Tidskriften STAD nr 38 – Ett torg är ett torg är ett torg

STAD

Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap fångar upp trenderna, speglar utvecklingen och lyfter fram forskning och praktik för håll bar stadsutveckling. Tidskriften STAD ges ut av SLU Tankesmed jan Movium som arbetar med stadsutvecklings frågor och finns vid SLU. movium.slu.se

CHEFREDAKTÖR

Titti Olsson, 040 41 52 13 titti.olsson@slu.se

ANSVARIG UTGIVARE

Caroline Dahl caroline.dahl@slu.se

REDAKTION

Karin Andersson

Caroline Dahl Kolbjörn Guwallius

Lena Jungmark

Anna Lenninger

OMSLAGSILLUSTRATION

Hanna Eliasson

GRAFISK FORM OCH PRODUKTION

Tomas Rudström, Södra tornet

ANNONSER

Mediarum Sverige AB 08 644 79 60

annons@mediarum.se

PRENUMERATION

movium.slu.se, klicka vidare till Tidskriften STAD , eller mejla movium prenumeration@slu.se eller ring 040 41 50 16

HELÅRSPRENUMERATION

Fyra nummer 396 kr Utlandsprenumeration Europa 596 kr

ADRESS

SLU Alnarp

SLU Tankesmedjan Movium Box 190 234 22 Lomma

TRYCK

TMG Öresund, Taberg, 2022 ISSN 2001 631x

Följ oss!

Du har väl inte missat SLU Tanke smedjan Moviums nyhetsbrev?

Här publicerar vi krönikor, debatter och intervjuer och berät tar om våra projekt, publikationer och arrangemang.

Teckna dig här för att följa oss kontinuerligt! movium.slu.se/ nyheter/nyhetsbrev

Utgivning 2022

STAD nr 39 5 december om tid.

På movium.slu.se och på Facebook berättar vi mer om innehåll och gäster på våra tidningssläpp. Välkommen!

Vi gör STAD!

Tidskriften STAD är en av SLU Tankesmedjan Moviums profilprodukter. Movium agerar utifrån devisen urban natur – human stad. Forskning, planering, design och för valtning av urbana landskap står i fokus för vårt arbete. Utgångspunkten är att se ute miljön som en oumbärlig resurs i skapandet av attraktiva och hållbara städer.

Vem kan göra vad på torget?

Torg är kanske det mest urbana man kan tänka sig – inget torg utan en stad, stor eller liten spelar ingen roll, och ingen stad utan åtminstone ett torg, gärna stort. Torget och staden lever i symbios med varandra. Det finns två torg där jag sett folk sitta och ligga ner på marken: på Stortorget i Lund och på Piazza del Campo i Siena. En jacka utbredd på granitstenarna i Lund, ett par tjejer som sitter där och pratar. En luv tröja utbredd på det rödfärgade markteglet i Siena, en hand över pannan till skydd från solen, slummer, strax intill en mängd andra personer som också sitter och ligger på den sluttande marken: det är så man gör här. Hur kommer det sig? Varför just här och inte på torget i, säg Arvika?

I ett examensarbete i landskapsarkitektur framlagt vid SLU 2005, med titeln Mind the gap, undersökte studenterna vad som ansågs tillåtet att göra i det offentliga rummet genom att testa sig fram i en rad olika städer. De tog bland annat med sig duk och pick nickkorg och slog sig ner på olika torg, ibland bara en bit bort från någon uteservering, och i gathörn. Hur reagerade folk, ville de veta. Vad anses som ett normalt och acceptabelt beteende i det offentliga rum met? Vem får och förväntas säga och göra vad – och

var? Reaktionerna blev inte så starka, visar exjobbet. Studenterna var unga, kanske valde de också städer där vanan att möta olika människor och toleransen för olika beteenden är större än på mindre orter.

Stortorget i Lund var länge en stor, öppen och ”tom” plats. Nu är det många år sedan jag såg någon slå sig ner på stenarna där – och när det hände var det bara unga människor. En restaurang med en stor, inglasad uteservering har fått ta stor del av ena sidan av torget i anspråk på ett helt annat sätt än för kanske tio–femton år sedan. Jag tror att det spelar roll.

Lite längre bort på torget fanns under hela sommaren också en annan plats dit folk kunde söka sig: en sand strand med solstolar under parasoller. Där kunde man slå sig ner, med sin bok och sin kaffetermos, sina egna kakor och medhavda mackor och sitta i timmar och sjunka in i sig själv eller spana på stadslivet på torget.

Men precis som med bänkarna som alltid finns där, där man också kan slå sig ner utan att behöva betala för sig, vilket är en god gest i sig, vände sig alla stolar åt ett och samma håll: ut mot torget. Man skulle sitta där och vara som en slags publik, riktad mot något som kunde ta plats på torget, om så bara människor som passerade. Stortorget är trots allt mycket av passage, kantad av en genomgående gata och stråk där många, gående och cyklande möts. Torget har, som så många liknande platser, uppstått i en vägkorsning, som han delsplats. Men en sandstrand? Vad gör den egentligen mitt i en stad utan anknytning till vatten? Det blir mest till ett lösryckt designelement och som sådant inte heller ett unikt tilltag i en svensk stad.

Torget är en arena , den som tar plats där placerar sig själv i fokus. Vad skulle hända om jag, en kvinna 60 plus, skulle ta med mig några stolar och ett bord och följa upp idén i Mind the gap och ta plats mitt på torget, iscensätta något – bjuda in min bokcirkel, kanske? Vad skulle man tro? Skulle någon säga något om ett inte helt ungdomligt gäng utan damer i övre medelåldern? Tro att det var gatuteater, en happening? Skulle det vara tillåtet? Skulle vi få publik, rent av sällskap?

Kanske kommer det en liten rapport i STAD. Vem vet?

TITTI OLSSON, CHEFREDAKTÖR STAD

HANNA

ELIASSON

Marin kolonilott

Mat från havet mer än fisk.

ODLING Havsmaten kan bli en del av framtidens hållbara konsumtion.

I Göteborg ska en ”marin koloni lott” och ett ”omställningshotell” etableras under 2023 för att under söka möjligheterna.

Det handlar inte om något hotell i egentlig mening utan om en mötes plats där olika lösningar utforskas. I den marina kolonilotten odlas alger och musslor. Projektet i centrala Gö teborg är en fortsättning i urban miljö på ett projekt som genomförts i havet vid Tjärnö utanför Strömstad.

– En marin kolonilott är en plats för småskalig odling och förvaring av mat i havet. Den kan jämföras med en ko lonilott på land, men i stället för mo rötter och potatis är det musslor och alger som odlas, säger Maria Bodin, projektledare på Göteborgs universi tet, i ett pressmeddelande.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Skogen påverkas av klimatet

Granskogen växer allt sämre.

TRÄD Granskogen växer sämre och det mesta talar för att det beror på ett förändrat klimat. Tillväxten va rierar alltid mellan olika år, men nu visar den officiella statistiken ett ne gativt mönster över en längre tid.

– Vi kan inte med säkerhet fast ställa att det beror på ett förändrat klimat, men en hel del talar för det, säger Jonas Fridman.

Han ansvarar för Riksskogstax eringen som i hundra år kartlagt landets skogar. Resultaten bygger på årliga mätningar av 11 000 provytor över hela landet. De senaste resul taten visar att den totala tillväxten vände nedåt kring år 2014. I första hand märks det på gran. Flera år av torka och värme har bidragit till att angreppen av insekter ökat och års

ringarna blivit mindre.

Resultaten presenterades vid en exkursion med Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, SLU, där temat handlade om att anpassa skogsbruket till ett förändrat klimat.

En möjlighet är att ersätta gran med förädlad björk och andra träd slag, däribland hybridlärk och sitka gran. Förändringarna i trädslag som följer av klimatets påverkan på sko gen kommer naturligtvis även att vara synliga i de tätortsnära skogar dit människor söker sig för rekreation.

Till anpassningen hör också att vara vaksam och hantera ökade skaderisker, med allt från brand till insekter och patogena svampar.

PÄR FORNLING

FREDRIK

FOTO:

JOHAN WINGBORG

Delat utrymme

Bilar lämnas utanför stan.

TRAFIK Nästan inga bilar syns i Gudhjem på den danska ön Bornholm. Shared space lösningen, bestående av enkelriktade, smala gator med trotto arer som flödar ut över körbanan, gör turistorten med drygt 700 invånare promenadvänlig. Ett fåtal korttids parkeringar finns, övriga hänvisas till p plats utanför stadsbebyggelsen.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Elbilspool utan sladd

Helsingborg först i världen.

TRAFIK Helsingborg har fått en el bilspool där laddning av parkerade fordon sker utan inkoppling med sladd tack vare en skena i marken som ansluter till parkerade fordon via strömupptagare på deras under

sida. Laddtekniken är en tillämpning av den elväg som tidigare har testats i Lund och där kompatibla fordon kan laddas under färd.

Bilpoolen har etablerats på för sök och är den första i sitt slag i världen. En förhoppning är att systemet ska göra det lättare för folk att använda delade fordon som inte är fossildrivna.

Företaget Elonroad som ligger bakom laddtekniken ser den som ett sätt att förenkla laddningen av såväl poolfordon som bilar som står stilla kortare stunder, till exempel taxibilar, som då kan passa på att ladda i viss omfattning. Strömupptagaren som krävs under bilen ska kunna monteras på de flesta elbilar.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Hur mår rötterna?

Fuktmätare optimerar bevattningen.

KLIMAT Ängelholms kommun har grävt ner digitala sensorer som kon tinuerligt mäter fuktigheten i rabat ter och på en idrottsplats. Syftet är att få en lägre vattenförbrukning ge nom att bevattning inte sker i onödan och friskare grönområden genom att växter inte drabbas av torka. Snarare än att titta på gräs och växter ovan

mark kontrolleras hur deras rötter har det.

– Att bedöma växternas utseende är inte alltid helt rättvisande eftersom det är en viss fördröjning. Genom att mäta fukthalten i jorden vet vi direkt om det behövs mer vatten eller inte, säger parkingenjören Annica Jörgen sen i ett pressmeddelande.

Kommunen tror att mätningarna kommer att ge stora fördelar, men man vill avvakta några år med att dra slutsatser om exakt hur.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

FOTO: ÄNGELHOLMS

KOMMUN.

ILLUSTRATION: KROOK & TJÄDER

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Digital fuktmätare.

Skiss över bilpoolsstationen i Helsingborg

Så doftar Södermanland gav svar.

LANDSKAP För några nummer sedan, närmare bestämt i STAD 34, frågade sig Harald Klein hur olika landskap kan tänkas dofta – varför inte införa landskapsdofter? Gå ut och belukta ditt landskap, uppma nade han. Harald har fått svar.

"Jag heter Gudrun Hillman och bor i Eskilstuna där jag är född och uppväxt. Jag tycker att mitt landskap Södermanland doftar insjö. Där har vi också vår land skapsblomma, den fagra vita näckrosen. Bor inte så långt från Eskilstunaån och ibland kan man känna doften även där."

Vänliga hälsningar Gudrun Hillman

Slut på förvirringen

Ny bok skapar klarhet.

BOK Kärt barn har många namn och inom växtvärlden kan namnen bli förvirrande många. För att under lätta kommunikationen och skapa en svensk namnstandard för kulturväx ter publiceras sommaren 2022 en ny bok i SLU Tankesmedjan Moviums bokserie Stad & Land: Svensk sort klassificering av odlade växter, förfat tad av Björn Aldén och Svengunnar Ryman från Svensk Kulturväxtdata bas (SKUD). Publikationen kommer i två delar, först ut i höst är del ett om prydnadsväxter och senare i år kom mer del två om nyttoväxter.

PETRA DUNÉR

Malmös tårar finns här.

LANDMÄRKE En av våra vänner be fann sig en dag i Ulsan i Sydkorea. Där fick han syn på Kockumskranen, som mellan 1974 och 2002 var ett landmärke i Malmö. Den såldes 2002 till varvet Hyundai Heavy Industries för den symboliska summan av en dollar. Nu står den här. Det sägs att den i folkmun kallas för Malmös tårar – på koreanska i rubriken – ef tersom det berättas att Malmöborna grät när de såg kranen försvinna bort från sin stad.

TITTI OLSSON

Vardagshjälte.

Servicestationer och cykelpumpar ger en hjälpande hand till cyklister i nöd. FIXER reparationsställ ger en stabil upphängning av alla cykelmodeller och med lättillgängliga verktyg kan justeringar och enklare reparationer göras.

