Filmer, texter & dödliga recensioner by Michaela Larsson

Filmer, texter

& dรถdliga recensioner Martin Memet Kรถnick

FILMER, TEXTER & Dร DLIGA RECENSIONER Martin Memet Kรถnick

INNEHĂ&#x2026;LL 11

Filmer med betyg 0

Filmer med betyg 1

Filmer med betyg 2

Filmer med betyg 3

123

Filmer med betyg 4

175

Film med betyg 5

181

Ă&#x2013;vriga texter

»Je suis Marxiste, tendance Groucho.« (Jean-Luc Godard) »The greatest danger for those working in the cinema is the extraordinary possibility it offers for lying.« (Michelangelo Antonioni) »The present and the past coexist, but the past shouldn’t be in flashback.« (Alain Resnais) »I’m Chevy Chase, and you’re not.« (Chevy Chase) »I drink to make other people interesting.« (Groucho Marx) »Films can illustrate our existence... They can distress, disturb and provoke people into thinking about themselves and certain problems. But NOT give the answers.« (Joseph Losey) »Ki Ki Ki Ma Ma Ma« (Jason Vorhees)

FILMER MED BETYG

Fast Five Fast Five är kanske den bästa filmen i pentalogin om fart och ilska, tyvärr säger det mer om seriens uselhet än denna filmens förträfflighet. För detta är usel underhållning som talar till den mest outvecklade delen av reptilhjärnan. Om jag hade lånat Marty McFlys och Doc Browns DeLorean och åkt tillbaka i tiden för att visa filmen för neanderthalare så tror jag att även vissa av dem hade ansett filmen vara en skymf intellektet. Så dum är den. För läsare som vill veta om handling så blir det skralt. Som vanligt handlar filmen mer om »bromances«, muskelbilar och halvnakna tjejer än något som vi vanligtvis förknippar med plot eller story. Men om man ska sammanfatta så tar filmen av exakt där fyran slutade med fritagningen av Dom. Efter det åker alla till Rio för att råna någon skurk och köra bilar snabbt. Filmen siktar in sig på de tonårspojkar som precis fått en pirrande känsla i snorren när de ser lättklädda damer men ännu inte riktigt bestämt sig om de blir mer upphetsade av högljudda motorer eller tjejer. Till det lägger filmen en tveksam maffiaatmosfär som förespråkar »familjen« framför lagar eller människor i allmänhet. Det blir svårt att heja på de »goda« karaktärerna när de visar total likgiltighet för vilka som står i vägen för deras korkade kupper och bilfärder. Filmen blir, genom att samla karaktärer från de fyra föregångarna, en sorts fattigmansversion av Oceans 11. Men Vin Diesel och Paul Walker är inte George Clooney och Brad Pitt och regissören Justin Lin är definitivt ingen Steven Soderbergh. All dialog, det lilla det finns av den varan, känns tagen från skits på hiphopskivor eller intron till musikvideor. Varje scen känns så söndertestvisad att det enda som finns kvar är någon tolvårings anteckningar om vad han gillade och inte gillade med filmen.

Man kan bli smått galen om man, som normalt tänkande människa, försöker pussla ihop logiken i filmserien eller förstå varför karaktärerna överhuvudtaget gillar varandra. Att en karaktär som dog i trean dyker upp i femman, och nej jag bryr mig inte att vissa (främst filmskaparna) säger att den filmen kanske utspelade sig efter fyran och denna film, är bara ett exempel på hur ogenomtänkt hela serien är och hur lite arbete som läggs ner på handling och karaktärer. Man skulle kunna tro, eller hoppas, att pengarna filmskaparna inte använde till manusutveckling istället gick till att skapa något visuellt tilltalande, när en film är så här dum så är det minsta man kan begära att den i alla fall ger några bildmässiga kickar att komma ihåg när man sörjer att detta är planetens populäraste film första veckan i maj 2011. Så är dock inte fallet, det finns inget som vi inte sett innan, och specialeffekterna har inte utvecklats eller förbättrats nämnvärt sedan ettan som kom redan 2001. Fast Five är i slutändan en fördold porrfilm. Ingen penetrering men lika kvinnonedsättande ton och infantilt stupid dialog och handling riktad mot samma publik, speciellt den yngre generationen av denna. En av historiens sämsta filmserier ger oss sitt bästa, men fortfarande riktigt usla, kapitel i en film som passar bättre för neanderthalare än homo sapiens.

WorLd invasion: Battle Los Angeles Normala människor kan inte gilla World Invasion: Battle Los Angeles vars titel har blivit berikad med ordet »world« i den svenska marknadsföringen för att få filmen att verka mindre Amerikacentrerad än den är. Men patriotismen är inte filmens stora problem, den är bara tröttsam och förväntad av en amerikansk storfilm i spektakelaction/sci fi-genren, det stora problemet är den militaristiska fascistestetik som genomsyrar varje bildruta av detta elände. Individer som kanske skulle tycka att detta är en bra film innefattar Mussolini, fighttörstande soldataspiranter som inte sett verklig strid än och väldigt pubertala nioåringar som gillar explosioner och ännu inte kommit på att hjältemyten som återupprepas i varje film av detta slag är både falsk och antihumanistisk. Storyn, om det nu kan sägas existera någon sådan mellan skottsalvorna och de sentimentalt överdrivna dödsscenerna, går ut på att rymdvarelser invaderar varje storstad med kust för att sno jordens vatten. Pang, boom och någon expositionsscen senare och vi får följa ett band av väldigt stereotypiska karaktärer som i en stressad situation måste lära sig att både samarbeta och överkomma en okänd fiende med klart överlägsen teknologi. Hur det hela kommer att sluta och hur idiotiskt karaktärerna kommer att bete sig på väg mot denna militärmartyriska upplösning kan säkert de flesta gissa, filmens stora mysterium är istället varför den utmärkta skådespelaren Aaron Eckhart (Rabbit Hole, Towelhead, Thank you for smoking, The Dark Knight) vill delta i denna soppa av vapenpropaganda och invasionsrädsla som försöker kapitalisera på den skräck som kom med 9/11 och W. Bushs påföljande, politiskt motiverade, skräckspridning.

Eckharts soldat och resten av karaktärerna är tomma avatarer skapade för att Mussoliniwannabees ska ha möjlighet att projicera sina drömmar om dödande och hjältemod på den ständigt blinkande skärmen, spelade av en blandning av tv-stjärnor, rappare och skådespelare som skulle ratats av rollbesättarna till Skilda världar och Big brother. Om man ska hitta något positivt får man gräva nästa hela vägen till Kina, för att nämna en annan »myt« som tvångsmatas till barn, och då konstatera att Jonathan Liebesmans regi och filmens specialeffekter är bra. Dock kan man starkt ifrågasätta om det bör räknas som en positiv egenskap att en film visualiserar ett genomruttet koncept på ett tekniskt skickligt sätt. World Invasion: Battle Los Angeles är ideologiskt, berättarmässigt och skådespelarmässigt usel underhållning finansierad av samma människor som försöker lura hela världen att varje liten stat utanför västvärlden är full av »vildar« med massförstörelsevapen. Den fortsätter att piska på den antagonistiska vapen- och krigshets som tyvärr håller vår planet i ett grepp som kanske blir vår undergång. Det är inte rymdvarelser vi behöver vara rädda för om vi producerar och konsumerar sådant här skräp, det är oss själva.

Never say never Never say never är ingen dokumentär, den är inte ens en film. Den är en enda lång reklamsnutt, som en trailer som aldrig vill sluta, för en produkt falskt marknadsförd som en »underdog« och sångare av folket. När jag ser publiken skrika och hänföras under konsertscenerna tänker jag att det var så här det kanske såg ut på Hitlers propagandamöten, de som fick monstret folkvald. MASS. PSYKOS. Skickligt orkestrerad av människor som vet exakt hur man trollbinder ett folk i gungning, man ger dem hopp om att deras liv skulle kunna vara bättre, att de bara är ett Youtube-klipp ifrån att få sina drömmar om att bli älskade av hela världen uppfyllda. Mina öron och ögon blöder, deras enda tröst är Bäverns snabbt annalkande målbrott (hej då kastrerade röst som får småflickors knä att darra) och hoppet om ärftlig skallighet i Bieberfamiljen (hejdå oförklarligt omtalade hår). Detta skräp till ursäkt för underhållning förtjänar inga fler ord, så jag slutar skriva. NU.

FILMER MED BETYG

Clash of the Titans Clash of the Titans är varken trogen originalfilmen från 1981 eller de grekiska myter den hämtar sina historier från. Något som hade kunnat förlåtas om filmen hade haft några egna idéer och inte bara härmat genresläktingar. Det lägsta betyget blir ett faktum när man konstaterar hur ful 3d:n är, den fulaste vi sett sedan tekniken gjorde sin debut. Svärd och sandal-genren har väl inte rosat marknaden på senare år men den har heller aldrig riktigt dött ut. Clash of the Titans val att snabbkonvertera sig till en 3d-film, filmen var från början tänkt som en »vanlig« 2d men bolaget ville inte missa de lockande pengarna som Avtar med flera visat att det finns i tekniken, kanske blåser nytt liv i genren men ger också ett exempel på hur fult det kan bli om man klistrar på tekniken på en färdig film. Något som gör alla rykten om äldre filmer som ska få en 3d-makeover skrämmande. Clash of the titans från 1981, med Harry Hamlin (från Lagens änglar) i huvudrollen, känns idag väldigt daterad med specialeffekter som upplevs som väldigt rudimentära om de mäts mot dagens standard. Monstren, som rörde sig med hjälp av stop-motionlegenden Ray Harryhausens filmtrolleri, ser allt annat än levande ut om man jämför med dagens datorgenererade vidunder i filmer som Cloverfield eller Percy Jackson. Detta till trots så är originalfilmens specialeffekter en mer imponerande bedrift än Clash of the Titans 3d och övriga specialeffekter, den äldre filmen gick i bräschen för utvecklingen av specialeffekter medan remaken bara utnyttjar redan existerande teknik, och gör det rätt dåligt. Vissa panoraman ser ut som att de ska slitas sönder, som att sömmarna håller på att släppa. Djupet i bilderna hamnar ibland på fel ställe och de

flesta karaktärerna ser ut som att de har vattenskallar. Inte ens i sina bästa 3d-stunder når Clash of the Titans upp till till exempel Avatars sämsta ögonblick, wow-faktorn infinner sig aldrig, vi talar snarare om en, som Homer Simpson skulle säga, D’oh-faktor. En sak har Clash of the Titans dock gemensamt med Avatar, Sam Worthington har huvudrollen i båda filmerna (om vi bortser från filmernas verkliga stjärnor; monstren och specialeffekterna). Worthington är lite som ett tomt skal, utan patos rör han på munnen och gurglar ut samma plattityder vi hört tusen gånger förut i liknande filmer. Liam Neeson försöker leva upp till Laurence Olivier, som hade samma roll som Zeus i originalet, men övertygar inte. Den enda som har riktigt roligt i sin roll är Ralph Fiennes som Hades, ömsom kraftfull ömsom patetisk är han riktigt kul i rollen som underjordens härskare. Monster är det gott om i filmen, Kraken kommer egentligen från nordisk mytologi och det mystiska Djinnfolket från österländsk mytologi men det hindrar inte att de blandas ihop i en salig röra med lösryckta delar av den grekiska mytologin som den överexponerade Medusa och den flygande hästen Pegasus, som plötsligt har blivit svart. Det finns inga nya idéer i Clash of the Titans, bara gammal skåpmat övermålad med lite ny lackfärg, skinande på ytan men rutten undertill. En varning, i likhet med Frankensteinmonstret, om vad som kan hända om man låter (3d)tekniken löpa amok, ett (monster)epos utan hjärna.

Prince of Persia: The Sands of Time Prince of Persia har tagit steget från tv-spel till film, ibland önskar man att filmen haft samma möjligheter till interaktion som spelet så att man kunde trycka förbi de långtråkiga expositionsscenerna och komma direkt till svärdfäktandet, de hisnande hoppen och slagsmålen med läskiga skurkar. Men sedan kommer man på att slagsmål och oändliga scener med springande och hoppande inte är alls lika kul när man inte själv får bestämma hjältens rörelser och ageranden och börjar då mest längta efter att filmen ska ta slut. Disney, blod och våld har aldrig riktigt trivts under samma tak så vi talar här om droppar snarare än strilar när version Belgian Blue av Jake Gyllenhaal gör sig av med skurkar, ormar och jobbiga sandkorn som fastnat mellan skinkorna. Ben Kingsleys eyelinersminkning gör en bra insats i sin roll som de svarta strecken under Ben Kingsleys ögon, i övrigt är det ont om insatser värda att nämna när skådespelarna går i närkamp med sina hopplöst fjantiga roller. En av få är Alfred Molina som verkar veta vad det är för något han gett sig in i och har således rätt kul, roligare än publiken i alla fall, när han pussar strutsar och flashar guldtänder. Filmen vill blanda in så många berörningspunkter som möjligt med sin förmodat diversa publik. Regissören Mike Newell mixar in lite ingredienser från sin erfarenhet av arbetet med Harry Potter 4, lite påminningar om producenten Jerry Bruckheimers så populära Pirates of the Caribbeanäventyr, lite matinékänsla som tyvärr inte frammanar Errol Flynns ande, lite tv-spelsflirtar för de redan invigda och lite misspassad screw ball-romantik mellan Gyllenhaal och Gemma Aterton som bara känns fel. Allt får

samsas i en punkargryta till film som är som sådana brukar vara, överkryddad för att dölja kockens okunskap om hur ingredienserna kombineras på bästa sätt. Handlingens förvecklingar och försök till »twister« är på tok för lättgissade för att någon spänning ska kunna upprätthållas på väg mot det förväntade slutet, något som inte hindrar filmen från att förklara dem både en och två gånger efter att de visats. Vad kan man då säga för något positivt om filmen? Det finns en del fina bilder av öken- och bergsmiljöer som är vackra att titta på, en välkommen paus från den krystade dialogen mellan de »brun utan sol«-sprejade skådespelarna. Något som tyvärr inte hjälper detta matinéäventyr med episka aspirationer från att bli annat än en blek kopia av ett hyfsat underhållande tv-spel.

Trubbel i paradiset Trubbel i paradiset ser imponerande ut på pappret med en skådespelarensemble bestående av ofta roliga personer som Vince Vaughn, Jon Favreau och Jason Bateman. Lägg därtill nya stjärnskottet Kristen »Veronica Mars« Bell, Kristin »Sex and the city« Davis och Malin »jag är svenska som lyckats i Hollywood« Akerman och ni har en samling skådespelare med hög eller stigande popularitet. Men filmen flimrar bara förbi, utan att varken intressera eller exaltera. Vad som var lovande slutar med ett »whimper« och inte ett »bang« som T.S. Eliot kanske skulle sagt. Filmen handlar om fyra par med äktenskapsproblem. För att förbättra situationen åker de till en pardisresort där självutnämnde relationsgurun Marcel (en överspelande Jean Reno) väntar, redo att med hjälp av hårda regler hjälpa kärleken på traven. Favreau och Vaughn ligger, tillsammans med Dana Fox, bakom manuset och det märks att deras roller är specialskrivna för dem. Det finns inget som är riktigt dåligt med Trubbel i paradiset men heller inget som är riktigt bra. Allt är ljummet och skratten låter vänta på sig trots idoga försök genom plumpa sexskämt med män med stora penisar i för små baddräkter, slapstick och tafatta försök till dialogbaserad relationskomik med anspråk på intelligens. Skådespelarna får i de flesta fallen godkänt. Jean Reno står för den sämsta prestationen med ett överspel som inte är tillräckligt »over the top« för att var roligt. Temuera »Krigarens själ« Morrisons roll är så liten att den knappt registrerar och man kan gissa att en del av hans scener hamnade på klippgolvet. John Michael Higgins som »psykiatriker 1« glänser i sin lilla, men roliga, roll.

Även om humorn kommer i första hand i filmen så försöker den också att mixa in lite allvarlig relationsdramatik som vill säga något om relationer i allmänhet. Ett försök som endast lyckas med paret Vaughn/Akerman, och då bara delvis. De andra paren känns överdrivna, på ett icke-roligt sätt, och man tycker mest att skilsmässa/separation nog är det bästa valet för båda parterna, något som gör det svårt att sympatisera med filmens försök att lappa ihop deras förhållande. Då detta är en Hollywoodfilm med det sedvanliga lyckliga slutet så kan ni ju gissa hur många av paren som »lever lyckligt i alla sina dar« efter att filmens eftertexter slutat rulla. Trubbel i paradiset är lätt underhållande för stunden men stannar inte länge i minnet utan kommer med all säkerhet att hamna i det stora Wasteland (hej igen T.S.) som utgörs av liknande romantiska komedier utan schwung.

En julsaga Robert Zemeckis håller fortfarande på att leta sig tillbaka till den där framtiden han hittade med sin populära trilogi om just framtiden, ni vet den med flygande skateboards och Hajen del 17. Framtiden han letar efter stavas 3d, och Zemeckis är övertygad om att den redan är här, nu måste han bara övertyga resten av världen också. Han talar om 3d som en ny konstform och en räddning från »filmproduktionens tyranni« med jobbiga inspelningar och begränsade möjligheter att visualisera fantasier på det sätt man vill. Hur tänker han då gå tillväga för att frälsa de oinvigda och de som ställer sig tveksamma till den nya tekniken? Jo, genom att släppa loss en av världens mest filmade historier; Charles Dickens En julsaga. För att kunna omfamna den nya tekniken behöver publiken en historia de känner väl är hans mening. Detta är Zemeckis tredje försök i glasögonvärlden efter Polarexpressens döda ögon och Beowulfs drakar och Angela Jolie. Det märks att tekniken för att fånga skådespelares rörelsemönster och mimik har utvecklats då En julsaga, rent tekniskt, med hästlängder utklassar de två andra filmerna i Zemeckis 3d-triptyk. Tyvärr kan man inte säga detsamma om handlingen som stundvis känns väldigt upprepande, vi har sett historian för många gånger och Zemeckis manus tillför inget nytt utan berättar istället historian med nästan religiös vördnad för originalkällan. Jag är inte så säker på att Zemeckis är inne på rätt spår när han talar om välkända fiktioner för nyskapande teknik. En annan tung marknadsföringspjäs är Jim Carreys fyrdubbla medverkan som Scrooge och de tre julspöken. Även här känns det som filmen missar en aning då Jim Carreys roll också känns »gjord«, som en blandning av

hans tidigare roller, speciellt Lemony Snicket och Grinchen. Filmens stora fördel är istället de fartfyllda jakt- och flygscenerna där 3d-tekniken verkligen får glänsa. En av de presumtivt stora fördelarna med i »performance capture«-tekniken är att skådespelarna blir friare och inte behöver tänka på var kameran är placerad då den fysiskt inte finns på samma sätt som i »live-action«-filmer. Vilken kameravinkel man använder sig av kan istället bestämmas senare av regissören, som med hjälp av tekniken kan placera den på valfri plats i »rummet«. Det känns dock som Carrey inte riktigt kunnat ta till sig detta nya spelutrymme utan fastnat i sin klassiska skådespelarutbildning som säger att en aktör alltid måste vara medveten om kamerans position. Zemeckis tänker rätt när han säger att vill använda tekniken för att skapa något som inte går att göra i »vanlig« film utan att komma för nära animation, eftersom det är en egen konstform, men den färdiga produkten lever inte upp till intentionerna. Det är bara i tidigare nämnda flygscener som det känns som vi får se något som inte skulle kunna göras i mer traditionella filmformer. Allt för ofta känns filmen som en unken animering av en historia som berättats alldeles för många gånger i filmform, se Barbieversionen för ett skräckexempel. Flygscenerna är dock nästan värda besväret med sina halsbrytande turer genom tid och rum. För bästa effekt så bör man inte fokusera de fasta objekten i bilden, som Scrooge, utan bara följa med i kamerarörelserna och uppleva de adrenalinfyllda turerna som ofta är mer hisnande än de bästa berg-och-dalbanorna. Som jag önskar att lite experimentfilmare skulle ha råd och lust att leka lite med den nya tekniken, The ghost of Brakhages past, var är du? Zemeckis får nog leta vidare efter sin framtid för En julsaga känns mer som igår än imorgon även om den ibland blixtrar till och visar oss vad nästa vecka kanske kan erbjuda.

Så olika Det centrala mysteriet i Så olika är spännande och får inte sin upplösning förrän i filmens klimax. Man sitter som på nålar och förväntan är stor när vi äntligen får se DEN. Just när man hade gett upp hoppet, efter nästan två timmars förtvivlan, så uppenbarar den sig; Johan Widerbergs hals! Under alla tidigare scener i filmen har den nämligen varit täckt av en halsduk/scarf. Helena Bergström verkar ha ett nästan fetischistiskt förhållande till det halsskyddande plagget då så gott som alla karaktärer bär det, nästan hela tiden. Är halsdukarna fina frågar ni kanske er? Sådär! Är de distraherande och irriterande? Ja, fast de är ändå ett rätt välkommet sidospår till filmens banala och naiva handling. Ska jag genast springa ut och köpa en halsduk/ scarf? Ja, om du fryser om halsen, annars inte. Så olika handlar om hur motsatser attraheras. Vi får följa tre par, som alla är sammankopplade, i deras försök att hitta kärleken i en värld med många hinder. Vi har politikerna som representerar motsatta block, vi har djurskötaren och djurhataren och vi har Rickard Wolff och Rolf Lassgård. I slutändan känns inga av kärlekshistorierna trovärdiga, i alla fall inte hur de avslutas. Ett passande uttryck är »deus ex machina« med Bergström som guden som delar ut lycka till alla sina karaktärer oavsett hur dessa karaktärers tidigare utveckling i filmen sett ut. Här ligger en av filmens stora svagheter, den övergripande mysigheten som får förtur till alla eventuellt intressanta frågor som manuset närmar sig att ställa. Allt får stå tillbaka för kärlek. Politik, karriär och vänskap underställs i filmen till jakten på den perfekta partnern. Visst finns det karaktärer som initialt vill göra något annat, som till exempel att ändra på den förlegade

synen att kvinnor inte hör hemma i politiken eller stoppa byggprojekt som i slutändan bara gynnar de redan rika, men dessa inklinationer kvävs lagom till filmens överlyckliga slut då alla återgått till sina status quo-bevarande roller, både på det politiska och personliga planet. Skådespelarensemblen får också här, som i Bröllopsfotografen, godkänt, ledda av den alltid duktiga Philip Zandén som det avgående borgarrådet. Man riktigt känner hur regissör Bergström och producent Nutley suttit och ringt upp alla sina kända polare och diskret »tvingat« dem att medverka i deras nya svågerprojekt. Till och med Johan Widerberg har lämnat sitt liv som alldeles för tidigt pensionerad skådis för att återvända till rampljuset som tveksam »hunk« som plötsligt, väldigt plötsligt, bestämmer sig för att överge sitt liv som homosexuell, han är till en början förlovad med Wolffs karaktär, för att bli heterosexuell. Denna svängning är nästan lika otrolig som det faktum att han redan nästa dag känner sig redo för att säga att han älskar sitt nya kvinnliga kärleksintresse. Själv tror jag att hans karaktär egentligen mest håller av sin samling av halsbeklädnader. Filmens politiska trådar skapar ett ramverk som skulle ha kunnat vara intressant om filmen inte hade varit så feg i sin analys av vårt politiska system. Sekvenserna från Rosenbad laddas av den intressanta lokalen men desarmeras av manuset som är helt utan bett. Filmen vågar inte ens explicit nämna partitillhörigheten för sina karaktärer även om den blir tämligen uppenbar för alla personer med en hjärna. För att ytterligare späda ut denna tunna soppa så blandas det till ingredienser som medias roll som opinionsbildare, ung förbjuden kärlek med explicita allusioner till Romeo och Julia och dansbandet Arvingarna. Filmen vet inte riktigt vad den ska göra med alla trådar den startar och det enda som känns riktigt färdigskrivet i manuset är det löjligt naiva slutet. Filmens karaktärer är i slutändan inte så olika alls, alla är istället reducerade karbonkopior av riktiga människor i en film som reducerar all mänsklig kommunikation till amorösa försök att uppnå den magiska tvåsamhet som är normen i både vårt samhälle och, i än större utsträckning, Hollywoodfilmer och dess svenska efterhärmningar.

New Moon Ny regissör, uppumpade prepubertala varulvar och trånande blickar mellan en tonåring och en gammal gubbe på 109 år. Det finns mycket som är tveksamt med New Moon, det andra kapitlet i Twilightsagan. Den gamla gubben ser i och för sig inte så gammal ut eftersom han är odödlig vampyr och spelas av hela världens nya idol Robert Pattinson. Åldrande och dödlighet är de teman som sätts i förgrunden när vi får följa Bella och Edwards fortsatta kärlekshistoria i den lilla staden Forks. Bella vill att Edward ska ta hennes liv men Edward är rädd att odödlighet som vampyr leder till förlust av själen och är därför tveksam. Filmens centrala kärlekshistoria känns lättvindig och det blir svårt att förstå varför de båda håller av varandra så mycket om man inte läst böckerna. Ett problem som uppstått genom ett uppspeedat produktionsschema där arbetet med manuset fått lida i förmån för en så tidig premiär som möjligt. Det pressade tidsschemat var också anledningen till att föregångarens regissör Catherine Hardwicke blev utbytt mot Chris »the Golden Compass« Weitz. Kristen Stewarts Bella tävlar om vara sämst i världen på att välja pojkvänner då Tyler Lautners steroidstinna varulv Jacob inte är ett mycket tryggare val än Edward. Det ryktas om att Lautner fick ultimatumet »skaffa ett ordentligt sexpack eller bli sparkad« av filmbolaget och filmen är inte sen med att klä av honom vid varje möjligt, och omöjligt, tillfälle. Den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey pratade om »den manliga blicken« i film, som gör alla kvinnor till objekt för mannens njutning, i New Moon kan vi snarare prata om den tonåriga tjejblicken så som den är fantiserad av tjocka filmbolagsmän med pengahungriga ögon.

Precis som ettan så lider New Moon av att vara alldeles för blodfattig för att vara en film om vampyrer, det märks att den största målgruppen inte är tillåtna på barnförbjudna tillställningar. Actionscenerna och specialeffekterna är undermåliga och känns lånade från år 2000. Filmens tempo är upphackat och ojämnt och det blir pinsamt tydligt hur lite tid som lagts ner på manuset i jämförelse med marknadsföringen. Det går att hitta vissa element hos New Moon som gör den lite bättre än föregångaren och lyfter den från det absoluta bottenträsket av filmprodukter. Storyn är starkare än ettan och de trådar som behandlar tonårssorg efter dumpning och självmordstankar kommer i alla fall i närheten av att kännas känslomässigt relevanta med möjligheter att kunna kommunicera något till och om ungdomar. Regissören Chris Weitz träffas då och då av snilleblixtar som leder till visuellt intressanta bildlösningar som till exempel i fallet med hur han visar tid som passerar i anslutning till Bellas depression. Filmen visar också upp viss självmedvetenhet då den stundvis, men alltför sällan, bedriver mild autokritik och gör narr av sig själv, främst genom Jessicas (Anna Kendrick) dialog. Det enda genuint bra draget man kan tillskriva Twilightsagans producenter är valet av Kristen Stewart för rollen som Bella. Till skillnad från sina manliga kollegor i ensemblen som mest får uppmärksamhet för potential som ögongodis så kan Stewart skådespela, bevisat i filmer som Speak, Into the Wild och Fierce people, och ger New Moon en välbehövlig injektion av mänsklighet. Hennes rollval efter att hon avslutat sagan kommer att bestämma hur hennes karriär kommer att se ut men talangen finns där för en lång och fruktsam sådan. New Moon är snarare ett led i en marknadsföring för en franchise än en film men den är en stundvis underhållande sådan som ibland lyckas dölja de många tveksamheterna. Filmen kommer främst tilltala de horder av fans som älskar men inte dyrkar fenomenet, de oinvigda och de som religiöst dyrkar romanserien har inte lika mycket att hämta.

