C5
SÖNDAG 3 APRIL 2016
KULTUR ZAHA HADID FOTO: RIK KLEIN GOTINK
KRÖNIKA
LEDA
Hej tristess! 4 Har vi tråkigare nu än
”Visioner av livet efter detta: Edens lustgård, de saligas väg till himmelriket, de förtappades fall och nedstörtande i helvetet.” FOTO: ARRAS, BIBLIOTHEQUE MUNICIPALE
FOTO: ADRIEN DIDIERJEAN
Jacques Le Boucq, porträtt av Hieronymus Bosch, cirka 1550.
som i målningarna. Med den särskilt framtagna Boschappen kan besökaren leta sig fram till ett hus med en elefant på. Bosch hade förstås aldrig sett en sådan på riktigt, men exotiska djur finns i hans målningar. Att använda staden på det här sättet fungerar utmärkt. Det betonar en annan läsning av Bosch än den gängse. Vandringarna trycker inte överdrivet hårt på biografiska detaljer eftersom inte mycket är känt om Boschs liv. Staden används mer för att berätta om idéer och föreställningar i hans samtid. Ett besök i ’s-Hertogenbosch ändrar förstås inte på att Boschs målningar känns moderna, men det visar att han också är en medeltidsmålare. Han levde i två världar, ”den verkliga omkring honom och den som hans fantasi skapade”, heter det i katalogtexten.
detta skrivs finns det inte längre biljetter att köpa. Det betyder att man får trängas en del. Den som inte är beredd att sätta en armbåge i bröstet på en konstintresserad pensionär kommer att få betrakta verken på lite håll. Eftersom glädjen att upptäcka allt det märkliga som pågår i målningarna är en så viktig del av Boschs bilder – där kryper en figur längs en knivsegg, där ligger en man och spyr – så är avståndet inte helt oproblematiskt. Utställningar av den här sorten är något av en konstens arenarock och Boschs målningar lämpar sig inte alltid för det.
Själva utställningen visar även att Boschs originalitet inte är begränsad till absurda och surrealistiska fantasier. I en skildring av domedagen har han målat vägen till himmelriket som en tunnel av ljus. Numera är det en kliché, men Bosch var den förste att framställa den så. Flera verk är traditionella religiösa bilder och inte hur man vanligtvis tänker sig Bosch, även om små monster kan dyka upp här och var i dem med. ”Ett genis uppenbarelser” är en makalöst populär utställning. När
Men det är förstås ett fullständigt unikt tillfälle att se Boschs verk. Noord-Brabants museum gjorde en liknande, men betydligt mindre, utställning till Boschs 450-årsjubileum, så räkna med att det går 50 år innan det händer igen. På ”Ett genis uppenbarelser” ges också möjligheten att se målningar som hör samman, men som annars finns på olika platser. ”Dårarnas skepp” från Louvren och ”Allegori över frosseri och lust” från Yale University Art Gallery är delar av samma målning och visas nu för första gången tillsammans. ”Ett genis uppenbarelser” visar flera möjliga läsningar av Hieronymus Bosch. Han är både ett barn av sin tid och någon som kan fascinera även den som helt saknar förkunskaper. DAVID ISAKSSON kulturskribent
ANN LINGEBRANDT
P
resslunch på Louisiana anno 1993. Solen lyser upp smørrebrød och ölbuteljer. Ingen tar notis om Zaha Hadid, hon ser rätt nöjd ut helt för sig själv. I utställningen ”På kanten av kaos” presenteras hon som en av arkitekturens nya unga trendsättare, en irakisk prinsessa utbildad i London som hävdar att arkitektur är konst i en tid då allt reduceras till minimalistisk funktion eller postmoderna pastischer. Ännu en av dessa pappersarkitekter som får nöja sig med att sälja fascinerande skisser på konstgalleri. Hon berättar entusiastiskt om sin expressionistiska brandstation vid Vitras möbel- och museianläggning i Sydtyskland, ett av hennes allra första verk. Helt på tvärs mot modernismens strikta ideal hävdar hon en aggressiv estetik där livet självt mitt i samtidens pulserande kaos triggar helt nya typer av rumsgestaltning. Istället för en tillbakablickande nostalgisk arkitektur ville hon låta arkitekturen bli en del av en samhällelig förändring. När jag tolv år senare träffar henne igen vid invigningen