Det behövs storsatsning på rehab ilitering i corona-pandemins spår

DET BEHÖVS STORSATSNING på rehabilitering i corona-pandemins spår

Minskad fysisk aktivitet, avstådd behövd vård och sämre psykisk hälsa, corona-pandemin har drabbat Riksförbundet HjärtLungs medlemmar med kroniska sjukdomar hårt. Nu behövs en ordentlig statlig såväl som kommunal satsning på rehabilitering för de här i många fall sköra patienterna.

Coronaviruset och sjukdomen covid19 har under året medfört ett stort tryck på sjukvården – en vård som trots utsatt läge ställde om för att akut kunna vårda svårt sjuka människor i covid19.

Under vårens mest intensiva månader mottog Riksförbundet HjärtLung rapporter från förtvivlade medlemmar som inte visste om de vågade eller kunde söka vård eller inte. Många avstod. Resultatet är att vi nu står inför ett stort vårdskuldsberg vars höjd vi ännu inte känner till.

För att ta reda på hur personer med hjärt, kärl och lungsjukdomar har påverkats av pandemin genomförde Riksförbundet HjärtLung en medlemsundersökning.

Resultatet visar att: • var fjärde medlem någon gång har avstått från att söka vård de ansett sig behöva under coronapandemin. • bland personer med tre eller fler kroniska sjukdomar är samma siffra fyra av tio.

55 procent av kvinnorna och 47 procent av männen svarar att de är något eller mycket mindre fysiskt aktiva. Samtidigt ser vi hur rehabiliteringsinsatser har ställts in vilket riskerar att drabba personer med kroniska sjukdomar hårdast. Foto: Måna Roos/ Riksförbundet HjärtLung.

Detta innebär ökad risk för stroke, ökad risk för KOLexacerbationer och ökad risk för fler hjärtinfarkter för tusentals patienter som är beroende av sjukvården. De flesta personer med kroniska sjukdomar tillbringar majoriteten av sin tid utanför sjukvårdens väggar, men är beroende av att den finns där när man mår sämre.

Vi ser också att den fysiska aktiviteten har minskat. 55 procent av kvinnorna och 47 procent av männen svarar att de är något eller mycket mindre fysiskt aktiva. Samtidigt ser vi hur rehabiliteringsinsatser har ställts in, vilket riskerar att drabba personer med kroniska sjukdomar hårdast.

Trots att regeringen sagt att de skjuter till extra pengar för inställd vård är vi oroade över att inte tillräckligt stora resurser kommer att satsas på patienter med stort rehabiliteringsbehov. Kombinationen av minskad fysisk aktivitet för riskgrupper, rädsla för att söka sjukvård när man behöver och minskad tillgång till rehabilitering riskerar att bli dödlig.

Människor som lever med kroniska sjukdomar som KOL och hjärtsvikt upplevde redan innan pandemin att det sociala livet var begränsat. I en tidigare undersökning sade till exempel 41 procent av de med hjärtsvikt att de kände sig förtvivlade över att de inte kan leva ett ”normalt” liv med sin sjukdom. Nu säger var sjätte medlem att pandemin gjort att de känner sig mer deprimerade och nedstämda.

Trots att regeringen sagt att de skjuter till extra pengar för inställd vård är vi oroade över att inte tillräckligt stora resurser kommer att satsas på patienter med stort rehabiliteringsbehov. Kombinationen av minskad fysisk aktivitet för riskgrupper, rädsla för att söka sjukvård när man behöver och minskad tillgång till rehabilitering riskerar att bli dödlig.

I ett läge där coronakrisen har drabbat de mest utsatta hårdast behövs krafttag för att komma tillrätta med vårdskuldsberget. Därför anser vi att det behövs: • en riktad statlig satsning på rehabilitering för att motverka det uppdämda behovet. Vi stöder Fysioterapeuternas förslag om att tillsätta en nationell samordnare för att kartlägga brister, sprida goda exempel och föreslå nödvändiga reformer. • en medicinsk ansvarig för rehabilitering (MAR) i alla kommuner. En obligatorisk skyldighet för kommunerna att erbjuda en MAR skulle göra betydande skillnad för alla personer med kroniska sjukdomar som idag inte får sina rehabiliterande behov tillgodosedda. Förslaget skulle även bidra till att höja statusen på rehabilitering.