I ögonhöjd Men vems? TITTI

PLANERING I strategiska plane ringsdokument, som man kan hitta hos olika städer och som handlar om att skapa ett samhälle utifrån barns och ungas liv och leverne, kan man hitta uttrycket ”i ögonhöjd” i rub riken. Ögonhöjd betyder här alltså barn och barnperspektiv. Någon sär skild höjd är sällan angiven. Är det treåringens eller sextonåringens? Enligt barnkonventionen ska inte barn behandlas som en homogen grupp. Det handlar om att se varje enskilt barn som en egen individ, och ingens liv är riktigt likt den andras. Det är naturligtvis krävande. Det är besvärligt. Det är därför lätt att göra barn till en rätt egensinnig grupp med mycket speciella intressen – ja till ett särintresse – i planeringen i stället för att se att det kan vara pre cis det perspektivet som kan leda till en verklig förändring. Hur ser staden faktiskt ut om man förvandlar sig till exempelvis en treåring, som är 90 centimeter hög?

För ett par år sedan berättade Petter Åkerblom i en notis i STAD om antologin City at Eye Level for Kids , med stöd bland annat från Urban95 Challenge, som leds av Bernard van Leer Foundation i syfte att stimulera bestående miljöförbättringar i urbana landskap för de yngsta barnen. Mål grupper för Urban95:s arbete är urban leaders, planerare, designers och för valtare. Boken uppmanar dem att ta utgångspunkt i frågeställningen If you could experience a city from an elevation of 90 cm – the height of a 3 year old –what would you do differently? Vi tipsar ännu en gång om att antologin fritt kan hämtas via thecityateyelevel.com Där erbjuds även konkreta workshop par som handlar om att betrakta om givningen i ögonhöjd – här mer i bety delsen den mänskliga skalan – för att man ska bli bättre på att skapa gator och offentliga rum där människor vill vara, i alla storlekar och åldrar.

TITTI OLSSON

Ett budskap från förr

Historiska vingslag i skön park.

PARK I södra Lund ligger Sankt Larsparken. Parken ingår delvis i Höjeådalen som genom beslut i fjol är naturreservat och en stadsnära grön korridor på 68 hektar. 1879 öppnades Lunds hospital som 1931 bytte namn till Sankt Lars sjukhus, en ”ny inrättning för sinnes sjuka”, döpt efter Lunds skyddshel gon Sankt Laurentius. Runt de vackra sjukhusbyggnaderna skapades Sankt Larsparken och uppdraget att ge stalta parken gick till Henrik August Flindt i Köpenhamn som nyligen hade ritat Köpenhamns botaniska trädgård i sin nuvarande utformning. Ljus, luft och grönska skulle dominera det nya hospitalet och under de första åren planterades 37 000 träd och buskar i parken som idag är väl uppväxt med

många stora och exotiska träd. En trädgårdsmästare ansvarade för skötseln med hjälp av de inskrivna patienterna som en del av terapin.

Sankt Lars var ett slutet och relativt självförsörjande (klass )samhälle. De intagna arbetade i trädgården, jordbruket, bageriet, snickeriet, tvättinrättningen och i kök, men betalande patienter i förstaklasspaviljongerna bodde i egna lägenheter och slapp arbeta.

Det skulle dröja ända till 1950 talet innan ordet mentalvård ersatte ”sin nessjuka” och ”vansinniga”. Sankt Lars sjukhus hade då 1 600 patienter. På 1990 talet inleddes avvecklingen, en tid när jag själv var extraarbetande student där, och patienterna flyt tades ut i samhället och till mindre vårdinrättningar. Idag rymmer den vackra parkens byggnader företag, boende men också vård i andra for mer än förr. Där finns också mängder av friskolor med gröna skolgårdar för

barnen under de stora träden i par ken. Sankt Larsparken från 1870 talet är vackrare och livligare än någonsin och skolbarnen förmedlar framtids bilder som på ett fint sätt balanserar områdets lite mörka historia.

FREDRIK JERGMO

FOTO:

FREDRIK

JERGMO

är ett torg …

Torgets nya kläder

TEXT: ANNA LENNINGER

Stureplan, Brunkebergstorg, Norra Bantorget och Kärrtorps plan är exempel på stadsrum i Stockholms kommun som, lik som många andra publika rum i staden, har genomgått omgörningar under de senaste decennierna. Samtliga upprustningar motiveras utifrån utsagor om att förändringen kommer att locka människor att vistas och trivas i staden. Men premisserna för upprustningarna har skiftat, liksom föreställningen om vem den människa är som ska befolka dessa stadsrum.

Arkitekten och forskaren Catharina Gabrielsson är verksam vid Arkitektur skolan vid KTH.

I texten Från Stureplan till Brunke bergstorg: trettio år av stadsrummets privatisering, publicerad år 2020 i Bebyggelsehistorisk tidskrift nummer 79, försöker hon sätta fingret på den

samhällsförändring som kommer till uttryck genom de processer som ligger bakom omgörningarna av de två stads rummen. Hon ser också gestaltning – de estetiska uttrycken – som en konsekvens av processerna.

– Upprustningen och omgörningen av Stureplan som påbörjades under 80 talet är det första exemplet på hur det privata näringslivet tar steget ut i stadsrummet i modern tid, säger Catharina Gabriels son, och tillägger:

– Då hette det sponsring, i dag kallas det samverkan.

Högertrafikomläggningen 1967 gjorde att Stureplan inte längre var slutstation för spårvagnen. Det gjorde att det kom mersiella intresset för platsen försvann och området uppfattades med tiden som en skamfläck för staden. Tillsammans med Stockholms Handelskammare pre

senterade privata aktörer med intressen i Sturegallerian idéer om hur ytor utmed Birger Jarlsgatan borde utformas. Under devisen ”Nytt liv i city” skulle stensta den återskapas i kontrast till det som be skrevs som modernismens felsatsningar. Protokoll och andra källor som Catha rina Gabrielsson gått igenom visar att ett förslag från Trafikkontoret, som en ligt kommunens planerare bättre skulle gynna fotgängare och kollektivtrafik, valdes bort till förmån för planlösningen med en öppen yta i direkt anslutning till Sturegallerians entré och andra butiker och serveringsställen längs gatans östra sida. Nu var det 80 tal och nya köpstarka målgrupper skulle lockas med ett exklu sivt butiks , restaurang och klubbutbud. Stureplan skulle utformas som ett för rum till ett kommersiellt projekt.

Både tillblivelseprocessen och gestaltningen möttes efter invigningen 1991 av kritik från politiskt håll såväl som i den offentliga debatten. Sta dens styrande politiker kritiserades för att de lät sig dirigeras av kommersiella krafter. Gestaltningen med rosafärgad betongsten, pollare och en vågformad avgränsning av sten mot Birger Jarls gatan kallades nedsättande för kitschig. Trots talet om att knyta an till den gamla stenstaden saknas sådana uttryck i såväl disposition som material.

– 30 år senare, vid omgörningen av Brunkebergstorg, saknas det både en po litisk och en offentlig diskussion om vad samfinansieringen inneburit, konstate rar Catharina Gabrielsson. Hon noterar också att varken de projekterande land skapsarkitekterna eller ansvariga på Stockholms stad velat låta sig intervjuas om processen.

Catharina Gabrielsson påbörjade sin undersökning då hon tyckte sig se att inflytande från kommersiella intres senter över stadsplaneringens riktning och innehåll har ökat och att det påver kar rummens gestaltning. Arbetet med Från Stureplan till Brunkebergstorg be kräftar bilden.

– Vi har gått från Stureplans klum pigt gestaltade stadsrum, där privata aktörers inflytande väckte kritik, till en allmän acceptans av en uppenbart kom mersiell agenda – och ett professionellt och exklusivt formgivet Brunkebergs torg, säger hon.

Vid invigningen 2017 fanns inget som uppenbart tydde på att kommersiella intressen tog plats på Brunkebergstorg. Uteserveringar saknades men torget er bjöd rikligt med sittplatser där vem som helst skulle känna sig välkommen att slå sig ner utan att betala för en öl eller en kopp kaffe. Idag, fem år senare, är den östra sidan av torget kantad av uteser veringar som med växter och andra av skärmningar skapar en tydlig kontrast mot det öppna torget.

>

»Under devisen ’Nytt liv i city’ skulle stenstaden återskapas i kontrast till det som beskrevs som modernismens felsatsningar.

Trots avsaknaden av tydliga kommersiella markörer är gestaltningen, enligt Ca tharina Gabrielsson, färgad av de krafter som drivit på omgörningen. Fastigheter runt Brun kebergstorg ägs av stora företag som AMF fastigheter och Stena fastigheter men verkar under konceptnamnet Urban Escape och har hyresgäster som Galle rians köpcentrum, restauranger, hotell, barer och kontor för coworking och andra ”innovationsföretag”.

– Insidans estetik har närmast sömlöst flyttat ut på torget, säger hon och pekar på släktskap mellan inredning av galle

rior och hotelllobbyer och stadsrummet. Det finns enligt Catharina Gabriels son något försåtligt med bilden som målas upp av de människor som befolkar den ”attraktiva” staden, som om vi alla antas spegla samma värderingar, att vi alla är urbana nomader som med våra bärbara datorer kan slå oss ner var helst det passar oss.

Liksom vid kartläggningen av proces sen kring upprustningen av Stureplan har Catharina Gabrielsson läst de till gängliga dokument som staden registre rat, men hon betonar att hon inte kunnat få sina slutsatser bekräftade av inblan dade tjänstepersoner.

– Jag kan dock inte tolka materialet på annat vis än att upplägget i slutändan inneburit en större kostnad totalt för staden, för skattebetalarna, än om kom munen drivit omgörningen utan samver kan, säger hon och tillägger:

– Urban Escape har bland annat styrt tidsschemat och pressat fram lösningar som inneburit ökade kostnader för sta den. Att privata fastighetsägare kan be kosta en dyrare markbeläggning än vad staden kan uppväger inte de kostnads ökningar som bland annat mycket kom plicerade markförhållanden inneburit. Kärnan i Catharina Gabrielssons analys rör dock inte kostnader utan hur kom munens samverkan med privata intres senter normaliserats och att intresse konflikter i stort lyser med sin frånvaro.

– Privatiseringen antar alltmer un danglidande former, vars yttersta syfte är ett slags omdanande av invånarna, säger hon.

Stockholms stad har ingen se parat budget för att anlägga nya publika stadsrum eller för omfattande upprustningar av gamla. Om sponsring eller sam verkan inte är aktuellt kan finansiering enbart uppstå i samband med exploa tering av tomtmark, från försäljning av mark och fastigheter eller intäkter från tomträttsavtal.

Bengt Isling är projekterande land skapsarkitekt på Nyréns i Stockholm och har arbetat med flera centrala parker och torg i Stockholm, bland andra Norra Bantorget och Kärrtorps Centrum.

FOTO: ANNA LENNINGER

Brunkebergstorg, Stockholm

Gränsdragningarna mellan staden och berörda bygg och fastighetsbolag sker under detaljplaneskedet och under byggtiden mellan stadens projektledare och fastighetsägare. När kontoret får ett projekteringsuppdrag finns förutsätt ningar, krav och önskningar formule rade i beställningen från kommunen.

Norra Bantorget låg länge på kom munens lista över försummade stads rum i behov av upprustning. Trafik och parkerade bilar upptog stora ytor och den insynsskyddade parkdelen vid Brantingmonumentet hade tagits över av missbrukare. Andra stadsbor undvek i stor utsträckning platsen. Fyra kontor bjöds in för att lämna förslag på hur Nor ra Bantorget skulle kunna bli ett grönt stadsrum – ett parktorg – till glädje för fler i en tät del av Stockholms innerstad.

Fram till mitten av 1800 talet, när Mälarens vatten upptog en större yta än vad Karlbergskanalen gör idag, låg här en trädgård tillhörande en numera riven malmgård. Områdets omvandling mot hårdgjord stadsmiljö påbörjades i samband med att Norra stambanan fick sin slutstation här på 1860 talet och att stadsbebyggelsen började breda ut sig mot norr.

Norra Bantorget är starkt förknippat med arbetar rörelsen som i över hundra år haft verksamheter i när liggande fastigheter. Pro testyttringar och 1 maj demonstrationer har utgått eller avslutats i grannskapet.

År 1935 startade LO en riksinsamling för att få till stånd ett minnesmärke över Hjalmar Branting. Det dröjde dock till 1952 innan Carl Eldhs bronsskulptur, det bombastiska Brantingmonumentet, in stallerades på en muromgärdad plats.

– När vi var ett av de kontor som fick lämna ett förslag, fanns inte planer på den nyexploatering som senare skulle hamna väster om Norra Bantorget, säger Bengt Isling.

När Nyréns fick projekteringsuppdra get 2005 pågick emellertid byggnation längs Torsgatan mellan Norra Bantorget och järnvägen och upprustningen finan sierades genom denna exploatering.

Gestaltningen överensstämmer delvis

med kontorets första förslag från 90 ta let där uppdraget var att inlemma det slutna rummet vid Brantingmonumentet i en parkanläggning.

– Nya öppningar togs upp i murverket vid monumentet och skapade på så vis mer insyn och även förutsättningar för andra rörelsemönster än de som fanns tidigare, säger Bengt Isling.

I dag är Norra Bantorget med sina stora och prunkande perennplanteringar och öppna gräsytor en av de få parker som omfattas av en särskild budget för skötsel av parker i innerstaden.

