Jakten på den perfekta puben

Jakten på den perfekta puben © Kristina Svensson 2010 Omslag design: Linda Kullenberg & John Nixon Tryckt av GML print on demand 2010 Typsnitt: Garamond ISBN 978-91-86215-56-9 www.jaktenpadenperfektapuben.se

1. Wales Jag tittar på den perfekt v-formade ryggtavlan och undrar hur den ser ut au naturel. Jag har en bra överblick, ryggtavlan cyklar precis framför och centrala Cardiff är väl upplyst.

Ryggtavlans ägare är en walesisk ex-militär som erbjudit sig att visa mig vägen hem från en eller annan pub. Vi lämnar de numera stängda pubarna bakom oss och trampar längs en stor väg som trots den sena timmen är väl trafikerad. Jag vinglar lite när jag försöker hålla mig så långt åt sidan som möjligt för att undvika att bli nedmejad av någon elak bilist.

Vägen ser ut som alla andra vägar i den Walesiska huvudstaden men möjligen är den vagt bekant. Jag hoppas att vi är på väg åt rätt håll för vi är väl inte på väg hem till honom? Försöker få ett grepp om riktningen vi cyklar i men om han under kvällen berättat var han bor så har det fallit mig ur minnet. Struntar i det och koncentrerar mig på att cykla rakt och fantisera om ryggtavlan. Ska jag bjuda in honom på en kopp te (och studera valda kroppsdelar närmare)?

Eller är det alldeles för framfusigt och cementerar bilden av svenskor som lättfotade? Han kanske förväntar sig att bli inbjuden? Vad ska jag i så fall svara? Framförallt, vad skulle den gamla tanten jag bor hos säga om hon hittade en okänd man i sitt kök?

Det visar sig att just detta exemplar av walesisk man är den perfekte gentlemannen som artigt säger godafton när vi en halvtimme senare når Fairwater, vänder sin cykel och försvinner neråt igen innan jag ens hunnit säga flasklock. Detta löste ju effektivt funderingarna på hur man smugglar in och ut en karl ur sitt rum när man är inneboende. Och jag kom lyckligt hem trots att mitt lokalsinne försvunnit i takt med alkoholintaget.

1

Dagen började annars väl så oskyldigt. I min roll som Walesisk representant för den ärevördiga brittiska institutionen the British Science Association besökte jag ett seminarium på Cardiff University. Men, nu har jag hamnat rakt in i historien, dags att backa bandet en smula, vad gör jag här?

Det finns olika anledningar till att flytta till ett nytt land: kärlek, karriär, klimat, språkstudier eller längtan efter äventyr. Eller kombinationer av ovanstående. Jag behövde akut en kick för självförtroendet efter att ha blivit utmanövrerad från mitt förra jobb. En studiekompis erbjöd mig ett jobb i Cardiff. Det var ett deltidsjobb, vilket passade mig perfekt eftersom det skulle ge mig tid att skriva den där pusseldeckaren jag alltid drömt om. Mordoffret hittas efter julfesten i en blodpöl i källaren till kanontornet på Malmö slott (min förra arbetsplats). Mordoffret visar sig, händelsevis, vara en vidrig psykopat. Hela personalen har både motiv och möjlighet, det gäller bara att sortera ut alla alibin…

Medan jag klurar på hur hjältinnan med bravur ska klara ut detta samt i vilken skepnad den ädelmodige, och givetvis oerhört attraktive, hjälten ska dyka upp, tar jag en titt på hur det är att flytta till ett annat land. Förutom jobb behövs även bostad, fordon, telefon, Internet, bankkonto, språkkunskaper samt en del pappersexercis. I nästa steg för att få ett fungerande liv behöver man en frissa, tandläkare, hobby, vänner, förståelse för invånarna samt ett öppet sinne. Den här boken handlar om att skaffa sig detta samt de händelser man kan råka ut för på vägen. Det svingas också en eller annan pint med real ale.

Första steget var att ta sig till Wales.