Min stora feta grekiska semester Min stora feta grekiska semester tar oss på semester till Grekland och Akropolis. Förbered er på sol, paraplydrinkar och souvlakis men också trötta stereotyper, generiska romanser och slapphänt regi. Den svenska titeln på filmen, som heter My Life in Ruins i original, är ett oblygt försök att fånga in publiken från 2001:s kassasuccé Mitt stora feta grekiska bröllop. Filmerna har inget med varandra att göra förutom att Nia Vardalos har huvudrollen i båda. Risken finns att ett flertal i publiken blir besvikna om de tror att detta är en uppföljare med samma karaktärer. Dock har båda filmerna det gemensamt att de vidareför tveksam karakterisering av grekerna som folk. Grekerna i filmen reduceras till antingen livsglada lathundar som lever livet minut för minut och mest dansar och förför kvinnor eller skumraska affärsmän som gör sitt bästa för att utnyttja naiva turister. Arketypen för den första kategorin kan hittas i Anthony Quinns Zorba som det också refereras direkt till i filmen. Grekerna är inte de enda som får sig en känga, vi har australiensare som dricker för mycket och pratar konstigt, amerikanare som är rika och burdusa, och så vidare. Överdrivna karaktärer som känns både livlösa och slarvigt tecknade. Filmen är den första Hollywoodfilmen sedan 1950-talet som fått til�låtelse att filma vid Akropolis, ett tillstånd som erhölls eftersom de grekiska myndigheterna trodde att filmen skulle vara bra för turismen. Ibland känns filmen också som om den vore gjord av turistbyrån med Grekland bildmässigt visat från sin bästa sida med allt det fula är bortsuddat, tidigare nämnda stereotyper är inte nödvändigtvis något negativt i turisthänsyn utan bidrar till Greklands »exotiska« lockelse.

Filmens positiva sidor är inte många men om man anstränger sig så skulle man kunna säga att vissa scener är roliga. Inte på ett intelligent eller medryckande sätt men genom skämt som är så dumma att man inte kan låta bli att dra på smilbanden, mest för att man känner att det inte finns annat att göra, som när en kollega drar ett dåligt skämt och man känner sig tvungen att spela med. Richard Dreyfuss som »den rolige ensamme gubben« som precis har förlorat sin fru är den enda skådespelaren som kommer iväg med hedern i behåll. Han lyckas ingjuta en sorts stoisk värdighet i sin karaktär som gör honom till den enda personen man bryr sig lite om. Resten av karaktärerna är platta och livlösa, givetvis inser de alla fördelarna med den grekiska latheten/livsglädjen i slutet av filmen och blir som resultat bättre och mer harmoniska människor. Greklands kulturarv får sitta i baksätet medan Zorbadansen och romansen styr bilen. Vill du ha solbränd näsa, semesterromans med solnedgångar, urvattnade drinkar och, till skillnad från filmens karaktärer, intressanta kulturupplevelser så skippa denna film och åk själv på semester till Grekland istället.

Something borrowed Hur lite världen än behöver det så fortsätter Hollywood att spy ut likriktade och likadana romantiska komedier som förvränger verkligheten och ger människor ouppnåeliga förebilder för hur kärlek bör vara. Filmer fyllda med vedervärdiga karaktärer som beter sig som jubelidioter, karaktärer som det är meningen att vi ska heja på och känna för. Something borrowed är den senaste i raden och namnet är verkligen passande, allt i filmen känns lånat från andra, oftast lika dåliga, filmer. Ett ännu bättre namn hade varit Everything stolen, please press next. Denna gång får vi följa två tjejer som absolut inte skulle vara kompisar i riktiga livet men på något sätt ändå är bästisar här. Givetvis är de kära i samma kille och har en massa »quirkyiga« kompisar som valt bort sina liv till fördel för att vara komiska bikaraktärer till våra osympatiska huvudpersoner. En massa uttråkande tjafs senare och allt slutar lyckligt, precis som vanligt. Jag orkar inte ens skriva »spoiler« för endast människor tillhörande skogslevande stammar, som ännu inte blivit utsatta för vår skenande globalisering, skulle ha svårt att gissa den sockrigt falska upplösningen. Skådespelarensemblen innehåller rädda talanger som slösas bort på roller som är mindre genomtänkta än Kanye Wests självmordsattack på Taylor Swift. Men till skillnad från Kanye så finns det inga betygstior i Something borroweds framtid, bara fotnotsnoteringar i framtidens böcker om vad som underhöll den underutvecklade homo sapiens som använde den lilla del av sin hjärna den hade åtkomst till för att producera och konsumera illusionsskapande skräp som detta. Det hjälper föga att John Krasinskis (mest känd från amerikanska the Office) har ett oefterhärmligt minspel och en komisk tajming i världs-

klass eller att Ginnifer Goodwin (från Big Love) både kan skådespela och är naturligt charmig när filmens kadaverosande idioti får en att drömma om att Harold Campings armageddon hade realiserats istället för att bara var ett äckligt pr-trick för att locka lurade lyssnare till hans urusla högerreligiösa radioprogram. Om detta är karaktärer vi ska bry oss om, eller ännu värre eftersträva att efterlikna, så kan jag inget annat än att hålla med Håkan Hellström när han underbart trasigt sjunger »kom, kom armageddon om vi nån gång, nånsin, blir som dom«.

Hachiko – En vän för livet Lasse Hallström och Richard Gere samarbetar igen, efter den positiva överraskningen The Hoax, för att servera oss Hachiko, en attack mot tårkanalerna som är allt annat än blygsam. Till sin hjälp har de en gullig Akitahund, filmens stora stjärna och den enda som går fri från den kritik (det är ju en hund) man kan rikta mot resten av kollaboratörerna som sammanstrålat för att skapa denna sentimentala smörja. Eftersom detta är en familjefilm med en hund som huvudkaraktär går det givetvis att hitta en hel del likheter mellan Lassie och Hachiko men denna fiktion är baserad på en sann historia som också gjorts till film i Japan 1987 (Hachiko monogatari med manus av mästaren Kaneto Shindô). Den verkliga historian utspelade sig på 1920-talet i Tokyo, där det nu står en bronsstaty av hunden vid Shibuyastationen på den plats han troget satt och väntade på sin husse. Givetvis är Japan inget för amerikanska filmbolag att hänga sina dollar på så simsalabim och storyn har förflyttas till nutid och en liten håla i usa. Filmen lider av en sentimentalitet som är så sockersöt att den sticker i ögonen. I Hallströms Hachikovärld, som påminner lite om ett idealiserat 1950-tal filtrerat genom en »gated community« där alla tittar på The Truman show, finns det inga onda människor eller bråk. Alla karaktärer, från professorer till tonåringar och korvgubbar visar ständigt upp sina bästa sidor och verkar vara oförmögna att vara otrevliga. Denna stämning understryks av filmmusiken vars stråkar emotionellt våldtar publiken så till den grad att man önskar man kunde trycka på »mute« så att de många, och då menar jag många, montagen där Gere kärleksfullt leker med sin hund hade blivit lite mer genomlidliga.

Om man känner till historien sedan innan så vet man hur den slutar och att det kommer att inträffa en dramatisk vändning i kärleksförhållandet mellan tvåfoting och fyrfoting någonstans i mitten. Denna vetskap till trots så är det inte annat än att man börjar tvivla, kanske har Hallström ändrat helt på skeendet och bestämt att inget alls ska hända, kanske har han gjort en instruktionsfilm för hur man leker med sin hund istället? Hur länge dessa sekvenser med hundlek håller på i minuter vet jag inte men det känns som en olidlig oändlighet innan något dramatiskt inträffar. Hallström dristar sig till att försöka vara lite experimentell, så skulle han säkert benämna det i alla fall, genom att ibland låta oss se världen från hundens synvinkel, med dennes ögon. Resultatet blir mest fula svartvita sekvenser, ibland uppochner (när Hachiko rullar runt), helt redundanta då de inte säger något som inte redan sagts tidigare. Ännu marigare att rättfärdiga är filmens inställning till bandet mellan människa och djur (Gere och Hachiko) som här får en nästan övernaturlig dimension där det tveksamt anspelas på hur det var ödet att de träffades och att de var »gjorda för varandra«. När filmen når sitt klimax med blödig slowmotionscen så har bägaren sedan länge runnit över och även om en tår kanske letar sig fram så känner man sig för manipulerad av sentimentala knep för att känna något riktigt, tårarna blir lika falska som fiktionen.

Kung Fu Panda 2 Kung Fu Panda 2 siktar in sina korpulenta tassar på två målgrupper; små barn som gillar tecknade figurer som rör sig och vuxna barn som har sett alldeles för många kampsportsfilmer med dåligt synkat ljud. Men målet missas och pandan känns snarare »direkt till dvd«-återupprepande än biofilm med expanderat fiktivt universum. Unkenheten och idéfattigdomen är påtaglig när pandan, röstad av en Jack Black på tomgång, ska rädda kampsporten kung fu och hela Kina från en pipig påfågel med hybris och ett taskigt, men enligt filmen mäktigt, fyrverkerivapen. Att 3d-teknikens framfart alltmer börjar likna kräftgång, kommersiellt sett, står ännu klarare när filmen marknadsförs med »visas både i 3d och 2d« trots att just 3d:n är en av filmens få höjdpunkter. Mest intressant är växlingen mellan »modern« animering i filmens huvudhandling och den mer flata tekniken i flashbacksen som berättar den väldigt ointressanta berättelsen om pandan Pos barndom. En historia som tyvärr utmynnar i en tam cliffhanger man hoppas aldrig får en uppföljning. Filmen använder inte bara fyrverkerier som ett berättarmässigt verktyg för att föra storyn framåt utan försöker också dölja manusförfattarnas idétorka med visuella explosioner i form av fighter som härmar allt från bröderna Shaw till Jackie Chan (som också medverkar i filmen med sitt sorgligt stereotypiska röstskådespel). Men filmens försök att framkalla storslagna bilder i rörelse blir den istället lika sömninducerande som pandabjörnens toktråkiga klumpighet och restens av filmens tafatta försök till slapstick och referenshumor. Det märks att förstagångsregissören Jennifer Yuh, som med filmen blir

den första kvinna att ensam regissera en animerad långfilm (man blir mörkrädd när man tänker på hur sakta det går med jämlikheten), innan jobbat som storyboardtecknare och karaktärsskapare för olika produktioner som tv-serien Spawn och Madagaskar (2005). Många av bilderna i filmen är intressant detaljrika och visuellt tilltalande men det hjälper inte när man drivs till leda av det undermåliga narrativets snabba men ändå väldigt långtråkiga progression. Eftersom föregångaren Kung Fu Panda (2008) redan introducerat karaktärerna blir det endast repetitivt när filmen presenterar dem igen utan att tillägga något nämnvärt nytt till deras personlighetsteckningar, de få adderingar som görs känns krystade, forcerade och framtvingade som ursäkt för denna redundanta uppföljares existens. En existens som stinker av girighet och gör filmen till ett utmärkt exempel för hur illa det kan gå när dollarjakt går före kvalitet och underhållningsvärde.

Hopp En slackerkille som vill bli påskhare. En påskhare som vill bli trummis i Hole eller Blink 182. En kyckling som vill tävla med slackern om titeln som äggläggande Jesuskonkurrent. David Hasselhoff som en barnvänlig, men fortfarande helt bonkers, version av sig själv. Tre hårdkickade »rosa baskrarna«-kanintjejer med John Woo/Zack Snyder-komplex (våld i slowmotion). Det låter rätt kul sammanfattat i ovan meningar men det är det inte. Hopp försöker täcka över sina många brister med några spektakulära idéer men inga gimmicks i världen kan dölja filmens tomma kärna, baserad på tusentals liknande filmer som i sig är baserade på tusen liknande filmer före det. En rolig, och då menar jag verkligen endast en, referens (»The Hoff« understryker att det inte är konstigt att han inte betvivlar existensen av talande påskharar, han spenderade ju flera år på att tala med en bil) räcker inte långt. Speciellt inte när resten av filmen består av sunkig slapstick och bedrövliga försök till spänning. Ett tips till filmmakarna är att inte låta sin hjälte proklamera att han lyckats med sitt uppdrag att bli den första mänskliga påskharen redan i filmens första minut. Inte för att man hade trott något annat annars men kanske hade det gett några i publiken, de mellan 1 och 7 år, lite spänning medan de tar sig igenom ett narrativ som till och med individer av deras unga åldrar sett en gång för mycket. Man kanske ska vara glad när barnvänliga påskfilmer inte är fördold religionspropaganda men den glädjen blir kort när det gäller Hopp. Detta eftersom filmen istället lär våra barn lögnen om att den amerikanska dröm-

men lever och frodas, du behöver egentligen varken ha talang eller jobba hårt för att uppnå dina drömmar. Det räcker att du, som filmens animerade hare, åker till Hollywood, usa och hoppas på det bästa och vips är du med i Talang eller liknande skräp som ger dig femton minuter av fame med efterföljande livstid av ångest och substansberoende. Hopp är gjord av det relativt nya produktionsbolaget Illumination Entertainment som tidigare gett oss fantastiskt roliga och berättarmässigt innovativa Dumma mej. Tyvärr har Hopp, till skillnad från Dumma mej, inga debuterande och nytänkande fransmän bakom kameran utan får nöja sig med den ruttna regissören Tim Hill, Gustaf 2 är bara ett av kräkmedlen på hans katastrofala cv, och hans föråldrade bildspråk som står sig slätt i konkurrens med 3d och finfina animerade filmer som Rango som tänjer på de visuella gränserna. Hopp blandar animation med live action och innehåller en del intressanta, eller åtminstone semiintressanta, skådespelare. Personligheter som Russel Brand, Hugh Laurie och Hank Azaria gör röster till de animerade figurerna medan James Marsden, Gary Cole och Elisabeth Perkins kan beskådas i egen hög person. Huruvida dessa aktörer gör ett bra jobb är svårt för oss i Sverige att bedöma då filmens distributörer fått »snilleblixten« att endast släppa en dubbad version, med röster av de vanliga misstänkta (Anton Körberg, arrgh), på biograferna. De mänskliga karaktärernas läpprörelser är så ur synk att till och med tvååringarna kommer att höja på ögonbrynen. Sorgligt nog är denna oönskade komiska effekt något av det mest skrattframkallande i hela filmen. Hoppa över Hopp om du inte är en faktisk hare eller gillar bandet Hole så mycket att du räknar varje film som innehåller någon av deras låtar som en personlig högtid.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult Man kan bara instämma med Alf Montáns klassiska Åsa-Nisse- recension på tre ord från 1956 och be detta ögonsår till film att fara i frid, frågan är om den ens förtjänar det. När man beskådar denna antites till allt vad bra film heter så börjar man undra om upphovsmännen, i Clockwork Orange-stil, har tvingats att sitta med ögonen uppspärrade och titta på Stefan & Krister-»humor« tills de lovat att försöka reproducera skiten i form av en svensk kvarterskrossare med en tramsig karaktär som det redan gjorts tjugo för många filmer om mellan 1949 och 1969. Från de första löjeväckande dialograderna på förstoppat fejkad småländska till avslutningens antiklimax till avslutning så flyr det varje vettigt funtad människa varför det här skulle räknas som underhållning år 2011, eller något år för den delen, att titta på färg som torkar (eller filer som överförs till usb-minnen för att använda en mer tidsenlig jämförelse) är mer givande än denna spåndumma smörja. Filmens infantila handling är så dum att man, likt vargen i The Mask, tappar hakan och poppar ögonen i hopp om att spräcka tillräckligt många blodkärl för att bokstavligen »se rött« istället för att, som nu, bara uppnå denna kulör i blicken på det ordspråkliga planet. Själv ser Åsa-Nisse och gänget mest grönt by way of svart när de hittar olja, blir rika och förklarar Knohult självständigt. Kanske något som Åsa-Nisses upphovsman Stig Cederholm skulle uppskatta även om han säkert hellre sett en separatistisk stat byggd på nazistiska fundament än de buskisbyggstenar som används som virke här. Att en folkkär fummelfigur som Åsa-Nisse diktades upp av en före detta

medlem i Waffen-SS som stred med nazisterna i Ukraina är väl värt att nämna även om det inte går att anklaga filmen ifråga för några sådana tendenser om man inte räknar in faktumet att karaktären återupplivats i en tid då vårt land befinner sig i ett sorgligt tillstånd av stegrande främlingsfientlighet. Är detta den nya svenska högerns hämnd på alla, i deras hjärnor, vänstervridna folkhemsfiktioner? Jag svarar varken jakande eller nekande på den krutbomben med det är frågeställningar som tåls att tänka på. Det är svårt att ge någon inblandad godkänt, möjligen Johan Rabaeus vars mimspel ibland möjligen kan kallas måttfullt. Annars är det överspel i det oändliga som urskuldas med vaga yranden om pastisch och parodi. Men precis som försöken till referenshumor, slapstick, politiskt inkorrekt komik och alla andra populära humorgenrer som upphovsmännen sett på tv och nu försöker härma så blir det bara banal buskis av det hela och när filmen för sista gången stämmer in i en sång, jo det är lite av en musikal också, så har jag bara en sak att säga: »Far och flyg för all del, men gör det inte i frid«.

Morning Glory Morning Glory är en förljugen romantisk komedi, av det äckligare slaget, som reducerar människor till lallande idiotkaraktärer som av någon anledning ändå lyckas hitta kärleken och få de bästa jobben. Kulisserna som utgör de fåniga färgklumparna Teletubbies väldigt artificiella miljöer är mer realistiska än den värld som avbildas i Morning Glory. Det finns inte ett ögonblick i filmen som inte gjorts likadant innan i liknande amerikansk sörja, som en kopia av en kopia av ett från början dåligt original. Hur någonsin Rachel McAdams karaktär Becky fick jobb som tv-producent är svårt att förstå då hon mest påminner om en niondeklassare som försöker föreställa sig hur det är att vara vuxen men inte riktigt lyckas. Berättelsen har potential att glida in på intressanta sidospår om könsdiskriminering och »girl power« men faller istället in i en förlegad retorik som menar att kvinnor ska ha en man vid sin sida för att kunna bli lycklig, karriär går men bara till en viss gräns. Harrison Fords ärrade och bittra journalist pepprar på med en irriterande slentrianchauvinism som porträtteras som charmig och stackars Diane Keaton beter sig som ett dagisbarn på grönbete när hon brottas med en karaktär som känns lika vältecknad som krumelurerna man hittar nedkluddade på anteckningsblock i en mellanstadieklass. Filmen har noll trovärdighet när den försöker diskutera journalistik vs. underhållning i tv-program. Den fegar ur så fort den närmar sig att säga något som skulle kunna liknas vid en åsikt som stöter sig med den konservativa amerikanska normen och/eller de mediekonglomerat som betalar för fördummande morgon-tv och sådana här slaskfilmer. Istället får vi ännu en lögnaktig lektion i hur den amerikanska drömmen alltid besannas

så länge man är enträgen nog och aldrig ger upp. Regissören Roger Michell, mest känd för Notting Hill, är konventionellt kompetent men tar aldrig några risker varken vad det gäller det visuella eller det berättarmässiga. Om Notting Hill åtminstone hade någotsånär charmiga karaktärer att luta sig tillbaka på så ekar det av tomhet när Morning Glorys endimensionella streckgubbar tråcklar sig igenom det lika ihåliga manuset. Morning Glory är cyniskt beräknade när den sätter sikte på en väldokumenterad målgrupp av kvinnliga biobesökare i åldern femton till fyrtiosex. Filmens miserabla försköning av verkligheten är mindre trovärdig än alla sagor i världen. Det var skönt när den tog slut är det bästa jag har att säga om denna filmiska förolämpning mot den mänskliga intelligensen.

Burlesque Christina Aguilera tar i från roten av svanskotan när hon i Burlesque försöker få oss att glömma hennes begränsade skådespelartalang, detta är hennes debutfilm, genom att sätta sin djupa och klangfulla röst i förgrunden. Ett trick som inte lyckas då de bästa låtarna, som inte heller de är särskilt bra, getts till den biologiskt, men inte kosmetiskt, åldrade Cher (summan hon lagt på plastikkirurgi måste vara astronomisk). Filmen försöker åstadkomma en klassisk »rags to riches«-historia när Aguileras släktlösa Ali sticker från småstaden till storstaden för att uppfylla sina drömmar om att sjunga och dansa. Efter lite letande så hittar hon madame Tess och hennes burleskklubb och snart följer den mest förutsägbara transformation man kan tänka sig i ett händelseförlopp som känns lika föråldrat som floppydisketten. Debutregissören Steve Antin, som också skrivit manus, kan filma dansscener på ett godkänt, om än tråkigt, vis men inte så mycket mer. Regin är iögonfallande bristfällig och montage används så ofta att man nästan börjar undra om det är en parodi, men nej Antin menar allvar när han försöker upprätthålla sin dåligt skissade fantasivärld mellan sångnumren. Att kalla det Antins fantasi är kanske att vara för givmild, Burlesque är snarare ett hopkok av alla liknande filmer som regissören närstuderat i förarbetet med filmen och sedan reducerat till denna skirtunna generiska soppa. Filmen kan inte bestämma sig om den vill vara en saga förankrad främst i fantasi eller ett realistiskt porträtt av livet som underhållare i Los Angeles och lyckas i slutändan med någotdera. De tveksamma skådespelarinsatserna i huvudrollerna fortsätter med Cam Gigandets och Eric Danes styltiga porträtt av Aguileras kärleksintres-

sen. Peter Gallagher och Alan Cummings, två hyfsade skådespelare, tappas bort i narrativet och springer mest runt och upprepar sig själva. Stanley Tucci gör sitt bästa med vad han har att arbeta med och övertygar som Chers homosexuella partner i en roll som tyvärr är lite för stereotypiskt tecknad. Kristen »Veronica Mars« Bell är också godkänd som Aguileras rival och filmens diva men rollen kunde varit så mycket rivigare och roligare. Burlesque faller platt på de flesta plan och efter två timmars plågande av ögonen och öronen så är det mest positiva man kan säga om filmen att den åtminstone, tillsammans med 99.5 procent av alla filmer i filmhistorien, är bättre än Crossroads, Aguileras gamla rival Britney Spears tågkrasch till film.

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen Med sin kristna propaganda så är Narnia 3 (om ni vill läsa hela den överlånga titeln så titta upp mot rubriken) en av årets sämsta filmer. Det blir stundvis riktigt motbjudande när filmen försöker pracka på sin publik en tveksam ideologi på ett fördolt sätt. Underhållsmässigt är det inte mycket bättre när den, misslyckat, försöker blandar Pirates of the Caribbean med riddarepos som Excalibur. Till skillnad från ungdomarna i Harry Potter, som växt som skådespelare för varje film, så är de återvändande ungdomarna här fortfarande rätt usla aktörer. Serien har också lyckats addera en riktigt irriterande skådespelare, i form av Will Poulter, som den lika irriterande karaktären kusin Eustace. Det är en lisa för själen när han förvandlas till drake och vi slipper se honom ett tag. Filmens handling försätter ännu en gång två av de fyra ungdomarna från föregångarna, plus den tröttsamme kusinen, i Narnia där de sluter upp med Prins Caspian för att åka båt och kämpa mot, haha, en grön dimma. En grön dimma som uppenbarligen ska föreställa den ultimata ondskan (läs djävulen). Dimmans ondaste knep är att utmana våra protagonister att möta sin mörka sidor, att testa dem om de är värdiga att få träffa lejonet Aslan (läs Jesus) igen i hans land (läs himmelen) som ligger bortom ondskans ön. Bristen på riktiga skurkar och mjäkigheten i de tester och hinder som karaktärerna stöter på under sin resa mot ett illa beskrivet mål gör att filmens inte lyckas uppbringa någon spänning överhuvudtaget. Den enda meningen med resan, berättelsen och filmen verkar vara att, som Aslan säger, förbereda karaktärerna och publiken för att lättare kunna ta emot

Jesus i det verkliga livet genom att presentera honom som stoiskt lejon i Narnia/fiktionen. Filmens 3d-effekter är godkända men inte mer. De fungerar men tillför inte särskilt mycket, kompetent gjorda utan att ge filmen ytterligare en dimension. De komiska bikaraktärerna, som de hoppande enfotingarna och Simon Pegg-röstade musen Reepicheep, är några, av väldigt få, ljuspunkter i filmen. Om man inte är en anhängare av Kristi brud så bör man skippa Narnia 3 och dennas explicita men förtäckta religionspropaganda. Narnia 3 är, precis som C.S. Lewis bokserie om fantasilandet, daterat propagandaskräp som misslyckas på de flesta plan, inte minst vad det gäller att underhålla.

The Last Airbender Katastrofalt skådespeleri, onödig 3d och ett manus som känns som om det vore nedklottrat på toalettapper under några av M. Night Shyamalans längre toalettbesök gör The Last Airbender till en av årets sämsta filmer. Om film hade utsöndrat dofter skulle denna antagligen lukta som den avföring Shyamalan spolade ner efter besöken på det kakelbelagda extrakontoret. Filmen är baserad på första säsongen av den populära animerade tvserien Avatar: The Last Airbender, att ordet Avatar försvann någonstans på vägen till live action-film har givetvis att göra med den där sagan om överväxta smurfar signerad James Cameron. Adaptionen av de tjugo av tv-avsnitten till en film är stabbig och stora portioner av händelseförloppet visualiseras inte utan förtäljs av en tröttsam berättarröst som försöker förklara vad som händer mellan de tjatiga actionscener som vi faktiskt får se. Ett förfarande som gör att hela filmen känns som en enda lång trailer där utlovad spänning, romans och action aldrig realiseras. Skådespelarna ser ut som rådjur fångade i strålkastarljuset från en annalkande bil när de krampaktigt försöker yttra den högtravande dialogen som ofta handlar om hur man måste följa en predestinerad väg för att uppfylla sitt öde. Hela projektet är klätt i en kvasireligiös dräkt som känns lika unken som katolicismens ursäkter för präster som inte kan hålla fingrarna borta från små pojkar. The Last Airbender är inte filmad i 3d, som t.ex. Avatar, utan är istället omgjord i efterhand som Clash of the Titans. Till skillnad från den monstrositet till film som är Clash of the Titans, som borde vinna något slags pris för fulast effekter i världshistorien, så gör 3d:n här varken från eller till. Det finns varken bilddjups- eller »hoppa ut ur skärmen«-effekter värda att tala

om, något som gör att 3d-effekterna inte tillför filmen något extra. Intetsägande 3d är i och för sig bättre än dålig 3d men samtidigt ett gigantiskt slöseri med både filmbolagets och biljettbetalarnas pengar. Några snöiga vyer som ser rätt bra ut är det enda positiva jag kan hitta att säga om The Last Airbender. Filmen har spelat in stora summor pengar vid världens biljettkassor vilket gör Shyamalans löfte om två uppföljare, baserade på de återstående två säsongerna av tv-serien, till ett hot som vi måste lära oss att leva med. Varför kunde han inte bara spola ner den nedklottrade toarullen med resten av skiten?

G.I. Joe: The rise of Cobra Lekte ni som jag med gubbar när ni var små? I så fall är chansen stor att ni stött på G.I. Joes:en och deras ärkefiender Cobras innan. Gubbarna, som gavs ut under namnet Action Force i Sverige, var hyfsat coola även om de aldrig nådde upp till Hasbros andra stora figurserier Transformers och Star Wars. Lite samma sak är det med filmen, en b-version av ovan nämnda filmserier som inte kommer att vara lika vinstgivande men ändå klirra skönt i kassan för det mäktiga leksaksföretaget. Även om G.I. Joe: The rise of Cobra inte är en b-film i strikt bemärkelse så är det en andra divisionens blockbuster som inte har lika stora förväntningar på sig som »tältpåls«-filmer i klass med Transformers eller Harry Potter. Fördelen med detta är att det lämnas utrymme, om än väldigt lite sådant, för lekfullhet och artistisk frihet åt filmskaparna anställda för att ge liv åt leksakerna. Eftersom det inte finns en stark historia som alla känner till att adaptera, som med Sagan om ringen-filmerna, så är manusförfattare och regissör mer fria att skapa något eget. Jag kan tänka mig att Hasbro gett direktiv i stil med; Ge oss mycket action, lite kärlek och stort utrymme för de populäraste figurerna. Ni behöver endast ta hänsyn till de baksidestexter till gubbarna som det finns chans att någon utanför übernördkretsarna kommer ihåg som till exempel att Snake eyes och Storm shadow är halvsyskon. Men glöm inte att ge sagds nördar några blinkningar så att de håller sig lugna på bloggarna. Visst, Snake eyes och Storm shadow, figurseriens mest ikoniska gubbar får ordentligt utrymme med backstory och allt. Resten av filmen huvudkaraktärer är en blandning av mer eller mindre ihågkomna hjältar och

skurkar omstöpta för att passa filmens narrartiv och en ny publik helt utan 80-talsnostalgi. Förutom gubbarna kanske några känner igen karaktärerna från serietidningsformatet där de härjat, med kortare avbrott, i en herrans massa år. Detta gäller först och främst den amerikanska publiken eftersom det är där tidningen ges ut (enstaka svenska nummer har förekommit). Fler kanske kommer ihåg den tecknade filmen G.I. Joe: The Movie, som kan sägas ha uppnått en sorts mindre kultstatus, från 1987 med Don Johnson i en av röstrollerna. En rätt underhållande blandning av serietidningsaction, rymdinvasionsfilmer och fantasy. Trots sagda möjlighet till artistisk frihet kombinerad med en rik historia att gräva underhållande storylines ur så har manusförfattarna endast mäktat med ett händelseförlopp som bara är steget mer sofistikerat än vilket tv-spel som helst. Det trådtunna manuset, med twistar så lättgissade att din hunds ofödda valpar kan klura ut dem, ursäktar sig inte utan siktar istället på att med spektaklets hjälp få hela publiken att glömma hålen i storyn. Och skulle någon få för sig att börja fundera på vad som nyss hände så finns det alltid en explosion bakom hörnet som skakar den idén ur sinnet. Filmens skådespeleri är ibland underhållande överspelat av aktörer som vet vad det är för slags film de är med i, se till exempel Christopher Eccleston, Joseph Gordon-Levitt, Dennis Quaid och till viss del Sienna Miller. Dock blir det katastrof när skådespelare som Channing Tatum, spelar sin roll med siktet inställt på realism. Man tycker nästan synd om skådespelaren ifråga som framstår som den enda personen som inte fattar ett uppenbart skämt. Storyn är till viss del tagen från den tecknade filmen med missiler som bärare av potentiellt människoförintande farsot, här uppdaterat från organiska sporer till nanoteknologi. Filmens tempo rasar på i ett rätt passande tempo för ett spektakel av detta slag, som ibland känns som en stillastående karusell där faktisk rörelse ersätts av visuell sådan. G.I. Joe är på intet sätt en fantastisk film, alla ni som lekte med gubbarna när det begav sig fantiserade säkert ihop bättre äventyr en vanlig lördagseftermiddag, men den utger sig heller inte för att vara det.

