I vardagsrummet

Vissa hus knyter ihop samhället och ger det liv. Vad vore väl en ort utan en plats för kultur och idrott?

TEXT & FOTO: ANNA LENNINGER

Knivsta är den senast bildade kommunen i landet, medelstor till invånarantalet men i topp när det gäller antal barn och unga – cirka en tredjedel av invånarna är under 18 år. Kommunen präglas av närheten till både Uppsala och Stockholm och av att det är enkelt att pendla med tåg till de båda städerna. Vuxna kan lätt lämna orten om morgonen och återvända om aftonen, men barnen blir kvar i sovstaden.

Att få fungerande verksamheter på plats för barnomsorg och skola har varit prioriterade arbetsuppgifter för kommunen. Ett allaktivitetshus som kan nås via cykel och kollektivtrafik är en satsning på unga såväl som på gamla.

Och där ligger det – Centrum för idrott och kultur, CIK, är iögonfallande. Placerat nära järnvägsstationen i Knivsta ligger den 15 000 kvadratmeter stora byggnaden med ett mittskepp om fem våningar och flankerad av två något lägre partier. Flyglarna innehåller en fullskalig ishall och två fullstora sporthallar. Fasaden utgörs av stående panel av obehandlad furu med relativt få avbrott för fönsteröppningar. Byggnaden är en massiv koloss av trä som ensam dominerar ett annars obebyggt område utmed järnvägsspåren.

De slutna fasaderna och de anslutande parkeringsplatserna bär omisskännliga drag av en anläggning för idrott. Med utomhusbanor för landbandy, boule och skolidrott ansluter anläggningen i öster mot en byggnad från 1970talet som bland annat rymmer en simhall.

Över mittskeppets entré står det emellertid tydligt och klart ”Knivsta centrum för idrott och kultur”. I byggnaden finns en scenkonstlokal med sittplats för cirka 400 personer. Planen för en framtida utbyggnad rymmer lokaler för såväl kulturskola som ungdomsgård. – Vi som arbetar i kommunen ska, oavsett vilket uppdrag vi har, arbeta för förbättrad folkhälsa. Kultur och idrott bidrar till hälsa på olika vis, och i olika grad för olika personer, säger Lena Larsson, förvaltningschef för kultur och fritid.

När de olika sfärerna syns i samma byggnad kan nyfikenhet förhoppningsvis väckas och vyerna kanske vidgas. Den som är på väg till en föreställning i teatern kan se in på träning i judolokalen och skolelever på väg till en idrottslektion passerar konstverk i galleriet på väg till sporthallen.

När projektgruppen sökte inspiration till CIK fann de ingenstans i Sverige det slags allaktivitetshus som kommunen önskade. I Danmark däremot finns flera

Knivsta Centrum för idrott och kultur är en stor satsning för en ung kommun. exempel på hur kultur och olika former av fysisk aktivitet samsas om lokaliteter – och med ett friare och mindre tävlingsinriktat förhållande till mått och utformning både inomhus och utomhus än vad som präglar utformningen av svenska idrottsanläggningar.

Fram till 2003 utgjordes det som nu är Knivsta kommun de sydligaste delarna av Uppsala kommun. Kommunen med det gamla stationssamhället Knivsta som centralort består till största del av landsbygd. Vid kommundelningen blev det tydligt att anläggningar för idrott och kultur saknades i den gamla kommunens utkant. Det visade sig också hur svårt det plötsligt blev för föreningar att få tillgång till lediga tider i Uppsalas hallar.

Upprinnelsen till CIK är ett medborgarengagemang som gick under devisen ”Knivsta efter 17”. Invånarna önskade en byggnad med plats och utrustning för en rad fritidsaktiviteter. – Landsorten är långt mer hänvisad till föreningar och andra former av ideellt engagemang för att få viss form av service till stånd än vad som gäller för städer, säger Pelle Mikaelsson, stadsplanerare på Mark och exploateringsförvaltningen. – Fördelningen av resurser är orättvis, men vanan att engagera sig kan trots allt vändas till en styrka.

