Tidskriften STAD nr 37 – Ute blåser sommarvind

STAD TIDSKRIFTE N

Debatt och reflexion om urbana landskap 37

MAJ 2022

Pris: 99 kr

Ute blåser sommarvind – om barnen fick bestämma

UR INNEHÅLLET: Barnpolitik nu! | Behövs lekplatsen? | Gå på tvären genom stan

SPACE

SPACE är nu monterad på DOLL Living Lab strax utanför Köpenhamn. DOLL är Europas ledande anläggning när det kommer till att testa och demonstrera intelligent utomhusbelysning och Smart-City system. Ett utmärkt verktyg för belysningstillverkare men även för kommuner och föreskrivare att se produkter i sin verkliga miljö.

tel: 08–440 85 40 info@foxbelysning.se www.foxbelysning.se

3

INNEHÅLL

STAD #37 LEDARE: Om barn fick bestämma…………………………………… 6

SAMTALET: Socialt patos är hennes drivkraft…………… 38

Notiser…………………………………………………………………………………… 8

Plats för barn……………………………………………………………………… 42

TEMA: Ute blåser sommarvind………

Forskare samarbetar för barns bästa………………………… 47 13

Gemensamt ansvar för barns rörlighet……………………… 51

Barnpolitik nu!…………………………………………………………………… 14

Hej Per-Johan Dahl!………………………………………………………… 52

En väg till hållbarhet……………………………………………………… 16 Behövs lekplatserna?……………………………………………………… 20 Här hörs barnens röst……………………………………………………… 22 Gå på tvären……………………………………………………………………… 30 Att inte veta allt från början………………………………………… 35

13

Barn tar ansvar………………………………………………………………… 56 Recension…………………………………………………………………………… 58 REFLEXION: Att lyssna är nyckeln………………………………… 64

Gunga gungbräda …………………………………………………………… 66

4

STAD

Till dig som är prenumerant:

TIDSKRIFTEN

Vi utvecklar STAD digitalt.

Under tiden behåller vi samma lösning som under pandemin – vi skickar en länk där du kan läsa STAD digitalt.

Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskning och praktik för håll­ bar stadsutveckling. Tidskriften STAD ges ut av SLU Tankesmed­ jan Movium som arbetar med stadsutvecklings­frågor och ­ finns vid SLU. movium.slu.se

CHEFREDAKTÖR

Titti O ­ lsson, 040-41 52 13 titti.olsson@slu.se ANSVARIG ­U TGIVARE

Caroline Dahl caroline.dahl@slu.se REDAKTION

Karin Andersson Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius Lena Jungmark Anna Lenninger OMSLAGSILLUSTRATION

Karolina Lilliequist

Följ oss!

Utgivning 2022

Du har väl inte missat SLU Tanke­­ smedjan Moviums nyhetsbrev?

STAD nr 38 Torget som allmän plats

Här publicerar vi krönikor, debatter och intervjuer och berät­ tar om våra projekt, publikationer och arrange­mang.

På movium.slu.se och på Facebook berättar vi mer om innehåll och gäster på våra tidningssläpp.

Välkommen!

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Tomas Rudström, Södra tornet ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08-644 79 60 annons@mediarum.se

STAD nr 39 En stad för alla tider

PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften STAD, eller mejla movium-prenumeration@slu.se eller ring 040-41 50 16

Teckna dig här för att följa oss kontinuerligt! movium.slu.se/ nyheter/nyhetsbrev

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr Utlandsprenumeration Europa 596 kr ADRESS

SLU Alnarp SLU Tankesmedjan Movium Box 190 234 22 Lomma TRYCK

TMG Öresund, Taberg, 2022 ISSN

2001-631x

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Vi gör STAD! Tidskriften STAD är en av SLU Tanke­ smedjan Moviums profilprodukter. Movium agerar utifrån devisen urban natur – human stad. Forskning, planering, design och för­ valtning av urbana landskap står i fokus för vårt arbete. Utgångspunkten är att se ute­ miljön som en oumbärlig resurs i skapandet av attraktiva och hållbara städer.

GR AND PUBL IC

Hexagon

VÄ X TK ÄRL H E X AG O N FO RM G IVARE S I G N E PER S SO N - M ELIN , 2011 1 0 0% ÅTERVU N N EN ALU M IN I U M

Ett industriellt hantverk för nästa århundrade. Och nästa.

byarumsbruk.se

6

LEDARE

Om barn fick bestämma Vi vet att vägen till en hållbar stadsbyggnad handlar om att samverka med naturen. Den hållbara staden är en grön stad. Den som frågar vad barn önskar av sin närmiljö får så gott som alltid svar som handlar om mer gräs, träd, blommor, vatten. Små barn är konkret verksamma, de tar in världen via sina sinnen och utomhus är sinnesintrycken starkast. Om barn finge skapa staden är jag övertygad om att den skulle bli hållbar – både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.

Susan Humphries, tidigare rektor för den engelska kommunala skolan Coombes School, var under flera decennier en internationellt ledande visionär när det gäller utveckling av skolans uterum. För henne var det självklart att allt lärande skulle ske utomhus så att alla sinnen aktiverades hos barnen. Världen är full av mysterier och barn har svårt att förstå samband, men får barnen uppleva hela processer blir sammanhang i tillvaron tydliga, menade Susan Humphries.

På Coombes var skolgården det största klassrummet. Undervisningen – ja, man skulle kunna tala om iscensättningen som lärarna gjorde utomhus – var emellanåt oerhört avancerad och djupt filosofisk.

Kunde barnen förstå vad det handlade om? Susan Humphries bekymrade sig aldrig. Någon gång längre

fram, kanske när barnet är vuxet, kommer mötet med en plats, ett sammanhang, att väcka minnen till liv av tidigare gjorda, djupt sinnliga och känslomässigt förankrade erfarenheter, menade hon. Och då – om inte förr – trillar polletten ner: ”Aha, det var det här det handlade om!”

ILLUSTRATION: K AROLINA LILLIEQUIST

När Naturskolan i Lund startade sin verksamhet kring skolgårdsutveckling i början av 90-talet, en verksamhet jag som journalist haft den stora förmånen att få följa från start, höll man träffar för lärarna som bildade nätverket för gröna skolgårdar. Under en heldag – de första åren två gånger om året – arrangerades tematiska workshoppar, alltid förlagda till någon av stadens skolgårdar. Lärarna grävde bort asfalt, anlade odlingar, byggde dammar, planterade träd och utbytte erfarenheter. Ingen kunde efter en sådan dag säga att det inte var möjligt att göra en damm på skolgården – de hade ju just gjort det själva!

När Susan Humphries var på besök hos Naturskolan under de första åren på 90-talet frågade jag henne hur hon såg på den spirande digitala kommunikationen.

Vad trodde hon om utvecklingen: skulle medlemmarna i Naturskolans nätverk för gröna skolgårdar sluta cykla över för att hälsa på, skriva brev eller ringa till varandra? Skulle det räcka, frågade jag, med att man sitter hemmavid och får upp information och tips och ser bilder med förslag på olika utemiljöer på sin skärm?

Susan Humphries, som alltid serverar genomtänkta, och inte sällan överraskande, svar på ens frågor, sa: ”Plantera träd och gör alléer mellan alla era skolor i Lund så kan barnen promenera till varandra.”

Javisst. Så enkelt. Vips, en grön stad. Och så självklart – om någon hade frågat barn om råd. Susan Humphries själv, idag över 80 år, är en människa som på alla sätt personifierar det ryska ordspråket: Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen.

Jag har många gånger kallat henne visionär pedagog, filosof, miljöpsykolog – och landskapsarkitekt, eftersom hon vet hur man skapar rum för barn. Dessutom stadsplanerare; hon hade kunnat planera staden helt och hållet utifrån barns perspektiv. Det hade blivit en grön promenadstad med ett blodomlopp av alléer. Vi vuxna hade bara behövt rätta in oss i ledet.

T I T T I O L S S O N , C H E F R E D A K T Ö R S TA D

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

DESIGN TANK FOTO EINAR ASLAKSEN

Stoop Vestre AB

Location

Designer

Producerat i

The Plus

Julien De Smedt

Skandinavien

vestre.com

Livstidsgaranti mot rost

200 RAL-färger

8

NOTISER FOTO: ANNA LENNINGER

Framtidens lövträd

Nya förädlingsmetoder utvecklas.

Staden låter

Ljudlandskap fångar helheten.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

psykiska och fysiska förutsättningar.

Barn och åldringar löper högre risk vid viss form av exponering än den vuxna utifrån vilken bullerskalan har satts.

Rapporten pekar på två grundläg­ gande problem med hur dagens före­ trädare för stadsplanering och miljö angriper bullerproblematiken. Det ena problemet handlar om att man tar itu med ljudkällor först när de uppstått i stället för att väga in buller som en av andra viktiga aspekter ti­ digt i planeringen. Det andra proble­ met som lyfts fram i rapporten är att man enbart beaktar ljud i termer av obehag utan att parallellt undersöka förutsättningar för att skapa ett ljud­ landskap som upplevs som positivt.

Källa: Frontiers – 22, Noise, Blazes and Mis­ matches, Emerging Issues of Environmental Concern.

ANNA LENNINGER

PÄ R F O R N L I N G

FOTO: TITTI OLSSON

PLANERING Människor i San Fran­ cisco upptäckte att de under corona­ restriktionerna hörde fågelsång och andra ljud från naturen bättre än vad de gjorde före pandemin.

Anledningen är, enligt en rapport från FN:s miljöprogram UNEP, inte främst den minskade trafiken, utan konsekvensen av att många andra bullerskapande aktiviteter i stadsmiljön upphörde.

Rapportens första del heter Listening to the cities – From noisy environments to positive soundscapes.

Soundscapes – ljudlandskap – är ett växande forskningsområde som handlar om hur människor upplever och svarar på hela ljudbilden vid ett givet tillfälle. Fokus ligger mer på in­ dividuella preferenser än på det som skapar obehag.

Om ljud upplevs som störande el­ ler ej beror på sammanhang, vana, stresstolerans och andra kulturella,

TRÄD Nästan allt som planteras i skogsbruket är gran eller tall, men en förändring mot fler lövträd kan vara på gång. Framför allt öppnar nya metoder att förädla björk för fler lövträd.

Förädlade träd växer bättre och har högre kvalité, men arbetet tar lång tid. Träden blommar sällan och när man väl fått fram plantor måste de växa upp till unga träd för att man ska kunna göra ett urval av de träd med bäst egenskaper. För björk tar det hela runt 15 år. Med nya metoder kan tiden kortas till några år.

Träden fås att blomma tidigt i växthus och deras egenskaper kan förutses med DNA-analys.

Det är en del av arbetet i ett nytt kompetenscentrum för snabbväxan­ de lövträd. Det femåriga forsknings­ projektet heter Trees for me. Ett mål är att vart tionde träd som planteras är ett lövträd om tio år.

– Om några årtionden hoppas vi ha björk med 50 procent bättre tillväxt, jämfört med oförädlade. Man kan nästan tala om förädlad björk som ett nytt trädslag, säger professor Urban Nilsson, SLU.

9

NOTISER FOTO: TITTI OLSSON

FOTO: MARTIN MEEUWISSE

FOTO: TITTI OLSSON

I Wiens storgårdskvarter Allmännytta med anor ARKITEKTUR För ungefär hundra år sedan, och under flera decennier framöver, hade staden Wien ett am­ bitiöst bostadspolitiskt program. På flera håll i staden dyker de upp, de kommunala hyresbostäderna med sina storgårdskvarter som öppnar sig så att man kan gå in och rakt igenom. De har stått i decennier, de är byggda med omsorg i materialval och detaljer.

Någon gång, som i det jättelika Karl Marx Hof, byggt 1927–30, drar arkitekturen iväg åt det storvulna hållet. I Klose-Hof, byggt 1924–25, är arkitekturen lätt och luftig. Där har man på ett smidigt sätt modernise­ rat och anpassat husen med hissar, liksom elegant häktade utanpå fasa­ den. Även i Sverige har vi med hjälp av arkitektur och särskilda, allmän­ nyttiga bostäder försökt bygga bort

FOTO: KERSTIN LINDSTRÖM

Städerna förändras Pandemin lämnar permanenta spår.

PLANERING Fler kommer att

Eslöv med sitt nya torg.

fortsätta arbeta hemifrån även efter pandemin, tror konsultföretaget Sweco i en ny kartläggning. Medan storstäderna förlorar lunchgäster och behöver mindre kontorsytor ställs nya krav på utbudet och den tekniska kapaciteten i pendlarkom­ munerna.

– När fler vistas i en kommun dagtid påverkas elanvändning, av­ fallshantering, hur länge barn är på

social utsatthet – exempelvis med barnrikehus. Social housing är ett laddat begrepp i Sverige. Vi har i mo­ dernare tid löst social utsatthet med bidrag, inte arkitektur.

TITTI OLSSON

förskola och fritids, med mera. Det kan också skapas förutsättningar för olika typer av näringslivsetablering­ ar såsom satellitkontor, restaurang­ er och butiker. Det här är något som kommunerna behöver ta hänsyn till i samhällsplaneringen, säger Helena Liljegren, chef för samhällsanalys och strategi på Sweco i ett press­ meddelande.

De identifierade 29 kommunerna ligger alla utom en i anslutning till Stockholm, Göteborg och Malmö.

Den sista kommunen är Hammarö i Värmland, där många har sina ar­ betsplatser i intilliggande Karlstad.

K O L B J Ö R N G U WA L L I U S S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

10

NOTISER FOTO:TITTI OLSSON

När hunden visar vägen Hur blir en trädgård formgiven för hundar?

TRÄDGÅRD Trädgårdsdesignern Álvaro Sampedro fick en ovanlig förfrågan av en kund när han skulle formge deras trädgård: han ombads skapa den med kundens hundar i åtanke. Sagt och gjort tog han med sig hundarna till tomten och observerade deras rörelsemöns­ ter. Álvaro lät hundarna visa vägen och skapade gångar i trädgården därefter. Resultatet blev ett system av gångar till bland annat brevlådan och grannens hund. Det fick lägga grunden för trädgårdens utformning.

Till Álvaros och kundens stora glädje visade sig detta vara en effektiv tek­ nik då hundarna, när trädgården var anlagd, hellre använde gångarna än att gå på planteringsytorna.

Utöver organiska gångar efter hundarnas rörelsemönster väver trädgården ihop naturalistiskta planteringar med det omgivande vilda landskapet och arkitektoniska bohuset på ett både stilfullt och

praktiskt sätt. Trädgården kallas La Moraleja, vilket översatt till svenska blir Moralen. Och Álvaro själv sä­ ger att tillvägagångssättet, att låta hundarna vara delaktiga i design­ processen, blev klistret som binder samman utformningen. En god moral i designprocessen värnar inte bara naturen och kunden utan i detta fall även husdjuren.

Mina tankar förs till de rymliga planteringskärl på balkongen som jag varje år schasar bort mina kat­ ter ifrån så fort vårlökarna tittar fram. Kanske borde jag tänka om när det gäller utformningen av blom­ lådorna och anamma La Moralejastilen mer? Det hade definitivt mina hungriga och nyfikna katter uppskat­ tat i alla fall.​ PETR A DUNÉR

Källa: Gardens Illustrated No 310, mars 2022. Se bilder från trädgården på Álvaros hemsida www.alvarosampedro.com/en

Hundertwasserhaus, Wien.

Organisk arkitektur Huset med fönster-rätt.

ARKITEKTUR Konstnären Frie­

FOTO: FREDRIK JERGMO

densreich Hundertwasser var glad över att han i mitten av 80-talet, på uppdrag av staden Wien, fick skapa huset beläget i hörnet KegelgasseLöwengasse i den nordöstra delen av centrala staden. Annars hade det uppförts ännu ett fult, fyrkantigt hus på platsen, det var han övertygad om. ”Den raka linjen är ogudaktig”, menade han. Han tyckte mycket illa om funktionalismen. Rationell arki­ tektur. Död arkitektur.

Som boende har du fönster-rätt.

Det betyder att du, inom ramen för din egen räckvidd när du lutar dig ut genom fönstret, kan sätta vilken färg du vill på fasaden. Hundertwasser välkomnade också träden i sitt hus och såg dem som vilka hyresgäster som helst. Här lever de och männi­ skorna i samklang.

TITTI OLSSON

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

NOTISER

11

FOTO: MARTIN MEEUWISSE

Tysta berättelser

Besläktade minnesmärken talar.

TITTI OLSSON

And we are everywhere

Nameless Library

Boka redan nu konferensen

Sveriges Stadsbyggare 2022 Föreningen Sveriges Stadsbyggare

13 –14 september i Umeå Närhet och Tillsammansarbete mellan kommunen, näringslivet, medborgare och platser Vi får fördjupa oss i samtal om samverkan för hållbar stadsutveckling – är all samverkan bra? Medskapande och medborgarnas inflytande på den hållbara stadsutvecklingen. Parametrisk design – datadriven designprocess och samhällsplanerarens roll i framtiden.

Förutom från Umeå träffar vi företrädare från Malmö, Västerås, Sundsvall, Luleå och Skellefteå samt från Umeå universitet och KTH.

Föreningen Sveriges Stadsbyggare Föreningen Sveriges Stadsbyggare – info@sverigesstadsbyggare.se – www.sverigesstadsbyggare.se

FOTO: TITTI OLSSON

MONUMENT I Wiens gamla medeltida stadskärna strålar gränderna samman i ett litet intimt torg – Judenplatz. Där låg en gång i tiden en betydelsefull synagoga som brändes ner på 1400-talet. Precis på den platsen står idag ett monument, Nameless Library, av Rachel Whiteread. Alla bokryggar är vända inåt, medan inlagorna vänder sig ut mot tor­ get. Berättelserna om det som en gång hänt ström­ mar ut, men de är tysta. Dörren är för evigt stängd.

