STAD 44 – Debatt och reflexion om urbana landskap

Debatt och reflexion om urbana landskap

Stad i väst Borås

STAD #44

TIDSKRIFTE N

STAD

Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskning och praktik för hållbar stadsutveckling. Tidskriften STAD ges ut av SLU Tankesmed jan Movium som arbetar med stadsutvecklings f rågor och fi nns vid SLU. movium.slu.se

CHEFREDAKTÖR

Titti Ols son, 040-41 52 13 titti.olsson@slu.se

ANSVARIG UTGIVARE

Titti Olsson titti.olsson@slu.se

REDAKTION

Karin Andersson

Kolbjörn Guwallius

Lars Johansson

Lena Jungmark

Anna Lenninger

OMSLAGSILLUSTRATION

Sofia Scheutz

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Olle Sundin, Södra tornet

ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08-644 79 60 annons@mediarum.se

PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften STAD , eller mejla movium-prenumeration@slu.se eller ring 040-41 50 16

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr Utlandsprenumeration Europa 596 kr Studentpris 300 kr (SLU-student – läs mer om våra prenumerationser bjudanden på movium.slu.se)

ADRESS

SLU Alnarp

SLU Tankesmedjan Movium Box 190 234 22 Lomma

TRYCK

TMG Öresund, Taberg, 2024

ISSN 2001-631x

Följ oss!

Du har väl inte missat SLU Tankes medjan Moviums nyhetsbrev?

Här publicerar vi krönikor, debatter och intervjuer och berättar om våra projekt, publikationer och arrangemang.

Teckna dig här för att följa oss kontinuerligt! movium.slu.se/ nyheter/nyhetsbrev

Utgivning 2024

STAD NR 45

Stad i norr – Kiruna

STAD NR 46

Stad i öst – Visby

STAD nr 47

Stad i skog

På movium.slu.se och på Facebook berättar vi mer om innehåll och gäster på våra tidningssläpp. Välkommen!

Vi gör STAD!

Tidskriften STAD är en av SLU Tanke s medjan Moviums profilprodukter. Movium agerar utifrån devisen urban natur – human stad. Forskning, planering, design och förvaltning av urbana landskap står i fokus för vårt arbete. Utgångspunkten är att se utemiljön som en oumbärlig resurs i skapandet av attraktiva och hållbara städer.

VÄXTKÄRL KOLONN

FORMGIVARE JESPER STÅHL, 2022

100% ÅTERVUNNEN ALUMINIUM

Till den som vandrar

Att hitta i städer eller på främmande platser där man aldrig varit förut är en utmaning – ja, det kan vara en prövning även när man är bekant med miljön och borde veta var man är. Fler kvinnor än män jag känner har dåligt lokalsinne, hos somliga verkar det vara helt obefintligt, vilket kan skapa stor stress. Jag har själv dåligt lokalsinne. Men det har faktiskt blivit bättre. Jag har liksom skärpt mig, ja, kanske helt enkelt blivit mer närvarande.

Förr kunde jag bara hänga på den som hittade bättre än jag – jag har alltid haft sådana vänner. När vi väl var framme visste jag aldrig hur vi hade tagit oss dit. Jag hade slappnat av och, min vana trogen, bara gått och babblat och inte lagt märke till hur vi gått. Jag var då alltid lika rädd för att bli lämnad på platsen för att på egen hand försöka hitta tillbaka. Det var som om platsen bestämde över mig och att jag inte kunde ta kommandot.

Av någon anledning finns det städer där jag till min egen stora förvåning hittat rätt bra direkt. Rom är en sådan stad, och Lund. Hur kan det komma sig? Har jag levt ett liv i dessa städer tidigare? I Rom hände något stort när jag skulle leda en vän till en plats där jag varit en gång tidigare. Lite fel blev det först, men vi kom ändå dit, hurra! Jag blev imponerad av mig själv och självförtroendet växte. Jag glömmer det aldrig.

Men jag har också upptäckt att det kan hända någonting med en bara man tar sig tid. Då kan man behålla lugnet även om man tappat bort sig. Den som inte har så bra lokalsinne kan hämta stöd i Rebecca Solnits bok Gå vilse som handlar om ovisshet på flera plan, både i den yttre världen och inom en själv. Den handlar om landskap inuti landskap, rum inuti rum. Den som aldrig har gått vilse, menar Solnit, har inte heller levt, det leder till undergång. Att förlora sig men ändå vara vaken öppnar det okända land – det terra incognita – som ligger mitt emellan. Där kan man upptäcka saker.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse, skriver poeten Tomas Tranströmer.

I STAD 44 har vi rest västerut, till Borås. Borås är känt för sin stora Pinocchio-staty av Jim Dine. Walking to Borås heter den. Jag befinner mig i Borås när det är som kallast i januari och kommer av en slump, vandrande till fots, rakt på Pinocchio bakifrån. Han går mot stan med bestämda steg i ett virrvarr av vägar. Borås är omringat av bilar, stora trafikleder går rakt genom stan: här saknas en ringled.

Men inne i själva stadskärnan är den som går välkommen. Överallt är det gångfart som gäller. Trottoarerna är, trots den stränga kylan och rika snömängden, helt torra och jag känner mig upplivad – har de golvvärme här? Ja, det har de faktiskt. Det kostar en del, får jag veta, men det är spillvärme som används för att hålla trottoarerna torra för dem som går och cyklar. Det finns ingen ekonomisk beräkning som visar om detta är lönsamt eller bara dyrt – men vem kan räkna ut vad aldrig inträffade halkolyckor kostar? Vem kan i ekonomiska termer uppskatta vad det betyder att våga befolka stadens gator även en sen vinterkväll? Jag tror det är lönsamt.

Att gå i Borås gör mig glad, inte minst tack vare all offentlig konst som möter den som går, och som skapar nyfikenhet och lockar till mer utforskande av staden. Jag ger mig i tanken ofta hän i en främmande småstad och överraskar mig själv med känslan av att här skulle jag ju kunna bo! Ja, varför inte? Välkommen till Borås!

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

ILLUSTRATION: SOFIA SCHEUTZ

Designer Julien De Smedt

Barn eller bilar på gatorna?

Planeringen brister i England.

PLANERING Nyligen publicerade den engelska organisationen Playing Out sin senaste enkät om projektet Play Streets Impact: Residents’ Survey Report 2023, se playingout.net.

Enkäten följer upp tidigare undersökningar och beskriver på vilka s lags gator, i vilka typer av bostadskvarter som gatulek äger rum samt v ilka som deltar: barnens ålder, föräldrarnas åldrar och tid på gatan med b arnen, vilka som organiserar den tillfälliga avspärrningen av gatan, med mera. Enkäten återger också undersökningar om hur leken på gatan g ynnar barnens fysiska och mentala hälsa, deras kamratkontakter och skolprestationer liksom hur folk som bor vid gatan uppfattar och värderar den förvandling som sker när gatan under viss tid stängs av för biltrafik för att ge kvarterets barn plats att leka på.

Projektet är ett typiskt engelskt gräsrotsprojekt. Det började 2009 i

Bristol med att två unga mammor tog initiativ till att under viss tid på dagen blockera gatan där de bodde för biltrafik. Kvarteret erbjöd få lekmöjligheter utomhus för barnen.

Nödvändigheten av projekt som Play Streets torde bero på bristen av en ”barnvänlig stadsplanering”. Som läsare av rapporten undrar man om och hur stadsplanerare i England uppmärksammar barns behov av tillgång t ill plats att leka på. Man undrar också om stadsplanerare och politiker i Bristol och i de många andra engelska städer dit gräsrotsrörelsen nu nått tar intryck av projekten med lekgator.

Man anar att en frivillig organisation som Playing Out är nödvändig därför att barnperspektivet har svårt att göra sig gällande i engelsk stadsplanering. Samtidigt finns i England den ovanliga, hängivna och skickliga yrkeskategorin playworkers. Det finns också mycket intressant litteratur om betydelsen av lek för barn. Detta hittar man inte i många andra länder. Men varför finns det inte bättre utemiljöer för barn i deras bostadskvarter än tillfälligt avstängda gator?

MARIA NORDSTRÖM

Skapa stadsmiljö för barn

Tio kvaliteter visar barnvänlighet.

PLANERING Vad är en barnvänlig bebyggd miljö, hur skapas den och av vem? Frågorna ställs i en nyligen publicerad forskningsöversikt, Barnvänlig bebyggd miljö – vad krävs? från SLU i samarbete med Arkus.

Författarna Märit Jansson och Emma Herbert går igenom forskningsresultat från 88 vetenskapliga publikationer om ”barnvänlig bebyggd miljö” och listar tio kvaliteter som ska ses som olika aspekter av en helhet:

• E n stor variation av både gröna miljöer och andra platser

• T illgänglighet som gör det möjligt för barn att nå platser på egen hand

• E n ren miljö

• S äkerhet och trygghet

• F rihet som utgår från barns rörelsefrihet

• M ångfald av möjligheter för lek och aktiviteter

• Möjligheter för att påverka sin miljö

• Miljöer som stödjer utveckling och kompetensbyggande

• P latsanknytning som skapar en känsla av tillhörighet

• Inkludering, platser där barn är välkomna oavsett sociala förutsättningar

Rapporten kan laddas ner på slu.se, sök på titeln.

TITTI OLSSON

Kajen vid Malmö inre fyr den 22 december.

Drabbande översvämningar

Små marginaler när havet stiger.

KLIMAT När stormen Pia drog in över södra Sverige strax före jul steg havet i södra Öresund med omkring 1,3 meter över det normala. Det är marginaler som knappt finns i Malmö. Kanalen runt Gamla staden fylldes till brädden och vid h amninloppet slog vågorna upp över kajkanterna. Höststormen Babet med högvatten i de västra delarna av Östersjön ödelade två månader tidigare stora delar av strandklitterna i Falsterbo och bidrog till omfattande erosion även på andra sträckor längs sydkusten. Även i Tyskland och Danmark blev det översvämningar.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Istället för att fälla

80 år gammal ek flyttades.

STADSTRÄD En ek på nästan 100 ton med 80 år på nacken flyttades i oktober i Ängelholm för att ge plats åt en planerad väg och ett parkeringshus. Eken ska få leva vidare i en p ark några hundra meter från uppväxtplatsen.

– I stället för att fälla eken väljer vi att flytta den till den nya platsen, där det ska anläggas en park. Eken kommer att tjäna ett högt syfte där som parkens smycke men också med att fördröja kraftiga regn och ge välbehövlig skugga, sa Annica Jörgensen, parkingenjör på Ängelholms kommun till Sveriges Radio.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Publika parker stadsrum MODIGA och

18 april i Lund

konferenstema: modiga stadsrum Den gröna omställningen kräver många svåra och modiga beslut. Vilka beslut fattar vi idag som framtiden kommer att betrakta som modiga?

Heldag med presentationer, paneler, utställare och nätverkande. Kom till Lund och bli inspirerad och provocerad. Hur de gör i Paris och på andra platser i Europa? Nätverka med branschkollegor, utställare och representanter från SLU Tankesmedjan Movium, värdstaden Lund och våra samarbetskommuner Helsingborg och Malmö. Välkommen till Publika parker och stadsrum 2024. Vi startar med guidad stadstur och konferensmiddag redan den 17 april, om du vill.

Anmälan och all info om konferensen finns på movium.slu.se

FOTO: ÄNGELHOLMS KOMMUN

Eken före flytten.

FOTO: KOLBJÖRN

Foto: Kristina Strand Larsson

Sommargata året runt

Blir permanent gågata.

STADSRUM En av Malmös så kallade sommargator – gator som stängs för biltrafik under den varma delen av året – byggs om och permanentas som gågata. Det är Friisgatan som efter sex år får ny markbeläggning, markplanterade träd och bilförbud. En undersökning har gjorts bland boende, besökare och verksamheter inför beslutet och enligt kommunen var de flesta positiva till förändringen.

Förutom att ny växtlighet bidrar till den biologiska mångfalden och krontäckningsgraden i området hoppas kommunen göra gatan mer trivsam när utrymme kan tas till sittplatser, cykelparkeringar, uteserveringar och tillfälliga evenemang. Byggstarten är planerad till hösten. KOLBJÖRN

Dags för konferens!

Publika parker och stadsrum i Lund.

STADSRUM Vilka beslut fattar vi idag som framtiden kommer att betrakta som modiga? Världen förändras snabbare än någonsin och beslut måste fattas trots en ökad komplexitet och osäkerhet. Vi som jobbar med st adsutvecklingsfrågor måste ha mod att testa nytt men också mod att göra fel, att säga nej och att låta bli. Vi måste vara lyhörda för omvärlden och fortsätta att ligga i framkant.

Mustisk videobutik

Konstnärskollektivet slog till igen.

GATUKONST Strax före jul dök den upp, en videobutik på ett par decimeters höjd i centrala Malmö. Fylld med detaljerade miniatyrer av allt som hör VHS-uthyrning till, men skruvat i ordlekar som visar att den riktar sig till möss. I butiken View-mauster kan man bland annat hyra Råttan som visste för mycket med Chevy Cheese

Vi måste ta ansvar men våga släppa kontrollen ibland, och ta risker med det som är annorlunda, för att skapa goda livsmiljöer som får såväl männis kor som djur och växter att frodas.

Förutom mod behöver vi också inspiration och nya perspektiv och det kommer vi att erbjuda er på vår konferens Publika parker och stadsrum, i år med temat modiga stadsrum! Kom till Lund den 18 april. Välkomna redan dagen innan för guidade stadsturer i Lund med konferensmiddag i anrika Sten Bromansalen på Grand Hotel. Läs mer på movium.slu.se.

FREDRIK JERGMO

och Varning för Jarlsbergligan med Gösta Edam.