Det finns mycket att kritisera, som de tveksamma och förlegade könsrollerna och stereotyperna. Den amerikanska flaggviftningen, så vanlig i sådana här rädda världen-filmer, hålls till ett minimum tack vare att G.I. Joe är en specialstyrka utgjord av de bästa soldaterna från en rad olika länder, det nämns inte vilka men med tanke på karaktärernas härkomst så är det de vanliga västländerna som utgör de goda axelmakterna. Vill ni ha intressant drama som säger något om det mänskliga tillståndet eller världen vi lever i så håll er lång borta, men om ni är ute efter ett par timmars dum men ibland underhållande verklighetsflykt så luta er tillbaka i biofåtöljen och njut av denna fartfyllda åktur som tillhör ett av de roligare valen bland sommarens blockbusters.

FILMER MED BETYG

Iron Man 2 Iron Man 2 tar vid där ettan slutar, Tony Stark har lämnat superhjältegardroben och är fri att skryta för hela världen om sina bragder som rödgul plåtburk. Men konserveringen har sina nackdelar och Stark håller på att bli förgiftad av sin artificiella källa till liv och kraft. Som om det inte skulle vara nog så drar livet som öppen superhjälte till sig hat från både regeringshåll och avundsjuka skurkar som fått för lite att göra när »Iron Man för första gången på decennium lyckats skapa ett stabilt världsläge där alla länder kan mötas«. Man kan dra flera paralleller till de utopiska tankar om kärnvapen och atomkraft som forskare som Oppenheimer och Einstein hade innan man såg konsekvenserna av att sätta så pass kraftfulla vapen och energikällor i händerna på demagogiska demokratiförvrängare som uppenbart inte tagit Spindelmannens motto »with great power comes great responsibility« till hjärtat. Att filmen innehåller uppdaterad kalla kriget-retorik är inte så konstigt med tanke på att serietidningen och Iron Man-figuren, när de först uppenbarade sig på 1960-talet, var författaren Stan Lees (som kan ses i cameo som Larry King i den aktuella filmen) verktyg för att utforska aktuella samtidsfrågor rörande krig, teknik och (vapen)industri. Men politiken, precis som resten av handlingen, får finna sig i att ligga i bakgrunden i en film som framförallt är fullpackad av actionsekvenser och oneliners. Underhållningsvärdet skiftar, actionsekvenserna blir snart utmattande även om de nästan homoerotiska »plåt på plåt«-bataljerna mellan Robert Downey Jrs. Iron man och Don Cheadles James Rhodes till en början är rätt så kul, tänk två superladdade fyrhjulsgräsklippare som står på bakhjulen och bankar på varandra fram och tillbaka tills regissören bestäm-

mer sig för att klimax har uppnåtts. Mindre roligt är Scarlett Johanssons övningar i kampsport som mest ser ut som repriser av samma sekvens, mil från de bästa fighterna i genren. Onelinersen, och dialogen i helhet, håller då en genomgående högre klass, mycket tack vare Downey Jr. som är perfekt som halvt alkoholiserad playboy med världens tyngd slappt balanserad på sina ostadiga axlar. När handlingen, actionsekvenserna och specialeffekterna inte riktigt lyckas bära upp filmen är det skådespelarna som räddar dagen. Downey Jr. har ett fantastiskt antagonistiskt bollplank i Sam Rockwell som övertygar som den lurige konkurrenten Justin Hammer. Dessa två bildar stommen som sedan byggs ut med hjälp av inspirerade (Don Cheadle, Garry Shandling, Jon Favreau) och mindre inspirerade (Gwyneth Paltrow, Scarlett Johansson) insatser från den stora stjärnensemble som filmen samlar. Mickey Rourke är ett fall i sig, överspel och uppblåsthet så det förslår men på ett kul sätt, en dålig insats som blir bra, som de bästa b-filmerna, just för att den är så dålig. Regissören Jon Favreau kan sina saker och är bra på att göra film som tilltalar både fanboys och folk som kanske bara sporadiskt kommit i kontakt med Iron Man och hans värld. Han väver in referenser till serietidningarna och Marvels stora universum på ett sätt som gör att alla som vet känner sig initierade utan att göra sagda referenser så märkbara att den icke-initierade delen av publiken känner att de missar något. Precis som i föregångaren avslutar Iron Man 2 sin handling efter sluttexterna med en epilog att suga på inför uppföljaren, denna gång i form av en viss asagud med Tors hammare. Iron Man 2 har många ögonblickliga njutelser som klassisk spektakelunderhållning men tillfredsställer inte helt, varje scen känns som en trailer för nästa och precis som med epilogerna så känns möjligheterna de ställer för ens fantasi betydligt mer lockande än resultaten som faktiskt satts på film.

A nightmare on Elm Street 1, 2, Freddy’s coming for you Dags för ännu en »reboot«, denna gång är det mardrömsmassakreraren Freddy Kreuger som återvänder för att terrorisera en ny generation av biobesökare till sömnlösa nätter. 3, 4, better lock the door Freddy har aldrig riktigt försvunnit ur vårt kollektiva populärkultursmedvetande, han kunde senast ses i Freddy vs. Jason (2003) och har även gjort gästspel i diverse popkulturyttringar, som till exempel ett minnesvärt avsnitt av The Simpsons, sedan han först äntrade filmvärlden 1984. Precis som att karaktären Freddy lever genom sina offers minnen av honom så lever skräckikonen Freddy genom biopublikens minnen av densamme. 5, 6, get a crucifix Så vad är då rebootat, eller omstartat för de som föredrar ett svenskt ord, i den nya filmen? Största skillnaden är att filthatts-Freddy för första gången porträtteras av någon annan än Robert Englund, nämligen Jackie Earle Haley, känd från sina finfina rolltolkningar i bland annat Little Children, Watchmen och Shutter Island, en kung av karaktärer. Förutom detta faktum innehåller filmen inte så mycket nytt under stjärnorna; en ny kull av ungdomar redo att slaktas så fort John Blund kommer och hälsar på. 7, 8, better stay up late En av ungdomarna i originalfilmen spelades av den då helt okända debu-

tanten Johnny Depp, hur det sedan gick för hans karriär kan bara eventuella vattenlevande mikroorganismer från Mars ha missat. Något sådant helt färskt fynd går inte att hitta i nyinspelningen även om Katie Cassidy, känd från underskattade tv-serien Harper’s Island och floppande omstarten av Melrose Place, återigen bevisar sin förmåga att lysa upp en skärm oavsett hur dåligt skriven hennes roll är. Resten av ungdomarna och föräldrarna är idel ansikten man känner igen från mindre eller större roller i bättre eller sämre tv-serier/b-filmer, ok för ändamålet men inte så mycket mer. 9, 10, never sleep again Förstagångregissören Samuel Bayer riktar in sig på Freddys terrorsida och missar därmed humorn, med hysteriskt morbida one-liners, som blev en bestående del av karaktären i de många uppföljarna. Terror på Elm Streets största miss är oviljan att engagera sig i de visuella lekar som möjliggörs av det faktum att Freddy lever i en drömvärld som han helt kontrollerar. Möjligheterna för visuellt trolleri är närmast oändliga med dagens teknik men filmen nöjer sig med några konventionella trick som inte upphetsar nämnvärt. Ett litet plus för det snygga blodet är dock på sin plats. 11, 12, GOD NATT

Flickan som lekte med elden Både Noomi Rapace och hennes karaktär Lisbeth Salander tar steget fram i rampljuset i denna efterlängtade (?) uppföljare till Män som hatar kvinnor. Att filmen centreras kring Salander/Rapace är inte negativt då karaktären är oändligt mycket intressantare än Michael Nykvists standardreporter. Och Rapace, som uttalat sig om rädslan att bli för känd, får nog finna sig i att bli hett stoff gör »stalkerazzin« då hennes insats är det som skiner starkast i en annars alltför utdragen hämndhistoria utan ordentligt slut. Att slutet är problematiskt beror inte så mycket på att det kommer att komma en avslutande del i trilogin utan att regissören, en roll som övertagits av Daniel Alfredson från MSKs Niels Arden Oplev, valt att behandla avslutningen som om den sista delen kommer nästa vecka. Ett faktum som inte är så konstigt med tanke på att de två sista delarna i Stieg Larssons Millenniumtrilogi (ja, jag är medveten om tjafset om en oavslutad fjärde del, men det verkar inte bli någon publicering så get over it) från början var tänkta att produceras direkt för tv. Män som hatar kvinnors enorma framgång vid biljettkassorna fick dock makterna bakom att tänka om och simsalabim så har vi två långfilmer istället för x antal tv-avsnitt på cirka en timme. Detta medför att tempot i filmen blir något obalanserat och filmen håller på cirka en 45 minuter för länge för att hålla sig intressant. Lite mer omarbetning av manus hade varit önskvärt. Män som hatar kvinnor har en starkare story att berätta och gör det i ett mer avvägt tempo än Flickan som lekte med elden. Salanders bakgrundshistoria är till en början intressant men utvecklas snart till ett hopkok av hämndhistoria vi sett förut blandat med »oskyldig

måste bevisa sin oskuld för att rentvå sig själv«-scenariot som vi sett än fler gånger. Det som räddar filmen från att totalt floppa är just styrkan i Salanders karaktär, genom filmen och böckerna har vi investerat tillräckligt med känslor i hennes öde för att vara villiga att ibland blunda för filmens klichéfyllda konstruktion och presentation. Filmens ultimata skurk ska jag inte avslöja, ni kommer ändå att gissa det rätt snabbt i biomörkret, men jag måste kommentera hur löjlig filmens underhuggare är. Tänk er en blonderad Lou Ferrigno, ni vet Hulken från den gamla tv-serien, som har en sjukdom som gör att han inte kan känna smärta. Något som enligt filmen verkar vara jämställt med att inte kunna bli skadad. Vi pratar sjukdom inte superkraft, irriterande på gränsen till olidligt blir i alla fall tiden då denna karaktär upptar skärmen. Detta trots hans scener med Paolo Roberto som nästan, men bara nästan, är rolig i rollen som sig själv. Det som gjorde Män som hatar kvinnor till en överraskande bra film, tempot, spänningsuppbyggnaden och välskriven story/karaktärer fattas här. Filmen förlitar sig för mycket på ryktet och det slarvas med både tempo och klippning. Ett hastverk som aldrig lyckas skaka av sig föregångarens skugga. Inte helt ointressant, speciellt inte med tanke på den populärkulturella genomslagskraft som föregångaren fått. Godkänd som del i en serie men inte särskilt lyckad som enskild film.

Äntligen midsommar! Hur många drömde inte om att få fira svensk skärgårdsmidsommar med Dylan McKay när Beverly Hills 90210 var som störst? Nu när går drömmen går i uppfyllelse har Dylan blivit gammal och de flesta av hans fans har gått vidare från ungdomssåpor eller kanske förälskat sig i Gossip-Chuck istället. Jag tycker fortfarande det är lite stort att Luke Perry, som han ju heter på riktigt, är med i en svensk film, synd bara att det ska var en sådan med buskisvarning. Men allas vår Luke klarar sig rätt bra som den amerikanske collegekompisen som kom kommer till Sverige för att fira midsommar med sin vän och leta efter den »svenska synden«. Perrys Sam blir vårt verktyg för att uppleva svenska traditioner som midsommarstång, bastubad och snus med nya ögon. Ibland fungerar det, ibland inte. Scenen när snus tas ut som förberedelse för hångel är rätt rolig medan andra försök faller platt. Kompisgänget som Sam träffar på är en brokig skara, vi har paret med god ekonomi, ex-flickvännen, paret med den gravida kvinnan och den överbeskyddande mannen samt Olle Sarri som fattig musikerdrömmare som har lite svårt med spriten. Varför denna samling väljer att fira midsommar tillsammans är lite oklart men med lite god vilja kan man gå med på relationerna. Filmen försöker blanda buskisinspirerad humor med allvarligare relationskomik men lyckas aldrig fullt ut med någotdera. Det finns stunder då det fungerar och man börjar bry sig om karaktärerna men lika snabbt försvinner de tillbaka in i dimman, karaktärsteckningen hade behövt ses över ytterligare en gång för att få personerna att verka trovärdiga istället

för, som nu, mest kännas som halvt livlösa stereotyper. Det lilla allvar som filmen lycka skapa i relationerna mellan karaktärerna raderas ut i det överdrivet lyckliga slutet. Om filmen hade varit en skrattfest hade man kunnat förlåta bristerna i karaktärsteckningen och oskärpan i de mer dramatiska delarna men det som saknas mest i Äntligen midsommar! är just skratten, något av en dödssynd för en komedi. Det ska bli intressant att se hur det går ekonomiskt för filmen som kommer i kölvattnet av en av sommarens stora svenska succéer, Sommaren med Göran. Att Äntligen midsommar! har liknande tema kan vara både en fördel och en nackdel. Viss känsla för vad som är typiskt svenskt och hur man driver med der går att hitta i filmen men manuset är för ojämnt och regin för lös i kanterna. Skådespelarinsatserna är också ojämna, vissa lyckas bra, vissa går bort sig helt och Olle Sarri verkar mest ha satt på autopiloten och visar som vanligt sin rumpa. Ett förslag kan ju vara att se filmen efter lite sill, en massa öl och några snaps, kanske blir den roligare då.

District 9 Tro inte på hypen, District 9 är inte the second coming of Peter Jackson. Istället får vi ett filmspektakel med specialeffekter av den högre klassen och ett manus som knappt får godkänt med en rad intressanta men alltför underutvecklade teman. Bakom filmen ligger producerande Jackson, som via diverse orcher och bantningskurer inte behöver någon närmare presentation, och hans regisserande adept Neill Blomkamp, som först handplockats av maestron för att regissera den nu nedlagda adaptionen av tv-spelet Halo. Blomkamp, kanske mest känd för sina morphande bilar och skor i reklamfilmer för Citroën och Adidas, hade varit den perfekta regissören för Hasbros livlösa Transformers (Blomkamps nya jobb nu när Michael Bay ska göra, fniss, personlig film?). Ett geni när det kommer till effekter men en novis när det kommer till övrig regi är ett rättvist omdöme som både pekar mot District 9:s styrkor och svagheter. För det är det livlösa som regerar i District 9:s framtida men samtida Johannesburg översållat med alienflyktingar inhägnade i den enorma kåkstaden District 9. Bilderna som lever kvar i minnet när skärmen slocknat är de på det havererade enorma rymdskepp som varit permanent ankrat i en svävande position över Johannesburg i årtionden. Tänk er ett övergivet och ensamt spöke från tv-serien V och ni kommer nära den uppenbarelse som är »räkornas« moderskepp. Monumentalt men dött, precis som filmens spektakulära vapen och maskiner. Till skillnad från serien V så är filmens räkor inte gömda under ett mänskligt skinn utan lever öppet, om än inte fritt, i ett Sydafrika där interplanetär rasism härjar fritt. Filmen är till början konstruerad som en

fejk-dokumentär som ska dokumentera den påtvingade flytten av räkorna från Johannesburg till en mer avlägsen plats där de inte kommer i kontakt med lika många människor. Med dessa premisser som avstamp färdas snart filmen mot en otillfredsställande konklusion, på en väg fylld av missade möjligheter, dolda av ett skyfall av coola effekter. Den fejk-dokumentära strukturen glöms snart bort bara för att upptas i slutet av filmen helt utan konsekvens. De mänskliga karaktärerna är lika livlösa som sina utomjordiska gäster. Filmen vill att vi bryr oss om dess protagonist men är för upptagen med att visa oss nästa häftiga vapen. Det är snyggt och inte utan intensitet men spänningen uteblir då ögongodiset skymmer karaktärerna och storyn. Gratulationer måste skickas till filmens marknadsförare som med hjälp av filmens prototyp, kortfilmen Alive in Joburg som innehåller både tidigare nämnda skepp och mer älskvärda versioner av filmens rymdflyktingar, skapat ett förhandssnack som förde fram denna, relativt, billiga film till den amerikanska boxofficens första plats. Fanboys världen över sågs också offra dubbletter av sina mest älskade Sagan om ringen-limited edition-gubbar i utbyte för biljetter till förhandsvisningar. De missade möjligheterna är uppenbara. Mockumentary-upplägget parat med en visuellt begåvad regissör öppnade möjligheter för förnyelse av en av konventioner kvävd genre. Filmens sydafrikanska miljö, med dess vidriga och fortfarande levande miljö av rasmotsättningar, eggade oss med paralleller till apartheidtiden. Men dessa frön vattnas aldrig av Blomkamp utan förblir möjligheter som aldrig realiseras. Vad som hade kunnat bli den perfekta hybriden av samtida samhällsanalys och kompromisslös popcornunderhållning blir istället två timmars habil förströelse. Underhållande och med tekniska innovationer men utan liv, hjärta eller själ.

Harry Potter och halvblodsprinsen Om jag hade haft en krona för alla recensioner av olika Harry Potter-filmer jag läst genom åren som inletts med »Den hittills mörkaste delen…« och fortsatt med »… alltid intressant att se hur de unga skådespelarna blir bättre för varje film.« så hade jag varit en rik man idag, eller i alla fall haft råd med denna... ...guldklimp. För att undvika den klichén så börjar jag istället med att konstatera att den senaste episoden i den unge trollkarlens liv blandar sina mörka sidor med mer lättsamma romantiska sidospår i en film som tyvärr känns lite för mycket som en, om än nödvändig, transportsträcka till den hägrande finalen av J.K. Rowlings magiska pubertetsepos. Filmens mysterier är i inte särskilt mystiska, varken för de som läst böckerna (det vill säga majoriteten av biobesökarna) eller personer med tillräcklig iq att skala en banan. Vem som är titelns halvblodsprins är inte så svårt att gissa och det riktiga mysteriet ligger snarare i hur filmens karaktärer inte lyckas lista ut detta, men om sanningen ska fram så har vi ju aldrig sett dem skala bananer heller (kommentar till eventuell Harry Knowles-wannabe: om sådan scen skulle förekomma någonstans i filmserien, grattis kontakta mig för ditt pris på 3,5 bananer). Efter att låtit fansen vänta extra länge, filmen sköts fram från vinterpremiär till sommarpremiär, för att kunna håva in lite extra pengar som »tältpålsfilm« i den för filmbranschen så attraktiva sommarperioden (traditionellt den period då filmbolagen släpper sin stora blockbusters) så var förväntningarna högre än någonsin. Förväntningar som tyvärr inte helt infriades då filmen på många sätt känns som det där näst sista avsnittet innan

säsongsfinalen av en tv-serie, spännande på grund av vad den förebådar snarare än spännande i sig själv. Statusen som transportsträcka förstärks också av filmens avsaknad av ett ordentligt klimax. Trots att en av huvudkaraktärerna dör i filmens slutscener så lämnar man biografen med känslan av att blivit lurad på konfekten, den där pampiga ödesmättade slutklämmen när popcornpåsarna slutligen slutar prasslar som är så synonymt med storfilmer i Potterklass saknas. Med det sagt så hade filmen fått klart godkänt som näst sista avsnitt av en tv-serie då den bygger upp förväntningarna på ett förtjänstfullt sätt, problemet är att vi får vänta på fortsättning i år, inte en vecka som med tv-serier. Filmen introducerar också en hel rad saker (till exempel det magiska skåpet) och företeelser som inte får sin fulla förklaring här men som kommer ha stor betydelse för avslutande delar. Detta är nödvändigt för filmserien men drar ner betyget för den enskilda filmen. Skådespelarensemblen får godkänt i varierande skala. Vad det gäller de bärande rollerna så blir det högst betyg till sympatiska Emma Watson och lägst till träiga Daniel Radcliffe. Birollerna innehas, som de flesta vet, av idel brittisk skådespelarelit och insatserna varierar, allt från »denna roll kan jag göra i sömnen och därför tänker jag på min nästa Shakespeare-roll istället« till »detta är min chans att nå ut till en ny generation och gör något som mina barnbarn faktiskt vill se så därför gör jag mitt yttersta«. Om jag tillåts välja en personlig favorit så faller valet på Evanna Lynch i rollen som Luna Lovegood, en finstämd rolltolkning av en underfundig karaktär. Regin behöver egentligen inte nämnas då den är så gott som osynlig. Till skillnad från inledande delar, speciellt Alfonso Cuaróns Harry Potter och fången från Azkaban, som till viss del bar spår av att vara regisserade av olika individer med olika estetiska preferenser, så är David Yates regi hantverksmässigt kompetent men intetsägande. Ett recept som verkar falla filmseriens producenter i smaken då Yates med sina, efter att serien avslutats, fyra filmer kommer att vara seriens kvantitativt ledande regissör. När, och om, man i framtiden väljer att se hela filmserien under en kortare tidsperiod så kommer denna film att serva sitt syfte som upptrappande del inför den slutgiltiga kampen mellan gott och ont. Som ensamstående

film fungerar den dock bara delvis. Samtidigt som teamet bakom den kan sin sak och balanserar godkänt mellan lättare och mörkare toner så är filmen till syvende och sist en transportsträcka utan ordentligt slut.

Har du hört ryktet om Morgans? Har du hört ryktet om Morgans? är en gammeldags och ganska trevlig komedi där huvudrollerna innehas av Sarah Jessica Parker och Hugh Grant i roller som de spelat många gånger förut men gör med en sådan charm att man förlåter dem. Eftersom det separerade paret initialt bor i New York så ägnas mycket tid i filmens inledning åt att fastställa att Parker inte är Carrie från Sex and the city, den mest uppenbara snilleblixten filmskaparna haft är att ge henne en ganska ful frisyr/peruk. Paret förflyttas snabbt till byhålan Ray i Wyoming efter att deras liv satts i fara då de haft oturen att bevittna ett mord, och som följd får en lönnmördare på halsen. I Ray, som en del av vittnesskyddsprogrammet, sätts de under det konservativa sheriffparets beskydd. Mycket av filmen följande humor byggs på den som kulturkrasch som uppstår när det urbana paret interagerar med den konservativa landsorten. Filmens mittpart är dess starkaste del med en hel del skratt eller i alla fall dragningar av smilbandet och en fantastisk kemi mellan Parker och Grant som gör att man både bryr sig om och hejar på paret. Karaktärerna är relativt vältecknade och man kan förstå hur de hamnat var de är idag men problem att skaffa barn som rot till ett dåligt fungerande förhållande. Mary Steenburgen och Sam Elliott bidrar också med fina prestationer som gör att de ofta stereotypa teckningarna av småstadsbor får en mänsklig aspekt. Elisabeth »Peggy i Mad Men« Moss måste också nämnas för hennes inspirerade insats i den rätt tråkiga rollen som Parkers assistent. Manuset känns ibland som en kvarleva från ett svunnet decennium. Här finns ingen ironi eller smart humor, filmen är rätt nöjd med att med senti-

mentalitet och värme visa att alla människor egentligen är rätt bra, vare sig de är vapenälskare, storstadsmäklare eller till och med demokrater. Man ställer sig ofta tveksam till bristen av kritik av karaktärer som säkerligen inte skulle vara särskilt trevliga att möta i verkligheten. Filmen är väldigt rädd för att dela ut någon som helst kritik av något och jobbar hårt på att tillfredsställa alla, plattityderna blir snabbt oräkneliga. I filmens avslutande akt faller det mesta samman. Även om vi redan gissat hur sockersött slutet skulle bli så börjar ändå ögonen rulla på helfart när filmen ohejdbart kraschar ner i en orealistisk upplösning där allt, precis allt, löser sig på bästa möjliga sätt. Om man i mittparten brydde sig om paret så har man, när eftertexterna börjat rulla, sedan länge slutat bry sig om karaktärerna som nu inte är annat än illusoriska pappfigurer i en värld som inte finns.

It’s complicated Meryl Streep är kanske, i konkurrens med Katherine Hepburn, filmhistoriens mest kritikerrosade och prisade aktris och även denna rolltolkning som sedan länge skild konditor som har en affär med sin omgifta ex-man har resulterat i nomineringar och hyllande superlativ. Streeps och resten av ensemblens skådespeleri är en av filmens stora behållningar och höjer filmen över de värsta exemplen i genren. Alec Baldwin, som verkar ha prenumererat på priset för bästa manliga biroll i amerikanska tv-galor för sin roll i 30 rock, är en värdig sparringpartner för Streep och tar mer plats än en nedtonad Steve Martin som spelar det nya kärleksintresset i form av Streeps arkitekt. Lägg därtill en uppfriskande John »Jim i amerikanska the Office« Krasinki som fästman till ett av Streeps/Baldwins tre barn och ni har en solid cast med både erfarenhet och dokumenterad talang. Om ni vill ha mer av Krasinki kan jag rekommendera hans regidebut Brief interviews with hideous men som med många fördelar gör en djupdykning i kärleksrelationer i uppbrottsfasen. It’s complicateds vuxenhet är både en fördel och en nackdel, å ena sidan känns det välkommet med vuxna karaktärer med förhållande som är trovärdiga å andra sidan blir det lätt tråkigt och intetsägande när filmen varken vågar ge sig hän helt åt det komiska eller det dramatiska hållet. Det vilar en känsla av feghet och rädsla över stora delar av filmen, helt i motsats till säkerheten i skådespeleriet, den vill inte riktigt välja vilken väg den vill ta; den Hollywodianska med rosaskimrande lyckligt slut eller den mer realistiska med öppet slut där karaktärernas liv går vidare. Känslan av nervös kompromiss är ibland för påtaglig för att kunna ignoreras.

It’s complicated är en film som behandlar skilsmässoproblematik med tyngdpunkt på komik. Även om den inte lyckas fullt ut med vare sig de humoristiska eller dramatiska elementen så är det en gångbar distraktion som lyfts av fantastiskt skådespeleri. Även om den inte har explicit jultema så kan jag tänka mig den som perfekt helgunderhållning för de nu så vanliga alternativa familjekonstellationerna med plastpappor och dubbla hem.

Remember me Robert Pattinson putar vidare i Remember me som nog mest kommer att bli ihågkommen för sin överambition och oförmåga att balansera de multipla teman som den vill röra vid och beröra med. Om Hollywoods gamla stjärnsystem lever kvar så gör det så framförallt i ungdomens värld där Pattinson, Kristen Stewart, Miley Cyrus med flera håller hov. Kommer Perez Hilton-generationen att stödja sin kejsare utanför Twilightuniversumet? Om en hel hord av flick- och pojkknän kommer att skaka när deras älskade Pattinson överger sin Edward Cullen-persona och andra hälften av »Robsten« för rollen som Taylor Hawkins och Losts Emelie de Ravin så är det kanske intressantare för oss andra att titta på om Pattz skådespeleri utvecklats, om det finns något mer än den så väl intränade trånande blicken? Svaret är ett stort »Njae«, rollen erbjuder definitivt mer att bita i och Pattz får precis godkänt, när rollen kräver avig strulighet, och det gör den allt som oftast, glänser han men när det gäller de djupare känslorna räcker registret inte riktigt till och Pattz får se sig omsprungen av sina mer erfarna kollegor Pierce Brosnan och Chris Cooper som gör bra insatser (har Cooper någonsin gjort oss besvikna?) i matiga men icke-konsekventa roller. Remember me greppar efter mycket men tappar, inte hela, men halva stycket. För vad som börjar som en lovande kärlekshistoria mellan två karaktärer från olika samhällsskikt men med liknande bakgrunder, av mord/ självmord i familjen med efterföljande om än olikartade »daddy-issues«, urartar sakta men säkert till ett tragiskt försök att komma nära den tragik som Pattz karaktär läste om som barn i de grekiska myterna.

