P책 v채g Res, skriv och fotografera
Tomas Polvall
Tomas Polva ll
P책 v채g Res, skriv och fotografera
B okpro
Av Tomas Polvall har tidigare utkommit: Köpenhamn – äventyrets stad () Ljuset vid havet () Sanning och inkonsekvens () Båda sidor om Öresund – reportage från Själland och Skåne ()
Tack till Fredrik Bergman, Ingvar Rydberg och Magnus Sjöholm för konstruktiv kritik.
Bokpro Box Bjärnum www.bokpro.se
© Tomas Polvall, Layout och original: Bokpro, Bjärnum Omslag: Rikard Arvidsson Tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, isbn ----
Innehåll Skriv
Värk, stränder, musik och den rätta känslan
Lusten är skrivandets motor överallt, alltid, här och nu
Varat och medvetandet steg för steg, ord för ord
Om och om igen måste du skriva
Var närvarande när du skriver
Håll tempot vid tangenterna ju snabbare desto bättre
Låt musiken locka fram orden känn rytmen i fingrarna
Upplev känslan när du skriver med penna
Anteckningsböcker och andra böcker
Res
Stanna hemma eller res
Makulera självcensuren
Öka självförtroendet jubla när du skriver bra
Misslyckas bättre
Kritik skall förbättra inte förbittra
Det första intrycket är viktigt börja bra
Skriv när du läser
Vad ska du skriva om?
Pauser och rytm
Ta bort ord
Skildra
Var barnslig
Finn inspirerande platser
Vandra
Koppla bort trygghetsnarkomanin
Möt människor
Utforska städer
Res ansvarsfullt
Fotografera
Se
Rör dig eller stå stilla
Gå närmare
Analysera
Avståndet över marken
Tips och rekommendationer
Som blixten eller all tid i världen
Ta olika slags bilder
Register
Utnyttja ljuset hela dygnet
Litteratur
Utveckla ditt fotograferande
Musik
Bilduppslag Hemmavid
Chicago
Venedig
Cloud Gate
London
Finca el Paraiso
Istanbul
Antigua
Ansikten
Vägar
Landskap
Vinter
Stränder
Speglingar
Gränsen
Filter
Kalifornien
Skriv Se oss, samlade vid midnatt i ett enskilt övre rum, för kärlek enligt evangelium från en grammofon. W H Auden
Friheten kan inte tyglas. Den har inget betsel. Och den har inte heller någon stropp eller någon käke där man kan sätta fast ett betsel. Jean-Paul Sartre
Skrivandet är ingen visuell konst. Det är en symfoni, inte en oljemålning. Det är ringandet, inte klockan. Orden du skriver skapar ljud och när ljuden tillfredsställer läsarens öra så fungerar skrivandet. Gary Provst
Värk, stränder, musik och den rätta känslan Bara detta: om du skriver utan lust, utan entusiasm, utan kärlek, utan glädje, är du bara en halv skrivare. Ray Bradbury
Jag ä r lyck lig när jag skriver och jag skriver varje dag. Skrivandets lycka har många ansikten, men den kommer alltid inifrån, även om det känns som om den sitter i fingrarna när de vandrar över tangentbordet. Lustskrivandet kan bli vad som helst eller ingenting, med musiken rejält uppskruvad. Sedan en halvtimme är det Blondies Union City Blue som håller passionen levande. Jag har kopierat låten tio gånger i iTunes för att inte behöva klicka. Oh! Oh! What are we going to do? Power. Passion. Makten över orden kommer lättare när passionen är levande. Som det mesta här i livet halkade jag in på skrivandet av en tillfällighet. Jag skulle egentligen ha blivit fotbollspelare eller filmregissör, men jag var inte tillräckligt bra i fotboll och visste inte hur man skulle bli filmregissör. Men jag gick på bio flera gånger i veckan och jag läste filmrecensioner. En dag läste jag en recension i lokaltidningen som jag tyckte att jag hade läst tidigare, och när jag tittade i den engelska filmtidskriften Sight and Sound såg jag att det var där originaltexten var publicerad. Jag skrev till tidningen och påpekade det. Svaret var kort. Jag var välkommen att skriva filmrecensioner som jag ville att de skulle skrivas. Under några år gjorde jag det. Sedan tröttnade jag på det och reste ut i världen. Jag bör
jade lifta direkt efter gymnasiet. Det blev fem månader i Europa första gången, varav de sista två i London där jag var tvungen att jobba därför att pengarna hade tagit slut. Sedan pluggade jag några år i Lund och liftade till Grekland på somrarna. När jag var färdig med mina studier reste jag till USA. Jag liftade och reste buss under fem månader. Under mina resor skrev jag utan att tänka på att det skrivna skulle publiceras. Jag skrev för att det var roligare att resa när jag skrev. Det är ännu roligare i dag. Det handlar om viljan till ord och passionen till berättandet och om längtan efter upplevelser värda att berätta om. Skrivandet har inte alltid var så lustfyllt som det är i dag. Under många år skrev jag i sammanbiten tystnad. När det var som värst värkte det överallt. År efter år värkte det i armarna, axlarna och huvudet, men jag fortsatte att skriva. Jag förstod att det inte borde vara så, men diagnos saknades. Jag skrev vidare utan att veta vad jag gjorde för fel. Jag hoppades att det skulle gå över, men det blev bara värre. Jag provade med värktabletter, massage och akupunktur. Ingenting hjälpte. Skrivandet gick så trögt att skärmen suckade i brist på skönt ordnade ordkombinationer. Jag grät när jag läste vad jag hade skrivit och funderade på att sluta, men det lyckades aldrig. Skrivpauserna blev korta. Abstinensen blev för svår. Tron på att det skulle bli ordning på texterna försvann inte, men det gjorde ont att se på allt om inte blev som det skulle. Jag ville för mycket. Jag ville att varje text skulle bli bättre än den föregående. Jag ville att varje text skulle bli ett mästerverk. Jag skrev om hur många gånger som helst utan att bli nöjd. Svårigheterna kändes i hela kroppen. Jag höll på att gå sönder av allt skrivande, men att det enda sättet att bli hel igen var att skriva vidare.