Installationen är förstås ett projekt av det anonyma konstnärskollektivet Anonymouse, som under några års tid har monterat institutioner i musstorlek i källargluggar runtom i Malmö men också på andra orter i Sverige och världen. Var och med vad de dyker upp nästa gång är det ingen som vet.

Följ mössens äventyr på Instagram: @anonymouse_mmx KOLBJÖRN GUWALLIUS

Videobutiken på Stora Nygatan i Malmö blev som vid tidigare tillfällen snabbt ett välbesökt utflyktsmål inte bara för möss utan även för människor.

GUWALLIUS

Visionsbild för Friisgatan i Malmö.

ILLUSTRATION: MALMÖ STAD

Clemenstorget, Lund.

FOTO: KRISTINA STRAND LARSSON

Cykeltak Quattro med integrerad LED-belysning ihop med laserskurna och perforerade väggar ger ett spännande intryck. Här tillsammans med cykelstället Hook.

blidsbergs.se

MÖBLER FÖR OFFENTLIG MILJÖ

Soffor, bänkar och stolar Bord och bänkbord Cykelparkering Papperskorgar och källsortering Planteringskärl

Victor Stanley RB-28 i din favoritfärg.

wesp.no

+47 67 17 75 00

TEMA: Stad i väst – Borås

Borås är känt för sin textilindustri men har utvecklat en parallell identitet som konststad. Här regnar det mest i hela landet och bilarna dominerar. Borås vann nyligen pris för sitt nya stadsbyggnadsprogram som ska skapa ett kilometerlångt grönt stråk längs Viskan.

TEMAILLUSTRATIONER: SOFIA SCHEUTZ

Vad vet du om Borås?

Hur lyder berättelsen om den gamla textilstaden Borås? Kolbjörn Guwallius har dykt ner i historien.

TEXT: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Frågar man folk vad de vet om Borås kommer ofta snabbt några mindre smickrande svar: det är en tråkig stad, en regnig stad, en stad med motorväg rakt igenom centrum och en stad där textilindustrin har lagt ned. Men det finns mer att säga.

Centrala Borås utgår från en rutnätsplan öster om Viskan som kom till efter en stadsbrand i slutet av 1600-talet. Staden hade grundats bara ett sextiotal år tidigare. På grund av ytterligare en stadsbrand i början av 1700-talet och två på 1820-talet finns inte mycket bebyggelse som är äldre än så kvar i staden. Bakgrunden till stadens grundande var konflikter mellan bönder som sålde hemslöjdsvaror runtom i trakten och ett statligt regelverk som krävde att all handel skulle ske i en stad så att varorna förtullades.

Egen stad

Vid kyrkbyn Torpa vid ån Viskan lät kung Gustav II Adolf bönderna uppföra sin egen stad som ett sätt att skattereglera deras gårdfarihandel. Samtidigt fick de nya borgarna monopol på den. Den som inte ville ta sin handel via den nya staden fick upphöra med den.

Detta bidrog till en stark inflyttning av hantverkare och handlare som sedan reste runt på landsbygden men hade Borås som bas. När handelsmonopolet upphörde under 1700-talet växte staden långsammare, men ett större uppsving skedde under 1800-talet i och med industrialiseringen. Samtidigt fortsatte gårdfarihandeln. Så sent som 1878 stod det i Nordisk Familjebok att Borås fortfarande utgjorde ett centrum för den.

Känd knalle

Sjuhäradsbygdens gårdfarihandlare kallades för knallar. En företagare som började som knalle var Algot Johansson, född 1886. Tack vare ett hopsparat mindre startkapital och ett lån kunde han etablera en mindre textilproduktion i Borås. Då fanns i staden redan bland annat flera bomullsväverier som hade etablerats i mitten av 1800-talet. Den lokala tillgången på tyg gjorde orten idealisk för textilproduktion.

Familjeföretaget tillverkade framför allt arbetskläder. Verksamheten expanderade till större lokaler även om företaget länge också anlitade ”hemsömmerskor”, kvinnor som hämtade ut tyger och sedan levererade kläder de hade sytt i bostaden. Produktionen utökades med löpandebandproduktion och ett bredare sortiment och Algots växte efterhand till Nordens största konfektionsföretag.

Importerade kläder

Ett drygt decennium efter andra världskriget började det bli allt vanligare med importerade kläder och andra textilvaror. Utvecklingen av produktionen i andra delar av Europa samt Asien i kombination med bättre transportmöjligheter gjorde att svensk tillverkning fick allt svårare att hävda sig i konkurrensen.

Eftersom Borås industri till så stor andel var inriktad på textil drabbade textilkrisen staden hårt. Under 15 år förlorades omkring 13 000 arbetstillfällen i branschen på orten, varav över 4 000 på Algots. 1977 var framgångssagan slut i och med att företaget gick i konkurs.

Textil- och konfektionsverksamheten är ännu närvarande i Borås även om mycket av dagens produktion ligger utomlands. Ellos, Fristads och Gina Tricot är några av de företag som finns på orten i nutid. →

»Den lokala tillgången på tyg gjorde orten idealisk för textilproduktion.

»1977 var framgångssagan slut i och med att företaget gick i konkurs.

Högskolan grundas

1977 grundades Högskolan i Borås, som har bidragit till stadens utveckling de senaste decennierna. Här finns bland annat Sveriges största bibliotekarieutbildning med 160 nya studenter på kandidatprogrammet varje år.

Borås kallas ibland för Sveriges regnigaste stad och det är inte bara ett dåligt rykte. I SMHI:s statistik har staden med nästan 1 100 millimeter den högsta genomsnittliga årsnederbörden bland mätstationerna i en större stad.

Borås har också i långa tider beskyllts för att vara en tråkig stad. Sannolikt spelar närheten till Göteborg in i omdömet. Sveriges andra stad kan nås med tåg och bil på mindre än en timme. Där händer fler saker, och Göteborgs utbud lär påverka det möjliga utbudet i Borås.

Huvudlöst byggd

För den som bara passerar Borås på riksväg 40 mellan Jönköping och Göteborg framstår staden som huvudlöst byggd. På modernistiskt vis går den fyrfiliga motorvägen på en lång viadukt rakt igenom tättbebyggt område, trots att den hade varit möjlig att dra i en båge söder om staden.

När den så kallade stadsmotorvägen invigdes sommaren 1970 efter fyra års byggtid var den ett av sin tids dyraste infrastrukturprojekt. 400 lägenheter hade rivits för att ge plats åt trafiken. Vägen motiverades med att den skulle ge renare luft, men det var i jämförelse med att behålla en riksväg som följde stadsgatorna längs en bitvis krånglig rutt. →

»Vägen motiverades med att den skulle ge renare luft …

”Den nya stadsmotorvägen kommer huvudsakligen att fungera som infart och därför har det varit naturligt att dra den rakt genom centrum”, sa gatuchefen Carl-Erik Ekman till Dagens Nyheter en månad före invigningen.

Önskad stad

Artikeln beskriver hur ”äldre och saneringsmogna stadsdelar har fått stryka på foten”, ett språk som i nutid hade fått vilken stadsantikvarie som helst att bromsa och tänka till kring vilken stad man egentligen vill ha. På flygfoton från tiden före motorvägen syns finmaskiga kvarter och egnahemstomter som några år senare hade ersatts av ett storskaligt trafiklandskap.

I nutid har Trafikverket uppmätt nästan 20 000 fordon per dygn på sträckan och mycket tyder på att en stor del av trafiken trots förhoppningarna är genomfartstrafik. Bullret och föroreningarna f rån vägen har debatterats i decennier. För drygt 30 år sedan återvände DN till platsen och intervjuade en pensionär som bara såg betong från köksfönstret och inte kunde använda sin balkong intill viadukten på grund av buller och avgaser.

En ny sträckning av riksväg 40 söder om Borås har diskuterats. Kommunen har för länge sedan insett att trafikbuller inte skapar en bra stad och man vill inte ha trafik som enbart är genomfartstrafik. Dessutom transporteras stora mängder farligt gods på vägen.

Trafiken ökar

Enligt översiktsplanen förväntas den tunga trafiken öka i takt med att hamnen i Göteborg byggs ut. Mycket av trafiken mellan Göteborg och Stockholm har också flyttats över på riksväg 40 och E4 när nästan hela sträckan har fått motorvägsstandard och det är den kortaste vägen. I kommunens långsiktiga vision ska genomfartstrafiken flyttas utanför stadskärnan. Men Trafikverket har hittills inte sett en flytt av vägen som samhällsekonomiskt lönsam. För att vägen inte ska korka igen vill myndigheten hellre att boråsarna förmås flytta över den lokala trafiken till mer hållbara färdmedel.

Borås är en växande stad med ungefär 75 000 invånare i tätorten. Enligt översiktsplanen ska kommunen vara ”livskraftig, attraktiv och hållbar”. Som en del i det välkomnades Götalandsbanan, som skulle ha inneburit en station på järnvägen mellan Stockholm och Göteborg via Jönköping. Tidöregeringen avbröt planeringen efter valsegern 2022, men det är möjligt att planerna återkommer. Planeringen av sträckan mellan Göteborg och Borås har återupptagits sedan stoppet.

Andra delar av stadsutvecklingen är en satsning på ett sammanhängande parkstråk längs med Viskan och förtätad stadsbebyggelse på västra sidan av ån (läs mer på sidan 24).

Kanske kan Borås skaka av sig både tråkighetsstämpeln och stadsmotorvägen med tiden. Men regnet lär stanna.

Gör natthimlen mörk igen

BEGA stolparmaturer med Dark Sky-teknik riktar effektivt ljuset dit där det behövs. Därmed undviker man att lysa upp natthimlen. bega.com/darksky

Ny exklusiv representant i Sverige

Annell Ljus och Form AB

Gustavslundsvägen 131 16751 Bromma

www.annell.se

I rollen som småsyskon

Borås ligger i Västra Götalandsregionen, en av landets största och folkrikaste. Men hur ser relationen mellan regionens kommuner ut?

TEXT: KARIN ANDERSSON

»Från statligt håll menar man att regionerna är betydelsefulla som tillväxtfaktorer.

Stoppade planer

I december 2022 stoppade den då nya regeringen planerna på en ny stambana mellan Göteborg och Stockholm med planerat uppehåll på bland annat Landvetters flygplats och i Borås. Planerna på en höghastighetsjärnväg längs stråket Göteborg–Borås har inneburit att Göteborgsregionen och Sjuhärads kommunalförbund, där Borås ingår, har samarbetat på ett sätt som de inte gjort förut och försökt bryta den administrativa gränsen mellan kommunalförbunden genom planeringsinitiativ. Nils Björling har studerat arbetsprocessen.

Borås är det mindre syskonet till Göteborg.

– Detsamma gäller för Trollhättan, Vänersborg och Skövde som är de andra mellanstora städerna i Västra Götalandsregionen, säger Nils Björling, arkitekt och forskare på Chalmers med fokus på samspelet mellan lokal och regional planering.

Men det är inte nödvändigtvis negativt. Borås kommun, menar Nils Björling, har bra koll på sina planeringsprocesser. Kommunens invånarantal växer och det finns resurser för att planera ganska väl för det som sker. Däremot har Borås utmaningar när det gäller att få gehör för exempelvis infrastrukturinvesteringar som skulle sätta kommunen i ett bättre läge.

– Det är klart att förväntningarna på en ny höghastighetsjärnväg mellan Göteborg och Stockholm var väldigt höga, säger Nils Björling.

– Det finns en ömsesidig ambition att knyta ihop stråket och se det som ett viktigt investeringsstråk, både vad gäller järnvägen, bilvägen, flygplatsen, bostadsförsörjning och industrietableringar, säger Nils Björling och tillägger att det är tydligt att kommunerna hängt upp mycket av sin planering på statliga investeringar.

Luften gick ur Så när man fick beslutet om att stambanan inte blir av gick luften ur det gemensamma planeringsarbetet. Men det verkar som att varken kommunerna eller Trafikverket litar på att regeringen lagt ner projektet, menar Nils Björling, de fortsätter att planera för att järnvägen ska byggas. Flera kommuner, exempelvis Mölndal, har redan lagt ner mycket arbete på att ta fram detaljplaner kring det nya järnvägsspåret och arbetar vidare med det.

Planeringen av andra infrastruktursatsningar hänger ihop med stambanan, som Västlänken i Göteborg och utvecklingen av Landvetters flygplats. Det är det arbetet man har försökt synkronisera i det delregionala planeringsarbetet. →

Svaga bevis

Det pratas om överspillningseffekter, att investeringar och nyetableringar i en kommun även gynnar grannkommunerna. Att om Göteborg växer så gynnar det regionen i stort.

Men Nils Björling är skeptisk och säger att det finns svaga bevis för att så verkligen sker:

– Det finns samtidigt en utsugningslogik. Om det sker en regional centralisering av funktioner drar det resurser från de kringliggande kommunerna.

Han menar dock att Borås är så pass stark att kommunen kan gynnas av att Göteborg växer. Samtalet om den delregionala utvecklingen pågår såväl mellan Göteborgsregionen och Sjuhärads kommunalförbund som inom de administrativa områdena.

»Sverige har alltid haft som mål att skapa konkurrenskraft i vad som i jämförelse med många andra länder kan ses som ett glest befolkat land.

Utbudet ökar

Enligt Nils Björling sker här en regionutvidgning – när infrastrukturen blir bättre och man kan resa längre på kortare tid ökar också utbytet. Arbetsmarknaderna börjar växa ihop mer och mer och kopplingen mellan kommunerna stärks. Det sker en form av regionalisering där människor över tid flyttar till Göteborgsrespektive Boråsregionen men bosätter sig i kranskommunerna. Pendlingen till och från Borås är stor i alla riktningar, Borås är en stark arbetsmarknadsnod med såväl högskola som en levande textilindustri.