Tankarna går till Nathan Coleys tillfälliga verk And we are everywhere, som stod på Svenska kyrkans mark Råängen i Lund 2018. Även det en sluten och tyst berättelse, om det pågående. Dörren stängd, omöjligt att komma in i.­Och även ut ur.

12

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

13

TEMA:

Ute blåser sommarvind

Har du hört talas om isglasstestet? Inte?

Hög tid att ta reda på det – och få en vink om hur staden blir om man planerar den utifrån barns och ungas liv.

T E M A I L L U S T R AT I O N E R : K A R O L I N A L I L L I E Q U I S T

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

14

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

Barnpolitik För ett år sedan gav vi i SLU Tanke­ smedjan Movium ut boken Barn Plats Lek Stad – strategier för barnvänlig stadsplanering med en rad reflexioner kring begreppen barn, plats, lek och stad. Detta i en tid då konventionen om barnets rättigheter blivit lag och flera internationella och nationella agendor tar upp barn som en särskilt prioriterad grupp. Vi frågar oss hur det kommer sig att det är så svårt att prioritera barn i planeringen av våra städer. Hur ska politiker och beslutsfattare kunna skapa förutsättningar för en barnvänlig stadsplanering? I boken formuleras därför ett antal konstateranden som vi riktar till politiken och till beslutsfattare.

Vi ser boken som ett manifest som slår fast varje barns rätt till en god gestaltad livsmiljö. Den är ett strategiskt doku-

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

ment – vi vill slå fast vad som är viktigt och varför det är viktigt att barns och ungas röster hörs.

Vi har skickat boken till alla ledamöter i Sveriges riksdag. Den finns hos storstädernas politiker och tjänstemän. Den har inspirerat till och utgjort faktaunderlag för Sveriges Radio/UR:s serie Uppdrag framtid. Med boken Barn Plats Lek Stad som utgångspunkt har aktuella frågor diskuterats och processer satts igång i kommunala förvaltningar.

I detta nummer av STAD vill vi ta ett steg vidare. Vi frågar oss: Hur blir staden om man planerar den utifrån barns och ungas liv? I reportage och intervjuer lyfter vi i det här numret fram några av de projekt som syftar till att

nu! skapa barnvänligare städer i Sverige och även på andra ställen runt om i världen.

Kunskap om barn, plats, lek och stad finns, likaså internationella och nationella styrdokument som lyfter barns och ungas rätt till en god livsmiljö utifrån sina behov. Ska samhället – det vill säga alla som engagerar sig i, planerar för och fattar beslut om barns fysiska urbana livsmiljöer – komma vidare förutsätter det ett politiskt engagemang och att myndigheter, regioner, kommuner och tjänstepersoner får tydliga uppdrag att prioritera ett barnrättsperspektiv.

Sverige behöver en kraftfull barnpolitik, som tar sitt avstamp i en vision om ett hållbart samhälle där barns och ungas perspektiv är avgörande för framtiden.

LENA JUNGMARK

LEKEN FÖRST!

planering och gestaltning av barns utemiljöer

 ÖREBRO

8–9 september 2022

FRÅN VISION TILL VERKSTAD Välkommen till två dagar i Örebro med kunskapshöjande föreläsningar, spännande samtal och fältbesök till stadens lekotoper.  TEMAN: Den livsviktiga leken, Grönare lek­

miljöer, Konstnärligt medskapande, Rikare utemiljöer i skola och förskola, Boverkets nya vägledning för utemiljöer vid skolor och förskolor.  NÅGRA AV TALARNA: Raphaëlle Thiollier,

MOVIUMS REGERINGSUPPGIFT SLU Tankesmedjan Movium har sedan 1980 arbetat med stadens utemiljö som en resurs för skapandet av hållbara städer, där barn och unga är en prioriterad grupp. Sedan 2006 har Movium i uppgift av regeringen att på nationell nivå samordna kunskapsutveckling och kunskapsspridning kring barns och ungas utemiljö. Lena Jungmark är nationell koordi­ nator och författare till boken Barn Plats Lek Stad – strategier för barnvänlig stadsplanering.

projektledare OASIS Paris, gröna skolgårdar, Sara Stiber, Växtvärket i Malmö, Pernilla Wåhlin Norén, arkitekturkollo i Borlänge, Mimmi Beckman, parkenheten Örebro, Peter Gray, professor i psykologi vid Boston College som forskat på lekens betydelse för lärande och utveckling, Penny Wilson, playworker Play KX London Assemble studio.  BILJETTER: Eventbrite ”Leken först”.

16

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

En väg till hållbarhet Barnvänlig stadsplanering kan rädda världens städer, menar Tim Gill, författare till boken Urban Playground.

T E X T: A N N A L E N N I N G E R

H Tim Gill bor och verkar i London. Om han fick be­ stämma skulle han bredda trottoarerna till minst tre meter och se till att alla gång­ytor vid gatukorsningar­ na var rejält tilltagna. Sedan skulle stadens invånare själva bestämma vad som skulle hända där.

Foto: Guardian News & Media

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

ar du hört talas om isglasstestet, the popsicle test, som Tim Gill kallar det i sin bok Urban Playground – how child friendly planning and design can save cities?

Alltså: Kan ett barn ensamt gå och köpa sig en glass, och hinner hon hem igen innan glassen smält?

Tim Gill ser glasstestet som ett tankeexperiment och ett sätt att få stadsplanerare att reflektera över vad barnvänlig planering kan innebära. För en yrkesverksam vuxen är avstånd, ytmått, planskilda korsningar, programmering och kvarterslekplats relevanta enheter, men de ger inte nödvändigtvis förståelse för hur ett barn uppfattar och upplever rumslighet.

Primärt arbetsfält

Med boken Urban Playground vänder sig Tim Gill, som bor och verkar i London, till läsare som arbetar konkret med, eller har inflytande över hur den byggda miljön utformas. Av den anledningen har han undvikit att i boken ta med sociala och kulturella aspekter, vilket han menar att glasstestet är ett exempel på.

– Naturligtvis går det inte att bortse från dessa aspekter, men de utgör inte fysiska planerares eller designers primära arbetsfält. Den byggda miljön har en långsiktig påverkan på de kulturella och sociala aktiviteterna genom det spelrum de faktiskt får. Den fysiska utformningen är i sig viktig för barns lek och rörelsefrihet.

Tim Gill använder den i Storbritannien vedertagna titeln independent scholar, motsvarande titel skulle på

svenska närmast bli fristående akademiker. Samtidigt som han slutförde sina universitetsstudier i filosofi började han arbeta för Children’s Play Council (heter nu Play England och är en oberoende organisation som verkar för barns och ungas rätt till lek) och allt sedan dess har hans arbetsliv kretsat kring frågor om barndom, lek och barns rörlighet.

Etablerad opinionsbildare

Genom sitt samarbete med universitet och andra undervisningsinstitutioner, oberoende organisationer, statliga myndigheter, kommuner och allmänhet har Tim Gill blivit en internationellt etablerad opinionsbildare i frågor som rör barn och barndom. Exempel, resonemang och slutsatser som redovisas i boken Urban Playground kommer ur studier han gjort i städer runt om i världen där delvis olika drivkrafter lett till olika strategier för barnvänlig stadsplanering.

Trots att länder kan likna varandra i många avseenden finns det påtagliga skillnader i vilka frågor som lyfts eller hur de adresseras. Att studera barnvänlig stadsplanering ur ett globalt perspektiv ger en bred palett av utgångslägen, politiska incitament, metoder och lösningar.

I nederländska Rotterdam, till exempel, insåg politikerna att stadens ekonomi på sikt skulle komma att undergrävas om barnfamiljerna flyttade till kommuner med familjevänligare infrastruktur.

Utsatta områden

I Recife i Brasilien är stadens mål att stärka rättigheter, hälsa och välmående för barn i socialt och ekonomiskt utsatta

17

områden. I Albaniens huvudstad Tirana har barn använts som en katalysator för att läka en växande stad i ett land med en historia av politisk oro och i behov av omfattande insatser för miljön.

– Bostadsområdet Vauban i tyska Freiburg är på många vis en förebild för hur ett barnvänligt område kan se ut, säger Tim Gill.

Med hjälp av exemplet Vauban illustrerar han sin syn på hur nära sammankopplad strävan efter ett ekologiskt hållbart byggande är med att bygga

barnvänligt. Vauban är ett relativt tättbebyggt bostadsområde med framför allt flerfamiljshus med fyra till fem våningar. Grönskan är tätt integrerad med bebyggelsen, de offentliga friytorna är många och lättillgängliga. Biltrafiken är underordnad och kollektivtrafik gör att många boende valt bort egen bil.

Röd tråd

Begränsningar av fordonstrafik löper som en röd tråd genom Tim Gills bok.

Trafik är den enskilt största faktor som

> S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

18

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND FOTO: TITTI OLSSON

Tim Gill på besök i bygglek­ platsen Rødovre i Dan­ mark. Han uppskattar den frihet som sådana platser erbjuder.

begränsar barns utevistelse, anser han.

Att planera för cykel kan däremot gynna barn och familjer. Enligt Tim Gill kan en planering som inriktar sig på cykeltrafik bidra till att planerare bättre kan rikta fokus på det lokala samhället och på de invånare som är mest hänvisade till sitt närområde – barn, äldre och kvinnor.

– Dessutom möjliggör cykeln det äldre barnets möjlighet att utvidga sitt revir på ett underbart vis, säger Tim Gill.

Uttalandet får mig att se på min egen hemstad Stockholm där utbyggnaden av cykelstråk framför allt görs för att locka vuxna att välja cykel för pendling till och från jobbet. Cykelbanorna är definitivt inga säkra stråk för barn – eller för cykelflanörer, oavsett ålder.

Väcker ilska

I Tirana, Vancouver och Oslo räknas barn och familjer som användare av cykelbanor. När det handlar om Storbritannien väljer Tim Gill att närma sig frågan om cykelvägar med försiktighet efter-

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

som krav på inskränkningar av körfält väcker ilska hos bilkollektivet på ett sätt som känns främmande i ett svenskt perspektiv.

Barnets möte med omvärlden startar vid den egna ytterdörren. Tim Gill tvekar inte när han får frågan om vad han själv skulle göra om han fritt fick omvandla sin gata och sitt kvarter.

– Jag skulle bredda trottoarerna till minst tre meter och se till att alla gång­ ytor vid gatukorsningarna är rejält tilltagna.

Utrymmet för bilar, särskilt för de parkerade, skulle då minskas drastiskt. Sedan skulle han lämna över till barn – och vuxna – att ta ytorna i anspråk och se vad som händer. Tim Gill är övertygad om att leken skulle blomma upp direkt utanför bostaden om biltrafiken regleras.

Skapa utrymme

Hans förslag på åtgärder är ett exempel på hur den fysiska planeraren kan skapa utrymme för att sedan överlåta åt dem som tar platsen i anspråk att styra den fortsatta förändringen.

– Planerare använder främst lekplatsen som medel för att tillgodose barns behov av lekutrymme men underskattar betydelsen av säkra utrymmen i direkt anslutning till hemmet, säger Tim Gill.

Det finns enligt honom studier som indikerar att bilbegränsande åtgärder har större påverkan på barns möjlighet till lek än vad byggande av lekplatser har.

Adventure Playground kallas den brittiska motsvarigheten till vår parklek och bygglekplats. Det är platser med anställd personal som gör det möjligt för barn att påverka lekmiljön på ett vis som inte låter sig göras på en konventionell lekplats. Nystartade Guldängen i Malmö (se sid 22), en obruten tradition av bygglekar i Karlstads kommun och Sankt

19 Hansgårdens fritidsgård i Lund är några exempel på sådana platser i Sverige – fler har funnits men idag är bara ett fåtal kvar. Det här är platser och verksamheter som med Tim Gills ord har förutsättningar att skapa magi för både barn och vuxna. Men de når sällan alla barn och kan aldrig ersätta en fungerande utemiljö i grannskapet.

Höga hus

Ett annat område inom stadsplaneringen som Tim Gill önskar se mer forskning kring är den om höga hus.

Den svenske arkitekten och planeraren Hans Wohlins studier från 1960-talet känner han inte till. Hans Wohlin undersökte vid vilken ålder barn boende på olika våningsplan fick – eller ville – gå ut för att leka utan vuxet sällskap. Ju högre upp i huset familjen bodde desto äldre var barnet när hon gick ut själv.

Med några få undantag var ett hus med 10–12 våningar på den tiden ett höghus.

Idag bygger man i svenska städer betydligt högre än så.

I Tim Gills Storbritannien är det framför allt den som inte har ekonomisk möjlighet att bo i en bostad med markkontakt som är hänvisad till höga hus – vilket påverkar uppfattningen om området i stort. I Hong Kong, Singapore och Tokyo finns ett levande kvartersliv på gatunivå och där är synen en annan. Att bo högt upp betraktas inte som ett problem för en barnfamilj. I Tokyo kan man möta sexåringar som reser med metron till skolan utan vuxet sällskap.

Hur vi ser på att bo i höga hus påverkas av ekonomiska och kulturella faktorer. Dessutom spelar klimat och geografiskt läge en avgörande roll för vilken utomhusmiljö och vilket socialt och kulturellt liv som är möjligt och önskvärt på marken.

»Tim Gill är övertygad om att leken skulle blomma upp direkt utanför bostaden om biltrafiken regleras.

Gränsöverskridande nätverk

Tim Gill ingår i det gränsöverskridande nätverk av människor som är engagerade i barns villkor och rättigheter.

Kontakter knyts mellan människor som lever i samhällen med stora skillnader vad gäller ekonomiska och sociala förhållanden. Där grundläggande behov av omvårdnad, säkerhet, näring och hälsa saknas måste självklart dessa problem prioriteras.

– Men den byggda miljöns betydelse är viktig för varje barn, oavsett var på jorden hon bor. Att tygla bilismen och skydda natur är relevanta åtgärder oavsett var i världen en stadsplanerare arbetar, säger Tim Gill.

Genom att betrakta staden med barnets blick får man hjälp att skapa en gemensam långsiktig vision och tillgång till ett verktyg för kraftfull positiv förändring. Därav underrubriken – how child friendly planning and design can save cities – på Tim Gills bok.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

20

20

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND FOTO: SAMUEL WENDELIUS

DEBATT

Behövs lekplatserna?

Det finns hinder och rädslor att övervinna för den aktör som vill bygga kreativt, utvecklingsfrämjande och barnvänligt. Men det är nödvändigt, skriver Ahmed Al-Breihi.

Sättet att resonera kring och konstruera barns lekytor förändras naturligtvis gradvis med tiden, likt allt annat i samhället. Sedan en tid tillbaka har vi sett en tydlig tendens att successivt tömma lek­ ytorna på sitt innehåll. Gungor, lösa föremål, buskar, stenar, träd och eventuella höjdskillnader tas bort med det övergripande syftet att öka säkerheten. Lekplatserna påminner allt oftare om kalhyggen och snabbmatskedjor. Till en följd av denna utveckling uppstår det tyvärr ett annat problem. Allt färre barn vill spendera sin tid på en lekplats som i princip skalats ren från verkliga utmaningar och stimulerande innehåll.

Genom att så kategoriskt försöka eliminera riskerna för kortsiktiga skador hos barnen bidrar man ironiskt nog till de långsiktiga psykologiska och fysiska skador som uppkommer vid ett ökat stillasittande. Nu finns det lyckligtvis lekplatstillverkare som på allvar försöker balansera kommersiella och kommunala intressen med barns behov och rättigheter, men de är i minoritet.

Det finns nämligen en hel del hinS TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

der och rädslor att övervinna för den aktör som vill bygga kreativt, utvecklingsfrämjande och barnvänligt.

Ingen vill motta anklagelser om tjänstefel eller skadeståndskrav från försäkringsbolag. Det är naturligt att man vill hålla ryggen fri. Att minimera risken för felsteg blir därför en dominant hållning. Detta i sin tur är en trolig bidragande orsak till att man ofta behandlar byggstandarder som lagar (fast de i själva verket är rekommendationer) och att man samtidigt ofta ser på lagar som rör barn som just rekommendationer eller önsketänkande.

Många lekplatstillverkare har tagit fasta på fördelarna med att standardisera sitt budskap och utbud. Man ser även till att erbjuda försäkringar och garantier vid eventuella tvister för att beställaren ska känna sig ännu tryggare. Men om barnens tid på lekplatserna fortsätter att minska uppstår en ny fråga: Om barnen inte vill spendera tid där finns det då kvar något behov av lekplatser överhuvudtaget?

Vi vet alla att det vore oerhört värdefullt om barnen kunde röra sig mer än vad de gör i dagsläget.

Ur ett långsiktigt perspektiv ligger det i allas intresse att skapa en bättre balans mellan barnens behov, samhällets uppbyggnad och kommersiella intressen. Vad kan vi göra för att hitta balansen igen?

Att bygga hälsofrämjande för barn kräver en mer utvecklad förståelse för barnens egna behov och önskemål. Har man inte den själv så finns det experter på området. För att upprätta balans i beslutsfattandet behöver man ta vara på den vidsträckta kunskap som redan finns tillgänglig. Vad säger forskarna, pedagogerna, vårt eget sunda förnuft och framförallt barnen själva?

Ingen vill att barn ska skada sig när de leker. Men om vi inte ger barnen möjligheter att lära sig hur man gör balanserade riskbedömningar, hur ska de då någonsin kunna göra det i sitt vuxna liv?