2

2. Heffaklumpen ”Fan vad jag svor när jag såg tåget rulla iväg. Finns det något värre än att se tåget åka medan man står i biljettkön?” bubblade jag så fort dörren öppnades. ”Och flyget var försenat och jag är så trött och gud vad roligt att se dig igen”, fortsatte jag och gav Gaz en bamsekram. ”Jag är så sliten, jag var på fest igår kväll, man måste ju ha en rejäl fest innan man reser”, babblade jag vidare och gav Gaz kompis en kram också. ”Kul att se dig, välkommen till Cardiff” svarade Gaz och baxade in Heffaklumpen i huset. Jag följde med in efter dem. Huset var ett sådant där typiskt smalt tvåvåningshus, terraced house, som kantar stadsgatorna i halva Storbritannien. Utåt gatan visar alla hus upp en identisk proper stenfasad men inåt bakgårdarna kan de se ut precis hur som helst allteftersom olika ägare har byggt till. Hade husen legat i Sverige så hade de antagligen dömts ut av hälsomyndigheterna som otjänliga som människobostad och rivits för sisådär femtio år sedan. Grannhuset, av samma datum och ungefärligen samma skick om man enbart bedömer det från utsidan, såldes en vecka tidigare för en rejäl summa, tredubbla värdet jämfört med min 2:a i centrala Malmö. ”Vill du ha ett glas vin?” frågade Gaz utifrån köket. ”Absolut! Bästa förslaget jag hört idag.” Jag log brett medan Gaz satte ett vinglas under dunken med australiensiskt rödtjut. ”Skitsjyst att jag får stanna här hos er i några dagar, min budget hade inte fixat hotell.” ”Tacka Squid, det är hans hus. Cheers mate!” ”Ta!” Jag tog mitt vinglas och tittade mig omkring. Köket saknade fullt trendriktigt överskåp men det hade inget med mode att 3

göra utan det snarare ett resultat av att ingen någonsin fått tummen ur att sätta upp några. På den ena väggen fanns några smala hyllor där blandade ölglas trängdes med en sortering av plast- och glasburkar med varierande innehåll.

Några kunde jag identifiera som bönor, linser och, efter visst sniffande, kom jag fram till att minst en, möjligen två, av påsarna innehöll torkad timjan som passerat bäst före datum.

Köket och badrummet låg in mot trädgården, vardagsrummet och den smala hallen ut mot gatan. Badrummet (badkar utan dusch) ingick inte i original utan var tillbyggt efteråt av någon byggare från Medelhavsklimat som inte trodde på det här med isolering.

Inte världens lyxkåk men jag var bland vänner. Gaz var en god vän, men inget mer. Det närmaste vi kommit en romantisk förveckling var att jag en gång frågade om han ville följa med mig på en rugbymatch. Gaz tyckte det var kul, det var första gången en kvinna bjudit ut honom på rugby. Han var något mindre nöjd femtiotolfte gången jag frågade varför si eller så hände på planen. Rugby är komplicerat, ibland springs det med bollen, ibland sparkas bollen och ibland ligger alla spelare i en stor hög. Några spelare är följaktligen långa och snabba, andra är breda med blomkålsöron. Vem var bättre lämpad att förklara denna walesiska nationalsport än en urwalesare? Gaz är walesare. Det är mycket viktigt. Att kalla honom engelsman vore en grov förolämpning. Han är född i norra Wales, i druidernas hemvist Anglesey och är övertygad vegetarian. Gaz var piercad i halva ansiktet åtminstone ett decennium innan det blev modernt. Ringarna och det rakade huvudet gör att han kanske inte ser jätteintellektuell ut vid första anblicken, men Gaz var den som fick högst betyg för sin språkanvändning under den masterutbildning, MSc, i Science Communica4

tion som vi träffades på. Döm aldrig hunden efter håret.

Eller ansiktsringarna.

Husägaren Squid var en annan tämligen kortväxt vegetarian.

