Klättring på klassisk mark

BERGTAGNA I BOHUSLÄN

Klipporna runt Brodalen tillhör Europas bästa klätterväggar – och har fått en bygd att leva upp. 365 skickade Gabriel Arthur och Fredrik Schlyter på upptäcktsresa bland klippor och klättrare.

TEXT GABRIEL ARTHUR FOTO FREDRIK SCHLYTER

Sprickan ringlar sig upp för den grå-rosa granitklippan. Min blick söker sig åt sidorna, till små ojämnheter och gropar i berget. Jag för ner en hand i kritpåsen bakpå selen och placerar de vitpudrade fingertopparna mot grepp som känns lovande. Tittar ner mot fötterna, letar efter nya stöd för tåspetsarna. Försöker komma ihåg andningen. Försöker hålla tempot uppe.

Egentligen är leden inte så svår. Men det enda som nu skyddar mig från ett ”markfall” är ett knippe egna säkringar som jag kilar fast i sprickan med jämna mellanrum. Om jag väljer fel storlek eller form, eller vänder en säkring åt fel håll, eller placerar den några millimeter fel, så kan den lossna från berget om jag faller. Med flera meters fall till nästa säkring. Sitter inte den riktigt bra så kan den också lossna. Och nästa, och nästa.

I går gick jag en nybörjarkurs i ”tradklättring”, ledd av Petter från det lokala företaget Vertikalverket. Först teori, sedan praktik där jag kilade fast säkring efter säkring i olika sprickor. Men helt riskfritt, eftersom jag stod med fötterna på marken. Petter granskade mina utplacerade kilar och ”kammar”, ryckte lite i dem, och gav de flesta godkänt. Men ibland hade jag gjort något fel. Ett kraftigt ryck, och säkringen lossnade.

Nu är det bara jag och Fredrik vid Rågårdsdalsklippan, en tidig söndagsmorgon. Fredrik kan allt om klättring med egna säkringar, men vad hjälper det? När jag kommit några meter är det helt upp till mig. Jag söker av sprickan i en intensiv jakt efter rätt håligheter. Kanske där? Jag hakar loss knippet med kilar från selen, försöker hitta rätt storlek, testar, byter till en lite mindre, petar in den och gör några lätta ryck. Den håller nog! Klickar fast karbinerna i säkringen och runt repet, och är säkrad för stunden. Lyfter blicken uppåt för att se var nästa ställe kan finnas. Andas in, andas ut och fortsätter.

PÅNYTTFÖDD LÄNGTAN

Två dagar tidigare svänger Fredrik och jag av från E6:an och tar väg 162 i riktning mot Lysekil. Vi är i Bohuslän. Jag har nästan dåligt samvete för att jag aldrig klättrat här tidigare. Graniten och klipporna är klassiska bland svenska klättrare. Ja även bland duktiga klättrare runt om i Europa, särskilt ”tradklättrare” – alltså de som föredrar leder där man lägger egna säkringar.

Både Fredrik och jag lärde oss klättra vid annat klätterområde, Ågelsjön utanför Norrköping. Det var under slutet av 1980-talet. Då var vi bara tio–femton personer som höll på i Norrköping. Dels ett gäng unga ”drop-outs” som hade långt hår, lyssnade på The Doors och tyckte att Ågelsjön var en magisk plats (det gänget tillhörde jag). Dels några

Freja Shannon på boulderklipporna nedanför Häller.

Instruktören Petter Åsander leder även Naturkompaniets klätterkurser. Yoghurt och karbiner sida vid sida.

lokala yngre killar som rörde sig uppför klipporna lika enkelt som ekorrar i träden (det gänget tillhörde Fredrik).

Då fanns varken inomhusväggar, klätterkurser eller guideböcker. Klipporna borstades rena från mossa och lavar, sprickor klättrades för första gången. Men redan då var ”Bohuslän” ett begrepp. Där hade det klättrats sedan 1970-talet, och Bohusläns klätterklubb sågs som adeln inom svensk klättring.

Fredrik utvecklades till en av Sveriges bästa unga klättrare, i en generation som sökte sig utanför Skandinavien. Han blev besatt – bergtagen. Av Chamonix, Kjerag, Yosemite, Trango Tower och andra legendariska väggar. Han rörde sig mot allt svårare graderingar, till nivåer där greppen och fotstöden ofta är millimetersmå.

För mig kom klättringen inte lika naturligt. Jag spände mig när jag skulle leda. Jag kämpade vidare med de medelsvåra graderingarna. En näradödenupplevelse med isyxor och stegjärn på en 800 meter hög nordvägg i Chamonix (inklusive hallucinationer om gula och blå badbollar) fick mig att börja tveka. En sommarkväll i Ågelsjön lyckades jag ta mig uppför en 7a-led med topprep – och kände att jag på något sätt hade kommit i mål. Efter den kvällen gled jag bort från klättringen, med sporadiska inhopp genom åren.