Regionalisering föder å ena sidan en tro på regionen som ekonomisk motor för samhället i stort. På EU-nivå betraktas Europa ibland som regionernas kontinent, man fokuserar mer på den regionala skalan än på nationalstater. Samma sak går att se i Sverige där vi pratar om betydelsen av de tre storstadsregionerna. Från statligt håll menar man att regionerna är betydelsefulla som tillväxtfaktorer.

Regionen förstoras

Den andra sidan av regionalisering är att man aktivt inom en region jobbar med regionförstoring. Arbetsmarknadsregioner ska stärkas genom infrastrukturinvesteringar som utökar pendlingsområdena så att fler kan arbeta inom regionens företag och befolkningen får tillgång till en större arbetsmarknad. När den svenska kommunindelningen genomfördes i början av 1970-talet fanns en tanke om att matcha kommun med arbetsmarknadsregion. Idag har arbetsmarknadsregionerna blivit större och samtidigt färre vilket gör att de mer överensstämmer med den delregionala skalan än den kommunala kartan. Arbetsmarknadsregionerna har minskat i antal eftersom folk pendlar längre sträckor, menar Nils Björling. Och på grund av en centralisering av det offentliga. Domstolar, högre utbildningar, sjukhus och andra vårdinstanser har flyttats. Centralisering av arbetsmarknaden till de större städerna försämrar förutsättningarna för att ha en lokal arbetsmarknad i en mindre kommun.

Regionerna konkurrerar

Nils Björling menar att Sverige gått från en regionalpolitik där staten fördelar resurser till regionerna, till att nu ha en regional konkurrenspolitik, där regionerna själva ska konkurrera om investeringar. Det stärker den regionala idén om att man ska kraftsamla kring arbetsmarknadsregioner för att kunna kompetensförsörja och vara konkurrenskraftiga.

Nils Björling befarar att centralisering riskerar att lämna stora delar av Sverige på efterkälken:

– Det kanske inte är ett problem om det finns en ansvarsfull idé för hur man kan ta hand om de platserna som blir lämnade. Men det saknas i Sverige.

Då finns en risk att centraliseringen driver på en polarisering mellan de platser, kommuner, regioner vars problem hanteras av kommunen, regionen, staten, och de som inte får det stödet.

Bra strategi

Samtidigt tycker Nils Björling att man måste förstå att i en kunskapsekonomi är centraliseringen en logisk strategi för att samla sin befolkning. Sverige har alltid haft som mål att skapa konkurrenskraft i vad som i jämförelse med många andra länder kan ses som ett glest befolkat land. Och i en kunskapsekonomi blir centralisering rationell för att bygga innovationscentra där man samlar universitet, offentliga myndigheter och företagande – och människor som kan arbeta inom de sektorerna.

Så här ser det ut i många länder.

Norge brukar lyftas fram som ett land som har en annan regionalpolitik, där mindre kommuner på landsbygden har goda ekonomiska förutsättningar, vilket grundar sig i geopolitiska förhållanden – att säkerställa att det bor människor i Nordnorge har till exempel setts som viktigt för att hålla ryska intressen borta. Norska kommuner har också en annan möjlighet att beskatta energi. Man kan till exempel ha lokal beskattning av vattenkraft, vilket gör att mer pengar tillfaller även de mindre kommuner som har stora vattenfall.

Tar resurser

Även i Schweiz är diskursen en annan än i Sverige. I Sverige, menar Nils Björling, har vi historiskt tänkt att vi tar landsbygdens resurser och förädlar dem i städerna, medan man i Schweiz ser det som att det är landsbygden som skapar resurserna som sen förstörs i städerna. Det skapar en annan mentalitet kring relationen centrum-periferi.

Borås betraktar sig knappast som landsbygd. Hur kommer relationen mellan städerna i Västra Götalandsregionen att se ut i framtiden? Nils Björling efterlyser en större diskussion om relationen mellan olika platser. Vilka nya framtidsbilder behöver vi ha om Sverige i relation till den ojämna geografiska utvecklingen?

En vision som heter duga

Borås karakteriseras av mycket grönska, trafikleder och bilar. Staden, belägen i Viskans dalgång och omgiven av trädklädda åsar, får Lars Johansson att tänka på Rom.

TEXT: LARS JOHANSSON

Visst finns det likheter – Rom är staden med sju kullar. Borås är omgiven av sju häraden. De senaste åren har Borås arbete med stadsplanering och grönska låtit tala om sig. Även stadsträdgårdsmästaren i Borås, Anton Spets, hörs och syns i flera olika sammanhang. Han har en uppmärksammad trädpodd ihop med Gustav Nässlander, vd på Trädkontoret, han sitter i SLU Tankesmedjan Moviums ledningsråd och inte minst får han saker att hända i Borås. Han är en av de ansvariga för stadbyggnadsprogrammet ”Staden vid parken” som tilldelades planpriset av Sveriges Arkitekter 2022.

»Stadsträdgårdsmästarens taktik var att ta i men inget bantades och grönområdesplanen godkändes.

Anton Spets är uppvuxen i Borås och började sin gröna bana vid unga år med arbete på golfbanor. Han fick efter en tid upp ögonen för SLU och sökte en utbildning i att sköta golfbanor där. Väl på SLU:s campus Alnarp hittade han landskapsingenjörsprogrammet och fick efter sin kandidatexamen en tjänst som enhetschef på en kommunal utförarorganisation i Borås. 2016 tillträdde han som enhetschef på parkenheten, en beställarenhet som idag har ökat från 2,5 till 7,5 tjänster. Efter ett drygt år slogs stadsträdgårdsmästartjänsten, som varit vakant ett tag, ihop med enhetschefstjänsten.

Tillåtande atmosfär

Vi möts på hans kontor i stadshuset i Borås och det märks direkt att hans lilla enhet är en arbetsplats med arbetsglädje, kreativitet och en tillåtande atmosfär. En förutsättning för det som just nu skapas i Borås. På väggen i Anton Spets kontor sitter en jubileumsaffisch från 1971 då Borås fyllde 350 år. Den visar tydligt att staden då var stolt över både trafiklederna tvärs genom staden och fabrikernas rök. Till 400-årsjubileet 2021 tog planarkitekt Felix Lorentzon och stadsarkitekt Richard Mattsson initiativ till en parafras på den affischen som tydligt visar vad Borås prioriterar idag.

Hallbergsbron, ny gestaltning efter en nationell arkitekttävling. Sedd från Hallbergsgatan mot stadsparken.

Affischen trycktes i 400 numrerade exemplar och överskottet av försäljningen har efter en idé av Anton Spets gått till trädplanteringar.

Under jubileumsåret 2021 ordnades också en namntävling för den linjära park, ”en motorväg för älgar”, som funnits som idé sedan 2014 och som resulterat i stadsbyggnadsprogrammet ”Staden vid parken”. Det segrande namnet i namntävlingen blev Viskans park.

Grön miljö

På Borås stads hemsida skriver man så här om Viskans park: ”Vi bygger en park som går längs med hela staden, från Rya åsar i norr och till Gässlösa i söder. Den kommer bli fem kilometer lång och sammanhängande och gör att du kommer kunna ta dig genom hela staden i en grön miljö utan biltrafik.”

Det är en vision som heter duga. När jag en fin vinterdag i januari försöker promenera längs Viskans park, med stöd av kartan som finns på skyltar längs den blivande parken, så inser jag – trots att jag läst om alla barriärer – att de är

fler än jag förstått och att det finns en hel del andra utmaningar. Jag börjar i centrala Borås, på Hallbergsgatan, och går norrut. Det som möter mig, när jag för första gången passerar Viskan, är en stor tegelbyggnad. Jag förstår inte hur jag ska komma vidare, men inser senare att detta hus ska rivas, att marken är privatägd och att det nu pågår diskussioner som handlar om att ge parken utrymme vid exploateringen av hela området, Viskaholm.

Hittar tunnel

Jag söker mig vidare och möts snart av en ny väg och en järnvägsbank. Hittar efter ett tag en tunnel under järnvägen och kommer fram till Borås öppna vägg. Etablerat på mycket förorenad mark, där parkenheten låtit gallra de spontant uppvuxna björkarna, som de ser som naturens motsvarighet till människans graffiti.

Därefter kommer jag in i Norrby, ett centralt beläget bostadsområde byggt strax före miljonprogrammet, av polisen idag utpekat som ett utsatt område. Här

pågår upprustning av delar av bostadsgårdarna men också ett stort parkprojekt, upprustningen av Kronängsparken, som beräknas vara klart 2025.

Jag vandrar vidare och möts direkt av nästa järnvägsbank, hittar en tunnel under denna och vandrar vidare längs en vältrafikerad gata. Nu ser jag också Rya åsar i fjärran mellan stora köplador och ett stort värmeverk. Jag söker mig tillbaka till centrum längs Viskan och passerar stora trafikleder och stora ytor med markparkering.

Bilen dominerar

Bilen dominerar stadsbilden. Det kan inte vara lätt för Boråsborna att se visionen om Viskans park förverkligad. Så här på plats i staden blir jag imponerad av att Borås stad lyckats få igenom stadbygg nadsprogrammet ”Parken vid staden”.

Anton Spets berättar att en viktig förutsättning för Viskans park är att kommunen äger mycket mark sedan stora delar av textilindustrin lades ner: cirka 120 hektar ruderatmark. Visserligen mycket förorenad, men ändå. Under 2017 arbetade Borås med en grönområdesplan samtidigt som kom munen hade som mål att öka antalet boende i staden rejält till 2030. Anton Spets hävdade att de två befintliga stora parkerna inne i staden inte skulle klara denna befolkningsökning. I grön områdesplanen skrevs det att 70–200 hektar nya stadsdelsparker behöver tillföras. Stadsträdgårdsmästarens tak tik var att ta i men inget bantades och grönområdesplanen godkändes. →

»… exploateringssidan låter hellre byggbolag ställa upp byggbodar på naturmark än på en parkering med argumentet att ”där står ju bilar”.

Borås stad har utarbetat en egen metod, projektstudio, för samverkan över förvaltningsgränserna. Metodiken går ut på att samla nyckelpersoner från olika förvaltningar som får i uppdrag att arbeta tillsammans för att lösa en specifik fråga. Är du som kommunanställd uttagen att arbeta i en projektstudio så förväntas du vara gruppen mer trogen än din egen förvaltning. 2019 formades en projektstudio med målet att arbeta med en linjär blågrön struktur rakt genom Borås. Anton Spets och stadsarkitekten Richard Mattsson var två av de cirka tio projektdeltagarna och de träffades under ett tiotal heldagar. Projektstudion levererade ett dokument, stadsbyggnadsrogrammet ”Staden vid parken”, och den antogs politiskt.

Visionen är formulerad och har blivit hyllad men hur går det med genomförandet? Anton Spets erkänner att det delvis är svårt. Parken följer inte Viskan hela vägen vilket gör att namnet Viskans park inte är det mest fördelaktiga för projektet. Men det underlättar när det kommer till att ge projektet den uppmärksamhet det förtjänar eftersom Viskan som vattendrag är vida känt.

»Planpriset var viktigt för att politikerna skulle förstå att tjänstemännen kan arbeta tillsammans …

Många barriärer

Det finns också många barriärer. Hela sex nya tunnlar eller broar behöver byggas för att överbrygga dem, vilket kommer att bli dyrt. Det handlar också om att ifrågasätta bilens plats. Borås är Sveriges biltätaste kommun, saknar ringled och har två stora riksvägar rakt genom staden. Anton Spets fortsätter att förklara att det är viktigt att våga äga frågan. Planpriset var viktigt för att politikerna skulle förstå att tjänstemännen kan arbeta tillsammans och att idén har bärighet även nationellt.

Kommunen har identifierat 45 delprojekt och arbetar nu med att säkra exploateringsmedel för delar av kostnaden. Anton Spets berättar vidare att exploatörerna i Borås inte är så vana vid att betala exploateringsmedel för utveckling av offentlig mark.

Det första delprojektet är ombyggnaden av Hallbergsbron i centrala Borås. Det är en trafikbro som byggdes för en trafikled rakt genom stadsparken 1971. Leden blev aldrig byggd vilket innebär att bron aldrig har tagits i bruk som trafikbro. Snarare en bro för flanörer och bron kallas i folkmun för ”skammens bro”.

Viktig strategi

Anton Spets berättar att en viktig strategi från hans sida har varit att Borås ska använda arkitekttävlingar för att lyfta värdet och betydelsen av väl gestaltad allmän plats, park som torg. Stadsträdgårdsmästaren betonar vikten av att bygga offentliga rum av hög klass som kan locka nya medborgare till staden. För gestaltningen av Hallbergsbron utlystes en nationell arkitekttävling. Tävlingsuppgiften var att visa hur Hallbergsbron blir en del av stadsparken och hur parkens utformning visar vägen för kommande Viskans park.

Redan 2021 under Borås 400-årsjubileum placerades tillfälliga träd på Hallbergsbron. Sju av nio träd betalades av Borås näringsliv. Den lokala Sparbanken Sjuhärad skänkte marken när Borås stadspark byggdes och nu är det stiftelsen Sparbanken Sjuhärad som hjälpt till med finansieringen av ombyggnaden av trafikbron. Invigning av denna första del av Viskans park planeras ske i maj 2024. →

Borås 400 år. Jubileumsaf fisch från 2021, visar Viskans park som går rakt genom staden och offentlig konst.

Borås 350 år. Jubileumsaf fisch från 1971, visar trafikled rakt genom staden och fabriker med rök.

