hemma kyrka där du är
andakt
text: carl dahlbäck, kyrkoherde
psaltaren 139:2-12
4
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.
Vi håller på och lär oss en ny innebörd av orden avstånd och närhet. Aldrig har vi i vår moderna tid blivit uppmanade att visa social distans och aktivt ta avstånd från varandra. Det går emot allt vi lärt oss om att komma nära för att känna igen oss i varandra och inte döma varandra på avstånd. På håll är det så lätt att generalisera människoöden till stereotypa grupper. Denna märkliga tid, när virus hotar inte bara hälsa och liv, utan människors arbeten och framtidsdrömmar, denna omdanande tid, vänder upp och ner på dessa begrepp. Att hålla distans till varandra blir nu ett uttryck för att vilja varandra väl. Avståndstagande blir att visa omsorg om min nästa. Minst 1 meter är innerlighetens hållning för det nära, varma mötet då livet skyddas. Så omvänt, när varje cell i våra kroppar ropar efter kontakt, efter närhet, efter hud mot hud. Följer vi dessa ord en bit längre in våra egna liv möter vi en värld där avstånd och närhet varit grundstenar i det bygge som kommit att bli den person jag är idag. Utan avstånd och närhet hade det inte varit möjligt att särskilja mig från min omgivning och bli en egen individ med en egen vilja och tanke med mitt liv. Särskild-heten och ett-heten följer oss i livet.
Detta är också viktiga tankar i bibelns berättelser. Att varje människa måste ha ett eget utrymme, en frihet att forma sitt liv på, där hen får pröva sig fram i tro och misstro, i tillit och tvivel, i avstånd och närhet. Det är dynamiken mellan dessa poler som utvecklar motivation och skaparförmåga och som gör oss till självständiga människor. Fria att fatta goda och väl grundande beslut. Fria att göra fatala missbedömningar och felsteg. Gud har skapat oss till denna kärlekens goda rymd som en möjlighet att säga ja och att säga nej till Gud, till oss själva. För kärleken tvingar sig inte på någon. Men vår tro är också att när människan ibland måste avskilja sig i ett tillstånd av distans och ensamhet, är hon ändå aldrig helt ensam. Gud är närvarande. Gud är nära som den rena luften vi andas. Gud känns i varje bultande hjärtslag. Som i psalmistens ovan ord: ”Gud, fast du är långt borta, vet du vad jag tänker. Du omsluter mig på alla sidor. Jag är helt i din hand” I våra hem finns det ofta olika rum för olika funktioner och behov. Och så är det också med våra liv. Vi har olika rum, olika människor och sammanhang som möter olika behov inom oss. Gudsnärvaron är ett inre rum i oss människor
