På ritbordet

Är det dags att väcka sovstäderna genom att se på dem med nya ögon och göra dem till aktiva inslag i en ny stadsbyggnadsidé?

TEXT: CAROLINE DAHL

Pandemin har för många, både vuxna och barn, inneburit att man vistats mer hemma i sitt bostadsområde än tidigare. Möjligen var detta en bubblande trend redan innan pandemin lamslog våra samhällen. Framtidsspaningar har en tid pekat på att automatiseringen och digitaliseringen av våra samhällen kan medföra att vi arbetar färre timmar, av tvång eller självvalt, och därmed kommer att få mer fritid, som vi tillbringar i vår hemmiljö. Även vi i SLU Tankesmedjan Movium tog upp detta – sovstaden vaknar var ett av flera teman i en framtidsspaning som lanserades redan hösten 2017 och som vi bearbetade inför vårt jubileumsår 2020.

Om ingången till den framtidsspaningen var just automatiseringens och digitaliseringens effekter som gjorde en ökad närvaro i hemmet möjlig har pandemin snarare skapat en tvångsförvisning till våra bostäder. Ökad ensamhet och ökat stillasittande är en konsekvens av detta, även om de flesta av oss som har möjlighet att arbeta hemma kanske också uppskattat att kunna slänga in en tvätt i maskin men lite då och då under dagen, och kanske också slippa långa pendlingsresor. Effekter av pandemin tycks också öka intresset för att bo glesare med tillgång till trädgård eller uteplats.

Hälsosam reaktion

Är detta kanske en hälsosam reaktion mot det i decennier förhärskande idealet av täta kvartersstäder? Eller är det faktum att fler vill bo på ”marken” en hållbarhetsutmaning?

Sovstäder definieras – ofta i kontrast till förorten – som en bostadsort som saknar eller har en mycket begränsad social, kulturell och kommersiell service. Ofta finner vi sovstäderna i utkanten av eller i nära anslutning till en större stad, men tillgängligheten med bil till närliggande arbetsplatsområden är ofta god. Det är en välkänd stadsbyggnadstypologi som, från att vara en firad lösning på 1900talets tidiga bostadskriser i form av egnahemsområden, numera föraktfullt betraktas som en ohållbar och konsumtionsdriven villamatta. Finns det mellan dessa två ytterligheter en möjlig framtidsbild i form av en hållbar stadsutglesning, kanske en slags ”lågstad”?

Småhus dominerar

Merparten av Sveriges småhus, 64 procent, är byggda före 1990. Tidigare – före 1930talet – dominerade också nybyggnation av småhus över flerbostadshus. Även under 1970 och 80talen dominerar småhusbebyggelsen i nybyggnadsstatistiken. Antalet nyproducerade småhus nådde sin kulmen under 1970talet med över 400 000 färdigställda småhus. Därefter, under decennierna kring millennieskiftet, sjönk antalet dramatiskt – det gjorde all nyproduktion. Under 2010talet utgjorde småhusbebyggelsen knappt en fjärdedel av nybyggnadsbeståndet.

Sveriges totala antal småhus uppgår idag till drygt två miljoner och är livsmiljö för ungefär hälften av befolkningen. Småhuset är den vanligaste boendeformen bland barn. Hur kan man göra befintliga och kommande småhusområden till en del av en god gestaltad livsmiljö?

»Faktum kvarstår dock – många önskar fortfarande att bo så här, även om det under senare årtionden inte avspeglats i nybyggnadsstatistiken.

Sovstadens ursprung har i stor utsträckning sina rötter i trädgårdsstadens stadsbyggnadsideal, formulerade av Ebenezer Howard under 1800talets sista år. Det var en reaktion på de svåra boendeförhållanden som uppstod i de tungt industrialiserade och urbaniserade städerna i England.

Bildar nätverk

Trädgårdsstaden bygger på en idé om regioner där nya städer bildar nätverk och där tanken är att inga nya samhällen ska hysa fler än 32 000 invånare. Städerna ska etableras i samklang med sin omgivning i ett slags självförsörjande system. Relationen mellan stad och land uttrycks i yta, 1 000 tunnland stad (acres, cirka 400 hektar) krävde 5 000 tunnland produktionsyta (acres, cirka 2 000 hektar) där små och storskalig odling etableras tillsammans med fruktodlingar, betesmarker, skogsmark, lantbruksskolor och odlingslotter.

Även social service som sjukhem och barnhem i form av så kallade stughem, en slags småskalig institutionsform för omhändertagna barn, ska vara en del av den rurala marken utanför staden.

Trädgårdsstadens urbana delar var i tankemodellen strikt funktionsuppdelade och även starkt centraliserade med en hierarki i gatunätets utformning och distributionen av funktioner. I centrum fanns parken och som ringar på vattnet låg bostäder och skolor och i utkanten också fabriker och olika slags arbetsplatser som skulle förse invånarna med sådant som behövs i vardagen.

Individualistisk idé

När trädgårdsstadsidealet kom till Amerika ersattes föreställningen om stad och land som en samhällsgemensam enhet av en individualistisk idé hämtad ur Frank Lloyd Wrights utopiska dröm ”Broadacre City” från 1932. Hans stadsbyggnadsmodell utgick från att varje amerikansk familj skulle få en ”acre”, det vill säga ett tunnland, från den federala markreserven för att kunna etablera ett självförsörjande hushåll.

