Andakt

text: carl dahlbäck, kyrkoherde

psaltaren 139:2-12 Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Vi håller på och lär oss en ny innebörd av orden avstånd och närhet. Aldrig har vi i vår moderna tid blivit uppmanade att visa social distans och aktivt ta avstånd från varandra.

Det går emot allt vi lärt oss om att komma nära för att känna igen oss i varandra och inte döma varandra på avstånd. På håll är det så lätt att generalisera människoöden till stereotypa grupper. Denna märkliga tid, när virus hotar inte bara hälsa och liv, utan människors arbeten och framtidsdrömmar, denna omdanande tid, vänder upp och ner på dessa begrepp.

Att hålla distans till varandra blir nu ett uttryck för att vilja varandra väl. Avståndstagande blir att visa omsorg om min nästa. Minst 1 meter är innerlighetens hållning för det nära, varma mötet då livet skyddas. Så omvänt, när varje cell i våra kroppar ropar efter kontakt, efter närhet, efter hud mot hud.

Följer vi dessa ord en bit längre in våra egna liv möter vi en värld där avstånd och närhet varit grundstenar i det bygge som kommit att bli den person jag är idag. Utan avstånd och närhet hade det inte varit möjligt att särskilja mig från min omgivning och bli en egen individ med en egen vilja och tanke med mitt liv. Särskild-heten och ett-heten följer oss i livet.

Detta är också viktiga tankar i bibelns berättelser. Att varje människa måste ha ett eget utrymme, en frihet att forma sitt liv på, där hen får pröva sig fram i tro och misstro, i tillit och tvivel, i avstånd och närhet.

Det är dynamiken mellan dessa poler som utvecklar motivation och skaparförmåga och som gör oss till självständiga människor. Fria att fatta goda och väl grundande beslut. Fria att göra fatala missbedömningar och felsteg.

Gud har skapat oss till denna kärlekens goda rymd som en möjlighet att säga ja och att säga nej till Gud, till oss själva. För kärleken tvingar sig inte på någon.

Men vår tro är också att när människan ibland måste avskilja sig i ett tillstånd av distans och ensamhet, är hon ändå aldrig helt ensam.

Gud är närvarande. Gud är nära som den rena luften vi andas. Gud känns i varje bultande hjärtslag. Som i psalmistens ovan ord: ”Gud, fast du är långt borta, vet du vad jag tänker. Du omsluter mig på alla sidor. Jag är helt i din hand”

I våra hem finns det ofta olika rum för olika funktioner och behov. Och så är det också med våra liv. Vi har olika rum, olika människor och sammanhang som möter olika behov inom oss.

Gudsnärvaron är ett inre rum i oss människor

dit vi kan gå för att söka frid och stillhet. Vi kan gå dit när vi behöver det eller som en övning att lära oss leva som mottagare av liv och kanske av nåd.

I gudsrummet får jag uttrycka min oro och förtvivlan. Oron för vad som händer i vår tid, för mina nära och kära, för vår värld, för mig själv. I gudsrummet kan oro förvandlas till ro, när jag överlämnar det jag inte kan förändra. Jag ber om mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Min far brukade ofta skämta till det på sitt egna vis när vi hade gäster på middag. Han sa “Känn er som hemma men gör inte som hemma!” Det var viktigt att förmedla en hemkänsla av trygghet och avkoppling fast gästerna var borta. De vardagliga plikterna skulle de få slippa en stund. Och kanske också vardagsbeteenden vi dras med av gammal vana...

Vi känner oss hemma om vi känner oss trygga. Och då kan även en tid i karantän kännas som en trygg punkt i tillvaron och en borg mot faror som hotar.

För den som upplever hemmatiden som lång, för ensidig och begränsande vill vi vara ett fönster mot andra horisonter en tid. Vi önskar att du inte ska känna dig ensam när du under en period kanske inte kan besöka våra verksamheter och samlingar eller vara aktiv på annat sätt.

Vi hoppas att du även under denna tid kan känna att du är en del av vår församling där du finns med oss i våra tankar, våra böner och goda önskningar. Du är oss nära fast vi är långt borta från varandra!

Om du vill kommer vi gärna förbi din dörr med en hälsning som talar om en vår i antågande och en framtid med möten på nytt! Gud välsigne dig där hemma!•

gud, var med oss alla i denna svåra tid, så fylld av oro och otrygghet, av sorg för drömmar som grusats. Ge oss hopp och den frid som din närvaro kan ge. Vi ber för alla som känner sig ensamma och isolerade i sina hem och som längtar efter gemenskap med andra. Ge dem kraft och uthållighet att invänta vårens och undrens tid då vardagslivet återvänder på nytt igen. Vi ber att vårt samhälle, vår värld ska klara den utmaning detta ställer på oss alla. Att vi alla tillsammans kan bidra till ett slut så att vi åter får leva som människor i naturlig närhet till varandra. Gud, tack att du ser våra tankar och livsvillkor och omsluter oss med din kärlek. Amen. bön