Halva min Måne by Librefy

Del 1

Fjäderhatten

Dominikanska Republiken, sommar 1999 En ensam våg sköljde mot stranden Löven var ovanligt röda medan hon såg ut över horisonten Kunde han höra henne nu? En ensam våg sköljde mot stranden Det var ovanligt varmt medan han såg ut över horisonten Kunde hon höra honom nu? En hel ocean emellan dem Ändå stod de båda där Och såg åt samma håll

1. Han stod och vinglade på barnscenen med en drink i handen. På huvudet satt en svart hatt med en röd fjäder och håret var mörkt och trassligt. Han såg ut att vara i hennes ålder och hade nästan ett indianskt utseende med stora bruna ögon. Allting skar sig med den illasittande kostymen och den ljusblå uppknäppta skjortan. – Men herregud, vilken idiot som har ställt sig bland barnen helt full och ragglar omkring, patetiskt. Ida satte en stor klunk gin och tonic i halsen när hon började skratta åt den fulla killen på scenen. – Fast han är ganska gullig på nåt sätt ändå, sa Susanna. – Ja men jeesus, fatta att vara tillsammans med en sån! Ida vände sig mot Maja som ryckte på axlarna medan hon tog en till klunk av sin cubata, rom och cola. – Whatever, ingen av oss behöver i alla fall tänka på hur det skulle vara att vara tillsammans med Fjäderhatten. Maja var expert på att komma på smeknamn eftersom hon alltid glömde folks riktiga namn. Och nu hade den ragglande killen på barnscenen fått ett namn utan att de ens pratat med honom. Fjäderhatten. De började tonårsfnittra allihop åt hans smeknamn. Ida och hennes två kompisar hade haft en lugn vecka på ett nästan tomt hotell. De hade solat på stranden och druckit drinkar bland nedfallna kokosnötter, läst böcker och diskuterat livet under vajande palmblad. Detta tills en hel hord puertoricaner invaderat hotellet. Fjäderhatten var en av dem och befann sig på Dominikanska Republiken av samma anledning som Ida: för att fira studenten. De tysta och lugna dagarna var ett minne blott, och därför kände Ida och hennes vänner att de lika gärna kunde lämna hotellet en enda kväll för en annan lika högljudd miljö. De gick på discot Luna ett par kvarter bort och slog sig ned i de slitna skinnfåtöljerna. Hela dansgolvet var fullt av puertoricaner som rörde sig snabbt till merengue. Det luktade svagt av svett och parfym och stämningen var ung och hoppfull. Ida såg hur en kort och späd kille med svart lockigt hår spanade på Susanna men först inte vågade gå fram. Andra bjöd upp tjejer överallt och det var underhållande att 4

se hur de dansade fram och tillbaka, hur killarna försökte imponera på tjejerna och hur de i sin tur låtsades vara oberörda. Ida var mitt uppe i att studera en flirt mellan två puertoricanska studenter när en mörk och len röst frågade om hon hade eld. – Nej, jag röker tack och lov inte, svarade hon utan att titta upp. – Kan jag få se dina fötter i stället då? Hon hade en svart långklänning och sandaler på sig, så det var enkelt att bara slänga upp fötterna på bordet för att killen med den lena rösten skulle få se dem. Eftersom frågan var så oväntad och lika kaxig som hennes svar förmådde hon inte göra annat än att visa det han ville se. När hon tittade upp och såg att det var Fjäderhatten, den fulla killen från barnscenen tidigare på dagen, drog hon en djup suck. – Åh nej, det är du. – Har vi setts innan eller? frågade Fjäderhatten lite förvånad men nyfiken. Han satte sig bredvid henne utan att fråga om han fick, och började prata på flytande engelska. – I’m from New York, sa han på bred amerikansk accent. Ida gick på det direkt. Han lät hundra procent amerikansk. När hans späda kompis som spanat in Susanna kom fram och pratade på spanska och det framgick att de gått i samma klass avslöjades bluffen. – Thanks to cable tv, sa Fjäderhatten med en axelryckning. Susanna och Maja blev uppbjudna av två puertoricaner till en snabb merengue medan Fjäderhatten och Ida satt kvar vid det lilla runda bordet längst in i lokalen. Det var en varm sommarkväll och musiken dunkade ut från högtalarna medan de satt och pratade om allt möjligt. Luften var fuktig, borden klibbiga av färgglada drinkar och tiden flög fram i samma tempo som musiken. Att försöka dansa med Fjäderhatten var omöjligt eftersom han inte kunde ta ett enda steg. Ida undrade om han verkligen var puertorican. Han pratade engelska som en amerikan och dansade varken salsa eller merengue. Dessutom hade han boots och svart långärmad skjorta på sig trots att det var stekhett ute. Ingen av de andra puertoricanerna där var som honom. De andra hade flipflops och shorts, linnen och solbrända kroppar. Och alla verkade kunna dansa. 5