A H M E D A L- B R E I H I

Aktivitetsdesigner och projektledare Riskful Play. www.riskfulplay.se

Funktionalism.

HULDA Design: Smekab

22

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

T E X T & F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

I Malmö pågår pilotprojektet Gatulabba där barn är med och skapar barnvänliga gator. Även en ny bygglek har anlagts av den drivande föreningen Växtvärket. >

Här hörs barnens

23

röst

24

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

I

ett litet klassrum på Kastanjeskolan i Malmö serverar Sara Stiber popcorn till sju förväntansfulla barn i en fritidsgrupp. De går i andra och tredje klass, och nu ska de ”gatulabba”.

Sara Stiber är en av de drivande krafterna bakom föreningen Växtvärket och projektledare för föreningens projekt Gatulabba. Hennes kollega i föreningen Liza Olander Wihlney berättar för barnen att de ska få göra ett så kallat kasamtest. Det går ut på att de får reagera på ett antal påståenden om hur de upplever sina liv. De kan ringa in svaren aldrig, ibland, ofta eller alltid.

– Saker jag gör varje dag tycker jag är roliga, högläser Liza Olander Wihlney från formuläret.

Gruppen är nyfiket stimmig och hon får upprepa påståendet ett par gånger innan alla har förstått. Andra påståen-

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

den handlar om ifall barnen bryr sig om vad som händer runtomkring dem, om de gillar glass och om de kan bestämma saker själva.

– Hur kommer det här att ändras genom gatulabba? frågar Sonja.

I rummet finns också landskaps­ arkitekt­studenterna Linda Lemheden och Tom Carlson, SLU, som skriver sitt examensarbete om projektet och lyssnar uppmärksamt på allt som händer i rummet.

Det är tredje gången gruppen träffas.

Projektet pågår hela vårterminen och mynnar ut i att barnen får bygga lekvänliga miljöer i full skala längs ett 500 meter långt cykelstråk i Malmö. Vid de två tidigare träffarna var barnen ute och tittade på sträckan på plats. Nu ska de försöka ringa in vad de vill göra där.

– När vi har kommit fram till vad vi vill bygga så bygger vi det längs cykelstråket, säger Sara Stiber till barnen.

Sara Stiber går igenom idé­ er tillsammans med barnen i fritidsgruppen från lågsta­ diet på Kastanjeskolan. Vad skulle de kunna göra genom att ”gatulabba”?

25 – Ja. En hinderbana! ropar ett av dem.

– Det är vissa av er som vill bygga en hinderbana. Vi får se vad det blir. Vi har en snickare som kommer att hjälpa oss att bygga, lugnar Sara Stiber.

Hon delar sedan ut en stor hög med foton på mer eller mindre spännande installationer i offentliga miljöer som barn kan tänkas uppskatta.

– Var och en av er ska hitta två som är era favoriter.

Efter en timmes hårt sållande har gruppen enats om tre inspirationsprojekt: en klätterställning som sitter ihop med ett träd, containrar som fyllts med olika innehåll och ett övergångsställe som sicksackmålats i bjärta kulörer.

–Det här var ett första steg i er idéprocess. Ni ska ha kvar de här som inspiration till vad ni vill göra, säger Sara Stiber.

När barnen har gått konstaterar Liza Olander Whilney att det blev en intensiv timme.

– Det gick bra, men man blir alltid lite mör efteråt. Barnen vill ju så mycket, säger hon.

Sara Stiber brinner för barnvänligare städer. Gatulabba är det senaste projektet i en lång rad som hon har arbetat med. Gatulabba ska pågå i tre år och finansieras av Allmänna arvsfonden. Barn och ungdomar i tre olika åldersgrupper har visionsverkstäder en gång i veckan under våren där de pratar om problem i den offentliga miljön och vilka lösningar de skulle vilja se för att göra den mer barnvänlig. Sedan går de ut och arbetar på plats. Vid ett tillfälle kommer barnen också att få diskutera sina idéer med planerare från Malmö stad. *** I en smal park mellan det väldiga Pågenbageriet och ett bostadsområde i östra Malmö ligger Uddeholmsparken, eller Gullängen som den också kallas. Parkens östra del upptas av någonting som vid en första anblick liknar en enkel kåkstad. Här råder ett organiserat kaos. Det är en av Sveriges mycket få bygglekplatser, som går under det lätt modifierade

platsnamnet Guldängen. Växtvärket har drivit den sedan 2017.

– Vi har en tio minuters introduktion med barnen när de kommer hit. De får bland annat lära sig att det kan vara bra att börja bygga med en lastpall i botten för att få stabilitet och att sätta reglar i hörnen, säger Sara Stiber medan hon visar runt.

Förutom att barnen som kommer hit får bygga precis vad de vill finns också möjlighet att odla i odlingslådor. Guldängen är Sveriges enda bygglekplats som också erbjuder odling. När säsongen startar under vårvintern händer det att förbipasserande kommer fram och säger att de tycker att det ser skräpigt ut.

– All växtlighet har ju vissnat ner då.

Men sedan kommer samma personer ofta förbi igen under sommaren och tycker att det är jättefint här.

Det bor barn i stan, ändå märks det knappt i väven av gator och torg. Guldängen är ett undantag. Den offentliga miljön utgörs annars till stor del av hårdgjorda ytor vars främsta syfte antingen är handel eller att möjliggöra transporter av olika slag. Barn hänvisas till anlagda lekplatser och parker. Tidigare forskning har redovisat att kommunal gatuförvaltning prioriterar framkomlighet och trafiksäkerhet. Andra aktiviteter hör hemma på andra ytor än gatan. Det spelar ingen roll om gatumarken är en körbana för bilar, en cykelbana eller en trottoar.

Allt handlar om snabbaste och säkraste möjligheten för respektive trafikslag att nå sina målpunkter.

Men så borde inte gatorna behöva planeras, menar Sara Stiber. Hon vill att barnen ska ges utrymme och få märkas i staden genom ett nätverk av lekvänliga gator.

– Då hade man verkligen synliggjort alla barn. Det hade blivit lite mer rättvist, säger hon.

Sara Stiber har en bakgrund som interaktionsdesigner och grafisk formgivare. Hon har också gått en master­ utbildning till barnkulturdesigner vid Göteborgs universitet. Utbildningen sägs vara den enda i världen i sitt slag och syftar till att förbereda studenterna >

Sara Stiber är projektledare i föreningen Växtvärket i Malmö och brinner för barn­ vänliga städer.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

26

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

för att bidra till hållbar samhällsutveckling med ett barnperspektiv.

– Landskapsarkitekter, arkitekter, grafiska formgivare och produktdesigners går i samma klass. När man gör projekt och jobbar tillsammans går alla in med sin infallsvinkel. Det gemensamma är att man lär sig hur man designar tillsammans med och för barn. ***

Guldängens bygglekplats i östra Malmö har funnits sedan 2017. Den är en av ett fåtal bemannade lekplatser i landet.

Det finns ett fåtal bygglekplatser kvar i Sverige, och ett fåtal nya anläggs. Me­ dan andra länder i kontinentala Europa ofta har lite stökigare lekplatser har de svenska genom åren blivit alltmer tillrättalagda med ett överordnat säkerhetstänk och lekredskap som är prefabricerade katalogmodeller.

Världens första uttalade bygglekplats öppnade i Danmark 1943, under pågående tysk ockupation, med syfte att låta stadsbarn leka lite friare än vad som annars var möjligt i staden. ”Skrammel­ legepladsen” i nordöstra Köpenhamn var ett initiativ av den danska landskapsarkitekten C Th Sørensen. Den finns fortfarande kvar.

Sveriges första officiella bygglekplats tillkom i Norrköping 1946, därefter dök de upp i fler och fler städer. När Helsing-

borg fick sin första bygglekplats 1959 var det genom att kommunen, med sin legendariske stadsträdgårdsmästare ­Arvid Bengtsson i spetsen, upptäckte och institutionaliserade en plats där barn redan byggde saker av skrot på eget initiativ. Bygglekplatser blev sedan vanligare i Sverige på 1960- och 1970-­talen, för att sedan bli alltmer sällsynta. Ingenting tyder på att det finns en enhetlig förklaring till varför de har försvunnit. Frågor om ekonomi har ibland lyfts, men även en vanlig lekplats kostar pengar att etablera och sköta.

Ibland pratas också om riskerna med en bygglekplats där barnen använder verktyg och utrustningen inte uppfyller lek­platsernas strikta normer.

– Utan vardagsäventyren och att få lov att testa sina egna gränser utvecklas man inte. Om man bara är överbeskyddad hela uppväxten, hur ska man kunna bli en egen människa, frågar sig Sara ­Stiber.

Enligt studier som har gjorts är inte olycksriskerna på en bygglekplats större än på en vanlig lekplats. Snarare tyder dessa på att olyckorna är färre eftersom barnen är mer uppmärksamma.

– Det som har hänt på Guldängen är plåsterskador. Men de flesta skadorna har varit på föräldrar, säger Sara Stiber. *** Det som byggs inom projektet Gatulabba ska till skillnad från Guldängen placeras ut i en miljö där allmänheten mer aktivt rör sig. Det ställer andra krav på utformningen och stabiliteten i konstruktionerna. Medan barnen kan jobba fritt utan tanke på resultatet på Guldängen måste Gatulabbas prototyper hålla för och vara meningsfulla i stadsmiljön.

– Vi använder alla metoder vi brukar använda och lägger till några nya om hur man kan undersöka visioner med barn. I april börjar vi bygga det vi vill testa som prototyper utifrån att ha jobbat med en massa idéer. Prototyperna ska kunna kommunicera med vuxenvärlden och visa vad barnen har i huvudet, säger Sara Stiber när hon träffar STAD i mars.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

27 Efter en invigningsfest i juni står resultatet från Gatulabba kvar under sommaren. Sedan är meningen att projektet ska utvärderas innan det tar fart för en ny omgång i en annan del av Malmö under våren 2023.

Någonting som påminner om Sara Stibers drömgator ligger i startgroparna i Varberg. Där ska bygget av den nya stadsdelen Västerport påbörjas i och med att den tidigare hamnen görs om till tät blandstad och järnvägen läggs i tunnel.

Som STAD skrev hösten 2020 (nr 31) är ett av de bärande elementen i den nya stadsdelen en ”lekfull gata” som centralt stråk. Under arbetsnamnet ”Barnens Boulevard” ska den nästan bilfria gatan fungera som ett sätt för barn att ta sig mellan målpunkter som hem, skola, lekplats och park och samtidigt kunna leka på vägen.

– Lekfullheten ska finnas där, det ska kännas som en intimare miljö. Allra helst vill vi se funktioner som stöttar det. Vi har till exempel tittat på en möbelserie som är lekfull och skulle kunna fungera för gatan, sa landskapsarkitekten Karin Sjödin, Varbergs kommun, då till STAD. Utrymmet är begränsat och därför måste man tänka optimerat. En sak som efterfrågades i dialog med barngrupper var studsmattor.

Utrymmet är begränsat även för Gatulabba i Malmö. Cykelbanan som ska användas är av standardbredd och den omgivande miljön som kan användas består av smala gräsremsor.

– Grejerna kommer nog att stå utspridda längs med sträckan. Jag vet inte vad barnen kommer att ha för idéer, men det skulle kunna bli även inne på cykelbanan. Kanske vill de måla på cykelbanan, säger Sara Stiber.

Hon konstaterar att cykelbanor sällan utformas med barn i åtanke. Om fler ska cykla i framtiden kommer cykelbanorna att behöva bli bredare, vilket kan göra dem svårare att överblicka för ovana trafikanter, som barn.

– Det är mycket lättare för vuxna än för barn att tolka signaler i trafiken. De kan behöva tydliga linjer och uppdelningar.

Sara Stibers recept är att cykelbanorna ska innehålla element som är barnanpassade. Förutom en uppdelad cykelbana och rätt belysning kan det handla om att göra den mer lekvänlig.

– Vi gjorde ett pilotprojekt förra året.

Då byggdes regnbågar över cykelbanan.

Barn hittar sätt att få in leksignaler. *** Färre barn tar sig till skolan själva till fots eller med cykel än förr. Andelen har enligt forskning som Svenska Cykelstäder har sammanställt minskat från hela 90 procent på 1970-talet till omkring hälften. Barn är också mindre fysiskt aktiva, vilket påverkar såväl den allmänna hälsan och den förväntade livslängden som möjligheten att uppnå goda studieresultat. Att fler cyklar har inte bara goda effekter på den personliga hälsan utan också på folkhälsan som helhet genom minskat buller och mindre luftföroreningar. >

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

28

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

Fotnot: Det fullskaliga resul­ tatet från Gatulabba invigs med en fest den 12 juni och finns sedan kvar att besöka under sommaren. Objekten kommer också att gå att se på internet. Länk finns på Växtvärkets hemsida, vaxtvarket.se. Cykelbanan går mellan Rolfsgatan på Sofielund och Guldängen.

Mer läsning: Växtvärket har gett ut boken Byggleken: En magisk värld i barnens egen regi 2020.

Ökat stillasittande handlar om mer än att barn inte söker sig till rörelsebetonade aktiviteter. Många av dagens föräldrar är mer överbeskyddande än vad deras egna föräldrar var och släpper inte ut sina barn i trafiken. Enligt trafiksäkerhetsorganisationen NTF är barn från cirka 9–10 års ålder mogna nog att till fots ta sig fram på egen hand i en komplicerad trafikmiljö och något år senare med cykel. Försäkringsbolaget If betonar förutom cykelhjälm behovet av vingelutrymme och god sikt när barn ska cykla på egen hand.

I och med att barn kan reagera långsammare och ha svårare att tolka signaler i trafiken skulle ett projekt som Gatulabba kunna resultera i en mer komplicerad trafikmiljö, med fler element att ta hänsyn till som trafikant.

– Kanske, säger Sara Stiber.

Har du tänkt på det?

– Nej. Blir det fler element att läsa av?

Ja, det blir det kanske.

Om det sitter en regnbåge i trä över cykelbanan kanske man tittar på den i stället för på katten som springer in från sidan?

– Ja. Vi kommer inte att ha lösningen på världens problem, vi kommer att starta en diskussion.

NATURMOLNET Ungefär 500 meter från Guldängen, på Sofielund, ligger en ödetomt som inte är större än en vanlig villatomt mitt i en bebyggelse av flerfamiljshus. Här låg fram till 1996 en karaktäristisk låg tegelbyggnad som kom att inhysa MCgänget Hells Angels klubblokal. Efter en sprängning som polisen trodde utförts av rivalerna i Bandidos revs lokalen och tomten låg öde i 14 år.

Sedan tog Växtvärket över och skapade Naturmolnet i samarbete med fastighetsägaren. De har förvandlat ytan med den mörka historien till något som för tankarna till ett litet festi­ valområde, med en öppen kiosk, en grill, långbord och en bajamaja.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Tomten är för liten för att exploateras på ett lönsamt sätt. Därför är det inte säkert att den kommer att bebyggas.

Konkreta planer saknas och mindre bebyggelse passar inte den nuvarande fastighetsägarens verksamhet. I väntan på något slags framtidsplan kan fastig­ heten användas till annat.

– Vi ville att det skulle bli lite som ett torg för Sofielund. Folk kommer hit och de älskar stället, berättar Sara Stiber.

Under coronapandemin har en kör som inte kunnat träffas inomhus samlats här för att sjunga och det har också arrangerats kalas.

Den första sträckan av Gatulabba går i princip mellan Naturmolnet och Guldängen.

Frågan är om visionerna från Gatulabba kommer att kunna förverkligas i större skala. Men det kan kanske åtminstone inspirera till en mindre steril stadsplanering. Enformiga svenska motorvägar formges sedan decennier på ett sätt som genom variation ska bidra till att förarna ska behålla sin uppmärksamhet. I stadsväven värdesätts en mångfald inom arkitektur, landskapsarkitektur och växtlighet. Kanske kan man tänka på liknande sätt när det gäller barns upplevelse av staden?

– Jag vill skapa barnvänligare städer, bättre städer att växa upp i. Jag trycker på från olika håll. Men jag vet inte exakt vad effekten blir mer än att jag lyfter ett perspektiv jag tycker behöver lyftas, säger Sara Stiber.

Vad gör en stad barnvänlig?

– Jag tycker inte att en stad blir barnvänlig bara för att den blir tryggare. Leken borde inte enbart vara koncentrerad till lekplatser. Det känns inte rättvist, det känns som att de blir hänvisade till små öar. Det handlar inte bara om trygghet och säkerhet.

Sara Stibers förhoppning är att städerna på vissa platser där barn har målpunkter också kan ha lekfulla, trygga gator där barn kan röra sig själva och känna sig välkomna. Men det kan ta tid innan vi når dit.

– Man kan kanske börja med två gator.

Nu har man bilfria gator på några ställen, de kan bli fler. Jag tror att det finns en poäng i att saker växer fram, för då hinner man tänka igenom det och det händer på rätt ställen. Saker måste få lov att ta tid också.

INTERAKTIV OCH LÄRANDE LEK

www.lappset.se Lek-, sport- & parkprodukter för utomhusmiljö

30

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

Gå på tvären

En stad med öppna kvarter leder fot­ gängaren in på gårdar, genom byggnaders interiörer, erbjuder överraskningar, skyddade platser och hemliga prång.

T E X T: C A R O L I N E D A H L

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

D

”

en hemliga trädgården är öppen för alla att besöka.”

Det stod att läsa i en nyhet som släpptes i våras av Peab och FOJAB. Denna hemliga trädgård ska byggas på en innergård till ett planerat bostadskvarter i Jönköping.

