Gå på tvären

En stad med öppna kvarter leder fotgängaren in på gårdar, genom byggnaders interiörer, erbjuder överraskningar, skyddade platser och hemliga prång.

TEXT: CAROLINE DAHL

”Den hemliga trädgården är öppen för alla att besöka.” Det stod att läsa i en nyhet som släpptes i våras av Peab och FOJAB. Denna hemliga trädgård ska byggas på en innergård till ett planerat bostadskvarter i Jönköping.

Innergården ska enligt pressmeddelandet innehålla lummighet, boulebana, en stor pergola med klätterväxter och gott om sittplatser för gästerna till restaurangen i bottenplanet. Den privata utemiljön är tänkt att flytta upp på byggnadernas tak.

Öppna kvarter och innergårdar var en del av stadens publika rum fram tills att de försågs med lås och porttelefon någon gång i slutet av 1900-talet. Ett fåtal äldre innerstadskvarter är fortfarande öppna och ger en föraning om hur rörelsevänlig en innerstad kan vara. Berlin har flera sådana öppna kvarter och ett av de mest kända är Hackesche Höfe i stadsdelen Mitte. Här finns nästan en labyrint av sammankopplade innergårdar som bjuder på en stor variation av rumslig upplevelse via trånga passager, portvalv och gårdsrum av olika karaktär och storlek.

En gång platsen för hantverk och industri är dessa innergårdar idag fyllda med handel, hantverk och olika slags kulturell verksamhet. Möjligen bor det fortfarande en del människor i kvarteret. Dess baksida har blivit framsida, men framför allt en livsmiljö för olika urbana verksamheter, öppen för alla att ta del av. Är detta en miljö som är bra för barn och unga? Jag skulle tro det. Fri från trafik. Stimulerande att röra sig i, från ett gårdsrum till ett annat. Upplevelsen av att vara skyddad inne i kvarteret men också friheten att röra sig fritt och smita ut på en bakgata. Gå in i en miljö och komma ut i en helt annan. Gå på tvären. Upptäcka skrymslen och prång att ta i besittning. Där det finns vuxna som är närvarande men som ägnar sig åt sina projekt och aktiviteter.

Den tyska filosofen Walter Benjamin intresserade sig också för kvarterets interiör, även om hans Passagearbeten kanske handlar mindre om arkitektur än om modernismens intåg. Stavros Stavrides är en grekisk arkitekt och aktivist som ägnat sig åt att undersöka och beskriva det han kallar urban porositet. Hans resonemang handlar om att urban porositet är resultatet av sociala processer som utmanar och ifrågasätter föreställningar om vad rum, funktion och identitet är. Även Andrea Kahn, arkitekt och tidigare adjungerad professor vid SLU, beskriver urbana platsers porositet som en kvalitet. Porositet är enligt hennes teorier ett mått på vilken kapacitet staden har till förändring, något som också gör att man förstår komplexiteten i stadens rum. Att försöka att definiera vad de är blir då ointressant och ger bara uttryck för förutfattade meningar. Berlins kvarvarande öppna kvarter och innergårdar är ett exempel på urban porositet.

Söder om Alperna, i italienska staden Turin, berättas det gärna om det historiska påbudet att låta alla portar till stadens kvarter vara öppna dagtid. Detta för att köpmän och andra invånare skulle kunna dra sig tillbaka in till en innergård och stänga porten ut mot gatan som skydd mot yttre hot. Exakt vem eller vad detta yttre hot bestod av har aldrig blivit uppenbart för mig, men i pandemins spår öppnades för några år sedan återigen gårdarna i innerstaden. Denna gång för att låta invånarna använda dem som smit- eller flyktväg om trängseln i gaturummet blev för stor.

Turin är en av de städer som vid en första betraktelse tycks vara uppbyggd kring ett ytterst strängt rutnät av kringbyggda kvarter. Det är nog till och med lätt att se stadens urbana kvalitet som ett resultat av denna oändliga upprepning av kvarter efter kvarter. Stadsrummets verkliga kvalitet står dock att finna i kvarterens porositet. I smitvägarna som den uppmärksamma besökaren kan överraskas av och som den inbitna invånaren har gjort till sitt självklara navigationssystem för en smidig rörelse till fots genom staden. Här rör man sig mellan stadsrum och gator via kvarterens inre. Passager som leder fotgängaren vidare in i byggnaders interiörer och erbjuder skyddade platser för rörelse och vistelse.