Inte heller han kunde ståta med någon vidare kalufs. Jag visste inte så mycket om honom men började direkt diskutera heminredning. Som tur var fick jag reda på att den horribla orange färgen på väggarna i undervåningen var ny, innan jag föreslog att den skyndsamt borde utgå. Golven var givetvis täckta av blandade heltäckningsmattor, de flesta i brungråa toner. Om det var originalfärgen eller en effekt av långvarigt klampande med kängor och frånvaro av städutrustning var svårt att bedöma. Antagligen blev varken mattorna, väggarna eller taket på något sätt renare av den sötaktiga haschdimman.

Ur det – om jag är diplomatisk – grisiga kylskåpet trollade Gaz fram middagen på färsk pasta, pesto och en sallad med vårlök, körsbärstomater, vattenkrasse, färsk spenat med en dressing av pumpafröolja och balsamvinäger. Mycket välkommet efter en dag med flygplanskost! Därefter jämförde vi karriärvägar sedan vi sågs senast. ”Jag jobbade ett tag för Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Rymdutställning, forskningsutställning. Sedan flyttade jag till södra Sverige. Nanoteknik, ubåt och uppfinningar.” Jag hoppade över bitarna med mobbing, knivar i ryggen och svek. ”Jag startade cirkusen och åkte till Glastonbury” berättade Gaz. ”Wow, gjorde du, bra gjort!” Jag tittade beundrande på Gaz. Att starta en science cirkus och ta den till Glastonbury – Storbritanniens svar på Roskilde var något Gaz talade om när vi pluggade ihop. Syftet var att ta med naturvetenskap ut till de som normalt inte träffade på det, eller kanske till

5

och med undvek det. Inspiration till cirkusen hade Gaz fått av några vänner som drev en vanlig cirkus. ”Ska du ut med cirkusen igen?” ”Jag hoppas det men just nu har jag en paus. Det var så otroligt slitsamt att söka bidrag. Jag la mer tid på bidragsökandet än cirkusen” suckade Gaz. ”Tänk att det skulle sluta med att vi båda jobbar på Techniquest” svarade jag och sa sedan god natt.

Jag tassade försiktigt uppför trappan till övervåningen.

Trappan såg misstänkt antik ut och jag litade inte ett skvatt på den, kanske skulle den gett vika om jag stampat i den?

Ovanvåningen hade tre dörrar. Gissade att Gaz respektive Squid sov bakom de andra två men det här med att gå husesyn är en strikt svensk tradition.

Sjönk ner på futonen. Det hade varit en lång dag. Eller snarare ett långt dygn.

3. Antarktiska pingviner En lyckad resa kräver ett rejält adjöparty, helst hos någon annan. Min sista kväll på skånsk jord anordnade en väninna passande nog en fest för att fira det kinesiska nyåret. Jag kunde därför bli rejält avfirad av en bunt kulturfolk men avvika när det var som bäst, när alla var fulla och glada, men innan de blev alltför runda under fötterna. Därmed slapp jag bevittna hur en överförfriskad manlig deltagare ”underhöll” med helikoptern, slapp sopa upp resterna av de brända papperspengarna och den halvätna kampfiskhonan.

Ett tips till alla i akvariepresenttankar, det heter inte kampfisk för inte. Köp max en fisk. Vill du veta vad som händer

6

om du handlar två, sätt en spegel framför akvariet och se hannen attackera.

Eftersom att löpa gatlopp på en flygplats några timmar efter en rejäl fest inte är att rekommendera (givetvis är denna kunskap rent teoretiskt inhämtad) ställde jag klockan med marginal, både för tågtrafikens opålitlighet och för alla sistaminutensysslor, som att stänga den gigantiska resväskan. Dock först efter att ha knölat ner några sista bra-attha-saker, trots att de tidigare utdömts som för tunga i förhållande till möjligt användningsområde. Nu accepterades väskan utan krus av SAS och skickades iväg på bagagebandet märkt heavy utan att jag ens behövde le för att slippa överviktsavgift. Hurra när flygbolagen inte kinkar med vikten, enda gången ett leende inte funkade var vid Heffaklumpens hittillsvarande viktrekord på 38 kg – då fick jag börja rensa.

Hade gott om tid men just på Kastrup är det ingen nackdel.

