Kråkprinsessan by Librefy

KRร KPRINSESSAN

annika bengtsson

roman

Grim fรถrlag

Kr책kprinsessan

Tidigare utgivning: Och natten är lång och svår (Settern) 1984, även som e-bok 2012 Kråkprinsessan (Ord & visor) 2007 Glömskelunden (Ord & visor) 2009 Snökupan (Grim förlag) 2011

Kr책kprinsessan Annika Bengtsson

© Annika Bengtsson 2012 Grim förlag, Mellbystrand www.grimforlag.se epost: info@grimforlag.se www.annikabengtsson.se epost: annika@annikabengtsson.se Omslag och layout: Grim förlag Originalutgåvan utgiven av Ord & visor 2007 Tryckt av Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-979456-1-5 5

Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. Jag sitter en stund med pennan mot papperet innan det kommer fler ord. Fåglar skränar och jag vänder mig ett kvarts varv, tittar ut genom hotellfönstret, ner på träden i parken. Tre män, tänker jag och biter i blyertspennan. När jag gick i skolan var det några som alltid fick kvarsittning för att de inte kunde låta bli att tugga på sina pennor. De åt upp flera stycken per termin. Det var äckligt att se de där fuktiga söndertuggade blyertsstumparna, som fröken höll upp som varnande exempel. Ibland stack de in pennstumparna i näsan, lät dem hänga där och gjorde sig lustiga. Innan de fortsatte tugga på dem. Jag slår pennan försiktigt mot tänderna medan jag funderar. En djup suck innan jag fortsätter. Jag var på sjukhuset med mor den dagen jag mötte Christer. Beskedet kom per brev några dagar tidigare. Mor hade fått en stillsam form av cancer. Jo, det stod så. Jag visste inte att cancer kunde vara still 6

sam, jag trodde att den rev och slet i människor, trasade sönder dem med sina kräftklor och dödade. Knappast dödlig, stod det i brevet. Men så var det förstås inte. Mor dog ett par år senare. De tog nya prover den där dagen. Då när jag mötte Christer. Han såg mig inte. Inte förrän långt senare. Nästan två år senare. Men jag såg honom och drömde om honom, längtade och önskade. Fast jag vågade aldrig tro. Inte han. Inte han och jag. Jag var orolig för mor. Och rädd. Rädd för min egen skull. Vad skulle hända om hon dog? Vad skulle hända med mig? Mor var tyst och eftergiven, vågade inte sätta sig upp mot läkarna. Vågade inte fråga när det var något hon undrade över. Ofta vände de sig till mig i stället. Jag tyckte inte om det, jag vände bort ansiktet och ville inte se på dem. Hon var ju min mor, hon var den som skulle beskydda och vara stark. Jag klarade inte av att vara den förnuftiga och rationella, den som nickade och förstod när läkarna berättade om cancern som kom och gick. Flöt omkring i systemet. Stillsam, knappast dödlig. Hon hade inte ont. Men hon var trött och utan kraft. När vi var hemma gick hon ofta och lade sig på sängen i fars och hennes sovrum. – Jag vilar mig ett tag, sade hon och ställde innetofflorna vid sidan om sängen och lade en filt över benen. När jag var barn avskydde jag att mor gick och lade sig ibland på eftermiddagarna för att sova. Vila middag, kal�lade hon det. Då måste vi vara tysta, Rolf, Anita och jag. Jag var äldst, jag var den som skulle hålla ordning, se till att lekarna var tysta och lugna. Ofta stod jag utanför dörren 7

till mors och fars sovrum och väntade på att hon skulle vakna. Huset hade inget liv när hon sov. Och Rolf och Anita kunde inte vara tysta. Men det var först när jag skällde på dem som mor vaknade och beklagade sig. Du som är äldst borde veta bättre, sade hon. Unnar du mig inte en stunds vila? Jag lägger ifrån mig pennan igen, reser mig och sträcker armarna över huvudet. Jag lyssnar ut mot korridoren. Ibland hörs ljud från de andra gästerna, röster, skrik kanske när någon är missnöjd, men inte i dag, inte nu. Jag tittar ner på papperet. Min handstil är gnetig och ovillig, och handen har redan börjat värka av den ovana känslan i att hålla om en penna. Jag skulle kunna lägga mig på sängen en stund och vila, riva sönder papperet och kasta bort pennan. Medan jag funderar går jag en runda i rummet: bort till dörren, till höger om den en garderob där jag hängt in de få kläder jag har med mig hit, sedan sängen och en hurts, och en fåtölj som snurrar om man vill. Längst ner i hörnet, bredvid fönstret, finns en garderob till. På andra sidan om fönstret står en liten teve på ett rangligt bord. Jag tittar nästan aldrig på teve. Jag läser inte heller. Det står några böcker på en vägghylla bredvid teven om jag skulle ändra mig. Sedan är jag tillbaka vid skrivbordet. Jag sätter mig, tar motvilligt upp pennan igen. Christer hade ljust lockigt hår, breda axlar och smala höfter. Han hade ett vackert leende och var omtyckt av både 8