av impressionistmuséet Ordrupgaard, inte långt från Louisiana, så är hon en av arkitekturens mest lysande världsstjärnor och lika mycket av en ikon som hennes egna byggnader. Året innan har hon som första kvinnliga arkitekt någonsin belönats med Pritzker-priset, arkitekturens Oscar. Hon liknar en rasande Mae West när hon ondgör sig över att golvfinishen inte håller måttet och vill ställa in invigningen, samtidigt väntar lysande recensioner för hur byggnaden böljar fram och bryter av mot det kuperade landskapet med sin mattsvarta formgjutna betong. Hon fortsätter vår diskussion exakt där den gjorde halt gången innan: då ville ingen beställa hennes projekt, nu är hon, Frank Gehry och Coop Himmelb(l)au medial högZaha Hadid, 1950–2016. valuta. När jag invänder att arkitekturen tenderar att bli marknadsföringsobjekt säger hon sig vilja fokusera på stadsplanering och nya typer av offentliga rum, en arkitektur som är mer än fasader, istället sömlöst integrerad med landskap, stad och samtidskultur. Det som mest f ascinerar mig, inte minst när jag återigen träffar henne vid invigningen av konstmuséet Maxxi i Rom, är hennes experimenterande med en ny typ av rumsgestaltning där ett sekel av filmkonst och senare också vår digitala tidsålder och dess dataspel radikalt har förändrat vår rumsuppfattning. Arkitekturhistoriens räta vinklar och neutrala perfekt proportionerade rum är lika främmande i Maxxi som i Hadids andra byggnader, istället smalnar rummen av för att sedan expandera, man sugs in i sekvenser av pauser och rörelse. Vad som bär och är buret är ointressant, insida blir utsida, arkitektur är inte längre objekt utan plats när datorn som det ultimata ritverktyget gör allt möjligt. FOTO: STEFFEN SCHMIDT
”Dårarnas skepp”, cirka 1500–1510.
förr? Somliga hävdar att ledan uppstod först på 1700-talet, i samband med kapitalismens framväxt och religionens tillbakagång. Flaubert gjorde litteraturhistoria av den rent livsfarliga tristessen när hans Madame Bovary förgäves försökte döva den moderna meningslösheten med romantik, shopping och sex. Är det någonstans tristessen trots allt är älskad är det i böckernas värld. I en långtifrån trist artikel i nyaste numret av Vi läser utreder Mats O Svensson ledans roll i - och för - litteraturen. Bättre har det knappast blivit sedan Madame Bovary uttråkades till döds. Samtidigt som vi surfar bort varenda död sekund breder känslan av tomhet ut sig: den holländske sociologen Marco van Leeuwen menar att vår tillvaro blir alltmer mekaniserad när vi placerar en skärm mellan oss själva och upplevelsen av livet. I samma tidning finns en artikel om småförlagens hjältelika insatser för böckerna som aldrig kommer att bli bästsäljare. Här är fokus på den översatta litteraturens undanskymda roll och hur det när litteraturbevakningen krymper och kändisfixeringen ökar blir allt svårare för litterär kvalitet att slå igenom. Ska vi aldrig få sluta sucka? Men kanske är det just tristessen som kan vara kvalitetslitteraturens räddning? Finns ingen app som hejdar ledan kan vi väl åtminstone fördriva tiden med läsning? Den tanken kan vara värd att kväva en gäspning.
Arkitekten som ritade om världen
Ett liv mitt i d en internationella arkitekturscenens rampljus har förstås rönt kritik, och kanske än mer för att hon var en framgångsrik kvinna. När alla dödsfall under bygget av bland annat Hadids al-Wakrah-stadion inför fotbolls-VM i Qatar uppmärksammades, svarade hon att arbetsförhållande var myndigheternas ansvar, inte hennes. Att den arkitekturrevolution som Zaha Hadid gått i bräschen för gått Sverige helt förbi är förstås mer än pinsamt. Vårt livligt debatterade arkitekturmuseums existensberättigande undergrävs förstås bara ännu mer av att man fortfarande inte fått till någon utställning. Zaha Hadids för tidiga bortgång är en stor förlust för en nytänkande konstnärlig arkitektur som en gång för alla lyckats förpassa Vitruvius till historien.
LEO GULLBRING arkitekturskribent