LEDARE: Livet efter detta

Livet efter detta

Staden och dess kärna står inför ett historiskt paradigmskifte när våra levnadsmönster förändras radikalt, såsom de gör just nu. Under pandemin har vi tvingats leva på ett sätt som i mångt och mycket går stick i stäv med mänskligt beteende. Hålla avstånd. Undvika varandra. Helst handla på nätet. Pandemin har sannerligen satt fart på den omställning som handeln, och därmed stadskärnan, sedan ett bra tag står inför. Vad ska stadskärnan vara?

Förra gången stadskärnan hamnade rejält i fokus var på 1980-talet. När man vid den tiden börjar intressera sig för staden, för stadsborna och därmed stadslivet, kallas den centrala delen av staden fortfarande för city. City var liktydigt med handel. Biltrafiken hade under 1960- och 70-talen släppts in i city, som därmed börjat förlora i attraktionskraft. Köpcentrumen i städernas utkanter expanderade kraftigt. Dit var det lätt att ta sig med bil. Köpcentrumen hade börjat vinna stora marknadsandelar på stadskärnans bekostnad.

Men en stadskärna är ju så mycket mer än handel! Det insåg den nya generation av stadsträdgårdsmästare som vid den här tiden hade tillträtt runt om i landets kommuner. Stadskärnan ska också vara platsen för upplevelser, händelser, rekreation och sociala möten. Det var hög tid att se att även andra dimensioner än de rent gestaltningsmässiga var viktiga i det offentliga rummet. Vad ska staden vara? frågade man sig. Vad ska den innehålla? I många svenska städer lade såväl politiker som planerare pannan i djupa veck och funderade över hur de skulle gå tillväga för att förvandla ”city” till ett mer mångfasetterat och levande stadsrum.

Det krävdes nya strategier, inte minst för att öka insikten om stadskärnans identitet och själ. Då handlade det om att ta tillbaka mark för stadens invånare och ge plats åt annat än trafik.

Flera nytänkande stadsträdgårdsmästare blev tongivande i utvecklingen av stadskärnan på 80- och 90-talen. De hämtade kunskap och inspiration ur en långvarig och stark parktradition och applicerade den på stadens offentliga rum som medel för att uppnå sociala mål: att staden är till för människan, att det är innehållet och inte formen som är det viktigaste.

Gågatorna kom till vid den här tiden, liksom utsmyckningar, aktiviteter och händelser. Fram växte insikten om att en stadskärna kan bidra till att ge staden en stark identitet. I början av 2000-talet pågick diskussionen för fullt om vilka strategier som var bäst för att skapa en attraktiv stadskärna – somliga blickade bakåt, lutade sig mot beprövade metoder och hämtade inspiration från gamla tider, andra ville mer och annat, och skapade något nytt och eget. Sedan 80-talet har det redan gått flera decennier och diskussionen är mer aktuell än någonsin. Staden och stadskärnan står återigen inför stora utmaningar – vad ska den vara nu, i vår tid?

Längtan efter gemensamma upplevelser, möten och samvaro har inte varit så stor på länge. Går vi en ny dekadens till mötes, som förr efter krig och farsoter? Blir stadskärnan för en tid en intensiv plats för upptåg och karnevaler, bryter ett hejdlöst firande ut när vi väl tillåts att närma oss varandra fysiskt igen?

Vad blir kvar efter en sådan tid i en redan tynande stadskärna som står inför ett skriande behov av omdaning? Vilka innovationer och nyskapande tankegångar, lärdomar och utvecklingsmöjligheter kommer ut ur det, månntro?

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD