Pierre och Micaela lever på 11 m²

Pierre Pavlov och Micaela Gustavsson Livet på elva kvadrat i en Weinsberg

del 1

Pierre Pavlov och Micaela Gustavsson med hunden Alma framför husbilen, en Weinsberg CaraSuite 650 MF Scandic Edition.

Pierre Pavlov och Micaela Gustavsson är paret som lever på elva kvadratmeter. Här ryms hela deras liv, både fritid och arbete. Parets schäferhund, Alma, i 40-kilosklassen får också plats.

TEXT: ANN MELLBLOM BILDER: PARETS PRIVATA

Vi köpte husbilen – en Weinsberg CaraSuite 650 MF Scandic Edition – på Husbilslandet i Kristinehamn den 19:e juni i fjol och begav oss ganska snart iväg. Till en början hyrde vi ut vår lägenhet i Karlstad. Vi ville prova på det rörliga, fria livet innan vi verkligen tog beslutet att bosätta oss i husbilen. I november sålde de lägenheten och har inte saknat den en enda dag, intygar Pierre och Micaela med en stämma.

Är det en naturlag? Pierre, 32 år, driver eget företag inom datautveckling. Micaela, 27 år, arbetar med grafisk design i sitt företag.

Ingen av dem hade någon egentlig erfarenhet av husbilslivet. Inte mer än att Pierre har gjort en del jobb för Husbilslandet och för Bergholm. Men båda funderade stundom över om det är en naturlag att man måste ha en fast adress och varje morgon pendla till en arbetsplats.

- Våra verksamheter kan vi driva varifrån som helst, så länge det finns mobil täckning, säger Pierre.

Nya platser och upplevelser utanför dörren Strax efter fjolårets midsommar började de leta sig norrut. De tog sikte på det skandinaviska fastlandets nordligaste punkt, Nordkap. Det är en bra bit från Karlstad. De tråcklade sig från punkt till punkt. Vandrade i Grövelsjöns vackra

Vandring i Grövelsjöns vackra fjällområden. Ena dagen i Haparanda var det så varmt svettigt att kläderna behövde tvättas. Några dagar senare i Pajala behövdes bastu för att bli varm, då det bara var runt sex grader. Lofoten i Norge med sin obeskrivligt vackra natur.

fjällområden. Hälsade på i Umeå. Under värmeböljan i slutet av juli fick de uppleva Haparanda i 34-gradig värme och ”kände sig kokta”. Några dagar senare nådde de Pajala, där kvicksilvret med möda lyckades sega sig upp till sex grader. Då passade de på att basta i betydligt varmare grader på en liten camping de stannat på. De berättar även om de många mötena med renar i Norge och om hur de obeskrivligt vackra naturscenerna hänförde dem. - Kontrasterna gör det här livet så fint, säger Micaela, i Karlstad var vi tvungna att planera och genomföra en utflykt för att se och uppleva något nytt. Här har vi nya platser och upplevelser strax utanför dörren.

Smittade av husbilsbacillen Under den nordliga långresan lärde de sig ett och annat om husbilslivet: - Vi var nybörjare och som sådana gjorde vi ett och annat fel. Som det där med hur toaletten fungerar. Eller hur länge en gasoltub varar om man kör värme hela natten. Det dröjde inte länge innan vi vaknade mitt i natten av att kylskåpet stod och tjöt, för att gasen var slut… Som tur är så är vi inte ensamma husbilsägare på vägarna och kan dessutom alltid ringa Husbilslandet för vägledning.

I slutet av augusti befann sig ekipaget åter i Karlstad, men bara för en kort mellanlandning. De hade blivit smittade av den omtalade husbilsbacillen. I mitten av september gav de sig iväg för att uppleva vinterhalvåret på sydligare breddgrader.

System och rutiner Toaletter och gasoltuber lär man sig ganska snabbt att förstå sig på. Lite svåraste, säger Pierre och Micaela, har varit att hitta rutiner som fungerar och ger arbetsro. - Vi gjorde upp planer, men de höll bara på pappret. Allt tar mycket längre tid i en husbil. Vi räknade på körsträckor och vilken tid förflyttningen skulle ta, men räknade ofta inte med att när man väl är framme ska man bland annat handla mat, fylla på vatten och tömma gråtank. Var hittar man affären på ett ställe där man aldrig har varit förr? frågar Micaela retoriskt. - Det kändes som att vi gled runt lite för mycket i början, men ganska snart hittade vi ett system som fungerar för oss båda och som gör att vi kan ägna oss åt våra arbeten. Det kanske viktigaste är att helst inte förflytta oss i veckorna, utan stå stilla på en och samma plats och istället röra på oss under helgerna, fyller Pierre i. - Det tog också tid innan alla prylar hade fått sin bestämda plats på ett logiskt och effektivt sätt. Vi har gjort oss av med en hel del grejer och börjat känna efter vad vi faktiskt behöver i prylväg. Man har rätt mycket som egentligen är onödigt, fortsätter Micaela.

En vanlig dag på jobbet Hur ser då en ”vanlig dag på jobbet” ut för dem? - Många av vännerna hemma i Sverige tror fortfarande att vi har semester, men så är det inte. Vi jobbar varje dag. Stiger upp i god tid på morgonen, kokar kaffe, äter frukost och sedan kör vi igång. Var och en med sitt arbete. Vi försöker hålla igång och träna ungefär tre gånger i veckan och gör någon längre utflykt på helgerna eller går en långpromenad längst stranden. Så egentligen

Hunden stortrivs Soldränkta strandpromenader i Tarifa låter väldigt lockande när midvintern rasar som bäst hemma i Sverige… - Det är underbart! lovar Pierre och Micaela och tillägger att hunden instämmer.