STADEN VID PARKEN

Juryns vinnarmotivering för stadsbyggnadsprogrammet Staden vid parken:

En bil- och industridominerad stad har steg för steg transformerats till en livsmiljö med människa och grönska i centrum. Nu planerar staden för en utbyggnad runt ett sammanhängande, väl gestaltat par kstråk. Det föredömliga, strategiska arbetet utgår från det offentliga rummet vilket ger stora värden, både till invånare och till omgivande fastigheter. Programmet är ett modigt och framsynt arbete utan motsvarighet i Sverige och en inspirationskälla.

Stafettfrågan

I STAD 43, som hade temat Stad i syd, intervjuades Malmös tidigare stadsträdgårdsmästare Ola Melin. Han var också samtalsgäst vid släppminglet för STAD 43 som hölls på Form/Design Center i Malmö. Under samtalet skickade Ola Melin med några frågor till Anton Spets: Hur står stadsträdgårdsmästaren i Borås emot exploateringstrycket? Hur har det förändrats sedan han tillträdde? Varför har det förändrats?

Anton Spets betonar att det är viktigt att utveckla bra verktyg för att kunna driva opinion som är underbyggd av fakta. Att våga kommunicera kring exempelvis träds värden och att våga ta fram tunga byråkratiska dokument som kan användas på ett bra sätt. Han anser att det är viktigt med dokument som både kan användas inom kommunen och tillsammans med entreprenörer.

Anton Spets framhåller vikten av att ta diskussionen både på politisk nivå, på tjänstemannanivå och hela vägen ner till den enskilde grävmaskinisten. Han tycker det är problematiskt att Borås saknar en politiskt antagen förtätningsstrategi. Jungfrulig mark är tyvärr fortfarande präglad av en slit- och slängmentalitet. Många inser inte värdet av befintlig naturmark – exploateringssidan låter hellre byggbolag ställa upp byggbodar på naturmark än på en parkering med argumentet att ”där står ju bilar”.

Regnigaste staden

Jag avslutar vårt samtal med att ställa en fråga om Borås som Sveriges regnigaste stad. Anton Spets går igång direkt och nämner Göteborg som har ett projekt som heter Rain Gothenburg med målet att vara världens bästa stad när det regnar. Borås är inte riktigt där trots att det statistiskt regnar mer i Borås än i Göteborg. Anton Spets menar att Borås måste se regnet som en resurs snarare än en skam och ger ett exempel där en kommunikatör stoppade en av hans bilder med motiveringen: ”Inga bilder utan blå himmel.”

Ta chansen att besöka Borås och upplev de nya offentliga rummen i staden. Varför inte just på invigningen av den nya Hallbergsbron i maj 2024, den första etappen av projektet Viskans park! Kronängsparken i Norrby och Viskaslänten i söder är två byggprojekt som är i gång och ytterligare fyra delprojekt har startat men är inte i byggnationsfas ännu. Då återstår 38 delprojekt som ska finansieras, gestaltas, byggas och invigas. De har tagit på sig en stor uppgift i Borås och det ska bli spännande att följa utvecklingen. Lycka till!

Vi brinner för att förvalta och utveckla den hantverkstradition som ligger bakom skapandet av våra produkter.

SAMTALET

Viskan går rakt igenom Borås. Här möts Kennet Öhlund (t v), kommunikatör, Borås kommun, och projektledarna Theo Ågren, konstnär, och Thomas Laurien, designer och forskare.

Möten med Viskan

Vi, det vill säga vi människor, menar oss förstå mycket om världen och att den självklart kan och bör anpassas efter våra önskemål. Anna Lenninger har träffat personerna bakom projektet Skimmer och härvor som vill väva samman allt levande.

TEXT: ANNA LENNINGER

FOTO: KENT ENG

TREÅRIGT PROJEKT

Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker är namnet på ett treårigt projekt med finansiering från Boråsregionen. Initiativtagare och projektledare är Theo Ågren och Thomas Laurien. Projektet, som i sig bestod av cirka 30 olika delprojekt, har bland annat redovisats på Rydals museum och en bok är under produktion. Under 2023 övergick projektet till en ideell förening, Naturkulturföreningen Skimmer och härvor.

Upphovsmännen till och deltagarna i Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker tar avstånd från uppfattningen om vår särställning i relation till allt annat levande och dess livsbetingelser. Vi måste lära oss se och värdera allt det som flödar, lever, glittrar och skimrar och upptäcka alla de trådar och härvor som väver samman oss människor med det som benämns fler-än-människor.

I projektansökan beskrivs Skimmer och härvor som ”ett konstnärsdrivet, processbaserat och tvärdisciplinärt projekt som utforskar människors möte med Viskan. Projektet vilar på ett posthumanistiskt perspektiv som erbjuder teori och begrepp som hjälper oss att ifrågasätta och utmana människans många gånger ohållbara relationer till det som samexisterar i livsmiljön.”

Theo Ågren är konstnär och uppvuxen utanför Borås. Thomas Laurien är designer och forskare, och likt Theo Ågren arbetar han på HDK-Valand vid Göteborgs universitet. Som textildesigner har även han en koppling till Borås och Viskan. Med i samtalet med STAD är även Kennet Öhlund som arbetar som kommunikatör på Borås kommun. Han letade en dag rätt på Thomas och Theo och bad om att få bli delaktig.

– Men jag är noga med att skilja på arbete och fritid. Föreningen är fritid – och en väldigt viktig del av den, säger han.

Som kommunanställd kan han uppmanas att redovisa bisysslor i föreningar, och för säkerhets skull har han lämnat in en blankett. Men i dagsläget finns ingen konflikt, tvärtom. Projektet har blivit väl mottaget och är bland annat representerat i det kommunöverskridande Viskans vattenråd.

Utöver hänvisningen till posthumanism refererar Theo Ågren och Thomas Laurien till teorier och fält som ekofeminism, icke-dualism och miljöhumaniora. Varken naturvetenskap eller humaniora kan inom de egna disciplinerna – eller för den delen inom kommunala fackförvaltningar – lösa komplexa samhällsproblem.

– Det är ett lagarbete som dessutom kräver medverkan från det så kallade civilsamhället – från föreningar, företag och enskilda personer – oavsett yrke och ålder, säger Thomas Laurien.

Även konsten och kulturen har en given plats i processerna.

– Det är inspirerande att komma från konsthållet, få en roll och ges tillträde till rum som man inte trodde man hade rätt att vistas i, säger Theo Ågren och tillägger:

– Som konstnär ser man på saker på ett annat sätt och det påverkar frågeställningar och diskussioner. Men vi kan också gestalta eller på något vis förkroppsliga både problem och möjligheter – vi utvecklar andra metoder än de gängse. →

»Vi måste lära oss se och värdera allt det som

flödar, lever, glittrar och skimrar …

I projektet Skimmer och härvor betraktas Viskan som en person med egen rätt, berättar Theo Ågren (t v), som leder projektet tillsammans med Thomas Laurien (t h). Ja, det är orimligt att människans behov styr allt levande, menar Kennet Öhlund (mitten), Borås kommun.

Yrkesgrupper som stadsplanerare, arkitekter och landskapsarkitekter sitter fast i gamla strukturer som inte fungerar i relation till de klimat- och miljöproblem som det är bråttom att hantera.

– Ta till exempel planer som anger gränsen för var ”stenstaden ska möta vattnet”, säger Thomas Laurien.

Det är en framtidsbild som utgår från en gammal berättelse om ”stad”. Stadsplanerare och arkitekter har en tendens att betrakta vatten – och även träd – som arkitektoniska element, men det går att skapa andra visioner som bättre motsvarar livets behov.

– Vi vill flytta huvudströmmen till en annan plats där hänsynen är inbyggd. Miljöbalken är en bit på den vägen men ännu inte vid målet.

Samtalet närmar sig Borås stads storsatsning Viskans park som trots sitt namn hittills inte inkluderat Viskan på det vis som Skimmer och härvor önskar (läs mer på sidan 24).

– Det är mycket fokus på grönskan och det är bra. Men det är som om det blå stråket betraktas som färdigt i och med att vattenkvaliteten numera är bra, säger

– Hur mår fisken och alla de andra vaelser som lever i och runt Viskan?

Äldre tiders kraftverksdammar innehåller murar som utgör vandringshinder för fisk och det uppstår lätt konflikter mellan bevarande av kulturhistoria och

goda livsbetingelser för fler-än-människor. Skimmer och härvor önskar handfast medverka till att skapa fungerande passager för fisken.

– Vi står för det som inte är så människocentrerat, säger Theo Ågren.

– Det går inte att helt bortse från att människor har vissa behov. Men att utgå från att människans behov står över alla andras behov – nej, jag är inte med på det längre, säger Kennet Öhlund.

Sedan frågar han om jag känner till Arternas Ambassad. Naturkulturföreningen Skimmer och härvor genomför en ”studiecirkel” i form av en diplomatutbildning för Arternas Ambassad. Liknande ambassader finns på olika håll i världen där människor sätter sig in i olika livsformers betingelser för att sedan föra deras talan. Boråsarna studerar naturligtvis livet i Viskan.

Jag hoppas kunna återvända till Borås på den biologiska mångfaldens dag när det är examinationstillfälle för diplomatutbildningen. Då, den 22 maj, kommer deltagarna att ge sig ut på stan i egentillverkade dräkter föreställande den varelse eller företeelse vars levnadssituation de studerat för att bjuda in till samtal. Och träffa Kennet Öhlund som ett fibblesolbi, eller i alla fall som en mänsklig företrädare för ett akut hotat solitärlevande bi.

Samtalet om huruvida människan måste vara sig själv närmast är inte avklarat i en handvändning.

Staden stolt över sin konst

Textilmecka brukar Borås traditionellt kallas, men idag har staden tillskansat sig en ny identitet: att vara en konststad av rang.

TEXT: ANNA LENNINGER

Stoltheten över stadens konst återspeglas i såväl kommunala handlingar som i stadens marknadsföring som ofta pryds av olika konstverk. Invånarna kan namnen på skulpturerna och hör av sig om något är trasigt eller om Marianne Lindberg De Geers kanin Mate Hunting i stadsparken inte är varm på magen. Borås är en av få städer i landet som inte slagit samman kultur- och fritidsförvaltningarna, vilket ses som en styrka.

Konst på kartan

Borås Turistinformation har tagit fram en karta – Staden som galleri – för den som önskar göra en konstvandring längs Viskan genom den nyligen 400-årsjubilerande rutnätsstaden och bostadsområdet Norrby strax väster om stadskärnan. För den som inte vill gå på egen upptäcktsfärd erbjuds guidade turer.

– Det är inte det att Borås har fler skulpturer än andra städer, utan att vi har fler verk av internationellt stora konstnärsnamn, säger Eva Eriksdotter.

Hon är chef för Borås Konstmuseum som har ett brett uppdrag. Förutom att ansvara för museets samlingar och utställningsverksamhet deltar museet även i verksamhetsplanering inom kommun och region. Museet förvaltar stadens offentliga konst och planerar för, och hanterar processerna kring, nya konstgestaltningar i stadens offentliga miljöer såväl inomhus som utomhus.

»Där Pinocchio är kaxig och räcker lång näsa väcker det lilla barnet känslor av ömhet och lust till omhändertagande.

Ny konst

Ny konst finansieras genom att drygt en procent av kommunens exploateringsbudget är vikt för konstnärlig gestaltning, samt genom donationer. Under Borås Art Biennal (tidigare Borås Internationella Skulpturfestival) uppstår tillfälliga installationer under sommarmånaderna, men den kan även bidra till att ett konstverk blir permanent.

Staden har även 40 stora muralmålningar som ofta är mer direkt påtagliga i stadsbilden än vad skulpturerna är. De är resultat av gatukonstfestivalen No Limit som hållits vid fyra tillfällen sedan 2014. Festivalen arrangeras av destinationsbolaget TME på initiativ av gatukonstnären Shai Dahan.

Pinocchio, eller Walking to Borås som den amerikanske konstnären Jim Dines drygt nio meter höga bronsskulptur egentligen heter, är möjligen inte stadens intressantaste konstverk, men den har sin givna plats i berättelsen om staden och konsten. Debatten om vad och vem som så påtagligt fick ta plats i stadsrummet fördes långt utanför Borås gränser. →

Charlotte Gyllenhammar: Ute, 2005, Södra torget.

FOTO: ANNA LENNINGER

Telmo Miel: The adventures of Nils Holgersson, Norrby tvärgata 7. No Limit 2017.

FOTO: ANNA LENNINGER

Andra känslor

Då, 2008, hade Charlotte Gyllenhammars Ute redan stått i tre år på Södra torget och väckt helt andra känslor. Det berättas att folk ringde till socialtjänsten om ett övergivet litet barn nära vattnet. Där Pinocchio är kaxig och räcker lång näsa väcker det lilla barnet känslor av ömhet och lust till omhändertagande.

Jim Dines skulptur kom på plats genom en privat donation medan Charlotte Gyllenhammars lilla skulptur köpts in av kulturförvaltningen.

En allmän uppfattning är att initiativtagarna bakom Pinocchio hade alltför stort inflytande över tillkomsten och placeringen av skulpturen. Sedan dess har kulturinstitutioner och politiker skapat arbetsprocesser som gör det möjligt att ta emot finansiering men behålla kontrollen över konstverk och placering.

– Utan donationer skulle staden inte ha råd med de verk vi har, säger Eva Eriksdotter.

Kritik förekommer

Fortfarande förekommer kritik, men hon anser att det är konstinstitutionen som styr processen och att näringslivet har förstått värdet av att ett professionellt tillvägagångssätt borgar för kvalitet.