personal och patienter. När jag såg honom gjorde det ont i hjärtat. Det värkte så att jag blev illamående. Jag följde med mor till sjukhuset varenda gång hon skulle dit. Jag skämdes över att jag längtade dit. Det var förfärligt. Oron för mor, och drömmen om att få möta Christers blick, få ett leende, några ord. De motstridiga känslorna gjorde mig lättirriterad och jag snäste åt mor fast jag inte ville det. Jag var trettiosex år när jag såg Christer första gången. Jag borde begripa bättre och inte bete mig som en tonåring. Men när det kom till känslor var jag inte mycket mer än så. Det var obegripligt att Christer var kvar på avdelningen hela den här tiden. Ibland var jag rädd att han slutat. Jag smög omkring i korridoren och försökte få syn på honom. Sedan hittade jag en skylt med bilder över dem som jobbade. Det är vi som tar hand om dig i dag, stod det med snirklig tuschskrift. Under hängde bilder. Jag tittade på tavlan så fort vi kom till sjukhuset. Om hans bild fanns uppsatt visste jag att jag inte stått framför spegeln i badrummet förgäves. Hårtvätten hade inte varit i onödan, de fumliga ovana tagen med mascara. Jag är blek, nästan helt utan färger. Håret är aningen mörkare än blont, munnen är smal och missnöjd och huden ser ut som deg. Jag är en ful människa. Jag är en sådan som inte borde finnas. Mina ögon är som havsvatten. Någon har sagt just så till mig och jag undrade vilken färg havsvatten egentligen har. På ytan skiftar det från ljusblått till mörkblått över grönt till grått. Det är inte lätt att veta. Jag har bott vid havet i hela mitt liv. Just nu bor jag på 9

ett hotell vid en sjö. Människor vandrar omkring i parken utanför hotellet och tar stigen ner till sjön, där träden speglar sig i det blanka vattnet. Havet byter färg. Det gör inte mina ögon. Mina ögon har ingen färg. Ibland när jag ser mig själv i spegeln undrar jag vad jag gör här. Varför är jag inte hemma? Jag minns inte. En gång när jag stod framför tavlan med namnen och bilderna sträckte jag ut handen för att ta fotografiet på Christer. Men så hörde jag slamret av vagnshjul som slog emot en dörrkarm, och jag lät handen sjunka och gick snabbt därifrån. Strax därpå kom Christer gående. Han såg på mig, en hastig blick och ett leende. När vi passerat varand ra föll jag ihop. Benen vek sig under mig och utan att jag kunde förhindra det segnade jag ner. – Oj då, sade han och ropade på personal, samtidigt som han hjälpte mig upp och fram till en tom brits. Han kollade mitt blodtryck och fick en läkare att lyssna på hjärtat, men de hittade inget fel. – Stackars dig, sade Christer och strök med ena handen över min panna, du är förstås orolig för din mamma. Jag nickade. Så var det förstås, jag var orolig. Jag såg på honom och såg på honom och till slut vek hans blick undan. Jag tror att det var då han förstod. Men det gick nästan ett år till innan han kom hem till mig.

