Kedjor känns bara när du rör dig by Librefy

Kedjor känns bara när du rör dig

*** Eva Holmquist

ISBN: 978-91-980139-0-0 Omslagsfoto: Eva Holmquist Omslagslayout: Helena Dahlstrand 1:a upplagan – Ordspira Förlag, 2012 Tryckt i Sverige av Publit AB © Eva Holmquist

Kapitel 1 15 april Lola sköljde händerna och undvek att se på Mela. ”Gör det inte”, sa Mela igen. ”Du råkar illa ut om ni upptäcks.” Lola svarade inte utan gick bort till Vala istället. Gruppledaren såg lika bister ut som vanligt. De grå ögonen blänkte som stål. Lola knöt händerna. ”Ja”, sa Vala när Lola närmade sig. Lola svalde nervöst. ”Jag behöver gå tidigare idag.” ”Varför?” Det var ingen mening att säga något om Pellas. Vala skulle aldrig gå med på att hon gick tidigare för hans skull. Det var bättre att spela på respekten för far. ”Far bad mig gå ett ärende åt honom.” Vala tittade på henne uppifrån och ner. Lola vred oroligt på sig och försökte se ut som om hon inte hade något att dölja. ”Du måste sköta ditt arbete som alla andra”, sa Vala till sist. ”Jag är säker på att rådgivaren inte vill att du tar dig friheter bara för att du är hans dotter.” ”Men.”

”Inga men. Gå tillbaka till arbetet.” Mela väntade på henne vid tomatplantorna. ”Gick det bra?” ”Inte särskilt”, sa Lola och försökte göra rösten oberörd trots att gråten satt i halsen. ”Varför riskerar du så mycket för den där Pellas”, sa Mela och drog upp ett ogräs ur tomatkrukan. ”Jag älskar honom”, sa Lola och kunde inte låta bli att le. Mela log inte till svar utan böjde sig ner och ryckte upp ett ogräs till. ”Rådgivaren har ju bestämt att du ska gifta dig med Tammas”, sa hon. Lola strök sitt fuktiga hår ur ansiktet. Det var kvävande hett bland alla växter. Ett lågt surrande hördes i bakgrunden. ”Far förstår att jag inte vill gifta mig med Tammas”, sa hon. ”Mitt hjärta är upptaget på annat håll.” ”Du är så naiv”, sa Mela så lågt att det knappt hördes. Lola låtsades som om hon inte hörde. ”Vid nästa högtid ska vi bilda familj”, sa hon istället. ”Far blir glad med tanke på barnbarnen. Du vet att han vill att jag bildar familj och ger honom barnbarn.” Orden fick värmen att öka inombords. Det var en lättnad att äntligen ha bestämt sig. Hon hade

vacklat alltför länge mellan kärleken till Pellas och rädslan för att far inte skulle förstå. Det förstod inte Mela. Hon struntade i vad andra tyckte. Mela skakade på huvudet. ”Vill du inget mer än att gifta dig?” ”Det finns väl inget annat? Gifta sig och skaffa barn. Det är det livet går ut på.” ”Inte för männen”, sa Mela. Hon lät arg. ”Nej”, sa Lola och försökte låta lika tröstande som mamma. ”Men för oss kvinnor.” Mela öppnade munnen som om hon tänkte säga något, men stängde den igen. ”Jag har inget emot det heller”, sa Lola. ”Jag vill gifta mig, men med den som jag har valt.” Hon knep ihop munnen till ett bestämt streck. Mela sa inget mer och när krukorna en stund senare var färdigrensade gick hon vidare till nästa uppgift. Lola saktade ner sina rörelser och arbetade mycket noggrant. Om de andra hann gå innan henne så skulle hon hinna träffa Pellas i alla fall. Hon njöt av att känna jorden mot fingrarna. När de andra var klara för dagen hade hon fortfarande fyra krukor kvar. ”Gå före ni”, svarade hon. ”Jag kommer när jag är klar.” När sista ryggen försvann ut genom dörren sköljde hon händerna och smög ut. Darrande av