Sedan ett nämndbeslut 2022 ingår det i Borås Konstmuseums uppdrag att förvalta muralmålningarna som producerats under No Limit-festivalerna. Daniel Terres har sedan 2023 uppdraget att utforma en modell för hur muralmålningar och annan gatukonst ska kunna inlemmas i den mer formella form som gäller för ett museum. Han har tidigare varit projektledare och verksamhetsutvecklare för urban konst vid Göteborgs Konsthall. →

The London Police, Bryggaregatan 8. No Limit 2014.

»Muralmålningar börjar accepteras som en del av stadens landskap.

– Begreppet urban konst kan te sig motsägelsefullt i relation till de olika rum och situationer konsten opererar i, som exempelvis gatan, konstinstitutionen och marknaden. Inom det institutionella fältet har detta begrepp snarare kommit att beteckna en speciell verksamhet än en speciell estetik. I praktiken handlar det om en konst som tar plats i andra offentligheter utanför konsthallarna, inte sällan genom snabbare processer, och resultaten är oftast av temporär karaktär, säger Daniel Terres och tillägger:

– För muralmålningar gäller ett helt annat tidsperspektiv än för skulpturer.

Privat fasad

Målningar håller i 10–15 år beroende på underlag, material och teknik samt hur utsatta de är för vädrets makter. De uppförs oftast på en kommunal eller privatägd fasad med tidsbegränsat bygglov och i slutändan är det fastighetsägaren

som avgör om en vägg ska återställas till ursprungligt skick. Med det nya uppdraget kan ägaren inleda en dialog med museet kring förutsättningar för restaurering alternativt skapandet av en helt ny muralmålning. Tidigare har de flesta muralmålningarna i Borås producerats under festivalen No Limit, vilket innebär kortare processer och i regel kortare tid för förberedelse.

Valet av konstnärer sker också på ett annat vis än när en konstinstitution följer en reglerad form för utlysning och urval. Det finns alltså många aspekter att identifiera och sedan finna lösningar på – eller nya former för – när gatukonsten ska inlemmas i museets uppdrag.

Förändrad inställning

Sverige har enligt Daniel Terres sedan 2014 gradvis förändrat inställningen till gatukonsten. Muralmålningar börjar accepteras som en del av stadens landskap. Fortfarande finns en nolltolerans till graffiti och från politiskt håll ses – och görs – skillnad mellan det som betraktas som otillåten respektive tillåten gatukonst, det vill säga beställningar eller samarbeten med olika initiativ och skadegörelse i form av graffiti.

– Men, betonar han, det finns ingen koppling mellan konstnärligt värde och det som enligt juridiken antingen är olaglig skadegörelse eller en tillåten yttring i stadsrummet.

Nästa

nummer:

STAD 45 Har nya Kiruna blivit en mönsterstad precis som när den anlades första gången för 100 år sedan?

I solen, i skuggan, invid ett vattendrag, under ett träd, på ett torg, på en takterrass eller innergård. Vi har möblerna för att sitta länge och bekvämt och produkterna för stadens grönska. För uteplatser. Och platser ute. Alltid

FORSKNING PÅGÅR

VAD HÄNDER I DET OFFENTLIGA RUMMET?

Kan inslag av konst och design förändra beteendet hos dem som vistas i ett offentligt rum? Skapar det en större känsla av trygghet? Frågan står i fokus för ett forskningsprojekt vid SLU.

TEXT: ANNA LENNINGER

Platsaktivering presenteras ibland som en universallösning för att skapa ökad trygghet. Vi vill undersöka om det verkligen gäller för just den här specifika platsen, säger landskapsarkitekt och adjunktprofessor Hildegun Varhelyi, SLU.

Hon är projektledare för forskningsprojektet Vad händer? Konst och tillfällig gestaltning i en riskmiljö för barn och unga tillsammans med Maria Stigle, verksamhetsansvarig för Platssamverkan Sergels torg och trygghetssamordnare i Stockholms centrala stadsdel Norra innerstaden. Platsen för deras studie är Sergels torg i Stockholm.

»Bänkar i sig får ingen att slå sig ner om inte omgivningen i övrigt upplevs som inbjudande.

Inom ramen för Platssamverkan Sergels torg planerar och beställer Hildegun Varhelyi den konst och de arkitektoniska tillägg som under sommarmånader tillförs torget. Stockholms stadsteater/Parkteatern ansvarar för olika scenkonstframträdanden.

Central mötesplats

Unga personer från hela staden och även andra kommuner kommer till Sergels torg för att mötas och kanske hänga på torget. Den breda trappan vid Drottninggatan har ända sedan uppförandet på 60-talet fungerat som en samlingsplats för olika subkulturella ungdomsgrupper, från mods till emos.

Maria Stigle berättar om hur en grupp tjejer, som annars håller sig mycket för sig själva och kan vara svåra att nå fram till, under ett scenframträdande för en kort stund lämnar sin bubbla och blir en del av en helt vanlig publik.

I statistiken utmärker sig Klara som ett av de områden som har flest anmälda brott. Liksom vid andra knutpunkter för kollektivtrafik sker hantering av narkotika på Sergels torg – det är en så kallad öppen drogscen. Torget bedöms vara en

riskfylld miljö för unga. Polis och uppsökande socialtjänst prioriterar därför att arbeta med unga som befinner sig i riskzonen och vistas på platsen.

Undvika riskmiljöer

Polisen och olika sociala aktörer arbetar oftast aktivt för att barn och unga inte ska vistas i riskmiljöer över huvud taget, medan platsaktivering däremot är inriktad på att förändra en plats så att den blir attraktiv för många olika grupper av människor.

– Vi behöver få syn på om aktiviteterna och de fysiska tilläggen motverkar de andra aktörernas insatser mot barn och unga i riskzonen, säger Maria Stigle.

– Och titta på den rumsliga gestaltningen, hur den påverkar barn och ungas beteende och hur de använder platsen, tillägger Hildegun Varhelyi.

Ger resultat

Vilka delar fungerar bättre? Vilka sämre? Efter flera års verksamhet på torget har de en allmän känsla av att insatserna ger resultat men önskar en mer verifierbar utvärdering.

Kategorin barn och unga visade sig tidigt vara en alldeles för stor grupp att undersöka inom ramen för en förstudie. Därför riktas nu fokus mot flickor mellan 13 och 18 år.

– Pojkar syns och tar plats medan flickor i riskgrupper fortfarande hamnar i skymundan. Missbruk hos kvinnor upptäcks ofta senare än missbruk hos män, säger Maria Stigle.

Förstudien bygger på observationer, litteraturstudier och intervjuer i fokusgrupper. På grund av etiska skäl har inte forskarna kunnat närma sig okända flickor på torget för samtal, vilket naturligtvis är en brist. Många personer i fokusgrupperna har dock närmare kontakt med ungdomarna och kan förmedla en generell bild av unga besökare och deras göranden på torget. I fokusgrupperna ingår bland andra ferieungdomar, fältassistenter, Ungdomsjouren, polisen och även ordningsvakter, anställda av staden, för att arbeta bland annat förebyggande. →

Unga personer kommer till Sergels torg för att mötas. I fokus för projektet står flickor i åldern 13–18 år. Hur påverkar inslag av konst och design känslan av att vara på platsen?

FOTO: JEAN-BABTISTE BÉRANGER

VAD HÄNDER?

Vad händer? Konst och tillfällig gestaltning i en riskmiljö för barn och unga är titeln på en förstudie inom ramen för Movium Partnerskap. Projektet genomförs av landskapsarkitekt Hildegun Varhelyi, adjunktprofessor vid SLU samt Maria Stigle, verksamhetsansvarig för Platssamverkan Sergels torg och trygghetssamordnare i Stockholms centrala stadsdel Norra innerstaden och med fokus på Klaraområdet dit Sergels torg hör. Studien redovisas i mars 2024.

Klagade i början

I början kunde polisen ringa och klaga om flaggor skymde bevakningskamerorna, eller när de såg att en person som är känd som drogförsäljare satt på en av bänkarna.

– ”Töm torget på objekt” har initialt varit den generella uppfattningen hos polisen, säger Maria Stigle.

– I början var vi noga med att rulla in alla planteringskärl på kontoret varje kväll eftersom planteringslådor i City har använts för att gömma narkotika och vapen i, berättar Hildegun Varhelyi.

Efter fyra år – eller fem, om man räknar med pilotåret – med organiserade aktiviteter på Sergels torg är polisen inte längre negativ till att torget tillförs möblering eller konst. Och planteringskärlen behöver inte längre rullas in om natten.

»Konsten tillför poesi till en annars hård omgivning.

Syftet med projektet är att se vilken effekt tillfälliga inslag av konst och arkitektoniska tillägg har för barn och ungas upplevelse och användning av en i vissa avseende problematisk offentlig plats. Kommuner är enligt lag skyldiga att arbeta med trygghetsskapande åtgärder. Platssamverkan kallas Stockholm stads arbete med att samla olika aktörer från kommun, olika myndigheter, fastighetsägare och civilsamhället för att minska brottslighet och öka känslan av trygghet och trivsel. Projektledarna för Vad Händer? har sedan 2020 s amarbetat kring Platssamverkan Sergels torg.

Många i rörelse

En plats upplevs som trygg om det rör sig många olika slags människor där –gamla, unga, barn och deras föräldrar. På en väl omhändertagen plats vistas människor dessutom längre tid. Bänkar i sig får ingen att slå sig ner om inte omgivningen i övrigt upplevs som inbjudande. En plats som Sergels torg kräver ett värdskap, att någon tar hand om platsen och de ting som finns där. När en plats upplevs som omhändertagen minskar som regel även skadegörelsen, något som även stämmer för Sergels torg.

Hildegun Varhelyi är curator för de tillfälliga installationerna och väljer ofta att samarbeta med konstnärer vars verk tydligt visar på handens arbete med taktila material.

– Konsten tillför poesi till en annars hård omgivning, säger hon, den ger upphov till reflektioner och skapar möjlighet för samtal som annars kan vara svåra att få till stånd.

Andra perspektiv

Genom studien har hon mött och engagerats i ett samarbete med yrkesgrupper som har staden som sitt arbetsfält men verkar utifrån andra perspektiv än landskapsarkitekters och curatorers.

– Arbetet med en utmanande plats och den form av dialoger som studien har utvecklat är oerhört givande, säger Hildegun Varhelyi och tillägger:

– Om vi som arbetar med fysisk gestaltning gör så här – hur påverkar det er i ert arbete med att försöka fånga upp unga i utsatthet?

DEN SOM HAR RENT MJÖL I PÅSEN …

Debatten om integritet och kameraövervakning i det offentliga rummet har kommit av sig. Har du rent mjöl i påsen behöver du inte oroa dig, sägs det. Men vad betyder det? Kolbjörn Guwallius for till Nässjö för att undersöka saken.

TEXT OCH FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Malmö den 7 juli 2005. Sverige chockades av kallblodigheten när en man sköts till döds på uteserveringen till ett kafé på gågatan i centrum mitt på dagen. Efteråt skulle det beskrivas som en ren avrättning av en känd gängledare. Mannen torde ha haft sina säkerhetsrutiner, men kände sig sannolikt trygg på platsen. Ingen gick till attack bland en massa folk i fullt dagsljus. Före just då. Trots åtskilliga vittnen kunde mordet inte klaras upp.

Mindre än två år tidigare hade ordföranden i Malmös kommunstyrelse Ilmar Reepalu föreslagit att gågatan och dess förlängning skulle kameraövervakas. Längs hela vägen från Malmö Central till Möllevångstorget ville han att kameror skulle sättas upp, en sträcka på över två kilometer som även inkluderar tre stora torg.

Övervakningskameror är nästan lika gamla som tv-tekniken och i början var det frågan om just tv, inte inspelad video. Några av de första svenska tidningsartiklarna om tekniken på 1950-talet handlade om fjärrövervakning av ett vattenkraftverk som också kunde fjärrstyras. Sverige var först i världen med det.

När det gäller övervakning av offentlig plats är kamerorna i Stockholms tunnelbana bland de äldsta systemen i landet. Där fanns på 1960-talet övervakningskameror som sände materialet vidare till polisen från ett 20-tal platser.

Integritetsfrågorna var inte framträdande utan kom senare i takt med att övervakningen ökade.

När Ilmar Reepalu kom med sitt förslag 2003 hade något liknande aldrig gjorts i Sverige. Kameraövervakning av allmän plats var punktinsatser och ansökningar prövades restriktivt, så förslaget var djärvt. Kommunen hade sedan tidigare lyckats få upp kameror runt Möllevångstorget, vilket effektivt hade fått bort droghandeln och sannolikt även vissa våldsdåd.

Visserligen såldes drogerna runt hörnet i stället, men i alla fall. Kamerorna i sig fungerade.

Möllevångskamerorna var avancerade för sin tid. De kunde bland annat fjärrstyras till att zooma in på händelser. Även kamerorna över torget hade varit kontroversiella, men dåvarande Regeringsrätten (i dag Högsta förvaltningsdomstolen) hade efter en överklagandeprocess landat i att övervakning bör kunna ske om det finns en erfarenhetsmässigt stor risk för brott.

Justitiekanslern, som ska tillvarata allmänhetens intressen i sammanh anget, hade stretat emot med hänv isning till integritet. Men eftersom beslutet blev prejudicerande överk lagade JK inte när Eskilstuna kommun kort därpå också ville kameraövervaka ett torg.

Syftet med övervakningen av hela gågatestråket i Malmö var att skapa en trygg passage. Politikerna uttryckte en medvetenhet om att brottsligheten nog skulle flytta till sidogatorna. Men då skulle det i alla fall finnas möjlighet att välja en trygg väg, resonerade de.

Förslaget visade sig vara före sin tid, för trots att sträckan varit känd för personrån och misshandelsbrott nattetid blev det aldrig några kameror. Malmö fick nej i två instanser innan Regeringsrätten 2010 nekade prövningstillstånd.