Att kärrtorpa blev ett nyord på Språkrådets lista 2014. Det står för motstånd mot nazistisk propaganda och nazistiskt våld. Begreppet myntades efter den stora manifestation som hölls några dagar efter att en de monstration på Kärrtorpsplan anfallits av nynazister och antifascister gått till våldsamt motvärn.

Tunnelbanans linje 17 smyger inte un der jord när den lämnat innerstaden och trafikerar stadens sydöstra stadsdelar utan går ovan jord. Stationerna ligger i direkt anslutning till de stadsdelstorg som anlades under 50 och 60 talen för att ge plats åt lokal service för invånarna i de nya bostadsområdena. I Kärrtorp går tågen på broar som bärs upp av stora runda betongpelare högt över stationens entré. Under spåren bildas ett alldeles eget torgrum – ett förrum till kollektiv trafiken med cykelställ och gungor.

»Stureplan skulle utformas som ett förrum till ett kommersiellt projekt.

Väster om spåren ligger den öppna torgytan. Livsmedelsbutiker, café, cykelbutik med verkstad, secondhandaffär och den föreningsdrivna biografen Reflexen är några av de verksamheter som ryms runt torget. Funktionen av att vara samlingsplats för lokal handel och service har enligt boende stärkts av omgörningen.

Skalan, äldre markbeläggningar och inte minst murar av huggen granit och trappsystem som är nödvändiga för att hantera alla nivåskillnader, härstam mar från uppskattad arkitektur som går tillbaka till bland andra arkitekt Erik Glemme och den stil som kallas Stock holmsskolan. Även platsen runt Bran tingmonumentet på Norra Bantorget var för övrigt ursprungligen gestaltad av Erik Glemme.

Nedanför stödmurar öster om spåren finns busshållplatser och en parkerings plats – och ett nybyggt flerfamiljshus. Huset byggdes som ett led i förtätning på en tomt som tidigare innehöll en förskola. En bostadsutvecklare fick av staden köpa tomten som dessutom utvid gades med en del av den gamla busster minalen.

För att ge busstrafiken fortsatt till räckligt med plats i den nya lösningen behövde delar av det äldre torget tas i anspråk och trafikytorna försköts 15 me ter mot tunnelbanan och torget. Utvidg

ningen av bostadsfastigheten medförde en rockad som i förlängningen bekostat omgörningen av Kärrtorpsplan. Torget var enligt Bengt Isling troligen inte i större behov av upprustning än ett an tal andra förortstorg. Men på grund av markaffären uppstod möjligheten.

– Inkomster från markförsäljning hamnar inte direkt i en specifik kassa för upprustning, men kopplingen mellan försäljningen och den mycket påkos tade upprustningen är självklar, säger Bengt Isling.

Murar revs, all sten beva rades och användes för att bygga helt nya stöd murar samt trappor och ramper. Bengt Isling är imponerad över stenhuggarnas yrkes skicklighet. Den som inte vet att stenar betena är nygjorda kan tro att de funnits under lång tid. Detsamma gäller rund larna av gatsten som täcker torgets cen trala delar och som är moderna kopior av markbeläggning från Erik Glemmes tid.

Ett långbord med fasta bänkar och andra möbler med klart blåfärgade detaljer är tydliga samtida markörer.

– Människor slår sig lätt ner vid lång bordet och gungorna är ofta använda av både barn och vuxna som väntar på tunnelbanan. Torget är ett vardagsrum, säger Bengt Isling. >

Att kärrtorpa kan mycket väl vara ett ord som fallit ur bruk när stadsdelen inte längre för utomstående kopplas samman med ett akut behov av att manifestera mot nyna zism. I december 2013 räckte torget inte till, det krävdes en stor idrottsplats för att samla de cirka 16 000 personer som slöt upp.

På Kärrtorpsplan finns fortfarande plats att samlas för olika former av eve nemang och manifestationer men till vardags är det troligare att människor ses vid långbordet med medhavd fika el ler kaffe med dopp från ett populärt ny öppnat café – just på det trivsamma vis som uppdragsgivarna tänkt sig.

Det går att läsa in en relation mellan utformningen av de fyra stadsrum men och omgivningen. Fasaderna runt Brunkebergstorg är höga och slutna, trots entréer mot hotell, galleria och ser veringar i markplan. Det nya torget är elegant och opersonligt. Det signalerar att city tillhör alla och ingen när företag och institutioner dominerar och boende är försvinnande få. Kanske inte riktigt för alla ändå – en bastant uniformerad väktare med en fot på torget och en i byggnaden vaktar ingången och hissen upp till restaurang, bar och aktivitetsyta på ett av taken.

För Kärrtorpsplans del är förhållandet det omvända. Det är ett torg för den som dagligen rör sig till och från kollektiv trafiken eller som behöver göra vardag liga inköp. Butikerna i markplanet har inte lämnat några synliga avtryck och gestaltningen vilar tryggt i stadsdelens igenkännbara arkitektoniska historia.

Att finansieringen uppstått på grund av ett nybyggt flerfamiljshus med bo endekostnader som vida överstiger det som gäller stadsdelens äldre bestånd syns inte i miljön.

Att bygga stad är komplext och konse kvenser över tid är svåra att överblicka. Vi vet mycket om materials hållbar het och värdet av kontinuerlig skötsel, mindre uppmärksamhet riktas mot vem eller vilka som initierar föränd ringar eller effekterna av olika modeller för finansiering.

»Ett långbord med fasta bänkar och andra möbler med klart blåfärgade detaljer är tydliga samtida markörer.

Torget och demokratin

Stora torg i Eslöv är nyligen omgjort med en budget på 60 miljoner kronor – en stor satsning för en liten stad. Torget har vunnit två priser.

Det gula markteglet på Stora torg i Eslöv är perfekt lagt. Här är även rent och pryd ligt – och nästan helt öde när STAD gör ett besök en dag i juni. Torget är nyligen omgjort med en budget på 60 miljoner kronor och det har vunnit två priser.

Stora torg har gått hela varvet från att ha varit ett livligt handelstorg före bilis men till att bli en enda stor modernistisk parkeringsplats med en minimal parkyta under 1900 talets mitt till att återigen bli ett torg för aktiviteter genom nyanlägg ningen förra året.

Några större aktiviteter har det inte blivit då coronapandemin satte stopp för folksamlingar. Men bilarna är i alla fall borta. Så behöver Eslöv med sina 20 000 invånare i tätorten ett stort, öppet torg på 2020 talet? Beslutet att satsa på det i en mindre stad med omgivande lands bygd är inte självklart. Många är bilbur na och efterfrågar goda parkeringsmöj ligheter medan antalet som efterfrågar en offentlig arena kan vara färre.

Eslöv styrs av en bred koalition med Socialdemokraterna och Moderaterna sedan 2011 som sedan 2019 även inklu derar Liberalerna. Styret genomförde en omfattande medborgardialog 2016 om utvecklingen av centrum. I det resulte rande programmet nämns önskemål om ett tillgängligt och grönt torg med liv och rörelse som kan ge positiva upple velser. Folk ville se kaféer, uteservering ar och ”attraktiva butiker”.

Men ”events” är det närmaste man kommer ett offentligt samtal på platsen. Några ambitioner kring demokrati eller politiska yttranden i centrum nämns inte alls i programmet.

Under 1900 talets första decennier var torget en levande handels och aktivi tetsplats, men i takt med att bilismen tog över städerna togs också en större andel av torget i anspråk som parkeringsplats. Bara en liten bilfri ö fanns till slut kvar, omgärdad av gator åt alla håll.

Fritidspolitikern Bengt Andersson (M) är ordförande i miljö och samhälls byggnadsnämnden. Han visar runt på det nya torget.

– Det var ett jätteprojekt som vi satte igång med, säger han och konstaterar att han är nöjd med resultatet.

Det nya torget färdigställdes i förtid och har stått klart i ett drygt år. Kanske blir det finjusteringar av belysningen, för några delar kan upplevas som mörka. Men inga beslut om det är fattade.

Bengt Andersson pekar ut mot den stora, öppna yta som tidigare härbärge rade en parkeringsplats.

– Här är det tänkt för torghandel. Vi har möjlighet att ta emot food trucks. Det är också vårt kampanjtorg inför va let, säger han till STAD i juni.

FOTO: KOLBJÖRN GUWALLIUS

Torget har alltså även en de mokratisk funktion. Histo riskt har det alltid använts inför valen. Men det är ingen ting som har betonats i pla neringen. Bengt Andersson tror att det beror på att man inte har velat politisera planeringen av torgytan. Fast han vet inte riktigt varför.

– Det kan jag inte svara på. Jag har inte reflekterat över det.

Samtidigt är han övertygad om att tor get kommer att användas för opinions bildning. Också. Men det framstår mest som en sidofunktion. Den låga, öppna scenen som finns – mer lik ett trädäck med några klättringsbara lådor på – är framför allt planerad med kulturella ut tryck i åtanke.

Stora torg i Eslöv fick utmärkelsen Landmärket på Arkitekturgalan i april. Priset premierar hög arkitektonisk kva litet i formgivning och utförande. Torget har även tilldelats Skånes arkitekturpris, som delas ut av regionen i samarbete med Sveriges Arkitekter, som har lik nande urvalskriterier.

Inget av priserna nämner torgets de mokratiska funktion i sin motivering. Juryn för Landmärket trycker i stället på torgets roll som en plats för handel, eve nemang och vardagliga upplevelser.

Juryns ordförande, landskapsarkitek ten Sam Keshavarz, menar att en sats ning på ett torg i en mindre stad är en stor sak i sig.

– Det är ett modigt politiskt beslut. Många av våra mindre städer har ofta rätt mycket parkeringsplatser på sina torg sedan 1950 och 1960 talen, sä ger han.

Han håller inte med om att man skulle ha förbisett torgets demokratiska funk tion. Även om den inte nämns i motive ringen så fanns det med i tankarna.

– Det demokratiska samtalet är inte så tydligt kopplat till våra fysiska platser i dagens samhälle. Det ligger ofta latent, man glömmer bort hur viktiga de är när de väl behövs eftersom det inte sker ma nifestationer på torgen varje dag längre. Det skrivs mer i Facebook grupper.

»Det demokratiska samtalet är inte så tydligt kopplat till våra fysiska platser i dagens samhälle.

Har torget fortfarande en roll som demokratisk plattform?

– Definitivt. Det är om vi skapar attrak tiva offentliga rum som vi kan få platser där vi möts. Vi lever mer och mer i olika bubblor, men kan vi skapa den där skär ningspunkten där olika grupper kan mö tas och vill vara tror jag det är otroligt viktigt för att få oss att förstå varandra och bli en bättre demokrati.

Sam Keshavarz säger att han själv har noterat i medierapporteringen från invasionen av Ukraina hur folk reagerar när symboliskt viktiga offentliga plat ser attackeras.

– När de offentliga rummen blir attackerade påverkas människor, säger han.

Torgen i städerna är fortfarande själv klara mötesplatser för vissa typer av ma nifestationer. Sergels torg i Stockholm och Möllevångstorget i Malmö är två exempel på platser där folk ofta samlas i solidaritet med drabbade i samband med stora kriser i Sverige och världen.

Torgen är också ofta både samlings platser och målpunkter för ordinära demonstrationståg på första maj och vid andra tillfällen.

Men det är inte alla politiska rörelser som ser de traditionella torgen som sin arena.

Den danske politikern Ras mus Paludan brukar beskri vas som högerextremist i svenska medier. Hans koranbränningar i både Danmark och Sverige har uppmärksam mats för att de har lockat till sig motde monstrationer. Han har oftast sökt sig till socialt utsatta områden där han har utgått från att många troende muslimer vistas. Syftet är att utlösa en reaktion.

Vissa av hans demonstrationer har kringskurits av indragna eller omlokali serade polistillstånd och krav på säker hetsavstånd genom avspärrningar för att undvika kravaller, vilket i sin tur har rönt mer uppmärksamhet än aktionerna i sig kanske förtjänar. Nyheten är inte att han eldar upp koranen utan allt ståhej som blir runtomkring, inte minst even tuella motdemonstrationer. I samband med koranbränningar under påsken i år skadades många poliser av motdemon stranter, vilket väckte debatt.

Rasmus Paludans del i medierapporte

ringen består mest i att han ses som den som orsakar händelserna. Hans politiska idéer tillägnas i allmänhet inga längre spalter och budskapet han når ut med blir sällan detaljerat. Men han blir ändå känd som en person som på något sätt är ag gressivt kritisk till islam och muslimer.

STAD kontaktar honom för att ställa frågor om hans förväntningar på möjlig heten att demonstrera och vad han öns kar sig av offentliga platser som en arena för åsiktsyttringar. Men trots försök via olika kontaktvägar där ärendet förklaras återkommer han inte.

– I Sverige gör de allt vad de kan för att förhindra min rätt att uttrycka mig, sa han till Dagens Nyheter i april.

DN kallar intervjun för spänd. Ras mus Paludan varvade utfall mot islam och Sverige.

