DEBATT: Den onämnbara modersrollen

Den onämnbara modersrollen

I samband med förberedelserna för stortingsvalet i Norge publicerades den 20 augusti en artikel i Dagsavisen, ”AP mobiliserar till kvinnokamp”. Den två-sidiga artikeln listade partiets 10 löften för kvinnors hälsa.  Denna artikel kommenterades den 2 september av två psykiater och psykoanalytiker; Solveig Bugge Lande och Bjørn Lande. De skrev under rubriken ”Den onämnbara modersrollen” (Den unevnelige morsrollen).

Det mest intressanta med översikten är det som inte nämns: Vi har speciellt lagt märke till att de kroppsliga och psykologiska påfrestningar som kvinnokroppen utsätts för under graviditet, födelser och amning helt har förbigåtts! Speciellt påfallande och oroväckande är att det inte nämns något om det lilla barnets behov av att få möta en rimligt praktisk kompetens och psykologiskt tillgänglig mamma, en mor som har överskottskrafter nog för att kunna ingå i, uppehålla och glädja sig åt det tidiga finstämda samspelet med barnet. Här bör mamman kunna känna sig in i barnets behov. Kvaliteten i relationen mellan mor och barn är helt väsentlig för barnets senare utveckling.

Genom detta nära förhållandet mellan två individer, personer, kommer det för barnet att skapas en upplevelse av trygghet som under normala förhållanden fortlever under livets lopp. Barnet utvecklar det vi talar om som en trygg anknytning. Under senare år har vi fått en bättre förståelse för vikten av en sådan anknytning som främjar barnets psykiska hälsa. I samspelet med mamman utvecklas barnets förmåga att förstå både sitt eget och moderns sinnestillstånd. Detta är grunden för att man som vuxen skall kunna förstå sig själv i samspel med andra och därmed kunna ingå i nära, ömsesidiga, respektfulla och ansvarsfulla relationer till andra människor. Det är alltså bl.a. förmågan till empati och stabilitet i nära förhållanden som grundläggs i dessa 2-3 första levnadsåren.

Trygg anknytning även till pappan

En trygg anknytning till mamman banar väg för en trygg anknytning även till pappan lite senare under småbarnstiden. Pappans viktiga uppgift i denna tidiga period är att värna mamma-barn-relationen med den praktiska och emotionella omsorg han oftast representerar. En trygg anknytning till båda föräldrarna kommer senare i livet att ge motståndskraft, resiliens, mot utvecklingen av nervösa besvär, och stärker förmågan till samspel i familj, skola och arbetsliv.

Genom det senaste decenniets utveckling inom neurovetenskapen har insikten vuxit om hur erfarenheter under dessa tidiga barnaår påverkar hjärnans utveckling och personligheten.

Valet angående föräldraledighet, kontantstöd och andra omsorgsbestämmelser för småbarnsfamiljer måste ha som utgångspunkt barnets behov av att en sådan trygg anknytning till mamman och att just denna relation får vara den primära under de första åren av livet. Avbrott i relationen, eller bekymmer med anknytningen i dessa tidiga år kan väcka rädsla och ångest hos både mor och barn. Om rädslan för separation inte erkännes eller åtgärdas kan det bidra till att barnet utvecklar mer otrygga anknytningsalternativ och blir ängslig och mer sårbar, psykiskt likväl som fysiskt.

I ett kvinnoperspektiv vill vi understryka att offentliga bestämmelser måste tillvarata mammans möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt detta tidiga, viktiga och skapande samspel. Att mamman går tillbaka till heltidsarbete och låter pappan överta sin plats kan innebära en stor utmaning för barnet. Ett sådant byte av positioner måste komma först när föräldrarna och barnet är mogna för det. Förskoleplacering för ettåringar innebär, som vi ser det, en påfrestning som i alla fall inte alla barn mår bra av.

För alla som vill sätta sig in i dessa ämnen rekommenderar vi läsning av den engelska psykoanalytikern Sue Gerharts nya bok ”Kärlekens roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna”. (På norska: «Den viktige kjærligheten. Hvordan følelser former barnets hjerne»)

Boken rekommenderas till både föräldrar och fackfolk inom området. Inte minst bör den läsas av dem som har makt att bestämma och besluta.