Fjäderhatten hette egentligen Luis och var lika gammal som hon, arton år. Hon hade trott att han bara var en full idiot, men han svarade på alla frågor om Puerto Rico som Ida ställde och berättade saker som hon inte haft en aning om. Hon hade inte direkt vetat någonting om Puerto Rico innan den här kvällen. Inte att huvudstaden hette San Juan, att ön kallades för Borinquen eller att de var amerikanska medborgare. Ida och Fjäderhatten gick iväg och satte sig vid ett bord utanför Luna när musiken överröstade dem för mycket. Varje gång en kompis till Fjäderhatten gick förbi presenterade han henne stolt. Till och med hans lärare kindpussades och sa mucho gusto, trevligt att träffas. Fjäderhattens vänner var överallt och de verkade aldrig bli trötta. Framåt småtimmarna gick Fjäderhatten och Ida in på Luna igen. Susanna och Maja ville gå tillbaka till hotellet och sova, och när de lämnade discot böjde sig Ida fram och kysste Fjäderhatten utan att veta varför. Det var som en inbyggd reflex och alldeles självklart. Innan hon ens hann reagera var det redan gjort. Idas kompisar spärrade upp ögonen och fnittrade hysteriskt så fort de lämnade discot. – Var det inte du som tyckte att Fjäderhatten var pinsam? pikade Maja skämtsamt. – Shit, det bara blev så, jag vet inte ens varför jag gjorde det, svarade hon och blev rosig om kinderna. Hon förstod verkligen inte hur den där kyssen ens hade varit möjlig. Hon tänkte att hon antagligen var störd på något sätt. Några tyskar som Maja och Susanna pratat med på discot gjorde dem sällskap tillbaka medan Ida hörde Fjäderhatten bryta hennes skämstankar genom att ropa efter henne. – Får jag träffa dig igen? Vilket nummer bor du på? – Jag vet inte, ses vi så ses vi, skrek hon tillbaka som svar med blicken åt ett helt annat håll, utan att vända sig om. Hon visste att hon inte var särskilt ödmjuk, men hon orkade inte riktigt tänka på den saken när hon ändå var så långt hemifrån. Faktiskt var det ganska skönt att få vara precis hur hon ville för en gångs skull. Kanske var det just därför hon kysst honom, stämningen hade bara 6