Rättsinstanserna argumenterade att delar av allmänheten skulle uppleva obehag av att röra sig längs en övervakad sträcka. Integritetsaspekten ansågs väga tyngre än trygghetsaspekten. →

Övervakningskameror som de här i Malmö är redan en allt vanligare syn i de större städerna, men kommer i och med regeringens beslut framöver att förekomma även på mindre orter.

Farhågorna var inte nya. Varningar för ett övervakningssamhälle har funnits historiskt, från slitna hänvisningar till George Orwells 1984 till oro för en utveckling som den i Östtyskland. Sedan började kameror sättas upp i stabila rättsstater med argument om att motverka terrorism och kriminalitet. Den med rent mjöl i påsen har ingenting att frukta, brukar det heta.

Men någon allmängiltig definition av metaforen om det rena mjölet går kanske inte att få. Kanske kan en handling som för en regering är helt okontroversiell ses som systemhotande av dess efterträdare?

Hade kamerorna i Malmö kommit upp snabbt efter förslaget hade kanske gängmordet 2005 kunnat lösas, om det alls hade inträffat. Sydsvenskan räknade samma höst ut att hundratals andra misshandels-, rån- och stöldbrott längs sträckan hade kunnat lösas om de hade inträffat under kameror.

Nässjö i slutet av 2023. Snö ligger i en stor, plogad driva i ena hörnet av Stortorget. Andra delar av torgy tan fungerar som bilparkering. Inte många människor syns till trots att det är kring lunchtid. Det enda som stör småstadsfriden är en A-traktor vars motor rusar. Föraren utnyttjar den snötäckta vägbanan till att sladda våldsamt längre ned på gatan i en uppenbart lekfull manöver.

Två små, vita sladdar hänger ut från fasaden på tiovåningshuset Hotell Högland vid torget. Det är en strömkabel och en nätverkskabel. Här ska snart en avancerad övervakningskamera sättas upp. Modellen innehåller två kameror – en fast och en som är rörlig på distans.

– Kamerorna monteras på en arm som hänger ut 50 cm på hörnet där. Sedan täcker den omkring fastigheten och ut på torget här, berättar Jonas Sandström, polis och teknikspecialist.

Han pekar på anslutningen på fasaden. Beslutet att sätta kameror just här har tagits av lokalpolisområdet, men Jonas Sandström och kollegan Martin Gelbart har varit involverade som sakkunniga.

När STAD besöker Nässjö väntar de på att elektriker ska komma och sätta upp kamerorna.

– Vi kan rekommendera var kameror är lämpliga att montera och peka ut bättre alternativ till de föreslagna punkterna. De som beslutar tittar mer på vilka platser de vill ha bevakade. Då frågar de om vi kan sätta en kamera där och vi kanske tycker att den sitter bättre tre meter åt höger, säger Martin Gelbart.

Kamerorna kommer att spela in dygnet runt och inspelningarna sparas i två månader, varefter de raderas automatiskt. Händer det något i blickfånget under tiden där kameramaterial kan utgöra bevisning kan det beslutas om att det ska hämtas ut, men man kan också gå in i ett pågående skeende och följa ett förlopp på distans.

– Om någon ringt 112 om en misshandel på torget kommer samtalet in till vår regionledningscentral i Linköping. Där sitter det folk som kan kolla på kamerorna. Kanske kan man snabbt få fram ett signalement och även gå tillbaka någon minut och kolla hur någon sprang, berättar Jonas Sandström.

Det blir kameror på två platser i Nässjö. Båda vid Stortorget. Bilderna blir skarpa, men bevakningen blir till en början lokalt begränsad till den här platsen.

– I större städer sitter ofta flera kameror utspridda och man kan fånga hur någon rör sig. Då kan de sitta på kamerabevakningscentralen och se hur någon springer och följa personen vidare på nästa kamera och på nästa efter det. Här vill man ha kameror för att det finns krogar och för att det är här folk samlas, säger Martin Gelbart.

Men vad är det som gör att en medelstor svensk centralort som Nässjö, med drygt 18 000 invånare, anses behöva

övervakningskameror utomhus i centrum, när knappt en storstad som Malmö fick ha det för bara ett drygt decennium sedan?

Kanske finns ett svar bakom den andra kameran. Den kommer att sitta på stadshuset, mitt emot hotellet. Precis innanför kamerafästet på hörnet har kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Sara Lindberg, sitt kontor. Hon tycker att det är bra att Stortorget får övervakningskameror.

– Kan vi samverka med polisen så gör vi gärna det. Vi kan upplåta en fasad till att sätta upp en kamera, till exempel. Sedan använder vi kamerabevakning själva. Vi har ganska många kameror och det ä r tänkt att det ska komma fler, säger hon.

Likt många andra kommuner har Nässjö valt att kameraövervaka skolor, så det är där en stor del av kamerorna sitter. Skolorna har kameror både inomhus och utomhus för att motverka skadegörelse.

Är Nässjö en otrygg ort?

– Nej, men vi pratar mycket om trygghet eftersom det finns människor som upplever att det är otryggt. Vi har gjort flera olika typer av trygghetsmätningar. Då har vi sett att vi ligger högre än Sverigesnittet när det gäller otryggheten i att inte våga gå ut själv på kvällstid. Så på det sättet är vi otryggare.

Men otryggheten motsvaras inte av faktisk brottslighet. Nässjö ligger inte högt när det gäller den typ av brott en övervakningskamera utomhus kan fånga. I stället betonar Sara Lindberg den trygghetsskapande aspekten, precis som kommunens många trygghetsvandringar har resulterat i sådant som bättre belysning och röjd växtlighet.

»Det pratas i dag mer om teknikens möjligheter än om dess eventuella hot.

Så varför ska Nässjö ha ett övervakat stortorg?

Nässjö är visserligen tidigt ute i sin region med övervakningskameror, men faktum är att polisens avancerade övervakningskameror inte bara ska sättas upp här. Beslutet ligger på en mycket högre nivå. Det är snarare där svaren finns.

Regeringen har nämligen beslutat att Polismyndigheten ska femdubbla antalet övervakningskameror i Sverige, från cirka 500 till 2 500 innan året är slut. Tidigare har inte ett kvantitativt mål funnits, men nu är det tänkt att så många kameror ska sättas upp oavsett om det exakta antalet kan motiveras utifrån förutsättningarna på plats.

Kameror ska få användas av polisen och Säpo i större utsträckning för automatisk avläsning av registreringsskyltar. Regeringen vill också att automatisk ansiktsigenkänning ska kunna användas ”om det finns förutsättningar”. Frågan snabbutreds under våren. Dessutom ska polisen kunna ta del av material från andra myndigheter, som foton tagna av trafikkameror och andra kameror inom transportinfrastrukturen.

Syftet som nämns är främst att man ska kunna identifiera gängmedlemmar och deras förflyttningar inom landet.

Martin Gelbart och Jonas

Sandström inspekterar anslutningen på Hotell Högland för en av de två planerade övervakningsk amerorna. I bakgrunden syns Stortorget.

En pågående utredning har också fått i uppdrag att föreslå lagändringar så att bevakningen med drönare kan öka samtidigt som polisen ska behöva skylta vid färre tillfällen om att övervakning sker. Krav på information till allmänheten kan i vissa fall bli ett hinder mot effektiviteten, menar regeringen. En utredning ska lämna lagförslag senare i vår. Frågan om drönare leder oss tillbaka till Nässjö. Martin Gelbart och Jonas Sandström är inte bara teknikspecialister utan också drönarpiloter. En del av deras jobb är att åka runt i polisregion Öst och spana från luften. Antingen med blåljus –för att markera att polisen är närvarande – eller anonymt. Så anonymt det nu kan bli med en rätt så högljudd maskin som mäter nästan en meter mellan vingspetsarna. Sommaren 2023 introducerades drönarna i Nässjö i ett försöksprojekt. Fortfarande krävdes skyltning på orten om att bevakning med drönare pågår. – Man upptäcker många brott som man inte skulle ha upptäckt annars. Folk vet ofta var det sitter en kamera, trots det sker det brott vid dem. Men med drönare får man en helt annan insyn när det händer saker, till exempel om någon står och säljer droger bakom ett hörn, säger Jonas Sandström.

Hur vet man var man ska flyga?

– Tyvärr säljs narkotika ganska öppet, i alla fall här i Nässjö. Det är ungefär samma problembild på många ställen i regionen, säger Jonas Sandström.

– Sedan lär man sig också att profilera, om man till exempel ser två personer som står och smusslar. Man lär sig vad man ska titta efter, vad som är intressant och inte, tillägger Martin Gelbart.

Brottsutvecklingen har bidragit till att övervakningskameror har blivit mindre kontroversiella inslag i stadsbilden. Manne Gerell är docent i kriminologi vid Malmö universitet. Han menar att det har skett en opinionsförflyttning bland allmänheten.

– För ett par decennier sedan var de som ville värna integriteten ungefär lika många som de som ville ha fler kameror. Nu vill de flesta ha fler kameror. Att opinionen har svängt så kraftigt gör att integritetsfrågan dör.

Samtidigt som integritetsaspekten nästan helt har försvunnit ur diskussionen har tekniken blivit långt mer effektiv än den var när integriteten diskuterades som mest. När oron för ett övervakningssamhälle var som störst var helt enkelt kamerorna ganska dåliga.

Sedan dess har kamerorna blivit bättre i mörker, mer högupplösta och lättare att styra. De kan även i kombination med kraftfulla datorer användas för automatiserad kartläggning av utpekade individer eller rentav för att upptäcka personer ur allmänheten med ett misstänkt beteende som de slår larm om.

– Det är intressant. Det är stor skillnad nu mot de första kamerorna vi studerade på Stortorget i Malmö 2012. Det är bättre kvalitet, poliserna kan zooma och de kan följa vad som händer direkt i sina mobiler.

Det pratas i dag mer om teknikens möjligheter än om dess eventuella hot. Även juristen Fredrik Bergman Evans som är chef för Centrum för rättvisa har noterat hur debatten förändrats.

– Många upplever ett konkret hot från den eskalerande brottsligheten och inte minst från den organiserade brottsligheten. Det finns en befogad oro kring utvecklingen med skjutningar och sprängningar. Det upplevs för de allra flesta som ett mycket mer konkret hot än risken för att myndigheterna skulle övervaka en. Ryggmärgsreflexen blir att den som har rent mjöl i påsen inte behöver oroa sig utan det är viktigare att komma till rätta med brottsligheten, säger han.

Försöken att komma tillrätta med kriminaliteten leder till att spärrar som skulle värna rättssäkerheten efterhand monteras ned. Det krävs allt mindre av konkreta brottsmisstankar för allt mer långtgående övervakningsåtgärder. Fredrik Bergman Evans ser med oro på utvecklingen och tycker att man behöver ta höjd för framtida politiska klimat. –Det finns ingen anledning att tro att de som sitter vid makten i dag ska missbruka den, men man måste tänka långsiktigt. Risken är att man skapar en infrastruktur för ett övervakningssamhälle. Ger man staten makt att övervaka medborgarna kan tillämpningsområdet utvidgas utan större svårigheter.

Först handlade argumenten om terrorism, nu om grov organiserad brottslighet. Fredrik Bergman Evans ser en risk att tillämpningen efterhand utvidgas när vi har vant oss vid att bli övervakade och makthavare ser nya problem som skulle kunna lösas med samma medel. Tidigare garantier om rättssäkerhet luckras upp.

– De allra flesta invånarna i Sverige har en uppfattning om att det är viktigt med viss personlig integritet, men den har inte hotats i modern tid på ett sätt som vi kan relatera till. Därför tycker de allra flesta att det är en bra utveckling med fler kameror och mer övervakning. Men det finns en risk att vi kommer till en punkt där vi börjar känna oss övervakade, att vi passerar en gräns för när vårt privatliv offras i brottsbekämpningens namn. →

»Nu går det väldigt fort på det här området.

– En av mina doktorander undersöker det just nu. Men när det gäller brottsligheten kan man se att kamerorna fungerar för att minska brottsligheten i allmänhet. Effekten är dock inte så stor. Man ska tänka på att det är ganska dyrt att sätta upp kameror, så det är inte helt säkert att det är värt det.

Hur tror du att upplevelsen av en stad förändras när det finns många kameror?

Fredrik Bergman Evans tycker att man behöver definiera hur långt det får gå. Det finns alltid ytterligare en brottskategori man skulle kunna lösa med rätt befogenheter. Men till slut blir det kanske oförsvarligt. Därför är det viktigt att reflektera över integritetsa spekterna när man funderar på att införa nya övervakningsmöjligheter.

– Av erfarenhet kan man säga att när man väl har öppnat för möjligheten kommer man aldrig att ta ett steg tillbaka, utan då har man satt en ny miniminivå. Nu går det väldigt fort på det här området. Man kan också komma till ett läge där en framtida regering upplever att det finns ett behov av nationell enighet och att det då finns politiska strömningar som betraktas som farliga.

Kan inte en eventuell auktoritär regim snabbt få upp kameror överallt ändå? – Absolut, man får inte överdriva tron på juridiska spärrar. Om man får en majoritet bakom en auktoritär regim innebär vår demokrati att man rätt snabbt kan göra stora förändringar. Jag tycker framför allt att vi behöver en rejäl debatt kring vikten av integritet. Risken är annars att det inte blir något tryck på lagstiftaren att göra tydliga intresseavvägningar och se till att det finns robusta rättssäkerhetsgarantier, säger Fredrik Bergman Evans.

Men uppfyller kamerorna sitt syfte? Kriminologen Manne Gerell tror att de har viss effekt på begångna brott, men när det gäller den upplevda tryggheten finns det än så länge för lite forskning av god kvalitet. Det går inte att dra några säkra slutsatser.