Men de senaste åren har jag fått tillbaka lusten och har längtan efter riktiga klippor. Och känt att jag vill lära mig hur man lägger de där kilarna, en gång för alla.

Då finns det få bättre ställen i hela Europa än dit vi är på väg.

KLÄTTERSKOR I MATAFFÄREN

Fredrik har förstås varit i Bohuslän massor av gånger. Någon mil efter att vi svängt in på väg 162 säger han: ”Om du tittar åt vänster, så ser du en av de coolaste klipporna i Sverige – Hallinden.”

På andra sidan en stubbåker skjuter fyra fem mäktiga stup upp ur granskogen. Tysta. Solida. ”Och till höger ser du snart Häller. Där kan du drabbas av Hällersyndromet.”

Det är först när Fredrik berättar om väggar i närheten, som jag inser att klättring i Bohuslän inte handlar om hela regionen, från Hisingen till norska gränsen. Majoriteten ligger på en avlång halvö mellan Åbyfjorden och fjorden Gullmarn, med Brofjorden på mitten. Ett område som bara är ungefär tre mil långt och en mil brett – och med Brodalen som ett slags centrum nära de allra högsta väggarna.

Brodalen är ett samhälle de flesta bara skulle passera förbi, om det inte vore för klättringen. Ett femtiotal villor med lummiga trädgårdar, ett par hyreshus, en mataffär, en lågstadieskola och kyrkan.

För de insatta – som Fredrik – är detta en by som förtjänar stor respekt. Här och på gårdar runt omkring bor flera av Sveriges bästa klippklättrare, och ännu fler har fritidshus i området. I mataffären finns en avdelning med klätterutrustning och i en faluröd träbyggnad en boulderhall som tillhör Bohusläns klätterklubb. Här ligger även Villa Bro, det lilla hotellet där vi ska bo, som andas klättring när vi stiger innanför dörrarna – och ska öppna ett ”coworking space” för friluftsfolket häromkring.

Vi är här under lågsäsongen (som förstås är ännu lägre på grund av coronapandemin) och Lena, som äger hotellet, har tid med en kaffe i baren. Att hon började driva hotell var inte helt självklart. Hon är också professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Göteborg. – Min inriktning har alltid varit turism, som jag forskat och undervisat om runt om i världen. Men jag är en outdoormänniska, och ville testa mina kunskaper i verkligheten i det här natursköna området. – Men det innebar otroligt mycket mer jobb än vad jag hade tänkt mig. Hade det inte varit för klättrarna, så tror jag inte det hade fungerat. Dessutom har jag lätt att få tag i bra folk, eftersom många unga klättrare vill stanna i Brodalen under sommarhalvåret. Om ni vill ha lite guidning, så kan ni leta rätt på Marianne och Jonas som jobbar här nu, de är borta vid Häller och bouldrar.

Vi hittar dem bland de enorma klippblocken som ligger nedanför Häller. De är där tillsammans med Freja, som lever samma slags klätterbohemliv som Fredrik gjorde som ung. Hon har bott i husbil vid klippor i Spanien en längre tid, nu hyr hon en liten stuga nära Brodalen och jobbar extra inom äldreomsorgen. – Det finns så otroligt många fina leder jag vill göra här omkring. Till exempel håller jag på och projektar Electric Avenue, berättar Freja. – Electric Avenue! Jag får ståpäls, säger Fredrik.

Electric Avenue! Jag får ståpäls.

SÄKRING STEG FÖR STEG

Fredrik och jag har olika agendor för dagarna i Bohuslän. Jag ska gå min nybörjarkurs i att lägga egna säkringar och sedan testa kunskaperna på riktigt. Fredrik vill, förutom att fotografera, mest träffa sina gamla kompisar och kolla in olika favoritklippor – klippor som jag har noll chans att komma upp på.

Men våra skilda spår passar oväntat bra ihop. Nybörjare och proffs rör sig sida vid sida här.

Jag träffar Petter, instruktören, och han berättar

att den andra deltagaren har fått förhinder. ”Men det kommer att gå bra ändå.” Och det gör det faktiskt. Vi åker till ett nybörjarberg och tar oss upp på höjden, med vacker utsikt mot Åbyfjorden. Petter väljer ut en plats där det myllrar av sprickor i berget, och sedan går han igenom allt från grunden. Förklarar, visar och sedan är det min tur att testa de olika momenten. Hela tiden stående på fast mark.