Accessorize, Part Two, Burberry, InWear, Ecco, Georg Jensen och avslutningsvis en miniversion av Illums Bolighus. På Kastrup har de dessutom förstått att det avsevärt minskar shoppinglusten att släpa runt på blytungt handbagage. Därför tillhandahåller de små vagnar där man kan lägga sin verktygslåda, sina skjutna pingviner eller sina huvudkuddar beroende på vad man nu har valt att bära omkring på.

Pingvinexemplet kommer från en lunchdiskussion på Naturhistoriska riksmuseet några år tidigare på temat värsta sakerna att försöka få genom tullen. Diskussionen föranleddes av att jag varit på Arlanda och hjälpt den uppstoppade sovjetiska rymdhunden Chernushka genom tullen.

Chernushka kom, till skillnad från företrädaren Lajka, levande ner till jorden igen och bor nu i en glasmonter på ett museum. Detta bidrag kvalificerade sig dock inte till 7

finalen som stod mellan packen med antarktiska pingvinskinn och fem kg vitt pulver plus ett hundrapack kanyler.

De sistnämnda bars in i ett sydamerikanskt land. Tullen sa inte ett knyst, kanske undrade de varför någon var så korkad att de släpade med sig kokain in i landet när det var så mycket billigare på plats. De hade aldrig hört talas om fattiga forskare som behövde ett rejält förråd Kungsörnens potatismos för att undersöka en eller annan sällsynt djurart.

Kanylerna var till blodproven, potatismosen till forskarna.

Vid närmare eftertanke var jag inte säker på om pingvinskinnen verkligen var handbagage eller om de åkte incheckat tillsammans med gevären de skjutits med.

Inga pälsar var med på min resa, jag nöjde mig med att köra omkring med en oblekt tygpåse med avlånga syntetkuddar.

De var inköpta i Cardiff när jag pluggade där 1999–2000 och hade flugit förr, närmare bestämt åt andra hållet. Efter fyra år i diverse svenska klädkamrar hade de nu fått komma ut för att återvända till de avlånga örngottens förlovade land.

Det visade sig vara ett lyckokast med kuddar som handbagage, de kom till användning betydligt snabbare än väntat. Ute blåste det småspikar, någon form av januaristorm och planet kunde därför inte starta. Surt, jag som hade klivit upp i ottan. Nattsömnen hade dessutom blivit lidande av att jag inte kommit iväg hem från festen riktigt så tidigt som jag planerat. Jag var på väg, men var helt enkelt tvungen att först nätverka en stund med en partydeltagare av motsatta könet, en trevlig fotograf som just kommit hem från en längre vistelse i New York. Innan jag somnade på flygplatsbänken med huvudet på kuddpåsen började jag i huvudet fila på ett kort och – hoppades jag – intressant mejl till nämnda person. Taskig tajming att jag just var på väg till ett annat land på obestämd tid. Svårt att föreslå en träff.

8

Jag vaknade som tur var innan flygplanet boardades, hade varit snopet att missa planet. Jag fick mer väntetid att slå ihjäl i Reading. Snabbaste sättet till södra Wales från Heathrow är med tåg från Reading. Har man bara en tågbiljett, raskar av bussen från Heathrow, tar det långa benet genom stationshallen och väljer rätt spärrvakt så kan man hoppa direkt på ett grönt Great Western som rullar in lagom tills man når perrongen. Förutsatt alltså att man har en tågbiljett. Det hade inte jag. Så jag fick vackert ställa mig i biljettkön och därifrån vinka adjö till tåget. Därefter hade jag sisådär femtioåtta minuter på mig att testa utbudet av coffee shops. Det finns tre. Och ett Burger King, en blomaffär och en plakett som förkunnar att drottningen var här 4 april 1989.

Tågen i Storbritannien har privatiserats. Det betyder att det finns fler tågbolag än flygbolag och att priserna är högre än på flyget. Bokar sittplats gör man inte. Det gör man på bussen. Eller så gör man det i alla fall. Det är rätt många som bokar sittplats på tåget. Exakt hur många det är behöver man bara kliva ombord på tåget för att ta reda på. De säten där det sticker upp en vit pappersremsa ur en särskild hållare i ryggstödet är bokade. Möjligen är de bokade på den sträcka som man vill åka, eller så gällde reservationen en annan bit. Det är bara att luta sig fram och läsa på dem.