Innergården ska enligt pressmeddelandet innehålla lummighet, boulebana, en stor pergola med klätterväxter och gott om sittplatser för gästerna till restaurangen i bottenplanet. Den privata utemiljön är tänkt att flytta upp på byggnadernas tak. Öppna kvarter och innergårdar var en del av stadens publika rum fram tills att de försågs med lås och porttelefon någon

31 gång i slutet av 1900-talet. Ett fåtal äldre innerstadskvarter är fortfarande öppna och ger en föraning om hur rörelsevänlig en innerstad kan vara. Berlin har flera sådana öppna kvarter och ett av de mest kända är Hackesche Höfe i stadsdelen Mitte. Här finns nästan en labyrint av sammankopplade innergårdar som bjuder på en stor variation av rumslig upplevelse via trånga passager, portvalv och gårdsrum av olika karaktär och storlek.

En gång platsen för hantverk och industri är dessa innergårdar idag fyllda med handel, hantverk och olika slags kulturell verksamhet. Möjligen bor det fortfarande en del människor i kvarteret.

Dess baksida har blivit framsida, men framför allt en livsmiljö för olika urbana verksamheter, öppen för alla att ta del av. Är detta en miljö som är bra för barn och unga? Jag skulle tro det. Fri från trafik. Stimulerande att röra sig i, från ett gårdsrum till ett annat. Upplevelsen av att vara skyddad inne i kvarteret men också friheten att röra sig fritt och smita ut på en bakgata. Gå in i en miljö och komma ut i en helt annan. Gå på tvären.

Upptäcka skrymslen och prång att ta i besittning. Där det finns vuxna som är närvarande men som ägnar sig åt sina projekt och aktiviteter.

Den tyska filosofen Walter Benjamin intresserade sig också för kvarterets interiör, även om hans Passagearbeten kanske handlar mindre om arkitektur än om modernismens intåg. Stavros Stavrides är en grekisk arkitekt och aktivist som ägnat sig åt att undersöka och beskriva det han kallar urban porositet.

Hans resonemang handlar om att urban porositet är resultatet av sociala processer som utmanar och ifrågasätter föreställningar om vad rum, funktion och identitet är. Även Andrea Kahn, arkitekt och tidigare adjungerad professor vid SLU, beskriver urbana platsers porositet som en kvalitet. Porositet är enligt hennes teorier ett mått på vilken kapacitet staden har till förändring, något som också gör att man förstår komplexiteten i stadens rum. Att försöka att definiera

vad de är blir då ointressant och ger bara uttryck för förutfattade meningar.

Berlins kvarvarande öppna kvarter och innergårdar är ett exempel på urban porositet. *** Söder om Alperna, i italienska staden Turin, berättas det gärna om det historiska påbudet att låta alla portar till stadens kvarter vara öppna dagtid.

Detta för att köpmän och andra invånare skulle kunna dra sig tillbaka in till en innergård och stänga porten ut mot gatan som skydd mot yttre hot. Exakt vem eller vad detta yttre hot bestod av har aldrig blivit uppenbart för mig, men i pandemins spår öppnades för några år sedan återigen gårdarna i innerstaden. Denna gång för att låta invånarna använda dem som smit- eller flyktväg om trängseln i gaturummet blev för stor.

Turin är en av de städer som vid en första betraktelse tycks vara uppbyggd kring ett ytterst strängt rutnät av kringbyggda kvarter. Det är nog till och med lätt att se stadens urbana kvalitet som ett resultat av denna oändliga upprepning av kvarter efter kvarter. Stadsrummets verkliga kvalitet står dock att finna i kvarterens porositet. I smitvägarna som den uppmärksamma besökaren kan överraskas av och som den inbitna invånaren har gjort till sitt självklara navigationssystem för en smidig rörelse till fots genom staden. Här rör man sig mellan stadsrum och gator via kvarterens inre.

Passager som leder fotgängaren vidare in i byggnaders interiörer och erbjuder skyddade platser för rörelse och vistelse.

Som ett komplement till dessa intrikata rumsligheter har staden också kilometer efter kilometer med arkader som ytterligare löser upp gränserna mellan inne och ute, privat och publikt. Stavrides beskriver det som ett mellanrum, ett rum som snarare relaterar än separerar.

Denna rumsliga upplevelsekvalitet är något som det samtida stadsbyggandet ofta saknar. Stadsstrukturens samman- >

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

32

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

»Lika firad som Barcelona är för sin stadsstruktur, lika utskälld är Brasilia för sin. flätande av ”rum i rum” bryter ner skalan och erbjuder rum där olika slags vardagsliv kan levas. Det borde skapa goda livsmiljöer för både barn och vuxna. *** Man brukar säga att det mesta av vår framtida byggda miljö redan är byggd.

Då kan det kanske kännas uppgivet att önska mer upplevelserika stadsrum, men det går faktiskt att skapa sådana miljöer också i efterhand. Tim Gill, oberoende forskare kring barns lek och rörlighet (se sid 16), lyfter i sin bok Urban Playground fram Barcelonas planer på att förändra sin stadsstruktur. Även den är ett strikt rutnät med liksidiga kvarter i en nästan oändlig upprepning.

Barcelonas stadsstruktur – med sina karakteristiskt avskurna hörn på kvarteren som bildar små torgplatser – har länge varit ett hyllat stadsbyggnads­ ideal. Men nu har man alltså tänkt om i Barcelona. Genom att lägga samman 3 x 3 kvarter i ett så kallat superblock, eller superkvarter, och göra gatorna mellan dem bilfria skapas utrymme för lek, rekreation och sociala möten. Enligt uppgifter i Gills bok innebär denna strategi ett tillskott av publikt rum motsvarande tre fotbollsplaner. Strategin säger dock inget om rörelsen genom kvarteren, men en sådan möjlighet bör inte ligga så långt bort när kvarteren nu blivit en del av ett sammanhängande stadsrum istället för att vara isolerade mellan trafikerade gator.

Det är spännande att Barcelona använder ordet superblock för sin strategi.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Det påminner om en annan radikal stadsbyggnadsidé byggd kring den så kallade superquadran i ett helt annat sammanhang, nämligen Brasilia. Jag ställer mig frågan om 1800-talsstaden äntligen börjar smälta samman med de modernistiska ambitionerna om en stad präglad av luftighet, öppenhet och grönska. Lika firad som Barcelona är för sin stadsstruktur, lika utskälld är Brasilia för sin. Anlagd som en ny huvudstad för Brasilien på 1950-talet bygger stadsstrukturen, skapad av stadsplaneraren Lucio Costas och landskapsarkitekten Roberto Burle Marx, helt på modernistiska ideal om funktionsuppdelning, trafikseparering och grönska.

Bostadsdelarna av staden är planerade i stora kvarter, superquadras, som mäter 280 x 280 meter. Inom dem finns det inte kringbyggda kvarter som i Barcelona utan kompositioner av smala lamellhus där byggnadskroppen är upplyft på pelare och där alla bottenvåningar enbart består av öppna foajéer med sociala ytor i skuggan av bebyggelse och grönska.

Varje superkvarter är individuellt utformat och grönskan i dess tropiska klimat är naturligtvis slående. Men vad som också är uppenbart är fotgängares och barns rörelsefrihet. Även detta var en del av arkitekternas uttalade ambitioner.

Costas såg superkvarterets längd om 280 meter som ett lämpligt område för ett barns upptäckarglädje. Anlagda stigar och ett fåtal gator förekommer inom superkvarteren men den ursprungliga tanken var också att vuxna och barn själva skulle få trampa upp egna stigar.

Det finns förstås utmaningar med en sådan intention, inte minst tillgänglighet för alla. Men kanske kan vi äntligen lära något om rörelsefrihet och medskapande, också från Brasilia.

Men det jag kanske främst vill lyfta fram är hur gestaltningen av stadsstrukturen i Berlin, Turin och Brasilia samt ombyggnaden av Barcelona utgår från människan och upplevelsen av rummet och inte en planritning för rationellt stadsbyggande.

För oss är det en självklarhet att staden är en plats för alla, stor som liten, gammal som ung, invånare eller besökare. Vi på Nola producerar alltid möbler och produkter som skapar trygga, välkomnande och inkluderande miljöer. Gärna med plats för lek och kreativitet. Som här, stolen Bollnäs för stor som liten. Läs mer på www.nola.se Bollnäs stol Design Thomas Bernstrand Alltid tillverkat i Sverige.

Nola Industrier AB Produktutveckling: Stockholm +46 (0)8—702 19 60 Order, offert & export: Malmö +46 (0)40—17 11 90

34

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

35

Att inte veta allt från början

I Göteborg pågår stadsutvecklingsarbete tillsammans med barn och unga. Arbetssättet kräver starka visioner och en stor öppenhet för nya riktningar. Plus tid och tålamod.

T E X T: K A R I N A N D E R S S O N

J

ag pratar med Emilio da Cruz Brandao via länk till Pretoria i Sydafrika. På väggen bakom honom sitter stora ark med post-itlappar. Han berättar att han är där med kursen Reality studio, Chalmers Tekniska Högskolas samarbetsprojekt i låg- och medelinkomstländer runt om i världen.

– Det är en utmanande kontext för studenterna, säger han.

Emilio da Cruz Brandao är arkitekt och konstnärlig lärare på Chalmers.

Fram tills nyligen var han ansvarig för masterutbildningen Architecture and planning beyond sustainability som främst lockar internationella studenter.

De svenska studenterna väljer ofta den mer traditionella inriktningen arkitektur och stadsbyggnad. Vilket Emilio da Cruz Brandao tycker är synd. De frågor och metoder som programmet tar upp och utforskar behövs i Sverige, menar han.

Emilio da Cruz Brandao återkommer flera gånger till arkitektens roll som aktivist. Begrepp som ”design activism” och ”spatial agency” är grundläggande i hans förståelse för hur arkitekter kan jobba med hållbarhet – eller snarare bortom hållbarhet. Han vill att vi ska ta oss till nästa nivå.

Dare to build är ett initiativ som testar visionen i Göteborgs nordöstra miljonprogramsförorter. Arkitektstudenter arbetar tillsammans med ingenjörsstudenter och barn och ungdomar för att gestalta och bygga nya platser.

Varje år väljs en plats och ett tema i samspråk med den lokala samarbetsparten, ofta en skola, ett bostadsbolag eller en kommunal förvaltning. Processen inleds på hösten i kursen Design and Planning for Social Inclusion, då studenter träffar skolelever och tar fram gestaltningsförslag som leder till ritningar. Under sommaren byggs platsen av studenter och sommarjobbande ungdomar. I exempelvis Bergsjön har man tillsammans skapat ett uteklassrum och en träningsplats för parkour.

När Emilio da Cruz Brandao berättar om Dare to build väver han hela tiden in andra projekt. I Social Inclusion-kursen blir studenterna guidade i Gårdsten, Hjällbo, Lövgärdet och Angered av gymnasieelever som berättar om den urbana kontexten utifrån sina perspektiv. I lokaler vid Hammarkullens torg samarbetar forskare med lokalsamhället, utbildningsaktörer och Arbetsförmedlingen. Han berättar om universitet, boende, lokala aktörer och kommunala > S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

36

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

»I Europa finns arkitekturkollektiv som jobbar nära lokalsamhällen för att tillsammans förändra platser och städer. förvaltningar i en och samma mening och befinner sig på alla nivåer och platser samtidigt. Emilio da Cruz Brandao ser inte att han är involverad i en mängd olika projekt, för honom hänger allt ihop.

– För så måste man förklara det i mötet med lokala aktörer: de är en del av ett större sammanhang, säger han.

Jag undrar över syftet med att involvera barn och ungdomar från ytterstadsområden. Svaret är inte så komplicerat.

– Det är de som har minst inflytande och hörs minst i vår tids demokrati. Projekten kan skapa intresse och kreativitet och visa att de i framtiden kan ha yrken som arkitekt, designer och konstruktör.

Emilio da Cruz Brandao är kritisk till hur stadsutveckling som kallas socialt hållbar ser ut i Sverige idag. Kunskap om hur det kan göras saknas, menar han.

– I Europa finns arkitekturkollektiv som jobbar nära lokalsamhällen för att tillsammans förändra platser och städer.

I Sverige är det svårt. Trögheten i den kommunala planeringsprocessen är ett hinder.

Dare to build är en kort och snabb process. När de söker bygglov vet de sällan exakt vad de vill bygga. Tack vare god kommunikation med handläggare brukar bygglovet dock hinna godkännas

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

i tid. Emilio da Cruz Brandao betonar att det ligger år av arbete bakom det stora kontaktnät som möjliggör deras arbetssätt.

Under vårt samtal tycker jag att Emilio da Cruz Brandao förkroppsligar den spindel i nätet som arkitekter ofta sägs vara, den som är mitt i händelsernas centrum och ser till att saker sker. Jag förstår att arbetssättet kräver både en stark vision och en stor öppenhet för nya riktningar. Plus tid och tålamod. *** På HDK-Valand, Högskolan för Design och Konsthantverk, är Pontus Johansson lärare vid masterutbildningen Child culture design; helt enkelt design med barn som målgrupp. Efter examen arbetar studenterna med allt från stadsplanering till barnboksillustrationer. I mars var Pontus Johansson på vernissage på Hammarkullen konsthall och delade ut grillade mackor med ost och ajvar från en disco-cykel-kiosk.

Den mobila restaurangen är resultatet av projektet Barnen bestämmer. Som svar på ett open call från Stadstriennalen presenterade Pontus Johansson tillsammans med Lekkontoret en idé om

37 att inte ha en idé, att istället låta de deltagande barnen bestämma vad pengarna ska användas till. Ett samarbete med fritidsgården Minimix i Hammarkullen resulterade i en cykelvagn i discoestetik med servering av varm choklad och mackor.

– Barnen ville visa upp och dela med sig av Minimix till andra. Samtalen och övningarna handlade mycket om hur viktig fritidsgården är för dem, lite som ett vardagsrum som de också är stolta över att vara en del av, säger Pontus Johansson.

Uppdraget till barnen var att aktivera staden och förhålla sig till en given budget. Ämnen som kanske inte är helt lätta för barn att ta till sig. Men Pontus Johansson menar att så länge tid finns når man fram. Det tar ofta lång tid att hitta sätt att prata med barnen, ett ömsesidigt förtroende måste växa fram. Tyvärr är projekt inom stadsutveckling riktade mot barn ofta just projekt. Tiden är be-

gränsad. Vilket även gäller barnens tid.

Skolan är ett enkelt sätt att nå barn men det innebär också en hel del begränsningar för vad man kan göra och vem man kan involvera.

Pontus Johansson menar att det stora värdet med att involvera barn är att på lång sikt få ett samhälle med engagerade medborgare. Det är något man måste träna på som barn, annars blir det svårare som vuxen.

– Det finns även mängder med vinster här och nu som handlar om att bli sedd och hörd och att få chansen att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar också om att lära av varandra, säger Pontus Johansson.

Både Emilio da Cruz Brandao och Pontus Johansson talar om vikten av lyssnande processer utan på förhand givna resultat. Något som är svårt när finansiering ofta kommer i projektform och bygglov ska sökas med färdiga ritningar.

HELHETSMÄSSIGA LÖSNINGAR FÖR FRAMTIDEN

Soffor, bänkar och stolar Bord och bänkbord Cykelparkering Papperskorgar och källsortering Planteringskärl

wesp.no +47 67 17 75 00

38

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

SAMTALET

Konceptet temalekplats föddes på 1990-talet i samband med en utredning om Malmö stads lekplatser. Upphovskvinnan Lena Jungmark drivs av ett starkt socialt patos.

T E X T & F O T O : K O L B J Ö R N G U WA L L I U S

Socialt patos är hennes drivkraft S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

39 – Alla barn har rätt till en god gestaltad livsmiljö, säger Lena Jungmark, som drivs av ett starkt socialt patos i sitt arbete som landskapsarkitekt och nationell koordinator för frågor om barns och ungas utemiljö på SLU Tankesmedjan Movium.

L

ena Jungmark är landskapsarkitekt och nationell koordinator för barns och ungas urbana livsmiljö på SLU Tankesmedjan Movium. Tjänsten utgår från ett regeringsuppdrag att nationellt samordna kunskapsutveckling och kunskapsspridning kring barns och ungas utemiljö. Skarpare än så är uppdraget inte preciserat utan hon och Movium kan bestämma vad hon ska fokusera på.

– Jag är intresserad av sociala frågor.

Det mångkulturella samhället måste avspeglas i vad vi tar upp. Jag tänker mycket på jämlikhet och på var det finns glapp mellan olika aktörer. Att man utvecklar ny kunskap och tänker sammankopplande mellan olika sektorer, säger hon.

I sommar fyller Lena Jungmark 65 år.

Hon kan se tillbaka på ett yrkesliv där hon bland annat har gett upphov till konceptet med temalekplatser, som sprider sig över landet.

Hur kom du in på barnperspektivet?

– Jag fick fyra barn väldigt tätt och vi var hemma ganska mycket med dem.

Det var en stor upplevelse att få barn, att se hur de från att ha varit nyfödda, hjälplösa människor steg för steg tog sig an världen.

Själv växte hon upp i stan på steniga innergårdar och kunde leka tjuv och polis på parkeringsplatserna. Naturupplevelser fanns inte i någon större omfattning. Kunskapen om värdet av naturen var något hon tog till sig först under utbildningen, som lockade henne för att den var bred och hade konstnärliga inslag.

Att få egna barn och följa deras utveckling förändrade hennes syn på jobbet som landskapsarkitekt. Hon började tänka kring hur lekplatser kunde bli mer spännande så att de motsvarade barnens fantasi och rörelsebehov.