– Så länge det är några personer i Sverige som menar att de med våld ska stoppa att jag yttrar mig på det sättet, så är det viktigt att göra det, motiverade han sina koranbränningar.

Motståndet mot att hålla sig till traditionella poli tiska mötesplatser i det offentliga rummet delar Rasmus Paludan just nu med miljörörelserna. Även för klimataktivisterna i Extinction Rebellion är det en del av protesten att den genomförs på en plats där den skapar ett visst mått av kaos. Likheterna kanske både börjar och slutar där.

Det finns visst stöd både i svensk grundlag och i Europakonventionen för rätten att störa den allmänna ordningen för en opinionsyttring. Men hade det gått att skapa platser som passar för dessa okonventionella politiska rörelser, eller krävs den oförutsägbara platsen för att de ska kunna hävda sin yttrandefrihet och nå ut med sina diametralt skilda budskap?

Extinction Rebellion använder vis serligen också platser där de inte stör framkomligheten. Men då får de inte alls samma uppmärksamhet. Till exempel står de sedan tre år utanför Lunds kom munhus varje fredag. Det har bara fått politikerna att gå in och ut bakvägen, en ligt rörelsen. Därmed anser de sig vara beroende av att ta till även okonventio nella metoder.

– För oss som sysslar med civil olyd nad handlar det också om att störa samhället och institutionerna för att få politikerna att reagera, säger Pontus Bergendahl, en av talespersonerna för Extinction Rebellion.

Med sina drygt 50 år till hör han knappast de yngsta i rörelsen. För några år sedan slutade han ett chefsjobb inom mjukvarubranschen för att verka som klimataktivist på heltid. Han står även på nybildade Klimatalliansens riksdags lista. Hans fru som också jobbar i mjuk varubranschen försörjer honom och stödjer kampen.

Extinction Rebellion går längre än hur demonstrationsrätten brukar tolkas genom att de vägrar flytta på sig när polisen bestämmer att det är dags. När polisen behöver bära bort aktivister, hur

fredligt de än vägrar flytta sig självmant, kan dessa göra sig skyldiga till ohörsam het mot ordningsmakten. Brottet kan ge fängelse i sex månader men är oftast ett bötesbrott. I början av sommaren döm des 30 aktivister från Extinction Rebel lion till 30 dagsböter vardera för mani festationer i Malmö och Stockholm.

Det rättsliga efterspelet är en del av processen, berättar Pontus Bergendahl.

– Det är en naturlig följd av aktionen. Det finns inget egenvärde i att bli åtalad, men när vi hamnar i rättegång får vi en diskussion med staten där vi kan pressa den juridiska tolkningen av vad vi gör. Därför är det viktigt med rättegångar.

Ett av målen är att få en domstol att acceptera rörelsens tolkning, att deras handlingar är motiverade av ett nödläge. I så fall skulle kraven för att ohörsam heten ska betraktas som brottslig höjas väsentligt, menar de.

Man kan jämföra med fortkörning: hu vudregeln är att det är förbjudet, men om syftet är att transportera en person som annars skulle dö till sjukhus är det inte självklart ett brott om man gör det på ett sätt som inte är oförsvarligt med hänsyn till andra trafikanter. >

»Det finns visst stöd både i svensk grundlag och i Europakonventionen för rätten att störa den allmänna ordningen för en opinionsyttring.

Tolkningen av nödrätten är dock ofta snäv. Åtskilliga rättsfall finns där personer har dömts just för fortkörning trots att de har hävdat nödläge på vad som kan se ut som goda grunder.

Pontus Bergendahl är en av dem som dömts för ohörsamhet. Tingsrätterna menade att nödläget visserligen kan vara verkligt, men att det inte avvärjs genom att blockera gator. När STAD in tervjuar honom förbereder han tillsam mans med en advokat ett överklagande.

– Nödrätten är kopplad till politi kernas passivitet och hotets akuta om fattning. Blir vi frikända så blir det en väldigt hård press mot politikerna som visar att vi lever i ett nödläge, säger han.

Som grund för sitt påstående hänvisar han till IPCC rapporten från maj 2021 där det slås fast att dagens extremväder är relaterade till mänsklig klimatpåver kan. Människor dör i värmeböljor och andra naturkatastrofer.

– Det står inget i lagen om att det måste vara direkt kopplat i tid och rum för att vara ett nödläge.

Men avvärjer ni klimathotet genom att blockera en gata?

– Vi hävdar att vi gör det. Klimatfors karna säger nu att det som verkligen be hövs är massiv klimataktivism. Till och med FN:s generalsekreterare António Guterres uppmanar till det. Historiskt är fredlig civil olydnad det enda som har funkat för att åstadkomma snabba sam hällsomställningar. Det finns alltså en direkt koppling mellan våra handlingar och en samhällsförändring.

Pontus Bergendahl tror att Klimatalliansens skulle behöva kompromissa om de kom in i riksdagen, men han me nar att han samtidigt skulle vara ärlig med vad man därmed inte uppnår. När STAD lämnades till tryck syntes Klima talliansen dock inte i opinionsunder sökningarna och såg därmed inte ut att komma in i riksdagen. Pontus Bergen dahl säger att han bara irriteras av riks dagspartierna. Till och med Miljöpartiet firar framgångar som är helt otillräck liga, menar han. >

Pontus Bergendahl fastlimmad på en båt på Fossilupproret i korsningen Sveavägen/Kungsgatan i Stockholm. REBELLION

Irritationen är ömsesidig. Miljöpar tiets språkrör Per Bolund sa i juni till Göteborgs-Posten att han inte gillar de klimatdemonstrationer som bygger på civil olydnad. De gör bara folk förbannade när de ska ta sig till jobbet och riskerar att störa utryck ningsfordon.

– Jag tror att det är viktigt, även när man gör den typen av aktioner, att för söka få folk med sig, och här är jag rädd att man gör motsatsen. Man skapar bara motsättningar, sa han.

Moderaterna gick i maj ut på Twitter med att de vill ”höja straffet och införa obligatorisk häktning för den som syste matiskt spärrar av vägar”. De hänvisade till att såväl utryckningsfordon som bil pendlare sinkas. Enligt nuvarande lag får häktning inte ske för uppenbara bötes brott och obligatorisk häktning föreligger bara vid minimistraff på två års fängelse.

Det skulle innebära ett stort steg upp från de 30 dagsböter som har dömts ut hittills, men kanske också bli ett effek tivt sätt att få bort klimatdemonstratio ner från vägarna. Några tusen kronor i böter verkar vara ett straff många akti vister är beredda att ta, men hur många vill spendera ett par år bakom galler för att ha demonstrerat?

– Det är extremt överdrivet och ett hot mot demokratin. Men det är också en delseger att få sådana reaktioner. Det är

typiskt att man får sådana reaktioner när ens aktioner har effekt, så det var ganska väntat, säger Pontus Bergendahl.

Han ser likheter med hur medborgar rättsrörelsen i USA först motarbetades men sedan vann framgång efter att konflikten kulminerade. Enligt Pontus Bergendahl finns det åtskilliga inom rö relsen som är beredda att ta även längre fängelsestraff om lagen skulle skärpas.

Själv är han inte helt säker, men han berättar att han troligen kommer att dö mas till ett kortare fängelsestraff för att ha försökt limma fast sina händer med superlim på landningsbanan på Ängel holms flygplats.

Entreprenören och tidigare riksdagsledamoten Jan Ema nuel Johansson tog i april lagen i egna händer, fast åt motsatt håll, när han hamnade i en bilkö på Centralbron i Stockholm på grund av en demonstration från kam panjen Återställ Våtmarker. Han gick ur bilen och började själv släpa bort demon stranter. Han menade att de skämmer ut miljörörelsen när de försöker ”rädda världen genom att hindra trafiken”.

– Det är jättedumt på alla sätt man kan tänka, sa han till Sveriges Radio efter in cidenten.

– Man gör hela miljörörelsen en björn tjänst genom att dra ett löjets skimmer över hela kalaset, fortsatte han.

Återställ Våtmarker vill rikta ljuset mot en konkret åtgärd för att bidra till klimatarbetet: genom att återskapa många av de våtmarker som har gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet, bland annat genom torvbrytning och jordbruk, kan de växthusgasutsläpp som sker från områdena bromsas. Samtidigt stärks den biologiska mångfalden och översvämningar motverkas.

Fördelarna är kända och det finns vis sa statliga stöd. Men enligt aktivisterna går det för långsamt. Bara fyra promille av de förlorade våtmarkerna har hittills återskapats, enligt en rapport från bland andra Världsnaturfonden. Samtidigt läcker utdikade våtmarker i Sverige en ligt Naturvårdsverket mer växthusgaser än personbilstrafiken.

»Aktivisterna har redan hittat till platserna där de får maximal uppmärksamhet genom att vara besvärliga.

Jordens våtmarker täcker bara tre procent av landytan men beräknas ändå binda dubbelt så mycket kol som alla skogar. Kol som vid torrläggning omvand las till koldioxid. Dessutom frigörs ofta lustgas, en ännu starkare växthusgas.

– Att återställa våtmarker är ett både billigt och effektivt sätt att sänka utsläp pen drastiskt, säger Josefin Eidrup Dahl berg, en av kampanjens talespersoner.

Hon har själv suttit och demonstre rat på motorvägar för att släpas bort av polis.

en beboelig planet. Jag vill att mina sys konbarn ska ha den möjligheten också, säger hon.

Precis som Pontus Bergendahl i Extinction Rebellion menar Josefin Eidrup Dahlberg att vanliga, tillstånds givna demonstrationer inte räcker.

– Klimat och miljörörelsen har gjort precis så, lagliga demonstrationer, i 50 år. Det har inte funkat eftersom utsläp pen bara har ökat. Det är uppenbart att politikerna inte lyssnar på ord. Då är det enda vi har kvar handling.

Hon påpekar att såväl jämställdhet som demokrati historiskt ofta har ut vecklats genom protester i strid med la gar och regler.

– Jag har nog varit mest spänd och orolig innan jag har satt mig. När jag väl har suttit där har det varit en känsla av stor sorg. Jag blir berörd när jag tänker på det. Det är väldigt sorgligt att perso ner ska behöva göra det här för att våra röster ska bli hörda. Jag är inte ens 30 år, jag vill ha en framtid och kunna leva på >

– Jag ser inte varför det inte skulle funka. Det är det enda vi har kvar. Vi vet vad som inte funkar, att bara laglydigt marschera på mot katastrofen. Det mås te vi sluta med.

Kampanjen Återställ Våtmarker blockerar bil trafiken på en viadukt över järnvägen i centrala Stockholm innan de förs bort av polis.

Å

terställ Våtmarker har även gjort en namninsamling på internet och både de och Extinction Rebellion använder sig av sociala medier för att kommunicera sitt budskap och bilda opinion.

Ser klimatrörelsen då inget behov av det traditionella torget? Josefin Eidrup Dahlberg menar att det kan komma att fylla en funktion. Men i en annan tid.

– Just nu hjälper det inte att stå på ett torg och demonstrera, för det är ingen

som bryr sig. Folk skiter i om man står där med ett plakat. Det som skapar uppmärksamhet och förändring är att göra sådant som att sitta på motorvägar, blockera trafik, störa business as usual.

För att offentliga ytor i staden som på ett helt lagligt sätt fyller en betydande demokratisk funktion ska kunna skapas måste samhället förändras, menar hon.

– För tillfället tror jag inte att det går. Det krävs en enorm samhällsförändring där vi hamnar i att vanligt folk har mer att säga till om, där det blir en bättre demokrati. Demokratin kan alltid för bättras. Det är klart att jag inte vill sitta på motorvägarna, det känns jättejobbigt. Men det är tyvärr det enda val jag har, säger Josefin Eidrup Dahlberg.

Även Pontus Bergendahl menar att lä get förutsätter radikala demonstrationer.

– Politikernas ovilja att snacka med demonstranter ökar behovet av civil olydnad. Man ser på Greta Thunbergs demonstrationer att politikerna bara tar selfies med henne, sedan gör de inte ett dugg. Det leder till frustration och man måste ta till mer radikala men fred liga medel.

»Just nu hjälper det inte att stå på ett torg och demonstrera, för det är ingen som bryr sig.

FOTO: ÅTERSTÄLL

Han poängterar att våld aldrig är ak tuellt. Dels ogillar han våld, dels tror han inte att det skulle tjäna något syfte. Fred liga protester har nått större framgångar historiskt, påpekar han.

Men han ser också att det finns möj ligheter till mellanting mellan tillstånds givna demonstrationer på torgen och att blockera motorvägar. Extinction Rebelli on har ockuperat mindre trafikerade ga tor, som en bro genom en park i centrala Oslo. Polisen lät dem stanna i en vecka eftersom trafiken enkelt kunde ledas om. En stor aktion på Kungsgatan i Stock holm framhåller han också som lyckad ur den aspekten eftersom demonstran terna kunde vara kvar längre än de hade kunnat på en motorväg samtidigt som många passerade till fots och på cykel.