Att våga ta risker är en obeveklig del av klättringen. Jag får öva på att bygga ett eget firningsankare, med tre olika fästpunkter i berget. Sedan ska jag fira mig ner för det cirka tio meter höga stupet, med mina egna säkringar som livlina. Jag har genom åren firat mig ner för massor av stup, men aldrig på det här sättet. Rädslan kommer som ett litet hugg i magtrakten när jag kliver baklänges över kanten – men sedan kommer njutningen när spänningen släpper.

En kille kommer gående förbi oss på väg mot klippor en bit bort. ”Tja Hampus!” säger Fredrik och börjar prata. Efteråt berättar han att Hampus är en ”galet bra klättrare” som bor i Brodalen och har öppnat upp flera av de nya, svåra lederna i området.

Efter kursen gör vi avstickare till andra klippor. Vid Mellbergsklippan träffar Fredrik sin gamla kompis Stefan, som bor i området. Han har besök från Stockholm, av Scott och Robert som arbetar på Klättercentret vid Telefonplan. Nu håller de på och testar en ny led som ingen ännu har klarat att leda. ”Preliminärt en 8a”, säger Scott. Medan kvällssolen värmer klippan turas de om att försöka. Goda råd varvas med både svordomar och skratt. Stämningen är avslappnad trots att varje försök kräver maximal koncentration.

Jag börjar minnas vad jag tyckte bäst om med klättringen, när jag var ung. Det var själva hänget. Att vara några kompisar ute vid en klippa, snacka, skratta, klättra, ta en kaffe. Mest av allt bara vara, tillsammans, med vacker och samtidigt imponerande natur omkring.

Det är så mycket lättare att hitta ett fokus här.

DEN NYA GRÖNA VÅGEN

Att kunna ha det så jämt lockar allt fler. Det går ett litet konstant flyttåg hit, framför allt från Göteborg, med klättrare som köper hus i och runt Brodalen. Instruktören Petter är ett exempel, han bor här tillsammans med sin fru som också klättrar, och deras tre barn. ”Jag varvar kurserna och guidningen med att jobba som industrielektriker på Abbafabriken i Kungshamn och Joanna är lärare.” Marianne och Jonas som jobbar på Villa Bro är ett annat. ”Vi håller på och sparar pengar och vill flytta hit permanent”, berättar Marianne. ”Det är så mycket lättare att hitta ett fokus här, det är inte så många distraktioner som i stan. Och lättare att finna gemenskap med andra.”

Samtidigt är bygden för liten för att klättrarna ska bli en isolerad grupp, skild från andra. I klätterhallens barngrupper, där Marianne är en av ledarna, samlas klätterfamiljernas ungar med barn till familjer som har bott här i generationer. Det sker många samtal mellan klätterklubben och markägare, om hur klättrare kan och bör visa hänsyn, undvika slitage på naturen med mera.

En kväll åker vi över till grannbyn Bärfendal. I en nedlagd lanthandel finns ett slags kooperativ kallat Folkets kök, startat av en inflyttad eldsjäl från Hamburg. Medlemmar kan köpa öl och hembakat bröd i en provisorisk bar. I ett hörn sitter ett musikergäng och jammar, och folk omkring sjunger med i refrängerna. Pianisten Linus är bergsguide. Han berättar att han flyttade hit för klättringen, men sedan blev kvar för människornas skull. ”Det är en härlig blandning, det bor många skulptörer och konstnärer i den här delen av Bohuslän – och några övervintrade gröna vågen-hippies.”

En eftermiddag besöker vi familjen Spång, som bor i ett mysigt gammalt trähus med utsikt över ängar. Anders och Mari var de första som flyttade hit från Göteborg, i den nya gröna vågen av klättrare. ”Vi brukade åka hit i stort sett varje helg. Och varje söndag när vi skulle åka tillbaka till Göteborg, så kände vi ’men vi är ju redan hemma ...’” berättar Mari.

NÄRVARO I NATUREN

Jag blir lite matt av att träffa så många duktiga klättrare på så kort tid. Att se dem smyga upp för leder där jag själv aldrig skulle komma upp, även om jag flyttade hit på livstid.

Men när jag en tidig morgon övertalar Fredrik att följa med till Rågårdsklippan igen, där jag lånar hans kilar och (uråldriga) kammar för att leda själv, så glömmer jag sådana tankar. Några meter upp på klippan, längs den ringlande sprickan, finns bara det jag ser framför mig. Allt omkring försvinner, kvar är bara sprickan, säkringarna, kroppen.

Leden är ungefär tio meter lång, med det svåraste partiet mot slutet. Men det går. När jag har kommit upp sätter jag mig på klippan, på tryggt avstånd från stupet, och känner en skön känsla sprida sig genom kroppen. Som en enda lång utandning. Sitter still där några minuter och tar in omgivningarna. Mer än så här behövs faktiskt inte.