Filmen nöjer sig aldrig med sin handling utan försöker hela tiden lägga på ett lager grädde till. Istället för att utveckla sina starka sidor så blandar den in element som collegehumor, förskolemobbning och ******* i sin kortlek. Av spoilerskäl har jag utelämnat två tecken i förra meningen, filmens slutknorr siktar på aha-upplevelse á la Det sjätte sinnet eller De misstänkta men misslyckas helt. Slutet känns bara malplacerat och på gränsen till osmakligt när man tänker på tonen i resten av filmen. Love story-sentimentaliteten som filmskaparna försöker uppnå för att beröra åskådarna fungerar inte då greppet de använder för att få oss att sympatisera med karaktärerna trivialiserar en verklig tragedi vars sår är allt annat än läkta. När slutaktens twist rullat färdigt i mörkret lämnas man med en schizofren känsla och ett osmakligt slut som tyvärr skuggar filmens ibland melodramatiskt underhållande relationsproblematik. Om sedan Pattinsons sexiga skäggstubb och fångande blick kommer att få målgruppen att bortse från bristerna återstår att se.

Edge of darkness Regissören Martin Campbell återupplivar sin gamla tv-serie Edge of darkness från 1985 och försöker samtidigt blåsa lite liv i Mel Gibsons, förtjänat, döende skådespelarkarriär. Resultatet är en paranoid thriller av det sämre slaget med en huvudrollsinnehavare vars yttre liv provocerar mer än filmens handling. Om vi bortser, i alla fall för en liten stund, från Gibsons antisemitiska haranger och koncentrerar oss på hans skådespeleri så ser man honom med lite blidare ögon. Rollen som sliten ensamvargpolis ute efter hämnd, hans första huvudroll sedan Signs (2002), är som klippt och skuren för hans allt bistrare uppenbarelse. Filmen vill gärna vara nervig och aktuell men har en handling som ibland känns nästan parodisk, inte särskilt önskvärt i en film som tar sig själv på väldigt mycket allvar och aldrig har hört ordet ironi. Anledningen till allt rabalder, det som sätter igång hela filmens story, kanske var outforskad mark i Robert Aldrichs Kiss Me Deadly men känns här som en utspelad kvarleva från det av kalla kriget präglade 1980-tal som filmens förlaga härstammar ifrån. Kanske blev Gibson så rädd för »twistar« efter samarbetet med G. Natt Shyamalan i Signs att han lovade att aldrig närma sig en sådan igen? För här finns inga överraskningar, oavsett om man sett serien eller inte, utan bara tafatta försök att hålla spänningen från respiratorn ytterligare någon minut. När filmens första dödsskjutning visats i bild förstår vi genast, till skillnad från hela Bostons poliskår, att mordutredningen kommer att rikta sina ansträngningar åt fel håll. Adaptionen av seriens många timmar till filmens två har inte gått helt

smidigt och vissa karaktärer känns outvecklade, som om man hade ett pussel där vissa bitar fattas. Det bästa exemplet är Ray »jag blev av med ölmagen som animerad Beowulf« Winstones Jedburgh vars karaktär initialt intresserar men med tiden svävar iväg så pass långt från storyns centrum att man knappt bryr sig när han åter äntrar scenen för att avsluta sin på pappret viktiga roll. Danny Huston är bra som filmens huvudskurk, med nära band till politiska makthavare, och ledare för företaget Northmoor, men det är en karaktär vi sett för många gånger för att den kompetenta rolltolkningen ska överglänsa de slappa klichéerna. Edge of darkness kväver snarare än ger nytt liv åt sin föregångare och dess skrytsamma rykte som en av 1980-talets tätaste konspirationsthrillers. Mel Gibsons karriär? Trots habil rolltolkning här så är det nog ändå dags att dra ut sladden från maskinen som håller den vid liv och skicka Mr. Gibson en historiebok så han kan lära sig något viktigare än hur man halsar öl och undviker att be om ursäkt för ignoranta och hatiska kommentarer (en liten stund sa jag). Men vänta, kanske borde man låta sladden sitta kvar ändå, om för inget annat så för att hålla honom borta från regissörsstolen och skona världen från en ny The Passion of the Christ (2004) eller Apocalypto (2006) även känt som kristen propaganda i filmformat.

Valentine’s day Om Avatar visar en framtid för film, i alla fall och om James Cameron får bestämma, så kanske Valentine’s day pekar mot en annan möjlig sådan med sin stjärnensemble där det packas in a-listare likt i den där kända laxasken. Vi har, om vi leker en liten gissningslek istället för att endast rabbla riktiga namn, McSteamy och McDreamy, Fantastiska fyrans svarta ängel, sjufaldigt himmelska (i alla fall enligt henne själv) motorsågskonnässören som tror hon är »för snygg för att få bra roller«, that punk’d kid och tå-Per utan elegans (som länge medverkade i samma show), med många flera. Hur många kunde ni namnge? Facit hittas i skådespelarlistan. Just blandningen av stjärnor i mindre roller är ett grepp vi säkert kommer att få se mer av om Valentine’s day går bra i biljettkassorna, mindre jobbade dagar betyder mindre pengar och därmed mer kvar i budgeten för filmskaparna att leka med. Vid tömmarna för denna produktion sitter Garry »Pretty woman« Marshall som är en sådan där typisk filmbolagsregissör som inte har ett innovativt ben i kroppen men är en kompetent kompromissare med filmer som ofta spelar in bra med pengar. Handlingen utspelar sig under en Alla hjärtans dag och vi får följa de många karaktärernas amorösa eskapader i både dur (oftast) och moll (initialt, men som ni vet så brukar det sluta lyckligt i filmer av detta slag). Vissa trådar är intressantare än andra, tempot är så pass hurtigt att man aldrig hinner bli riktigt uttråkad av de mest intetsägande relationerna, men heller aldrig får djupdyka i de mest lockande parkonstellationernas interaktioner.

Att filmen släpps i anslutning till Alla hjärtans dag har givetvis inget med slumpen att göra utan är en lika betänkt marknadsföringsstrategi som mixen av ålderskategorier. Filmen innefattar allt från Teenyboppers som Taylor »bantarvarulv i Twilight« Lautner till erfarna Oscarsvinnare som Shirley MacLaine. Marshall återförenas med sin »vackra kvinna« Julia Roberts vars militärkaraktär får frågan om hon någonsin handlat på Rodeo drive; »Well, I did once and I’ll never go back« blir det ungefärliga refererande svaret, karaktärerna flyter samman med sina skådespelare och deras tidigare roller, till och med för karaktärerna själva, då de inte är tillräckligt starkt tecknade för att stå på egna ben. Detta kan, berättigat, kritiseras men kanske också vara till glädje för alla kärlekspar som kompromissvalt Valentine’s day som underhållning efter den romantiska hjärtmiddagen, om inget annat kan man roa sig med att leka »var har jag sett den och den leken?«. Valentine’s day är på intet sätt framtiden för film annat än, kanske, vad det gäller strategi för rollbesättning utan en film med skådespelare, karaktärer och handling vi sett tusen gånger förut. Allt är dock paketerat på ett tillräckligt lockande sätt för att serva som hångelbakgrund till tusen och åter tusen. Filmen har premiär samtidigt världen över, dater i biomörkret.

Farsan Farsan filosoferar fundersamt om familjeförhållanden för att försöka framkalla fnitter och förlossa skrattsalvor. Gapet förblir tyvärr stängt då skratten tappas bort någonstans mellan sömnigt skådespeleri, mediokert manus och rådlös regi. Farsan är Josef Fares återkomst till trevlighetskomedins värld, den som gjorde honom till ett känt namn genom Jalla! Jalla! (2000) och Kopps (2003), efter de mer dramatiska Zozo (2005) och Leo (2007). Till sin hjälp tar han trevlighetskollaboratören Torkel Petersson, som denna gång även hjälpt till med manus, och sin far Jan Fares i titelrollen. Manuset känns väldigt uppdelat, som om Fares och Petersson delat upp det och skrivit hälften var med Fares stående för intrigerna kring farsan och Petersson för sin rollfigur Jörgen. De båda trådarna smälter inte helt samman och kontrasterna som ställs upp mellan svenskar med invandrarbakgrund och svenskar utan känns mest klumpiga och stereotypiska. Frågan är om manuset hade kommit mycket längre än idéstadiet om det inte varit för likheterna med Jalla! Jalla! och filmfinansiärernas hopp om en upprepning av den filmens succéartade tåg genom det svenska kollektiva medvetandet. Filmen lyfts upp av Jan Fares naturliga charm som kompenserar för bristen av erfarenhet av skådespeleri. Skön är ett ord som säkert många skulle använda som beskrivande adjektiv för karaktären. Precis som sonen och sonhustrun accepterar man lätt, kanske lite för lätt, även karaktärens mer tveksamma sidor. Värre är det med resten av skådespelarna och karaktärerna som känns antingen outvecklade eller bara klichéartat tröttsamma. Speciellt Torkels

Jörgen med fru känns som ett tafatt försök att humoristiskt analysera medelsvenssons könsrelationer. Det är svårt att släppa trevlighetskonceptet när man kontemplerar Farsan, i sitt försök att tilltala alla genom att slipa bort spetsiga kanter som skulle kunna kallas utmanande eller gränstänjande så fastnar filmen i ett ingenmansland där det varken dramatik eller komik får tillräckligt utrymme att utvecklas till något mer än trevligt trams utan udd.

Baksmällan del 2 Todd Phillips och resten av gänget bakom Baksmällan del 2 tar inga risker utan följer framgångsreceptet från ettan till punkt och pricka. Om föregångaren var en överraskande smygare som kröp upp på publiken och fick den att gapskratta så har denna film haft världens ögon på sig ända sedan den annonserades. Efter rollbesättningsbråk, det ryktas att Zach Galifianakis stoppade vedervärdige människan Mel Gibson från att medverka i en mindre roll, så reser sig filmen som en skrattande Fenixfågel ur askan. Det gör inget, rent humormässigt, att filmen kopierar sig själv till formatet när skämten är lika roliga, chockerande och vågade som i föregångaren utan att kännas upprepande. Med det sagt så lämnar skratten exakt samma unkna smak i munnen, när man hostat fram dem, som första gången. Mestadels är det pubertala upptåg utförda av rätt ålderstigna män som borde veta bättre. Varför man ska gilla karaktärerna förblir en gåta. Det blir mycket penisar, med kanske det största Crying game-ögonblicket sedan, he, The Crying game. Förflyttningen från Las Vegas till Thailand följer regeln för uppföljare som säger att man ska öka insatsen (här i form av avhugget finger, förmodade dödsfall och permanent Mike Tyson-tatuering) och göra allt större. Miljön öppnar upp för nya skämt som ibland fungerar men som oftast går över gränsen och blir slentriansmårasistiska på ett sätt som inte är okej. Denna gång är det Ed Helms tandläkarkaraktär Stu som ska gifta sig och hela gänget hänger på efter några initiala försoningsscener, som smetar över animositet som uppstod mellan karaktärer som konsekvens av händelserna i ettan. Efter några snurriga, och högst icke-trovärdiga, för-

vecklingar finner sig snart Stu, Alan och Pete bakfulla på sunkigt hotell i Bangkok utan minne om förra kvällen men med en borttappad minderårig svärbror. Filmens tre stora plus, som också får oss att heja på de tveksamma karaktärerna, är Galifianakis, Helms och Ken Jeong som alla ståtar med en komisk timing av den högre skolan. Galifianakis spelar den spektakulära clownkaraktären till Helms »straight man«, många av skratten uppstår i kollisionen mellan deras karaktärers världsbilder, som båda måste förhålla sig till Ken Jeongs mindre roll som den farligt utflippade mr. Chow. Det lämnar den tredje medlemmen av »the Wolf Pack«, Bradley Cooper, utan något egentligt att göra utom att vara snygg och försöka få förstå varför han inte kan vara lika rolig som de andra. Baksmällan del 2 är ideologiskt tveksam, man bör kontemplera om dessa karaktärer är människor man vill att ungdomar ska se upp till. Att filmen så fullkomligt stöder deras stupida beteende gör att det blir svårt att omfamna Baksmällan helt, trots de många skratt som fattas i många andra av dagens komedier.

PIRATES OF THE CARIBBEAN – I FRÄMMANDE FARVATTEN Johnny Depp seglar vidare i rollen som Keith Richards. Jack Sparrow är lite som Rolling Stones-ikonen kanske hade varit om han fötts som en fiktiv pirat i ett alternativt universum där, som Guy Debord skulle ha sagt, samhället verkligen är ett spektakel. Handlingen i Pirates of the Caribbean – i främmande farvatten är inget annat än en rätt fallfärdig konstruktion, uppställd för att hänga upp Depps lustfyllda skådespeleri och pengadränerande specialeffektsextravaganser på. Det fjärde äventyret tar vid där trean slutade med jakten på ungdomens källa. Orlando Blooms och Keira Knightleys uttjatade karaktärer är barmhärtigt bortsopade (deras historia avslutades tillfredställande efter eftertexterna i den tredje filmen) vilket öppnar upp för den klart intressantare Depp och gör denna film till den mest underhållande sedan ettan. Detta är Depps film men Geoffrey Rush, Penélope Cruz och Ian McShane gör sitt bästa när de sparrar med Sparrow. Sämre är det nya »unga paret«, i form av en kristen missionärsstolle och en sjöjungfru, som lagts till för att ersätta Bloom och Knightley. Deras scener stoppar upp hela narrativet, de två skådespelarna är ok men karaktärerna är onödiga. Trådar om tro och religion är tveksamma och lite äckligt högtravande medan Depps wisecrackande lättar upp stämningen. Lite kritik mot pompösa rojalister och hängglada folkmassor slängs in mellan blodtörstiga sjöjungfrur som är som väna sirener innan de med vampyrgaddar utfällda drar ner sinn offer i djupet. Pirates of the Caribbean – i främmande farvatten är ett rätt dumt spektakel men för att vara det så fungerar den rätt bra om man vill stänga av

hjärnan ett tag och låtsas att man är rockstjärnepirat. 3d:n är av det bättre slaget och adderar, bokstavligen, djup till en film som bäst avnjuts på bio.

Red riding hood Catherine Hardwicke fick lämna Twilight-serien under uppmärksammade omständigheter efter första filmen. Med Red riding hood återvänder hon till samma territorium, fyllt med varulvar och förtryckt sexualitet, men med mer frihet att låta de trånande blickarna leda till faktisk penetrering, både bokstavsmässigt och berättarmässigt sett. Det finns något perverst över hela filmen, som att regissören försöker ta ut de svängar som var förbjudna i den mer högprofilerade Twilight. Man ska dock inte förvänta sig något blodbad eller verkligt vuxna teman, filmen har samma amerikanska åldersgräns som Twilight, men det finns en märkbar frihet som inte fanns i filmen som gjorde Hardwicke till ett stort namn. För att bara nämna en fantastisk fördel med denna nya frihet så slipper vi se, till alla tonårstjejers stora förtret, Taylor »Jacob« Lautner dra av t-tröjan i tid och otid. Det är på det visuella planet som Red riding hood skördar sina största vinster. Hardwicke och fotografen Mandy Walker skapar en mörk värld där de få färgrika ingredienserna, framförallt Rödluvans blodröda kappa, utgör njutbart iögonfallande kontraster. Den visuella virtuositeten skapar en finstämd atmosfär i den lilla byn i skogen som är spelplatsen för detta bröderna Grimm-baserade thrillerdrama som är passande befriat från humor. Bröderna Grimms berättelser, oftast baserade på uråldriga folksagor, brukar lida av disneyfiering när de omarbetas till vittvättade Hollywoodfilmer. Red riding hood försöker balansera någonstans mittemellan Grimm och nöjesindustrin men lyckas bara halvdant. Det finns spår av berättarmässigt mod men lika ofta fegar filmen ur och ger efter åt redundanta för-

klaringar av mystiken som är filmens motor, speciellt filmens lättgissade upplösning lider av detta fenomen. Filmens berättarmässigt intressantaste tråd påminner, överraskande, om Henri-Georges Clouzots omtalade Korpen från 1943 i det avseendet att det behandlar ett litet samhälles reaktioner på anklagelser om ondska. Paralleller med nazistangiveriet kan hittas i filmens porträttering av häxjakt och fingerpekande när Gary Oldmans varulvsjägare kommer till byn för att en gång för alla utrota ondskan. När ingen bevismässigt säkerställd misstänkt kan hittas glider byn snabbt in i en lynchmobbmentalitet som försöker hitta en syndabock i varje individ som avviker något från normen. Rollistan befolkas av en ojämn blandning av skådespelare vars talang, eller brist därav, aldrig lyckas sammanstråla för att skapa en övertygande helhet. Amanda Seyfried, Gary Oldman och Julie Christie bidrar med övertygande insatser som känns perfekta för rollerna de spelar medan de mer oerfarna Shiloh Fernandez och Max Irons mest verkar koncentrera sig på att se snygga ut och uppfylla sina drömmar om att bli den nya Pattinson eller Lautner. Sedan har vi Billy Burke, som också spelar pappan i Twilightserien, som bara är en usel skådespelare, punkt. Red riding hood kommer att tilltala många Twilight-fans men har också något att erbjuda, speciellt visuellt sett, för de som tycker att den serien är löjlig. Filmens flera lovande ansatser fullföljs tyvärr aldrig helt. Med lite mer mod hade detta kunnat bli riktigt bra, som det är nu är det bara godkänt.

Piranha 3D Tänk er ett möte på det rika filmbolaget. Rikt men som vanligt väldigt ovilligt att lägga ut pengar på osäkra idéer: – Så vad var det för filmidé ni ville pitcha? – Vi har Richard Dreyfuss i en utökad cameoroll som i grund och botten är en repris av hans roll i Hajen. Vi har en massa scener i med nakna bröst i 3d. Vi har en massa blodtörstiga fiskar som käkar mer eller mindre irriterande ortsbor. Vi har Jerry O’Connells avbitna penis, också den i 3d. Vi har… – Grabbar, grabbar, vi kan stoppa er redan där, det räcker. Här har ni pengarna. Go wild. Som ni förstår är det svårt att försvara Piranha 3d på några ideologiska grunder, därav det lägre betyget, men rent underhållsmässigt är den svår att slå i sin totala dyrkan av dumheter. Dumheter man inte kan hata då de är så medvetet konstruerade att deras överdrift, se till exempel den väldigt långa scenen med simmande nakna damer, nästan blir en kommentar, kritik är att ta i, till slentriananvändandet av nakenhet och våld i liknande filmer. Filmen blir en många gånger träffande parodi på både skräckfilmer och sexbesatta ungdomskomedier. Regissören Alexandre Aja, som tidigare gjort Haute tension och remake av Wes Cravens The Hills Have Eyes, har fattat att nyckeln till en underhållande film om köttätande mördarfiskar ligger i humorn och inte skräcken. Något som Joe Dante, mannen bakom bland annat Gremlins, förstod redan när han gjorde originalet 1978. Uppföljaren till Pirayaoriginalet, som kom 1981 och såg fiskarna lägga till flygning till sina skräckinjagande egenskaper, var James Camerons första regiuppdrag. Mannen som älskar sjunkan-

de båtar och överväxta smurfar blev sparkad och filmen färdigställdes av producenten med efterföljande, misslyckade, försök av Cameron att bryta sig in och klippa om filmen. Om man vill se hur dåligt det kan bli utan humor så är det bara att titta på tv-remaken Piranha från 1995 där humorn har bytts ut mot urusla försök till traditionell skräck. Piranha 3d har lyckats näta in en imponerande samling av mer eller mindre avdankade skådisar för att spela fiskmat. Vi har Elisabet Shue, som har sjunkit (pun intended) djupt sedan Oscarnomineringen för Farväl Las Vegas 1995. Vi har Christopher Lloyd vars många filmer sedan den ikoniska rollen som Doc Brown i Tillbaka till framtiden-filmerna nästan alltid, med rätta, getts ut direkt på dvd på grund av dålig kvalité. Vi har också roliga roller för mer eller mindre kända ansikten som Adam Scott, Eli Roth, Dina Meyer och Ving Rhames. Ungdomarna i större roller, Steven R. McQueen (barnbarn till ikonen Steve) och Jessica Szohr (från Gossip Girl), är de enda som inte vekar fatta humorn och blir rätt tråkiga när de lamt försöker fungera som protagonister som publiken ska bry sig om. Piranha 3d bör definitivt ses på bio så att man inte missar filmens smutsiga men underhållande lekar med de tredimensionella effekterna. Den tidigare Pirayaregissören Cameron sätter säkert fiskpinnarna i halsen när han ser hur fula vissa scener är, pengarna räckte bara till att spela in de spektakulära scenerna i »riktig« 3d (resten är efterhandskonverterat á la Clash of the Titans), men drar säker lite på smilbanden när O’Connells sjunkande lem poppar ut ur skärmen. En uppföljare, regisserad av John Gulager som parodierade skräckfilmer så kul i Feast, har redan fått grönt ljus och nya mördarfiskar väntas dyka upp på biograferna 2011. Hoppas de flyger (smiley).

FILMER MED BETYG

A serious man Bröderna Coen tar sig an sin egen uppväxt, om än inte på ett självbiografiskt sätt, och dess religion i en svart sardonisk komedi som slänger bort stjärnorna från Burn after Reading till fördel för mindre kända men för rollerna passande skådespelare som i de flesta fall gör ett fantastiskt jobb. Vi möter den judiske professorn Larry Gopnik, perfekt spelad av Michael Stuhlbarg, en sorts nutida Job, vars liv skakas av en rad mindre trevliga händelser som att hans fru vill skilja sig. Testas han, som Job, av Gud? Eller är det bra en rad av sammanträffanden som konspirerat för att ge illusionen av ett mönster? Till skillnad från de flesta av Coens filmkaraktärer så har inte Larry sig själv att skylla för sina motgångar, ibland blir deras tortyr av karaktären lite för mycket, som en sadistisk tortyrporrfilm i stil med Hostel med skillnaden att tortyren är psykisk och inte fysisk. Denna osentimentala inställning till huvudkaraktären är inta bara av ondo utan känns också stundvis fräsch och i motsatsförhållande, på ett positivt sätt, till den generiska Hollywoodkaraktären. Bröderna lyckas i de flesta fall undvika fällan att stereotypifiera judarna på klassiskt Hollywoodianskt nedsättande vis, humorn kommer istället från kulturkrockar mellan judar och den sekulära världen. Filmens ideologiska inställning till judendom kan tolkas på flera sätt och man kan hitta argument för att filmen är både för och emot religionen. Den vördade rabbi som Larry försöker få ett möte med i hela filmen visar sig, när han till sist får komma till tals, endast citera en Jeffersson Airplanesång för Larrys son efter dennes Bar Mitzvah. Å andra sidan så pekar slutet

mot en definitiv koppling mellan brott och straff i, för att inte spoila något, anslutning till hur Larry väljer att hantera ett av sina problem och hur en judisk gud skulle reagera på denna lösning. Men upplösningen stämmer samtidigt samman med Coenbrödernas vanliga teman där, trots deras lutning mot postmodernistisk skämtsamhet, moral och dödlighet oftast hänger samman som ler och långhalm. Handlar deras karaktärer amoraliskt får de ofta betala ett pris. A serious man kommer säkert att vara en vattendelare för många, en film att älska eller hata skulle kanske en del säga. Mig lämnar den dock tämligen likgiltig, en rätt underhållande distraktion som lockar till några skratt utan att lämna särskilt stort avtryck efter sig. En andra mellanfilm efter den monumentala No Country for Old Men. Ett skickligt hantverk som inte exalterar.

100

Snabba cash Filmer som glorifierar gangstervåld finns det alldeles för gott om. Det är därför trevligt att adaptionen av Jens Lapidus Snabba cash är en film som på intet sätt kan locka någon att slå sig in på brottets bana. Scarface och liknande filmer är kanske på ytan mot våld men deras scener som porträtterar knarklangares uppgång är alldeles för förföriska för att negera efterföljande sceners fall, något som medför att Tony Montana och Co. ses som coola förebilder istället för patetiska förlorare i ett kapitalistiskt samhälle som bryr sig mer om pengar än människor. Snabba cash har mer gemensamt med Matteo Garrones fantastiska Gomorra även om den inte når upp till samma genomgående höga kvalitetsnivå. Filmen målar upp en smutsig värld där pengar är Gud, din mamma och din högra hand och den enda du kan lita på är dig själv. Filmen följer tre olika huvudkaraktärer, med ursprung i olika nationaliteter, som hunnit olika långt i sin kriminella karriär men är involverade i samma knarksmuggling på olika sätt. Ett grepp som känns igen ifrån romanen och fungerar bra även om det finns en viss obalans i hur bra tecknade de olika karaktärerna är. Joel Kinnamans JW, en student som behöver snabba stålar för att hänga med sina nya bratkompisar, är den som får mest utrymme, både vad det gäller tid och sympati. Filmen är blodig med många grafiska våldsscener som tacksamt aldrig glider över i underhållningsvåld, istället är de så råa och obehagliga som sig bör. Våldet får alltid konsekvenser och skapar inga drömmar om att bli som karaktärerna. Filmens stil och form, med snabba klipp och skakigt kameraarbete är kompetent men lånar lite för mycket från liknande filmer från det där lan-

101

det med stjärnor och ränder. Regissören Daniel Espinosa har nog sett lite för många sådana istället för att ägna tiden åt att utveckla ett personligt formspråk vilket gör att filmen bitvis känns lite för generisk för sitt eget bästa. Snabba cash levererar både spänning och atmosfär och har en godkänd förståelse för sitt ämne utan att exploatera dess negativa potential för våldsromantisering. Vi har redan fått årets Män som hatar kvinnor vad det gäller intressant svensk mainstreamfilm i actiongenren. Filmens teman är både värda att ta till sig och diskutera vidare då filmens analys av dessa är något bristfällig och outvecklad.

102

Robin Hood Ridley och Russell gör en tematiskt modern version av Robin Hood i klassiskt episk filmform när de formulerar rötterna till legenden om mannen som kunde skjuta med pilbågar. Utan särskilt många glada män, trikåer eller lustiga hattar tecknar de en Robin som är mer intresserad av att omforma 1200-talets England enligt nutida demokratiska principer än att lulla runt i Sherwoodskogen och reta upp sheriffen av Nottingham. Långt ifrån den dominerande Disneyvarianten av legenden så hittar vi här Robin som en milt tragisk hjälte som endast tar upp livet som protorevolutionär stråtrövare efter alla andra vägar för att ta från de rika rojalistförtryckarna för att ge åt det fattiga folket utforskats. Skogen får stå tillbaka för Ridleys signaturslagfält som visualiseras både med svepande panoramabilder och täta närbilder. Detta är inte historian om Robin som stråtrövare utan historian om hur han tvingades till ett liv utanför lagen. Sheriffen av Nottingham har degraderats till mindre pjäs i ett större politiskt skeende där det institutionella förtrycket är den stora skurken. Flera av filmens skurkar, som den mjäkiga prins John, har ett djup utöver de vanliga filmskurkarna. Med det sagt så gör Mark Strong, senast sedd i Kick-Ass, ett fantastiskt elakt porträtt av standardskurken Godfrey. Crowe är bister och sammanbiten som Robin, passande för de episka scenerna men mindre bra när ljusen tänds för lite romantik, kemin mellan honom och den som vanligt bra Cate Blanchett är närmast obefintlig. Max von Sydow är alltid en fröjd när han får något bättre än Judge Dredd att bita i och Scott Grimes (E.R, Party of five) och Kevin Durand (Lost) bidrar med lite tv-igenkännlighet.

103

Tills lamm blir lejon är ett av motton för Russells Robin, Ridley Scotts regi ryter dock aldrig till utan stannar på krampaktigt kompetent. Han kan sina saker men de flesta bildrutor känns visuellt förutsägbara utan nämnvärd originalitet. Ibland börjar det röra sig lite väl långt åt det episkt svulstiga hållet men Scott har, till skillnad från säg Mel Gibson, sensibilitet nog att veta när man ska ta ett steg ner från pulpeten och använda de mindre gesterna en stund för att sedan åter kunna bräka på. Med intressant manus med många anakronistiska paralleller till nutida politik lyckas Robin Hood åter egga fantasin kring en myt som genom otal film- och tv-versioner börjat kännas fattigare och fattigare utan att helt glömma bort att berika sin historia med några av de ingredienser som gjorde legenden populär till att börja med.

