Barnbok som hjälper barn och vuxna att prata om döden

Hanna Ingvarsson har precis gett ut sin tredje barnbok –”Vem ska mata igelkottarna” som gör upp med sorgen efter en förlorad pappa och morfar.

Den är inspirerad av det som hände familjen under 2021 då hennes pappa gick bort. Att mitt i sorgen samtidigt försöka förklara för sitt barn – som då var fyra år – var inte det lättaste.

– Sedan ställde han inte alls de frågor jag trodde att han skulle ställa. Det var så tydligt att det var frustrerande för honom att mamma som i vanliga fall kan svara på allt från hur många sekunder som går på ett år till hur en apelsinkärna kan bli till ett träd – inte kunde svara på vart morfar hade tagit vägen.

Hanna Ingvarsson ville skriva den här boken med ett fokus på vad barn tänker på och frågar om när någon har dött och inte vad vuxna tror att de undrar.

– Han undrade till exempel vem som skulle mata igelkottarna nu eftersom morfar hade några igelkottar utanför sitt hus som han brukade mata med kattmat. I boken hittar pojken och mamman varandra för de snickrar på ett igelkottsbo tillsammans och gissar vart morfar kan ha tagit vägen.

Hon är från början från Värmland men har bott i Göteborg i snart femton år. Nu bor hon i Askim med sin man och sina två söner Jack som är sex år och Max som är tre år och jobbar sedan årsskiftet som illustratör och barnboksförfattare på heltid. – Jag är beteendevetare i grunden och har tidigare jobbat på Göteborgs stad inom socialtjänsten. Jag får ofta förfrågningar om att illustrera böcker som handlar om svåra ämnen vilket kanske beror på att jag har ganska lätt att få ut barnens känslor i bilderna då jag har mött barn i många olika situationer och kanske därigenom lärt mig hur de ser ut i olika situationer när de känner olika saker.

DET HAR VARIT extra tungt att illustrera just den här boken eftersom den handlar om hennes egen pappa. Hon blev också förvånad över att hennes son direkt såg att det var morfar Yngve som var den tecknade figuren.

– Det har varit känslosamt att skriva den och när man skriver en barnbok läser man den också högt för sig själv och då känner jag att rösten brister lite. Sedan kommer det nog bli ännu mer känslosamt att läsa den med barnen för de kommer att känna igen sig och veta att det handlar om dem även om barnen i boken heter något annat än vad de gör.

JOHANNA ANDERSSON HJERPE