Efter en lång flygresa med några mellanlandningar steg eller snarare stapplade jag nerför planets trappa på flygplatsen i San Diego. Värken var så intensiv att jag förstod att det inte skulle räcka med tabletter. Dagen efter fick jag massage i en dryg timme. När jag lämnade massören kände jag mig som en ny människa och beslutade att jag också skulle bli en ny journalist. Inga mästerverk skulle längre skrivas. Det fick bli som det blev. Blev det inte bra var det inte mer med det. Det nya livet invigdes på en strand i södra Kalifornien. Det blev en mjukstart. Första dagen på Windansea Beach skrev jag ingenting. Med yttersta viljeansträngning tvingade jag mig själv att sitta kvar och slappna av. Världen går inte under om du inte skriver en dag, sade jag till mig själv. Men det var så det kändes. Nästa dag tog jag bussen till surfarnas strand i La Jolla. Det kändes genast lättare. Hade jag klarat en dag utan att skriva kunde det väl gå en dag till. Kunde jag bara sitta kvar utan att skriva skulle jag nog bli en bra journalist. Efter några timmar rullade pennan upp i handen. Sedan var det bara att följa med. Jag tror inte att det var en tillfällighet att det hände på Windansea Beach. Det är svårt att hålla hårt riggade ambitioner intakta när man sitter och ser på människor som i timmar ligger och väntar på de rätta vågorna. När de inte kom väntade männen några timmar till eller simmade in till stranden. Surfarnas vardag var en övning i att slappna av och låta livet ha sin gång. De behandlade livet som om det vore ett sommarlov. Jag beslutade att jag skull göra likadant, med den nya kroppen, som massören hade knådat fram. Jag förstod att orsaken till värkproblemen satt i mitt huvud. Jag var felprogrammerad, hade gjort det själv, med inspiration och vägledning från gängse tänkande. Mitt huvud var proppfullt med ambitioner. Det är inget fel på
Hemmavid är norra delen av Öresund, lite Helsingborg
Segelbåten som i mina ögon ser ut att sväva in i
och lite Helsingør, mest Hornbæk där jag har bott sedan
Hornbæks hamn gör det för att jag inte fotograferade
1986. Överallt är hemmavid den perfekta övningsplat-
båten utan spegelbilden av den en vindstilla augusti-
sen för att utveckla seendet och fotograferandet. Hem-
kväll 2007. För mig är bilden en stillsamt drömsk vision
mavid kan vi prova att skildra det vi ser på nya sätt. Vid
av världen. En stämning av långsam längtan förmedlar
Öresunds kust skapar vinden och ljuset ständiga för-
också bilden av mannen som väntar på perrongen i Hel-
ändringar. Bilderna med fiskebåtarna och sanddynerna
singør.
är klassiska bilder tagna sommarkvällar när ljuset var perfekt.
ambitioner, men de ska inte sitta som krypskyttar vid skrivbordet. Så var det då och det var förfärligt. Jag skulle skriva lysande varje gång jag skrev. Varenda mening skulle bli ett mästerverk. Blev det bra? Minns inte. En gång var det allt jag tänkte på. Blev det bra? Det skulle bli vansinnigt bra, varje gång. Jag blev dålig av att försöka skriva bra. Ansträngningarna höll på att ta kål på mig. ”För helvete Tomas – världen går inte under om du inte skriver som en gud”, sade jag till mig själv. Dag ut och dag in. Lyssnade jag? Icke. Varje dag satt jag som en spänd fiolsträng och krystade fram mina misslyckade mästerverk. Hur jag än skrev blev jag aldrig nöjd. Minsta fel och jag bråkade med mig själv. Talade om att jag var en usel journalist och att jag aldrig skulle lära mig och att jag borde göra något annat istället, något jag kunde. Problemet var att jag inte kunde något annat som jag tyckte lika mycket om. Trots värken tyckte jag om att skiva och andra tyckte om att läsa det jag hade skrivit. Lösningen? Jag lade ner självkritiken och portförbjöd ambitionerna under skrivandet. Det behövde inte bli bra, men det skulle vara roligt. Jag skulle njuta av skrivandet. Lusten skulle bli min drivkraft. Och den inledande texten skulle ha handlat mer om hur det är att skriva till musik, men det var så ljuvligt att lyssna till Union City Blue att fingrarna inte brydde sig om hur jag hade tänkt att de skulle röra sig. Det viktiga är rörelsen, både när jag skriver och fotograferar. Jag behöver både pennan och kameran när jag reser. Skrivandet utvecklar bildseendet. Fotograferandet skärper iakttagelseförmågan. Det har jag nytta av under skrivandet. Reportagen har inte gjort mig rik. Det har aldrig varit någon ambition. Glädjen har varit den viktigaste punkten på min dagordning.
