Samtal i Coronatider

med Carl Dahlbäck, kyrkoherde i Nacka församling och Klas Hallberg, författare, föreläsare och husfilosof. Denna intervju ligger också uppe på vår Facebook-sida. text och foto: alice braun, kommunikatör

Carl: Gott att se dig Klas! Klas: Detsamma! C: Hur har du det?

K: Jag har det bra, jag är relativt frisk och mina barn är friska. Men det är klart, jag har varit ganska förvirrad i många år kring sakernas tillstånd och den har ju tilltagit helt klart. Galenskapen är ju mer allomfattande och komplex nu.

C: Det är mycket som ställs på sin spets.

K: Ja, och behovet av att klara av att fatta beslut utifrån bristande information upplever jag har kommit mycket närmare. Det enkla vore ju att ställa in allt och det har jag gjort. Däremot är det alla småbeslut. Bara att ta mig hit får mig att tänka…hur är det med näsan? Har jag tvättat händerna ordentligt?

C: Hur tänker du omkring det som händer i vår tid och hur ska vi kunna leva i den här osäkerheten? Hur hittar man strategier för att ändå ha något slags hopp i det här?

K: Allt jag säger nu är på något vis dagsfärskt. Men i mitt fall så ägnar jag mig åt meditation. Och en av gåvorna med det är att jag får träning i att hålla flera saker i huvet samtidigt. Då även att kunna se tankar och rädslor och idéer komma farande, och att under 20-30 minuter inte agera på dem. Det är väl en av de grejer jag tror att man ändå kan göra för sig själv.

C: Få hjälp att härbärgera sin oro på något sätt?

K: Man blir ju tvungen att härbärgera den och då kan man nästan strukturerat träna på den, en stund om dan. För det är uppenbart att här finns väldigt få tvärsäkra lösningar.

C: Det tror jag alla behöver jobba med, att hantera sin oro. Meditation är ett sådant sätt. Bön är ett annat sätt. Att hitta stillheten som vi ändå har inom oss. Hitta vägen dit.

K: Ja, och man behöver ju också agera i vardagen. Och en av de få grejerna som är tydlig är att

jag ska hjälpa mina föräldrar att inte vilja träffa mig och mina barn på flera månader. Det är en jättestor utmaning. Och det är väl en av de få grejer som borde var möjligt. Och det verkar finnas stor utväxling på det, både för mina föräldrars skull och för samhällets skull. De är inte en total riskgrupp men de är ju äldre. I övrigt så tror jag också att vi måste öva på förlåta varann. Många familjer sitter och överväger om de ska åka bort i påsk. Även om grannen fattar ett beslut att åka någonstans, och vi tycker -Nej! Då behöver vi vända andra kinden till, vi behöver förlåta dem. De fattar sina beslut utifrån den förståelse för situationen som de har. Och där måste vi få vara olika.

C: Visst, vi hanterar det här på väldigt olika sätt och vi måste också kunna ha perspektiv till våra egna reaktioner när vi köper hem balar av toalettpapper. Och kunna skratta åt det också. Om vi inte gör det blir det bara värre.

K: Det är svårt för oss alla. Och ni i kyrkan måste ju ha massor med utmaningar om hur ni ska göra med sammankomster av olika slag.

C: Absolut, och vi ändrar förutsättningar hela tiden alltefter restriktionerna som kommer. Vi lägger om verksamheter. Vi planerar nu för utomhusgudstjänster i stället osv. Samtidigt som vi är kyrka och vårt syfte är att samla människor. Så det är så otroligt motsägelsefullt. Hur ska vi kunna vara kyrka när vi inte kan samla människor rent fysiskt? Det pratar vi mycket om och vi söker oss mer och mer till digitala kanaler och försöka vara hemma hos människor som följer våra verksamheter via webben.

K: Det kanske rentav kan komma någonting gott ur detta så småningom. Att nya människor som får upp ögonen för vad ni gör.

C: I en sån här situation söker vi alla enkla lösningar, men den här situationen går inte att förenkla. Den är otroligt komplex och vi måste söka många olika typer av lösningar för att det ska gå. Men vi har valt att utgå från folkhälsomyndigheten såklart. Men vi möter människors ensamhet och ångest som vi också ska vara ett öra för. Och det är inte heller så lätt att göra det när man inte kan mötas i verkliga livet.

K: I den här längtan efter tvärsäkerhet tänker jag att vår dödsångest kommer närmare. En del av de här ”Stäng allt resonemangen” har jag tänkt; om vi stänger allt, så skapas andra problem. Men när någon säger det blir det, -Jaha, så du sätter ekonomi före hälsa och människoliv? Men frågeställnignen handlar inte om att sätta ekonomi före människoliv, det handlar snarare om andra människoliv. Det är bara mer abstrakt och längre fram. Antalet självmord som kommer att öka om vi får massarbetslöshet. Här känner jag mig väldigt ödmjuk och ambivalent och vågar inte adressera frågan. Men ni som ändå jobbar med människors sorg och är väl rustade organisatoriskt för att titta döden i ansiktet, har ni haft sådana resonemang här?

C: Frågan om människans dödlighet är hundraprocentig, det är det enda vi vet. Och det är den som blir så tydlig, vi förstår att det här är nära.