köld skyndade hon genom norra korridoren. Hon frös alltid när hon kom ut från växthuset. Pellas väntade på henne i bortre korridoren. Hans gula tröja lyste mot den vita väggen. Hans gängliga gestalt lutade sig mot en av tavlorna. Det var ingen vacker man hon förälskat sig i. Håret spretade alltid åt alla håll. Ändå blev hon varm om hjärtat när hon såg honom. Han greppade hårt om henne. Det verkade nästan som om han inte riktigt kunde tro att hon var där. Det luktade svagt av oljan han smörjt någon maskin med innan han slutade för dagen. ”Min lilla fjäril. Jag har väntat så länge”, suckade han med munnen tätt mot hennes hår. De stod där länge och bara höll om varandra. För en gångs skull behövde de inte dölja sin kärlek. Snart skulle det inte behövas längre. Hon log lyckligt vid tanken. Mamma skulle säkert stöttat dem, men hon hade inte vågat riskera att far fick veta. Det var sällan de lyckades smita undan från de andra. Han släppte henne. ”När kan vi gifta oss?” Käkarna var spända och händerna knutna. Stackars Pellas. Han hade fått vänta så länge. ”Nästa högtid”, sa hon lugnande. Hon smekte hans kind som var raspig av skäggstubb.

”Jag har bestämt mig”, sa hon. ”Jag ska bara berätta för far.” Det kändes som om hon skulle sprängas av glädje. ”Du borde raka dig”, sa hon. Han grep hårt om hennes händer. ”Då behöver vi inte smussla längre”, sa han ivrigt. Hon kände ett sting av ånger. Han hade väntat så länge på henne. Hon vek undan med blicken. ”Jag måste berätta för far först.” Han släppte hennes händer. ”Det har du sagt förr.” ”Vi behöver bara dölja det ett litet tag till.” ”Jag hatar smussel. Det vet du.” Rösten var kvävd av återhållen vrede. Hon log ursäktande mot honom. Hennes hjärta värkte. ”Snart”, lovade hon. ”Och om han inte går med på det.” ”Det är klart att han inte har något emot att vi bildar familj.” Men rösten lät inte så säker som hon önskat. ”Jag älskar dig”, sa han. ”Sjutton också.” Han slog handflatan i väggen. ”Om du älskade mig skulle du inte tveka att stå för det.” Glädjen hade nu försvunnit helt. Tårar steg upp i ögonen.

”Jag vill inte göra honom besviken”, sa hon. ”Han kommer inte att ha något emot det.” Pellas ansikte hårdnade. ”Jag kommer inte från rätt familj.” ”Han bryr sig bara om att jag är lycklig.” Pellas såg inte övertygad ut trots hennes ord. Hon älskade dem båda. Varför kunde de inte försöka förstå varandra? Bedjande smekte hon hans kind igen, men han ryckte undan ansiktet. ”Jag ska berätta”, sa hon. Ljuset hade minskats under deras samtal. Med ens insåg hon att det nästan var dags för kvällssamlingen. Hon fick inte komma sent. ”Jag måste gå”, sa hon. ”Vänta här så de inte ser att vi kommer tillsammans.” Hon skyndade mot dörren. I dörröppningen hejdade hon sig. Hon log mot honom igen. ”Snart”, viskade hon innan hon skyndade vidare. * * * Mela satt på sin vanliga plats bredvid Lola. Samlingssalen var fylld. Den rymde bara femtiofem personer så det var tur att de inte var fler. Ett lågmält sorl hördes. Det låg en antydan till förväntan i församlingen. Det märktes på tystnaden som andlöst sänkte sig när någon av dörrarna öppnade sig. Det låga pschet skapade en tystnad

som kunde skäras med kniv. Samtliga tittade upp och vände blickarna mot Dörren. När de insåg att det var en av de andra dörrarna som öppnats steg sorlet igen. Taket välvde sig högt ovanför dem. Lamporna längs kanten lyste upp rummet med ett svagt blått sken. De små lamporna som var utströdda i taket var släckta. Ibland lät de ljuset i salen vara släckt och tände bara de små lamporna. Det blev kolsvart då och det enda man kunde se var de klart lysande prickarna ovanför. Det var mycket vackert. Lola pratade om dagens sådd. Skördarna hade varit mindre än vanligt den senaste tiden. Mela svarade frånvarande medan blicken svepte över samlingssalen. Alla var samlade. De satt placerade allt efter ämbetsmännens nycker. Hon funderade ofta på vad som skulle hända om hon satte sig på fel plats. Borta vid dörren stod Vala fortfarande klädd i sina gråa arbetskläder. Hon hade tydligen inte hunnit byta om än. Då dröjde det nog innan samlingen började. Toppas stod bredvid Vala och pratade intensivt. Hans spetsiga näsa tycktes ännu längre än vanligt. Händerna blev svettiga. På lunchen hade han tjuvlyssnat när hon klagat. Som om Vala hört tanken vände hon på huvudet och stirrade över folkmassan. Sedan vände hon tvärt om och lämnade rummet.