Oftast är det fritt fram i alla fall, för passageraren kan lika gärna ha valt tåget före eller efter, biljetten är densamma. F och B står för front och back, 23 B och 23 F är sätena mitt emot varandra.

Det hade mörknat när tåget nådde fram till Cardiff som speciellt för min återkomst bjöd på en extra lång taxikö. Till slut kunde jag dock knacka på dörren hos Gaz. En lång dag men den slutade trevligt tänkte jag och gjorde en mental notering att komma ihåg att skicka mejlet till festflörten.

9

4. Brains Bitter När jag vaknade morgonen efter konstaterade jag att vad än huset hade för brister på hygien- och designområdet så var det åtminstone varmt. Nu sov jag i och för sig i ett tjockt patagoniaunderställ. Det var en efterlängtad julklapp från pappa under min förra sejour i landet. När jag kom hem över jul och berättade hur jag frös trodde mina föräldrar att jag överdrev. Det var först när en kompis, som tagit sig igenom en vinter på Irland, förklarade att mössa var obligatorisk nattklädsel som de förstod allvaret och nackdelarna med englasfönster. Därför ägde jag nu förutom en expeditionsmässig pyjamas en två kvadratmeter elektrisk värmedyna (mammas bidrag). En värmedyna torkar snabbt de råfuktigaste sängkläder och är en livsnödvändighet för en komfortabel vinter i ett brittiskt hus.

Värmedynan låg därför i ett Sverigepaket på väg till Wales.

Helt i onödan om mitt framtida boende skulle visa sig vara lika varmt som första natten hos Squid. Tittade mig omkring i det kombinerade gästrummet och lagret. Jag låg mitt i rummet, på en bred futon som stått inbjudande färdigbäddad kvällen före. Förutom en bit omålad cement i ena hörnet var väggarna vita och lätt spruckna. Golvet saknade den obligatoriska heltäckningsmattan, istället kunde jag studera maskhålen i golvplankorna. Längs väggen ut mot gatan räknade jag in elva verktygslådor, alla rester från Gaz tid som cirkusdirektör. Det ena fönstret ståtade med en gardin på trekvart. Framför stod en bambuliknande växt som kanske var grön innan den senaste ägaren drog till Australien några år tidigare.

Den ljuvliga doften av nymalet kaffe avbröt min inspektion och lockade ner mig till köket. Efter frukosten bar jag upp 10

packpåsarna och Heffaklumpen. Var för sig, med hänsyn till den skrangliga statusen på trappan. Därefter var jag redo för en tur ner till Cardiff Bay med Gaz. På klassiska puben the Packet mötte vi vår tidigare kursare och min blivande chef Helen. Under MSc-utbildningen var det vi tre som oftast hängde ihop, delade litteraturtips, diskuterade teater som kommunikationsmetod, om färgvalet i en utställning påverkar vilka målgrupper man når och andra livets väsentligheter. En avsevärd del av dessa diskussioner ägde rum över en pint på the Packet. Nu firade vi vår återträff med varsin pint Brains Bitter.

Det är svårt att besöka Cardiff och missa Brains. Det finns runt 200 Brainspubar i södra Wales och anländer man till staden med tåg ser man den bruna skorstenen på långt håll.

Har man otur och vinden ligger på åt fel håll kan man få lite väl nära kontakt med bryggeriets odör.

The Packet hade bytt publik sedan sist men annars var det samma gamla soffor och samma gamla öl. ”Cheers! Å vad gott det är med en Brains igen, det var länge sedan!” ”Javisst, och vi sitter i exakt samma hörn som när vi firade att vi lämnat in avhandlingarna” sa Helen och tog en djup klunk ur glaset. ”Ja, och där satt vi när jag bjöd alla på en runda när jag fick jobbet som utställningsansvarig på Universeum i Göteborg” sa jag och pekade på bänken bredvid. ”Och där, längst in, spelade vi in scenen till vår video.” ”Den där vi skulle spela berusade rugbysupporters” flinade Helen. ”Och inte kom på något fiffigare sätt att få fram alla använda glas vi behövde som rekvisita än att köpa en massa öl och dricka upp” sa jag sarkastiskt. ”Ni var så snygga i ansikssmink” la Gaz till.