104

IngloUrious Basterds Quentin Tarantino är tillbaka med en film som får Dick Harrison och alla andra historiker att sätta eftermiddagens vetelängd i halsen. För det finns inte mycket korrekt i Inglourious Basterds (inte ens stavningen). Likt Eli Roths karaktär Donny »the Bear jew« Donowitz, som bankar in huvudet på nazister med ett baseballträ så bankar Tarantino in sina filmreferenser i huvudet på publiken, båda utan nåd och med mycket blod. Att Inglourious Basterds inte är historisk korrekt gör inget eftersom den inte utger sig för att vara det och, och detta är en viktig poäng, är så uppenbart icke-korrekt att ingen kan missta den för ett försök att återskapa verkliga händelser. Då är det värre med regissörer, Mr. Spielberg jag tittar på dig, som utger sig för att berätta sanna historier fastän det är omöjligt då alla iscensättningar av verkliga händelser per definition innehåller en viss grad av fiktion. Filmen, som handlar om en hemlig judisk specialstyrkas jakt och slakt av nazister, var från början baserad på Inglorious Bastards (eller Quel maledetto treno blindato i originaltitel), en av Tarantinos favoriter i kulthyllan. Manuset och den färdiga filmen har dock utvecklats till något som inte bär särskilt många likheter med originalfilmens enkla story om en handfull, av egna millitärmakten, fängslade soldater som genom omständigheter hamnar i en position där deras feghet och/eller illojalitet kan vändas till hjältemod. Faktum är att Inglourious Basterds protagonister inte alls är särskilt Inglorious, snarare tvärtom. Många skulle nog kalla dem ärofulla, redo att riskera sitt liv för att ta kål på nazister. Visst skalperar de nazister utan nåd och fungerar som domare, jury och bödel på en och samma gång, men

105

detta tveksamma förfarande kritiseras aldrig av filmen själv utan Brad Pitt och Co. utmålas ständigt som hjältar, inte antihjältar eller ens ambivalenta hjältar. Filmens brist på självkritik, precis som dess förhärligande av våld, kan kritiseras men utgör inga större problem då de överensstämmer med filmens ton i övrigt. En ton som spelar underhållningens melodi med en porträttering av nazister som härstammar mer från efterkrigstidens brittiska filmer än nutidens ofta mer realistiska karaktärsteckningar. Hitler och Co. är mer komiska än skräckinjagande. Detta kan givetvis också kritiseras; bör nazister och liknande verkliga hemskheter stöpas om till genrekonventionella karaktärer som riskerar att trivialisera verkliga människors lidande i underhållningens namn? Men om vi lämnar sådana frågor därhän för denna gång och istället koncentrerar oss på hur lyckad Inglourious Basterds är som underhållningsfilm så ser genast läget ljusare ut. För om Tarantino inte bryr sig om historia särskilt mycket så har han desto mer kärlek för filmhistoria, Basterds är till bredden fylld av filmreferenser, från karaktärsnamn via titellåtar från otal spaghettifilmer till omnämningar av så fina filmer som Clouzots Korpen. Och det är bara toppen av isberget, man skulle kunna skriva en bok tjock som halva Bibeln om referenser förekommande i filmen. Roligt för filmnördar, kanske mindre så för resten av publiken även om Tarantino oftast, men inte alltid, väver in dem på ett sätt som gör att de inte fråntar tempo eller uppmärksamhet från storyn. Filmen som är uppdelad i klart avskilda kapitel känns inte lång även om filmens längd är cirka en timme längre än Hollywoodstandarden på 1.30. De flesta av karaktärerna är passande underutvecklade men med sina ögonblick att skina. Och Brad Pitt får ursäkta men hans, inte utan fördelar, lustfyllda överspel övergläns av den österrikiske tv-skådespelarens Cristoph Waltz übersmarta och läskige nazistofficer. Ett riktigt skådespelarfynd som säkert hittades i loppisens 5-kronorslåda och en insats som vunnit pris i Cannes och säkert kommer att katapultera Waltz karriär en bra bit uppåt på eurostjärnhimmelen. Tarantino lyckas också med konststycket att faktiskt inkorporera en karaktär man bryr sig om, Mélanie Laurents Shosanna, bland sina underhållande men tomma bastarder.

106

Inglourious Basterds skulle kunna kallas en judisk hämndfantasi där de goda segrar mot det onda. Fantasi är ett nyckelord då filmens händelseförlopp och konklusion inte har ett dyft att göra med verkligheten. Detta betyder också att filmens handling har en chans att överraska publiken till och med vad det gäller ödet för så omskrivna personer/karaktärer som Hitler och Goebbels. Om man kan bortse från ovan nämnda kritik och istället ställer in sig på några timmars underhållning så kommer man att gå nöjd från biosalongen. Ett tips för er som vill uppväga detta kaloriintag av Hollywoodspektakel med något som faktiskt innehåller näring och säger något om verklighetens andra världskrig så kan jag rekommendera Claude Lanzmanns Shoa, Marcel Ophüls Ockuperat land och Alain Resnais Natt och dimma.

107

Upp Is it a bird? Is it a plane? Nej, det är ett flygande hus med en åttioåring, en rund liten scout, en hund och en massa färggranna ballonger. Pixars Upp tar inte den lätta vägen med en pensionär som protagonist och en inledning som är allt annat än glättig. Just inledningen, där vi snabbt spolar igenom Carl Fredricksens långa liv, är var Upp riktigt briljerar. Som en kortfilm hade denna del lätt kunnat stå för sig själv. Faktum är att resten av filmen lite lider av att aldrig komma upp i samma höjder som upptakten, speciellt om man tillhör den vuxna delen av publiken. Om inledningen är en blandning av komik och melankoli, sorg och glädje, action och eftertänksamhet så är resten av filmen desto mer fartfylld, på gränsen till enformigt så. Men Upp tappar aldrig fattningen helt utan lyckas genomgående balansera händelseprogression med spektakulär 3daction och färgglada djur som gör roliga läten. Med andra ord så lyckas den med att både förtrolla vuxna och barn med olika ingredienser som samspelar på ett fördelaktigt sätt. Pixar, eller Pixar/Disney som de nu heter efter att Disney köpt upp konkurrensen de förstod att de aldrig skulle kunna tävla med, är som vanligt längst fram i klassen vad det gäller animeringsteknik. Efter Wall-Es enorma succés försöker man också fortsätta med innovativa historier som kan mäta sig med de sprakande effekterna. Och även om Upp inte kommer i närheten av Wall-E vad det gäller nyskapande berättande så känns historien någotsånär fräsch. Retrofräsch kanske bättre beskriver handlingen bättre då Upp lånar från många källor som gamla äventyrs»serials«, King kong, Indiana Jones och,

109

om man har lite fantasi, Pippi Långstrumps flygfärder i ballonger och bilar. Atmosfären tar oss från den moderna världens utvecklingsstress till en mer lustfylld dåtid med mer plats för människan och dess nyfikenhet på en ännu outforskad värld. Denna nostalgi kan man tycka vad man vill om men att visionen, rent tekniskt, är prickfritt visualiserad är det svårt att argumentera mot. Inte för att jag vill låta som en yuppiereklamare från Disney som försöker sälja bioupplevelsen av Upp som det bästa sedan skivat bröd men filmen blir betydligt bättre i 3d då många sekvenser är utformade för att imponera i detta format och tappar sin lyster, till och med sin funktion, i »platt« format. Upp passar bra för hela familjen med beståndsdelar för varje ålder och smak och en helhet som, utan att helt övertyga, fungerar.

110

Ponyo En söt liten sjöjungfru, magi för barn och vuxen samt lite japanskt småstadsliv. Hayao Miyazaki är tillbaka med Ponyo, en vacker akvarell i rörelse, finstämd som få. Att alla pratar om 3d verkar inte röra den japanske maestron i ryggen, för Ponyo är animerad i en stil som inte har mycket att göra med senaste tidens teknologiska progression. Miyazaki har istället gjort ett väldigt medvetet stilval där akvareller och stillhet är ledord. Rörelsen framåt finns istället i en sprittande fantasi där magi och realism samspelar utan att kväva varandra. Fantasi förankrad i verklighet, speciellt psykologisk sådan, har alltid varit en av Miyazakis starka sidor. Ibland, som i 2006 års Det levande slottet, kanske fantasin får skena lite väl vilt och allt blir rörigt och ointressant snarare än rörande och inbjudande. I Ponyo återfinns dock en balans som senast gick att skåda i, vad många anser vara hans magnum opus, Spirited away från 2001. Spirited away är dock inte den film som först kommer i åtanke när man ser Ponyo som är närmare besläktad med andra filmer i Miyazakis karriär, till exempel Min granne Totoro. För detta är en på ytan simpel historia löst baserad på H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun om en pojke som hittar en guldfisk/sjöjungfru som med hjälp av magi blivit mänsklig. Men bara för att handlingen på ytan är enkel nog att trollbinda ett barn så betyder inte det att det inte finns ett djup, och då menar jag inte bara havsdjupet som är hem för Ponyo, hennes syskon och magiska pappa. Nej, här finns trådar som kommenterar miljöförstöringen, ålderdomsvård samt problem förknippade med familjeliv där båda föräldrarna måste jobba. In-

111

tressanta och givande sidospår till det mer fantastiska huvudspåret. Magisk realism är en term som går att applicera om än med övervikt åt det magiska hållet. Ponyos avsaknad av en renodlad skurk är överraskande med tanke på genren men ett välkommet brott mot konventionen som säger att alla tecknade (barn)filmer måste ha en svart/vit världsbild där de goda är helt igenom goda och de onda är omänskligt onda. Karaktärerna i Ponyo ställs istället inför val, vissa svåra, vissa lätta men alltid med konsekvenser. En konvention som dock, förargligt nog, lever vidare är rädda världen-scenariot. Men det är inte varför eller hur karaktärerna i filmen räddar världen man kommer ihåg när rullarna är upprullade, det som fortsätter att flimra för det inre ögat är istället interaktionen mellan karaktärerna och deras förhållande till sin omgivning. Ponyo är en poetisk animation som aldrig tappar greppet om verkligheten. En saga för barn i alla åldrar som kastar ut ett nät som fångar fantasin men sedan släpper tillbaka fångsten så att tanken får simma fritt.

112

Sherlock Holmes Med Sherlock Holmes har Guy Ritchie äntligen gjort en film som inte är dålig. Efter sju sorger och en Madonna hittar han äntligen någotsånär rätt i sin blandning av (mestadels manlig) romantik och våld. Tack och lov finns det varken öde öar eller Brad Pitt med konstig dialekt så långt ögat kan skåda eller örat höra. Ritchies regi är både lekfull och fast på handen. Tiden hackas upp och sätts ihop för att visa hur snabb Holmes slutledningsförmåga är utan att tappa bort publiken som omöjligt kan hänga med lika snabbt. Sanningen är att ingen människa kan det och Sherlock liknar mer en superhjälte än en kokainsniffande privatsnok. Visuellt intressanta slagsmål har alltid varit en av Ritchies styrkor, tyvärr brukar de vara insatta mellan infernaliskt dålig handling och dialog i klass med Björn Rosenströms avgrundspatetiska sångpoesi, men här fungerar mellanspelen också. Att mellanspelen fungerar är mycket tack vara inspirerande insatser från två av vår tids struligaste, men också charmigaste, skådespelare i titelrollen och vad som borde vara andra delen av titeln. För detta är Sherlock och Watsons film, i form av Robert Downey Jr. och Jude Law. Filmvärlden har hittat en ny dynamisk duo helt utan grafiska »Kapoows«. Förhållandet mellan dem är klart starkare än det mellan dem och de damer, i form av Rachel McAdams och Kelly »Eden lake« Reilly, som försöker få dem att slita sig ifrån sin heterosexuella homoerotik. Med det sagt så bidrar sagda damer med fina rolltolkningar i sina något underskrivna roller. Eddie Marsan har slutat som bilskollärare (se HappyGo-Lucky) och utgör, tillsammans med Mark Strong, de sista byggbi-

113

tarna i filmens solida skådespelarensemble. Sherlock Holmes är ju nästan lika känd som Michael Jackson och det finns otal med filmatiseringar av Sir Conan Doyles romaner, detta är dock inget för purister utan snarare en väldigt medveten postmodernistisk pastisch mer förankrad i pulpig populärkultur än dammig dörrstoppslitteratur. Visst är vändningarna i handlingen lite väl förutsägbara men det gör inte så mycket då de utförs med en sådan visuell charm att resan blir lika viktig som målet. Slutet lämnar en tillfredställd utan att avsluta Holmes och Watsons historia. Upplägget öppnar upp för uppföljare genom att introducera Holmes nemesis Moriarty utan att riktigt presentera honom. Det leks med svartmagi och övernaturlighet på ett underhållande sätt utan att överge Holmes vetenskapliga logik. Sherlock Holmes är ett fartfyllt äventyr med fina miljöer som på allvar översätter den uråldriga rättskiparen från engelska till »mtv:eiska« utan att tappa vad man skulle kunna kalla Holmes essens. Det finns mycket man skulle kunna klaga på men varför inte bara njuta av en film som både är actionfylld och rolig med en guldkant i form av Downeys och Laws fantastiska kemi?

114

Alice i underlandet Disney och Tim Burton slår sina påsar ihop och lanserar Alice i treDlandet, vårens kanske mest efterlängtade film. Resultatet blir en övergräddad marängbakelse där de brända kanterna skrapats bort och ersatts med överbliven karamellfärg från Kalle och chokladfabriken. Om Shutter Island »dumpades« i februari efter en rad omflyttningar i releaseschemat (ett ekonomiskt lyckodrag visade det sig då filmen gått väldigt bra i usa) så har premiären av Alice i underlandet planerats i minsta detalj och säkert satt mat på bordet åt otal marknadsstrateger medan de räknat på bästa, maximalt vinstgivande, premiärdatum. Alice i underlandets 3d-trailer, som visats under en längre tid på biograferna, framkallade haktappningar, speciellt när Cheshirekatten uppenbarade sig millimeternära plastglasögonen för att locka, nay suga, in oss i vita dukens nu djupa illusionsprojektion. En trivialt underhållande detalj är att undertexterna i filmen genomgående felstavade Cheshire. Om trailern på flera sätt lovade nästa steg i utnyttjandet av den biograffrälsande tekniken så är filmen bara ett bra exempel på möjligheterna med den, en av de bästa i sin klass men inte redo för nästa nivå. Precis som Avatar så är Alice noga med att använda tekniken för att addera dimensioner till berättelsen, den servar storyn, inte tvärtom. Något som, tacksamt, inte hindrar svajigt satsande kameraåkningar som saliverar våra sinnen med en (ja, jag är medveten om klichén) slående känsla av att sitta på rälsbefriad berg-och-dalbana. På tal om klichéer så börjar Tim Burton + Johnny Depp i kufiska roller bli en sådan. Även om mr. Pirat är bra som hattmakaren med utvidgade reptilögon och förlorat förstånd så kan det inte hjälpas att man börjar

115

tröttna på de båda herrarnas försök att överträffa sig själva i »quirkiness«, detaljdesignad för den gothgeneration av emokids de blivit fanbärare för. Mia Wasikowska är godkänd som Alice men fungerar främst som en ersättare för publiken, en tom bägare som de kan fylla med sina egna förväntningar. Detta gäller speciellt delarna i det främmande underlandet vilket ger Wasikowska möjlighet att glänsa i de inledande och avslutande scenerna som utspelar sig i den »verkliga« världen. Dessa delar är generellt starka med underfundig och träffande humor utvunnen ur driften med den utdöende aristokratins uppblåsthet. Resten av filmens roller och röstroller fylls av erfarna och/eller kända skådespelare som Stephen Fry, Timothy Spall, Anne Hathway och Alan Rickman. Extra påskkaniner (med kläder) delas ut till kultfavoriten Crispin Glover som lismande hjärter knekt och Burtons eviga drottning Helena Bonham Carter som den hutlöst storhövdade röda drottningen, båda är superbt sliskiga i sina skurkroller. Alice i underlandet hämmas tyvärr av en känsla av feghet, just när Burton är på gränsen till att nå något verkligt säreget så hindras han och tvingas ta ett steg tillbaka. Kanske är det Walt Disneys spöke som hemsöker produktionen, kanske är det en rädsla att skrämma bort familjepubliken? Lite mindre karamellfärg och fler svärtade kanter och denna Lewis Carroll-adaption hade kunnat bli en smarrighet med unik smakbild istället för som nu; en generisk köpkaka som stoppar det omedelbara suget men varken lämnar någon välsmakande eftersmak eller tillfredställande mättnadskänsla.

116

The Adjustment Bureau »Oh my heart, oh my heart, oh my heart« sjunger Michael Stipe på 2011 års »Collapse into now«. Greg Nolfi stämmer med The Adjustment Bureau in i den sången när han försöker göra en kärlekshistoria som tilltalar både folket som dyrkar Jack och Roses uppblåsta romans på det där »osänkbara skeppet« och Thomas Vinterbergs vackert elegiska och underskattade It’s all about love. »AdByrån« (som jag härmed döper om filmen till) gör som Leo DiCaprio i Inception när den, istället för drömmar, hoppar in och ur olika genrer. Thriller, drama, sci fi, och politik får alla sin skärmtid men i slutändan handlar allt om kärlek när Matt Damon kämpar med ödet, den fria viljan, magiska dörrar och självaste Gud, eller CEO som hon kallas här, i sin jakt på Emily Blunt, hans enda sanna kärlek. Damons karaktär vill bli president vilket Gud tycker är en bra idé, så bra att det görs upp en livsplan för honom som går ut på att nå detta ämbete och göra gott för världen. En värld som »AdByrån« menar, berättat i långa expositionsscener, nu återigen bestäms av Gud efter två försök att ge mänskligheten friare tyglar, försök som resulterade i medeltidens mörker och två världskrig som nästan tog kål på världen. Men Gud är här inte särskilt allsmäktig utan måste tävla med slumpen och den fria viljan. Till sin hjälp har han sin justeringsavdelning (läs änglar) som går in och fixar till det om människor vandrar vilse från sin förutbestämda plan. Blunt är tyvärr inte med i Damons plan så ner kommer änglarna, utan vingar fast med hattar, för att justera hans liv. »AdByrån« är högtravande och stundvis löjlig men lyckas på något sätt få sina många teman och influenser att fungera tillsammans i en

117

och samma film. Till skillnad från många andra liknande filmer, som till exempel Nic Cages alla försök i sci fi-genren och de två svulstiga och bortkommna Matrix-uppföljarna, så lyckas »AdByrån« kontemplera och diskutera determinism, den fria viljan, den onda människa och teodicéproblemet på ett intressant sätt som, oftast, undviker att skriva publiken på näsan. Filmen är baserad på en historia av Philip K. Dick, alltid ett gott tecken då hans historier är bra utgångspunkter för mer cerebrala science fiction-filmer. Ibland lyckas Hollywood förstöra dem (Minority report) och ibland förbättra dem (Total recall) och »AdByrån« måste placeras i, som Charlie Sheen skulle sagt, »winning«-facket. Matt Damon och Emily Blunt är bedårande som par med en kemi som lyckas får våra hjärtan att vilja gå vidare (om vi slipper höra Celine Dion-låten från den där sjöfarar-filmen) tillsammans med dom och deras romans. Och till skillnad från Rose så lämnar »AdByrån« oss inte i det kalla vattnet (fastän det fanns plats på flotten) utan guidar oss genom sitt underhållande röriga narrativ för att lämna oss i »shiny happy people«-mode, fria att fundera på filmens filosofi om vår fria vilja.

118

I love you Phillip Morris Jim Carrey hittar utlopp för både sin komiska och dramatiska ådra i I love you Phillip Morris, en romantisk komedi som utmanar det heteronormativa samhället med hjälp av både slapstick och seriositet. Aids, oralsex med Ewan McGregor och brister i usa:s rättssystem är bara några av de ämnen som avhandlas på vägen mot den bitterljuva upplösningen. Man kan tänka sig att många amerikaner kommer att sätta popcornen i vrångstrupen om de går till biografen för att se den nya Carrey/McGregorfilmen utan att läsa vad den handlar om, för detta är en modig film som behandlar kontroversiella ämnen som homosexualitet och utanförskap på ett ärligt sätt. Speciellt i usa kommer filmen lägligt då homosexuella fortfarande kämpar för att accepteras som människor, inte bara populärkulturella stereotyper som får hållas så länge de kan hjälpa till med inredning och gillar skvaller. Visst finns det gott om stereotyper även i denna film men de används på ett sätt som många gånger kritiserar den populärkulturella bilden av homosexuella istället för att cementera den, det samma kan sägas gälla bilden av normalitet i allmänhet, anslaget är, på ett förtjänstfullt sätt, milt subversivt. Man ska inte sticka under stolen med att det hade varit en film som skulle kategoriseras som »gay interest«, med limiterad åskådarkrets, om det inte varit för den höga profilen på filmens två huvudrollsinnehavare. Att filmen är baserad på verkliga händelser är ibland svårt att tro, då många incidenter känns för omöjliga för att vara sanna. Filmens regissörer och manusskribenter Glen Ficarra och John Requa, som tidigare skrivit manus (med liknande mörk humor) till Bad Santa, verkar vara

119

väl medvetna om detta då de öppnar filmen inte bara med det sedvanliga »baserad på verkliga händelser« utan även tillägget »det är den verkligen«. Viss dramatisk licens har säkert använts men faktum kvarstår att rötterna till denna historia finns att hitta i verkligheten, manuset är baserat på Steve McVickers icke-fiktiva bok. Detta gör filmens aidstwist, som jag av spoilerskäl väljer att inte beskriva utförligare, lättare att acceptera även om man ändå inte kan svälja den helt då den pekar mot filmens svaghet, balansen mellan humor och drama. I valet att lägga tyngdpunkten på historians humoristiska aspekter trivialiserar regissörerna ibland de mörkare trådar som löper genom filmen som en underliggande röd tråd. Det finns både för- och nackdelar med detta tillvägagångssätt men det behövs en sensibilitet i avvägningen som inte alltid, om än ofta, är intakt hos Ficarra och Requa, behandlingen av aids är ett exempel på när balanseringen misslyckas. Jim Carrey är fantastisk som den av livet tilltufsade solochvåraren Steven Russell som vill väl men inte alltid håller med samhällets officiella och inofficiella makthavare om vad som utgör detta »väl«. I love you Phillip Morris är främst en uppvisning av hans talang även om McGregor spelar trovärdigt »blond och blåögd« som titelns älskade Phillip. Leslie Mann som Stevens tokkristna ex-fru bidrar också till några njutbart komiska scener, som den utdragna aftonbönen i filmens inledning. Man kan hitta spår av Catch me if you can kryddade med lite mild Tom Ripley-hetta i I love you Phillip Morris och även om den irrar bort sig när den också försöker inkorporera några Philadelphiaelement så är det en relevant film värd att se både för sin komik och sitt aktuella ämne. En romantisk komedi som vänder uppochner på flertalet konventioner utan att förlora charmen många förknippar med genren.

120

FILMER MED BETYG

Broder Daniel Forever Broder Daniel är för mig, som för många andra, glädje och ångest på samma gång. De hade en prominent plats i soundtracket till min uppväxt med sina anthems om hur glada människor aldrig fantiserar, hårdnade hjärtan och Luke Skywalker. Jag oroade mig lite för att filmen ska göra lyteskomik av gråtande pandaflickor med stjärnor under ögonen och spela upp sångaren Henrik Berggrens tragiska drag. Men det gör den inte, på de flesta punkter är det en finstämd hyllning till ett band vars anda kommer att leva kvar länge även om bandet inte längre existerar. Filmen är inte en heltäckande dokumentär som kartlägger Broder Daniels historia och betydelse utan istället en dokumentation av ett avsked. Den tragiska skugga som ligger över filmen, från Henriks inledande meningar till eftertexternas slut, har sina rötter i det genuint sorgliga faktum att bandets gitarrist Anders Göthberg tog livet av sig i mars 2008. Henrik Bergrens ord och filmen behandlar denna sorg på ett värdigt sätt. Filmen varvar livebilder från avskedskonserten på Way out West i maj 2008 med intervjuer med bandmedlemmarna under repningen inför spelningen. Tempot i filmen är väl avvägt och längden på låtklippen är precis lagom så att man kan uppskatta låtarna utan att känna att intervjuerna tränger sig in och förstör. Intervjuerna är precisa och når en bra bit på vägen, så långt det går, mot att förklara bandets ideologi och kommunicera dess tjusning till den del av publiken som kanske inte är så insatt som andra. Musiken talar för sig själv och även om filmen kanske främst riktar sig till de redan »frälsta« så fungerar den även för nytillkomna fans som kanske endast stött på Broder Daniel genom Fucking Åmål-soundtracket tidigare.

125

Den enda gången klippningen och tempot fallerar är i filmens slutskede då kameran dröjer kvar på gråtande ungdomar som vet att de just då bevittnar sitt favoritbands antagligen sista spelning någonsin (man ska aldrig säga aldrig i dessa tider då band gör »comebacks« i tid och otid). Problemet här blir att kamerans dröjande får en komisk effekt som inte kan ha varit intentionen. De som skrattar gör det förhoppningsvis med en klump i magen för egentligen så är det vackert, bara vackert. »What is worthwhile in the world If you can’t be with the one you love What is worthwhile We’ll be forgotten when we’re gone If I could change one thing in life I’d make time for us If I could change one thing I’d make time for us No time for us No time for us No time for us...« Från »No time for us« av Broder Daniel. Vila i frid Anders Göthberg.

128

Man tänker sitt Man tänker sitt är en vacker och kontemplativ film som innehåller både vackra bilder och vackra tankar. Med Henry David Thoreaus Walden som inspiration tecknar filmen en skoningslös kritik mot ett förruttnat samhälle där människan tappat bort sin förmåga till givande kommunikation och förlorat all koppling till naturen. Genom citat från Walden och med hjälp av den elvaårige Sebastians berättarröst få vi följa livet på en radhusgata någonstans i Sverige, likt så många andra platser i detta avlånga land. Deras liv flyter förbi i området där staketgränser är Gud och oskrivna uppföranderegler är lagen. Små handlingar av olydnad eller sabotage är de enda ventiler som finns när den enda verkliga dialogen är den inre, i ett samhälle där människor hellre backar ett steg bakom sin buske än att pratar om något substantiellt, där all form av umgänge sker enligt redan bestämda mönster, nästan på ett rituellt vis, som kräftskivan eller fredagsfesten. I slutaktens förlösande bilder söker sig våra karaktärer ut i radhusens omgivning för att komma närmare naturen, för att hitta ett alternativ, för att känna något som inte är konstlat. Vare sig man håller med om Man tänker sitts centrala »tillbaka till naturen«-tema eller inte så är det omöjligt att inte hänföras av Fredrik Wenzels underbara foto som är minst lika poetiskt som Thoreaus bevingade ord. Wenzel gör här tillsammans med Henrik Hellström spelfilmsdebut som regissör efter att tidigare jobbat som fotograf på den besläktade Farväl Falkenberg. Farväl Falkenbergs regissör Jesper Ganslandt, som är aktuell med nya Apan senare i höst, är involverad i denna film som producent. Likheterna

129

är många, från ämne till skådespelare, kanske inte så konstigt med tanke på att Wenzel var medförfattare till det manuset. Båda filmer är starkt kritiska till Sverige och den glada förljugenhet som har slagit sina rötter i vårt land. En film där fasaden är viktigare än innandömet, Fasad är också namnet på kollektivets produktionsbolag. Filmens upplägg med längre sekvenser som ibland slutar i ett klimax men ibland bara slutar skapar en spänning som gör att varje scen är som ett eget litet universum. Till skillnad från Hollywoodfilmer, eller deras svenska kopior, där scener är uppbyggda på samma sätt som filmer i helhet med en början, en mitt och ett slut där allt förklaras. Att vi blivit tränade att förvänta oss samma saker av filmer som visar samma berättelser om och om igen gör att vi genast bildar en föreställning om hur varje film eller scen kommer att sluta redan när den börjar. Man tänker sitt motarbetar detta genom att aldrig låta oss vara säkra på vad, eller om, något dramatiskt kommer att hända. På detta sätt skapas en mer närvarande film där varje sekvens är berättigad i sig och inte bara som en transportsträcka mot en given upplösning. Bland alla mina andra lovord så måste jag också nämna Erick Enockssons finstämda musik och de överlag bra skådespelarinsatserna där blickar säger mer än ord. Insatser som måste tillskrivas personregin lika mycket som aktörerna. Man tänker sitt är en originell och vacker film som säger något om sin samtid utan pekfingrar. Med poesi både vad det gäller ord och bild förmedlar den en skrämmande bild av ett förruttnat Sverige där fasaden är det enda som glänser. Produktionsbolaget Fasad, med Ganslandt i spetsen, stärker sina aktier som ett av Sveriges intressantaste filmkollektiv och ger oss ett verk som inte lämnar någon oberörd.