Idrottens föreningsliv engagerar många och har förmågan att kraftsamla för att driva en specifik fråga. Under tillkomsten av CIK har företrädare för olika föreningar medverkat i planeringen och även bidragit till kostnader för anläggningar utomhus. Kulturens företrädare har däremot inte varit lika framträdande i processen. Enligt Lena Larsson, som 2011 fick i uppdrag att ta fram underlag för vilka verksamheter som skulle rymmas i huset efter att projektet tilldelats en tomt, är kulturens aktörer sällan lika enade kring en frågeställning som idrottens är.

Pelle Mikaelsson är tveksam till om alla funktioner hade byggts in i en och samma stora byggnad om CIK hade planerats i dag. – En stor och sluten byggnad är svår att väva in i en stadsstruktur, det bjuder inte upp till dans i stadsmiljön, säger han och tillägger att det dock tar tid för en ung kommun att bygga kompetens och självförtroende i frågor kring planering och byggande.

»Vuxna kan lätt lämna orten om morgonen och återvända om aftonen, men barnen blir kvar i sovstaden.

Kommunen arbetar med planer för en utbyggnad i västra Knivsta som på sikt gör att CIK bättre integreras i bebyggelsen – kulturhuset blir förhoppningsvis mindre av en solitär.

Lena Larsson tror inte att problemet främst beror på att ytor för idrott tar plats och har stora fasader, utan att idrottsanläggningar sällan tillåts bli de märkesbyggnader och framtidsinvesteringar som de borde vara. Hon tror att planerare och arkitekten delvis har en annan syn på staden och dess byggnader än exempelvis allmänheten har, det vill säga om det är det som sker inne i byggnaden (eller på idrottsplatsen) eller om det främst är den fysiska anläggningen som bedöms.

Samtidigt tycker hon sig märka en förändring. Yngre planerare visar en större ödmjukhet inför den kunskap som företrädare för verksamheterna besitter. Idag bjuds de in till planeringsprocessen i tidiga skeden. – Förr dominerade ekonomiska och ekologiska aspekter, nu tar frågor om social hållbarhet allt större plats. Men alla famlar vi efter vad begreppet egentligen innebär och hur det skulle kunna mätas, säger hon.

Under planeringstiden framkom synpunkter om att is och sporthall borde byggas i ett industriområde i stället för på en tomt som skulle kunna vara av intresse för bostäder. Förvaltningens argument för att en sådan placering skulle göra barn och ungdomar beroende av att bli skjutsade i bil vann dock gehör hos politikerna. Järnvägen har stort inflytande på planeringen, i övrigt har inte frågor om kollektivtrafik inom kommunen varit en stor fråga.

– Det är en sak att hänvisa till kollektivtrafik i Stockholm eller Uppsala. Utanför större tätorten finns inte de förutsättningarna. CIK må uppfattas som om det vore omgivet av parkeringsplatser, men de är färre än vad kommunens norm föreskrev, och färre än vad många invånare önskar, säger Lena Larsson.

– Ett samhälle ordnas och finns till för de människor som ska leva och verka där, därför är det kommunens primära uppgift att utveckla och förvalta de mjuka värdena, säger Pelle Mikaelsson.

– Men, tillägger han, det är lätt att planeringen fokuseras på de tekniska frågorna.

Som företeelse har biblioteket en stark ställning både hos allmänheten och bland politiker.

Biblioteket i Högdalen ligger en trappa upp mellan tunnelbaneperrongen och busstorget.

CIK är en enorm satsning för en kommun av Knivstas storlek. Den väl utrustade scenlokalen, hallarna med tävlingsmått och byggnadens klimatanpassade konstruktion tyder på en ambition att locka externa arrangörer och stora evenemang. Invigningen skedde hösten 2019 och pandemin hann slå till innan huset kunde tas i bruk av en stor publik.

Trots byggnadens stora skala och innehåll är entrén vardagligt intim. Här finns en bemannad reception, ett kafé, sittgrupper, en lek och läshörna för barn och en biblioteksvägg för den som inte hinner i tid till det stora biblioteket som finns i kommunhuset. Under pandemin är det flera hemmaarbetare som bytt ut köksbordet mot en plats på CIK. I det stora huset har det varit möjligt att se andra människor i rörelse utan att trängas.

Om den stora kostymen kommer att kunna fyllas helt får framtiden utvisa.