Två Ibland undrar jag vad det är för sorts hotell jag bor på. Jag vet inte om det skall vara så här, jag har aldrig bott på hotell förut. Personalen har nycklar till rummen, och de kommer in om morgnarna och undrar om det är något jag behöver. Somliga bär vita rockar. Det påminner mig om sjukhuset. Jag vill inte tänka på det. Jag önskar att jag kunde låsa om mig. Jag vill vara i fred. Jag vill sitta vid fönstret och titta ut på parken och sjön och träden som skiftar färg, och tänka. Helst vill jag åka hem, men när jag försöker hitta receptionen för att tala om att jag skall bege mig av, säger de att jag måste stanna kvar ännu en tid. Jag finner mig i det, jag vill inte bråka. Det finns inga toaletter eller badrum i rummen, men det är jag van vid hemifrån så det gör ingenting. Hemma ligger toalett och badrum i källaren, så när Rolf, Anita och jag var barn hade vi varsin potta vid sängen om vi behövde gå upp på natten, eftersom vi inte vågade springa hela vägen uppifrån andra våningen ner i källaren. Jag har hört en del andra hotellgäster bråka om bristen på toaletter, skrika att de vill kunna pinka när de behöver och inte på kommando. Jag tycker inte om deras språk, därför nickar jag bara avmätt mot dem när vi möts i korridoren eller träffas i 11

matsalen. Och så har jag föreslagit får hotelldirektören att vi skall få varsin potta, så det blir tyst på dem. Sista tiden orkade inte mor vara hemma. Hon åkte in till sjukhuset en varm augustieftermiddag och kom aldrig hem igen. Vid det laget hade Christer börjat prata med mig. Ibland när jag gick ut i köket på avdelningen, för att ta en kaka ur den buckliga burken som anhöriga fick plocka kakor ur, kom han efter mig och satte sig mitt emot mig vid ett av borden. Han var väldigt lätt att prata med, och jag förstår varför han var så omtyckt. När han såg på mig, och när han pratade med mig, var det som om vi två var de enda som fanns. Han såg ingen annan än mig. Och jag glömde att jag var här för att mor var sjuk och skulle dö. Sedan var det någon som ropade på honom, eller också kom han själv på att han hade annat att göra, och när han reste sig och gick blev det kallt och tomt, och rädslan kom tillbaka. Mor skall dö, tänkte jag, och frös trots värmen. När jag åkte hem tänkte jag igenom vad han sagt och återskapade blickarna i min fantasi. På nätterna försökte jag styra drömmarna så att jag fick träffa honom där också, men det lyckades sällan. Jag minns precis hur det var när han sade att han ville komma hem till mig. Jag stod vid hissen och väntade på att åka ner när han svepte förbi mig. Så stannade han och gick fram till mig. – Jag kanske kommer hem till dig i kväll, får jag det? Jag kände hur jag rodnade. Nej! skrek hela mitt inre, kom inte och ta drömmarna ifrån mig! – Ja, det får du väl. Men vet du var jag bor? 12

– Det tar jag lätt reda på, sade han och blinkade. Sedan kom hissen och jag klev in på ostadiga ben och åkte ner. Ibland är det som om jag fortfarande kan känna smaken av hans kyssar. Jag kan känna hans läppar mot mina, hans fingertoppar som långsamt smeker mitt hår och mina kinder. Hans blick som hakar fast i min och stannar där. Ibland tänker jag att jag borde ha dött då. Den kvällen. I skenet från fem stearinljus och till tonerna av When a man loves a woman med Percy Sledge. Vi dansade. Stod tätt tillsammans, rörde oss knappt, hans kind låg mot min, hans händer över min rygg. Sedan kysste han mig. Det var då jag borde ha dött. Jag var lycklig då, mer kan inte en människa begära. Christer var inte min första kärlek. Men han var den förste som kysste mig och menade det. Med Tobias var det en helt annan sak.

Tre Nu hör jag ljud i korridoren. Det är dags att äta igen. Jag gör inte mycket annat här, även om de försöker hitta på saker åt mig att göra. Vi får fläskpannkaka och lingon i dag, det har jag läst på en lapp på anslagstavlan. Jag suckar tungt och reser mig från min plats vid skrivbordet. Jag önskar att det stod framför fönstret i stället, kanske skulle jag kunna be någon hjälpa mig att flytta dit det. Jag nickar. Om jag tar bort teven får det säkert plats vid fönstret. När jag vänder mig om ser jag de svarta skuggorna och jag viftar bort dem med vana rörelser. De bekymrar mig inte längre, jag låter dem inte komma in i mina tankar, inte sätta sig på min axel, inte vara i vägen. Jag sveper med handen och blir fri. Tills nästa gång. Jag var inte mer än sexton år när jag blev kär i Tobias. Han var tretton år äldre än jag men han älskade mig i alla fall. Det var alltid mig han såg på när han stod framför oss och pratade. Alltid mitt leende han ville locka fram, min bekräftande nick. Jag brukade dröja kvar när de andra gått. De var bara barn, de förstod inte. De fnittrade och knuffade på varandra, pratade om finniga pojkar och slaskiga kyssar. Jag brydde mig inte om dem, jag gick min egen väg. Jag väntade tills Tobias kom ut från kyrkan. Han log när han fick syn på mig, och lade armen lätt om mina axlar. 14