– Jag har suttit och ritat och ritat tills jag kände att jag var tom på idéer. Ändå nådde jag inte fram till det som intres-

serar mig, vilket är det som pågår på platsen efter att vi som ritat lämnat den.

Jag fattade att allt inte går att planera eller rita fram.

Men är det specifikt när man arbetar med barn?

– Egentligen är det nog generellt, men barn är friare genom att de använder det som finns utan att ta hänsyn till normer, de leker bara på.

Lena Jungmark involverades på 2010-talet i Malmö stads projekt för gröna skolgårdar. I stället för att sitta på ett kontor som konsult kom hon i direkt kontakt med dem som skulle använda ytorna.

– Det blev en helt annan ingång till jobbet och det var jätteroligt. Man hade på sig stövlar hela dagen, höll på och grävde och pratade med barnen, jobbade fysiskt och konkret med platser. Vi åkte bland annat ut till en miljöstation med barnen och letade efter skrot som vi kunde använda som lekgrejer på skolgården.

Arbetet med gröna skolgårdar har en koppling bakåt i tiden till idén om temalekplatser. Lena Jungmark hade tillsammans med kollegan AnnSofi Högborg varit delaktig i en lekplatsutredning för Malmö stad i mitten av 1990-talet. Alla lekplatser inventerades. Det visade sig att det inte hade hänt mycket sedan 1960-talet och att lekplatserna var snarlika varandra.

Med tiden hade de blivit väldigt slitna.

Staden stod i beredskap att göra ett omtag när Lena Jungmark lanserade idén om olika teman som skulle utgå ifrån vad barn ville göra snarare än att utgå från vilka färdiga lekredskap man kunde välja bland i en katalog.

Först ut blev en djurlekplats som invigdes 1997 i Beijers park i östra Malmö.

Där kunde barnen med olika mer eller mindre tekniska hjälpmedel mäta sina egna förmågor med olika djurs.

– Att vi hittade på temalekplatser och fick gehör för det innebar ett nytt

Här syns det vilken oas en lekplats som Djungel­ lekplatsen är i en stadsdel bestående av villamattor och avsaknad av grönska.

> S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

40

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

sätt för landskapsarkitekter att tänka kring lek.

Att göra någonting nytt var inte helt friktionsfritt. När den andra temalekplatsen anlades senare samma år i Bunkeflostrand visade sig den vara lite för vågad för sin tid. Det blev bråk.

Temat var djungel. En vildvuxen plats innanför ett plank skulle komplettera de små, prydliga radhus- och villaträdgårdarna i området. Vindlande gångar planerades mellan träd och en del mer exotiska växter.

»Att vi hittade på tema­ lekplatser och fick gehör för det innebar ett nytt sätt för landskapsarkitekter att tänka kring lek.

– Idén med lekplatsen var att man skulle plantera igen hela den befintliga, uttjänta lekplatsen och göra det till en djungellek där man tillät lek i buskarna.

Alla barn ville vara i buskarna och leka, men det fick de inte där. Det var också ett område med mycket dagbarnvårdare som ville prata mycket med varandra och samtidigt ha full uppsikt över barnen och då fick barnen inte försvinna in i några buskar.

Dagbarnvårdarna blev upprörda över lekplatsens upplägg och ringde till medierna. Lena Jungmark ställdes till svars för utformningen och det arrangerades ett stort möte på en skola för att lugna ner stämningen. För säkerhets skull fick hon med sig en storväxt, manlig kollega till mötet.

– De som bodde i området upplevde det som en riskplats där det skulle kunna köras moped och finnas pedofiler i buskarna. Jag fick erfara hur det känns S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

att bli uppringd av pressen som redan har bestämt att man är skyldig. Det kvittade vad jag sa, jag var ändå barnens fiende i stället för deras vän.

Många var också oroliga för värdet på deras fastigheter. Men i stället blev lekplatsen med tiden populär och ett utflyktsmål för förskolor. Dispyterna lugnade ner sig och Lena Jungmark återvände med ett uppdrag om att utveckla en dagvattenbäck i parkstråket där lekplatsen ligger.

Djungellekplatsen för i dag en stillsam tillvaro som en av Malmös mindre omtalade temalekplatser. Den är också mindre unik när diversifieringen har ökat och för dem som flyttar in i området är den en förutsättning som redan finns på plats. Inte mycket på djungellekplatsen framstår som kontroversiellt år 2022.

Men det var en vågad satsning från början när temalekplatser inte fanns någon annanstans. Temalekplatserna har genom åren gått från att vara mer vildvuxna koncept till att kommersialiseras.

I dag säljer lekplatsutvecklare mer temabetonade lösningar redan från början.

En del landskapsarkitekter har utveckling av temalekplatser som affärsidé.

– Det har lett till att idén med att börja med vad lek är delvis har gått förlorad.

Men det är ändå kul på vissa sätt – ofta finns det något historiskt på platsen eller så lyfter man någonting särskilt. När man letar efter teman tar man kanske fram någonting som är specifikt för stan eller området. Det kan ge någon form av samtalsunderlag mellan föräldrar och barn. Det är också bra att lekplatser inte är likadana överallt. Det känns också som att landskapsarkitekterna har vunnit på det, de har fått ett roligare jobb.

Landskapsarkitekter hamnar lätt i ett platsens själ-tänkande, att fånga upp något från tidigare användningar?

– Vi är väl skolade så, det är nog utbildningen som gör det.

Är det hämmande?

– Jag har inte tänkt så mycket på det.

Det är något vi tränas i. Man börjar inte från en idé eller en impuls och gör något helt nytt utan man har en metodik där

41 man ska utläsa en kvalitet från platsen och se vad som är möjligt i relation till de behov som finns.

Kan det finnas en risk att leken blir mer styrd än annars om temalekplatserna blir för tillrättalagda?

– Ja, det tror jag. Ibland blir det väldigt färdigbyggt och det finns inte så mycket man kan ändra på. Om man inte tänker utifrån lek utan utifrån ett tema så blir det kanske inte fler lekkvaliteter än på en vanlig lekplats. Men det kan se roligare ut, även om det kanske egentligen inte finns någonting särskilt unikt att göra där.

Vad kan man dra för slutsatser av det?

– Det är väldigt mycket pengar som satsas på temalekplatser. Man kan tänka på vad man får för lekvärde utifrån den ekonomi man har. Om man tänker utifrån barnet skulle det kanske vara mer betjänt av en stor geggig pöl för tio spänn än en stor temalekplats för en miljon. Samtidigt är vuxna kanske mer sugna på att gå ut och leka med sina barn om de är vid en temalekplats i stället för en geggig pöl.

Hur ska en barnvänlig stad se ut?

– Det är jätteviktigt med sammanhängande gröna eller åtminstone bilfria stråk. Barn ska kunna röra sig så att de kan utvidga sitt område allt eftersom de blir äldre. Det är viktigt att det finns gratis upplevelser för barn i alla stadsdelar. Vuxna som vill ha en levande stad tänker kanske på kaféer och kulturinstitutioner, ställen där det kostar pengar att vara. Barn har inte egna pengar. Trygghetsfrågorna är också jätteviktiga, men vi landskapsarkitekter kan inte lösa det ensamma, för det krävs samarbete med andra aktörer.

är intresserade av och förstå vad de uttrycker med sina önskemål.

Med tanke på exploateringstrycket, vilket utrymme finns rent krasst att ta i anspråk för barn?

– Alla barn har rätt till en god gestaltad livsmiljö. Det betyder att de ska kunna leka, röra sig och uppleva saker utan att det kostar pengar. De måste också kunna röra sig på ett adekvat sätt genom stan. Det här måste passas ihop med andra intressen, som förtätning, bostadsbyggande och trafik, säger Lena Jungmark och tillägger att det är svårt att få upp barns behov på agendan.

– Det behövs stöd från politiken för att lyfta upp barnen lite högre i förhållande till andra samhällsintressen. Stadsbyggande är en irreversibel process, vi kommer aldrig att riva hus eller ta bort det som är byggt för att skapa rufsiga lek­ ytor. Därför är det hög tid att se och förstå hur barns behov ser ut innan allt som är lite oplanerat, rufsigt och spännande har försvunnit.

Lena Jungmarks lekmiljö som barn fanns på steniga innergårdar i stan. Kunska­ pen om värdet av naturen tog hon till sig först under utbildningen till landskaps­ arkitekt.

Ska man fråga barnen vad de önskar för miljöer?

– Man får göra både och. Vi ska både lyssna på barnets perspektiv, det vill säga det enskilda barnets kunskap om en plats och dess egna erfarenheter. Men samtidigt också ha ett barnperspektiv och en kunskap om vad barn generellt S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

42

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

Plats för barn Varför krymper kommuner ytorna på sina förskolegårdar trots att det finns plats? Botkyrka har insett att det är fel att följa en storstadstrend.

T E X T: A N N A L E N N I N G E R

B

otkyrka är en av de kommuner som räknas till Storstockholm.

Tunnelbanans röda linje har sina sydligast belägna stationer i stadsdelarna Fittja, Alby och Norsborg. Det är stadsdelar med flerfamiljshus uppförda under 1970-talet i typisk miljonprogramsarkitektur. Förskolor uppfördes som enplansbyggnader på stora tomter. Ofta finns partier med bevarad naturmark kvar.

Förskolan Ugglan i stadsdelen Alby byggdes 2008–2009. Den cirkulära enplansbyggnaden och gårdens stiliserade landskap med syntetiska markmaterial uppmärksammades i arkitektvärlden.

I många kommuner gick satsningar på genomarbetad och uppseendeväckande arkitektur hand i hand med förtätning och mindre gårdar. Att Ugglan fick en mindre gård än äldre förskolor berodde dock inte på en planerad förtätning utan på att gården utformades av arkitekten som en del av en övergripande gestaltning. Friytornas storlek var vid denna tid inte något som diskuterades av berörda enheter inom kommunen.

Lokala riktlinjer

Det är först senare som intresse riktats mot gårdarnas storlek och huruvida kommunen borde införa lokala riktlinjer.

Sådana har inte införts efter farhågor S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

om att bindande riktlinjer skulle kunna innebära negativ påverkan på förskolornas ekonomi och kvalitet.

– Samtidigt innebär detta en osäkerhet i förhållande till privata aktörer som inte kan styras vad gäller friyta, säger Annelie Svanold, sakkunnig inom område mark på Teknik och fastighetsförvaltningen.

Vissa kommuner har infört olika normer för olika bebyggelsetyper – mindre yta per barn i tätbebyggda områden, något mer i medeltät stadsbygd och mest i glesbygd.

Trots att det bor många människor i miljonprogrammets områden med flerfamiljshus finns det ofta många mindre nyttjade grönytor.

God förhållanden

– I miljonprogrammens mest tätbebyggda bostadsområden är trångboddhet och barnhälsa ett större problem jämfört med socioekonomiskt starkare områden.

Därför är det viktigt att just de barnen ges goda förhållanden utomhus, säger Annelie Svanold.

Arbetet för en bättre folkhälsa är ett av Botkyrkas uttalade mål och därmed ett viktigt incitament för att satsa på förskolornas utemiljö. Forskningsrapporter kring sambanden mellan barns välmående och utomhusaktiviteter

43

– både i form av barnens egen lek och pedagogiskt styrda verksamheter – stärker argumenten för rymliga och innehållsrika gårdar. År 2014 genomfördes en kartläggning av alla kommunens förskolegårdar. Den visade ett snitt på 40 kvadratmeter friyta per barn – men spridningen på allt mellan 20 och 70 kvadratmeter yta per barn var stor. År 2015 togs beslut om att 13 förskolebyggnader uppförda under 1970-talet skulle ersättas och att minst tre nya förskolor behövdes i nybyggnadsområden. Befintliga tomter utnyttjas idag men byggnaderna byggs i två plan för att rymma fler barn – precis som i många andra kommuner byggs storförskolor med plats för upp till 180 barn.

Innehåller krav

Utbildningsförvaltningen och fastighetsförvaltningen har utarbetat gemensamma riktlinjer för sina beställningar av nybyggnation som innehåller krav för att ge förutsättningar för att gårdarna ska bli så bra som möjligt utifrån det varje tomt erbjuder. Byggnaden ska placeras nära gata i fastighetens ytterkant för att ge största möjliga sammanhängande gård. Parkering och lastutrymmen ska ligga samlade för att inte inkräkta på lekutrymmen. Gårdarna delas inte in i mindre utifrån avdelningar utan alla barn har fritt tillträde till hela gården.

Dessutom gäller i beställningarna en önskad gårdsstorlek på cirka 35 kvadratmeter per barn om förskolan rymmer 180 barn.

Förändringarna av byggnadernas storlek och placering innebär att nya detaljplaner upprättas. Förutom Utbildningsförvaltningens beställning utgör Boverkets vägledning Gör plats för barn och unga från 2015 ett stöd för planarkitekterna för att hävda markanspråken.

Om en befintlig förskoletomt anses vara för liten har främst angränsande park-

mark kunnat införlivas. Vid en förskola har en grannfastighet köpts in för att ge tillräckligt stor friyta. Även Ugglans barn har fått något större gård genom att stängslet flyttats längre ut i en angränsande dunge.

En av de första

Förskolan Måsen är en av de första ombyggda förskolorna som tagits i bruk i ny och större skepnad. En trädbevuxen vall som tidigare låg utanför staketet ingår nu i gården. Efter omgörningen har de hårdgjorda ytorna minskats och regnbäddar för uppsamling av regn- och smältvatten döljer sig under ett antal nya planterings- och uppehållsytor.

Annelie Svanold är noga med att påpeka att utvidgningen av gården inte inneburit någon större fördyrning eftersom den omfattar redan etablerad vegetation. Naturlik mark är dessutom billig i drift och underhåll. >

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

»I många kommuner gick satsningar på genomarbetad och uppseendeväckande arkitektur hand i hand med förtätning och mindre gårdar.

Rör sig fritt

Youssra Gatri Zoghlami är förskolechef på Måsen. Hon uppskattar den stora gården och att alla barn fritt kan röra sig över ytorna, men detta kräver ett annat sätt att arbeta jämfört med att ha den egna barngruppen samlad på en avgränsad del. Nu sprider pedagogerna ut sig över gården och har uppsikt över de barn som befinner sig i närheten oavsett vilken avdelning barnen tillhör. Även kollegorna uppskattar gården trots att somliga saknar en konventionell gungställning.

– Det är den pedagogiska inriktningen hos utbildningsförvaltningen som styrt utformningen på gårdarna, säger Annelie Svanold.

På de nya förskolegårdarna prioriteras därför naturlik mark med träd och andra gröna ytor med plats för utepedagogik och barnens egen lek. De offentliga kommunala lekplatserna bör kunna fungera som komplement vad gäller utrymmeskrävande och dyr lekutrustning.

Om förskolan Ugglan byggdes som en arkitektritad märkesbyggnad är Måsen dess motsats. Av kostnadsskäl uppförs de nya byggnaderna i form av prefabricerade moduler. Från personalen hörs försiktig kritik mot inomhusklimatet – för varmt på sommaren i söderläge och många fönster – och de utmaningar som nya arbetssätt i en storförskola innebär.

Förskolan Måsen.

RITNING: ARKITEMA

B

B B KB 1

B B

B

KB 1

B

B

PB

B

B

B

BB

B

F

RHP

B

PB B

KB 2 8.00

B

5.00

PB

B 3.00

5.00

MÅSEN Illustrationsplan SKALA 1:200/A1 2022-04-29

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

PLO: 2022-04-29 14:29 P:\02_PROJECT_SE\190014 - FSK MÅSEN\02_ARBETSMATERIAL\05_AUTOCAD\00_MODELLFIL\L-16.M1-1.DWG DOINA VELASQUEZ

B

RHP

44

Vi brinner för att förvalta och utveckla den hantverkstradition som ligger bakom skapandet av våra produkter.

46

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

47 FORSKNING PÅGÅR

Forskare samarbetar för barns bästa Just nu pågår ett antal forskningsprogram och forskningsprojekt med anknytning till barns utemiljö där forskare från olika universitet och skilda ämnesområden samarbetar. > T E X T: A N N A L E N N I N G E R

48

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

B

arns lek, naturkontakt, biologisk mångfald och strävan efter ett hållbart samhällsbyggande intresserar många forskare vid olika universitet.

Forskarna ser på frågan utifrån olika yrkeskompetenser och perspektiv och flera av dem är involverade i mer än ett projekt. Miljöpsykologerna Fredrika­ Mårtensson, Anna Litsmark och Amanda­Gabriel, samt landskapsarkitekt Märit­Jansson, verksamma vid SLU, deltar aktivt eller fungerar som diskussionspart i de tvärvetenskapliga studierna P4Play, HUS och HLIS. – Just nu är det många tvärvetenskapliga projekt kring barn som tar sig an de stora utmaningarna som rör hållbar utveckling och biologisk mångfald, säger Fredrika Mårtensson.

De fyra P:na i P4Play står för People, Place, Policy och Practice och koordineras från Institutionen för arbetsterapi vid universitetet i Cork, Irland. Den svenska projektgruppen leds av arbetsterapeut Maria Prellwitz, Luleå tekniska universitet, LTU. HUS är förkortning av Hållbar utevistelse vid storförskolor och projektleds av Annika Manni vid Institutionen för utbildningsvetenskap vid Umeå universitet. Umeå kommun är samverkanspart och förutom forskare från Umeå universitet och SLU ingår forskare från Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet för att studera hälsoaspekter, samt från Tema Barn vid Linköpings universitet med inriktning mot hållbart lärande. Arbetet bedrivs med medel från FORMAS.