Modellen innehåller förvisso även andra funktioner som kontor, tågstationen och tåglinjer men utgångspunkten var i huvudsak att all kommunikation skulle ske med bil och att arbetsplatsen fanns någon annanstans än nära hemmet. De självförsörjande delarna ska nog ses i ljuset av den ekonomiska depression som präglade samhället vid tankemodellens tillkomst.

Den explosionsartade tillväxten av småhus i USA skedde strax efter andra världskrigets slut med etableringen av suburbana områden som Levittown, en av de första förorterna i USA som också fick stå modell för många efterföljande.

Modellen byggde fortfarande på idén om det enskilda boendet, kanske som en reaktion på att många europeiska länder valde att uppföra flerbostadshus när de krigshärjade städerna återuppbyggdes.

Omfattande kritik

Kritiken och ifrågasättandet av livet i dessa villaförorter och den livsstil den föder är sedan lång tid tillbaka omfattande och har otaliga gånger speglats i såväl akademin som i populärkultur. Faktum kvarstår dock – många önskar fortfarande att bo så här, även om det under senare årtionden inte avspeglats i nybyggnadsstatistiken.

Kanske kan man säga att det är just genom kommersialiseringen och individualiseringen som begreppet villamatta uppstår som ”föraktad” stadsbyggnadsföreteelse. Från 1980talet och framåt utgår småhusnormen från de så kallade stycketomterna eller fribyggartomterna i städers utkant.

De senaste decenniernas strävanden mot ett mer hållbart samhällsbyggande med närhetsprinciper och skyddandet av jordbruksmark har minskat utbyggnadstakten. En annan sidoeffekt som möjligen också kan skönjas är att de småhustomter som ändå säljs är så små att de inte rymmer mycket mer än bostadshuset. Här finns inte plats för några ekosystemtjänster och självförsörjningsgraden är låg.

Ny stadsbyggnadsidé

Är det dags att tänka om dessa stadens sovstäder och göra dem produktiva genom att integrera dem, som individuella enheter med inspiration från Broadacre – eller som ett regionalt nätverk med inspiration från Garden Cities – i en ny stadsbyggnadsidé?

Illustration: Caroline Axelblom

Under det tidiga hållbarhetsarbetet i Sverige uppstod ekobyar där småhuset var en vanlig bostadstyp. På ekobyarnas riksorganisations hemsida listas idag ett 70tal ekobyar där den gemensamma visionen är hållbarhet och en kretsloppsbaserad livsstil. Många av dem betonar social gemenskap och en enkel livsstil som värdeord.

»Hur kan man göra befintliga och kommande småhusområden till en del av en god gestaltad livsmiljö?

Liknande målsättningar speglades också i projektet ”Sea Ranch” som utvecklades under 1960talet i norra Kalifornien. Projektet vände sig kraftfullt mot efterkrigstidens ”suburbias”, det vill säga de amerikanska förorternas, massproducerade enfamiljshus. Projektet byggde på gestaltningsprinciper som handlade om respekt för naturen, ickeelitistisk gemenskap, rimliga storlekar på husen och en enkel estetik.

Del av visionen

Även tillgång till kusten, återplantering av skog samt att skapa vandringsleder, rekreationsmöjligheter och odlingslotter, var en del av visionen. Landskapsarkitekten Lawrence Halprin var en av arkitekterna bakom projektet Sea Ranch och är säkert en bidragande orsak till att arkitekturen, i ett geografiskt utsatt läge, har en så kvalitativ relation till naturen.

Sea Ranch, liksom många ekobyar, finns i en rural kontext. Hur kan man i planeringen ta lärdomar från dessa och applicera dem på mer stadsnära eller kanske till och med urbana lokaliseringar? Hur hanterar man i så fall ett ökat markanspråk?

På europeisk nivå har begreppet ”urban metabolism” dykt upp under senare år. Begreppet anspelar på de system och flöden av material och energi som människans livsföring och boplatser kräver. Men det är också en slags vision om en ny relation mellan människa och miljö i en antropocen tidsålder, där relationen oss emellan inte längre är en dikotomi.

Levande städer

Visionen kretsar kring levande städer där tankebanor som samevolution och interaktion mellan människa och miljö ska överbrygga tidigare motsättningar. Tankemodellen bygger vidare på en idé om transformation – inte konsumtion – av naturresurser, material och energi i cirkulära processer. Dessa transformationer ses då som möjliga att ”bebo” i nya boformer som är dynamiska och responsiva. Frågan är om det innebär en form av upprättelse av boendet om det omvandlas till något som bygger på mer och annat än att ”sova”. För visst kan man ana en slags föraktfull betraktelse i begreppet sovstad, kanske i kontrast till de mer produktiva begreppen industriområde och arbetsplatsområden.

Kanske är det genom att betrakta villamattan och sovstaden som en del i en sådan transformativ tankemodell som det går att finna en relevans för den i samtiden. Något som går bortom ”att sova” till att handla om att ta en plats i anspråk och att produktivt interagera med den på ett sätt som alstrar något mer. Hur det ska ske är svårare att säga – men tänk om sovstaden snart är en levande metabolistisk stad? Det kanske är värt att ge den idén lite utrymme – både i tanken och på marken?