varit så. Hon hade kysst Fjäderhatten. Han hade inte gjort det minsta närmande, det enda han gjort var att presentera henne för sina vänner med stolthet i rösten, och hon hade kysst honom. Men trots att hon skämdes kändes det som att det stod skrivet någonstans, att det var så det skulle vara. Att de skulle träffas och att det skulle hända. Hon hade bara inte förstått det ännu. Dagen efter skämdes Ida ännu mer. Hon fattade inte alls varför hon kysst honom. Det spelade ingen roll att han var puertorican och exotisk, han var Fjäderhatten med klumpiga boots och trassligt hår. Susanna och Maja skrattade åt Ida när de satt vid frukostbuffén. Dagen var redan varm trots att klockan bara var nio på morgonen och de skulle precis gå ned till stranden när han plötsligt stod framför henne i en urblekt blå t-shirt med hål i, håret i ett enda stort trassel igen och med lite tandkräm i ena mungipan. Fjäderhatten hade han åtminstone lämnat på hotellrummet. – Jag antar att det här är meningen, att vi ses igen. Han log och kisade med ögonen glittrande mot den starka morgonsolen. Han hade fått lite färg på kinderna och höll kvar henne med blicken. Ida fattade inte hur han kunde vara så självsäker, men hon gillade det. Hade de varit i Sverige skulle han kanske aldrig ens vågat komma fram och hälsa efter ett sådant svar hon skrikit kvällen innan. Jag vet inte, ses vi så ses vi. I Sverige hade han förresten säkert aldrig kommit in på discot från första början, och inte hon heller för den delen, i sandaler och utan leg. Här var allting annorlunda. Hur skulle hon förhålla sig till detta? Andra saker än vad hon var van vid verkade imponera på omgivningen, som en gitarr slängd över axeln eller schysta salsa-moves. Hon undrade om det egentligen spelade någon roll vad som var häftigt. Det som spelade roll var att en kille med fjäderhatt kunde gå med trasig tröja och tandkräm i mungipan och ingen brydde sig, förutom hon. – Eh, jag antar det, men vi har lite bråttom nu så adiós, svarade Ida och tittade åt andra hållet för att inte fixera blicken på tandkrämen som torkat in vid hans mun. Hon gick snabbt förbi honom innan de få orden skulle råka utvecklas till en konversation medan hon hörde honom i nacken precis som 7

kvällen innan. I Sverige hade hon aldrig vågat vara så kaxig. – Okej, men vi ses väl på stranden då, jag tar med mig några kompisar. Fjäderhatten studsade iväg i sina boots med håret fladdrande i vinden. Han hade inte fattat vinken. Idas kompisar tyckte fortfarande att det var hysteriskt roligt att hon kysst Fjäderhatten och retade henne hela vägen ned till den långa, vita sandstranden. – Ida har en beach date med Fjäderhatten som inte ens hann borsta klart tänderna i morse för att han hade så bråttom ut till henne! – Åh, men lägg av! svarade hon och lämnade Maja och Susanna på stranden för att lägga sig i havet och guppa på vågorna. Efter bara en vecka på karibisk mark hade hon trasslat in sig med någon slags puertorican. Egentligen skulle de ha åkt till Grekland, men medan de satt på resebyrån och väntade köpte familjen framför dem tydligen de sista resorna. Ida tappade resekatalogen på golvet när de försökte komma på en plan B, och när hon tog upp den visade uppslaget Dominikanska Republiken. Resan var egentligen utanför deras budget, och hon trodde aldrig att Susanna och Maja skulle gå med på att åka dit i stället för till Grekland, men på något sätt gjorde de det. Ida hade längtat varje dag eftersom Karibien var som en dröm, och hon ville inte förstöra den andra veckan genom att ha råkat strula med hotellets antagligen mest udda gäst. Hennes tankar fick ett abrupt slut när hon hörde stranden invaderas av puertoricaner med bandspelare, strandspel, instrument och kylväskor, neveritas, fulla med is och dryck. Ida hade bara med sig sin freestyle med blandband, boken Regnbågens Tid av favoritförfattaren Unni Drougge, en handduk och solkräm. De lånade varandras böcker eftersom de hann läsa så mycket på stranden, njöt timme efter timme och svalkade sig i havet när det behövdes. Det hade varit en drömtillvaro ända tills puertoricanerna tagit över hotellet. Dagen efter att hon råkat kyssa Fjäderhatten var det definitivt slut på lugnet. När hon låg och guppade som bäst i det ljumma havet skymtade hon det långa mörka håret fladdra i vinden. Hon hoppades att han inte skulle se henne så länge hon var kvar i vattnet. Hon såg hur han spa8