Hållbara lekmiljöer

HLIS står för Hållbara lekmiljöer i staden och har finansiering via VINNOVA och leds av Eva-Lotta Sallnäs Pysander, miljöpsykolog med inriktning interaktion mellan människa och maskin vid Kungliga tekniska högskolan, KTH. P4Play är ett treårigt europeiskt forskningsprogram där åtta arbetsterapeuter inom ramen för sina doktorsavhandlingar inom området aktivitetsvetenskap undersöker olika frågor kring

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

barns lek. Barn som av skilda anledningar riskerar att utestängas från lek är i fokus för programmet och flertalet forskare har den anlagda lekplatsen utomhus som arena.

– I P4Play är utgångspunkten att studera leken och förutsättningar för lek för lekens skull, säger Maria Prellwitz.

Hon tillägger att det inom arbetsterapin finns en tradition av att använda lek som ett medel för att uppnå terapeutiska mål inom till exempel barnhabilitering.

Aktivitetsvetenskap är ett ämnesområde inom arbetsterapin med fokus på människors görande, som inte behöver vara direkt kopplat till terapeutiska mål eller åtgärder.

Samordnar svenska delen

Maria Prellwitz är samordnare för den svenska delen av programmet och handleder de forskarstudenter som är knutna till LTU. Programmets huvudkoordinator finns vid University College Cork, Irland. De två andra medverkande universiteten är Queen Margaret University i Edinburgh och högskolan för tillämpad vetenskap (ZHAW) i Zürich. Ett nätverk bestående av kommuner, frivilligorganisationer (NGO:s), skolor och företag är knutet till programmet.

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU har insyn i programmet genom Märit Jansson som haft kontakt med några av forskarna och deras doktorandarbeten.

Hon uppskattar P4Plays fokus på lek och inkludering och värdesätter att få tillföra landskapsarkitektens perspektiv. Liksom Maria Prellwitz framhåller hon vikten av breda samarbeten mellan aktörer från olika länder för att öka kunskapen och hitta lösningar för de barn som av skilda anledningar utestängs från leken på lekplatsen.

Främja lekvärdet

HLIS mål är att öka samhällets kunskap om hur lekplatser kan byggas så att de främjar lekvärdet för barn och samtidigt bidrar till att befintliga naturvärden bevaras. I kontrast till de satsningar som samhället gör på enstaka och glest

49 utplacerade större lekplatser framhålls vikten av lekbara miljöer i anslutning till platser där barn vistas i sin vardag.

I samarbete med planerare Mimmi Beckman, Örebro kommun, och landskapsarkitekt Emma Simonsson, Urbio, projekteras och anläggs så kallade lekotoper – naturmiljöer för lek. Byggnationerna har föregåtts av diskussioner kring förutsättningar för att skapa robusta vegetationsytor och kommer att följas av studier av hur barn nyttjar anläggningarna.

För att framtida förvaltning ska stödja önskan om att skapa naturmiljöer för lek beaktas skötselaspekter under hela tillkomstprocessen, så kallad integrerad skötsel. Under 2022 utkommer en rapport skriven av Fredrika Mårtensson och Mimmi Beckman med beskrivningar av anläggningarna och reflektioner över erfarenheterna så här långt.

Digitala inslag

I projektet undersöks även hur digitala inslag kan fungera i en lekmiljö där man strävat efter att bevara befintliga naturvärden. Designen av de digitala komponenterna har som mål att naturmaterial såsom kottar, pinnar, sten och vatten ska samverka med de digitala materialen och ge återkoppling i form av olika ljud och ljus. Annika Waern, forskare i spel- och interaktionsdesign vid Institutionen för informatik och media vid Uppsala universitet, deltar i denna del av projektet.

– Vi undersöker hur lekens innehåll och utveckling påverkas av digitala inslag i en skog och jämför detta med barns lek i en annan skog samt på en standardlekplats i parkmiljö, båda utan digitala inslag, säger Eva-Lotta Sallnäs Pysander.

– Det är en intressant utmaning att se hur digitala inslag och natur kan samverka för att öka platsens lekvärde, påpekar Fredrika Mårtensson.

Många avdelningar

I projektet HUS, Hållbar utevistelse vid storförskolor, studerar forskarna befintliga förhållanden i förskolor med många avdelningar. Syftet är att öka kunskapen om hur utemiljö vid storförskolor fungerar för barnen och även i förhållande till läroplanens uppdrag kring lärande för hållbarhet.

Med storförskola menas förskolor som ofta är byggda i två plan och med plats för minst 100 barn, men i medeltal 150.

Barns hälsa och hur de skapar relationer med varandra studeras. Som ett led i förskolans lärande för hållbarhet studeras dessutom barnens utforskande och relation till naturen. Projektet beräknas avslutas 2024.

En tidigare genomförd pilotstudie i Umeå beskriver radikala förändringar av förskolegårdar där antalet barn fördubblats samtidigt som ytorna utomhus blivit mer begränsade och där naturpartier ofta ersatts med lekredskap och andra artificiella material. Denna förändring av utemiljön går tvärsemot de forskningsresultat som visar på vikten av rymliga, gröna och variationsrika utemiljöer som ger plats åt lek, rörelse och umgänge.

Minskad naturkontakt

Även förmåga att erbjuda naturkontakt minskar när gårdarna blir trängre.

– Vi frågar oss hur de nya förhållandena påverkar barnens sociala liv på gården, deras lek och rörelse, och hur det går med kontakten med djur och natur, säger Fredrika Mårtensson. >

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

50

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

»Vi frågar oss hur de nya förhållandena påverkar barnens sociala liv på gården, deras lek och rörelse, och hur det går med kontakten med djur och natur.

Hon sätter stort värde på samarbetet med forskarna inom utbildningsvetenskap och deras kunskap och förståelse för förskolepersonalens uppdrag och förutsättningar. Miljöpsykologernas uppgift är att registrera, beskriva och reflektera över vad de observerar. Forskarna inom utbildningsvetenskap kan analysera det som sker i relation till förskolans verksamhet och inriktning. De bidrar också med kunskap om barns lek och lärande. Resultat från forskningsstudierna i projektet återkopplas till förskolorna och berörd kommun.

– Resultatet förväntas påverka både planering och utformning av förskolors utemiljöer men också förskolors pedagogiska verksamhet och medvetenhet om utemiljöns funktion och betydelse i stort, säger Annika Manni.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

God evidens

– Det finns god evidens på att utemiljön är viktig för barns hälsa och lärande som vi tror kan få genomslag i detta utvecklingsarbete tillsammans med Umeå kommun, säger Fredrika Mårtensson.

Liksom Maria Prellwitz och Märit Jansson tror Fredrika Mårtensson att de omfattande tvärvetenskapliga samarbetena som pågår – nationella så väl som internationella – har en chans att få genomslag i samhällsbyggandet. Det är en styrka att resultaten är väl förankrade inom flera akademiska discipliner samtidigt som yrkesverksamma inom förskola och kommunala förvaltningar är involverade.

I egenskap av utbildad miljöpsykolog utgår Fredrika Mårtensson från männi­ skan och hennes kontakt och upplevelse av sin omgivning. I avhandlingen Landskapet i leken. En studie av utomhusleken på förskolegården från 2004 får läsaren följa hur hon dokumenterar sambanden mellan aktivitet och topografi, vegetation och utrustning och hur barn rör sig över gårdens ytor.

Landskapet leker

Fredrika Mårtensson beskriver barnens flöde som ett uttryck för att landskapet leker med barnet.

– Att barn ges möjlighet till grovmotoriska utmaningar och vilda lekar är bra, det blir barn friska av. Samtidigt behöver vi stötta en lekkultur där barn tar hänsyn till känsligheten hos flora och fauna så att de anpassar tempo och intensitet till platsen, säger hon.

De utomhusmiljöer som idag byggs vid nya förskolor bejakar inte den värdefulla sinnesstimulans som en miljö med ett rikt biologiskt liv kan ge en växande människa. De är blinda för det lilla barn som fascinerat följer nyckelpigans gång mot grönare nejder.

51 FOTO: SAMUEL WENDELIUS

DEBATT

Gemensamt ansvar för barns rörlighet Planering och gestaltning av barns livsmiljöer har en avgörande betydelse för deras hälsa, skriver Veronica Hejdelind.

En karavan av barn cyklar mitt i en av Barcelonas breda boulevarder. De är på väg till skolan.

Gatan är avstängd för biltrafik och det enda som hörs är plingen från deras ringklockor, rop och skratt.

Cykelglädjen smittar av sig till oss som tittar på filmklippet, som delats och gillats om och om igen på sociala medier. Cykelkaravanen är möjlig tack vare Barcelonas superblocks-strategi, som styr om biltrafiken till genomfartsleder och prioriterar gång och cykling inom kvarteren. Strategin är en av flera som nu förändrar gatubilden i många av Europas storstäder, där allt fler stadsgator begränsas för bilar till förmån för cyklister och flanörer i alla åldrar.

I Sverige cyklar i dag endast 14 procent av skolbarnen till skolan, enligt statistik från Svenska cykelstäder. Det är en halvering sedan 1990-talet. Detta trots att sex av tio barn bor inom två kilometer från skolan. En av de främsta anledningarna är att föräldrarna inte anser att skolvägen känns säker.

Enligt Folkhälsomyndigheten tillbringar svenska barn i åldern 11, 13 och 15 år ungefär 70 procent av sin vakna tid sittande eller liggande. Samtidigt ses en ökning

av psykosomatiska symtom som oro och nedstämdhet, sömnbesvär och huvudvärk hos målgruppen.

Allt färre av våra 6–17-åringar når WHO:s rekommendation om minst 60 minuters pulshöjande fysisk aktivitet per dag. En femtedel av Sveriges barn har fetma eller övervikt, vilket Folkhälsomyndigheten kopplar till ohälsosamma matvanor och ökat stillasittande.

Forskning visar att utomhusvistelse generellt ger högre aktivitetsnivåer och att möjligheterna att vara aktiv ökar om närmiljön ger tillgång till säkra gång- och cykelvägar, goda lekmiljöer och öppna gröna ytor. Boverket har i flera rapporter visat att storleken på skol- och förskolegårdar har ett direkt samband med hur mycket barnen rör sig under skoldagen.

Hur vi bygger och planerar barns livsmiljöer har med andra ord en avgörande betydelse för deras hälsa.

40 procent av Sveriges barn växer idag upp i en av våra tre storstadsregioner Stockholm, ­Göteborg och Malmö. Den rådande urbana täthetsnormen och den höga exploatering som följer på lönsamhetskrav i samhällsbyggandets alla led driver en utveck-

ling där ytor som gynnar barns fysiska aktivitet krymper eller rent av försvinner.

Bilder av cyklande barn som vinglar stadsgatan fram är oemotståndliga för de flesta av oss. Men som vanligt räcker det inte att ge tumme upp på sociala medier för att skapa verklig förändring. Ingen aktör kan ensam åstadkomma ett samhälle som främjar fysisk aktivitet och minskar stillasittandet.

Vi tillsammans – stat, kommun, näringsliv och civilsamhälle – har ansvar för att öka möjligheterna till cykel- och rörelseglädje för alla barn i våra växande städer.

Lyckas vi med det är det samtidigt gynnsamt för klimatet, miljön och samhällsekonomin. Dags att gå från ord till handling!

VERONICA HE JDELIND

Kommittén för Främjande av ökad fysisk aktivitet

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

52

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

Hej Per-Johan Dahl!

Du har som arkitekt och docent vid Lunds universitet deltagit i forskningsprojektet Lek för demokrati, nu inne på sitt andra år. Vad handlar projektet om?

FOTO: LENA JUNGMARK

Barnen i projektet Lek för demokrati har gemensamt bestämt vilka förbättringar de vill se i sin vardagsmiljö.

Här presenterar de sina åsikter för kommunsty­ relsens ordförande Robin Holmberg efter en demon­ stration genom staden.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

– Lek för demokrati är ett Formas-finansierat forskningsprojekt som handlar om att utveckla tvärvetenskapliga metoder för rumslig gestaltning, där barnens delaktighet sätts i centrum. Vår utgångspunkt är att arbeta med konstnärliga metoder och barns lek i ett förutsättningslöst utforskande om barnens möjligheter att påverka planeringen av ett nytt stadshus i Ängelholm. Dels är projektet, naturligtvis, kontextualiserat i att barnkonventionen blev svensk lag för några år sedan, vilket ställer nya krav på kommuner att utveckla metoder för att involvera barnen i planeringen av vår gemensamma miljö. Men projektet har

också en stark koppling till implementeringsarbetet av arkitekturpolitiken Gestaltad livsmiljö, där vi är intresserade av att lyfta in konstnärliga metoder i planprocessen.

Vad kan man lära av barn för att nå större flexibilitet i planering och gestaltning?

– Barn har en förmåga att agera förutsättningslöst – att driva processer som är följsamma och förändringsbenägna.

Det har varit oerhört spännande att betrakta hur barnen i Ängelholm agerade tillsammans i besluts- och gestaltningsprocesser – hur de samlades kring visioner som hela tiden transformerades, där rum, estetik och ändamål fick ändra karaktär utan att för den skull kompromissas. Nu är vi ju halvvägs igenom projektet, och har fortfarande en hel del moment att arbeta med – men min spontana uppfattning är att det konstnärligt undersökande och förutsättningslösa arbetet vi gjorde med barnen i Ängelholm visar på intressanta alternativ till de mer föreskrivande processer som ofta präglar planeringen.

Hur arbetar du som forskare?

– Jag har länge varit intresserad av kritiska förhållningssätt till planprocessen.

I min undervisning och forskning undersöker jag gestaltningsprocesser som man på engelska kallar för open ended.

Det är gestaltningsprocesser som är förutsättningslösa, där man skapar rum utan att veta i förväg hur de kommer att se ut, eller vad de kommer att användas till. Jag menar att förmågan att arbeta förutsättningslöst är grundläggande för vår kreativitet – för vår förmåga att agera generativt, att vara innovativa.

53

PROJEKTGRUPP LEK FÖR DEMOKRATI: Per-Johan Dahl, Lunds universitet Lena Jungmark, SLU Tankesmedjan Movium Johanna Sjögren Duthy, Form/Design Center Cecilia Sterner, Konstfrämjandet Skåne Pernilla Theselius, Ängelholms kommun

enda vi vet är att mycket av det vi bygger idag inte kommer att funka … Hur ska vi kunna bygga goda och attraktiva livsmiljöer för framtiden om våra samhällsbyggnadsapparater inte kan förhålla sig till det förutsättningslösa utforskandet? Hur ska vi skapa nya miljöer som hanterar utmaningarna om vi bara kan arbeta med det vi känner till?

Projektet Lek för demokrati ger ett litet bidrag till vilken kompetens som behöver stärkas för att samhällsbyggandet ska kunna rikta om.

FOTO: FREDRIK DAHL

Hur kan den kompetensen stärkas i samhällsbyggandet?

– Samhällsbyggandet står idag inför enorma utmaningar. Många menar att dagens utmaningar är lika omfattande som de man stod inför under andra halvan av 1800-talet och in i 1900-talets modernism, då samhällsapparaten på bred front arbetade för ökat välstånd, jämlikhet och rättvisa. Nu, liksom då, är utkomsten av utmaningarna oviss.

Vi har inga slutgiltiga svar på hur vår byggda miljö bör gestaltas för att kunna skapa goda livsmiljöer i framtiden. Det

Per-Johan Dahl, forskare i projektet Lek för demokrati.

B E R ÄT TAT F Ö R T I T T I O L S S O N

Konstnärlig ledare: Cecilia Sterner, Konstfrämjandet Skåne Projektledare: Karin Olu Lindgård, Konstfrämjandet Skåne Processledare: Kalle Brolin, konstnär.

Lina Dahlström, Frida Axelsson, Lina Byberg, Ola Nielsen och Tobias Starck, arkitekter och landskapsarkitekter från Sydväst Arkitektur & Landskap

Allt börjar med lek!

Kom gärna och besök oss på mässan Publika Parker och Stadsrum den 30/5!

54

NOTISER

Robust växtlighet som tål lek.

FREDRIK JERGMO

FOTO: HARALD KLEIN

Barn vill klättra. Här i Kjugekull, Skåne.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Stenen befriad!

Staketet hindrade leken.

LEK På förskolan Eken i Vallentuna kommun har barnen fått vara med i en process där en älskad klättersten befrias efter att ha varit inburad bakom nätstaket. Det är projektet Riskful Play som genom rörelse, roll­ek, teckning och intervjuer lyss­ nat in barnens önskemål och hjälpt dem driva frågan.

– Staketet är ett fängelse för ste­ nen, säger en flicka i filmen, där vi sedan får se hur en kranbil efter be­

FOTO: LENA JUNGMARK

FOTO:FREDRIK JERGMO

Exotiskt, asiatiskt, barnsligt

TRÄDGÅRD I Lund, nära där jag bor, finns en exotisk, asiatisk, pri­ vatträdgård. Där växer bland annat Phyllostachys vivax ’Aureocaulis’ (SKUD: gulfårad smaragdbambu).

Bambun som i Lund har upp till 20 cm i omkrets är elva meter hög och härstammar från södra Kina. Hos oss behöver just den arten skyddade miljöer i södra Sverige.

Men släktet Phyllostachys, kina­ bambusläktet, finns i många arter som klarar sig utmärkt även längre upp i Sverige. Phyllostachys bissetii, bissetbambu, finns tillgänglig i svenska plantskolor och är robust.

Den kan klara sig upp till zon 3 med rätt mikroförhållanden. Om den får en varm och skyddad växtplats med fukt och näring belönar den oss med en höjd på åtminstone fem meter och ett vintergrönt, vackert växtsätt.