– Jag tror inte att det spelar så stor roll. Folk har inte koll på var kamerorna sitter och tänker sällan på om det finns några. För några år sedan gjorde vi en studie där vi frågade folk om deras inställning både före och efter att kameror hade satts upp. De flesta visste inte att det satts upp kameror utan ville fortfarande ha fler.

Fredrik Bergman Evans på Centrum för rättvisa tror också att de flesta gärna ser fler kameror.

– Det är på grund av brottsutvecklingen. Man känner sig mindre trygg än vad man gjorde för några år sedan. Sedan kanske det inte alltid är rationellt, men det är så utvecklingen ser ut. Stadsbilden förändras, vi kommer att ha fler övervakningskameror. Vi får se om vi accepterar det. Min gissning är att vi kommer att göra det.

Han påpekar att kameror inte kan lösa alla problem.

– Människor sätter stort hopp till tekniska lösningar på de stora samhällsproblemen. Det är bra att man har så effektiva verktyg som möjligt, men det finns också en risk att det blir en falsk känsla av trygghet. Ytterst behöver man ha en hög polisnärvaro för att avskräcka kriminella och för att medborgarna ska känna sig trygga. Man kan inte ersätta poliser ute på fältet med kameror. →

Stortorget i Nässjö är huvudsakligen en parkering, men också en samlingspunkt, särskilt sommartid, med butiker och serveringar. Vid torgets bortre hörn syns stadshuset, där den ena av två övervakningskameror ska sättas upp.

Vy åt sydost från den ungefärliga positionen för den ena av övervakningskamerorna, som ska sitta på Hotell Höglands fasad. Samma övervakningskamera kommer även att täcka in Stortorget och ytterligare två anslutande gator.

Martin Gelbart får ingripa i ett bråk som uppstår en liten bit längre ned på gatan från den planerade övervakningsk ameran. Kollegor i målade bilar ansluter.

Åter i Nässjö visar de två poliserna var kameran på Hotell Högland ska sitta. Lugnet bryts av att röster höjs längre ned på gatan. Poliserna lystrar till.

– Vad är det där?

Martin Gelbart vänder sig till Jonas Sandström.

Ett bråk uppstår mellan några unga män på trottoaren några huskroppar bort. Rösterna höjs snabbt och det ser ut att kunna urarta i ett slagsmål.

Jonas Sandström springer för att tillkalla förstärkning – det finns en patrull i närheten – medan Martin Gelbart tar upp sin mobil och filmar medan han raskt går mot gruppen. Han är klädd som en joggare och behöver förklara att han är polis i tjänst. Han lyckas lugna ned situationen och visitera två av männen strax innan två målade polisbilar ansluter.

Förbipasserande stannar och tittar på uppståndelsen och någon frågar vad som pågår. En kort stund senare återvänder de båda teknikspecialisterna till intervjun.

Nu bevisade ni att kameran behövs?

– Ja, skrattar Martin Gelbart. Jag lovar att det inte var iscensatt. Men jag tror inte att kameran hade förebyggt detta, däremot hade den gjort nytta i ett utredningsläge.

Kanske var det personliga ingripandet ännu mer effektivt, för nu stannade det vid dokumentation och tillrättavisning. Ingen ville anmäla något brott och ingenting allvarligt hann ske.

De personer STAD träffar på Stortorget känner inte till övervakningsplanerna, men kommer bara med positiva reaktioner.

Inger Palmgren från Tranås är uppvuxen i Nässjö och i stan på besök.

– Jag tycker det låter jättebra. Jag tror det behövs, för det finns alltid ett visst klientel på de centrala platserna i alla städer.

Ser du några nackdelar med det?

– Nej, egentligen inte. Det är som man brukar säga att har man rent mjöl i påsen finns inget att dölja.

Det rena mjölet igen.

I en A-traktor sitter kompisarna Siri och Linnea.

– Jag tror det hade varit bra. Då kan de hålla koll på vad som händer här, säger Linnea.

– Det hade varit bra utanför O’Learys, där borta på andra sidan torget. Där händer det grejer ibland, säger Siri.

Platsen hon nämner kommer att fångas av båda stortorgskamerorna. Det verkar bara vara att vänta in sommaren för att se om de har någon effekt. Svaren om hur Sverige förändras av att bli ett betydligt mer kameraövervakat samhälle lär vi få vänta lite längre på.

Operaparken

Nytt rekreationsområde i hjärtat av Köpenhamn, möblerat med 18 böljande parksoffor ifrån G9.

Den spännande parken bredvid operahuset kännetecknas av organiska former genom sex olika teman.

Som en naturlig förlängning av kantstödet till de upphöjda växtbäddarna bildar parksofforna mysiga rum längs de dynamiska gångsystemen.

Utöver parksofforna har specialanpassade avfallsbehållare och cykelpollare levererats ifrån G9 till besökarna.

Den imponerande parken på 21.500 m2, innehåller dessutom ett växthus, café och underjordiskt p-garage.

Operaparken är ritad och projekterad av Cobe och har donerats av A.P. Møller Fonden.

Följ oss för ytterligare inspiration och se mer på G9.se

LANDSKAB PARK &

TÄTA STÄDER – FÖR VEM?

Visst behöver det byggas bostäder, men vi menar att ivern att bygga tätt, högt och ekonomiskt lukrativt har trängt undan synen på staden som livsmiljö. Vi bör därför ställa oss frågan – en hållbar stadsmiljö för vem?, skriver forskarna Sofia Cele, Tanja Joelsson och Danielle Ledru.

Vi har i flera år forskat om hur barn familjer upplever sitt lägenhetsboende i tre olika bostadsområden med olika täthetsgrad i Uppsala. Vi har ställt frågor om vad en fungerande boendemiljö för barnfamiljer är och vilka konsekvenser höghusboendet har för barns lek och vardagsrörlighet i bostadsområdena Kungsängen, Östra Salabacke och Gottsunda. Vår och andras forskning visar att den ständiga förtätningen av våra städer påverkar barns utomhuslek och vardagsrörlighet negativt.

I de täta bostadskvarter som idag byggs saknas det dels tillräckligt med gemensamma ytor, dels varierade ytor, vilket får konsekvenser för barns möjligheter till lek och rörelse. I planeringsdokument diskuteras ofta hållbarhet, rörelse och naturens betydelse för väl-

mående och lek, men i den byggda miljön avspeglas detta nästan uteslutande som hårdgjorda eller gummibelagda ytor som är för små, monotona och av undermålig kvalitet. Hårdgjorda och påvert utformade miljöer stimulerar inte till lek och utevistelse, vilket gör att barn och föräldrar behöver ta sig till platser längre bort, ofta med bil.

En tät stad innebär att många människor samsas på en liten yta. Ju mindre ytan är, desto större konkurrens om plats och aktivitet. Detta leder också ofta till ett orimligt slitage. Att hantera detta genom att ha hårdgjorda ytor eller gummimattor är inte tillfredsställande. Gröna miljöer uppskattas, och är en viktig boendemiljökvalitet, men i den täta staden är de ofta både få och upplevs torftiga. Barn lyfter upp avsaknad av färg, grönska och stimulerande detaljer som brister i boendemiljön.

I stadsmiljön samspelar inom- och utomhusmiljön för barn. Bostadspriser och brist på hyresrätter med rimliga hyror gör att många är trångbodda vilket också påverkar barns möjligheter till lek. Många miljöer som byggs idag avspeglar en brist på förståelse för hur barn upplever och använder sin närmiljö. Storskalighet, monotoni och svåravlästa gaturum (såsom avsaknad av övergångsställen eller shared-spacelösningar) försvårar för barn och skapar otrygghet i den dagliga användningen.

Vi menar att den täta staden endast är hållbar om en större omsorg om människans behov visas, och då särskilt barns rättigheter till en god livsmiljö. Det handlar inte om att bygga fler lekplatser, utan snarare om att den integrerade kunskapen om goda, tillgängliga, varie -

rade och gröna inom- och utomhusmiljöer måste beredas plats och resurser inom samhällsplanering och stadsbyggnad. Det är varken socialt eller ekologiskt hållbart att bygga bort livsmiljövärden i människors boendemiljöer.

Vi har en skyldighet att bygga livsmiljöer, även i städer, som barn mår bra av att växa upp i. Där deras behov av lek, upptäckarglädje och rörelse kan mötas och där de får möjlighet att vistas i gröna varierade miljöer som en integrerad del av sin vardag. Det är dags att ta den här kritiken på allvar. Vi behöver ett verkligt barnperspektiv i stadsplaneringen, som upphör att sätta bilen eller kortsiktiga ekonomiska vinster i första rummet.

(Fr v) Sofia Cele, docent och universitetslektor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, Tanja Joelsson, docent och biträdande lektor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet, och Danielle Ekman Ladru, docent i kulturgeografi och lektor i barnoch ungdomsvetenskap, Stockholms universitet.

Grön tillväxt är omöjlig

Den rika världen måste ställa in sig på nedväxt eftersom vi förbrukar mer resurser än vad klimatet och ekosystemen mäktar med, enligt den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann. Anna Lenninger har läst hennes bok.

KAPITALISMENS SLUT: MYTEN OM GRÖN TILLVÄXT

Om ekonomin på grund av nödvändiga klimatåtgärder skulle tvingas minska med hälften skulle medeltysken leva med en konsumtion på 1978 års nivå. Det är väl inte så skrämmande, frågar den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann retoriskt i Kapitalismens slut. Myten om grön tillväxt.

Titeln på den svenska översättningen utgörs av två synnerligen kraftfulla påståenden. Den tyska originaltiteln, Das Ende des Kapitalismus: Warum Wachstum und Klimaschutz nicht vereinbar sind – und wie wir in Zukunft leben werden, innehåller ytterligare ett – som säger något om hur vi kommer att behöva leva i framtiden. Nedväxt är enligt Ulrike Herrmann den enda möjliga vägen när människor i den rika världen förbrukar mer resurser än vad klimatet och ekosystemen mäktar med.

Det korta budskapet är att grön tillväxt är en omöjlighet. I nyhetsflödet hör vi allt som oftast näringslivsföreträdare och politiker tala om det stora behovet av el för att klara omställningen. Ulrike Herrmann räknar sig igenom kärnkraft, sol- och vindenergi och hävdar att dessa källor inte kommer att kunna producera, lagra eller leverera el så att det leder till förväntad tillväxt. Att förlita sig på tekniska lösningar som ännu inte existerar är att stoppa huvudet i sanden. Kraftfulla åtgärder behövs nu.

Northvolt, H2 Green Steel och Polestar kan visserligen bidra till minskat utsläpp av CO 2 , men till priset av fortsatt konsumtion och utifrån ohållbara beräkningar av framtida tillgång på grön el. Dessutom krävs material för nyproduktion som ger miljömässiga minusposter men som inte alltid redovisas. Kapitalismen som ekonomisk modell drivs av

tillväxt och vinst och kommer därför aldrig att kunna lösa det problem som den själv skapar.

Från första till sista sidan redovisar Ulrike Herrmann beräkningar och exempel tagna framför allt från tysk ekonomi. Hon sätter fingret på hur svårt det är att förstå begreppet ekonomi, hur olika ekonomiska skolor beskriver orsak och verkan och hur detta kan leda till missförstånd hos bland andra klimataktivister.

Men hur ska vi då göra? Ulrike Herrmann hittar modellen för nedväxt i Storbritanniens sätt att styra ekonomin under andra världskriget när konsumtionen m inskade med en tredjedel. Staten bestämde vad som skulle produceras och fördelade resurser men överlät på företagen att avgöra hur. Hon är medveten om s vårigheterna att jämföra ett krigsdrabbat land med länder och befolkningar som trevande närmar sig allvaret med klimatförändringarna, men framhåller modellen med en stat som sätter styrande ramar och privata företag som utförare. Jag hade dock önskat ett fördjupat resonemang kring hur en samtida befolkning skulle kunna välja att övergå till ett ordnat system för nedväxt.

Det är synd att det svenska förlaget inte låtit någon med kännedom om svenska sakförhållanden skriva ett för- eller efterord. Det hade varit mer relevant än att som nu låta idéhistorikern Sven-Eric Liedman inleda med en känga åt regeringen och dess parhäst Sverigedemokraterna.

”I framtiden ska naturen bestämma hur mycket tillväxt som är möjlig – och inte tillväxten bestämma hur mycket av naturen som eventuellt blir kvar”, konstaterar Herrmann.

ANNA

Tidigt uttryck för framtida folkhem

Varför är en bok om ”medeltida, ursvenska uttryck” intressant just nu? Åke Nilsén har läst.

EN HUMANISTISK KLASSICISM – ORNAMENT, FÄRG OCH MATERIALITET I KOOPERATIVA BOSTADSOMRÅDEN I STOCKHOLM 1915–1930

Jan Rydén Bonmot

Som ett uttryck för estetiskt identitetssökande har termen ”Swedish Grace” fått en renässans efter att ha myntats på 1930-talet av en brittisk konstkritiker. Ett ambitiöst försök att dokumentera denna företeelse gör Jan Rydén Bonmot i sin välskrivna och rikt illustrerade bok En humanistisk klassicism – ornament , färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915–1930 från 2022.

Den humanistiska klassicism Rydén Bonmot dokumenterar föregriper möjligen postmodernismen i sin eklekticism där olika stilelement lånas friskt från såväl barock som klassicism i syfte att anknyta till ”medeltida, ursvenska uttryck”. Med andra ord blickar denna företeelse estetiskt inte framåt i en modernistisk anda, men innehållsligt och socialt är det ett progressivt projekt, därav det humanistiska inslaget i Rydén Bonmots boktitel.