Lusten är skrivandets motor överallt, alltid, här och nu Lycka är att närma sig så mycket som möjligt. Samuel Beckett
D et ä r e n lyc ka att skriva. Så måste det vara. Du måste lära dig att det är så, åtminstone om du vill skriva mycket och ofta. Det gäller alltså att ordna ditt skrivande så att det blir så lyckligt att du längtar efter att skriva så fort du har vaknat. ”Tittar upp från en hel dags arbete, från middag till solnedgång, förtjust ser jag var jag var, vem jag var och vad jag hade gjort”, skriver Jack Kerouac i Big Sur. Skrivandets frihet är gränslös. Du får skriva precis vad du vill. Endast du själv kan hindra dig från att skriva fritt. Inspirationen kommer under skrivandet. Du lär dig inte skriva genom att drömma om hur du ska skriva. Det talas ibland om skrivkramp. Enda lösningen på sådana samtal är att skriva. Skrivkramp kan förklaras med en självkritik som förlorat fotfästet. Är du missnöjd med skrivandet finns det bara en lösning. Du måste skriva mer för att skriva bättre. Det är inte säkert att det någonsin blir så bra som du vill ha det, tvärtom är det rätt säkert att det aldrig blir som du vill ha det. Ingen kommer någonsin att lära sig att skriva prefekt. Se det som någon positivt. Det ger dig hela tiden en möjlighet att utvecklas. Inga andra yrken rymmer lika mycket prat i stil med skrivkramp som journalistik. Tänk om en skådespelare skulle känna efter om
hon känner för att spela rollen och komma fram till att det på grund av spelkramp inte låter sig göras. Hur många inställda teaterföreställningar skulle det bli? Hur många konserter skulle behöva ställas in om musikerna kände efter om de hade spelkramp? Hur många hus skulle bli byggda om snickarna slutade jobba varje gång de kände efter och fann att de hade snickarkramp? Om du väntar med att skriva tills du får inspiration är risken att ditt skrivande upphör uppenbar. Tvärtom är det en extra stor glädje att upptäcka att det går alldeles utmärkt att skriva även när inspirationen lyser med sin frånvaro. Klart att du vill skriva väl direkt, men hur roligt vore det om alla kunde det? Skrivglädje är att se efter hur många års intensivt utövande faktiskt lönar sig. Kan du öva dig till ett lustfyllt skrivande? Absolut. Utan övning når man inte den skicklighet som är en förutsättning för framgångar i de flesta yrken. Det är lätt att fatta beslut som leder till ett lyckligt liv. Det svåra är att hålla löftet när det tar emot. Ursäkterna för att inte fortsätta när det tar emot är oändliga. Det går att hitta på hur många ursäkter som helst för att acceptera ett misslyckande. Det finns bara en väg för att förverkliga sina drömmar: handling. När skriver man? Alltid. Var skriver man? Överallt. Anteckna när du ser, hör, tänker och upplever något du vill skriva om. Uppfattningen att skrivandet är ett kontorsarbete där du sitter på kontorsstolen klockan nio på morgonen och efter en timmes middag lämnar stolen klockan fem på eftermiddagen är bara en sida av sanningen. Den andra sidan är att vara vaken och ta emot lusten när den anländer. Man kan aldrig veta när det inträffar. Det kan vara direkt efter att man vaknat eller precis innan man ska gå till sängs. Det kan vara direkt efter en simtur eller efter en måltid. När lusten att skriva infinner sig bör man tacksamt ta emot den. När man reser så skriver man där man befinner sig. Tänk inte på vad det kan
användas till och i vilket sammanhang eller om någon vill läsa det. Du skriver alltid i första hand för dig själv, för att utforska dig själv och upptäcka världen. Tänk om moderna skribenter hade kommit ihåg vad impressionisterna praktiserade. De gick ut i staden och naturen och målade vad de såg. Du måste uppleva verkligheten för att kunna skriva om den.
Impressionisternas uppror mot ateljékonsten förde dem ut i verkligheten. De tog med sig staffli och färger när de gav sig ut i naturen och städerna. Den som skriver behöver bara penna och papper. Det borde vara lättare, men än sitter de flesta vid sina skrivbord.
Varat och medvetandet steg för steg, ord för ord Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet. Karl Marx
Varat först. Sedan: drömmar, förväntningar förhoppningar och allt det andra som samtalar i medvetandet. Vad innebär det för skrivandet? Man tänker inte fram artiklar. Man skriver och upptäcker att skrivandet fyller en med tankar. Under skrivandet förändras medvetandet. Nästa gång du skriver är du en annan. Det nya varat skapar ett nytt medvetande som skapar ett nytt vara och så vidare, så länge du skriver. Marxcitatet ovan är avslutningen på ett längre stycke i Den tyska ideologin: Helt i motsats till den tyska filosofin, som stiger ner från himmelen till jorden, stiger vi här från jorden upp mot himmelen. Vi utgår inte från det som människorna säger, inbillar sig, föreställer sig, inte heller från den människa man resonerar sig fram till, inte från den tänkta, inbillade, föreställda människan för att därifrån komma fram till den livs levande människan; vi utgår från den verkligt aktiva människan och förklarar även de ideologiska reflexerna och ekona av livsprocessen genom den verkliga livsprocessen … Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet.
Om du drömmer om att skriva, men inte gör det samlar du bara på dig en massa frustrationer, och ursäkterna för att inte komma i gång
blir till ett dåligt samvete som äter din själ. Skrivandet låter dig utvecklas. Det är bättre att börja skriva än att drömma om att göra det. Tankarna på att börja skriva kan vara överväldigande, men själva skrivandet är enkelt, men när du väl kommit i gång kommer du att upptäcka att det finns tusen ursäkter för att inte fortsätta att skriva. Det är inte gratis att skriva. Du kommer att betala med din tid, ditt tålamod och din vilja när du skriver dig in i återvändsgränder. Ditt skrivande kommer förmodligen inte att förändra världen, men det kommer att förändra dig. Skrivandet är en möjlighet att utforska dina upplevelser, inte minst de som varit plågsamma, vilket Joyce Carol Oates påpekat: Det man har förlorat, eller aldrig haft, ger näring till arbetet. Det skapar utrymme för att göra saker rätt, för att förklara och utforska.