För barnen är en bambuskog en spännande och tålig lekmiljö. Man behöver inte forcera bambun om den blir tät, det finns inget härligare än att zick-zacka sig fram mellan höga bamburuggar. Blir den för tät, gallra så har du död bambu som byggma­ terial. På lättare, varma jordar skju­ ter bambun ideligen nya skott från marken, en vinnande egenskap när vilda lekar tar ut sin rätt. Och bryts en bambustång av så kan den ju bli ett bra metspö eller flaggstång eller svärd – bara fantasin sätter grän­ serna!

Stöd för planerare Vägledning på väg om barn­ konventionen och PBL. PLANERING I september släpper Boverket den digitala vägledning som regeringen beställt om hur barnkon­ ventionen relaterar till PBL. Syftet är att ge stöd till kommuner och re­ gioner och visa exempel på hur barn­ rättsperspektiv kan tillämpas i fysisk planering och stadsutveckling.

Vägledningen kommer förutom förklarande text att innehålla lärande exempel på hur barnrättsperspektiv tillämpats och påverkat arbetssätt och metoder i fysisk planering och stadsutveckling. Ett fyrtiotal inter­ vjuer och avstämningsmöten med myndigheter, kommuner och andra aktörer har ingått i förarbetet. SLU Tankesmedjan Movium har bidragit i förarbetet genom vår regeringsupp­ gift att på nationell nivå koordinera frågor om barns och ungas utemiljö.

LENA JUNGMARK

slut från rektor lyfter bort staketet och befriar klätterstenen.

Riskful Play arbetar för att främja risktagande lek, barns rörelse och delaktighet.

– Vi hoppas att exemplet kan in­ spirera föräldrar och samhälle att ha en dialog med barnen och lita på dem, säger Ahmed Al-Beihi, projekt­ ledare på Riskful Play.

Filmen om stenens befrielse hittar du här: riskfulplay.se/befriastenen/ Läs debattinlägget från Riskful Play på sidan 20.

LENA JUNGMARK

NOTISER FOTO: PIA SCHMIDTBAUER PIA SCHMIDTBAUER

Fotnot: Bilden är tidigare publicerad i Lek äger rum. Planering för barn och ungdomar. Anna Lenninger & Titti Olsson, Formas, 2006.

Trogen följeslagare Pinnen är barnets trogna följesla­ gare. Pinnen låter sig både hanteras och förvandlas. Den kan användas till tusen olika aktiviteter och fö­ reställa tusen olika ting. Något att röra om i vattenpölar med. Eller sticka ner i mörka hål. Att planlöst

dra efter sig på marken, eller utmed husfasader längs vägen till skolan medan tankarna är på annat håll. Ett sätt att förbinda kroppen med värl­ den. Detta är existentiellt.

Pinnen kan vara ett trollspö el­ ler ett riddarsvärd, det är okej med

Bilden av det tillitsfulla barnet och mamman på väg mot en ljus framtid. Så kändes det 1967 när bilden av mig och min mamma togs. Denna föräldrageneration hade upplevt att ekonomi, välfärd, jämlikhet, hälsa och utbildning, stadigt förbättrats och nått tidigare okända höjder. De gjorde er­ farenheten att staten var att lita på och att allt blev bättre med tiden.

Hur ser tioåringarna på framtiden idag? Hur kan vi som är vuxna ge dem en ljus framtid? Svåra globala frågor tynger oss och hur vi ska lösa dem är oklart. Men låt oss som en motkraft skapa visioner om ett framtida hållbart samhälle där barn och unga inkluderas. Visioner med barnperspektiv.

ANNA LENNINGER

FOTO: PRIVAT

FOTO: PRIVAT

Med blicken mot framtiden

de vuxna, ty de attributen hör sagan och fantasivärlden till – trots att de är dödsbringande i fel händer. Värre blir det med pinnen som pistol eller gevär, då närmar sig leken det icke tillåtna. Det är förvirrande i en värld med sönderskjutna hem och barn och mammor på flykt.

Som pinne betraktad kan pinnen vara rätt klen, men den är barnets och ingen annan kan känna dess värde. Otaliga är de pinnar som står utanför dörren och väntar, ­eller ligger kvar i gruset under ett träd i parken – för inne blir pinnen till smuts och skräp i vuxnas ögon.

Kanske ligger den pinne som inte får följa med in kvar när barnet kommer tillbaka nästa gång. Eller så försvin­ ner intresset för just den pinnen.

Relationen mellan barnet och pinnen är alltid högst personlig och över tid mycket varaktig – barnet och pinnen är helt enkelt i symbios.

Jag och min syster

För det mesta går man runt och är vuxen. Gör en massa saker och planerar och planerar ... tycker aldrig att tiden räcker till. Den här bilden på mig och min syster i Teheran på 1970-talet påminner mig om hur det är att bara hänga och låta saker hända av sig själv. I solen, i stadens ljud, på en dammig balkong, vid en trasig gunga. Vi leker en evighetslek. Kisar och skrattar och lär om livet.

MANIA TEIMOURI

LENA JUNGMARK S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

55

56

TEMA: UTE BLÅSER SOMMARVIND

REFLEXION

Barn tar ansvar Barn tänker på andra när de föreslår hur staden ska vara.

Sorteras vissa frågor bort av vuxna för att de tror att de är för komplexa för barn?

Många som arbetat med barn i dialogprocesser är förvånade över hur altruistiska barn är när de lämnar förslag på hur de vill att deras stad och närmiljö skulle se ut.

Den egennytta vi planerare (fördomsfullt) förväntar oss att den unga människan ska uttrycka Lena Jungmark finns inte. Istället tänker de på hur det är att vara ett litet barn (vilket de själva nyss var) och på vad mor- och farföräldrar behöver och gillar. Jag glömmer aldrig hur en tonårskille jag samtalade med i Malmö med stor inlevelse beskrev hur skolgården borde se ut så att de yngsta barnen skulle känna sig trygga, lära sig något om naturen och samtidigt ha roligt.

I forskningsprojektet Lek för demokrati har barn i årskurs fem fått ge förslag på hur deras stad Ängelholm kan bli bättre. Alla förslag var välkomna. De vuxna uppmuntrade och ledde en omröstningsprocess i de fem klasserna. Barnen enades om vilka fem meningar de tyckte var viktiga och målade dem på skyltar som bars fram i en demonstration genom staden.

Tänkte barnen främst på sig själva? Nej, de tänkte på miljön, på trafiken, på sin skola och på vad som var roligt för många. På fotot av den vägg som de samlade skyltarna bildade läser man krav på bättre skolgård, mindre trafikleder, mer natur och bättre skolmat. Barnen tar ansvar för hela sin vardagsmiljö. Det är förminskande att bara fråga om barns åsikter när det gäller vilken klätterställning de vill ha eller vilken färg på skolans vägg!

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Den svåra frågan vi vuxna måste ställa oss är hur vi tar hand om det engagemang och de tankar om framtiden som barn uttrycker. Lyssnar och förstår vi vad de säger? Låter vi oss påverkas? Eller tycker vi att frågor om trafik och stadsplanering är alltför komplexa för barn? ”Barn är inte designers”, sa en kollega från Köpenhamn i diskussionen som gällde hur stor makt barn egentligen ska ha och få. Det är en viktig aspekt och något att fundera över. I vissa fall bör barn få bestämma i princip allt, som när de leker. Andra gånger ber vi barn dela med sig av sin syn i en planeringsfråga så att vi förstår deras perspektiv. Då måste vi tolka och översätta svaret så att det blir generellt och avvägt mot andra intressen, exempelvis gällande säkerhet eller när olika intressen står mot varandra. Ibland är barn representanter för sin grupp precis som andra medborgare och ger sina synpunkter inför en sammanvägning. Vuxna som vill ha dialog med barn måste alltid beakta ojämlikhet i makt och förmåga att uttrycka sig i tal. När barn tillfrågas måste vi se till att de får en chans att uttrycka sig på sitt eget vis.

I projektet Lek för demokrati står vi i projektgruppen just vid denna punkt: Vi funderar över hur vi ska översätta 120 barns idéer, visioner och bygglek till text och bild i den arkitekttävling som planeras. Det är en spännande uppgift. Med den följer också att få tjänste­ personer och politiker intresserade av hur barn kan bidra till den kommunala verksamheten. Vår ambition är att gå från projekt till verksamhet. Det är svårt, som många av er läsare vet. Vi hoppas kunna bjuda in till ett seminarium om barn och demokrati hösten 2022.

Helt säkert är att vi redan nu kan hälsa er och alla de deltagande barnen välkomna till utställningen om projektet som visas i Ängelholm sommaren 2023.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

58

RECENSION

Vilken natur vill vi ha?

Invasiv, främmande, svensk? Vad är det som är naturligt i växtriket? Anna Lenninger har läst en antologi som ger flera perspektiv.

VÄXTVÄRK – perspektiv på invasiva främmande växter i svensk natur

…

Johanna Alkan Olsson, Helena Hansson, Erik Persson, Carina Sjöholm, Niklas Vareman (red)

…

Palaver press 2021

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Perspektiv på invasiva främmande växter. Paradoxen växt, människa och individuella preferenser är namnet på ett tvärvetenskapligt forskningstema som genomfördes 2020–2021 och som nu redovisas i en populärvetenskaplig antologi. Forskare inom botanik, ekologi, växtvetenskap, miljövetenskap, filosofi, landskapsplanering och etnologi hemmahörande vid Lunds universitet (LU) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har bidragit med texter utifrån sina ämnesområden och personliga infallsvinklar.

Forskarna samlade in ett gemensamt underlag genom frågelistor och muntliga presentationer. Representanter från myndigheter och organisationer som Trafikverket, Naturvårdsverket, Artdata­banken, Havs- och vattenmyndigheten och Fritidsodlarnas Riksorganisation bjöds in för att presentera sina tolkningar av ”invasiva främmande växter”. Frågelistor skickades till de fasta medverkarna i Folklivsarkivet i Lunds nätverk och även som enkät via sociala medier.

Intentionen var att sätta begreppet och diskussionerna kring invasiva främmande växter i ett brett vetenskapligt och samhälleligt perspektiv. Genom antologin görs projektet enkelt tillgängligt för allmänheten.

Arter som introducerats i ett område utanför sitt naturliga utbredningsområde kan om förutsättningarna är goda breda ut sig okontrollerat och tränga undan den flora som tidigare vuxit där.

Detta innebär stora och oönskade störningar av etablerade ekosystem.

Inom EU finns en förordning om invasiva främmande arter. Förordningen innehåller en lista på växter som är förbjudna för medlemsländerna att sälja, importera, odla, transportera, använda, byta eller sprida i naturen. Som förordning är detta gällande lag i Sverige.

Invasiv, främmande, svensk – hur ska dessa ord tolkas? Vad är det som är naturligt? Varken myndigheter, organisationer eller de som svarat på frågelistor kan ge entydiga svar. Det finns ingen jurist med bland forskningstemats deltagare vilket hade varit intressant – i vilken gråzon befinner sig den youtuber som lagar alternativ rabarberpaj på parkslide?

Till skillnad från bland annat gudaträd, jättebalsamin och jätteloka omfattas i dagsläget inte parkslide, blomsterlupin, vresros eller kanadensiskt gullris av några regler.

Det äldre jordbrukssamhällets blommande betesängar och vägrenar är skribenternas främsta referens vad gäller undanträngda ekosystem. Texterna berör i princip inte alls att dessa ekosystem var resultat av ett äldre sätt att bruka jorden, utan lyfter fram att den som aldrig upplevt en blomsterängs rikedom av färg, ljud och doft inte vet och därför inte saknar en artrik och komplex natur.

Merparten av de växter som skapar, eller på grund av klimatförändringar kan ge upphov till problem har introducerats i parker eller privata trädgårdar – de är rymlingar från miljöer som skapats för att vara vackra, vilsamma eller hälsosamma.

Den allra sista meningen är en lämplig sammanfattning av Perspektiv på invasiva främmande växter i svensk natur: Vilken slags natur vill vi ha – och vad är vi beredda att göra för att få den?

ANNA LENNINGER

Bevattning & Fontän

Varje droppe räknas - kontakta oss för att prata bevattning & fontäner.

Box 740 , 182 17 Danderyd 010-179 40 00 , info@bvkab.se , www.bvkab.se

60

RECENSION

Ingen nice cup of tea En trädgård speglar på sitt sätt människans kamp med själva livet. Ulla Bohlin läser Jamaica Kincaid och smittas av hennes osentimentala hållning.

(BOKEN OM) MIN TRÄDGÅRD …

Jamaica Kincaid Översättare: Niclas Nilsson

…

Bokförlaget Tranan, 2020

En trädgård är ingen nice cup of tea i skuggan av välansade ballerinarosor innanför skyddande häckar fjärran från vimlets yra. Inte för Jamaica Kincaid. En trädgård ligger mitt i ett liv som pågår där ute. En trädgård är svettig odlingsmöda i kamp mot naturen där ambitioner om det fullbordade kommer till korta.

Bort med sentimental idyll, bort med ängslig perfektionism och pedanteri.

Jamaica Kincaid gräver ner, gräver igen, flyttar runt, sätter och sår. Rycker upp. Ger upp, kämpar vidare. Blåregnet blommar inte när det ska, det regnar för mycket, det regnar för lite, frön förtvinar i skuggan av höga träd. Entusiasm byts mot besvikelse men understundom glimmar det till i stunder av lycka.

Mödan värt

Oro byts mot ro, det är stort och mödan värt. Den gula rabatten blir fantastisk, eller nåja, ibland kanske. Kincaid bråkar och går i polemik med trädgårdarnas mästare genom tiderna, uppriktigt, osentimentalt och humoristiskt. Linné får en släng av sleven för sitt kolonialt förankrade artbestämningsprojekt, Vita Sackville-West väcker motvilja för att hon håller världen utanför trädgården.

Kanske är det lite avundsjuka också?

För Kincaid verkar det främmande att stryka sig själv medhårs. Det är starka motstridiga känslor och skarpsinniga analyser varvat med praktiska tips om trädgårdsredskap och frökataloger värda att satsa på.

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Triggar reflexioner

Trädgården triggar reflexioner om naturtämjande, om kolonialism, av minnen och relationer. Varför är vissa växter uppskattade i en trädgård? Varför importeras vissa medan andra betraktas som invasiva, som ogräs? Varifrån kommer sådana värderingar?

Kincaid sätter den älskade trädgården i Vermont i kontrast mot gårdsplanen (inte trädgården) runt barndomens hus på Antigua. Som kaprifol och klätterrosor slingar sig Kincaids text fram genom boken. Överraskande. Snårigt, taggigt och ljuvligt doftande. För allt detta älskar jag den här boken. ”Så upprörd jag är när jag är i trädgården och så glad jag är att jag är så upprörd” (s 30). Någon som känner igen sig?

Jag älskar den också för dess sanslöst vackra estetiska form. Gediget inbunden i lyxigt linneband, illustrerad med Jill Fox finstämda finurliga små teckningar.

Tack, Bokförlaget Tranan!

ULL A BOHLIN

Pensionerad lektor i socialt arbete

RECENSION

Längtan längs vägen Året runt heter boken. En tidsresa? Ja, men mest av allt är konstnären och författaren Jockum Nordströms bok en berättelse om längtan, skriver Henrietta Palmer. ÅRET RUNT …

Jockum Nordström

…

Rabén & Sjögren, 2022

Titeln på Jockum Nordströms senaste bok, Året runt, ger en fingervisning om en kalender, eller en årskrönika. En skildring av årets gång och händelser.

Något av detta finns också i boken men mest är detta en berättelse om längtan.

I dova pasteller med inflikade mörka färgsjok, och i rimmade verser, tecknas längtan efter naturen och dess uppvaknande, och en längtan efter att befinna sig i dess sommarrum. Men också, implicit, en längtan efter barndomens enkla underverk – röda katter som korsar vägen, vitsippor som slår ut, en gubbe som ramlar på ända.

Längtan efter naturen börjar med vägen. En vandring ut i året längs minnet av en väg. En väg omgiven av kullfallna björkar, som när ingen vandrar där, vandrar för sig själv. Vägen dyker sedan upp igen, när sommarvandringen äntligen blir av, djup av traktorspår.

Myllret av insekter. Enkla blommor vid vägkanten, tistlar och blåklockor.

Men sommaren är kort, och sommarlandskapet är också knappt beskrivet.

Berättaren befinner sig i staden och längtar till det som ska komma. Staden är mörk asfalt, snus och piss som kommer fram när snön smält, bråk i lägenheten intill. I ett samtal med Nordström i Lundströms Bokradio, P1, beskriver han staden som ful – eller, att den har blivit ful. Trösten finns inte längre i stadens relationer utan i betraktelsen av myrors irrande, i naturens rörelser och mönster.

Det är detta irrande och småpratande som Nordström skildrar när han befol-

kar sina tablåer med utklippta byxklädda kackerlackor, myror och hundar.

Som alltid hos Nordström är djur ibland djur och insekter ibland insekter, men oftast är de personligheter som funderar, och längtar. ”Om jag fick välja, då valde jag mitt sommarlov, sa myran i sömnen när han sov.”

Ett uppslag beskriver våren inifrån staden. Genom öppna fönster tränger våren in i lägenheten. I rummet finns en skrämd gräshoppa och en katt. ”Armarna hänger, tavlorna blänger.” Här skymtar något fasansfullt – våren är tyst. Tyst vår var titeln på Rachel Carsons väckar­ klocka från 1962. Carson varnade för att miljögifters verkan på myggor skulle leda till fåglars död och tystnad. Är det denna tysta vår Nordström anar? En vår som inte längre bär på småpratet från dikeskanten?