Det verkar alltså gå att hitta en nivå där man är på en plats där många rör sig och kan ta del av budska pet, man markerar så pass mycket att man får uppmärksamhet men man blockerar så pass lite att man får vara kvar ett tag.

– Vi vill synas där folk är. Att ha gågator och torg där det passerar mycket folk är bra. Ofta vill vi rikta oss till politikerna, så att få vara på ett ställe där både politiker och allmänheten befinner sig är viktigt.

Behövs det en mer flexibel syn på vad som ska vara tillåtet?

– Jag tror att det behövs mer acceptans för att demonstrationer och aktioner är störande. I Sverige är det ganska svart vitt med vad som är olagligt. I många andra länder i Europa sker olagliga demonstrationer som respekteras bero ende på hur man beter sig vid den olag liga aktionen.

Så har torget en roll för politiska ma nifestationer i dag? Svaret är ett tråkigt ”ibland”. Men torget räcker inte. Och några offentliga platser som fångar upp de mer aktivistiska rörelserna kan knappast anläggas. Aktivisterna har redan hittat till platserna där de får maximal uppmärksamhet genom att vara besvärliga. De vill inte befinna sig någon annanstans.

Kanske är det på så sätt betecknande att Eslövs torg inte har anlagts med de mokratin som uttalad drivkraft. Torget är en mötesplats, men det är inte längre där det offentliga samtalet i första hand förs. Det har både flyttat ut på nätet och ut på motorvägarna. Och planerarna har liten chans att hänga med.

Värdet av publika rum

Enligt Världsbanken lever idag 30 procent av världens befolkning i informella bosättningar. Går det att skapa publika rum i dessa socialt utsatta och sårbara miljöer?

TEXT: CAROLINE

Den argentinske arkitekten Max Rohm är verksam som professor vid universitetet i Buenos Aires. Tillsammans med kollegor och studenter från universitetet i Buenos Aires och andra lärosäten och institutioner har han erfarenhet av att arbeta med infor mella bosättningar, särskilt med frågan om vilka effekter etablerandet av publika rum kan få i sårbara urbana situationer.

Max Rohm berättar om ett samver kansprojekt som pågick under en fem årsperiod då det byggdes publika platser i området Villa Tranquila, en informell bosättning längs floden Riachuelo, i kommunen Avellaneda i sydöstra Bue nos Aires. Hur ska man kunna förstå de begränsningar som samhället genom den informella staden lägger på perso nerna som lever och uthärdar de knappa levnadsbetingelser som råder där? Går det över huvud taget att skapa och upp rätthålla offentliga platser under sådana förhållanden? Det är funderingar som dessa som böljar fram och åter i mitt och Max Rohms samtal.

När vi samtalar dyker en text skriven av den amerikanske politiske filosofen Benjamin R. Barber upp i mitt medve tande. Barber, som är mest känd för sitt arbete kring deltagandedemokrati, publicerade 2002 en avslutande essä med titeln The City as Democracy’s Forge i antologin Out of Ground Zero: Case studies in Urban Reinvention. I essän utvecklar Barber en klassificering av arkitektur som verktyg i utvecklingen av demokratiska stadsrum.

Barnens bibliotek i anslutning till ”torget”. Projektet gjorde det möjligt för invånarna att inse det offentliga rummets potential för områdets omvandling.

»Idag bor 20 procent av invånarna i Buenos Aires storstadsområde i informella bosättningar.

Klassificeringen tar fasta på framväxten av olika sam hällsskick, från det grekiska polis till tidiga, spontant uppkomna städer och vidare till nationalstatens demokratiska rum och mer sentida samhällsformer som förorten och den globala staden. Barber beskriver vilka sociala rum och bygg nader som definierar de olika samhälls skicken, vilken förvaltningsmodell och ekonomisk modell som tillämpas samt vilken människosyn som tar sig uttryck i dessa demokratiska rum. Välkända begrepp som dyker upp är filosofen Ferdinand Tönnies kategorier Gemein schaft , en samhällsstruktur baserad på personliga relationer och gemenskap, och Gesellschaft som snarare motsvarar en institutionaliserad gemenskap genom samhällets försorg. Barber beskriver också rumsliga element som agoran , vägkorsningen, boulevarden och shop pingcentret.

När man 20 år senare tittar tillbaka på Barbers essä är det förvånande att upptäcka att den informella staden inte nämns i texten eller är en del av klas sificeringen. Enligt Världsbanken lever idag 30 procent av världens befolkning i informella bosättningar, bostadsområ den där invånarna lever utan självklar offentlig service som elektricitet, vatten och avlopp. Individuell besittningsrätt till mark eller bostad saknas. >

En väggmålning målades av barn och tonåringar i anslutning till platsen för det framtida "torget”. Målningen fungerade som det första steget i en förändringsprocess där synen på den övergivna tomten förändrades.

Invånarna, särskilt barn, reagerade positivt på förslaget och delade med sig av sina tankar och erfarenheter, före slog program och placering av kommande publika rum.

Barn och deras lekaktiviteter fungerar som katalysatorer för gemenskapsbyggande vilket förbättrar det offentliga rum met och påskyndar integra tionsprocessen för området Villa Tranquilas med resten av staden.

Tillkomsten av informella bosättningar i Argentina är resultatet av en migration till större städer från om kringliggande landsbygder och mindre tätorter. Orsaken har varit teknisk utveckling under efterkrigstiden som omstrukturerat lantbruket och ska pat färre arbetstillfällen. Till städerna nyanlända människor hade inte råd att köpa en bostad. Eftersom det inte fanns någon fungerande allmännyttig hyresmarknad tog man helt enkelt saken i egna händer och började bygga egna bostäder på underutnyttjad privat och offentligt ägd mark. Situationen förvär rades av Argentinas instabila ekonomi med återkommande ekonomiska kriser. Idag bor 20 procent av invånarna i Bue nos Aires storstadsområde i informella bosättningar.

Max Rohm berättar att runt 2003–2004 började kommunen i Avellaneda arbeta med en stadsutvecklingsplan för Villa Tranquila som fokuserade dels på uppförandet av bostäder, dels på

strategier för att hantera urbant vatten. Jag frågar honom om planen innehöll strategier också för publik plats och får till svar att den inte gjorde det. Publika platser anses, varken av kommunen eller invånarna, vara ett elementärt behov – inte som tak över huvudet eller tillgång till vatten, elektricitet och kol lektivtrafik, vilket planen prioriterar. Dessutom genererar bostäder fastig hetsvärden vilket man från kommunens sida vill motverka. Kommunens avsikt är att med konventionella angrepps sätt annektera informella områden som en del i förvaltningen av den for mella staden.

Det stod klart för forskarna att kom munens kunskap om det sociala livet i området var begränsad, liksom om vilka platser som uppskattades av de boende. Man lät därför en grupp lokala och inter nationella studenter kartlägga platsen. Reaktionerna från områdets invånare var positiva och de delade öppenhjärtigt med sig av sina tankar och erfarenheter.

En idé väcktes om att etablera publika platser som ett nät verk på övergivna fastigheter längs stråk som var väsentliga i vardagen för de boende och som med fördel också gränsade till ex isterande kulturella och kommersiella anläggningar. Programmen som skulle prioriteras skulle fokusera på lek, sport och platser för återhämtning, särskilt med äldre i åtanke. En av dessa platser, Vicen te Lopez Plaza, anlades genom en samska pande process där invånarna bidrog med allt från att definiera platsens program och gestaltning till själva genomförandet. Har det publika rummet visat sig bi dra med något värde i området? Ja, Max Rohm menar att invånarna har hittat en trygg plats i sin vardag. Platsen har blivit bättre tack vare att barn och deras lekaktiviteter fungerar som katalysato rer för att bygga gemenskap, något som är ovanligt i områden som detta. På en annan nivå har projektet gett invånarna stadsrum som vanligtvis är förunnat den formella staden. Man har fått möjlighet att själv uppleva och förstå potentialen av sådana rum. På så sätt blir skapandet av publika platser en manifestation av alla medborgares rätt till staden, oavsett var man bor, här genom att dessutom erbjuda rum för möten genom lek, sport och fritidsaktiviteter.

>

»Programmen som skulle prioriteras skulle fokusera på lek, sport och platser för återhämtning, särskilt med äldre i åtanke.

OM PROJEKTET

Projektet Urban Interrelations initierades av Flavio Janches och Max Rohm, både från universitetet i Buenos Aires i samverkan med boende i området Villa Tranquila, kommunen i Avellaneda och studenter och lärare från Harvard GSD. Syftet med projektet var att ut veckla en metod för att tillskapa publika rum i informella bosättningar. Målet är att metoden ska kunna vara användbar också för andra socialt sårbara områden runt om i världen.

Att delta i skapandet av offentlig plats hjälper de informella bosättningarnas invånare att hävda sin rätt till staden, oavsett var de bor.

Plan över det sammanhängande systemet av tänkta publika rum och platser i Villa Tranquila. Rummen har olika skalor och olika interaktion med redan existerande funktioner och institutioner.

Det är viktigt att områdena snabbt blir bättre platser att leva i, poängterar Max Rohm. För trots att informella bo sättningar därmed skulle kunna ses som ett övergående skede i en samtida stads utveckling kommer de att finnas kvar under överskådlig tid. ROHM, FLAVIO

PROJEKTETS METOD

1. Välj en lämplig plats Lär känna platsen och lokalsamhällets aktörer så att platsen kan bli del av den formella stadsstrukturen (jämförbart med tillfällig respektive permanent plats).

2. Interagera med invånare och andra aktörer som arbetar med platsen För att skapa acceptans för genomför ande och förvaltning.

3. Utveckla kunskap genom akade miskt arbete

Odla nya idéer och angreppsätt i prak tiken och akademin och dra nytta av den unika och öppna relation som kan uppstå mellan studenter och invånare.

4. Ta fram hypoteser och riktlinjer för gestaltningsarbetet Identifiera specifika förutsättningar på platsen som måste beaktas i gestaltningsprocessen.

5. Föreslå projekt som tar i anspråk hela platsen men som kan bli genom fört stegvis För att bibehålla förståelsen för beho vet av att integrera hela området.

6. Definiera en process för genomför ande och förvaltning

Så att en känsla av tillhörighet kan skapas hos områdets invånare vilket säkrar att platsen består över tid.

Idén om det publika rummet föddes i den moderna 1900 talsstaden och blev väsentlig för dess invånare som den kanske viktigaste rumsliga representationen för allas rätt till staden. Max Rohm menar att frågan om att införliva informella bosättningar som en del i det urbana också är relaterad till detta faktum. Om man kan acceptera informella bosättningar som ett uttryck för stadstillväxt skulle det publika rum met kunna vara ett verktyg för att påbörja integrationsprocesser av informella bosättningar – eller socialt sårbara områ den som man också kan kalla dem – i ett större stadssammanhang.

Haga är vår nya produktserie för plantering där möjligheten till kombinerade sittytor finns. Haga passar väl in i park såväl som i stadsmiljöer.

Torget åter till människan

Hur kommer torget att se ut om 50 år? Lars Johansson ser träden tåga in och göra städernas torg till gröna mötesplatser.

Agora, det var torget i antikens Grek land, en plats som användes som mötes plats och marknadsplats. Det vet vi. Det vi kanske inte pratat om så mycket de se naste åren är det antika torgets avgräns ning som ofta var en lång täckt arkad. I arkaden satt och promenerade grekerna i skugga. Något vi kommer att behöva mer på framtidens torg, skugga från träd. Träden ger inte bara skugga utan även ett svalare och bättre mikroklimat, vilket är oerhört viktigt när det blir var mare i våra städer. Men den främs ta an ledningen till att vi behöver träden är att torget återigen blir en plats för mänsk liga möten. Motorfordonen behöver flyt tas då de både stör och tar plats.

Låt mig ge tre aktuella exempel på grönare torg och platser i några europe iska städer.

Helsingborg är aktuellt i och med försommarens utställning H22. Sundstorget i centrala Helsingborg har under flera år omvandlats till en grön oas med olika teman och planteringar. Under 2020 tog staden, under ledning av stads trädgårdsmästare Martin Hadmyr, ett steg till och skapade en helt ny tillfällig och grönskande park på Sundstorget med 88 flyttbara träd. Idén är att dessa träd ska stå på tillväxt på Sundstorget för att senare användas i olika projekt i staden. Som en plantskola i staden, för övrigt är det också en plantskola som sköter träden.

Stora torget i Uppsala har sedan stadsplanen från 1643 varit trädlöst. Första hälften av 1900 talet blev torget mer och mer en trafikplats för spår vagnar, bussar och biltrafik. I slutet av 1900 talet planterades körsbärsträd i hörnen på torget men dessa togs bort när torget byggdes om i projektet Glad Stad under 1990 talet. Nu är det dags för träd igen och busshållplatserna flyttas från torget. Landskapsarkitektkontoret Ka ravan har ritat ett nytt förslag för Stora torget med träd planterade längs torgets sidor. Uppsala kommun skriver på sin hemsida: ”Målet är att Stora torget ska vara stadens centrala mötesplats och en plats för mångfald och upplevelser.”