”Bibliotek” står det med stora bokstäver på taket till en av de låga, smala byggnaderna i Högdalens centrum i södra Stockholm. Bokstäverna är mörkt grå, tydliga och lika flärdfritt sakliga som det omgivande förortscentrumet från sent 1950tal och tidigt 1960tal. Då, när området var nytt, inrättades ett stort bibliotek med entré direkt från gatan. Dagens bibliotek finns en våning upp i en byggnad som ligger rakt över tunnelbanespåren och som tidigare var ett av Stockholms lokaltrafiks lokalkontor. Högdalsbiblioteket nås från en rulltrappa direkt från tunnelbanehallen eller via ett av centrumets gångstråk.

– Under en period var det populärt med tunnelbanebibliotek för att komma riktigt nära de rörliga men flyktiga stadsborna. Detta gjordes inte enbart i förorter som Högdalen och Bredäng utan även på Östermalm, säger bibliotekschefen Anna Ulfstrand. Hon är chef för sju bibliotek i tre olika stadsdelar. I Årsta ligger biblioteket i Folkets hus vid det kulturminnesmärkta Årsta torg. I Älvsjö är biblioteket inrymt i medborgarkontorets byggnad nära bussar och pendeltåg. Pendlare passar på att slinka in mellan tågen för att låna en bok. I Hagsätra flyttade personalen under sommaren ut verksamheten från sin lilla biblioteksfilial till torget för att minska risken för smittspridning. I Östberga är biblioteket en del av ett allaktivitetshus tillsammans med bland annat öppen förskola, fritidsgård och fältassistenter.

Anna Ulfstrand berättar om boende i Östberga som stolt visar upp sitt bibliotek när de får gäster. Där det finns ett bibliotek, där finns det ett samhälle. Biblioteket skickar signaler till de boende att de är värda att satsa på.

Biblioteket är en kulturinstitution med låg tröskel. Museer, konsthallar och teatrar har betydligt svårare att nå ut brett i samhället. Till biblioteket kommer människor i alla åldrar och från skilda samhällsgrupper, även om man inte talas vid vistas man på samma plats samtidigt. Det är dessutom ett av få ickekommersiella rum som samhället erbjuder.

För alla dem som saknar dator eller skrivare i hemmet – och de är fler än många tror, enligt Anna Ulfstrand – fyller bibliotekets service en särskilt viktig roll. Det samma gäller för unga som saknar det lugn hemma som behövs för att klara skolarbetet. – I Högdalen har vi inte plats till fler studieplatser – men det skulle behövas, säger hon och tillägger: – Lokala bibliotek är verkligen utvidgade och trygga vardagsrum.

»Biblioteket är en kulturinstitution med låg tröskel.

Trots tillhandahållande av nya former av informations och mediateknik och olika sociala tjänster är den fysiska boken central. Att låna eller på plats läsa en bok är fortfarande den dominerande anledningen till att besöka biblioteket. Som företeelse har biblioteket en stark ställning både hos allmänheten och bland politiker. Att lägga ner ett bibliotek väcker starka känslor även hos människor som inte själva lånar några böcker. Ett befintligt bibliotek är en central mötesplats och en viktig målpunkt i en bebyggelse. Ändå saknas nya bibliotek som regel vid nybyggnation av stora bostadsområden. Om ett nytt bibliotek trots allt byggs är satsningen på arkitektur viktig, det blir gärna en märkesbyggnad. Anna Ulfstrand har besökt Helsingfors nya centrumbibliotek Ode som uppmärksammats för sin storslagna arkitektur och genom att erbjuda nya funktioner som vidgar och moderniserar bibliotekens roll. Byggnaden rymmer lokaler för evenemang, verkstäder, musik studior, serveringar och solterrass med utsikt över staden. Som en länk inom resurshantering är det möjligt att låna symaskin, luftkvalitetsmätare eller borrmaskin.

– Men människorna riskerar att bli väldigt små i förhållande till arkitekturen, säger hon.

»Att lägga ner ett bibliotek väcker starka känslor även hos människor som inte själva lånar några böcker.

De centrala huvudbiblioteken har dock en annan roll än de lokala – där kan man uppleva sig som en del av hela staden. I stadsdelen och i byn är funktionen en annan.

– Det är vi själva som är biblioteket, säger Anna Ulfstrand.