I radiosamtalet berättar Nordström att boken också är en civilisationskritik – insekterna är på utdöende, naturen våldtagen av oss människor – och att han upplever ett stort vemod inför detta.

Det finns en koppling här till Harry Martinsons värld. Den som rymmer både den intima blicken för svärmare och harkrankar och en djup civilisationskritik, såsom i rymdeposet Aniara. Likt Martinson vänder Nordström också blicken mot stjärnhimlen. En okommenterad bild av cirklar som skär in i varandra påminner både om Hilma af Klints andliga måleri, om en mandala, eller varför inte om miman – rymdskeppet Aniaras all­ vetande tankemaskin.

Det är också vemodet som sätter tonen när året går mot sitt slut. Vi tvättar stora tvättar och klarar av saker och ting. Allting lugnar ner sig. Det livfulla stillnar. Året, dagen eller kanske till och med livet tar slut. Vi somnar in. Allt tystnar.

H E N R I E T TA PA L M E R

Arkitekt och forskare vid Göteborgs universitet

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

61

62

RECENSION

Om mänsklig blomstring i tid av kris Uttrycket eudaimonia fångar vidden av Aristoteles beskrivningar av hur vi kan leva fullödiga liv. Kan begreppet vägleda i en tid präglad av klimatkris?

EUDAIMONIA Om det goda livet i klimatomställningens tid

…

Klas Grinell

…

Fri tanke 2021

Om alla som kör på bensin eller diesel höll hastighetsgränserna eller till och med underskred dem skulle det märkbart påverka utsläppen av koldioxid. Så varför kör vi inte långsammare? Varför sänker inte myndigheterna alla hastighetsgränser och ser till att de efterlevs?

Dessutom skulle trafiksäkerheten öka, buller och trafikstockningar minska och befintliga vägars kapacitet utnyttjas bättre. Hur tänker vi?

Idéhistorikern Klas Grinell hämtar i boken Eudaimonia stöd hos den grekiske filosofen Aristoteles för att resonera kring klimatförändringen och hur hotet bör bemötas av oss som individer och som delar av en samhällelig gemenskap. På vilka grunder tänker och agerar människor? Hur måste – borde – vi tänka och agera? Han skriver utifrån ett engagemang och en vilja att få människor att ta hotet på största allvar utan att rädas de förändringar som en omställning oundvikligen kommer att innebära.

Utgör fond

Bokens undertitel är Om det goda livet i klimatomställningens tid. Det övergripande temat är ett resonemang kring vad ett gott liv innebär utifrån hans och andra filosofers läsning av Aristoteles ungefär 2 400 år gamla texter. Klimatfrågan utgör den fond som resonemangen tillämpas på. Texten är till största del idéburen men bitvis starkt färgad av otå-

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

lighet inför saktfärdigheten i bemötandet av klimatförändringarna.

Svenskan har inget ord som direkt motsvarar den gamla grekiskans eudaimonia – ”ett gott liv” eller ”ett gott öde” är två förslag till översättningar. Klas Grinell väljer i boken ”mänsklig blomstring” eftersom det fångar vidden av Aristoteles beskrivningar av hur vi kan leva fullödiga liv. Det tillför dessutom en semantisk koppling till de ekologiska problem samtiden har att hantera.

Liksom Aristoteles ser Klas Grinell människan som en förnuftig varelse – vi är djuret med förnuft. Vi är oskiljbart förbundna med naturen och det jordsystem vi är beroende av men ändå missbrukar.

Och vi är samhällsbyggande varelser som är beroende av varandra. När materiella uppoffringar är ofrånkomliga är det i styrkan av relationer till andra som hopp står att finna.

Oförnuftigt beteende

Det är dock omöjligt att läsa Eudaimonia utan att tänka på hur oförnuftigt männi­ skor kan bete sig. Sedan boken skrevs har ett antal uppmärksammade krav på långsiktig miljöhänsyn av allt att döma fått ge vika för utvinning av råvaror för konsumtion och arbetsmarknadspolitik. De krig och väpnade konflikter som utkämpas runt om i världen, inte bara i Ukraina, skrämmer och förskräcker (men ger klirr i kassan hos SAAB och betalar löner i Karlskoga).

Att sträva mot det som är gott och blomstrande är nödvändigt men för den skull inte enkelt. Även goda handlingar kan leda till negativa konsekvenser för någon någonstans i orsakskedjan. Vi måste kunna vara både intuitiva och låta tanke- och beslutsprocesser ta tid.

Då kanske uttryck som den goda staden eller att alla ska med blir något mer relevanta.

ANNA LENNINGER

RECENSION

Önskan att isolera sig Ett Sverige som under de senaste 20–30 åren starkt präglats av ökade sociala klyftor uppmanar till skildringar av den nya verkligheten, menar Åke Nilsén, som läst en bok om gated communities.

Historiskt har de flesta skildringar, såväl vetenskapliga som i romanform, varit av de underprivilegierade, ofta i syfte att frammana sympatier och politiska reformer. Mer sällan har privilegierade grupper i samhället skildrats, men på senare år har alltfler studier av eliter kommit (företagsekonomen/sociologen Mikael Holmqvists studier Djursholm och Handels rekommenderas).

Kolbjörn Guwallius reportagebok Grindstaden – från portvakter till gated communities kan bäst förstås utifrån detta sammanhang. Med ett stort antal exempel, såväl svenska som internationella, försöker Guwallius belysa drivkrafter och konsekvenser av den boendeform som vanligen benämns som gated communities. Guwallius tar läsaren med på en resa, framför allt till USA där boendeformen har sitt ursprung, men även till Sydafrika och Argentina.

I syfte att problematisera den utmärkande egenskapen kring gated communities, nämligen den sociala kontrollen, får läsaren en historisk exposé av portkodens genealogi och olika upplåtelseformers försök att skydda sig från skadegörelse och fylleri genom låsta portar och svårforcerade staket. Om de internationella exemplen vittnar om en önskan att helt isolera sig från en hotande omvärld framstår de svenska sammanhangen snarare som en önskan om att (åter)upprätta en social gemenskap och att motverka ofrivillig ensamhet på ålderns höst.

De mest framgångsrika etableringarna i Sverige, Bovieran som är ett 55+boende, vittnar om detta. De flesta andra försök som Guwallius tar upp har strandat på endera orealistiska grundförutsättningar, oseriösa och spekula-

tiva entreprenörer eller på det faktum att kommunerna har planmonopol.

Att skildra privilegierade grupper i samhället är inte lätt. Precis som man vill skydda sig från bus kan man även skydda sig från journalister och forskare. Denna omständighet präglar till viss del Guwallius bok. Intervjuerna är förhållandevis få och istället får vi del av en kartläggning via Google maps och street view, som trots uppenbara begränsningar ändå tillför reportaget mycket. Fler intervjuer kunde gjort det möjligt att få del av hur dessa grupper resonerar och känner, samt vilka drivkrafter som ligger bakom en önskan att isolera sig från det omgivande samhället.

Att skildra privilegierade grupper i samhället är viktigt med utgångspunkt i social hållbarhet. Bostadssegregationen behöver motarbetas. I samhällsdebatten riktas oftast kraven på inkludering mot nyanlända och inte mot privilegierade grupper som isolerar sig fysiskt och därmed även skyddar sina sociala, kulturella och ekonomiska nätverk. Dessa nätverk behöver komma flera till del för att social hållbarhet skall vara möjlig att nå.

Guwallius reportagebok är angelägen inte minst för att bredda och i många fall höja debatten om gated communities i en svensk kontext. Som läsare vill jag även ge en guldstjärna för den välskrivna och korrekturlästa texten – ett alltmer sällsynt fenomen idag.

GRINDSTADEN – från portvakter till gated communities

…

Kolbjörn Guwallius

…

Verbal 2022

KOLBJÖRN GUWALLIUS

FRÅN PORTVAKTER TILL GATED COMMUNITIES

ÅKE NIL SÉN

Eftersom Kolbjörn Guwallius är skribent i STAD recenseras boken av sociolog Åke Nilsén, Högskolan i Halmstad

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

63

64 REFLEXION

Att lyssna är nyckeln

Karin Andersson

Varför tror man att det ska gå att kopiera färdiga lösningar när man vill gestalta platser för barn och unga – det görs ju aldrig annars, skriver Karin Andersson.

– Men hur ser en plats för ungdomar ut?

Jag stöter ofta på frågan och den längtan den ger uttryck för – en copy-paste-lösning som funkar överallt. Jag tänker att en sådan inte finns och svarar att ett samarbete med målgruppen är den bästa metoden.

En sådan process kan också ge det där mervärdet som ofta ingår i en önskan om speciella platser för tonåringar – ökad demokrati och delaktighet i samhället.

Märkligt nog tycks denna längtan efter färdiga lösningar saknas när andra platser ska gestaltas, och märkligt nog präglas just platser för barn och unga av prefabricerade designlösningar. Lekplatsutrustning beställs från globala leverantörer och spontanidrottsplatser kommer i färdiga moduler. Visst är torgens och parkernas bänkar också oftast designade av specialiserade företag men själva gestaltningen är ändå omsorgsfullt platsspecifik.

Problemet med spontanidrottsplatser är att de mest används av killar. Därför söks en liknande lättapplicerbar lösning för tjejer. Även här lyser frustrationen igenom.

– Vad vill tjejer göra då?

Kanske är frågan felformulerad. Den innehåller antaganden om att killar och tjejer är homogena grupper som delar intressen, behov och längtan samtidigt som den ställer dem mot varandra och menar att killar är enkla och tjejer är svåra. Denna uppdelning och stereo­typisering gynnar ingen och kan vara direkt skadlig. Vi vet att psykisk ohälsa är stor bland unga

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

idag, allra störst är den bland personer med en könsidentitet som inte ryms inom den binära uppdelningen kille eller tjej.

Det finns andra frågor att ställa. Ungdomar idag har koll. De kan prata om rasism, jämställdhet och normer.

Med guidning kan de omsätta sin egen kunskap och erfarenhet till en inkluderande gestaltning av offentliga platser för unga. Jag vet, för jag har haft privilegiet att få delta i sådana processer. Det fysiska resultatet är en kreativ gestaltning som tillkommit i mötet mellan professionell formgivning och nya idéer om vad unga människor faktiskt vill göra tillsammans.

Sofia Wiberg, KTH, skriver i sin avhandling Lyssnandets praktik – medborgardialog, icke-vetande och förskjutningar om hur medborgardialoger anses vara ”lyckade” när svaren stämmer överens med vad de styrande ville höra. Faran med detta är uppenbar och kan resultera i rosafärgade platser som snarare cementerar flickors plats och handlingsutrymme i staden än leder till mer jämlikhet. Det riskerar också att leda till ett minskat förtroende för myndigheter och därmed urholka demokratin.

Det är stora ord. Nyckelordet är nog just lyssnande.

Att våga fråga, våga utforska begär, längtan och drömmar tillsammans med unga. Att ta sig tid och skapa plats för att lyssna.

Bänk ur möbelserien Botan.

Här med integrerad LED-belysning.

Solsäng ur möbelserien Line

blidsbergs.se

blidsbergs.se

Det miljövänliga fallskyddet som är bra för barnen Vår bark av ren furubark uppfyller kraven för SS/EN 1176-77 Ring oss för mer information!

Christer Hjalmarsson 0709-93 26 80 John Hjalmarsson 070-684 57 47 info@barkab.com | www.barkab.com

66

RECENSION

Gunga gungbräda Att gunga gungbräda är att balansera. Det är som i stadsplaneringen. En massa intressen ska vägas samman och kan leda till besvärliga målkonflikter. Vems intresse väger tyngst, vems röst är starkast?

Om den ena på en gungbräda är tyngre i gumpen än den andra får den baktunga flytta sig närmare mitten för att ge den som är lätt större hävkraft. Med rätt placering på brädan kan också den som är liten och nätt göra ett avstamp och vara med och styra. Och den som är tung kan få känna hur det känns att flyga upp i luften. Hittar man ett jämlikt utgångsläge kan båda bidra till rörelse. Då blir det kul.

Vi har med det här numret av STAD velat vrida och vända på frågor kring en stadsplanering som utgår från barns och ungas liv och kultur. Vi varken kan eller vill lämna några enkla svar på hur man ska gå tillväga för att ge barn nödvändigt utrymme. Men vi vill visa olika infallsvinklar som förhoppningsvis kan leda vidare i diskussionen – vi vill hålla gungbrädan i rörelse.

Till den som trots allt vill ha en checklista att hålla sig till – varsågod! Närmare det som är väsentligt kan vi inte komma.

ANNA LENNINGER & TIT TI OL SSON

”Inne i skogen var det ett väldigt liv och bestyr. Vårbäckarna porlade. Det lät som de fnittrade där de driddlade fram mellan tuvor och stenar och mossor och buskar och fnösken och braskor.

Och fåglar var det! Överallt var det fåglar som vinglade hit och dit i luften eller klätt­ rade i träd och hoppade kring. De samlade kvistar och byggde bon och jagade insekter och maskar och de la ägg och de tjattrade och kivade till höger och vänster. Det var ett riktigt ordentligt palaver.

Och harar var det! De hoppade som popcorn ur tuvor och ris.

Och ormar låg och slappade på solvarma stenar.

Och väldiga hålligånger med myror kom malligt marscherande med barr och små­ pynt och annat stackjox de kunde ha nytta av.

Och skalbaggar murvlade omkring i mark­ brötar och barkbitar och stockstycken.

Och så mycken mask som kringlade kring i klibbiga klabbar och daggmockor och dyngstycken.

För att inte tala om alla sorkarna som knatade kring! Som skottspolar for de ut och in genom gångar och tunnlar. Att sorkar bara orkar lubba runt och krafsa strunt!

Jo, det är allt ett tumlande och snubblande och dribblande i skogen när alla ska fram med sitt, och mitt och ditt far hit och dit. Om

S TA D 3 7 | M A J 2 0 2 2

Fotnot: Texten Gunga gungbräda är baserad på slutordet i vår bok Lek äger rum – planering för barn och ungdomar, utgiven av Formas 2006. Vi tycker fort­ farande att det går att säga detta om den svåra konsten att stadsplanera och låta barns röster höras i kören av alla andra.

en tar en kvist hem till sig, men inte håller koll, kommer nån annan och drar den åt sitt håll. Det är ett ständigt stökande och sökan­ de och ryckande och knyckande och pillande och trillande lite hit som oftast och runt om sällan. Det är ingen ordning på nånting. Och på allting är det alls ingen ordning. Men på en del saker är det väldig oordning. Kanske högst på nån ända grej är det heller ingen reda med. Möjligtvis någon då som kommit fel. Men inte ens den heller förstås.

Man skulle kunna säga: allt har sin plats.

Fast tvärtom.

När Räven och Ugglan och Stora Älgen och Pytteälgen gick där, i skogens svirrande myckenhet, småresonerade de om vilken årstid det kunde vara. Räven menade att det nog var Mittemot Vinter för det var den enda årstid han visste hette vad. Men Pytteälgen ansåg för sin del, om nu Pytteälgen fick säga sin sak, att det var Onsdag. Mot detta invände Ugglan att de befann sig i årstiden På Mo­ mangen. Räven invände tillbaks att det inte fanns någon årstid som hette På Momangen.

Däremot hade Räven för sig att det fanns en årstid som hette Skitfort och att det nog var den Ugglan menade. Och så där gick de och pratade hit och dit utan att för den skull ta så allvarligt på saken.

Stora Älgen sa ingenting. Han var upptagen av sina egna funderingar.”

Ur Hit och Dit men Ganska Långt Bort, kapitel 4 Skogen, av Johan Althoff. Alfabeta Bokför­ lag AB, 2001.

Fallskyddsflis - ett miljövänligare val Fallskyddsflis är ett mjukt, lätt och miljövänligt material som kan användas som ett naturligt underlag vid lekplatser, utegym eller till mulchning av planteringar.

FALLSKYDDFLISENS GROVLEKSFÖRDELNING gör materialet stötdämpande, vilket innebär att det lämpar sig väl för lekplatser och utegym.

FLISOR FRÅN SVENSK BJÖRK OCH AL passar utmärkt även som marktäckning till känsliga växter.

Flisen skyddar mot uttorkning av markytan, skyddar markens mikroorganismer och skyddar mot fröogräs.

MILJÖFÖRDELARNA ÄR MÅNGA. När materialet brutits ner kan det användas vid jordförbättring i t.ex. planteringar. Avrinningen av dagvatten hämmas inte heller som hos syntetiska alternativ.

För mer information om Fallskyddsflis och våra andra produkter kan du kontakta kundcenter på 020-50 50 70 eller besöka vår hemsida:

hasselforsgarden.se/landscaping

Läs mer om Fallskyddsflis

STÖDMUR MED UNIKA FORMER OCH FUNKTIONER

C3C Wonderwall skapar många möjligheter för er att styra över form, färg och funktion. Ta hand om terrasseringar för stora laster, skärma av ytor och bullerdämpa i en samlad eller enskild funktion.

Välj utseende med släta eller reliefmönstrade murar med unika geometriska utryck. Addera växtlighet, trä, solpaneler eller vad som passar – låt behov och kreativitet styra utformningen!

INSEKTSHOTELL Även insekter ska ha det bra!

UTSMYCKNING Smycka muren med vackra detaljer som sätter prägel!

WONDERWALL är en produkt från C3C Engineering AB. C3C.SE

ÅTERBRUKBART Utförd med upp till 100 % återvunnen betong och muren är återbrukbar!