I Köpenhamn finns också intressanta grönare torg och platser. En plats som in spirerat mig är Sankt Kjelds plads ritad av SLA landskapsarkitekter. Den tidi gare trafikplatsen med rondell och flerfi liga gator är omvandlad till ett klimatan passat stadsrum för rekreation, biologisk mångfald och för att kunna ta hand om stora mängder regn. Här har planterats 586 nya träd på en relativt begränsad yta, samtidigt som de hårdgjorda ytorna reducerats kraftigt. Det är träd, buskar och perenner tätt planterade och många olika arter samtidigt som platsen också har markmodulerats så att den kan ta hand om mycket regn. Platsen är fortfa rande en trafikplats men människorna har företräde och när jag besökte platsen i våras satt folk och njöt av vårsolen och fågelkvittret.

I Paris pågår projektet  ”Ge Champs Élysées sin tjusning tillbaka”. Paradga tan, som idag domineras av bilavgaser och buller, ska omvandlas till ett grönskande promenadstråk. Avenyn ska ges tillbaka till invånarna, säger Anne Hidalgo, borgmästare i Paris och ar kitekten Philippe Chiambaretta säger att framtidens Champs Élysées ska ge känslan av urban skog.

Jag ser fram emot att ses på framtidens urbana skogstorg, som ger rum för människor och mänskliga möten.

LARS JOHANSSON

Biträdande prefekt Institutionen för stad och land, SLU och strategisk verksamhetsledare SLU Tankesmedjan Movium

Sankt Kjelds plads i Köpenhamn ger en fingervisning om vad framtidens torg kan vara i Lars Johanssons vision.

Mannen och torget

Nu står han här på kajen och det är fortfarande mörkt, precis som det var då för länge sedan, den där morgonen på piazzan i Toscana.

Så står han här igen, den långe mannen, precis som den gången för länge sedan, långt borta i staden Pienza byggd av påven Pius II, då han stigit upp i gry ningen med sin frukost, satt sig på det öde, tysta torget Piazza Pio, på samma stenbänk som påven suttit på nån gång på 1400 talet. Den långe mannen älskar dessa tysta öde platser. Han söker sig all tid till dem för han vill känna hur staden sakta vaknar upp.

Nu står han här på kajen och det är fortfarande mörkt, precis som det var då för länge sedan, den där morgonen på piazzan i Toscana. Han har kommit långt bortifrån, i fjärran syntes han i sin lilla båt då han sakta gled in mot sin stad. Här finns en liknande plats. Han söker ständigt efter sådana, han finner dem alltid. Han tar sig tid att känna av dem.

Han stiger ur sin båt, alltid med sin lilla slitna ryggsäck på ryggen, solbränd och med de dammiga kängorna på föt terna. Som alltid. Sakta rör han sig ge nom sin 1600 talsstad, bitvis på kuller sten som ligger här idag, precis som för länge sedan. Denna stad, Kalmar, fick en ny stadsplan efter den stora branden på 1600 talet. Han betraktar husen, byggda i sten med vackra utsmyckningar; därin ne börjar det vaknas. Han känner starkt hur staden är som ett andra hem för ho nom; den ger honom lugn.

Där borta reser sig nu en stor gulkalkad byggnad vid ett öppet torg – en av dessa hans favoritplatser. Det är domkyrkan, ritad av Nicodemus Tessin den äldre, byggd på 1600 talet. Och så Stortorget, denna generösa yta som breder ut sig framför domkyrkan, platsen som han all tid vill besöka när han är i staden.

Han bara står där och blicken far runt över de olikfärgade husen. Så försvin ner han. Han som vet hur han vill ha det återkommer med en kopp kaffe och nybakade ostfrallor. Jo, han med sin luffarutstrålning vågar hämta fika på konditoriet på hörnet och så sätter han sig på domkyrkotrappan. Nu börjar det ljusna.

Staden börjar sakta vakna. Fotljud. De första människorna passerar över det stenlagda torget. En särskild gång mitt över torget leder vidare in i stadens liv liga centrum – en stark kontrast till hans lugna fikaställe.

Domkyrkoklockorna ljuder, han går in, det doftar linoljefärg efter den långa re noveringen.

Hit går han varje gång han är i sin stad. Bara att få sitta i tystnaden, stillheten, avskild från stadens brus. Så ljuder det från orgeln – det är kan torn som repeterar. Här inne har han stått många gånger och med sin kör fyllt kyrkorummet.

Ute på torget igen snörs kängorna av, gatstenarna värmer hans bara föt ter. På bänkarna runt torget trängs folk. Fredagsbönen är över och ena delen av torget fylls med färgsprakande handel, kulturer möts.

Överväldigad känner han att nu är det dags för vila. Sensommarsolljuset värmer bänkarna på norra delen av tor

»Han har kommit långt bortifrån, i fjärran syntes han i sin lilla båt då han sakta gled in mot sin stad.

get, han sträcker ut sig där på en bänk. Ser hur domkyrkan ändrar karaktär när kalkfärgen lyser mot honom där på bänken, de små detaljerna som han hela tiden noterar. Som vanligt slumrar han till, vaknar igen och känner att nu har solen flyttat sig bort. Ett lugn vilar över torget.

Dags för honom att ta båten över till sin ö. Han har återupplevt samma känsla som då, vid Piazza Pio den där morgonen för länge sedan. Det händer i de där mellan rummen som han är så bra på att hitta, som ingen kan ta ifrån ho nom, han som känner att stadens många platser är hans.

TORSTEN KELLANDER

Pensionerad trädgårdstekniker och utomhuspedagog, tidigare verksam vid Torslunda försöksstation, SLU

Nästa

nummer:

STAD nr 39 kommer ut i mörkaste december, när året går mot sitt slut. Temat handlar om tid.

URB-SERIEN: KVALITET, ERGONOMI, ESTETIK

Vår URB-serie består av robusta dansktillverkade papperskorgar i absolut högsta kvalitet. Materialval, konstruktion och funktion är omsorgsfullt uttänkta med många möjligheter för tillval och anpassningar efter önskemål. URBpapperskorgar finns i Mini-, Midi-, Maxi- och Mega-storlekar. Papperskorgarna har en mycket enkel tömningslösning, där en tunna eller en sopsäckshållare med klämring svänger ut, vilket gör att tömningen kan ske utan tunga lyft eller sopkontakt. Vi kallar principen för komforttömning. Ni kan välja en eller flera fraktioner för optimal avfallssortering.

G9 samarbetar med och kan erbjuda sensorer med smart IoT-teknik kombinerat med mjukvara för avancerad ruttplanering, vilket garanterar optimerad avfallsinsamling.

LANDSKAP & STADSRUM

Eva Arnqvist är konstnär och arbetar med hela staden som material. Hon intresserar sig för det som skaver, små förskjutningar i landskapet som berättar om vår samtid.

Eva Arnqvist har en utforskande och platsbunden praktik som tar sig en rad olika visuella och gestaltade uttryck. Undersökandet kan bli till böcker, installationer, föreställningar.

Eva Arnqvist visar fotografier från Hag sätra där hon bor. Stora jordhögar ligger i skogsbrynet precis vid cykelbanan.

– Vad tror du detta är? Jag vet inte, ska det bli en ny plantering?

– Nej, högarna ska förhindra att EU migranter sätter upp tält.

De senaste åren har bosättningar i Hagsätra, Högdalen och Rågsved söder om Stockholm blivit allt fler och kommu nens insatser för att hindra och avvisa dem likaså. Eva Arnqvist har dokumen terat de fysiska tilläggen i landskapet allt eftersom de dykt upp.

Hon beskriver sitt konstnärskap som mångfacetterat. Eva Arnqvist har en ut forskande och platsbunden praktik som tar sig en rad olika visuella och gestal tade uttryck. Undersökandet kan bli till böcker, installationer, föreställningar.

Ofta börjar projekt så som med hö

garna i Hagsätra. Hon lägger märke till något som inte riktigt stämmer, som skaver. När stadsrummet är starten för sökandet blir stadsutveckling och villkoren för våra gemensamma rum centrala frågor.

– Konstnärens röst är viktig i det sammanhanget. Vår roll kan vara friare än många andras eftersom vi inte är bundna till de strukturer som styr stads utveckling. Vi kan titta på någonting uti från andra perspektiv och ställa frågor som öppnar upp för ny förståelse.

Hon drar paralleller till den grävande och granskande journalisten, en obero ende röst som kommer utifrån och stäl ler frågor. Som kanske visar på samband och förklarar, men som inte förväntas leverera lösningar och svar.

Sedan Eva Arnqvist upptäckte de första jordhögarna i Hagsätra har de fysiska barriärerna utökats. På vissa ställen har betongsuggor och stenar ad derats, på andra har träd planterats.

– Vilket samhälle skapas när vi be handlar de mest utsatta på det här viset? Högarna berättar något om hur vi ser på människor, menar Eva Arnqvist, mig ranterna blir bortkörda men erbjuds inte någon annanstans att bo.

När förändringen redan har skett och barriärerna väl är på plats är det lätt att glömma varför de upprättades från första början, minnen och berättelser försvinner snabbt. Därför är landskapet viktigt, det bär på fysiska spår av vår historia, menar Eva Arnqvist.

Fotografierna på ingreppen ska bli en bok. Eva Arnqvist pratar om kraften i konsten, att genom det visuella gestal tandet ge kropp åt någonting, att med konstens hjälp kunna visa på företeelser som inte behandlas i massmedierna. Den sammanlagda mängden fotografier på barriärer som kommunen satt upp för att hindra människor från att bo och leva bär på en kraft; de förmedlar något som statistik inte förmår.

– En samhällsförändring är väldigt svår att ta fasta på, den sker sällan över en natt. Jag letar efter de små stegen för att kunna peka på någonting som för ändras och hur förändringen tar form, säger Eva Arnqvist.

Hon tittar ofta på detaljer, på det lilla som kan visa på hur stora och komplexa system verkar.

– Den här ska du få, säger hon och tar fram en liten bok med två olika gröna rutor på omslaget. Båda kulörerna heter Christmas Green.

Boken handlar om den stora julgran som varje år byggs upp på Skeppsbro kajen i Stockholm på uppdrag av finans familjen Stenbeck. Granen är inte äkta utan dess perfekta konform skulpteras fram av grenar från många små granar. Förutom fotografier på hur granen byggs ihop innehåller boken en berättelse om makt, med listor på familjen Stenbecks växande tillgångar, samt en poetisk läs ning av färgproducenters många namn på gröna kulörer. Tre system sida vid sida. En slags faktografi eller dokumen tär poesi, säger Eva Arnqvist.

Granen kan ses som oförarglig, menar hon, men samtidigt får familjen Sten beck varje år genom sin sponsring ta ett stort offentligt rum i anspråk. Familjens makt materialiseras i ett rum som tillhör oss alla. Ingenting runtom oss saknar betydelse, säger hon och fortsätter:

– Min drivkraft kommer ur viljan att förstå och visa det för andra. Vad är det som skaver här? Det är inte alltid uppenbart.

Eva Arnqvist gräver gärna där hon står. Som i projektet Ett rum med ut sikt , ett konstnärligt arbete i och om Slakthus och Globenområdet i Stock holm. Verksamhetsområdet där hon tidigare hade sin ateljé omvandlas, likt många andra områden, till handels och bostadsområde. Ännu en arena byggs och planerna innefattar bostä der, shopping och ett nytt Stockholm Entertainment District.

Tillsammans med konstnärer och arki tekter med ateljé i samma fastighet har Eva Arnqvist prövat nya vägar för hur deras yrkesroller kan undersöka, ingri pa, påverka och agera i utvecklingen av staden. Ambitionen var att genom kol lektiv research, gestaltning och publika händelser bygga en berättelse om en plats i förändring.

– Ett rum med utsikt är på sitt sätt det viktigaste jag gjort, säger Eva Arnqvist.

Det är ett omfattande arbete som ta git hela området i anspråk. Tematiskt utforskas bland annat språkbruk inom stadsutveckling med en blinkning till George Orwells idé om nyspråk i roma nen 1984 , strategier för att se och tänka bortom marknadens ekonomiska kal kyler och retorik samt arkitekturbilden som förmedlare av samhällsvisioner.

Många andra yrkesgrupper har bjudits in. Politiker, konsthistoriker och människor som arbetat i industrierna och olika verksamheter i området har deltagit. Då tar konstnären rollen som facilitator och blir den som för samman människor och skapar möten som inte ryms inom den kommunala planeringsprocessen.

– Det öppnar för andra diskussioner och utbyten av erfarenheter och värden. Deltagare har beskrivit de samtalen –som blir till när människor får mötas i ett annat rum än det traditionella mötes rummet – som väldigt värdefulla. Stadsutveckling är en stor apparat. Den är seg men när den väl har fått upp farten går den inte att stoppa, menar Eva Arnqvist. Men dess konsekvenser kan undersökas, synliggöras och kanske ifrågasättas.