130

Zombieland Blodtörstiga zombies och Bill Murray på metahumör är bara två av ingredienserna i Zombieland, en film som lever upp till hypen och underhåller från första till sista sekund. Men, kanske några säger, denna hade ju premiär förra veckan. Nej, av någon anledning så hade Zombieland »smygpremiär« över hela landet helgen före den officiella Sverigepremiären nu på fredag. Att analysera varför filmbolaget valde denna väg kan vara intressant. Ville de hinna före potentiellt dåliga recensioner? Inte så troligt då detta är precis en sådant där »skyldigt nöje« som går hem hos även de mest hårdnackade genrehatarrecensenterna. Ville de motarbeta nedladdning av halvkassa kopior från nätet? Kanske. Zombieland når riktigt nära den heliga graalen i sin jakt på den perfekta mixen av action, komedi, romantik och drama. Att hitta rätt balans mellan dessa element utan att låta något av dem ta övertaget är inte det lättaste. Men Zombieland får det att se lätt ut, sömlöst tråcklar den mellan blodiga bataljer och slagfärdigt småsnack. Dialogen är full av referenser till populärkultur utan att kännas forcerad och manuset känns lika fräscht som Diablo Codys hyllade Juno. Onelinerjunkies får gott om nytt material men inte på bekostnad av flytet när universella känslor blandas med kulturgeografiskt specifika sådana. Man skulle kunna kalla Zombieland för en Superbad med zombies, båda lyckas förnya sina genrer utan att egentligen göra något nytt. De delar också på Emma Stone, som har viktiga roller i båda filmerna. Stone är bara en del av Zombielands fantastiska fyrklöver av rollbesättning. Jesse Eisenberg fortsätter, efter bärande roller i The Squid and the

131

whale och Adventureland, att imponera som nörden med zombieöverlevnadsregler som »titta alltid i baksätet« och »var inte en hjälte«. Hans motpol spelas av Woody Harrelson som machomannen med smak för Twinkies (gräddig amerikansk sötsak). Många filmer misslyckas med att rättfärdiga sina tuffingars attityder men Zombieland löser detta, precis som mycket annan exposition, på ett sätt som får det at verka som världens självklaraste sak. Lillgamla Abigail Breslin imponerar minst men får även hon godkänt. Förutom fyrklövern så gör Bill Murray ett oförglömligt inhopp som sig själv fyllt med metahumor och påhittighet. Detta är bara en av ingredienserna som gör att framtiden verkar ljus för filmens tre relativt gröna bakomkreatörer. Regissören Ruben Fleischers resumé är inte lång med indiekortfilmen The girls guitar club som främsta merit. Detsamma gäller manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick vars mest kända tidigare verk är kortlivade, och svenskvisade, fejkrealityserien The Joe Schmo show samt En djävulsk romans 3 (för Rhett). Om Oscarsgalans nya regler kommer leda till, vilket många tror, att en »icke-Oscarsfilm« blir nominerad så är Zombieland ett alternativ. Filmen är perfekt utförd underhållning med bitande sting. Har du sett den? Tyckte du inte den var rolig och rörande? Kanske bör du kolla dig i spegeln, risken att du blivit till en zombie är stor!

132

Rembrandts anklagelser Rembrandts anklagelser är en intressant och formmässigt utmanande film som redogör för de mordanklagelser Peter Greenaway tycker sig hitta i Rembrandt van Rijns världsberömda målning Nattvakten. I förlängningen är det också en kritik över hur dåligt vårt textbaserade samhälle är på att »läsa« bilder. Filmen bygger vidare på de trådar som Greenaway tog upp i sin nyliga spelfilm Nattvakten. Om Nattvakten visar en fiktionaliserad redogörelse över hur tavlan kom till och vad den visar så är Rembrandts anklagelser dess mer dokumentära syskon. Med fullständig övertygelse om sanningshalten i sina spekulationer så lotsar Greenaway, i form av inklippt »talking head«, oss igenom de 30 + 1 »bevis« som han menar går att hitta i målningen. Målningen är enligt honom en mordanklagelse riktad mot den holländska medborgarmilis som porträtteras. Det konstnären inte kunde säga rakt ut av rädsla för de mäktiga männens makt kommuniceras implicit, i målningen, genom konventionsbrott med tavlor i samma tradition och subtila ledtrådar i kompositionen. Peter Greenaway är som vanligt utmanande vad det gäller formspråk och berättarstil men strukturen är inte onödigt komplicerad. Om Tulse Lupertrilogin ibland kändes ogenomtränglig, på ett fantastiskt och innovativt sätt, så är Rembrandts anklagelser betydligt enklare att följa med sin så gott som linjära progression. Detta är Greenaway på sitt allra pedagogiska och didaktiska humör. Den svenska översättningen har inte samma sting som originalets Emile Zola-influerade J’accuse där anklagaren blir ett med anklagelsen. Filmen använder sig av samma skådespelare som Nattvakten, här intervjuas de

133

som sina karaktärer i en påhittad domstol. Sekvenser från Nattvakten används även för att visualisera och understryka poänger i Greenaways argumentering. Vare sig man håller med Greenaway eller inte så är Rembrandts anklagelser en spännande resa i skarven mellan verklighet och fiktion. Man behöver inte tro på anklagelserna för att uppskatta hantverket och/eller lära sig något om kontexten som Rembrandt verkade i. För denna film levandegör inte bara sin egen berättelse utan också den tid och plats som målningen kom till i. Man känner sig mer insjunken i tidseran än i de illusionsskapande filmerna som försöker få oss att uppleva något som »om vi vore där« utan att tappa den kritiska distans som alltid är fördelaktig när man försöker analysera historiska företeelser och figurer. Som om inte det räckte så ställer filmen också synnerligen relevanta och aktuella frågor om text- vs. bildförståelse. Man kan argumentera för att vi sakta men säkert rör oss från ett text- till ett bildsamhälle, vad händer då med den mänskliga kunskapsnivån generellt om vi, som Greenaway menar, är så mycket sämre på att tolka bilder än text? Rembrandts anklagelser är ett fascinerande dokument som borde intressera alla. Med mångfacetterad berättarstil lyckas Greenaway med att samtidigt vara både akademisk och spektakulär i en film som är både faktafylld och spännande i utredandet av ett månghundraårigt gammalt mordfall. Temat känns dock allt annat än föråldrat och många poänger kan appliceras på dagens samhälle där rikedom och makt fortfarande kan bidra till att man kan komma undan med mord (hej O.J. »if the glove don’t fit you must acquit« Simpson).

134

Bright Star Bright Star skiner stundvis lika starkt som John Keats, en av den brittiska romantikens mest omtalade poeter, dikter utan att fodra den ansträngning som hans verk ofta kräver från läsaren. Jane Campion levererar en romans som överbryggar århundraden och är perfekt för alla par på jakt efter lite amorös avslappning. Det är inte utan att tårarna börja leta sig ur kanalerna när filmen når sitt klimax efter två timmars fantastiskt skådespeleri av Ben Whishaw och Abbie Cornish som Keats och Fanny Brawne. Filmens ämne kunde både blivit överdrivet sentimentalt och patetiskt om inte regin hade legat i så kompetenta händer som Campions. Som med liknande romantiska skalder så finns det ett skimmer kring Keats persona som är mer mytiskt än realistiskt. Campion lyckas med att både bygga på myten om Keats och gör honom till en karaktär av kött och blod som vi bryr oss om bortom hans fina dikter, som människa. Visst kan man invända mot vissa anakronismer i porträtteringen av Brawne, som ibland är modernare än lovligt, men det fråntar inte från filmens övergripande respekt för sitt ämne. Lite bättre analys av samhällskontexten skulle kunna vara intressant men är inte nödvändig då det är kärlekshistorian som står i centrum, inte samhället den förekommer i. Tvärtom så kan man istället lovorda Campions förmåga att låta kommentarer om tiden och samhället, som inte har direkta band till förhållandet, sippra in utan att tappa fokus från huvudtemat. Filmen innehåller förutom Keats poesi även en hel del visuell lyrik som eggar ögat med vackra naturbilder och intimt foto. Just intimiteten och stillsamheten är två av filmens största fördelar. Man

135

känner att man kommer paret verkligt nära då det skickligt klipps mellan stora och små händelser. Kontinuiteten mellan scenerna fungerar bra trots att de ofta ligger långt från varandra i tid. Campion balanserar välavvägt mellan konventionella och mindre konventionella visualiseringar av romans och kärlek och lyckas med konststycket att kommunicera en på många sätt traditionell kärlekshistoria, med sin glädje och sorg, på ett fräscht sätt. Precis som att Keats poesi bara blev populärare med tiden så tror jag att Bright Star är en sådan där hemlighet som bara kommer att växa i popularitet under åren. Campion skriker inte ut sitt budskap utan viskar det varsamt och vackert i örat på sin publik, som de där orden man stillsamt smeker sin älskade till sömns med innan John Blund tar överhanden.

136

Det vita bandet Du vill inte missa en sekund av Hanekes fotografiskt fulländade film. Så bländande är klarheten i bilderna, med hög kontrast mellan svart och vitt, att man önskar att man kunde hindra ögonlocken från att blinka eller att biografen kunde installera maskiner som spärrade upp ögonen i Clockwork orange-style. Det är sällan en film excellerar på alla plan men Det vita bandet är ett sådant fall där regi, foto, skådespeleri, berättarstruktur och underhållning, i form av spänning, smälter samman till en helhet som både är intellektuellt utmanande och filmiskt förförande. Det svartvita fotot är fläckfritt vare sig det gäller närbilder eller avståndsbilder, utomhus- eller inomhuslokaler och har den sällsynta förmågan att både fånga karaktärerna minsta gester och naturens episkhet. Haneke vet exakt när han ska låta kameran stanna lite extra länge på en detalj eller när han bara ska låta publiken själv ta in snölandskapet och vad som händer i det. Regin känns så planerad och exakt utförd att varje bildruta och rörelse känns som ett litet konstverk i sig, detta utan att förhindra filmens framåtskridande. Filmen utspelar sig i en liten nordtysk by precis före och under första världskrigets utbrott. Byn drabbas av en rad illdåd men ingen skyldig kan hittas. Filmen pekar redan i upptakten mot att det kan vara byns ungdomar som ligger bakom. Hela historian berättas av byns lärare som själv erkänner att hans återgivning inte nödvändigtvis är helt sann eller objektiv då mycket är baserat på hörsägen och filtrerat genom alla år som gått mellan incidenterna och berättarens nu, berättarrösten tillhör en gammal man men vi får även följa läraren som ung man som en av karaktärerna i historian.

137

»En tysk barnhistoria« är filmens undertitel på tyska och det är barnens som står i fokus, de är de enda karaktärer som föräras med namn i filmen, de vuxna refereras endast till som »doktorn«, »prästen«, »baronen« eller vilken annan titel de nu har i byns hierarki. Vilken generation barnen tillhör är av stor vikt, om man kör lite snabb huvudräkning så blir man snabbt varse om att många av barn och ungdomar vi får följa är framtidens nazister. Det vita bandet blir till en studie av det tyska tillståndet, en analys av det tyska samhälle som uppfostrade ett folk som antingen aktivt deltog i eller blundade för en av den moderna mänsklighetens mörkaste massakrer. Byn får stå som exempel för det tyska folket. Det är inget ljust tillstånd filmen målar upp utan en puritansk mardröm där skuld, Gudsrädsla, förtryck samt fysisk och psykisk bestraffning regerar. Där de vuxna är oförmögna eller ovilliga att visa och förmedla känslor av kärlek och trygghet till sina avkommor. Ett beteende som leder till en ond cirkel där våld och skräck blir det betydande arvet. Haneke försöker gräva sig närmare roten till ondska och förkastar, förtjänstfullt, alla övernaturliga förklaringar som uppstår bland byns invånare. Titelns vita band refererar till de förödmjukande band som pastorn tvingar sina barn att bära för att de ska sträva mot oskuldfullhet och renhet i guds ögon, hyckleri med tanke på hur illa pastorn och resten av de vuxna lyckas följa sina egna stränga regler. Dialogen är ibland så naket elak att den blir jobbig att lyssna på, orden blir till knivstick som avslöjar de vuxnas perverterade sinnen och den ordentliga ytan i samhället, där alla vet sin plats, blir till en fasad som gömmer människors riktiga känslor och förtrycker alla försök till ömsint mänsklig kontakt. Lyssna till doktorns avvisande av sin älskarinna och ni förstår vad jag menar. I allt detta mörker finns också några få stunder av hopp som lättar upp stämningen; den oskuldfulla förhållandet mellan läraren och hans blivande fru och pastorns sons försök till att trösta sin far efter en incident är två exempel. Speciellt sonens tröstgåva till fadern illustrerar hur den yngre generationens försök till ömsint kontakt förblir obesvarad. Det vita bandet är unik filmkonst, men precis som med mycket annan bra konst så kan den sin historia och man kan hitta influenser från flera

138

andra fantastiska filmer. Som den strama iscensättningen i Dreyers Ordet. Känslan av misstänksamhet mot sin nästa med angiveri som följd i Clouzots Korpen. Byn som grogrund för ondska och illgärningar som enda sättet att få utlopp för sina förtryckta känslor i Richardsons Mademoiselle. De onda barnen i Rillas Village of the Damned. Det finns många bottnar i Det vita bandet, mer än det finns plats att diskutera här. Något som pekar mot hur härligt komplext Hanekes filmskapande är.

139

Apan Kameran ligger så nära att vi nästan känner Olle Sarris pulsåder utvidga sig. Vi ser blod men vi vet inte vad som har hänt, vet Sarris karaktär? Stämningen är tät och tryckt på toaletten där Apan tar sitt avstamp. Jesper Ganslandt är tillbaka med Apan, ett fruktansvärt närgående porträtt av en människa mitt inne i en livskris. Vad det är som orsakat tillståndet vi finner honom i avslöjas inte förrän vi når filmens mitt, ett bra val som gör att spänningen hela tiden växer och laddar varje av vår karaktärs vardagliga handlingar med en ödesmättad tyngd. Ibland känns det till och med som om man vill titta bort, som om vi kommit för nära någons privata sfär. Jag tänker inte »spoila« dådet som ligger till grund för Sarris tillstånd när vi genom kameran hittar honom på det där golvet. Avslöjandet kommer som en chock trots att vi redan från första sekund vet att något i Sarris liv har gått fel. Man kan låta tanken vandra till Michael Hanekes filmer både vad det gäller tema och chockeffekt, tänk en lightversion av Dolt hots självmordsscen. Fredrik Wenzels, som ju senast var aktuell med regin för Man tänker sitt, foto med den närgångna kameran öppnar också upp för jämförelser med bröderna Dardenne och deras fantastiska människoporträtt. En intressant filmaspekt som belyses genom Apans sparsamhet med information i filmens inledning är hur film skapar sympati för huvudkaraktärer, oavsett hur moraliska eller amoraliska, välvilliga eller ondsinta, likgiltiga eller involverade de är, deras kvalitéer som människor blir sekundära till att de är just huvudkaraktärer i en film. Film skapar empati för personer/karaktärer vi i verkligheten, eller i dagstidningstexter, kanske skulle reagera mot med helt annorlunda, motstridiga, känslor.

141

Visserligen är Olle Sarri naken i även denna film men rollen har en tyngd vi oftast inte associerar med skådespelaren. Senast vi såg honom var i Äntligen midsommar! där han, förutom att vara naken, mest sprang runt och tramsade. Skådespeleriet är här av en annan kaliber, ett resultat av talang, hårt arbete, fint manus och bra personregi. Det här är verkligen ingen upplyftande film men det är en viktig film. Det svenska tungmodet, utan spår av komik, är tillbaka. Vi får »dämoner« för 2000-talet där det till och med prövas på lite kommunikation med högre makter men gästen stannar i natten utan svar. Ganslandt har tagit ytterligare ett steg framåt med en film som är tyngre och mognare än Farväl Falkenberg. Vi kan sträcka oss så långt som att tala om en ny svensk auteur. Ganslandtgänget har gett oss två av årets bästa svenska filmer med Man tänker sitt och Apan och med Ruben »De ofrivilliga« Östlund lurande runt hörnet kanske vi kan låtsar att vår filmland mår bra och för en stund glömma förskräckligheter som Bröllopsfotografen som ju tyvärr utgör merparten av landets filmproduktion. Med nattsvarta nyanser tecknar Apan ett människoporträtt av en man mitt inne i en kris. När filmen visar sina sista bilder vet vi vad som hänt. Stämningen är fortfarande tät och tryckt men vi tar tröst i konsten för Apan är svensk filmkonst av den högre klassen. Det, om inget annat, gör att vi lämnar biografen med ett leende på läpparna.

142

Up in the air Precis som Peter Pan så är George Clooney, i Up in the air, en man som gillar att flyga men vägrar att växa upp (emotionellt sett). I arbetslöshetens och av ekonomikrisen hårt drabbade usa har Clooneys karaktär det kanske säkraste jobbet, han åker nämligen kors och tvärs över det stora landet med flygplan för att avskeda folk, inhyrd av företag som inte ens har ryggrad nog att titta sina anställda i ögonen när de ger dem sparken. Clooney har ett, enligt honom, behagligt liv där han är uppe i luften över trehundra dagar om året och inte binds ner av onödiga förhållanden med andra människor, han föredrar opersonlighet före närhet. Precis som den dubbla betydelsen av titeln, »bokstavligen uppe i luften« och »obestämd framtid«, så har Up in the air multipla lager som skalas av och avslöjas allt som filmen fortskrider. Filmen fungerar och intresserar som karaktärsstudie, analys av arbetslöshet, kärlekshistoria och komedi. Up in the air lyckas med att både ha en obestridbar »leading man«, det snackas guldgubbe för Clooney, och en skådespelarensemble som det säkerligen också pratats om i Oscarssammanhang om akademien hade delat ut ett sådant pris. Vera Farmiga och Anna Kendrick är perfekta för sina medelstora roller medan Jason Bateman, J K Simmons, Zach Galifianakis och Sam Elliott lyser upp skärmen i sina små men för helheten betydande roller. Clooneys karaktär Ryan Bingham är intressant snarare än sympatisk men man övertalas, av filmen, att »heja« på honom men inte utan utrymme för kritik och kontemplation av hans person och livsval. Varje gång man tror att filmen är på väg in i den, av filmer, så välbefol-

143

kade klichékommunen tar manuset en vändning som gör att man aldrig slutar bry sig om vad som kommer hända härnäst. Jason »Juno« Reitmans regi är osynlig men distinkt, mer byggd på smarta val och gediget förarbete än flashig form. Slutsträckan mot mål, där så många amerikanska filmer kollapsar och smälter samman till en sentimental smörja skild från allt vad trovärdighet och konsekvens heter, löps här med samma fasta takt, utan andfåddhet, som resten av filmen. Man kan inte vara annat än imponerad av Up in the air som är frenetiskt fartfylld samtidigt som den är underbart uthållig. Filmens teman är brinnande aktuella, något som gör att den kan fungera som ett debattinlägg i diskussionen om arbetslöshet men dess mångbottnade tjusningar möjliggör även en njutning som kommer att hålla filmen relevant för en lång tid framöver oberoende av vad som händer med jobben och ekonomin.

144

Vägen Vägen kan räknas in i ett kanon av undergångsfiktioner som ett av de dystraste bidragen. Men den mörka historian lyses upp av ett fantastiskt foto och bra skådespeleri i denna kompromisslösa adaption av Cormac McCarthys fantastiska roman med samma namn. Postapokalypsen har sällan renderats på ett så samtidigt lockande och skrämmande sätt som i McCarthys roman och filmen följer boken troget. Den visuella realiseringen av McCarthys ord är skrämmande lika de bilder jag själv föreställde mig när jag läste boken, ett tecken på hur bra McCarthy är på att beskriva atmosfären och stämningen i sina världar. Överlevnad är ledordet i denna förstörda värld där de få kvarvarande människorna antingen, i sin hungerdesperation, börjat ägna sig åt kannibalism eller sakta dör svältdöden. Ledsamt nog så känns bilden som målas upp väldigt realistisk och man kan tänka sig att detta är hur vi som människor skulle bete oss om fiktionen blir sanning, vi kan ju knappt komma överens i tider av välstånd. McCarthy och filmen serverar trots sin övergripande svärta en gnutta, eller knivsudd, hopp genom far och son-relationen som utgör filmens kärna. Viggo Mortensens tärda kropp och läderliknande skinn har precis den rätta patinan för att visuellt övertyga oss om utsattheten i hans situation, addera precisionen i hans uttryck och ni har en rollprestation som övertygar och bringar empati för hans karaktärs kamp att förbereda sonen för ett liv som kommer att bli allt annat än lätt. Om relationen mellan far och sån tänder ett svagt ljus som pekar mot människosläktets vilja att fortleva även under de svåraste omständigheterna så negeras denna bild, i flashbacks, av Mortensens frus (Charlize The-

145

ron) öde på ett sätt som ger storyn ytterligare en intressant dimension. McCarthy som senast blev vitt uppmärksammad genom bröderna Coens No country for old men, som också är baserad på en av hans romaner, är en av vår tids bästa författare och Vägen är en av hans starkaste verk. Om man vill ha humor eller ironi i sina undergångsfiktioner bör man leta någon annanstans, Zombieland är här ett riktigt bra alternativ, men låt inte svärtan hindra er från att se en 00-talets vackraste avsked till vår blåa planet. Det finns en kuslig skönhet i många av bilderna på övergivna och halvt raserade människoskapade konstruktioner som både får en att vilja göra något åt världens på flera håll sorgliga tillstånd samtidigt som man fantiserar om en värld utan oss, där vår jordglob äntligen får vila från alla förorening och snurra vidare mot sin ofrånkomliga och ödesmättade träff med himlakroppen vi kallar solen. Det finns inte så många invändningar att rikta mot Vägen, en film som är passande mörk utan att fullständigt lämna oss utan hopp och dessutom excellerar på de flesta plan vad det gäller filmteknik. Mortensen och son ger oss den lilla värme som behövs för att göra berättelsens mörker genomlidligt. Slutet är lika konsekvent som resten av filmen och bidrar till att göra Vägen till en kreation som konceptuellt och visuellt är så nära fulländning att den inte bör missas av någon. Och vänta inte på dvd:n, detta är bilder som gör sig bäst på stor duk.

146

Miraklet i Lourdes Miraklet i Lourdes presenterar en ambivalent bild av tro, hopp och fromhet. Vad som inte är tvetydigt är filmens fantastiska regi och Sylvie Testuds inspirerande porträtt av en kvinna förlamad av ms. Lourdes är en plats vars grottor sägs ha besökts av jungfru Maria i uppenbarelser med mirakel som följd. Huruvida detta kan stärkas på vetenskapliga grunder är högst tveksamt men vad som kan fastslås är att platsen är helig för många katoliker och besöks av en massa pilgrimer varje år. Jessica Hausner kontrasterar besökarnas hopp med den turistiga atmosfären i Lourdes på ett perfekt sätt i sin visualisering av Lourdes som ett katolikernas Lanzarote med urvattnade shots utbytta mot urvattnat heligt vatten. Hausners porträttering av plats och personer är mångbottnad utan simplifierade förklaringar eller enkla svar. Sylvie Testuds Christine drivs mer av världsliga behov som mänsklig närhet och kommunikation när hon följer med på gruppresa till Lourdes, beroende av vad som arrangeras för sjuka och handikappade så kan hon inte välja själv var hon ska resa. Hur dedikerad hennes tro är ifrågasätts av medresenärerna när det blir hon som får sitt hopp om ett mirakel besannat. Avundsjuka och tvivel är bara två av de många teman som berörs i Miraklet i Lourdes, genom att utforska en rad karaktärer och företeelser genom Christines ögon ger oss Hausner en bild som fokuserar människan i kontrast till religionen och tvärtom. Med tanke på den komplexa berättartekniken, som lämnar mycket öppet för tolkning, så är det inte omöjligt att filmen kommer att få utstå kritik både för att var pro-religiös och hädande. Hausners regi känns igen ifrån hennes förra film Hotel och kan liknas både vid David Lynch, i sin vaga mysticism, och Dardennebröderna, i kon-

147

centrerandet på att iaktta karaktärer, men får en egen och originell dimension i hur hon väljer att kombinera dessa element för att skapa en film som känns både kyligt distanserad och varmt nära. Detta åstadkommes genom nämnda komplexitet i berättandet och växlingen mellan närbilder på Christines ansiktsutryck, som ofta säger mer än tusen ord, och panoramiska bilder av okonventionellt slag som fokuserar det mondäna i det extravaganta Lourdes. Fotot är av nästan hyperrealistiskt slag, tänk er en blandning av övervakningskameror och hemmafilmer där pappa lärt sig hålla kameran still. Ett stildrag som fungerar perfekt för de teman som behandlas, lika filmiskt och medvetet som mer iögonfallande och flashigt kameraarbete. Hela filmen genomsyras av en estetik som kan kallas antiillusorisk där den stillsamma kontemplationen går före den fartfyllda flärden. Miraklet i Lourdes presenterar tveksamma mirakel i en stad där tro, hopp och sjukdom exploateras i helandets namn men filmens regi, skådespeleri och foto är ett litet mirakel i sig som gör Hausners film till essentiell filmisk underhållning.

148

Shutter Island Så länge ni inte är instängda av snön så finns det flera anledningar att stänga in sig på Shutter Island i helgen. Martin Scorsese håller mörk mässa med tät atmosfär och stjärnor som kan både stråla och skådespela. Vi är mitt inne i »dumpsäsongen«, den tid på året då filmbolagen visar de storfilmer de anser vara för svaga för jul- eller sommarpremiärer (se The Wolfman) och de prestigefilmer de inte tror kan vinna priser. Shutter Island tillhör den senare kategorin. Efter succén med The Departed pratades det initialt om nya Oscars men premiären blev ständigt framskjuten i väntan på premiärhelg med låg konkurrens från andra liknande filmer. Man kan tycka synd om Shutter Island som är bättre än dess öde men jag gissar på att den var lite för mörk och lite för svår att genrebestämma för att filmbolaget skulle satsa på den fullt ut. Baserad på Dennis »Mystic river« Lehanes roman med samma namn (Patient 67 på svenska) så följer vi DiCaprios och Mark Ruffalos federala poliser när de åker till den välbevakade fängelseön Shutter Island med anstalten Ashecliffe för att utreda försvinnandet av en fånge. Redan från första scen lyckas Scorsese, på ett förtjänstfullt sätt, förtrycka oss i publiken så att vi känner oss lika små och utsatta som fångarna på den stora ön med den skräckinjagande borgen, till för de värsta fångarna. Utan att avslöja för mycket så bjuds det på en rad förvecklingar, både i dröm- och flashbackform, tills vi och DiCaprio börjar tvivla på vad som är sanning och vad som är lögn. Twistarna är kanske inte av det mest överraskade slaget, kontrasterat mot, låt oss säga, första gången man såg The Usual Suspects, men tillräckligt välgjorda för att hålla intresset vid liv. Oavsett så är detta inget problem då

149

filmens styrka inte ligger i handlingen utan i iscensättningen av den. Med ett klaustrofobiskt foto med närgångna närbilder höjs hela tiden intensiteten på väg mot den slutgiltiga upplösningen av filmens fiffiga fiktioner. Sverige blir representerat genom Max von Sydow i en liten men bra spelad roll, mer von Sydow (Max då, inte Ebba) åt folket. Filmen lyfts överlag av kalibern på skådespelarna i både bärande och mindre roller. Namn som Elias Koteas, Emily Mortimer, Jackie Earle Hale, Michelle Williams, Ben Kingsley och den alltid underbara Patricia Clarkson går inte av för hackor. Scorsese kan som vanligt sin filmhistoria och miljön och gesterna är en perfekt blandning av verkligt och filmiskt 1950-tal. Om regissören ifråga har en tendens att bli något långrandig i person, i alla fall i officiella sammanhang (att hänga med honom en helg och kolla på film hade säkert varit fantastiskt), så är hans filmer desto modestare i sin uppvisning av filmkunskap. Referenserna skriks inte ut utan viskas subtilt genom att vara allomstädes närvarnade som en del av helheten. Inte lika lockande som Losts sista säsong (ni vet, båda två utspelar sig till största delen på en ö (smiley)) men läskigare och med svar efter dryga två timmar (inte sex säsonger). Shutter Islands kusliga klaustrofobi är perfekt för den mörka biosalen där man vet att ljusen tänds lagom till eftertexterna. Förföriskt förtryck från en finurlig filmfanatiker.