Foto: canstockphoto

SOLVEIG BUGGE LANDE

Psykiater och psykoanalytiker.

BJØRN LANDE

Psykiater och psykoanalytiker.

Skador på hjärnan vid långa vistelser i rymden

Att befinna sig länge i rymden tycks ge skador på hjärnan. Det visar en studie på fem ryska kosmonauter som vistats på rymdstationen ISS. Forskare vid Göteborgs universitet är nu med och presenterar resultaten.

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften JAMA Neurology. Bakom fynden står forskare på institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, ihop med kollegor i Moskva och München.

I studien följdes fem manliga ryska kosmonauter, verksamma vid den internationella rymdstationen ISS, International Space Station. Stationen befinner sig i en omloppsbana på 400 kilometer från jordens yta och är konstant bemannad.

Att kroppen påverkas negativt under långa vistelser i rymden är känt sedan tidigare. Det handlar bland annat om muskler som förtvinar, minskad benmassa, försämrad syn och förändrad bakterieflora. Det har dock inte tidigare kunnat klarläggas hur hjärnvävnad påverkas.

Bevis på hjärnskada

I studien togs blodprov på kosmonauterna tjugo dagar före avfärd mot ISS. De vistades sedan i rymden i genomsnitt 169 dagar, alltså fem-sex månader. Deltagarna var i snitt 49 år gamla.

Efter återkomsten till jorden togs uppföljande blodprover vid tre tillfällen: en dag, en vecka respektive cirka tre veckor efter landning. I blodproverna analyserades fem biomarkörer för hjärnskada: NFL (neurofilament light), GFAP (gliafibrillärt surt protein), T-tau (total tau) och två amyloidbetaproteiner.

För tre av biomarkörerna – NFL, GFAP och amyloidbetaproteinet Aβ40 – var halterna signifikant förhöjda efter vistelsen i rymden. Toppnivåerna nåddes inte exakt samtidigt efter landning på jorden, men markörernas nivåer följde ändå varandra över tid. – Detta är första gången som konkreta bevis på skador på hjärnans celler har dokumenterats i blodprover efter rymdresa. Detta måste studeras vidare och förebyggas om rymdresor ska bli mer vanliga i framtiden, säger Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och en av två seniora författare bakom studien.

Fler studier på gång

För att nå dit måste vi hjälpas åt att ta reda på varför skadorna uppkommer, fortsätter han. Är det tyngdlösheten, vätskeförändringar i hjärna, påfrestningar i samband med start och landning eller något annat som ger dem? Här kan en massa spännande humanexperimentella studier göras på jorden.

Att förändringarna kan vara av betydelse för hjärnans funktion stärks av att man även ser förändringar vid magnetkameraundersökning av hjärnan efter rymdfärd, och att kliniska hjärnfunktionstester kan visa avvikelser i samband med rymduppdrag.

Den aktuella studien var dock för liten för att

”Efter återkomsten till jorden togs uppföljande blodprover vid tre tillfällen: en dag, en vecka respektive cirka tre veckor efter landning. I blodproverna analyserades fem biomarkörer för hjärnskada: NFL (neurofilament light), GFAP (gliafibrillärt surt protein), Ttau (total tau) och två amyloidbetaproteiner. Foto: ESA/NASA Henrik Zetterberg. Professor /överläkare. Foto: Johan Wingborg

Nicholas Ashton. Forskare. Foto: Göteborgs universitet.

Kaj Blennow. Professor/ överläkare. Foto: Johan Wingborg

undersöka dessa samband i detalj.

Henrik Zetterberg och medförfattarna vid Göteborgs universitet, forskare Nicholas Ashton och professor Kaj Blennow, diskuterar just nu större uppföljningsstudier tillsammans med övriga kollegor bakom studien, samt nationella och internationella rymdforskningsinstitut.

– Om vi kan bena ut vad det är som orsakar skadorna kan biomarkörerna som vi har utvecklat underlätta för att reda ut hur man bäst kan rätta till problemet, konstaterar Henrik Zetterberg.

Källa: Sahlgrenska akademin.