”Vad är det?” Lola lät oroad, men Mela skakade bara avvärjande på huvudet. Hon ville inte skrämma upp sin väninna. En oro märktes bland de sittande. Utan hänsyn till övriga klev Tammas målmedvetet fram genom församlingen. Lola tystnade tvärt. Hon hade blivit blek. Håret föll framåt för att dölja ansiktet. Mela suckade inombords. Kunde inte Lola säga att hon inte var intresserad? ”Vad roligt att se dig”, sa han. Inte en nick gav han Mela trots att hon satt bredvid. Lola svarade inte. Mela tittade tyst på Lola medan ordströmmen bara fortsatte. ”Jag kunde inte komma ifrån tidigare för jag var tvungen att göra dagens notering. Det är inte alltid lätt att ha ett ansvarsfullt ämbete. Då behöver man en förstående ledsagare som stöd.” Han slätade till kaftanen och såg menande mot Lolas nedböjda huvud. Mela kände en kall kåre löpa utefter ryggraden. Tammas hade bestämt sig. Det hördes tydligt. Han hade Lolas far bakom sig. Det var ett mycket lämpligt parti mellan rådgivarens dotter och skrivaren. Lola gjorde alltid vad hennes far sa. Stackars Pellas. Tammas var obehaglig. Han var alltid lite för mycket. Han satt lite för nära, höll lite för hårt och tittade lite för inträngande. Ibland gav han Lola

fantastiska komplimanger, men de lät aldrig äkta för de nådde aldrig ögonen. Dessutom var han alltid allvarlig. Kanske försökte han kompensera sin ålder genom att försöka föreställa någon annan än den han var. Det gav ett falskt intryck. I samma stund bröts hennes tankar av ytterligare ett psch. Den här gången var det Dörren. En stund var den tom sedan steg kaptenen in. Han följdes av rådgivaren som stod en bit bakom beredd att assistera. Rådgivarens ansikte var som en stålmask. Ämbetsmännen kom in och ställde sig bakom i en halvcirkel. Närmast rådgivaren stod Sonos, den gamle läraren. Hans hår var kritvitt. Han började bli gammal. Mela skakade undan tanken. Hon ville inte tänka på vad som skulle hända när han inte längre kunde leda lärargruppen. Visst var han sträng, men han var också omutligt rättvis. Kaptenen var klädd i en klarröd hellång kaftan. Hans ansikte var allvarligt. Ögonen var blekblå under de grå ögonbrynen. Munnen var tunn utan färg. Det gråa skägget dolde hakan. Långsamt höjde han armarna och mässandet började. ”Heliga skepp, heliga skepp.” ”Heliga skepp, heliga skepp”, svarade församlingen. ”Bevara oss”, mässade kaptenen. ”Bevara oss”, kom svaret som ett mångdubbelt eko.

Nästa mantra kom när ekot dött bort. ”I evighet.” ”I evighet”, svarade ekot. För varje mantra höjdes tonen tills ljudet fyllde varje vrå av det runda rummet. Orden slog mot mellangärdet och mot sin vilja rycktes hon med. * * * Till slut lyckades Pellas få syn på Lola. Hon satt instängd av alla runtomkring henne. Huvudet var höjt och munnen rörde sig i takt med orden. Han stod lutad mot en av pelarna som stöttade upp taket i en halvcirkel. Små lampor var utströdda i taket med oregelbundna mellanrum. Han undrade ofta utifrån vilket mönster de satts upp. Något klart svar hade han aldrig fått. Det mesta ljuset kom annars från lampor längs kanten runt hela rummet och de kunde tändas i olika färgkombinationer; som grönt, blått, rött eller bara kallt vitt. Det var inte lika trångt här bak. Det gick att andas. Det kändes som en motor gnisslade inombords. Sedan stannade den med ett ryck. Tammas satt bredvid Lola. Pellas knöt händerna. Inte sjutton tänkte hon gifta sig nästa högtid. Hon ljög när hon påstod att hon älskade honom. Han smällde handen i pelaren.

Mässandet hade nu stigit till en öronbedövande orkan. Alla hade rest sig upp och stod med händerna ovanför huvudet, blickarna mot taket och vajade med i stormen. Pellas kunde mellan alla uppsträckta händer se Lolas smala armar vaja i takt. Blickar brände honom. Visst ja, han deltog inte. Armarna upp i luften, säg orden och vaja med de andra. Det var säkrast så.