Fallet
Löste sexbrott från två håll
10. Kriminalteknik #1—2020
Mannen hade jobb och var ostraffad – men dolde en mörk hemlighet. I sina datorer gömde han hundratals filmer och bilder av sexuella övergrepp på kvinnor och unga flickor. Genom att nysta i fallet från två håll kunde polisen utreda flera grova sexbrott.
L LISA VAR 13 år när det hände. På nätet kom hon i kontakt med Sanna som snart föreslog att Lisa även borde lära känna Anders, ”en bra person” och en som ”brydde sig om henne”. Lisa följde Sannas råd och när hon och Anders väl börjat chatta med varandra blev kontakterna allt tätare. Men Lisa anade aldrig att Sanna bara var en bluff. Hon hade lockats in i en skoningslös fälla. I själva verket var Sanna och Anders samma person. Anders kallade sig ”Sanna” för att kunna kontakta unga flickor på nätet och förmå dem att klä av sig kläderna framför webbkameran. Därefter fick han dem att utföra grova sexuella handlingar med sig själva medan han själv fotograferade eller filmade allt som hände. Flera gånger instruerade han flickorna att använda olika redskap eller husdjur vid övergreppen. Två flickor i mellanstadieåldern instruerade han att ha sex med varandra. Han fick inte kontakt med tjejer när han använde sig av
sitt riktiga namn, förklarade Anders långt senare under rättegången. Övergreppen som skedde över nätet rubricerades i de värsta fallen som grov våldtäkt mot barn. Den grova barnvåldtäkt som Lisa utsattes för präglades av ”särskild hänsynslöshet och råhet”, skrev tingsrätten i sin dom. Även om Anders inte fysiskt befann sig på samma plats hade han makt över flickorna. Därför var de sexuella övergreppen som skedde via webbkamera så allvarliga kränkningar att de juridiskt sett var jämförliga med samlag, ansåg tingsrätten. Filmerna och bilderna från övergreppen lagrade Anders på usb-minnen och hårddiskar. Han använde även sin arbetsdator på ett sådant sätt att arbetsplatsens digitala varningssystem till slut larmade om misstänkt illegalt barnpornografiskt material. Det var då polisen kontaktades. EMELIE ENGBERG ÄR itforensiker vid regionalt it-brottscentrum i polisregion Väst. Hon arbetar dagligen med att söka efter bevis i mobiler, läsplattor och datorer. Efter husrannsakan på Anders arbetsplats och i hans hem hamnade beslagen hos henne. – Han hade sparat mycket material och inte raderat något. Det var som ett slags samlarbeteende, säger hon. Metodiskt granskade hon alla bilder och filmer, noterade
datum och gps-punkter. Genom att visa var och när bildmaterialet producerats kunde polisens utredare senare förhöra Anders om de enskilda detaljerna. Han erkände det mesta. I Emelie Engbergs granskningsuppdrag ingick också att klassificera de barnpornografiska bilderna – normalgraden eller grovt brott. För 304 av 546 filmer och för 848 av 5 045 bilder blev klassificeringen grovt brott. – Det tog ett år att gå igenom allt, säger Emelie. Utredaren Victoria Björkenstam arbetar också vid regionalt it-brottscentrum Väst. Hon slutförde utredningen om barnpornografibrott. – När vi undersökte datorerna och övrig it-utrustning djupare hittade vi mängder av egenproducerade filmer. Men vi kunde inte se att han delat bilder och filmer med andra, vilket kändes bra. Emelie, Victoria och deras kolleger erbjöds handledning hos psykolog som stöd i det krävande granskningsarbetet. De kunde även prata med kollegerna som en form av avlastning. Emelie har också en strategi för att orka med i längden. – Min uppgift är att se vilka digitala bevis som finns. Det är så jag kan hjälpa de utsatta barnen. Helst vill jag så klart inte hitta övergrepp på barn för jag vet att det kan bli superjobbigt för offren, dels för att det uppdagas och de får komma på förhör men också för att det
finns bilder och filmer på dem som gärningsmannen sparat. Men i ett längre tidsperspektiv kan polisens arbete leda till förändring: – Det kan bara bli bättre för dem i framtiden. Det känns verkligen som att jag gör en insats för offren, säger Emelie Engberg. HUR KUNDE ANDERS förmå flickor att begå grova sexuella handlingar framför webbkameran? I domen beskriver tingsrätten hur det gick till: ”Hon var ett barn och insåg inte innebörden av allt som hände. Det var ett tjat konstant. Hon vågade inte stänga av och stoppa allt. Hon var rädd att han skulle bli arg, ta ett kort eller spara bilderna och lägga ut dem någonstans eller dela med någon.”