150

Draktränaren Draktränaren ger oss hisnande kameraåkningar i en fin berättelse som stärker 3d-filmens frammarsch som ett nytt medium som kan bidra till nya filmupplevelser, inte bara kassaklirr för filmbolagen. Missförstå mig inte, Draktränaren kommer säkerligen bli en guldkalv och spela in en massa pengar precis som de flesta andra 3d-filmer, det är inte för inte det pratas om teknikens räddning av biograferna. Skillnaden är att man nu kan se hur barnsjukdomarna börjar försvinna, tekniken servar berättelsen istället för tvärtom. På en avlägsen ö lever vikingar som vikingar lever mest med ett undantag; drakar. Kampen mellan människorna och drakarna har pågått så länge någon kan minnas och enda vägen till popularitet är drakdödande. Vår protagonist Hiccup drömmer om att bli lika bra som sin storväxta pappa men är hopplöst spinkig. Allt förändras när han blir vän med en mytisk drake. Regissören Dean DeBlois, som regisserat tillsammans med Chris Sanders, är det perfekta valet som för filmen med sin erfarenhet av både animation, genom Lilo och Stitch, och dokumentär, genom den fantastiska Heima om bandet Sigur Rós inspelad mestadels på Island. Hans kunskap om det landets natur har säkert bidragit till de vackra miljöerna i Draktränaren, några av de finaste som någonsin skådats i animerad film. Samarbetet med Sigur Rós i Heima har också lett till annan fördel i form av sångarens Jónsis vackra musikbidrag till filmen. Röstskådespeleriet får också toppbetyg med skådespelare som Jay Baruchel, Jonah Hill, Gerard Butler (personligen är jag glad att bara höra och slippa se denna överskattade skådespelare), Kristen Wiig och America

151

»Ugly Betty« Ferrara som alla bidrar med sin talang för humor, timing och dramatik utan att låta sina personligheter ta över karaktärerna. Filmens berättelse, som framförallt är riktad mot barn och ungdomar, har ett sunt budskap där krig och dödande, vikingarnas sätt att mäta framgång, negeras av Hiccups begynnande vänskap med fienden, som kanske inte är så blodtörstig som först påstås, och vägran att döda. Underhållningen kommer först men man skulle kunna skriva en analys om hur Draktränaren förespråkar förståelse före fiendskap och kanske applicera den på olika krigszoner i den verkliga världen, som Irak eller Afghanistan. Nu ska sådan analys inte göras här men det är till filmens fördel att den öppnar upp tolkningar av detta slag. Draktränaren passar både vuxna och barn ute efter genuint filmiska upplevelser. Varje del av filmskapandet är väl genomtänkt och bidrar till att ge oss ett av de bästa exemplen hittills på vad som kan åstadkommas när man kombinerar ultramodern 3d-teknik med klassiskt berättande som ger oss en historia fylld av både adrenalinstinn action och involverande handling.

152

Kvinnor utan män Kvinnor utan män visar en komplex bild av förtrycket mot kvinnor i Iran. Shirin Neshats film är kontemplativ men med solklart fokus, pretentiös utan att vara »pretto för prettos skull« och behandlar samtidigt spörsmål av konkret och metafysisk art när vi får följa fyra kvinnoöden i Iran precis före och under den av usa och Storbritannien stödda statkuppen som förde shahen tillbaka till makten 1953. De fyra kvinnorna vi får följa är alla offer för olika sorters förtryck och deras vägar strålar samman i en trädgård på landet, som blir något av en fristad från samhällets orättvisa värld. Filmens struktur tillåter oss inte bara att följa de fyra kvinnornas specifika öden utan öppnar också upp för en kritisk kontemplation av både Irans historia och nutid av förtryck mot kvinnor, både i det rojalistiska Shah-dömet och det fundamentalistiska islamistiska samhälle som regerat från den islamistiska revolutionen 1979 till idag. Kvinnor utan män är Shirin Neshats debutlångfilm men hon är en respekterad foto- och videokonstnär och filmen bygger på hennes utställning med samma namn som nyligen visades i Stockholm (biograf Panora kommer att visa en av utställningens verk, Zarin, som handlar om en av filmens karaktärer i anslutning till filmvisningar på biografen). För er som vill gå vidare kan jag varmt rekommendera Neshats tre p:n från början av 00-talet; Pulse, Passage och Possessed, tre fantastiska små videokonstverksfilmer. Filmen fick förtjänat silverlejonet för bästa regi vid filmfestivalen i Venedig 2009. Förtjänat för att regin verkligen är genomarbetad, det finns inte en bildruta som inte har mening och alla komponenter i filmen känns lika självklara som penseldragen i en solros av van Gogh.

153

Två komponenter som förtjänar lite extra uppmärksamhet är Martin Geschlachts foto som perfekt visar upp både de intimaste detaljerna i ansiktsmimiken och de mest översvepande vyerna av den iranska staden och landsbygden samt Ryuichi Sakamotos musik som perfekt balanserar mellan att höras tillräckligt mycket för att man ska höra dess skönhet och höras tillräckligt lite för att den inte ska ta över och hindra oss från att ta till oss övriga saker som händer på skärmen. Kvinnor utan män är ett konstverk som passar både konnässörer av video- och filmkonst och åskådare som bara är ute efter lite mer matnyttig underhållning. Neshats film är både vacker att beskåda och intellektuellt stimulerande att föra en invärtes dialog med, hennes tematik är samtidigt specifik för Iran och universellt intressant för alla de nationer och kulturer som vi människor samlar oss i.

154

Sebbe Anatomin av en skolskjutning är inte exakt vad Sebbe visar oss, men filmen ger oss ett djuplodande porträtt av en ung människas kamp att existera. Ett porträtt som skulle kunna hjälpa till att förklara orsaker, utan att rättfärdiga följderna, till detta relativt nya fenomen och bidra med något konstruktivt till diskussionen när alla andra mest sitter och skakar på huvudet och undrar hur ännu ett Columbine kunde inträffa. Förutom att behandla ett aktuellt ämne på ett givande sätt så har Sebbe även filmiska kvalitéer som gör den till obligatorisk underhållning inte bara för lärare utan även alla intresserade av film i allmänhet och svensk film i synnerhet. Karaktärsutvecklingen visas upp för oss med hjälp av visuella grepp som är så självsäkra att ingen redundant exposition behövs för att förklara karaktärers handlingar och personligheter. Babak Najafis bildspråk är så utvecklat och självklart att man inte kan annat än att imponeras, speciellt med tanke på att Sebbe markerar hans debut som långfilmsregissör. Filmen är fylld av pregnanta bilder som både är vackra i sig och fyller en funktion för berättelsen. Vissa är simpla men effektiva, som när Sebbe placeras bakom ett galler för att illustrera utanförskap, vissa komplexa men självklara, som sprängningar i ett gruvbrott för att illustrera den inre kaos Sebbe upplever. Skådespelarna är i de flesta fall oerfarna, i vissa fall helt färska, men gör ett fantastiskt jobb, filmen visar hur långt man kan komma med rå talang och bra personregi, för filmens skådespeleri är lika mycket produkten av Najafis sensibla instruktion som skådespelarnas uttryck. Sebastian Hiort af Ornäs, som precis som de andra skådespelarna delar förnamn med sin karaktär, förtjänar speciell omnämning i titelrollen.

155

Handlingen utspelar sig i ett mentalt kyligt Göteborg där Sebbe måste tampas med mobbare, alkoholiserad mamma och frånvarande pappa. Den enda tillflyktsorten blir soptippen där Sebbe hittar delar som han plockar isär och sätt ihop till nya grejer, som till exempel en hemmagjord cykelmoppe. Detta kanske låter generiskt men filmen blåser nytt liv i konventioner och tittar mer åt Dardenne-brödernas Bressoninspirerade filmskapande än ungdomsfilmer med samma teman från Sverige eller usa. Till skillnad från många andra filmer om ungdomar så fläckas Sebbe aldrig ner av den så vanligt förekommande förljugenheten som sviker både publik och protagonister genom att klistra på lyckliga men genomfalska slut. Najafi lämnar oss istället med ett öppet slut med passande mörka kanter och fortsätter den fina svenska filmtrend som startades förra året med filmer som Man tänker sitt och Apan (hallå, guldbaggegalan öppna ögonen och sluta ge priser till Bröllopsknäppare) genom att ge oss årets hittills starkaste svenska film.

156

The Ghost writer Roman Polanski har alltid varit en kontroversiell person, från sina mörka filmer där våldet alltid sipprar in och perverterar människors liv till det förfärliga mordet på hans hustru Sharon Tate av Mansonfamiljen i slutet av 1960-talet och anklagelser och domar för våldtäkt och utnyttjande av minderårig som skuggat hans liv sedan 1977. Sedan han flydde sitt adopterade hemland usa i slutet av 1970-taket har han levt i exil i Frankrike och undvikit att besöka länder som har utelämningsavtal med usa. En strategi som fungerade tills han 2009 besökte Schweiz för att motta ett pris och där blev anhållen och begärd utlämnad till usa. I Europa har han kunnat fortsätta att verka som en av världens mest kända auteurer med universellt hyllade filmer som Pianisten och Bitter moon. Det går inte att ursäkta att ha sex med fjortonåringar, något som Polanski i intervjuer haft en väldigt slapp inställning till, men det finns en rad omständigheter som gör att rättsfallet borde vara löst och avklarat vid det här laget. Polanski avtjänade cirka sextio dagar inlåst för sitt brott och erkände sig skyldig till vissa brottrubriceringar men valde att fly landet då han ansåg att domaren var ute efter egen berömmelse före rättvisa. Fallet analyseras i detalj i den utmärkta dokumentären Roman Polanski: Wanted and desired från 2008. Där får även hans offer, som offentligt förlät honom på 90-talet, komma till tals och ge sina synpunkter på den utdragna processen. Ett av Polanskis tema har alltid varit det grepp våld håller om oss människor, oavsett om vi är förövare eller offer. Redan 1957 fokuserade han detta tema i sin två minuter långa kortfilm Morderstwo som minimalistiskt och effektivt visar upp vad som kan sägas vara en röd tråd genom hela hans

157

karriär; en man ligger och sover i ett mörkt rum, en annan man kommer in och sticker en kniv i honom, klipp till avståndsbild där vi får se blodet rinna ner längs offrets arm medan förövaren lämnar rummet. Detta korta mästerverk med mörk stämning går att beskåda på Youtube för de som är nyfikna. Med The Ghost writer återvänder Polanski till fin form efter Oliver Twist (2005), hans kanske sämsta och mest meningslösa film, för att ge oss en paranoid thriller baserad på författaren Robert Harris roman the Ghost. En spökskrivare får i uppdrag att färdigställa den före detta brittiska premiärministerns memoarer. Säkerheten är stor kring projektet och spökskrivaren, spelad av Ewan McGregor, måste isolera sig på en amerikansk ö tillsammans med premiärministern, spelad av Pierce Brosnan med drag av Tony Blair, hans fru Ruth och diverse anställda. Arbetet försvåras av de mystiska omständigheter som ledde till spökskrivarens föregångares död och det faktum att premiärministern blir anklagad av fn:s internationella domstol i Haag för att vara en krigsförbrytare på grund av sitt hanterande av fångar i kriget mot terrorister. Filmen riktar kritik mot usa:s utrikespolitik och anklagar landet för att med hjälp av subtil personpåverkan styrt hela den politiska utvecklingen sedan lång tid tillbaka. Bush nämns aldrig vid namn men Brosnans karaktär möter usa:s utrikesminister som till utseendet är en dubbelgångare till Condoleezza Rice och det står klart, om än inte helt explicit, åt vilket politiskt håll Polanski och Harris, som även medförfattat manus, riktar sin kritik. Det finns poänger i kritiken även om den ibland blir lite väl konspiratoriskt paranoid, det positiva är att den ställer en del frågor utan att frånta från filmens underhållningsvärde. För det är här filmen excellerar, som underhållande thriller av bästa sort. Hela händelseförloppet skildras från McGregors perspektiv, han ser till exempel mötet mellan Brosnan och »Rice« på tv, det är hans historia vi följer. Spänningen hittas i McGregors gradvist mer nyfikna karaktär vars inställning till omvärlden förändras från oaffekterad beskådare till mer medveten deltagare. »Spöket« blir mer och mer synligt, kommer han kanske att tillslut träda fram och ta sin plats i samhället eller fortsätta sin borttynande existens utan att gör något större avtryck?

158

Polanski är en mästare på mörka atmosfärer och stämningar, speciellt i isolerade miljöer, och The Ghost writer är ett utmärkt exempel, i likhet med filmer som Bitter moon, Repulsion och Hyresgästen, på hur han kan skapa dramatik och känslor av utsatthet som naglar sig fast i både karaktärernas och publikens sinnen. I ett perfekt tempo delar han ut små ledtrådar om filmens mysterier som håller spänningen för vad som ska hända härnäst på högsta nivå. Kombinerat med den tryckande atmosfären så försätts man i ett spänningstillstånd som är lika beroende av händelseförvecklingar som den visuella inramningen. McGregor är perfekt i rollen som spökskrivare med sin talang för att porträttera olika känslolägen. Hans uttryck är mångbottnat och nyanserat, något som ger karaktären en trovärdighet och mänsklighet som gör att man bryr sig om hans öde även om man själv inte skulle ha handlat likadant i liknande situationer. Resten av skådespelarensemblen är plockad som guldkorn ur ett hav av sand; Pierce Brosnan är härligt självgod som bufflig men inte särskilt skarp före detta premiärminister, Kim Catrall visar en helt annan sida av sig själv än hennes populära roll i Sex and the city som stram chefsassistent till Brosnan, Olivia Williams är sval på ytan men förmedlar sin karaktärs bubblande inre med imponerande precision. Allra bäst är kanske den alltid övertygande Tom Wilkinson som pensionerad professor med mörka sidor, hans karaktär är sympatisk på ytan men iskall till sinnet. Med blickar och mimik sänder Wilkinson kalla kårar längs ryggraden på både sina motspelare och publiken, minspelet säger helt andra saker än karaktärens ord och det är en bedrift att samtidigt kunna förmedla två vitt skilda känslolägen. Oavsett vad man tycker om personen Polanski så är The Ghost writer filmskapande av högsta klass där regin väger upp för eventuella tveksamheter i manus. Polanski och Co. skapar en gastkramande spännande thriller som vägrar släppa taget om strupen, inte förrän sista bildrutan är släckt kan man dra andan för en full lunga av friskt syre. The Ghost writer är mörk misantropi om makt som är mordiskt medryckande och upplyftande underhållande.

159

Black power mixtape 1967-1975 Black power mixtape 1967-1975 samlar fascinerande arkivmaterial i en dokumentär som är samtidigt elegiskt deprimerande och upplyftande stridslysten. Talen och intervjuerna från sextio- och sjuttiotalet, av och med personer som Angela Davis, Stokely Carmichael, Huey P. Newton och Bobby Seale, vittnar om en tid av revolution och hopp om framtiden i ett Amerika där den svarta mannen och kvinnan, på alla sätt, var en andra klassens medborgare. Intervjuerna från dagens Amerika, med personer som Angela Davis (igen), Talib Kweli, Erykah Badu och Questlove, vittnar om ett land som äntligen valt en svart man till statsöverhuvud men ändå är långt från den jämlikhet som kämpades för i filmens arkivmaterial. Det är talande att dåtidens intervjuer känns mer inspirerande och hoppfulla inför framtiden än nutidens. För precis som om filmen pekar mot i sin redovisning av de senare åren i titeln så dog den revolutionära anda som rådde under slutet ut sextiotalet ut och ersattes med en nygammal version av den amerikanska drömmen. Filmen pekar mot hur »Black power« blev »Green Power« och hur den amerikanska regeringen, genom fbi och deras specialstyrka COINTELPRO som upprättades för att utrota extremistiska (läs socialistiska eller kommunistiska) grupper, lyckades döda, fängsla eller på annat sätt oskadliggöra så många ledare av de Svarta pantrarna och liknande grupper att luften gick ur upproret. Många, inklusive mig själv, menar att 1968 var året då kapitalismen vann över vänsterideologierna. Filmen visar på några av de händelser, morden

161

på Martin Luther King Jr. och Bobby Kennedy för att nämna två, som måste kategoriseras som vinster för de mer konservativa krafterna i Amerika och världen. Black power mixtape är en utmärkt introduktion till »Black power«-rörelsen som täcker både vad den handlade om och åstadkom. Ett faktum som är än mer imponerande om man beaktar att filmen, precis som den själv säger i förtexterna, inte är ett försök att ge en heltäckande bild av rörelsen utan snarare är en dokumentering av den svenska synen på vad som hände i det stora landet på andra sidan Atlanten. Denna vinkel ger filmen en ytterligare dimension som både presenterar och kritiserar vårt lands, och i förlängningen vår egen, syn fenomenet med alla de aspekter av västerländsk skuld som det innefattar. Black power mixtape öppnar upp till diskussion med oss själva och vår syn på både fenomenet och de motsvarigheter som kan hittas i dagens usa eller Sverige. Regissören Göran Olsson lyckas också få sin på många sätt konventionella presentation att kännas fräsch genom att undvika några av de vanligaste greppen i nutida dokumentärer. Istället för en massa »talking heads« presenterade mot en svart bakgrund så låter Olsson sina nutida röster figurera just som enbart röster, pålagda över bilder av arkivmaterialet. Detta ger filmen ett fördelaktigt flyt som tilltalar både ögat och hjärnan. Vare sig du är en Che Guevara-älskande revolutionsdrömmare eller en Fredrik Reinfeldt-dyrkande reaktionär så bör du se Black power mixtape 1967-1975, den problematik som filmen presenterar och diskuterar rör alla människor, i hela världen.

162

Rango Rango rimmar givetvis med Franco Neros spaghettiwesternhjälte Django, något som sätter tonen för denna lustfyllt referensrika hyllning till filmskapande i alla dess former, speciellt westernfilmer av det halvparodiska italienska slaget. Johnny Depps, bokstavligen och metaforiskt sett, kameleontkaraktär är i sig en hyllning till Depps idol Hunter S. Thompson, gonzoförfattaren som han både spelat och hyllat i olika filmer. Andra roliga och smarta passningar skickas mot Clint Eastwoods och Sergio Leones »man with no name« och den eviga »bad guyen« Lee van Cleef som inspirerat Rattlesnake Jake, en av filmens skurkar. Rango kastas snabbt in i en westernliknande ökenvärld när han, tillsammans med sitt terrarium, råkar slängas ur den bil som tillhör hans mänskliga ägare. En ensam ödla i en värld fylld av fientliga fän. I ett nafs presenteras och etableras filmens universum som både verkligt och surrealistiskt, som både av vår tid och av en svunnen vild ålder i väst som vi inte upplevt men känner igen från alla gamla filmer om cowboys och indianer. Lyckligtvis har vår lille storögda protagonist skådespelarambitioner och finner sig snart på fötterna genom att hitta på legenden om sig själv som hjälte, en historia invånarna i den lilla ökenhålan Dirt inte är sena att tro på. Det uppstår en sorts omedelbar »When the legend becomes fact, print the legend«-effekt (som Maxwell Scott formulerade det i John Fords The Man who shot Liberty Valance) som gör Rango till sheriff och förste letare efter det vatten som byn och dess invånare så desperat behöver för att överleva i det karga ökenlandskapet. Regissören Gore Verbinski, som både gjort alldeles för många piratfilmer

163

och lyckats guida Nic Cage till en av hans bästa prestationer i The Weather man, kan sina grejer både vad det gäller filmhistoria, karaktärsuppbyggnad och action. De mer spektakulära scenerna innehållande bland annat en svävande leksaksfisk och en fartfylld »örn och ödla-jakt« kan inte riktigt mäta sig med den übersmarta referenshumorn men är hantverksmässigt imponerande med lika delar spänning och slapstick. Rango är George Lucas-ägda specialeffektstudion ilm:s första animerade långfilm och nykomlingen sticker ut huvudet genom att inte dimensionera sina animationer i tre plan. Det ryktas att regissören till och med fick kämpa för att slippa tekniken som gjort plastglasögon till biosalongens mest trendiga accessoar. Lite dumt och skumt då många av de färgglada bildkompositionerna hade gjort sig ännu bättre i den plast-o-vision som tillåter att de poppar ur och sjunker in i skärmen Så mycket som nu en megakommersiell produkt som kostar en massa pengar att både göra och se kan vara en present så känns Rango som en sådan. En gåva från ett gäng filmskapare som verkligen gillar film till en publik som är likaledes betuttad i den pura underhållning som Hollywood ibland lyckas åstadkomma. Ett paket som skänker oss en berättelse som fungerar som egen historia men verkligen lyfter när den får dela ut små explosioner av nostalgi sprungna ur vår gemensamma filmhistoria som alltid, på gott och (oftast) ont, gör legenden om den goda hjälten till fakta för att sedan trycka sagda legend på miljoner av plastskivor och celluloidremsor.

164

Scott Pilgrim vs. the World Scott Pilgrim vs. the World bländar oss med visuellt fyrverkeri och innovativ iscensättning när den riktar Amors antipilar mot våra skrumpna nördhjärtan. Det är inte ofta filmer som denna kommer vår väg, en kultfilm som faktiskt gör skäl för namnet. Det har gått stå i epitetet kult då varenda taskig genrefilm gör anspråk på att vara en sådan bara för att någon tröttsam prkille kommit på att det ädetr enda sättet sälja skiten på. Men Scott Pilgrim är en sådan, precis som Evil Dead eller Heathers så kommer den att leva i våra kinematografiska minnen i åratal och när alla har glömt att Jackass 3d spelade in x antal miljoner så kommer vi att berätta att vi såg Pilgrim när den hade premiär och ingen kommer längre att komma ihåg att den var ett fiasko vid »boxofficen«. Scott Pilgrim är ett sådant exempel som gör att vi fortfarande bryr oss om »storfilmer«, som bevisar att det går att vara både nyskapande och vågad inom ramarna för kommersiell film. Michael Cera är perfekt »typecastad« som den trulige indienörden som måste slåss mot sju ex-pojkvänner för att vinna sin nya flickväns hjärta. Karaktärerna är skönt ambivalenta, Scott är ingen hjälte av det klassiska slaget utan en slacker halvvägs mellan att vara socialt handikappad och vara ett socialt geni. Regissören Edgar Wright, som tidigare gjort Shaun of the dead och Hot Fuzz, vet precis hur han ska hantera materialet när han adapterar Bryan Lee O’Malleys populära antihjälte till seriefigur och skapar en film som är en blandning av berättartekniker från film-, serie- och tv-spelsvärlden. Resultatet blir en mash up av grepp från de olika medieformaten som ständigt eggar både ögonen och hjärnbalken.

165

Man kan hitta småsaker att klaga på, det kan man alltid, men denna gång sparar jag mitt cyniska kritikerhjärta till nästa dussinprodukt som kommer att marknadsföras som det bästa sedan skivat bröd och konstaterar att Scott Pilgrim vs. the World är pur filmmagi för den postmoderna publiken som tror att den sett allt. I början av 1900-talet duckade publiken när ett tåg kom tuffande mot dem på den stora silverskärmen, jag nöjer mig med att buga och tacka för den sprakande show teamet bakom Scott Pilgrim visar upp, pilen de skickar träffar precis rätt och jag känner hur det skrumpna hjärtat sakta växer sig starkt igen. Eller som Scott skulle säga: »Uh... whatever...«.

166

Tusen gånger starkare Tusen gånger starkare visar kraft när den med en sprittande dos av girlpower tar sig an High school-filmen. Genom underhållande referenser till filmer som Mean Girls visar regissören Peter Schildt att han är väl bevandrad med sina amerikanska genresläktingar. Till detta adderar han specifikt svenska dimensioner och ger oss en film som är både ungdomligt revoltisk och vuxet analytisk. Filmen är skriven av Christina Herrström, baserad på hennes egen bok med samma namn. Herrström och Schildt har tidigare samarbetat på kritiker- och publikhyllade succéer som Ebba och Didrik och Glappet samt felsteget Suxxess som inte fick många hyllningar. Tusen gånger starkare visar åter upp parets fina fingertoppskänsla vad det gäller att iscensätta övergången mellan de undre och övre tonåren och den mångfacetterade problematik detta medför. När Saga, som har bott utomlands, hoppar in i en niondeklass upprörs snart maktfördelningen mellan både könen och olika grupperingar inom skolan. Med lika delar humor och allvar får vi se hur den fräscha fläkt, som Saga förkroppsligar, synliggör hierarkin i skolan. Status quo upprätthålls, medvetet eller inte, av både ungdomar och lärare. Våra ögon i filmen är Signe, en tyst tjej, som sakta men säkert blir medveten om de orättvisa förhållanden när hon ges chansen att se att allting inte måste vara som det alltid varit. Julia Sporre och Judit Weegar, som Saga och Signe, leder en imponerande ensemble av mestadels oerfarna ungdomar. Tillsammans bidrar de till att komponera en niondeklass som balanserar precis rätt på den smala lina som kräver att filmens karaktärer fungerar både som realistiskt tro-

167

värdiga personligheter och verktyg för filmskaparnas kritik av den svenska skolans oförmåga att ta itu med problem som grupptryck, utanförskap och ojämställdhet. Tusen gånger starkare försätter oss i situationer som vi känner igen från både verkliga livet och filmens värld men vägrar att gå den väg vi förväntar oss. Kombinationen av igenkännlighet och nytänkande höjer den över den gråa massa som utgörs av filmer som mest påminner oss om bättre föregångare. Många gånger är variationerna på de från andra filmer så välkända teman inte så stora men tillräckliga för att göra verket till en unik filmupplevelse som borde bli standard i skolor när till exempel grupptryck eller jämlikhet mellan könen ska diskuteras. Tusen gånger starkares bildspråk blir ibland banalt och filmen är inte rädd för att stundvis vara övertydlig, detta blir dock till positiva egenskaper när de kombineras med en kompromisslöshet som aldrig räds den komplexa problematik som ligger till grund för filmen. Komplexa samhällsmekanismer görs lättförståliga för alla ådrar när de berättas på ett så underhållande och involverande sätt som i Tusen gånger starkare. En film som faktiskt har kraften att sätta igång diskussioner som kan leda till en bättre miljö för Sveriges skolungdomar.

168

Life during wartime Todd Solondz är en av få nutida amerikanska regissörer värda epitetet auteur och fortsätter med Life during wartime att formulera sin alldeles egna vision av hur man visualiserar världen på celluloid. Solondz unika blick gör att han genom sin karriär fått utstå mycket kritik. Många kommer säkert att kritisera även denna film, i likhet med t.ex. Palindromes, för att vara kall, distanserad och mer intresserad av form än innehåll. Om man gör så missar man poängen då kyla, distansering och andra estetiska egenheter är noga valda formgrepp som används av Solondz för att utmana det dominerande sättet att visualisera berättelser på film. Life during wartime är en uppföljare till Solondz framgångsrikaste film, Happiness, som genom att byta ut alla skådespelare från föregångaren sätter fokus på teman och frågeställningar istället för skådespelare och karaktärer. Om Palindromes, där Solondz använde sig av åtta olika skådespelare av varierande ålder och kön för att porträttera en och samma karaktär, såg Solondz ge sig fullständigt hän åt sin kärlek för formexperiment så är Life during wartime ett mer nedtonat, och därmed mer kommersiellt gångbart, experiment som fortsätter regissörens lek med Brechtinfluerade alienationseffekter utan att totalt distansera sig från den delen av publiken som är mer intresserade av popcorn än postmodernism. Pedofili, skuld, krig, förlåtelse, terrorism, självmord, egoism, likgiltighet och religion är bara några av de svåra ämnen som tacklas av Life during wartime. Många skulle kanske kalla den en »mådåligtfilm« men just faktumet att den vågar ta upp så pass svåra ämnen gör att man blir glad, inte på

169

grund av den mörka synen på det mänskliga tillståndet men för at någon vågar syna detta tillstånd utan att blinka eller klistra på falskt hoppfulla slut i stil med Garden State. Istället för att ge oss färdiga svar så utforskar filmen dessa ämnen och teman och ställer sig den övergripande frågan om allt går att förlåta eller/och glömma. Som vanligt med Solondz så är inte Life during wartime utan sina (oftast becksvarta) komiska ögonblick. Solondz är en mästare på att försätta sina ickenaturlistiska karaktärer i situationer som är känslomässigt så realistiska och pinsamma att man helst vill titta bort, han kombinerar därmed sina alienationseffekter, som är till för att åskådaren ska förstå kontexten och problematiken som karaktärerna symboliserar, med välavvägt portionerad (hyper)realism som gör att karaktärerna kan fungerar både som symboler för regissörens idéer och (tillfälliga) personer av kött och blod som vi kan känna sympati, apati eller antipati inför. Karaktärernas komplexa uppbyggnad och faktumet att de har mer än en funktion gör att skådespelarnas jobb blir svårt då de är vana vid att agera i filmer med framförallt naturalistiska ambitioner. Modern Hollywoodfilm strävar efter att tekniken inte ska synas, en film ska flyta på utan att sömmarna exponeras så att publiken lever sig in i dramat och glömmer den verkliga världen. Skådespeleriet och andra aspekter av filmskapandet, som till exempel kamerarörelserna, är i Life during wartime ibland medvetet synliggjort, en estetik som kan misstas för brister i skådespeleriet eller regin, för att skapa en åskådarsituation där publiken ges möjligheten att både kontemplera vad som händer i filmen och hur det relaterar till den verkliga världen. Med detta i åtanke så gör skådespelarensemblen, innehållande bland annat Charlotte Rampling, Ciarán Hinds, Allison Janney, Ally Sheedy och Paul Reubens ett fantastiskt jobb i sina hårdregisserade roller. Life during wartime är en liten subversiv pärla som fastslår Todd Solondz som en av vår tids intressantaste amerikanska auteurer som både har något allmängiltigt att säga om världen och talangen att göra så med en specifikt filmisk vision som är visuellt anslående och antagonistiskt agiterande gentemot rådande kinematografiska hegemoni.