Vi är alltså främst vad vi gör, inte vad vi tänker. Låt inte tankarna dominera ditt skrivande. Sitt inte och tänk efter vad du ska skriva. Skriv! Ju längre du funderar över vad du ska skriva desto fler tankar får du. Till slut har du så många tankar att din hjärna påminner om en storstad i rusningstrafiken. Du funderar över om du ska gå, cykla eller köra bil och du funderar över vilka gator du ska välja. Det är inte ens säkert att du vet vart du är på väg, och även om du vet kan du aldrig veta vilken väg som är den rätta. Ju längre du funderar desto mer ser du. Ser du en affär – skriv om den innan du börjar titta i en annan affär och börjar tänka efter om du kanske ska skriva om den i stället. Ju längre du funderar och observerar desto mer ser du. Till slut ser du så mycket att du inte ser något alls. Till slut är din hjärna en kaotisk hållplats av intryck. Skriv innan ditt medvetande blir som en stad i rusningstrafiken. Gå rakt fram på den gata där du befinner dig. Gå steg för steg och skriv ord för ord.
Konsten är att inte skriva om allt. Konsten är att filtrera bort nästan allt. Få har lyckats så bra som Samuel Beckett. Hans roman Malone dör börjar med följande mening: Snart är jag i alla fall äntligen alldeles död.
Efter några rader börjar huvudpersonen fundera över hur snart han kommer att dö: Kanske jag misstar mig, kanske jag överlever midsommar och till och med fjortonde juli, frihetens dag. Ja, om jag känner mig själv rätt är det inte alls otroligt att jag kan hålla mig vid liv ända fram till Kristi förklaring eller Marie himmelsfärd.
På den följande sidan funderar han över om det inte är lite för länge: Jag skulle kunna dö redan i dag om jag ville, om jag bara ansträngde mig en smula, om jag kunde vilja, om jag kunde anstränga mig.
Ord efter ord. Tänk inte. Varat först, sedan medvetandet. När du har skrivit färdigt är det tid att se, fundera över och ändra vad du har skrivit. Och kanske ge dig ut i staden igen och undersöka andra vägar, på cykel eller i bil. När du skriver om dina upplevelser är tankar på grammatik, ordklasser och meningsbyggnad i en annan värld. Med vidöppna sinnen är det bara att skriva ner det du ser och hör. Analysera inte. Skriv. Bekymra dig inte om det du missar. Ett berättande som inte reduceras är en illusion. Att helt och fullt uppleva allt som sker omkring oss är omöjligt. Vi måste sila och sammanfatta för att komma vidare. Verkligheten är ett oändligt antal detaljer. Ta med det du ser och vill skriva om. Dröm inte om allt du skulle kunna skriva. Skriv varje dag. Hinner inte är inte ett
godkänt svar. Drömmer du om att skriva, men inte anser att du har tid att skriva en kort stund varje dag så går det förstås utmärkt att fortsätta drömma. Sweet Dreams! Beslutar du att skriva en liten stund varje dag kommer du efter en tid att upptäcka att du måste skriva varje dag, att du inte kan undvara det. Skrivandet blir en drog du måste ha för att må bra. Biverkningar? Absolut. Det vore väl underligt om en så underbar drog inte skulle ge några biverkningar när betydligt mildare droger som alkohol och narkotika gör det. Vilka biverkningar? Vill du verkligen veta? Jag skriver bara om mina biverkningar, men jag tror att många passionerade skrivare kan nicka igenkännande. Många andra aktiviteter kommer att framstå som ovidkommande och trista. Skrivandet är en uppslukande, jobbig och ibland alldeles underbar upplevelse.
Fram och tillbaka över Öresund har jag rest under hela mitt liv. När jag kommer till andra städer med färjeförbindelser blir det alltid en tur. När miljoner européer under 1800-talet utvandrade till USA anlände de flesta med båt till New York. På färjan mellan Manhattan och Staten Island får man en känsla av hur det var.
Om och om igen måste du skriva Vi börjar om. Vi ger oss inte. Lars Gustafsson
B ör ja r v i i n t e o m kan vi lika gärna ge upp och dö direkt. Alltså börjar vi om, om och om igen. Att skrivandet främst handlar om begåvning och stundens ingivelse är en idiotisk missuppfattning. För idrottare, hantverkare och musiker är det fullständigt självklart att öva. Björn Borg övade på en garagedörr i Södertälje, om och om igen. Den som vill bli konsertpianist måste öva skalor, om och om igen. Likadant är det för den som skriver. Blir det inte bra – börja om. Blir det bra – skriv vidare. Förvänta dig inte för mycket när du skriver. Det leder bara till besvikelser över alla misslyckanden. Inom det litterära området frodas myten om skrivandet som en slags uppenbarelse. En händelse under gymnasiet punkterade myten. Vi hade läst dikten ”Absentia animi” av Gunnar Ekelöf. Följande rader dröjde länge kvar i mitt sinne: Abraxas abrasax – sats motsats slutsats som blir sats igen – Meningslöst. – Overkligt. Meningslöst. – Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät – och syrsorna filar – Om hösten
För en sjuttonåring var dikten ett perfekt bevis på poetisk ingivelse. Jag var övertygad om att Ekelöf hade skrivit dikten i ett enda långt inspirerat ögonblick. Någonstans hade jag fått veta att
han bodde i Paris, så jag föreställde mig att det var där han måste ha skrivit dikten, i ett enda långt skapande rus. Då berättade läraren att Ekelöf hade skrivit om dikten tiotals gånger. Jag vet inte om det är sant och jag behöver inte veta det, för mig har upplysningen fungerat som en påminnelse om att det är hårt arbete som gäller. Det finns många sätt att öva för dem som inte har skrivandet som yrke. Under många år hade jag inte det. Jag skrev på kvällarna och hoppade över tidningsläsningen de morgnar jag kände att jag ville skriva. När du skriver så skriver du. Tänk inte på något annat. Tänk inte! Skrivandet sitter inte i huvudet. Det är en känsla i hela kroppen och sinnet. Skriv om dig själv. Skriv bara positivt. Var inte självond. Var självgod. Skriv vad du vill göra en dag i en nära framtid. Låt det bli en perfekt dag. Låt inte funderingar om ordval hejda ditt skrivande. Vi ska inte bli fångade av orden. De ska befria oss och fängsla andra. ”Livet berättar inte historier. Livet är kaotiskt och flytande. Det efterlämnar myriader av lösa trådar”, skrev Samuel B. Johnson. Skrivandet handlar om att samla trådarna, att berätta för varandra. Historierna håller kaos på avstånd. Utan berättande förlorar livet sin mening. Du skriver, skriver jag. Händelser ska vara i fokus. Du har säkert både känt och tänkt något om det som hände. Var försiktig med att skriva om det. Tänk efter om du har tänkt på ett sätt som du tror att de flesta inte tänker. Är det så? OK, skriv ned dina tankar. Om du tröttnar på att skriva om dig själv skriver du om en annan person. När du skriver kan du låtsas att du är vem som helst. Du kan vara världens bäste älskare, en idiot, en häst, en bergsbestigare eller vad som faller dig in. Valet är fritt. Skrivandet är fritt och friheten blir större ju mer du övar.
