Träden bland bladen

LEDARE

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

Skogen gick fram och ställde sig tätt intill det gula hyreshuset. Där slutade staden. Tallarna tittade in genom mitt fönster på morgonen. I gläntan vajade gungorna tomt när barnen gått hem. Myror stegade över det styva linnetyget, utbrett över marken i väntan på att kopparna i kaffekorgen skulle ta plats. Jag slog sönder min tå mot en tallrot.

Barndomsminnena sitter som avtryck i kroppen. Träden är evigt förbundna med mitt väsen. De är större än jag. De lever i en annan tid, den långa tiden, jag i den korta. De vakar vänligt över världen, de vet allt, men gör inget. Fast – är det verkligen sant?

Magnoliafikusen, som växer i östra Australien, är ett vidlyftigt träd med flera stammar som kan bli upp emot åtta meter långa. Det trädet spelar en avgörande roll i filmen The Tree. Filmen handlar om en familj som är bosatt under en gigantisk magnoliafikus. Trädet vakar över dem, är en värld i sig, ett hem. Hos trädet är flickan Simone hemma bland grenarna, här har hon sovplatser och ting, vimplar och lyktor. Hennes tillvaro finns mellan dröm och verklighet, eller rättare sagt: hon är öppen inför allt levande som finns i världen; allt är ett och möjligt.

Katastrofen drabbar familjen när pappan i familjen dör i en plötslig hjärtattack (i sin lastbil, just när han avslutat ett uppdrag med att flytta och transportera ett helt hus, han är åkare) och lämnar sin fru, Dawn, ensam med fyra barn. Den åtta- eller nioåriga Simone är övertygad om att hennes pappa lever kvar i trädet, hon pratar med honom där, hänger upp hans klocka i en av grenarna, den hon skulle få av honom på sin födelsedag – se där, tiden! – och lyckas till slut också få sin mamma att söka tröst och kraft i trädet. Dawn rullar ihop sig som ett djur, somnar en stund bort från sorgen, omsluten av de gigantiska rötterna.

Men det råder svår torka, trädets törst startar en process i huset – grodor dyker upp i avloppet som det första tecknet på att någonting inte står rätt till i världen längre. En gren rasar in över mammans sovrum. Hon förmår inte ta bort den, utan sover med grenen över sängen, bland bladen. Grannarna förfasar sig över rötter som inkräktar på deras mark.

Familjens sorg tar sig olika uttryck, men den tar plats, påverkar dem själva och omvärlden; den stör. Kaos råder över ordning. Då träder den rationella världen in, förkroppsligad av en rörmokare. Ordningen tränger sig på, tar sig bokstavligen in i familjen, utgör ett hot mot Simone då mannen inleder en relation med hennes mamma. Han vill fälla trädet, det är det enda vettiga. Någonstans, säger han, måste respekten för naturen ha en gräns. Men inte för barnet, inte för Simone. Att fälla trädet är som att låta världen dö. Hon vägrar gå ner ur kronan. Trädfällarna tvingas packa ihop och åka därifrån.

Sedan kommer den riktiga katastrofen. En cyklon. Huset under trädet förintas. Den gigantiska magnoliafikusen ger upp, den faller med rötterna blottade. Den har slutligen släppt taget, den låter familjen bryta upp; målet är okänt, kanske hittar de ett tält att bo i någonstans, en tydligare plan än så krävs inte vid en omstart. Men mellanpojken, han som agerar i det tysta, planterar utan åthävor ett litet skott i jorden innan de far iväg.

Träden står tysta som älgar, skriver poeten Göran Palm i dikten ”Fyra strofer om träd”: de måste tänka på att de bär krona. Vid stammarna där nere väntar barnen på löv.

Den här gången, i STAD 33, låter vi träden breda ut sig och ta så gott som all plats bland bladen.

ILLUSTRATION: CAROLINE AXELBLOM