– Står du här, Solbritt? Är det något jag kan hjälpa dig med? Det var ett spel, förstås. Han begrep mycket väl att jag stod där för hans skull, och han sade inte nej. Han lät mig följa med honom hem, visade in mig i arbetsrummet och slog sig själv ner bakom skrivbordet. Vi kunde sitta så i timmar. Ibland såg jag att han sneglade på klockan, han var väl litet förvånad över hur fort tiden gick när vi var tillsammans. Sedan motade han varsamt ut mig, lade huvudet på sned och log beklagande. – Vi får fortsätta vårt samtal en annan gång, Solbritt, jag har en del som jag måste göra. Så nickade han och förklarade att det var stimulerande att prata med mig. Prata, tänkte jag när jag gick hem, du vet mycket väl att det inte är prata jag vill. Om nätterna kom han till mig i tankarna. Då rörde hans händer vid min kropp, sökte sig fram längs förbjudna vägar och nådde platser dit ingen annan hittat. Nästa gång jag satt på bänken i kyrkan och han stod framför oss och pratade tänkte jag att det måste synas på mig vad vi gjort. Vad mina tankar förmått honom till. Och jag längtade efter att berätta för honom. Men jag vågade inte. Jag bar hans hjärta i mina svettiga händer ett helt år. Jag vävde in mina tankar och fantasier, mina hemliga drömmar, trädde dem på trådar och virade dem varv efter varv runt hans hjärta. I tron att han skulle våga släppa in mig. Efter konfirmationen fortsatte jag gå i kyrkan varje söndag. Jag satt längst fram och betraktade honom med hungriga ögon. Fortfarande var det bara mig han såg, mitt 15

leende han ville locka fram, min bekräftande nick. Tålamod är en av mina främsta egenskaper. Jag har inte bråttom, jag kan vänta. Jag kan sitta alldeles stilla på en stol och vänta på att gräset skall växa, om det behövs. Det finns en del att vänta på: att tiden skall gå. Att livet skall ta slut. Att de svarta skuggorna skall krossas mot verklighetens stenhäll. När jag var ung väntade jag på livet. Jag stod i mitt rum och såg det gå förbi nere på vägen, tänkte att det en dag skulle stanna, vända sig om och få syn på mig. Kanske sträcka ut handen och låta mig följa med. Men det var väl att hoppas på för mycket. Jag är bra på att vänta. Det är därför jag inte protesterar när de säger att jag måste stanna kvar på det här hotellet, fast jag helst vill åka hem. Hem är en by vid havet. Om man går så långt man kan åt norr kommer man till magra strandängar. I söder skär en å sönder stranden. Jag brukar gå upp längs ån, följa promenaden, som egentligen bara är en smal stig, och sitta på en bänk som står där när det är säsong. Säsong är det mellan maj och september. Under den tiden får inte hundar vistas på stranden. Inte hästar heller. Men jag går längs stranden även när det inte är säsong och ibland hör jag ljuden från en häst som galopperar bakom mig och sedan passerar. Jag försöker komma ihåg när jag senast gick utmed stranden. Kanske är det länge sedan. Eller bara i förra veckan. Det är som om dimman smugit in från havet och krupit in i mig. Vissa dagar kan jag knappt se handen framför mig. 16

Det året jag skulle fylla sjutton år gick jag ofta längs åpromenaden. Om jag följde den upp genom strandskogen kom jag så småningom fram till den lilla kyrkan. Jag letade så klart efter Tobias. Jag trodde att han låg på knä där inne och bad. Kanske bad han att jag skulle komma och rädda honom. Eller också bad han bara om nåd i största allmänhet. Nåd är ett underligt ord, ett av de ord han ofta använde. Jag minns att han pratade om Guds nåd. Själv tycker jag att död och nåd har samma klang och är lika obegripliga. En dag slog jag mig ner på bänken vid åpromenaden. Jag hade slutat grundskolan och gått ett år i gymnasiet men hoppat av. Så fick det heta att jag tog ett sabbatsår. Mest drev jag bara omkring, olycklig och förvirrad. Kanske letade jag efter livet. Eller också var jag bara värdelös, precis som Anita och Rolf sade. Jag hörde steg från andra hållet och såg upp. Det var Tobias. Tobias Lundstedt. Han fanns fortfarande i mina drömmar dag och natt. Själv hette jag Persson, men det skulle jag gärna byta ut. Jag viskade det för mig själv på kvällarna när jag släckt lampan. Solbritt Lundstedt. Det lät som en annan människa, någon jag skulle kunna gömma mig bakom, någon som kunde finnas i stället för mig. Han kom fram till mig och satte sig. – Det är vackert här, sade han och jag höll med. Jag flyttade mig litet närmare honom, så att ärmarna på våra jackor rörde vid varandra. – Ser du hur det glittrar i vattnet? Ser du färgerna? Känner du vinden? Han kunde aldrig sluta predika, fast det begrep jag inte 17