don’t give up ’cos you have friends don’t give up you’re not beaten yet don’t give up I know you can make it good Peter Gabriel – Don’t Give Up
Venedig är kanaler, byggnader och människor som
Ett av de få tillfällen när det kändes som om jag
skapar en stämning som inte finns på någon annan
bestämde var på Marcusplatsen. Kanske för att kame-
plats jag har besökt. Det är den stämningen som bil-
ran blev förvirrad i myllret av människor. Mina ögon
derna försöker förmedla. Hur det kan förklaras i ord vet
svepte över folkhavet för att finna några ansikten som
jag inte, tror inte riktigt det går. Fotografierna fångar
kunde bära en bild. Efter en stund fick jag syn på två
staden på sitt sätt och orden på sitt. På många platser
unga tjejer som matade duvor. Jag fick snabbt ögon-
följer texten och bilderna varandra som två parallella
kontakt med en av dem. Det syntes att hon tyckte om
linjer. I Venedig var det inte så. Orden gick med mig,
att bli fotograferad. Jag tog tiotals bilder av henne innan
kameran gick sina egna vägar, lite som den ville, som
alla detaljer kom på plats.
om det bara var för mig att följa med.
Var närvarande när du skriver Tala när du talar, gå när du går och dö när du dör. zenbuddistiskt talesätt
När du sk r iv e r så skriver du, helt uppslukad av skrivandet. Ignorera allt annat. När du skriver är du en skrivande människa. Ungefär som när du äter – se på maten och njut av den. Ungefär som när du älskar. När du älskar så älskar du. Sitter, står eller ligger du och tänker efter om du duger och om det du gör är bra kan du lika gärna göra något annat – dricka kaffe, gå en promenad eller skriva! Vissa dagar upptäcker du att orden kommer till dig utan att du vet hur. Njut när orden kommer i den ena sköna följden efter den andra. Luta dig tillbaka och skriv vidare, lyckligt leende. Jubla när skrivandet är så underbart att du måste nypa dig i armen för att konstatera att det är sant. När du inser att det är sant skriver du vidare och vidare, tills du blir så trött att du inte tror att du orkar mer. Det gör du! Skriv när du är så trött att du inte tror att du orkar hålla pennan i handen. Det gör du och när du gör det upptäcker du att tröttheten har raderat utrymmet för ovidkommande tankar. Jubla över att all din energi möts i pennspetsen. Våga vara närvarande. Våga vara autentisk. Rädslan för att förlora kontakten med det autentiska är en rädsla för att förlora kontakten med det personliga. Vem är människor rädda att förlora det autentiska till? Vem vinner när det autentiska förlorar? Efterfrågan
på det autentiska stiger när människor upplever att tillvaron i växande utsträckning består av sådant som är till salu. Försäljningen av det artificiella går strålande, men långt ifrån så bra som mediala ryktesspridare gör gällande. Det gäller till exempel nätets möjligheter. Allt finns där sägs det ofta. Det är en våldsam överdrift. Nästan ingenting av det vi vill ha finns på nätet. Sex, närhet, vänner, stränder, städer, mat, bilar och hur mycket annat som helst finns inte på nätet. Vad som finns är information och möjligheter att skicka information, i skriven och talad form, som underlättar förmedling av varor och tjänster. Allt prat om att våra liv håller på att bli virtuella är falskt. Vem tjänar på sådant prat? Alla som får betalt när sådant prat säljs. Ju mer det icke autentiska erövrar vår vardag desto större kommer vår längtan efter att fly från denna vardag att bli. Vi vill vara autentiska. För inte så många generationer sedan var nästan allt autentiskt. Det artificiella har varit ett viktigt inslag i industrialismens moderniseringsprocess. Utedass är mer autentiskt än vattenklosett. Jordkällare är mer autentiskt än kylskåp. Ett autentiskt liv var för inte så länge sedan ett primitivt liv. Därför har längtan bort från det autentiska varit stark. I takt med att det artificiella breder ut sig växer önskan efter det autentiska. Ju mer förädlad mat som kan köpas desto starkare blir längtan efter hemlagad mat. Ofta tar denna längtan sig paradoxala uttryck. Istället för att mätta vårt behov av autentisk mat tittar vi på tevekockar som predikar det autentiska. När vi tittat färdigt går vi ut i köket och fixar något färdiglagat. Romantiken såg det konstnärliga skapandet som frukten av en spontan ingivelse. Den romantiska uppfattningen av skrivandet som en andlig ingivelse har fått många att uppfatta skrivandet som något mystiskt, närmast religiöst. Alla som skrivit länge vet att det
kan upplevas så ibland. När det fungerar perfekt får det oss att glömma. Vi blir så uppslukade av att skriva att vi glömmer att vi skriver. Det har gett upphov till en mystifiering och glorifiering av skrivandet, men det finns många andra former av kreativitet, inte bara det som gäller ord. Musiker, konstnärer, skådespelare, hantverkare och idrottsmän kan berätta om liknande upplevelser. Vid -talets mitt började skrivandet uppfattas som ett hårt och mödosamt arbete. Att övergången till en annan uppfattning ägde rum samtidigt med industrialismens genombrott är ingen tillfällighet. Vilken uppfattning är den riktiga? Båda förstås och båda uppfattningarna finns hos nästan alla författare. Det går, undantagen torde vara så få att det går att bortse från dem, inte att skapa utan någon form av inspiration och det går heller inte att skapa utan hårt arbete. Ibland måste det gå att skriva utan inspiration. Det vet alla som försörjer sig på att skriva. När räkningar ska betalas och bäst före datum har överskridits och betalningspåminnelserna strömmar in nyttar det föga att sitta och vänta på inspiration. Då gäller det att skriva, men det går inte att skriva hur länge som helst utan inspiration, även om det går lättare än vad mindre erfarna skribenter vanligen tror så finns det gränser för hur många tunga stenar som går att rulla uppför bergen. För varje sten som förflyttas utan inspiration kommer skrivaren allt närmare den inspiration den engelske poeten Percy Bysshe Shelley har skrivit om: When my brain gets heated with thought it soon boils and trows off images and words faster than I can skim them off.