Eva Arnqvist och hennes kollegor har nu fått lämna ateljéerna i Slakthusområdet och flytta till en byggnad på andra sidan Globens tunnelbanestation. Även här har de ett rivningskontrakt.

Eva Arnqvist arbetar med hela staden som material i sitt konstnärliga arbete. En konstnär är inte bunden till de strukturer som styr stadsutvecklingen och kan därför axla en viktig roll, menar hon.

»Familjens makt materialiseras i ett rum som tillhör oss alla.

SOCIAL HÅLLBARHET PÅ STADSDELSNIVÅ

Kan stadsdelen vara bra att utgå från för att planera för social hållbarhet i städer? Det vill forskningsprojektet SOFRA finna svaret på.

TEXT: ANNA LENNINGER

Nästa år, 2023, startar ett forskningsprojekt inom Movium Partnerskap som fått namnet SOFRA

– Social infrastruktur på stadsdelsnivå – och är ett samverkans projekt mellan landskapsarkitekterna Lina Berglund Snodgrass och Matilda Alfengård vid SLU, Ebba Högström vid Blekinge tekniska högskola samt Hel singborgs stad.

Social infrastruktur är ett begrepp som under en tid använts inom facklit teraturen, men mer sällan inom prak tisk stadsplanering. Lina Berglund Snodgrass förklarar att begreppet i

SOFRA används för att peka på bety delsen av att tydliggöra hur platser och funktioner tillsammans kan understödja en stadsdels uthållighet och stärka mel lanmänskliga relationer.

Det betyder att en mötesplats, till exem pel en träffpunkt för äldre, i sig inte kan bidra till social hållbarhet i en stadsdel utan måste ses i relation till andra till gängliga funktioner, såsom andra gemen samhetslokaler och stadsdelsbibliotek.

– Det är först när en enskild plats blir en del av en struktur som en stadsdels sociala hållbarhet kan utvärderas, säger Lina Berglund Snodgrass.

Stadsdelen lyfts

I forskning lyfts stadsdelen fram som en bra nivå för att kunna planera för social hållbarhet i städer. Det är även en lämplig nivå att göra utvärderingar på. Stadsdelen ses även ofta som den nivå där medborgare bäst kan engageras i ut vecklingen av sin stad, poängterar Lina Berglund Snodgrass.

– Människor i alla åldrar ska kunna leva sina vardagsliv i en stadsdel och inte tvingas flytta från en gemenskap när omständigheterna ändras, till exem pel när man behöver ett mer anpassat boende som gammal, tillägger hon.

I SOFRA kommer forskare och tjänstepersoner i Helsingborgs stad till sammans att utforska och definiera vad som avses med en stadsdel – den defini tion som den kommunala organisationen använder behöver inte nödvändigtvis överensstämma med den som invånarna känner sig hemma med.

Viktig förutsättning

Att arbeta tvärsektoriellt är en förutsätt ning för att åstadkomma social hållbar het. Stadsbyggnads , park , skol och fritids samt kulturförvaltningar är alla ansvariga för platser och lokaler som har viktiga sociala funktioner. Tjänsteper soner från de olika förvaltningarna kom mer inom ramen för projektet att disku tera sig fram till en gemensam vision om social hållbarhet på stadsdelsnivå. Vad är det för slags stadsdel man strävar efter att skapa? Och även övergripande –vilken stad vill man ha? Stadsplanering formas av en komplex skara markägare, finansiärer och sköt selansvariga som på olika vis påverkar planerarens handlingsutrymme. Därför ingår det i SOFRA också att undersöka förutsättningarna för hur kommunen kan styra utvecklingen så att den sker i linje med övergripande målsättningar om social hållbarhet på stadsdelsnivå.

MOVIUM PARTNERSKAP

Idag har SLU tankesmedjan Movium 70 partners i samhällsbyggnads branschen, däribland kommuner, konsultbolag, fastighetsbolag och organisationer. Movium Partnerskap är till för alla som arbetar med och ser stadens utemiljö som en viktig resurs i skapandet av attraktiva och hållbara städer. Här samarbetar bransch och SLU genom bland annat samfinansierade forsk ningsprojekt. Movium Partnerskap bekostar upp till 50 procent av beviljade projekt, resterande står en eller flera partners för. Ansökan görs till den 15 mars samt till den 15 oktober av en forskare knuten till LTV fakulteten vid SLU och minst en partner. Ansvarig för Movium Partnerskap är Harald Klein. Mer information om SOFRA och fler nyligen beviljade projekt finns på movium.slu.se/partnerskap, sök på De får ekonomiskt stöd

För den som vill läsa mer om social infrastruktur tipsar Lina Berglund Snodgrass om en text som kommer att publiceras i tidskriften Urban Planning under hösten 2022.

VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT?

En promenad­ och cykelstad låter som en barnvänlig vision. Men hur arbetar man för att förverkliga den så att den blir bra för barn?

Överallt i våra städer pågår nu planering för en omväl vande förändring av stads strukturen. Borta är visio nen om bilstaden. Nu är det en ny vision som vägleder politiker och stads/trafikplanerare. I Stockholm talar man om ”Promenadstaden”. När man läser kommunernas cykelplaner ligger det nära till hands att gissa att det är Cykelstaden som man framför allt är inriktad på att skapa. Ett absolut fokus i dagens stadsplanering ligger på snabb cykelspår för vuxna och hur man ska få vuxna att ställa bilen hemma och i stäl let skaffa sig snabba cyklar för att kunna pendla till jobbet.

En promenad och cykelstad låter som en barnvänlig vision men hur arbetar man för att förverkliga den så att den blir bra för barn? Alltfler barn behöver cykla för att kunna ta sig till sin skola; ibland tvärs igenom staden.

Vägen till skolan

I en aktuell rapport från Fotgängarnas förening, FOT, återges en beskrivning av en 14 årig skolflickas cykelväg genom hennes stad från hemmet i ena delen av staden till skolan i den andra, en sträcka om 3,7 km i vardera riktningen. Det fria skolvalet innebär att många skolbarn precis som den här flickan har en lång skolväg och många barn cyklar därför till skolan. Flickans skolväg återges i

en studentuppsats i miljöpsykologi från SLU Alnarp, som detaljerat i ord och bild beskriver vilka svårigheter flickan möter på vägen. Några av dem är: brist på sam manhängande cykelväg, skymd sikt i ga tukorsningar, svårforcerade gatuarbeten och otydliga och utsuddade markeringar i gatan.

Uppsatsen avslutas med förslag till stadens trafikplanerare om förbättringar av cykelvägarna i staden. Viktiga för bättringar skulle enligt uppsatsen i första hand kunna åstadkommas om man skapade program, där såväl skolbarn, föräldrar, skolor som trafik/stadsplane rare ingick och där de samarbetade med varandra om barnens cykel och gångvä gar. Betoningen ligger på hur informa tion från barn till vuxna och planerare kan förmedlas för bättre planering och för bättre kontinuerligt underhåll av cykelvägarna. Detta skulle göra cykelvä garna trygga för barnen.

Ovanligt samarbete

Ett ovanligt samarbete startade år 2020 mellan kommunens trafik och stadsplanerare och unga i Karlskoga, när man ordnade feriearbeten för skol barnen i årskurs 9. Karlskoga är en av de åtta kommuner som studerats i FOT projektet. De övriga kommunerna är Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Varberg och Simrishamn. Under

handledning av miljösamordnaren i Karlskoga dokumenterar och granskar feriearbetande skolungdomar sådana förhållanden i kommunen som det är kommunens uppgift att ta ansvar för. År 2020 gällde det skolbarnens cykelvä gar till sina skolor i Karlskoga.

Så här beskriver två skolungdomar ut gångspunkten för sitt arbete med cykelvägarna till kommunens skolor:

”Vi satte oss ner och började tänka på våra egna erfarenheter av alla åren vi hade gått i skolan och fick då fram några punkter som vi ville följa. Dessa punkter är följande:

1. Antalet cykelparkeringar på skol gården i förhållande till antalet elever i skolan.

2. Hur ser vägarna ut där flest elever åker för att ta sig till skolan?

3. Finns det många alternativ för eleverna när de cyklar? Hinder el ler fara?

4. Dold sikt. Farliga korsningar eller kurvor med död sikt där olyckan kan vara framme.

5. Belysning på skolgården.

6. Om E18 eller större vägar ligger mellan skolan och ett bostadsom råde, vilka möjligheter finns att korsa vägen?”

(Möjlighet för cykelpendling till skolorna inom Karlskoga kommun, 2020)

Det fria skolvalet göra att många barn har en lång väg till skolan idag – ibland kan de behöva korsa hela stan för att komma dit och hem igen.

FOTO: JOHANNA BERGSTR Ö M

Hämta rapporten Planeringen av barns gång- och cykelvägar som del i kommunernas arbete i stadsplaneringen för Barnets Bästa enligt Barnkonventionen på FOT:s hemsida fot.se

Förslag till förbättring

Resultatet av skolungdomarnas arbete gav information på de givna punkterna men även förslag till förbättringar: ”Skulle behövas farthinder på 30 vägen utanför X skolan. Samma väg leder till B rondellen, som har en farlig passage. Vid rondellen skulle man kunna bygga en lite bredare cykelväg, som underlät tar för cyklister eller klippa ner växterna bredvid vägen”.

Miljösamordnaren ser att det som är avgörande för framgången med samar betet är att han handleder ungdomarna i deras arbete. Utöver att skriva en rapport har skolungdomarna arbetat direkt i kommunens GIS verktyg och lagt in data om cykelvägars kvalitet och standard. Miljösamordnaren betonar det stora värdet av att kommunen får ta del av ungdomarnas erfarenheter och bedömningar. I detta utbyte mellan kom munen och skolungdomarna förmedlas nyttig information och en värdefull kontakt etableras mellan kommunen och dess unga invånare.

Barnets bästa

Bland de åtta kommuner, vars stadspla nering beskrivs i FOT rapporten, är det få som hänvisar till sin uppgift att följa barnkonventionen i sin planering av barns gång och cykelvägar. Barnkon ventionen betonar att för att förverkliga barnets bästa måste hänsyn tas till barns behov av en trygg, säker och också hälsosam miljö. Stadsplanerare behöver också veta vilka barnens erfarenheter och upplevelser idag är för att kunna skapa barnvänliga miljöer. Miljösamord narens arbete med feriearbetande skol ungdomar om kommunens cykelvägar till skolorna i Karlskoga är ett svar på barnkonventionens uppmaning att sam arbeta med barn i stadsplaneringen för att ge dem en bra fysisk miljö.

Av FOT rapporten framgår att flera kommuner uttrycker svårigheter att etablera samarbete med skolor och föräldrar. Man uppmanar ”alla” att ta sitt ansvar för att lösa frågan om barns säkerhet i trafiken. Ett särskilt stort och sedan länge uppmärksammat och irriterande problem gäller trafiken vid skolorna, dit en del föräldrar kör sina barn. Detta leder till köbildning och tra fikstockning särskilt på morgnarna med ibland farliga situationer för barnen.

Svårt med samarbete

De svårigheter som framträder när det gäller att samarbeta i frågor som gäller barn i stadsplaneringen visar inte bara att frågan om vem som bär ansvaret tycks vara oklar utan också att många politiker och planerare tycks sakna en föreställning om hur ett fungerande samarbete med barn skulle kunna ske. Karlskogas exempel visar att det inte är svårt att organisera och genomföra ett sådant samarbete.

Under de många år sedan barnkon ventionen ratificerades av Sverige och sedan konventionen blev lag har frågan om samarbete med barn i stadsplane ringen framstått som ett återkommande problem. Ibland har samarbetet med barn blivit enbart en ”pro forma” sak – man har ställt frågor till några barn. Men då barn har involverats i plane ringsprocesserna och deras erfarenheter fått konsekvenser har det berott på att planerare har samarbetat med barn och tagit barnens erfarenheter på allvar och fört dem vidare in i planeringsproces sen. Det är vad miljösamordnaren i Karl skoga har gjort.

MARIA NORDSTRÖM

Miljöpsykolog och forskare, Institutionen för Människa och Samhälle, SLU Alnarp, styrelsemedlem i Fotgängarnas förening FOT

»Ibland har samarbetet med barn blivit enbart en ’pro forma’-sak

Det sociala livet är alltid en viktig aspekt av en trädgård, säger Lisa Ising. Idag är Slottsträdgården ett välbesökt och högt älskat publikt rum i Malmö.

Jag är enormt hedrad!

Och jag är väldigt glad över att få lov att fram hålla att trädgårdsjour nalistik inte handlar om det som är snyggt och mysigt utan om människor, som har trädgården som ett uttrycksmedel för att gestalta själva livet – det är fantastiskt att lyfta fram vad det är, sa journalisten och författa ren Lisa Ising när Movium i slutet av maj meddelade att hon några dagar senare skulle få ta emot det stipendium som år ligen delas ut till Ulla Molins minne.