Det alltmer skriande behovet av en förnyad bostadspolitik tecknas här genom de kooperativa bostadsföreningarnas initiativ. Med en mindre kontantinsats från blivande bostadsägaren och generösa krediter från Stockholms stad till bostadsföreningen skapas nya lösningar. Det innebar wc och rinnande varmvatten i mindre lägenheter (1–2 rum + kök) i välplanerade bostadsområden med gemensamma tvättstugor för (den skötsamma) arbetarklassen. Även utemiljöerna planerades omsorgsfullt för både hälsa och skönhetsupplevelser. Detta resulterar i ett ”historiskt tillbakablickande formideal med framåtriktad progressiv agenda”.

Ett viktigt syfte för Rydén Bonmot är att skingra föreställningen om att

det är funktionalismen som introducerade denna progressiva agenda i Sverige. Indirekt skriver Rydén Bonmot ytterligare ett kapitel i den specifikt svenska historien över folkrörelsernas betydelse som stödjande institutioner för en progressiv kultur inom exempelvis litteratur och arkitektur.

Rydén Bonmot släntrar lite väl hastigt över förklaringen till att den progressiva andan inte motsvaras av en estetisk radika lism (fasadutsmyckningarna belastade givetvis byggnadskostnaderna): man ville inte särskilja dessa arbetark lasshem från övriga stadsm iljöer i en strävan att utjämna klasskillnaderna. En social ambition som idag gått förlorad. I internationell jäm förelse har Swedish Grace benämnts som en avskalad variant av kontinentens Art Nouveau och beskyllts för att försena funktionalismens genombrott i Sverige. Men den kanske snarare är ett tidigt uttryck för ett framtida folkhem.

Varför skrivs denna historia nu?

Förutom estetiskt identitetssökande kan den pågående debatten som drivs av föreningen Arkitekturupproret skönjas som en bakomliggande fond. Bokens tematik skapar närmast uppfattningen om att det förflutnas estetiska värden även kan få förnyad betydelse idag. Men Rydén Bonmot nämner, om än något pliktskyldigt, att dagens utmaningar, till exempel klimathotet, bör vara vägledande för dagens arkitektur och stadsplanering. Ett person- och sakregister saknar jag dock.

ÅKE NILSÉN

Filosofie doktor i sociologi, Högskolan i Halmstad.

Rätt frågor ska upp på bordet!

Nu har SLU Tankesmedjan Movium inrättat ett råd för barn- och ungafrågor för att skärpa sitt fokus i samhällsbyggnadsfrågor. Det fick en flygande start, skriver Lena Jungmark.

I slutet av förra året inrättades Moviums råd för barn- och ungafrågor. Deltagarna samlades för första gången i Alnarps slott på SLU:s campus för att tillsammans måla upp en bild där de mest brännande framtidsfrågorna gällande barns och ungas utemiljö framträder. Rådet består av handplockade representanter f rån myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och SLU:s forskning om barns och ungas utemiljö. Rådet kommer att träffas regelbundet för att spana mot framtiden. Det ger stöd och riktning i Moviums verksamhetsplanering när en ny koordinator anställs under våren.

När eftermiddagen knöts ihop kunde vi konstatera att vi alla drivs av en stark vilja att skapa ett bättre samhälle. Politikens uppgivenhet inför de marknadsekonomiska krafterna och bristen på visioner tynger. Vittnesmålet om ungas brist på känsla av att ingå i samhället i så kallade utanförskapsområden är tung. Utan en känsla av mening och samhörighet bryr man sig inte om designade mötesplatser eller mobilitetsfrågor. De sociala frågorna som gör unga till engagerade medskapare måste komma först!

Det goda exemplets kraft framhölls. För att exempelvis en kommun ska våga arbeta på nya sätt är det viktigt att ha förebilder och se hur andra gjort för att känna sig trygg och våga utmana konventioner. Vilka kommuner går före och vilka samarbetsformer har visat sig fungera för att involvera barn och unga i samhällsbygget?

Samtidigt behöver vi vara modiga nog att göra utvärderingar och tydligt kommunicera effekterna av förtätning och centralisering. Hur påverkas barns självständiga rörelse av att gå på en friskola i andra änden av staden? Och av att skol- och fritidsverksamheter slås

samman i stora enheter? Och vad innebär hårt programmerade utemiljöer och stressiga trafiksituationer för ett barn? Var är barnrättsperspektivet när varje glömd spade på ”fel” ställe eller vinglig premiärtur på cykeln möts med irritation från vuxenvärlden? Ett säkert sätt att få barn och unga att känna sig oönskade och i vägen. Det är upprörande att inse hur omedvetet vi planerar för nya bostäder där det är omöjligt för barn och unga att vara utomhus på sina egna villkor.

Önskemål framkom om en sammanställning av juridiskt utfall när barnkonventionen prövas mot andra intressen. Vi fick höra exempel på hur lagstiftning mot industribuller används för att bedöma ljudnivån från barns lek. Det låter, och är, absurt. Nu har det gått några år sedan konventionen blev lag – vad kan vi förvänta oss framöver? Blir barnkonventionen användbar för att driva frågan om barnets rättigheter gentemot exempelvis trafik eller exploatering?

Rådets medlemmar efterfrågade forskning som speglar de skilda villkor som barn och unga lever under genom en ökande segregation. Vad är viktigast för de barn som växer upp i fattigdom, i hemlöshet, i uppväxtmiljöer med kriminalitet och normer skapade av brist på samhörighet med samhällskroppen? Forskningen bör spegla det svenska samhället, men vi saknar djupare kunskap om uppväxtmiljöer som dessa.

Moviums råd för barn och unga fick en flygande start tack vare deltagarnas engagemang och driv. På Movium ska vi göra vårt bästa för att kanalisera energin och driva frågorna i de forum där de bäst tas om hand. Moviums uppdrag att vara en länk mellan forskning och praktik och därtill ha den nationella samordningsuppgiften kring barns och ungas utemiljö är viktiga plattformar för fortsatt arbete.

Lena Jungmark

Nytt från SLU Landskap

Sedan flera år har SLU Landskap årligen utlyst något vi kallar Call for Ideas. Det handlar om medel för gemensamma projekt

mellan institutionerna/enheterna inom SLU Landskap och syftar till att synliggöra landskapsämnet mer inom SLU, hjälpa till att bygga externa forskningsnätverk och/eller stärka utbudet av landskapsundervisning.

För läsåret 2023/2024 gällde utlysn ingen temat Fieldwork Approaches – Reconnecting to our living territory. Följande tre projekt har fått medel:

Foraging and crafting knowledge: Going beyond walking, seeing and being Det övergripande målet för projektet är att dela och utveckla kunskap om vår omgivnings värden bortom det visuella, det ekologiska och det ekonomiska. Hur kan man omforma ogräset, avfallet och det oönskade? Vad erbjuder landskapet som de flesta av oss, till och med tränade observatörer av landskapet, förbiser? För att förstå och återknyta till vår omgivning behöver vi direkt engagera oss i landskapet. Att vara på en plats är centralt för att förstå landskapet; att förstå detaljen, det förbisedda, det icke designade och oplanerade. Att utveckla intima förbindelser med en plats hjälper oss också att förstå den spontana förändring som kännetecknar landskapet, förändring vi behöver för att inse att vi inte kan kontrollera. Projektet har som målsättning att få en djupare k unskap om de förbisedda ”resurser” som omger oss, att utveckla kopplingar till landskap och specifika arter samt att skapa utrymme där tankar kan utvecklas genom att ägna sig åt hantverk.

Immersive fieldwork practices –reconnecting to our living territories Detta projekt syftar till att undersöka och experimentera med uppslukande fältarbete och diskutera hur sådana metoder kan utöka vår förmåga att förstå och ansluta till våra levande territorier. Med teammedlemmar som kommer från

olika yrkesbakgrunder, såsom konst, landskapsarkitektur och arkitektur, är målet också att dela kunskaper och erfarenheter av uppslukande fältarbete, och reflektera över hur sådana metoder kan öppna för fler än människor att bli medskapare i designprocesser. Genom att känna, observera och göra är tanken att expandera uppfattningar och praktiker till mer än mänskliga världar.

Leva och lära av landskap

Projektet syftar till att bidra med ny kunskap om vad elever minns av sin skoltid och hur den tiden påverkat dem i sina livsval senare i livet. Tanken är att återkoppla till den omtalade verksamheten på Coombes School i England, som under sin tid varit en stor och global inspirationskälla. Där utvecklades skolgården till ett grönt, levande laboratorium för barn i åldern 4–7 år, som på så sätt kunde lära i den verkliga världen. Elever som gick på den skolan är idag unga vuxna. Projektet planerar en kvalitativ undersökning för att följa upp vilka minnen de tidigare eleverna har av att lära via alla sinnen och med hela kroppen, det vill säga undersöka eventuella effekter av landskapets betydelse i en pedagogisk kontext. Målet är att förstå hur olika landskap kan användas för att stärka barns möjligheter att skapa relationer till naturen och sin plats i ekosystemet. Att skapa förståelse för samspelet mellan människa och landskap samt vilken betydelse detta har i en människas liv.

OM SLU LANDSKAP

SLU Landskap är en tvärinstitutionell plattform för s amverkan och gemensam profilering av landskapsämnet inom SLU och är en av de största miljöerna inom forskning och undervisning inom landskapsarkitektur i Europa. SLU Landskap samlar institutioner och verksamheter i Uppsala och Alnarp på institutionen för stad och land, institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning, institutionen för människa och samhälle, forskningsplattformen SLU Urban Futures och SLU Tankesmedjan Movium. Mats Gyllin, prefekt vid Institutionen för människa och samhälle, är ordförande i styrgruppen för SLU Landskap under 2024.

Läs mer på www.slu.se/landskap

Heja alla feministiska glädjedödare!

Karin Andersson läser ett litet fanzine med stort innehåll som peppar feministiska glädjedödare. Är du själv en sådan? Hur reagerade de andra i rummet när du yttrade dig?

Det finns ett underbart litet fanzine som heter Ahmed for Architecture Students. Det är gjort av masterstudenter på arkitekturprogrammet på KTH under ledning av arkitekten och forskaren Brady Burroughs. Fanzinet är svar på och kritik av förlaget Routledges bokserie Thinkers for Architects som introducerar teoretiska och filosofiska idéer för en läsarkrets inom arkitekturens fält. Bland de femton titlarna hittas endast en kvinna, feministen och filosofen Luce Irigaray. Burroughs och hennes studenter ger sig på att korrigera detta och lyfta fram kvinnor vars tankar har varit, är, och bör vara av vikt för att förstå, utmana och utveckla arkitekturen.

Först ut är Sara Ahmed som gjort sig ett namn inom feministisk och queer teori bland annat genom att studera en intersektionalistisk läsning av maktrelationer, alltså en förståelse som ser att olika aspekter som genus, hudfärg och sexuell läggning samspelar. Hon har sagt: ”I am not a lesbian one moment and a person of color the next and a feminist at another. I am all of these at every moment.”

Det lilla fanzinet med det stora innehållet är ett häfte med en illgrön framsida som innehåller lättförståeliga, men inte förenklade, förklaringar av några av Sara Ahmeds centrala begrepp. Förklaringarna följs av frågor som låter läsaren reflektera över hur begreppen relaterar till situationer i deras eget liv eller förhåller sig till arkitekturvärlden i stort. Det är pedagogiskt och jag älskar varje lässtund, alla nya tankar som väcks, hur min värld växer.

Jag lär mig vad en Feminist Killjoy är. En person som dödar den goda stämningen genom att vägra delta i sexism, rasism eller andra former av förtryck och dis-

kriminering. En feministisk glädjedödare är inte rädd för att höja rösten mot orättvisor även om det riskerar att kosta jobb, befordringar och relationer. You cause unhappiness by revealing the causes of unhappiness , skriver Ahmed.

Brady Burroughs och hennes studenter kan sägas vara feministiska glädjedödare när de upplyser Routledge om sexismen bakom bristen på kvinnor i deras bokserie. De frågar även läsaren om den någon gång varit en feministisk glädjedödare eller sett någon annan vara det. Hur reagerade de andra i rummet? Stöttade de personen som yttrade sig, eller tog de avstånd?

Ett annat begrepp, Straightening Devices, beskrivs som exempelvis föreställningar och formspråk som styr in och håller människor i mittfåran bland normativa idéer, åsikter och beteenden. Sara Ahmed menar att vi leds in mot mitten eftersom vi ständigt utsätts för dessa mekanismer. Vi lär oss god smak och tränas in i en viss estetik. Har du tänkt på om arkitekturskolor reproducerar specifika preferenser och beteenden hos arkitekter? Vilka typer av projekt refereras det ständigt till? Vilken bild av en arkitekt presenteras?

Sara Ahmed menar att det är bra med lite desorientering, a queer moment , när vi möter något eller någon som är utanför mittfåran. Det kan göra oss osäkra, men Ahmed menar att det kan öppna för nya riktningar och idéer som annars kanske inte hade blivit till. När vi inte längre följer mittfårans raka väg har vi möjlighet att omorientera oss i nya riktningar. Det kan kännas obehagligt, skriver Sara Ahmed, men i detta tillstånd av öppenhet och ovetande kan vi finna oväntad glädje.

Ahmed for Architecture Students finns att ladda ner på KTH:s webbsida.

Karin Andersson

Hållbara val

genom livscykelanalys

För att du ska kunna fatta hållbara beslut och välja rätt produkter, hjälper vi dig som arbetar inom den gröna sektorn genom att ge insikt om produktens miljöpåverkan och minska CO2-utsläpp. Detta gör vi genom att studera våra produkters livscykel och tillämpa LCA-kalkylering baserad på PEF-metodik.

CradletoCradle

LCA CradletoGat e CradletoGrave