då. Jag försökte se med hans ögon, försökte höja mig till hans nivå, bli hans jämlike. – Gud finns i glittret, han finns i färgerna och vinden, inom oss och omkring oss. Han finns där, redo att ta hand om oss, bara vi låter honom göra det. – Ja. Jag låter honom röra mig, sade jag med bävande röst och tänkte på vad mina tankar lockade Tobias att göra med mig om nätterna. – Det är bra, Solbritt, jag har förstått att du tar din tro på allvar. Det är bra, men du måste våga leva också. Gud finns i livet, han finns i allting vackert, du kan bära honom med dig vart du går och ändå vara fri att leva. – Ja. Jag bär honom med mig hela tiden, sade jag. I mina ögon var Gud en man som såg ut som Tobias Lundstedt. Jag ville säga det till honom men vågade inte. Han suckade. Så strök han mig över håret med ena handen. – Vad gör du nu för tiden? Går i gymnasiet? Jag skakade på huvudet. – Jag har tagit ett sabbatsår, medan jag funderar på vad jag vill göra. Han nickade. – Om du vill kan jag hjälpa dig att få jobb. Du skulle kunna städa hos mig. Fast det är väl inget för en ung tjej, städa hos en gammal knarrig präst som bara tjatar om Gud. – Det vill jag, sade jag upprört och snabbt innan han ångrade sig. Och … jag tycker inte att du är gammal. Han såg på mig. – Ett par timmar om dagen, du kanske kan hjälpa mig med litet kontorsjobb också, om du vill? 18

Jag nickade. Händerna for upp till halsen och jag försökte få tag i dem och hålla dem stilla. Alltid när jag blev upprörd eller upprymd eller fylldes av någonting annat än luften jag andades, började mina händer flyga omkring som om de var frikopplade från resten av mig. Som otåliga fåglar flaxade de innan jag tvingade ner dem i knäet. – Men då säger vi så? Eller vill du att jag skall prata med din mor och far, höra efter att det är okej? – Nej, det behövs inte. Så kom det sig att jag fick ett giltigt skäl att vara nära Tobias varje dag.

Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. Solbritt sitter på ett hotellrum med utsikt över en park och en sjö. Då och då lägger hon ner pennan och lyssnar till ljud från korridoren. Det är ett märkligt hotell. Personalen har nycklar till rummen, de kommer in ibland, ger henne tabletter och frågar hur hon mår. Och hotelldirektören ställer frågor och vill att hon ska försöka minnas. Men vad är det egentligen hon skall minnas? Runt henne tornar de svarta skuggorna upp. Hon slår omkring sig för att bli fri, men det ger henne bara en kort frist. Obevekligt når det förflutna slutligen i kapp henne. Kråkprinsessan är fösta fristående delen i en serie. Övriga delar är Glömskelunden och Snökupan. Avslutande delen, Mellan raderna, kommer våren 2013. Annika Bengtsson är författare och journalist. ”När Solbritt börjar nysta i det förflutna och förträngda händelser kommer upp till ytan läggs ett pussel och ett öde som kretsar kring ett barn, fyra män, en kyrka och ett svart hål där det allra farligaste gömmer sig. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta.” Stefan Whilde, Tidningen Kulturen ”Man naglas fast i historien från sida ett och den kommer att stanna kvar i minnet länge …” Lindha Walgren, Murbräckan, Hultsfreds biblioteksblogg ”Språket flyter lätt och smidigt, ordets kraft blir i dubbel bemärkelse vägen till själsligt lugn i detta finkänsliga personporträtt.” Sara Sivre, BTJ