Carl Dahlbäck

Det är därför paniken sätter in hos många människor. Man inser att - jag kanske blir skadad, jag kanske kommer att dö och måste säkra mitt eget liv. Vi jobbar hela tiden med den här typen av frågeställningar. Vad är det att vara människa, vad är meningen med livet, vad händer när vi dör? Det är ju ingen som vet vad som händer. Men det vi vill förmedla är att det finns möjlighet att överlåta vår oro i guds händer. Gud som är större än allt som vi kan föreställa oss, större än våra egna liv. Och på det sättet hitta någon slags tro och tillit och hopp i det som är outhärdligt. Det är outhärdligt att leva utan kontroll. Och det är det vi gör nu. Och det är en otroligt smärtsam träning att inte kunna leva mer än en dag i taget. Bönen, meditationen, att överlämna sig själv i guds händer är ett uttryck för att jag inte kan hantera den här situationen. Jag måste ha hjälp. Men att möta varann är också att stärka hoppet och tilliten.

K: Jag vet inte hur det är det här med gud, men kan man tillfälligt lägga oron i guds händer och sen få tillbaka den? Jag vill ju inte bli av med oron, utan gud får låna den en stund så tar jag tillbaka den när jag går ut, kan man gör så? C: Prova!

K: Om jag för några ögonblick kan vila så kommer jag att bära oron med mer nyfikenhet och mindre skräck…det finns en berättelse om en som har ett problemträd utanför dörren. Det går ut på att han hänger upp sina bekymmer i trädet när han går in och träffar sin familj. Så tar han med dem när han går ut igen. Och jag får den associationen till det du beskriver. Och man behöver inte hetsa upp sig om det är gud eller något annat, bara låta oron vila en stund någon annanstans.

C: Precis! För det är något helt annat att överlämna sin oro i någon annans händer och att inte ta ansvar. Ansvar måste vi alltid ta, det kan man inte lägga ifrån sig. Men oron för det som sker, det måste vi öva oss att inte drivas av. Acceptera att vi är rädda. Men försöka att inte gripas av panik utan göra det rätta hela tiden. Håll ut och håll om varann så att vi hjälps åt. Men det är också ett fantastiskt engagemang som det här föder i samhället hos människor att vilja hjälpa till, vilja gå hem med matkassar till de som inte kan gå och handla själv. Det är fantastiskt. Det har vi sett många gånger i Sverige.

K: Vi har sett det mycket och jag ser många sådana initiativ av alla möjliga slag. Små lokala

“Kan man tillfälligt lägga oron i guds händer och sen få tillbaka den?”

initiativ till stora som ett läkemedelsföretag som skänker åtta miljoner ansiktsmasker till sjukvården. Och jag ser och som jag i sittande stund överväger att själv engagera mig i är våra frukt och bärodlare och -plockare, de kommer att ha svårt att klara skörden på grund av att det saknas utländska plockare. Här finns gigantiska möjligheter där vi kan ställa om. Nu får vi göra allt möjligt som vi inte är vanligtvis gör. Jag hjälper till! Och där finns väldigt mycket ljus att se.

C: Vad händer Post Corona, har du någon profetisk blick?

K: Min profetiska blick är att jag väljer att tro att det kommer väldigt mycket bra ur det här. Vi kommer att ha massa lärdomar inför nästa pandemi så att vi blir bättre rustade. Vi kommer att ha nya samarbeten. Jag tror att vi har fem år av ödmjukhet. Det är min förhoppning, större kollektiv ödmjukhet och därmed en större benägenhet att hjälpa till. Men jag tror att vi har en bit av misstro, rädsla och mer eller mindre existentiell panik att varandra igenom.

C: Jag tror också att vi kommer lära oss att det går att göra beteendeförändringar. Det blev möjligt och att det också har en positiv effekt på klimat och miljöarbetet.

K: Absolut, jag delar den uppfattningen. Jag får inte ihop hela den här tillväxten. Det innebär att i bästa fall så får vi med oss en del verkliga erfarenheter av att vi kunde klara oss på mindre och att vi kan hjälpas åt. Att det bidrar till det där du säger, att vi på något vis hittar en mer hållbar plattform att utgå ifrån. Det måste vi väl våga tro, Carl?

C: Precis, det finns andra sätt att mäta livskvalitet. K: Ja, än antal toarullar.

C: Ja, ekonomin mäter inte livskvalitet på det sättet utan det är andra saker som avgör att mitt liv har ett värde och värt att leva.

K: Jag håller med. Ekonomin, valfriheten och konsumtionen är inte alena saliggörande. Och kunde det vara så att det blev en buckla i den emaljen av det här som det kan sippra in någon form av nyinsikt kollektivt så är det strålande.

C: Jag tror det finns hopp, Klas. Eller jag vet att det finns hopp och vi ska hjälpa varann att bära det hoppet vidare på olika sätt så att vi kommer igenom den här perioden som är helt osannolik för så många människor i så många länder.

K: Jag tänker att i den ena vågskålen har vi nyfikenhet och förlåtelse av oss själva och andra. Och i den andra vågskålen har vi rädsla och fördömande. Och här har vi ett val. Mitt under pandemins grepp om oss så har vi små mikroskopiska val. Och kan vi välja nyfikenhet före rädsla och förlåtelse före fördömande så tror jag att vi tar oss mycket snabbare fram och är i mycket bättre skick när vi tar oss igenom. Där sätter jag mitt hopp!

C: Till det vill jag bara säga en sak, Amen. K: Amen. •