Då fläktade försommarvinden i träd gården runt det gamla stenhuset som är Lisas och hennes familjs hem i Lund, beläget mittemot stadens stadspark. När vi nu ses igen är det högsommar och vi väljer denna gång just Stadsparken som mötesplats, för innan vi skildes åt den där gången i maj sa Lisa: En trädgård måste inte vara privat – det händer att jag hellre går över i parken än sitter i min egen trädgård .

Är övertygad

Det bor en rebell i Lisa Ising, den som är övertygad om att vi alla innerst inne längtar efter att odla i ordets vidaste betydelse: både att odla växter och att låta oss själva växa och utvecklas i en trädgård. Inspirerad av flera vistelser i New York, där hon kommit i kontakt med gräsrotsrörelsen guerrilla gardening och gemensamhetsträdgårdarna community gardens , satt hon hemma i sin andra handslägenhet i Malmö och insåg att livet där inte längre bjöd på några utma ningar, tvärtom. Hon var trött på jour nalistvikariat och att skriva och berätta om vad alla andra gjorde. Hon vill göra någonting själv. Det var den 25 augusti 1994 – ja, säger hon, hon minns datumet: – Det var som en uppenbarelse. Jag förstod att jag ville ha ett liv där jag gjorde något, ett gladare och grönare liv, ett liv i gemenskap.

Letade plats

Hon tog fram stadskartan över Malmö och började leta efter en plats. Det var viktigt att den låg centralt för att vara tillgänglig för alla, inte en angelägenhet för bara en stadsdel. Där och då började fröet gro till det som efter fyra års idogt ideellt arbete skulle bli en framgångsrik målpunkt i Malmö, den där mötesplat sen där människor, som bor i stan utan möjlighet till kontakt med jorden, kan ut veckla både sig själva och sina relationer genom att odla och mötas i en gemen sam trädgård, nämligen Slottsträdgår den i centrala Malmö.

I en av stadens stora parker, Slottspar ken, hittade hon en tom fläck där Mal mös stadsträdgårdsmästeri hade legat. Nu låg platsen i träda sedan flera år och användes av ingen. Nu gällde det att handla; en sådan plats skulle lätt kunna upptäckas och tas över av någon med starkt kapital. Hon kontaktade dåvaran de stadsträdgårdsmästare Gunnar Eric son, som meddelade att det fanns planer på att anlägga idéträdgårdar där, med de befintliga, höga idegranshäckarna som fond. En arkitekttävling var redan utlyst.

Lisa Ising är frilansjournalist och författare med trädgård som fokusområde och tog emot stipendiet till Ulla Molins minne i samband med konferensen Publika parker och stadsrum som hölls i Helsingborg 29–30 maj i år. Hon har skrivit flera böcker, däribland Trädgårdslegender, där hon porträtterar landets mest kända och tongivande trädgårdspersonligheter. När boken kom ut i en reviderad upplaga förra året fanns ett kapitel om Ulla Molin med.

>

»Jag förstod att jag ville ha ett liv där jag gjorde något, ett gladare och grönare liv, ett liv i gemenskap.

MER OM LISA ISING

Gav sig inte

Okej, tänkte Lisa, men gav sig inte med det beskedet, utan bad Gunnar Ericson om att i alla fall få presentera sin idé för fler. Hon bad om hans adressregister. Och fick det. Lisa Ising hyrde en av de vackraste salarna i Malmö, Kompanihu set från 1529, bjöd in nyckelpersoner i stadsträdgårdsmästarens eget nätverk, strategiska personer från kommunen, olika organisationer, utbildningar och bransch. Hon mobiliserade sitt eget rika nätverk och bjöd ner trädgårdsmästare Lars Krantz som då hade etablerat Rosendal som en liknande viktig plats i Stockholm, bara att den var lite för fin, tyckte Lisa Ising, som ville skapa något mer vardagligt.

Det kom flera hundra personer till mö tet. Alla fick en ambitiös projektbeskriv ning. Själv hade Lisa glömt anteckning arna hemma, men det beklagar hon inte: det blev ett bra samtal istället för att hon stod och föreläste.

– Det var som ett väckelsemöte, folk reste sig upp i bänkarna och vittnade om hur de kunde se en massa olika möj ligheter i en sådan gemensam trädgård, minns hon.

Tävling avblåstes

Tävlingen om de arkitektritade idéträd gårdarna avblåstes. Lisa Ising åkte till Rosendal och praktiserade för att se hur arbetet organiseras när man arbetar ihop i en offentlig gemensam trädgård och själv uppleva hur det känns att slita och bli jordig och svettig i något som inte är ens eget.

En vänförening bildades i Malmö och Lisa Ising mobiliserade arbetskraft i sitt eget nätverk. En lång och intensiv tid av idogt ideellt arbete skulle följa med Lisa Ising som eldsjäl och outtröttlig motor.

En sådan behövs, konstaterar hon, för ett projekt som detta. Men hon avråder alla som vill driva något liknande från att låta en ensam person axla rollen; det blir för tungt. Varenda krona skulle förening en skaffa själv – Lisa Ising drevs länge av en önskan att hela projektet skulle klara sig utan kommunens stöd.

En gång uppvaktade hon dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu. Han sa:

– Men varför kommer du – vill du inte ha pengar?

– Nej, svarade Lisa, jag vill bara be rätta vad som händer!

Fick sponsorer

Vänföreningen sökte och fick bidrag och sponsorer från olika håll, trädgården började anläggas med en stomme av växter som hämtades från ett koloni område som skulle skövlas. När det var dags för invigning hade det hunnit bli 1998. Slutligen gick kommunen ändå in och tog över förvaltning och drift och anställde trädgårdsmästaren John Tay lor, som sett inbjudan till mötet och sökt sig till Slottsträdgården för att vara med och arbeta där och börjat odla så smått med medlemmar i vänföreningen.

–Jag var förstås naiv, säger hon idag, jag inser att vi aldrig hade blivit 30 år om vi inte fått kommunens stöd.

Efter fyra års arbete var det dags för Lisa Ising att släppa taget och låta Slotts trädgården leva sitt eget liv. Men hon hade inte tappat orken: nu hon ville göra samma sak på Fredriksdal i Helsing borg. Hon blev återigen en grön projekt ledare och ansvarade för Fredriksdals vårmarknad och 250 årsjubileet som hölls till minne av Linnés skånska resa.

»Nu gällde det att handla; en sådan plats skulle lätt kunna upptäckas och tas över av någon med starkt kapital.

Ett självporträtt

Om hon ser trädgården som ett slags självporträtt av människan som verkar i den, vad är det då i Slottsträdgården som speglar henne?

– Stugan, svarar hon snabbt.

När Lisa och hennes medarbetare var i det rivningshotade koloniområdet där de skulle få växter fick hon en armbåge i sidan och hörde någon fråga henne: Vill du inte ha en stuga också? Det var en gammal SJ arbetare som hette Ragnar. Hans stuga, byggd av sockerlådor och fallfärdig, demonterades och låg i conta inrar under ett par års tid innan den fick bygglov och kunde renoveras och tas i bruk som kafé, vilket den fortfarande är. Ragnars stuga är det enda som inte revs i koloniområdet och Ragnar skänkte även sin yxa till Slottsträdgården så att man skulle kunna hugga ved och ha braskväl lar vid stugans kamin.

Och nu är vi i Stadsparken i Lund, snart 30 år senare. Kvällen innan vi möts har Lisa och maken rest sig från matbor det och gått tvärs över gatan in i parken och tagit en svängom på dansbanan som finns där varje sommar sen flera år tillbaka.

–Jag tror vi dansade bugg, konstate rar Lisa.

”Hon är en folkbildare i sann Ulla Molin anda, som sprider kunskap, fördjupar och bred dar intresset för trädgårdens design, dess liv, lust och vad detta betyder för människor”, skrev juryn bland annat i sin motivering.

FAKTA OM ULLA MOLINSTIPENDIET

Hyllar parken Hon hyllar Stadsparken som publikt rum i Lund, efter att den i många år vegete rade som en bortglömd Törnrosa. Trist, oanvänd och mörk och dammig – ett sur hål, säger Lisa Ising. Men i samband med sitt hundraårsjubileum 2011 utvidgades och förädlades parken genom en utveck lingsplan signerad av landskapsarkitekt Ulf Nordfjell. Det har förvandlat parken totalt. Den lever. Den är befolkad. Där finns en rad platser som verkligen hyllar trädgården genom sin höga hortikultu rella kvalitet, där finns skejtbana, grill där folk kan mötas och laga mat, kullar och bryggor, scen och dansbana, lek plats, hängmattor bland träden, en bra restaurang. Det är en viktig mötesplats i Lund, som är fattigt på parker, där man ser långt men är omringad av odlings mark i fullåkersbygden.

– Stadsparken är mitt andra gröna vardagsrum.

En sak får man aldrig glömma, säger hon sedan:

– Det sociala livet är alltid en viktig aspekt i en park och trädgård. Utan den blir det bara en samling växter.

Syftet med stipendiet är att ”belöna, uppmärk samma och uppmuntra personliga insatser, som utifrån stort engagemang och visad handlings kraft medverkar till att främja den estetiska och funktionella utformningen av parker och trädgårdar. Stipendiet ska stödja journalistisk, pedagogisk, praktisk eller kunskaps uppbyggande verksamhet, som ökar den enskilda människans intresse för parkers och trädgårdars skönhetsvärden och ända målsenliga utformning.”

I stipendiekommittén sitter Lena Vikström, vice ordförande Swedish Gardens, Fredrik Jergmo, SLU Tankesmedjan Movium, Ulf Nordfjell, ledamot Swedish Gardens styrgrupp samt Magnus Svederberg, Höganäs kommun.

Den ordlösa arkitekturen

I våras packade jag väskan och åkte till Östra Äm tervik i Värmland. Vid Frykens strand ligger det lilla samhället med hus och gårdar, lanthandel, sågverk och dansbana. Vägen följer det böljande landskapet över åkrar och genom skog längs Frykens stilla vatten. I ett stort gammalt stenhus möter jag den grupp av koreografer och arkitekter som ska vara mitt sällskap de kommande två veckorna.

Rural Movements är ett konstnärligt residens där ar kitekter och koreografer får mötas för ett gemensamt utforskande av rörelser i landskapet. Residenset är öppet i sin form, exakt vad vi ska göra vet vi inte när vi anländer.

Under vistelsens första vecka ombeds vi alla att dela med oss av vår praktik till de andra deltagarna. Vi arkitekter visar foton av våra projekt och vi berät tar ingående om intentioner, processer och resultat, relaterar till globala utmaningar, historiska förlopp och samhällets förändring. Berättaren sitter på en lite upphöjd scen. Rummet är nedsläckt och de andra sitter vända mot projektorduken och den som berättar, stilla och tysta. Efter presentationen har vi samtal om de signval, arkitekturens plats i samhället eller våra egna utmaningar inom fältet.

Koreograferna väljer ett helt annat rum: en stor, öp pen sal med generösa fönster, mycket ljus. Ingen an vänder den upphöjda scenen. Vi sitter på golvet i en cirkel vända mot varandra, barfota. Vi får höra några få meningar om vad vi ska få ta del av, sen berättar koreo graferna om sin praktik genom att vi får göra den. Med våra egna kroppar, våra armar, händer, fingrar. Våra lår, bröst, ryggar och nackar. Vi sträcker ut och kryper

ihop. Vi är snabba, nästintill stilla, vi leder varandra och vi följer. Vi testar var olika gränser går – rummets avgränsningar, hur långt min arm kan nå, hur nära en annan människa får komma mig. Vi guidas till att ut forska rörelse och att utforska genom rörelse.

Det är ett ordlöst berättande. Jag känner mig både förvirrad, inspirerad och lite tillplattad.

Efteråt pratar vi om det vi upplevt. Hur det kändes för just mig. För det personliga är viktigt. Våra tidi gare erfarenheter påverkar hur vi rör oss och hur vi förhåller oss till omgivningen. Som arkitekt tycker jag att detta är otroligt spännande och fylls av en saknad – hur kan det vara så att vi som arbetar med rumslig heter, materialitet, upplevelser, blivit så beroende av bilder och ord?

Den andra veckan utforskar residensets deltagare gemensamt och tar med den ordlösa rörelsen ut i land skapet. Vi rör på oss i en halvtom lada, vid material upplaget på sågverket, bland stubbar på ett kalhygge och runt grästuvor vid strandkanten.

Jag har en känsla av att det ordlösa kan upplevas som flummigt, mindre värt och lätt att avfärda. Vi arkitekter är så väl tränade i att uttrycka oss i ord och bilder, det är så vi säljer in formkoncept, vinner tävlingar och argumenterar för vår vision. Samtidigt är en stor del av vår kunskap ordlös. Vi jobbar med formen tills den känns bra. Väl arbetad arkitektur går bortom givna mått och byggnormer. För visst handlar formgivning till stor del om känsla? En känsla som bygger på erfarenheter, både av att vara arkitekt och att vara människa.

Hur kan man berätta om arkitektur utan bilder och ord? Vad kan en koreograf och en arkitekt lära av varandra?

Karin Andersson