nade över stranden där han gick fram och tillbaka. Det långa håret fortsatte att fladdra i vinden och fjäderhatten syntes fortfarande inte till. Susanna och Maja låg och läste sina böcker en bit bort medan strandförsäljare gick runt barfota och försökte locka till sig kunder genom att oavbrutet vråla banana booooat och jet skiii. De gjorde ingenting av de där turistsakerna, de trivdes bra under palmerna trots den alltmer högljudda stämningen från puertoricanerna. Till slut kunde Ida inte vara kvar i vattnet längre utan klev långsamt upp, skrynklig som ett russin, och på bara några sekunder stod Fjäderhatten framför henne tillsammans med två andra karibier. – Hey, jag har letat efter dig! Han hade röda badshorts, var smal och lagom lång med len och slät hy, fräkniga axlar och hårfritt bröst. Han låtsades inte ens att han såg henne av en slump. Han erkände direkt och Ida var inte van vid sådant bemötande. Vad skulle hon säga? Jotack, jag har märkt det? – Oh really? svarade hon i stället och spelade förvånad. Han lade huvudet på sned och kisade med ögonen igen. Håret låg lent och nytvättat mot axlarna och tandkrämen från mungipan var borta. Han presenterade henne för sina vänner som direkt spanade in Susanna och Maja. – Det här är José och Jhony, vi gick i samma klass. Fjäderhatten slog ut med handen mot sina kompisar som såg precis så där tafatta ut som vanliga tonårskillar kan göra. Hon lade märke till att hans händer var ovanligt fina. José var lång med gröna ögon, ljusbrunt kort afrohår och surfarstil. Han kindpussades med dem och föredrog att prata på spanska. Det var okej med Ida, hon kunde lite grann eftersom hon börjat lära sig grunderna i skolan när hon gick i lågstadiet. Jhony hade svart och kort lockligt hår, utsvängda blå jeans och var rätt spinkig och blyg. Han hade en cd-spelare i handen och lyssnade på sina idoler Aerosmith på repeat. Han föredrog också spanska men gjorde sitt bästa. – Chello, sa han på knacklig engelska och riktade sig mest mot Maja. Hon var lång, smal och liknade ett vackert rådjur. Hennes mamma 9

kom från Lettland och de baltiska dragen var tydliga. De umgicks resten av eftermiddagen och hade oväntat roligt. De spelade beach volleyboll, pratade med strandförsäljare, badade och slappade i skuggan under palmerna. Ida, Susanna och Maja tyckte det var ganska skönt att umgås med tre killar eftersom de slapp bli förföljda av prostituerade män. De första dagarna hade de drabbats av en smärre chock när servitören serverat mat och samtidigt frågat vem av dem som ville ha honom. – You, you or you? You pay? Upprörda hade de gått till reseguiden på hotellet som viftat bort tankarna med ett skratt. – Ärsh, det är många damer som åker hit för att få sig ett litet nyp. Killar utan damsällskap brukar i sin tur bli erbjudna att köpa mängder med droger i stället, så den bästa chansen ni har att få vara ifred är att umgås med det motsatta könet. Då brukar de låta folk vara. De hade inte haft en aning om att Dominikanska Republiken var känt för manliga prostituerade och fick en helt annan syn på de äldre damerna som spanade efter unga, mörka män på stranden. När puertoricanerna var med dem var det helt annorlunda precis som reseguiden menat. I deras sällskap såg de inte röken av några mörka, lättklädda män som letade efter extraknäck. Fjäderhatten hade en konstig dragningskraft på Ida. Ena sekunden tyckte hon att han var en idiot när han låtsades ramla i sanden för att få uppmärksamhet, nästa ville hon bara lägga huvudet mot hans lena bröst och glömma allt annat. När hans hår var blött och låg längs ryggen var han väldigt söt. Han var lite lätt solbränd och hade ett band av träpärlor runt halsen. Han skrattade hela tiden och hade tusen saker att berätta. Han var full av liv, liksom strålade ut över hela stranden och de bruna ögonen glittrade varje gång han öppnade munnen. Ingen runt omkring dem verkade bry sig om att upprätthålla någon cool stil. Folk satt lite här och var och alla pratade med alla. Ida började sakta men säkert njuta av sällskapet och slappnade av. De var i Karibien och det spelade ingen roll om Luis hade en fjäderhatt och tra10