170

Pussel Bitarna passar väldigt bra när Natalia Smirnoff pusslar ihop sin subtila historia om slump, frigörelse och pusselläggande. En imponerande debutfilm som fortsätter senaste årens ström av intressanta filmer från Argentina med regissörsnamn som Lucrecia Martel, Lucía Puenzo och Juan José Campanella. Även om detta är Smirnoffs debut som både regissör och manusförfattare så har hon jobbat på en imponerande skara filmer som andraregissör och rollbesättare. Erfarenhet som märks både i den stilsäkra regin och i valet av María Onetto, som hon upptäckte när hon arbetade på Martels fantastiska The Headless Woman, för den vikiga huvudrollen som María del Carmen, en kvinna som upptäcker både sina begär och sin självständighet, från det krävande livet som hemmafru, när hon av en slump upptäcker hur snabb hon är på att pussla och svarar på en annons från en man som söker en pusseltävlingspartner. Med en dramaturgi som är antitesen till melodramatiska hysteriutspel berättar Smirnoff lugnt sin historia med stringent återhållsamhet som fokuserar gester och blickar för att beskriva maktkampen mellan könen i hemmet och uppvaknandet av lustar som varit begravda sedan länge. Behandlingen av problematiken är trovärdig, Smirnoff är inte intresserad av att måla med svartvita färger utan låter alla karaktärer visa både sina bra och dåliga sidor. Genom att göra sina karaktärer vardagliga, sådana man flyktigt stöter på hundratals gånger per vecka på stan, men komplexa så pekar Smirnoff på hur varje verklig människa är unik och uppmanar oss att verkligen se människor inte bara titta förbi dem. Kameraarbetet är genomgående välarbetat och samarbetar med Alejand-

171

ro Franovs sparsamt men effektivt använda musik för att skapa en atmosfär som är både familjär och vardagligt nervpirrande, det finns en laddning som höjer filmens på ytan mondäna situationer till efemära ögonblick av avklädande inblick i det mänskliga tillståndet. Ögonblick som är vanliga men oobserverade i det verkliga livet eftersom de kräver koncentrerad uppmärksamhet för att märkas, en fokus vi inte kan ha när vi samtidigt måste tänka på vad vi själva gör i den aktuella situationen. Pussel är en filmisk film som tvingar oss att fokusera konstartens viktigaste element, det visuella. För att förstå måste vi verkligen titta, inga redundanta expositionsscener här, och det är välkommet. Precis som att man måste ha ögonen med sig för att lägga ett pussel så måste man titta koncentrerat för att få ut något av Pussel, gör man det så belönas man med en upplevelse som är både underhållande och säger något om oss människor och hur vi observerar saker. Pussel är ett litet visuellt mästerverk som placerar alla bitar rätt för att visa upp en film som är konsekvent stillsam och modigt lågmäld.

172

FILM MED BETYG

Aurora I romersk mytologi är Aurora gudinnan som varje morgon öppnar himmelens östra port så att solen kan titta fram och värma jorden. På dagens Tellus är Aurora filmen som från Europas östra Rumänien öppnar upp våra sinnen och ger en ny topp åt den rumänska filmvåg som ridit högt sedan 2005 års Herr Lazarescus död, regisserad, precis som Aurora, av Cristi Puiu. En våg som däremellan har gett oss fantastiska filmer med likartad estetik. Filmer som 12:08 öster om Bukarest, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, Polis, adjektiv och Vill jag vissla så vissla jag. Filmer som osentimentalt och overkligt verkligt visar upp mänsklighetens mörkare sidor utan att måla människor som monster. Istället ger de oss autonoma aktörer som är offer av sin samtid och sina omständigheter men fria att göra egna val inom denna givna kontext, befriade från den ödesbestämdhet som plågar så många (främst amerikanska) filmkaraktärer. Aurora är antitesen till en »kvarterskrossare«, med dess tre timmars speltid, som gör det svårt för den att passa in i västerländska biografers programsättning, och långsamma tempo, som säkert kan alienera stora delar av publiken. Och även om man känner man sig lite som stereotypen av en filmrecensent, som varje vecka överdoserar amerikansk eskapism och svensk Åsa Nissism i jobbet, när man ger den här sortens filmer höga betyg så kan man inte komma ifrån att det är filmer som Aurora som gör att film fortfarande pratas om som konst och inte bara som ett innovativt sätt att sälja varor genom produktplacering och annan sorts filmrelaterad reklam. Aurora försätter oss från filmens första ruta mitt i Viorels, skickligt spe-

177

lad av regissören själv, liv. Vi vet inte vad som har hänt eller vart han är på väg, inga tröttsamma expositionsscener här inte, men vi kan ana att han upplever någon sorts uppvälvande period i livet. Detta förmedlas med subtil berättarteknik som hela tiden bygger upp spänningen utan att släppa på det vardagliga i iscensättningen. Sakta men säkert får vi nya ledtrådar till och om Viorels sinnestillstånd och omvärld. Kameraarbetet är så skickligt att det både lyckas vara osynligt, medan man tittar, och skina ljus på närvaron av en konstnär som skapar på toppen av sin förmåga, när man kontemplerar filmen efteråt. Något som kan sägas gälla hela filmen som lyckas få publiken att leva sig in fullständigt i filmen, de tre timmarna flyger förbi, utan att motarbeta det kritiska tänkande som gör det möjligt för verket att säga något om världen utanför den egna berättelsen, som till exempel som i det här fallet, människans ambivalenta natur, svartsjukans mörka kärna eller vardagslivet i Bukarests sjaskiga utkanter. Aurora är andra delen i en planerad filmsvit på sex filmer, inspirerade av Eric Rohmers Sex moraliska berättelser. Och även om sådana här populärkulturella eller konstnärliga projekt har en tendens att stanna på idéstadiet (Sufjan Stevens och Theo Angelopoulos jag tittar på er, var är resten av skivorna om usa:s alla stater och de två återstående delarna i trilogin om Grekland?) så får intentionen hjärnvätskan att rinna lite snabbare. För om Aurora kommer så här lång i sitt försök att definiera det mänskliga tillståndet så är det inte utan man undrar om filmserien som helhet kan förklara meningen med livet, universum och allting (utan att använda sig av siffran 42).

178

ÖVRIGA TEXTER

Fantastisk filmglädje Det viskas i om det verklighetstrogna blodet i föregående dags midnattsvisning av El monstro del mar!. Det fnissas om mutanttjejernas innovativa superkrafter i Mutant Girls Squad. Det dras internskämt som bara folk som var på visningen av svenska b-filmen Dragonetti – the ruthless contract killer förstår. Vad man kommer till insikt med när man tjuvlyssnar på Fantastisk filmfestivals publik är att evenemanget, som tar plats i Lund för sextonde gången i år, ligger många varmt om hjärtat. Till och med mitt kalla kritikerhjärta (wink, wink) smälter när jag ser vuxna människor förvandlas till barn på julafton inför vetskapen om att de snart kommer att bli de första i Skandinavien som får se den skönt nördiga rollspelstragikomedin The Wild Hunt. Fantastisk filmfestival är ett sådant där kulturevenemang som fungerar och oavsett innehåll. Det är eventet i sig, en smal genrefestival som välkomnar alla, som blir det viktiga. Om filmerna är bra eller dåliga blir mindre viktigt i sammanhanget. Eller som någon i kön sa precis före visningen av notoriskt usla regissören Uwe Bolls Rampage; »Jag blir besviken om den är bra«. Men bara för att festivalen bjuder på en rad sköna b-filmer som visas på sena tider och får en att drömma om sunkiga kultbiografer i sjuttiotalets New York eller John Walters Baltimore så betyder inte det att det inte finns något för dem som är ute efter film som är »bra på riktigt« också. Ett exempel är Illusionisten, Sylvain Chomets (Trion från Belleville) så gott som dialoglösa berättelse om en trollkarl som inte förmår att berätta, för den lilla flickan som avgudar honom, att han inte kan trolla på riktigt. Eller Cameraman, en kärlekfull om än konventionell dokumentär om Oscarsvinnande filmfotografen Jack Cardiff.

183

Förra året firade Fantastisk filmfestival femtonårsjubileum med pompa och ståt, en tillställning som i alla meningar var fantastisk, något som också uppmärksammades av Nöjesguiden som gav dem priset »årets glädjespridare«. Av oförklarliga anledningar (eller åtminstone för långa för att gå in på här) så bestämde sig Lunds stad för att minska stödet till festivalen i år. Något som skulle få många att packa ihop och dra något gammalt över sig. Dock inte fff som istället gått tillbaka till sina rötter, inte minst signalerat genom den superbilliga och supersympatiska Ed Wood-pastischerande vinjettfilmen, och gett oss en festival som sprudlar av glädje när den sprutar sina blodiga filmer mot sin förväntansfulla publik.

184

BUFF 2011 Filmfestivalen buff brukar sätta igång sina cirka hundra visningar på olika biografer i Malmö ungefär samtidigt som våren tittar fram i staden. Som alla vet så har vintern 2011 inte varit nådig, inte ens på Sveriges sydligaste breddgrader. Kanske har vädret, tillsammans med det oroliga läget i världen, påverkat arrangörerna när det valt ut filmer till festivalen. Dystra premisser och teman driver de flesta av filmerna som tävlade i ungdomsklassen. Och även om de flesta bidragen i kategorin innehåller mer än en strimma av hopp så pekar deras mörka kärnor mot den utanförskapskänsla som dominerar många ungdomars vardag. Eller som en ung besökare kommenterade när filmen The Strongest man in Holland (2 av 5) presenterades innan visningen: »Snälla, jag orkar inte mer, alla filmer handlar om död och sjukdom, jag blir deprimerad«. Vinnare av unga filmjuryns pris blev svenska Jag saknar dig (2 av 5). Det är förståeligt att Anders Grönros melodramatiska tonårssåpa om ett tvillingpar, innehållande både Glee- och Twilight-influenser, tilltalar den unga publiken även om filmen är alldeles för överdriven och tappar mot slutet när vagt övernaturliga element tävlar med sentimentalitet för utrymme. Svenska kyrkan delade också som vanligt ut ett pris för bästa ungdomsfilm, deras val föll på underfundiga Spork (3 av 5) från usa om en utstött hermafrodit som försöker hitta sin plats i världen. Filmen sprudlar av John Watersk metavulgaritet och lyckas vara riktigt rolig utan att förringa det svåra tema den behandlar. Savannah Stehlin är fantastisk i titelrollen och har en ljus framtid att vänta i roller i stil med denna Ugly Betty-liknande karaktär. Resten av filmerna i ungdomstävlingen utgjordes av en blandning av

185

mestadels alienerade tonåringar från olika delar av västvärlden (gick det inte att hitta någon tävlingsfilm som inte kom från Europa eller Nordamerika?). Tilva Rosh (2.5 av 5) kom på skateboard från Serbien och presenterades som en blandning av Gummo och Faväl Falkenberg men liknande mer en hybrid mellan Paranoid Park och Jackass. Vissa unika element presenterades tack vare filmens ursprungsland men stilmässigt sett är filmen alldeles för inspirerad av sina mer kända föregångare. Polens All that I love (2.5 av 5) om punk, tonårsuppror och förtryckande regeringsstyre gjordes också intressantare av den nationella kontexten utan att imponera nämnvärt på det filmiska planet. Särskilt filmiskt imponerande var inte heller kanadensiska Aurélie Laflammes diary (2 av 5) som mest liknande de följetonger som Utbildningsradion visar för att lära ungdomar franska. Konventionerna haglade tätt när titelrollens Aurélie försökte komma på om hon är en utomjording, bli kompis med sin bff igen och hitta en pojke att pussa på. Finska Run sister run! (3 av 5) börjar bra i sin teckning av en mönsterelev som dras med i nya kompisens destruktiva beteende. Med ärliga känslor beskriver den initialt den katharsis som kan upplevas genom rebelliska handlingar. Tyvärr glider filmen sakta med säkert in i en mer konventionell fålla där moralkakor serveras i bulk. Slutet räddas av sin ambivalens men filmbygget som helhet känns lite ängsligt med en känsla av att för många kockar har varit med och petat i manusreceptet. Bäst i ungdomskategorin var svenska Apflickorna (4 av 5) och irländska My brothers (3.5 av 5) med målfotovinst till den första tack vare filmens visuella överlägsenhet över den andra. My brothers hittar precis rätt ton i berättandet när den tar oss med på tre bröders resa, bokstavligt och metaforiskt, för att komma till sans med att deras pappa är döende. På vägen lyckas filmen fånga både åttiotalets zeitgeist, filmen utspelar sig 1987, och de kärleksfulla men komplicerade band som ofta finns mellan bröder i olika åldrar. Lisa Aschans Apflickorna, som kommer att få svensk biopremiär senare i år, är en fantastiskt lovande debut som redan nu placerar Aschan som en av Sveriges intressantaste filmskapare. Maktkampen mellan två tjejer i ett Voltigeslag (en sorts ridsport) är subtilt berättad och visualiserad på ett sätt

186

som ställer högst intressanta frågor om genus, kroppsliga gränser, identitet, sexualisering och grupptryck. Filmens protagonister och antagonister är tillfredställande enigmatiska vilket fördelaktigt tvingar publiken att kontemplera karaktärerna och deras handlande istället för att bara acceptera färdigserverade omdömen om dem från filmskaparna. Vinnare av det nyinstiftade ecfa award, där sex europeiska filmer tävlade, och Malmö stads pris för bästa barnfilm blev norska The Liverpool Goalie (3 av 5). En förtjänande vinnare som med humor och värme berättar en historia som på ytan handlar om fotbollskortsamlande men på djupet har många intressanta funderingar om grupptryck och övergångstiden mellan barn och tonåring. I ett rätt jämntjockt tävlingsfält av kortfilmer drog norska Jenny (2.5 av 5) längsta strået. En godkänd vinnare även om jag hellre hade sett japanska In a pig’s eye (3.5 av 5) som vinnare med sina jättegrisar och minimänniskor i en dialogfri bisarr blandning av ögongodis. Förutom tävlingskategorierna så kunde man även se filmer sorterade under rubrikerna Skolbio, Panorama, Kortfilmer och Ny nordisk film. Den konstigaste av kategorierna är Skolbio som visar en massa storfilmer som redan haft svensk biopremiär. Möjligen passande för festivalens inriktning mot barn och ungdomar (skolklasser kan boka in visningar) men inte en kategori som har särskilt mycket med filmfestivaler att göra, varför jag väljer att inte ens kommentera filmerna som ingick i kategorin (de flesta har redan täckts av Ciné). Guldkorn värda att nämna från Panorama- och Nordisk film-kategorierna: The solitude of prime numbers (4 av 5) berättar en visuellt sprakande fragmenterad historia om två skadade personligheters utveckling, samhörighet och kärlek. Ord som »episkt« är nära att ta till när filmen sömlöst hoppar mellan olika tidsåldrar för att ge oss en tidlöst vacker berättelse om individer som skulle kategoriseras som onormala av vårt samhälles homogeniserade standarder. Danska Hold me tight (4 av 5) kanske är lite för sedelärande för vissa men imponerar både visuellt och berättarmässigt med sin bleka syn på hur det kan vara att vara ung i en värld där alla misstag och felsteg hamnar på nätet innan man ens hunnit hem från skolan. Med en avslutningsscener påmin-

187

nande om William Wylers fantastiska The Childrens hour, med Audrey Hepburn i en av huvudrollerna, lämnar filmen oss med omskakande bilder som ber oss om att se och förstå den nya sociala medier-styrda världen vi alla är en del av, speciellt hur den påverkar skolungdomens vardag. Vädret under tiden som buff pågick var kallt och många filmers teman skvallrade om hur kylig vår värld kan vara men själva festivalen värmde med sin vilja att kasta ljus på perifera grupper av ungdomar genom urvalet av filmer. Ett urval som görs tillgängligt för både skolklasser och privatpersoner, för alla som orkar lyfta handen från chips och dipskålen framför Big Brother eller Idol-skräpet. Om ni missade årets upplaga så se till att ta del av nästa års festival. Med prickfritt arrangemang ger buff oss filmer som både underhåller och skapar debatt.

188

Ecofilms 2010 Solsemester på Rhodos förknippas kanske främst med överbelamrade badstränder, blåbärsshotsdrickande ungdomar som fått i sig lite för mycket spetsad Ekströmssoppa och överåldrade grekiska strandraggarservitörer som står och skriker »svenska flicka köttbulle« efter rödbrända turister som tycks oförmögna att lära sig att solkräm är en bra idé när man vistas i gassande sol med vinterblek hud. Detta är synd då ön i Medelhavet har så mycket mer att erbjuda, till exempel den internationella filmfestivalen Ecofilms som i år firade tioårsjubileum. När nattmörkret tillfälligt ersätter den stekheta solen visas filmer, bara några hundra meter från stranden, på öns vackra utomhusbiograf Rodon i Mandrakihamnen medan man på dagarna kan man fly solstrålarna på intilliggande inomhusbiografen som både är luftkonditionerad och gammeldags mysig med väggar fyllda av karikatyrer av forna tiders filmstjärnor. Temat för festivalen är natur, miljö och levnadsvillkor på vår blåa planet. Programmet erbjuder filmer som särskådar civilisationens effekt på naturen i både mänskligt konstruerade metropoler och sköra ekosystem i mer orörda delar av världen. Utbudet lutar starkt åt det dokumentära hållet men några renodliga fiktioner går också att hitta i utbudet. Filmer från runtom hela världen visas i fyra olika kategorier; tre tävlingsklasser med priser för bästa lång-, medellängds- och kortfilm samt en panoramakategori med filmer utom tävlan. Förutom jurypriserna delar också Rhodos lokala filmklubb ut pris för bästa lång- och medellängdsfilm. Till skillnad från det samtidigt pågående fotbolls-vm så var Sverige här med i tävlan, representerat av Fredrik Gerttens uppmärksammade men överskattade Bananas!* (2.5 av 5) som slogs om priset för bästa långfilm

189

men fick se sig besegrad av Garbage Dreams (3.5 av 5) som fick jurypriset och Eyes wide open: Exploring today’s South America (3.5 av 5) som fick Rhodos filmklubbs pris. Uruguayanska Eyes wide open: Exploring today’s South America analyserar den vänstervåg, med Hugo Chavez i spetsen, som svept över kontinenten de senaste åren. Filmens regissör, Gonzalo Arijón, gör ingen hemlighet av att hans hjärta bankar åt vänster men lyckas ändå titta på fenomenet med en nyfiket undersökande blick som bildar både historisk och samtida förståelse av regionens problematik istället för att bara propagandistiskt proklamera att till exempel Bolivias eller Ecuadors demokratiska revolutioner är felfria paradis på jorden. Om Eyes wide open har ett makroperspektiv som tittar på ett omfattande geografiskt område så blir det desto intimare i Mai Iskanders Garbage Dreams som följer tre unga pojkar tillhörande underklassen Zabbaleen i världens största »sopstad« i utkanten av Kairo. Vi får följa protagonisternas liv och drömmar under en längre tid när de tampas med jobb, familj och kärlek. Iskander har hittat tre verkligen engagerande huvudpersoner vilket får den positiva effekten att vi i publiken sympatiserar med personernas enskilda öden samtidigt som vi får en generell kunskap om de levnadsförhållande och den problematik som präglar Zabbaleenunderklassens ofta hårda vardag. Andra filmer i långfilmsklassen som säkert kommer att hitta en större publik är holländska The Rainbow warriors of Waiheke island (3 av 5) om Greenpeace-pionjärerna som bemannade den sprängattentatsutsatta båten The Rainbow warrior, argentinska The Peddler (3.5 av 5) om hobbyregissören Daniel Burmeister som åker från by till by och spelar in samma film för och med lokalbefolkningen i utbyte mot rum och kost under inspelningstiden samt schweiziska This moment is not the same (3 av 5) om ett experiment där ett substantiellt ekonomiskt arv används för att skapa ett kollektiv av inbjudna konstnärer från hela världen. Priserna i medlängdskategorin gick till ryska Countryside 35x45 och serbiska Goodbye, how are you? (3.5 av 5) som med nattsvart galghumor satiriserar balkanregionens politiska då- och nutid med experimentlusta inspirerad av både Chris Marker och Jean-Luc Godard. Medellängdska-

190

tegorin var festivalens starkaste gren med flera underhållande och tankeväckande filmer behandlande olika teman på visuellt intressanta sätt. Den absolut roligaste av dem var israeliska The Worst company in the world (4 av 5) där regissören Regev Contes ger upp sitt attraktiva jobb i reklambranschen för att under ett år hjälpa sin fars ekonomiskt handikappade försäkringsföretag. Skratten som framkallas av företagets tre taffliga anställda (fadern, hans bästa kompis och bror) när de lojt »leker« företag är många och dråpliga men Contes kärlek till sina subjekt gör att filmen kommunicerar en värme som gör att vi skrattar med, inte åt, huvudpersonerna. Vad som i andra händer lätt skulle ha kunnat bli förnedringsfilm blir här ett upplyftande porträtt av en familj i både med- och motgång. Holländska The soul of appliances (3.5 av 5) tittar stillsamt stilsäkert på förhållandet mellan människan och våra apparater. Dammsugare, diskmaskiner och datorer iakttas i sin kommunikation med människor av en voyeurismisk kamera som kontemplerar mer än kritiserar och skapar bildpoesi av det allra vardagligaste. Fransk-palestinska Videomappings: Aida Palestine (3.5 av 5) berättar om Israels inmurning av det palestinska folket med minimalistiskt effektiv estetik som visar protagonisternas realtidstecknande (vi ser först ett blankt papper som det sedan tecknas på med tusch från andra sidan så att det enda vi ser är ritandet och det ritade) samtidigt som vi hör dem återberätta sina öden. Grekiska The Call of the mountain (3 av 5) är inte särskilt välregisserad men har en intressant historia att berätta; Yannis lämnar sitt liv med fru och barn i Aten för att återvända till barndomshemmet när hans bror, som under en längre tid tagit hand om familjens traditionella stenhus beläget i de avlägsna bergstrakterna på Kreta, blir mördad. En film om tradition och dess betydelse för folksjälen som drar nytta av Kretas vackra vita berg för att skapa fina bilder. Man önskar sig dock en djupare neddykning i den hämndkultur som fortfarande lever och frodas på Kreta, den anas som bakgrund till den initiala flytten men diskuteras inte tillräckligt för att tillfredställa. Vissa delar av dokumentären känns också »spelade«, som att Yannis är lite väl medveten om att det spelas in en film om och med honom.

191

Kortfilmskategorin var festivalens svagaste gren med pris till danska Bringing life to space – One year locked in a container (3 av 5), en dokumentär som använder sig av både sovjetiskt och amerikanskt arkivmaterial för att berätta om ländernas kapplöpning att komma först ut i rymden och sätta en människa på månen. Filmen är intressant, med exemplarisk användning av svåråtkomligt arkivmaterial, men borde kanske inte ha fått priset för bästa kortfilm då den egentligen är en del av en dokumentärserie (i sammanlagt tre delar) producerad för dansk tv, vilket gör det tveksamt om den överhuvudtaget bör klassas som kortfilm. Ett på förhand intressant stopp i kortfilmsprogrammet var Oscarsnominerade Kavi the movie (2.5 av 5), filmen var dock något av en besvikelse, trots sin intressanta berättelse om modernt slaveri, då den så uppenbart var en »trailer« i kortfilmsformat konstruerad för att kunna sälja in Kavi the långfilm till potentiella finansiärer. I brist på särskilt mycket att hänga i den där eviga julgranen så var ryska Old man Peter (3.5 av 5) festivalens starkaste kortfilm, en stilla, nästan ordlös, observation av en av den sibiriska taigans sista schamaner som både kritiserar globaliseringens effekter på urbefolkningar och ger oss ett visuellt poetiskt porträtt av ett utdöende levnadssätt. Argentianska Trinidad Lemos söta A Bicycle made of salt (3 av 5) om en pojkes dröm om at cykla förtjänar också en omnämning. Med tanke på Greklands ekonomiska haveri och den seglivade finanskrisen så hade det inte varit konstigt om programmet varit tjockt med filmer om just dessa relevanta teman. Men även om detta var ämnen som diskuterades hett på både presskonferenser och i anslutning till filmvisningar så var det försvinnande få filmer som faktiskt behandlade problematiken, kanske kan det ha att göra med att många filmer i programmet startade sin produktion innan krisen slog igenom på allvar. Istället gjorde kärnvapen och kärnkraft en comeback och var, i tävlan med odling, de ämnen som var mest synliga i festivalens filmutbud. Franska Waste, the nuclear nightmare (3 av 5) och grekiska The Eglouvi plateau: Code ILL293 (3 av 5) var två intressanta titlar om dessa teman. Jag har sparat min personliga favoritfilm under festivalen till sist, nämligen turkiska There (4 av 5). De unga regissörerna Hakki Kurtulus och

192

Melik Saracoglus debutfilm om en splittrad familjs försök till återförening efter moderns självmord är självsäker och mer än lovande med sitt stilsäkra foto och kompromisslösa manus. Att de båda regissörerna kan sin filmhistoria märks, inspirationen från Ingmar Bergman är påtaglig i iscensättningen utan att kväva regissörerna som smart väver samman den med sitt eget lands specifika historia och samhällssituation, präglade av kontrasten mellan det traditionella och det progressiva samt det religiösa och det sekulära i ett samhälle där kunskapsklyftan mellan den utbildade eliten i städerna och den fattiga underklassen på landsbygden är enorm. Filmen analyserar fördelaktigt dessa faktorer, som lett till många familjers kortvariga eller långvariga uppbrott, genom att låta dem genomsyra protagonisternas relationer och kommunikation med både varandra och sin omgivning. Ecofilms är inte världens mest kända festival, och drar inte heller till sig de mest prestigefyllda filmerna, men är ändå väl värd ett besök då den kombinerar ett intressant program med allt det där andra som Rhodos har att erbjuda. För vem vill inte ta en kort paus från de många filmvisningarna med ett dopp i Medelhavet, lite sol (efter applicering av solkräm), några smarriga grekiska maträtter (på restauranger utan sliskiga strandraggare) och kanske, men bara kanske, en sup av förorenad blåbärssoppa?

193

FILMER, TEXTER & DÖDLIGA RECENSIONER Alla ser på film. Film är viktigt. Filmer säger saker om samtiden och världen vi lever i, både genom ämnen de behandlar och hur dessa presenteras. Filmer, texter & dödliga recensioner är perfekt om man vill lära sig recensera/skriva om film, få koll på vilka filmer som varit bra och dåliga de senaste åren eller bara läsa roliga och informativa recensioner av filmer man älskar/hatar. Martin Memet Könick är frilansande kulturskribent och skriver för en rad olika tidningar om film, musik och konst. Ni kan nå honom på memetkonick@gmail.com.