Det tycks som om Shelley tänkte med pennan på pappret, att hans penna rörde sig, inte bara på egen hand, utan också med egen hjärna. Andra författare har skrivit något liknande och vad ska en författare tänka när han rycker till och ser formuleringar och tankar han inte anar varifrån de kom.
Närvaron och koncentrationen under dataspelandet tilltalar mig. När dataspelsmässan Dreamhack äger rum i Jönköping sitter tusentals unga i samma rum och spelar. Jag drömmer om liknande mässor för skrivare. I mindre skala upplever jag det under mina föreläsningar när studenterna skriver till musik.
Håll tempot vid tangenterna ju snabbare desto bättre Det ska vara en snabbskrivande penna därför att dina tankar alltid är snabbare än din hand. Natalie Goldberg
S na bbh et e n ä r bå de h y l l a d och förtalad. I en samtid där sport är folkets opium vinner den snabbaste. I ordspråkskulturen hyllas eftertänksamheten. Tänk först och tala sedan. Risken med en utdragen eftertänksamhet är att samtalet har rest vidare medan eftertänksamheten sitter på stationen och funderar över formulerandet. Snabba bedömningar och beslut är nödvändiga i många yrken. Förlagsredaktörer bedömer tusentals manuskript om året. Hur mycket läser de innan de fattar beslut om att anta eller refusera? De läser sällan mer än ett par sidor. Om man tänker efter skulle man tro att man ska tänka efter när man skriver fritt. Sanningen är att inget spolierar det fria skrivandet lika mycket som omsorgsfull eftertänksamhet. Bästa sättet att undkomma tankarna är att skriva snabbt. Följ första bästa tanke. Fundera inte över hur du ska formulera olika tankar. Tänker du för länge försvinner de spontana fria tankarna. Ju snabbare du skriver desto bättre. Ändra inget när du skriver. Försök inte kontrollera det du skriver. Om du börjar tänka att det inte blir bra så blir det dåligt. Försök inte vara logisk och förnuftig. Håll fingrarna i rörelse. Gör inga pauser för att kontrollera vad du skrivit. Kontroll och förnuft kopplar du på efteråt när du bearbetar det du har skrivit. Skriver du fel
så skriv vidare. Redigering av texten sker inte under den första skrivningen. Den sker efteråt. Bry dig inte om stravningen och kommateringen när du skriver. Det kan korrigeras efteråt. Om det dyker upp några skeva tankar under skrivandet ta tacksamt emot dem och skriv vidare. Korrigeringar tar energi från den hjärna som bör röra sig fritt och otvunget under skrivandet. Överväg inte varje ord du ska välja eller hur långa eller korta meningarna ska vara. Fundera inte över hur nästa mening eller nästa stycke eller nästa sida ska se ut. Det enda som händer är att din hjärna riskerar att bli så överbelastad att den går i stå. Du måste lita på din intuition. Den fungerar och ju mer du låter den skriva utan medveten styrning desto bättre fungerar den. Ofta fattar vi de rätta besluten utan att vara medvetna om det. I Strangers to Ourselves skriver Timothy D. Wilson: The mind operates most efficiently by relegating a good deal of highlevel, sophisticated thinking to the unconscious, just as a modern jetliner is able to fly on automatic pilot with little or no input from the human, conscious pilot. The adaptive unconscious does an excellent job of sizing up the world, warning people of danger, setting goals, and initiating action in a sophisticated and efficient manner.
För att hjärnan ska få det intuitiva beslutsfattandet att fungera under skrivandet kan musiken vara till hjälp. Alla vet hur det kan vara när man koncentrerar sig intensivt för att minnas något, ett namn till exempel. Det lyckas ibland inte hur man än anstränger sig. Först när man har slutat anstränga sig minns man det man ansträngde sig för att minnas, därför att vi har slappnat av och låtit hjärnan jobba fritt. Friheten har inga hastighetsbegränsningar. Det gör ingenting om det går för fort, mer än att fingrarna är så snabba
Equality, liberty, humility, simplicity. You glance through the mirror and there’s eyes staring clear At the back of your head as you drink And there’s no time to think. Bob Dylan – No time to think
att de ibland trycker på tangenten bredvid. Det kan alltid korrigeras efteråt. Efteråt är det ingen brådska. I A Sense of Place talar Jonathan Raban om sitt skrivande som en slags dagdrömmande. Han skriver sig in i en trans där han minns allt han upplevt på resan. Han talar om skrivandet som ”ett tillstånd av en nästan transliknande minnesström”. Under dagdrömsskrivandet minns man det man behöver minnas, även sådant som ett ”normalt” minne glömt. Jag tror, säger Raban, att minnet är mer precist på vissa sätt än en bandspelare. Bandspelaren upptar gammalt bråte. Vad den inte upptar är de detaljer, en rörelse på läppen, ett tonfall med en speciell mimik som kastar ett annat ljus på det som sägs, förändrar det.