Som ett komplement till dessa intrikata rumsligheter har staden också kilometer efter kilometer med arkader som ytterligare löser upp gränserna mellan inne och ute, privat och publikt. Stavrides beskriver det som ett mellanrum, ett rum som snarare relaterar än separerar. Denna rumsliga upplevelsekvalitet är något som det samtida stadsbyggandet ofta saknar. Stadsstrukturens sammanflätande av ”rum i rum” bryter ner skalan och erbjuder rum där olika slags vardagsliv kan levas. Det borde skapa goda livsmiljöer för både barn och vuxna.

»Lika firad som Barcelona är för sin stadsstruktur, lika utskälld är Brasilia för sin.

Man brukar säga att det mesta av vår framtida byggda miljö redan är byggd. Då kan det kanske kännas uppgivet att önska mer upplevelserika stadsrum, men det går faktiskt att skapa sådana miljöer också i efterhand. Tim Gill, oberoende forskare kring barns lek och rörlighet (se sid 16), lyfter i sin bok Urban Playground fram Barcelonas planer på att förändra sin stadsstruktur. Även den är ett strikt rutnät med liksidiga kvarter i en nästan oändlig upprepning.

Barcelonas stadsstruktur – med sina karakteristiskt avskurna hörn på kvarteren som bildar små torgplatser – har länge varit ett hyllat stadsbyggnadsideal. Men nu har man alltså tänkt om i Barcelona. Genom att lägga samman 3 x 3 kvarter i ett så kallat superblock, eller superkvarter, och göra gatorna mellan dem bilfria skapas utrymme för lek, rekreation och sociala möten. Enligt uppgifter i Gills bok innebär denna strategi ett tillskott av publikt rum motsvarande tre fotbollsplaner. Strategin säger dock inget om rörelsen genom kvarteren, men en sådan möjlighet bör inte ligga så långt bort när kvarteren nu blivit en del av ett sammanhängande stadsrum istället för att vara isolerade mellan trafikerade gator.

Det är spännande att Barcelona använder ordet superblock för sin strategi. Det påminner om en annan radikal stadsbyggnadsidé byggd kring den så kallade superquadran i ett helt annat sammanhang, nämligen Brasilia. Jag ställer mig frågan om 1800-talsstaden äntligen börjar smälta samman med de modernistiska ambitionerna om en stad präglad av luftighet, öppenhet och grönska. Lika firad som Barcelona är för sin stadsstruktur, lika utskälld är Brasilia för sin. Anlagd som en ny huvudstad för Brasilien på 1950-talet bygger stadsstrukturen, skapad av stadsplaneraren Lucio Costas och landskapsarkitekten Roberto Burle Marx, helt på modernistiska ideal om funktionsuppdelning, trafikseparering och grönska.

Bostadsdelarna av staden är planerade i stora kvarter, superquadras, som mäter 280 x 280 meter. Inom dem finns det inte kringbyggda kvarter som i Barcelona utan kompositioner av smala lamellhus där byggnadskroppen är upplyft på pelare och där alla bottenvåningar enbart består av öppna foajéer med sociala ytor i skuggan av bebyggelse och grönska. Varje superkvarter är individuellt utformat och grönskan i dess tropiska klimat är naturligtvis slående. Men vad som också är uppenbart är fotgängares och barns rörelsefrihet. Även detta var en del av arkitekternas uttalade ambitioner.

Costas såg superkvarterets längd om 280 meter som ett lämpligt område för ett barns upptäckarglädje. Anlagda stigar och ett fåtal gator förekommer inom superkvarteren men den ursprungliga tanken var också att vuxna och barn själva skulle få trampa upp egna stigar. Det finns förstås utmaningar med en sådan intention, inte minst tillgänglighet för alla. Men kanske kan vi äntligen lära något om rörelsefrihet och medskapande, också från Brasilia.

Men det jag kanske främst vill lyfta fram är hur gestaltningen av stadsstrukturen i Berlin, Turin och Brasilia samt ombyggnaden av Barcelona utgår från människan och upplevelsen av rummet och inte en planritning för rationellt stadsbyggande.