Jo, livet i en husbil passar hundar perfekt. Flocken är nästan alltid samlad. Inga långa tråkiga ensamma stunder och lätt att hitta ”grytkänslan” när utrymmet inte är för stort. - Det känns dessutom tryggt att ha med hunden. Folk med onda avsikter väljer inte någon med en stor schäfer vid sin sida. Är vi själva iväg vaktar hunden husbilen. Det känns inte särskilt lockande för inbrottstjuvar att gå in i just vår husbil, betonar Pierre.

Så här sitter Micaela och Pierre och jobbar om dagarna. För det mesta jobbar de i veckorna och åker på utflykter eller förflytar sig på helgerna. Precis som hemma, fast med ett härligare klimat och naturen närmare inpå hus(bils)knuten.

I Paris promenerade paret runt och såg bland annat Eiffeltornet och Triumfbågen.

gör vi samma saker som hemma fast i ett annat land och i en husbil, säger Pierre. - Det enda vi absolut behöver för att kunna arbeta är mobil täckning. Under resan i norra Sverige hamnade vi på en camping nedanför Fulufjället, där det inte fanns täckning. Jag minns att jag tänkte ”jaha, nu får du smaka på livet”, säger Micaela med ett skratt.

Från Karlstad till Tarifa Resan söderut gick via sju länder i västra Europa. Genom Danmark, någon vecka i Tyskland, ett dagsbesök i Amsterdam, lite mer av Nederländerna, några nätter i Belgien, rätt genom Luxemburg och sedan vidare mot Paris. - Inga långliggare utan ganska snabba besök, men ändå. Vi promenerade runt och kollade in Eiffeltornet och Triumfbågen i Paris. Sedan körde vi vidare mot Portugal. Så trots att vi jobbar, har livet ändå blivit som en lång och härligt flexibel utflykt, resonerar Micaela.

De har letat sig så långt söderut det går i Europa, till Tarifa i sydligaste Andalusien. - Vi trivs jättebra här. Under början av resan förföljdes vi av en del regn och rusk. Här är det behagliga temperaturer, även om ortsbefolkningen menar att det är vinter. Idag har vi arton grader i skuggan och solen skiner, säger Pierre.

Så egentligen gör vi samma saker som hemma fast i ett annat land och i en husbil, säger Pierre.

En av Amsterdams alla kanaler med flodbåtar och vackra broar.

Husbilsfolkets mantra Vilken är då Pierres och Micaelas största lärdomar efter ett halvår på elva kvadratmeter i en Weinsberg CaraSuite 650 MF Scandic Edition? - Husbilsfolkets mantra: ”att allt tar längre tid än man tror”, men också att allt ordnar sig. Världen är full av vänliga och hjälpsamma människor. Alla talar inte engelska men med gester och enstaka ord kommer man långt och vi är mycket tacksamma för Google Translate, blir svaret.

Jul och nyår i Tarifa Det hade varit ganska blåsigt under en period, men julafton i Tarifa bjöd på högsommarväder, någonstans kring 25 grader och vindstilla. - Innan jul gjorde vi ett besök på Ikea i Jerez de la Frontera. Vi hade hoppats på att de serverade julbord, men så var det tyvärr inte. Vi köpte i varje fall köttbullar och pepparkakor, berättar Micaela.

De hade också upptäckt att de inte var ”ensamma”. En månad tidigare hade Pär och Frida från Göteborg, ett par i deras egen ålder, noterat den svenskregistrerade husbilen och tagit kontakt. Till såväl jul som nyår blev det knytkalas i husbilarna och visst infann sig julstämningen, om än inte så påtaglig som hemma i Sverige. - Spanjorernas jul- och nyårsfirande är väldigt städat. Det märks inte så mycket av det som i Sverige. Mest lite julbelysning. På nyårsafton befann vi oss nära stranden och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Skulle det smälla lika mycket som hemma? Vid tolvslaget kom fem, kanske sju smällar. Sedan var det över, konstaterar Pierre.

Micaela hade kollat upp de spanska nyårstraditionerna och läst att tolv sekunder i tolv ska man äta tolv vindruvor, en i sekunden. Hinner man svälja alla innan det nya året inträder, har man ett lyckligt år att se fram emot. - Tyvärr hade jag lite dålig koll på nedräkningen, så jag hann inte svälja alla druvorna, säger Micaela med ett skratt.

Som flyttfåglarna Pierre och Micaela gör som flyttfåglarna. De stannar där det känns bra – i Tarifa – tills våren börjar krypa norrut. Då tänker de hänga på och upptäcka och utforska nya platser. Kanske följer de Spaniens östkust, fortsätter längs franska Rivieran och därefter Italien. Kanske. Kanske inte. Kanske dyker de åter upp i Sverige någon gång på försommaren. Det är många ”kanske”, men är inte detta pudelns kärna i husbilslivet? De har ju allting med sig. Varför då staka ut en käpprätt väg från början?

Pierre och Alma på promenad vid havet i Tarifa. Nyårsafton firades med Pär och Frida från Göteborg som också är ute på resa i husbil.