11

”Inte hälften så snygga som du i din akademiska dräkt, magister Gaz” retades Helen tillbaka. ”Det var tider det, men nu är vi återsamlade igen och kan skapa nya minnen” sa jag och försjönk i gamla minnen. Det där med Universeum var inte så kul att komma ihåg. Jobberbjudande försvann samtidigt som min kontakt försvann ur projektet. Men videon var desto roligare att minnas, den var ett moment i någon av delkurserna och ämnet var fritt.

I scenen på the Packet skulle vi spela att vi tittade på en rugbymatch under tilltagande berusning. Det var eftermiddag, puben var nästan tom och vi kom bara på ett sätt att få fram alla tomma och odiskade ölglas som skulle illustrera vårt gradvisa förfall. Problemet var kanske att även om detta var sista scenen i filmen så var det inte sista scenen i inspelningsordningen… Vi skulle in till stan efteråt (i bil) och filma hur tre utlänningar anlände till det främmande landet Wales, upptäckte att staden led av rugbyfnatt och hittade en hjälpsam inföding (Gaz) som kunde förklara spelets regler.

Efter den nostalgiska lunchen gav sig Gaz och Helen av åt olika håll. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och övergiven. Bitter över att bli utkastad till ett kallt och gråmulet land, borde det inte varit idioterna som fått gå och duktiga jag som fått stanna kvar? Sviterna från hejdåfesten och den långa resan hjälpte inte heller upp humöret. Innan jag totalt försjönk i självömkan grep jag mig an att studera effekten av den pågående operation skönhetslyft av Cardiff Bay. Vad som fyra år tidigare varit ett fallfärdigt ruckel med väggarna fulla med reklamaffischer var nu hem för en elegant indisk restaurang. Bra. Jag gillar curry. Och rivningskåkar må göra sig väldigt bra på foton i böcker om bortglömda platser men är inte lika roliga att passera varje dag. Jag promenerade ner till Norska kyrkan vars krav på berömmelse är att Roald Dahl är döpt i den, även om den då låg på en annan 12

plats. Eftersom jag varken läst eller sett Kalle och chokladfabriken brydde jag mig inte speciellt utan vandrade vidare.

HMS Richmond var på PR-besök och hade öppet för allmänheten. Skulle jag gå in? Stod på kajen och velade. Kanske hade jag redan uppfyllt min kvot av krigsfartyg när jag köade i timmar för att komma ner i Gotland när hon var på besök i Malmö? Jag köade för att få en skymt av de berömda Sterlingmotorerna. För de som inte känner till Sterlingmotorernas oerhörda fördel framför andra sätt att driva ubåtar så kan jag berätta att de är mycket tystare. Det har gjort ubåtar av gotlandsklassen populära på Natoövningar. Eller impopulära om du är kapten på en atomdriven ubåt och det är ditt uppdrag att försöka hitta igen den svenska ubåten. Mitt intresse för Gotland berodde nu mer på alla timmar jag tillbringat i U3, andra världskrigsubåten som står på Malmö Museer, och mindre på något generellt intresse för krigsfartyg.

Kände mig fånig som stod på kajkanten och velade så jag styrde med stockholmskt bestämda steg rakt mot landgången. Jag var ju i vanlig god ordning enda kvinnan utan varken vapenfetischistisk pojkvän eller båtintresserade barn i släptåg. Var nyfiken på hur britterna genomför sina PRövningar för flottan. Ganska tråkigt kom jag fram till och traskade raskt av igen. Ångrade raskt att jag övergav vad som faktiskt var tak över huvudet. Regnet hängde i luften och hamnområdet med bar himmel lockade inte så jag letade reda på en blå Bay Express in till centrum.

