarna, men av huvudet såg han endast konturen. Materialisationen höjde sig över gropen, så att knäna omslöts av den. Gestaltens
huvud var ett barns, och Oxenstierna gissade att det rörde sig om en tolv eller fjortonåring. Barnet var lysande och alldeles orörlig. Dess ljus spred sig i den annars helt mörka kyrkan. Det enda som hördes var ett antal hårda slag. Först två och därefter tre gånger tre, med ett långt efter varandra. Oxenstierna blev så berörd av denna händelse att han så sent som 1805, då han passerade Gripsholm, smög sig ensam till ruinen, och antecknade i sin dagbok: ”Om någon öppnat den andra världen och visat dess invånare för våra ögon, var det han [Björnram], och ingen raisonnement kan hos mig utplåna det intryck dessa åsyner lämnat i mitt min- ne.” Ryktet om Björnram spred sig snabbt efter seansen i Kärnbo kyrkoruin och många ville bli hans lärjungar. Men det visade sig svårt, för Björnram var inbunden, tystlåten och folkskygg. Han gjorde själv inga försök att bilda en krets omkring sig. Den som ville komma åt hans esoteriska kunskap måste själv uppsöka honom och visa sig värdig. Oxenstiernas seansprotokoll skildrar en av de första materialisationsseanserna som ägt rum i Sverige. Som alla materialisationsseanser äger den rum i mörker, men den är unik när den sker utomhus. Beskrivningen av den vita gestalten, omsvept av en böljande likaledes vit drapering, känner alla igen som sett bilder på andar som byggt upp sig i ektoplasma i ett seansrum. (Se bild: Clownen Joe materialiserar sig vid en seans med det danske mediet Einer Nielsen). Rolf Carleson skriver att ektoplasma påminner om ett tunt muslintyg och att dess substans är levande. Dess substans är enligt honom så beskaffad att den kan formas av en andes tankar, och så gestalta sig som en exakt avbild av andens tidigare jordekropp.
Björnram talar inte om ektoplasma och enligt honom rör det sig ej om att andarna i materialisationerna skapar en naturtrogen bild av sig själva. Enligt ho- nom är det hela den avlidna människan som väcks upp under en seans. Han påpekar att den som söker uppväcka de döda med nödvändighet måste känna till själens natur, dess upphov och dess grad av full- komlighet. Enligt Björnram vistas själen efter döden i närheten av sin begravda kropp. Och särskilt stark är denna själens kroppsattraktion om den döde ej blivit rätt begraven. Detta är skälet till att det är lättast att kalla tillbaka den dödes själ, och dra in denna i sin avlagda kropp, om seansen äger rum på en begravningsplats. Denna tanke på att själen, mer eller mindre starkt är bunden till sin grav, återfinner vi i det gam- la Babylonien, Egypten och Grekland, även om en parallell tanke på ett särskilt dödsrike tidigt uppstod i de gamla kulturerna. Graven är dock enligt Björn- ram inte själens slutgiltiga hem. Nästa anhalt själen anländer till är andevärlden. Denna är indelad i tre nivåer: 1) Den tredje himmelen, till vilken alla goda andar kommer. 2) En himmel befolkad av tjänande andar, vilka mås- te lyda de goda andarnas befallningar. 3) En uppehållsort som är knuten till den fysiska skapelsen, och befinner sig omkring planeterna i universum. Tanken på att de avlidnas själar måste passera de sju planetsfärerna är mycket gammal. I romarrikets Mithrasmysterier ledsagas själen på dess himmelsfärd av Mithra själv, och när Edouard Schuré (1841- 1929) skildrar en invigning i Isismysterierna lägger han dessa ord i Osiris mun (fritt efter Hermes Tris- megistos Poimandres): ”Ser du den där svärmen af själar, som försöka uppstiga till månens krets? Som- liga slungas tillbaka mot jorden likt fågelskaror un- der stormens gissel. Andra uppnå med oerhörd an- strängning denna högre sfär, som drager dem med sig i sitt kretslopp.” Dock är inte ens andevärlden själens slutgiltiga hem. Enligt Björnram består andevärlden endast av ett antal uppehållsorter, där själarna befinner sig i väntan på att Fadern skall återgiva riket och spiran till Sonen, efter det att det tusenåriga riket gått till ända. Och när Guds Rike en dag äntligen är för handen så kommer de själar som befinner sig i den tredje himlen att ha företräde dit in. Men innan människan kan ta Guds Rike i besittning måste hon vandra genom såväl denna jordevärlden, som till andra världar och planeter. Genom tillstånd av allt finare och finare beskaffenhet, ända tills hon återfår sin av Gud skapade ursprunglighet. Efter döden inleds enligt Björnram en reningsprocess, en skärseld, vars syfte är att återställa hela skapelsen till det tillstånd den befann sig i för Fallet, som det skildras i Första Mosebok. Ty när Gud skapade människan gjorde han ”henne Sig lik, […]” och hon ”besatt allt hvad fullkomligt nämnas kan.” I nästa artikel skall jag skildra och kommentera ett antal av Björnrams seanser. Här vill jag avsluta med
att relatera hur ett medium, enligt Björnram, skall förbereda en lyckad seans. Seansrummet skall först renas och tillstängas för alla profant lagda människor, särskilt kvinnfolk. Ingen får inträda i rummet dagen innan seansen. Midnatt för seansen placerar mediet ett nytt träbord i rummet. Bordet får ej innehålla några metalldelar, och det skall vara väl tvättat och torkat. Samt renat av rökelse. Det placeras i öster och på det lägges en tillsluten Bibel. Runt Bibeln ställes tre väl rökta, vita vaxljus i vinkel. Under själva seansdagen måste mediet göra sig fri från alla världsliga bekymmer. Mediet får icke heller äta något kött eller dricka något vin till middagen. Efter måltiden måste mediet fasta fram till seansen, som alltid inleds vid midnatt. Tre timmar innan inträdet i seansrummet skall mediet tvätta hela kroppen med ljummet vatten. Först fötterna och benen, sedan låren och resten av kroppen. ”Det hemliga” skall rengöras i ett separat kärl, vars nyttjade vatten skall kastas i elden. Medan mediet torkar sig skall kroppen, och då särskilt ”det hemliga”, berökas av rökelse. Efter rengöringen skall ett offer lämnas. Detta går till så att mediet klipper ett hår som klipps av vid hal- sens högra sida, och ett från ”det hemliga”. Dessa hår kastas därefter in i rökelsen. Därpå kläder sig mediet i ett rent linne och väl av rökelse inrökta linnekläder. Slutligen lindas mediet in i en gul silkesgördel kring midnatt och stiger in barfota i seansrummet exakt när klockan slår midnatt. Innan seansen kan börja befaller så mediet sin kropp, själ och ande i Guds hand, och med en renad tro nedfaller han så med hela kroppen till marken, och säger med hög röst: ”Jag bekänner mig vara ett stoft för dig Herre Jehova, hjälp mig!” Därefter knäfaller han vid bordets vänstra sida, öppnar Bibeln, och skriver sitt namn med sitt blod däri. Därmed upprättar han ett förbund med Gud och alla goda andar. Allt är nu renat och i balans. Seansen kan börja! Av Robert Carleson