INGER ROS

Förbundsordförande Riksförbundet HjärtLung

Konsekvenser av covid-19

Riksförbundet HjärtLung genomförde en medlemsenkät i maj för att kartlägga konsekvenserna av coronapandemin för förbundets medlemmar. Syftet var att få en bild av hur medlemmarna uppfattade information från myndigheter, hur man såg på sin egen levnadssituation samt på sjukvården. Enkäten skickades ut till över 13 000 medlemmar med hjälp av undersökningsföretaget Mistat AB, cirka 5000 medlemmar svarade.

Stamceller prövas mot nydebuterad diabetes hos barn

Nästa år startar en studie, ledd från Akademiska sjukhuset, där man för första gången prövar cellterapi på barn med nydiagnostiserad typ 1diabetes. Foto: Johan Alp.

En nyligen genomförd klinisk studie har visat att behandling med cellterapi kan bevara insulinproduktionen hos vuxna med nydebuterad typ 1-diabetes. Nästa år planeras studierna att utvidgas och för första gången även omfatta barn och ungdomar som nyligen fått diagnos.

Resultaten av cellterapin är mycket lovande och den har nu visat effekt vid typ 1diabetes i en randomiserad, placebokontrollerad studie på vuxna. Vi hyser förhoppningar om att se samma positiva effekt på barn, säger PerOla Carlsson, överläkare och professor vid Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet som är huvudansvarig för de aktuella läkemedelsstudierna.

Cellterapiläkemedlet består av utvalda så kallade mesenkymala stamceller från navelsträng. Mesenkymala stamceller är celler som kan bilda flera olika typer av bindvävsceller, men som också visat sig ha en unik förmåga att dämpa immunangrepp. De har därför tidigare prövats i en rad kliniska studier också på barn för att exempelvis förhindra organavstötning efter transplantation.

Kunna bevara den egna insulinproduktionen

Vid typ 1diabetes förstörs de insulinproducerande cellerna i ett immunangrepp, vilket gjort att stamcellsbehandlingen blivit intressant att testa även på denna sjukdom, förklarar PerOla Carlsson. I en av studierna, där PerOla Carlsson varit huvudprövare, ingick 15 vuxna patienter med nydiagnosticerad typ 1diabetes som antingen fick en dos cellterapi eller placebo. Syftet var att studera om cellterapin kunde skydda de kvarvarande insulinproducerande cellerna och på så sätt bevara den egna insulinproduktionen.

Uppföljningen som gjordes ett år efter behandlingen visade att de som fått behandlingen hade signifikant effekt på att bevara den egna insulinproduktionen. Två av nio patienter som behandlats hade till och med ökat sin insulinproduktion efter ett år. Mot bakgrund av dessa resultat undersöker vi behandlingseffekterna över tid och också i en separat studie effekten av upprepad behandling efter ett år. Under nästa år planerar vi även att starta en multinationell fas 3studie på vuxna med nydebuterad typ 1diabetes, samt en studie på barn och ungdomar med nydebuterad typ 1diabetes. Det blir den första studien med detta cellterapiläkemedel där även barn inkluderas, berättar PerOla Carlsson, berättar PerOla Carlsson.

Den senare studien planeras omfatta flera universitetskliniker i Sverige och ledas från Akademiska sjukhuset. Upplägget liknar det man prövat på vuxensidan. Barn och ungdomar som fått typ 1 diabetes de senaste sex månaderna erbjuds medverka i studien där effekten av läkemedelsbehandlingen jämförs med placebo och en utvärdering sker ett år efter behandlingen.

PerOla Carlsson, överläkare och professor.