Om det är så, och jag tror att Raban har rätt, vad betyder det för skrivandet? Att vi ibland bör lägga anteckningsboken och bandspelaren åt sidan och skriva fritt ut minnet.
När kroppen rör sig gör tankarna det också. Det går att skriva när man går. Blir det för många ord kan man stanna och skriva. När tankarna saktar farten är det bara att vandra vidare för att de ska komma i gång igen.
Låt musiken locka fram orden känn rytmen i fingrarna Jag måste oupphörligt återupptäcka mig själv. Det är ett sökande efter det som kan ge mig näring. Ibland är det en smärtsam vandring eftersom vägen är mycket smal. Arvo Pärt
En dag när skrivandet blev extra lustfyllt skrev jag till en enda låt av Bruce Springsteen. Det räckte till en lång text. Jag hade kopierat Janey Don’t You Lose Heart i iTunes ett tiotal gånger och höjt skrivbordet så att jag stod upp och tryckte på tangenterna som en manisk klaviaturspelare i ett rockband. Med volymen rejält uppskruvad skrev jag som en besatt. Händelsen fick mig att börja fundera över vad som händer i min hjärna när jag skriver och att det förmodligen händer något liknande hos andra som skriver till musik. Vad händer när vi lyssnar till musik? Vi kopplar av, eller lite mer precist, så kopplar vi bort den del av hjärnan som vill ha en extra koll på oss. Hjärnan består av olika delar och de olika delarna har olika funktioner. De jobbar alltid tillsammans, därför att de inte kan låta bli och för att det skulle bli besvärligt annars, men olika samhällen och olika yrken har skilda behov av de olika delarna. En förenklad bild anger att en viktig del av hjärnan är logisk och analytisk. En annan del av hjärnan är intuitiv. En del av hjärnan ser mönstret, en annan del förstår det. En del av hjärnan koncentrerar sig på vad som sägs, en annan del på hur det sägs. Spelar
det någon roll vilken hjärna som dominerar? Ja. Skrivkramp inträffar när fingrarna på tangenterna ligger stilla. Ögonen som tittar på den tomma skärmen kan inte få fingrarna att röra sig Varför? Därför att en del av hjärnan inte förmår släppa kontrollen. Den tänker efter före och vill att orden på skärmen ska anlända i logisk följd. En annan del av hjärnan har inga bromsar, den släpper loss och hoppas att begripligheten uppstår under skrivprocessen. Det gör den i regel, och om det inte inträffar kan logiken alltid fixa det i efterhand. De flesta arbetsplatser och skolor fungerar bäst för kontrollhjärnan. Gammaldags undervisning i tyska visar det. Aus bei mit nach von zu. Inga kommatecken, ty vi som känner igen orden är programmerade att rabbla prepositionerna så snabbt att det inte finns tid för kommateringspausering. De sex små orden styr alltså substantivet till dativform. Sådan tyskundervisning är för kontrollhjärnor, om de inte lärde någonting annat så lärde de i alla fall att aus bei mit nach von zu styr dativ. Undervisning och arbetsplatser designade för kontrollhjärnor passade utmärkt under talet. Människor som är mer komfortabla med logik känner sig trygga i yrken som ingenjörer, revisorer och advokater. Människor som har det bättre med intuition och humor – och har en mindre dominant kontrollhjärna – väljer ofta konstnärliga yrken. Hjärnan består av fem delar: frontal, temporal, parietal, occipital och cerebellum. Den frontala delen rymmer mycket som styr planering och självkontroll. Den temporala delen är associerad med hörseln och minnet. Den parietala delen styr i huvudsak våra rörelser. Den occipitala delen är fokuserad på synintryck. Cerebellum, den äldsta delen av människans hjärna, styr våra känslor och planering av våra rörelser.
När vi lyssnar till musik aktiveras alla hjärnans delar. Det finns inget enskilt centrum i hjärnan som tar hand om det som händer när vi lyssnar till musik, lika lite som det finns någon särskild del för språket. Det som händer i hjärnan när vi talar, skriver eller lyssnar till musik är ett extremt nätverksarbete mellan miljarder olika neuroner i hjärnans alla delar. En normal hjärna har neuroner. Hur många det är blir kanske blir lättare att förstå om vi tänker oss hjärnan som en bank där varje neuron motsvaras av en femkrona. Vi låtsas att du beslutar dig för att dela med dig av din hjärnbanks överflöd och delar ut en femkrona i sekunden tjugofyra timmar om dygnet under årets alla dagar. Hur lång tid skulle det ta innan du hade delat ut pengarna? Du skulle behöva leva i minst år. Vad som händer i hjärnan när neuronerna nätverkar är det ingen som vet. Att det händer något i min hjärna som påverkar skrivandet på ett sätt som gör att det blir annorlunda när jag lyssnar till musik är uppenbart. Ibland är min hjärna så trög att den inte vill gå i gång med skrivandet om den inte får en musikalisk inspiration. Jag har inte kommit på något bra skäl för att inte ge den vad den vill ha. Den stimulantia som musiken ger har inga biverkningar. Vad för slags musik jag lyssnar till beror på min sinnesstämning och vilka slags texter jag skall skriva och vilken tid på dygnet det är och vilken årstid det är och en lång rad andra faktorer. Jag sitter inte och grubblar över vilken slags musik som kan passa när jag skall börja skriva. Skulle jag göra det skulle jag förmodligen inte komma i gång med skrivandet. Jag sätter på något som jag tror kommer att passa, om det inte gör det provar jag med annan musik. Det behövs inte särskilt många försök innan jag funnit den musik som får mina fingrar att röra sig.
