Tillfälliga boendelösningar

När det gäller barnfamiljer är det ännu viktigare att tidigt fånga upp de grupper som är i risk för eller håller på att exkluderas från bostadsmarknaden.

Tillfälliga boendelösningar

Många tillfälliga boendelösningar uppkom i Norden under 1990talet (Järvinen & Tigerstedt 1992). De har senare haft en tendens att permanentas. De kan i vissa fall leda till inlåsningseffekter och försvåra de hemlösas integration (Knutagård & Nordfeldt 2007). Hemlösa har berättat att de har utsatts för våld och övergrepp i dessa miljöer och de undviker därför dem. Personer som framlever sina liv på gatan risker i högre utsträckning att bli utsatta för våld och övergrepp än andra grupper.

Synen på hur hemlösheten ska tacklas har under efterkrigstiden i någon mån varierat mellan olika välfärdsregimer, som tidigare nämnts. Det gäller också synen på individen och familjens ansvar. I de mer liberalt inriktade välfärdsregimerna finns ett motstånd mot att staten allt för mycket blandar sig i den privata sfären. Individen ska klara sig på egna ben enligt de förutsättningar marknadens spelregler ger. Klarar de inte detta får de förlita sig på familjens eller frivilligsektorns välvilja. De sociala skyddsnäten inträder först när individen inte klarar sig på marknaden och inte heller kan få stöd av familj eller frivilligsektor.

I Norden har ambitionerna för välfärden varit att medborgarna ska kunna förlita sig på statens eller kommunernas insatser för att slippa beroende av familjen eller filantropiska organisationer (Nygård 2013). Politiker och myndigheter öppnade emellertid i slutet av 1900-talet upp ett ”fält” för olika typer av aktörer utanför stat och kommuner även i de nordiska länderna. Därför har olika lösningar och samarbeten utvecklats i hemlöshetsarbetet där en rad olika aktörer är verksamma i det välfärdsvakuum som uppstod då statsmakten drog sig tillbaka. Förutom statliga och kommunala aktörer och affärsdrivande företag arbetar många frivilligorganisationer med frågan. Dels handlar det om de traditionella frivilligorganisationerna som historiskt arbetat med fattiga och ordnat härbärgen och soppkök. Dels handlar det om en rad nya frivilligorganisationer, exempelvis gatutidningsrörelsen som utvecklades på 1990-talet i flertalet länder. De ingick i transnationella nätverk och införde likartade modeller i land efter land för hur man kunde mobilisera resurser, till exempel genom kontakter med det privata näringslivet, och hur man skulle hjälpa de fattiga genom hjälp till självhjälp. Men olika företag och affärsintressen har också i ökad utsträckning kommit att utforma tjänster. Som den danska forskaren Kaspar Villadsen (2008) har visat har en kör av röster börjat framträda kring de hemlösa som ett utslag av den välfärdspluralism som växt fram inom detta fält.

Denna utveckling har påverkat de hemlösa på olika sätt. Till exempel har det härbärgessystem som fasades ut i flera länder på 1960- och 1970-talet återuppstått. Stockholms stad har till exempel i dag många platser på sina härbärgen. Kommunen har i dag också en tak-över-huvudet-garanti som gör att människor ska slippa att sova ute på nätterna (Ramböll 2017). Det innebär att en stor grupp hemlösa passerar genom systemet årligen.

Ett annat problem är att de hemlösa kan ha svårt att orientera sig i dessa nätverk av insatser som ges av olika aktörer. Både i Norden och i övriga länder har i storstäderna utvecklats ett system med Case management för att samordna hjälpen främst till hemlösa som har en sammansatt problematik med missbruk och psykisk sjukdom. Utifrån både de hemlösas perspektiv och tillgänglig forskning läggs mycket energi på akutåtgärder och samverkan mellan olika aktörer jämfört med den energi som läggs på verksamhet som syftar till att integrera de hemlösa i fasta boenden på den ordinarie bostadsmarknaden (Blid 2006).