Att inte veta allt från början

I Göteborg pågår stadsutvecklingsarbete tillsammans med barn och unga. Arbetssättet kräver starka visioner och en stor öppenhet för nya riktningar. Plus tid och tålamod.

TEXT: KARIN ANDERSSON

Jag pratar med Emilio da Cruz Brandao via länk till Pretoria i Sydafrika. På väggen bakom honom sitter stora ark med post-itlappar. Han berättar att han är där med kursen Reality studio, Chalmers Tekniska Högskolas samarbetsprojekt i låg- och medelinkomstländer runt om i världen.

– Det är en utmanande kontext för studenterna, säger han.

Emilio da Cruz Brandao är arkitekt och konstnärlig lärare på Chalmers. Fram tills nyligen var han ansvarig för masterutbildningen Architecture and planning beyond sustainability som främst lockar internationella studenter. De svenska studenterna väljer ofta den mer traditionella inriktningen arkitektur och stadsbyggnad. Vilket Emilio da Cruz Brandao tycker är synd. De frågor och metoder som programmet tar upp och utforskar behövs i Sverige, menar han.

Emilio da Cruz Brandao återkommer flera gånger till arkitektens roll som aktivist. Begrepp som ”design activism” och ”spatial agency” är grundläggande i hans förståelse för hur arkitekter kan jobba med hållbarhet – eller snarare bortom hållbarhet. Han vill att vi ska ta oss till nästa nivå.

Dare to build är ett initiativ som testar visionen i Göteborgs nordöstra miljonprogramsförorter. Arkitektstudenter arbetar tillsammans med ingenjörsstudenter och barn och ungdomar för att gestalta och bygga nya platser.

Varje år väljs en plats och ett tema i samspråk med den lokala samarbetsparten, ofta en skola, ett bostadsbolag eller en kommunal förvaltning. Processen inleds på hösten i kursen Design and Planning for Social Inclusion, då studenter träffar skolelever och tar fram gestaltningsförslag som leder till ritningar. Under sommaren byggs platsen av studenter och sommarjobbande ungdomar. I exempelvis Bergsjön har man tillsammans skapat ett uteklassrum och en träningsplats för parkour.

När Emilio da Cruz Brandao berättar om Dare to build väver han hela tiden in andra projekt. I Social Inclusion-kursen blir studenterna guidade i Gårdsten, Hjällbo, Lövgärdet och Angered av gymnasieelever som berättar om den urbana kontexten utifrån sina perspektiv. I lokaler vid Hammarkullens torg samarbetar forskare med lokalsamhället, utbildningsaktörer och Arbetsförmedlingen. Han berättar om universitet, boende, lokala aktörer och kommunala förvaltningar i en och samma mening och befinner sig på alla nivåer och platser samtidigt. Emilio da Cruz Brandao ser inte att han är involverad i en mängd olika projekt, för honom hänger allt ihop.

»I Europa finns arkitekturkollektiv som jobbar nära lokalsamhällen för att tillsammans förändra platser och städer.

– För så måste man förklara det i mötet med lokala aktörer: de är en del av ett större sammanhang, säger han.

Jag undrar över syftet med att involvera barn och ungdomar från ytterstadsområden. Svaret är inte så komplicerat.

– Det är de som har minst inflytande och hörs minst i vår tids demokrati. Projekten kan skapa intresse och kreativitet och visa att de i framtiden kan ha yrken som arkitekt, designer och konstruktör.

Emilio da Cruz Brandao är kritisk till hur stadsutveckling som kallas socialt hållbar ser ut i Sverige idag. Kunskap om hur det kan göras saknas, menar han.

– I Europa finns arkitekturkollektiv som jobbar nära lokalsamhällen för att tillsammans förändra platser och städer. I Sverige är det svårt. Trögheten i den kommunala planeringsprocessen är ett hinder.

Dare to build är en kort och snabb process. När de söker bygglov vet de sällan exakt vad de vill bygga. Tack vare god kommunikation med handläggare brukar bygglovet dock hinna godkännas i tid. Emilio da Cruz Brandao betonar att det ligger år av arbete bakom det stora kontaktnät som möjliggör deras arbetssätt.

Under vårt samtal tycker jag att Emilio da Cruz Brandao förkroppsligar den spindel i nätet som arkitekter ofta sägs vara, den som är mitt i händelsernas centrum och ser till att saker sker. Jag förstår att arbetssättet kräver både en stark vision och en stor öppenhet för nya riktningar. Plus tid och tålamod.

På HDK-Valand, Högskolan för Design och Konsthantverk, är Pontus Johansson lärare vid masterutbildningen Child culture design; helt enkelt design med barn som målgrupp. Efter examen arbetar studenterna med allt från stadsplanering till barnboksillustrationer. I mars var Pontus Johansson på vernissage på Hammarkullen konsthall och delade ut grillade mackor med ost och ajvar från en disco-cykel-kiosk.

Den mobila restaurangen är resultatet av projektet Barnen bestämmer. Som svar på ett open call från Stadstriennalen presenterade Pontus Johansson tillsammans med Lekkontoret en idé om att inte ha en idé, att istället låta de deltagande barnen bestämma vad pengarna ska användas till. Ett samarbete med fritidsgården Minimix i Hammarkullen resulterade i en cykelvagn i discoestetik med servering av varm choklad och mackor.

– Barnen ville visa upp och dela med sig av Minimix till andra. Samtalen och övningarna handlade mycket om hur viktig fritidsgården är för dem, lite som ett vardagsrum som de också är stolta över att vara en del av, säger Pontus Johansson.

Uppdraget till barnen var att aktivera staden och förhålla sig till en given budget. Ämnen som kanske inte är helt lätta för barn att ta till sig. Men Pontus Johansson menar att så länge tid finns når man fram. Det tar ofta lång tid att hitta sätt att prata med barnen, ett ömsesidigt förtroende måste växa fram. Tyvärr är projekt inom stadsutveckling riktade mot barn ofta just projekt. Tiden är begränsad. Vilket även gäller barnens tid. Skolan är ett enkelt sätt att nå barn men det innebär också en hel del begränsningar för vad man kan göra och vem man kan involvera.

Pontus Johansson menar att det stora värdet med att involvera barn är att på lång sikt få ett samhälle med engagerade medborgare. Det är något man måste träna på som barn, annars blir det svårare som vuxen.

– Det finns även mängder med vinster här och nu som handlar om att bli sedd och hörd och att få chansen att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar också om att lära av varandra, säger Pontus Johansson.

Både Emilio da Cruz Brandao och Pontus Johansson talar om vikten av lyssnande processer utan på förhand givna resultat. Något som är svårt när finansiering ofta kommer i projektform och bygglov ska sökas med färdiga ritningar.