Klibbiga toner djävla fasoner en taskig text till en mögig melodi bränn era häften och håll sen käften och hör på en låt med känsla i Ronny Åström – Klibbiga toner
Medan jag skriver det här lyssnar jag till musik av Aulis Sallinen. Det är den finska radions symfoniorkester som spelar. Jag köpte LP:n i Helsingfors och spelade den intensivt under några veckor direkt efter hemkomsten från en resa i Finland. Sedan har den stått ospelad i många år. När jag nu lyssnar till den upptäcker jag att det är ett perfekt val. Det är en kall vinternatt och det blåser utanför fönstren i det vardagsrum där jag halvligger i soffan med en bärbar dator i mitt knä. En av husets tre katter ligger vid mina fötter. Klockan är halv fem på natten. Efter en ansträngande gårdag föll jag i sömn tidigt i går kväll och vaknade utsövd vid midnatt. Jag började läsa i Daniel J. Levitins This is your Brain on Music. Det är en inspirerande men krävande bok om vad som händer i hjärnan när vi lyssnar till musik. Jag började skriva i marginalen, men upptäckte snabbt att det blev för många ord. Så jag startade datorn och satte samtidigt på Sallinen. Det har fungerat perfekt. Hur texten skulle ha blivit med en annan slags musik vet jag förstås inte, förmodligen skulle den ha blivit annorlunda. Det går inte att analysera vad som händer när man skriver, så fort man börjar tänka efter hur det fungerar så fungerar det på ett annat sätt. Det går bara på ett mycket grovt sätt att i efterhand gissa sig till, men jag märker att Sallinens musik sänker tempot i min kropp. Jag känner mig avslappnad och allvarlig på ett behagligt sätt, och hjärnan nickar bifall när jag tar korta pauser och tänker efter. Risken med för långa reflektioner under skrivandet är att skrivandet upphör, men nattens ro och Sallinens musik passar väl till mitt sinne denna natt. Den ena raden fogas till den andra, tydligt inspirerad av musiken. Emellanåt minns jag händelser som jag upplevde under de tio
dagar jag reste runt i Finland. Jag inbillar mig – att det är lite barnsligt bryr jag mig inte om – att minnesbilderna från de dagar jag färdades på småvägarna längs den finsk-ryska gränsen på något sätt formar texten, får den att bli lugn.
Vilken musik som passar när man skriver lär man sig efterhand. På nätterna blir det ofta klassiskt. Dessa rader skrivs 00.35 lördagen den 19 april 2008 medan jag lyssnar till Zbigniew Preisners musik från Kieslowskis film Blå.
London kom jag första gången till som tjugoåring.
lar den sig i en byggnad av glas på andra sidan sjön.
Sedan har jag återvänt många gånger. Mitt förhållande
Bilden av kvinnan som tittar på kläder är tagen i East
till staden är schizofrent. Kärlek och hat, irritation och
Ham. Det är sällan läge att vandra in i butiker med
värme blandas på sätt som jag aldrig får styr på. Bil-
kameran som en k-pist på magen. Det gäller att vara
derna på det här uppslaget är från april 2007. Jag var
diskret och inte avslöja att det är fotojakt som gäller.
på plats för att skriva om en bokmässa och stannade
Först valde jag position, sedan väntade jag på att en
kvar några dagar, gick omkring lite i city men tog oftast
kvinna med lämpligt utseende skulle vandra in på rätt
buss eller tunnelbana österut för att komma bort från
plats i den tänkta bilden.
turistinvasionen.
Mannen som matade ekorrar gjorde det i Green Park.
Bilden på paret som sitter och äter är tagen i Dock-
Ekorren som får mat sprang som en lindansare högst
lands. De satt stilla och det var det bara att vänta på
upp på metallstaketet. Det gick snabbt och jag var
att gående i våningen nedanför skulle komma in på ett
osäker på om ekorren på gräsmattan hann springa ur
passande sätt i bilden. Spegelbilden är också tagen i
bilden innan jag hann knäppa.
Docklands. Den gula byggnaden fanns alltså bakom min
Jag bor vanligen på hotell i Bloomsbury. Ett skäl är
rygg när jag fotograferade. Först speglar den sig i en
att det är nära till British Museum. Där är bilden på
stor skulptur av stål som stod i en liten sjö, sedan speg-
pojken och hans mamma tagen.
OMSLAG:omslag Polvall helt
08-04-22
09.14
Sida 1
Tomas Polvall
lust och glädje. Den väcker passionen och självförtroendet när vi skriver. Den bejakar nyfikenheten när vi utforskar städer och erövrar landskap. Den utvecklar seendet när vi fotograferar. Tomas Polvall har gjort reportage från Japan, Indien, Australien, Egypten, Mexiko, Guatemala, USA och de flesta länder i Europa. Han har utgivit en handfull böcker, varav några översatts. Under de senaste åren har han varit en flitigt anlitad föreläsare på gymnasier, folkhögskolor, universitet och företag. I På väg har han samlat sina erfarenheter som journalist, fotograf och föreläsare. www.polvall.com
Bokpro
På väg – Res, skriv och fotografera
På väg – res, skriv och fotografera är en vägledning fylld av
På väg Res, skriv och fotografera
Tomas Polvall