siga tröjor, han var sig själv. Ida tänkte att man som karibier nog inte hade så mycket pengar. Förvisso hade Fjäderhatten haft råd att åka till Dominikanska Republiken, men ön låg ju alldeles bredvid Puerto Rico och kvällen innan hade han berättat att det var tradition för alla puertoricanska high school graduates att åka dit. Hon tänkte att det kanske var därför han inte hade råd med hela och rena kläder. På kvällen åt de alla på en pizzeria tillsammans och Fjäderhatten hade tagit med sig sin gitarr och en blomma till Ida som han plockat från en rabatt. Han berättade om flamboyán, trädet som var typiskt för Puerto Rico med sina röda blommor, och han berättade om de små trädgrodorna som hette coquies och inte kunde leva någon annanstans än där. Folk hade försökt ta med dem till andra ställen men de dog alltid. Coquies sjöng hela nätterna på Puerto Rico och José och Jhony höll med om att det var tomt utan de små djuren nu när de var på Dominikanska Republiken. – Det är svårt att somna till något annat ljud än coquies, sa de i kör. Ida såg de små grodorna i träden, palmerna och de vita stränderna framför sig och undrade hur det skulle ha känts om hon varit puertorican i stället för svensk. De kände så starkt för sitt land, en känsla Ida aldrig haft för Sverige. Hon hade alltid velat vara någon annanstans. Fjäderhattens ögon utstrålade så mycket liv och kreativitet när han berättade saker att hon nästan ramlade baklänges. Hur kunde han veta så mycket? Hur kunde han vara så säker på sig själv? Och hur hade hon kunnat döma honom så snabbt? Hon skämdes. Hon blev mer och mer nyfiken på ön några mil bort som hon för två dagar sedan inte vetat någonting om. Puerto Rico, la isla del encanto, med fyra miljoner invånare och ungefär lika litet som Gotland. Ibland förändrades saker verkligen över en karibisk natt, även om hon inte visste om det än. Efter middagen gick de mätta och belåtna ned till stranden i solnedgången och såg ut mot horisonten där det blixtrade. Små krabbor kröp upp och ned ur sina hål i sanden, en herrelös hund sniffade på lite skräp och Fjäderhatten började sjunga och spela gamla Beatlesklassiker. 11

De satt alla som förstummade i en ring i sanden och lyssnade på hans röst. Ida blev varm inombords och kände hur hela hennes liv långsamt höll på att förändras. När Fjäderhatten spelade gitarr utstrålade han en sådan säkerhet och sexighet att hon blev alldeles knäsvag. Fjäderhatten krympte alltmer och hålen i tröjan fylldes igen med något annat. Han kunde haft på sig vad som helst, de hade ändå suttit där lika förstummade allihop. – Hey, you´ve got to hide your love away … Och det enda hon kände var hur en ny, stor och varm kärlek fyllde hela hennes kropp och väntade på mer. Han hade satt fast en cigarrett lite nonchalant på en avklippt sträng och fingrarna gled vant över instrumentet. När han såg in i hennes blå ögon och log undrade hon vad det var som hände. Irriterad vände hon sig bort och ignorerade den nya känslan. Okej att han spelade och sjöng som en Gud och de hade kyssts, men det var allt. Hon tänkte inte känna mer. Hon höll på att bli djupt och hopplöst kär. I Karibien, inte i Fjäderhatten. Hon fick inte. Det fick inte hända. Inte med honom, inte med en karibisk poet som bodde på andra sidan jorden. Nej, nej och åter nej. Det fick bara inte hända.