Bay Express är en inte helt igenom logisk busslinje. Det fanns redan tåg och vanliga orange bussar mellan hamnen och staden. Men dessa var förknippade med socialgrupp tre och politikerna insåg att turister eller barnfamiljer i medelklassen inte kunde förväntas nedlåta sig till att använda dessa. De riskerade ju att hamna bredvid någon fattig. Eller 13

muslim. Eller svart, fattig muslim. Hu! Politikerna skapade därför en fattig-svart-muslim-fri linje med små blå bussar som kör skytteltrafik. Till skillnad från de orange bussarna för de fattiga kan man betala med sedlar och få växel tillbaka. Resan är dessutom fem pence billigare.

Framme i centrum hoppade jag in på första bästa pub, vilket blev stora Prince of Wales. Torr och varm inväntade jag att Helen skulle sluta för dagen och ansluta. Dagens andra Brains Bitter smakade inte fullt lika bra som den första. Brains Bitter är en mellanbrun ganska besk öl. En gång i tiden användes namnet bitter för en ale som stannade på fat medan samma öl tappad på flaska fick etiketten pale ale.

Det var Helen som utbildade mig, hon är medlem i CA MR A – en organisation för ölnördar. ”Hur länge tror du att du stannar i Wales” undrade Helen.

Gissade att vad hon egentligen frågade var hur länge skulle jag bli kvar i hennes team. ”Jag vet inte.” Tack vare farmor har jag råd att ha lägenheten i Malmö stående tom i ett halvår. Så jag kan känna efter om jag ska flytta över hit för gott eller inte. Jag vill vara lite försiktig den här gången, när jag flyttade till Malmö sålde jag min kära trädgård för det lät så bra och så blev det bara skit. Egentligen vet jag inte om jag orkar flytta en gång till, men arbetsmarknaden i Sverige är kass, så det lutar åt att jag blir kvar här.

Helen verkade nöjd med svaret och vi övergick till att diskutera vår nya relation som chef och medarbetare. Skulle den fungera?

14

5. Techniquest Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science centre, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysikaliska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden.

Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science centre är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science centre uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratoriums ”Cook Book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer.

Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man ner till Cardiff Bay. Där huserar man nu i en specialrenoverad gammal verkstad.

Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millen15

niet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centre byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science centre”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika tjusiga gamla rävarna i branschen genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bland annat det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science centre är starkt beroende av besökarnas entréavgifter och inköp i café och butik. På Techniquest står dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka är att de är oerhört konsekventa och ser till att variera sig. De färgglada experimentstationerna är dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna är att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

Gruppen jag började i, Public Programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i 16

teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest.

När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter Techniquest troget.

Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest.

Under åren som gått hade han lagt sig till med skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över.

Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest har ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov, samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar.

Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.

17

6. Röda drakar Bostad, cykel, Internet och SIM-kort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt SIM-kort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha, men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff och redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang.

Betalade glatt SIM-kortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar!

Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål från Lush, var det verkligen nödvändigt?

Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på en liten fjuttig ynklig magnetremsa. Gjorde en mental notering att omgående frångå min 18

princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot the Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, det vil säga sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs med havregrynsmjöl, platta till och fritera?

Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med snirkel påskliljor, hjärtan och mer snirkel. De finns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda är värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj.

Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser. Enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det känns som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

19

Om kärleksskedarna är souvenir nummer ett från Wales så är nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken är själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten helt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck på självförtroendet var det sista jag behövde.

Det var mer än nog att magnetremsan på mitt visakort hade stendött. Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket. Min pappa ryckte ut, ringde Mikael på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått 20

ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade väl helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade dock vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Väl? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor.

Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara tvåtusen kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en returbiljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer.

En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret.

Vid sidan av jobbet och öler är olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skyltfönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet.

Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack 21

vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivarplaner i all ära, nu när jag flyttat till ny ort behövde jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behövde ett mål. Så nu hade jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? ”Jag vet, det är en lite för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, men man kan bryta ner den till några hypoteser.” Jag hade ett svagt minne av hypoteser från en påbörjad forskarutbildning. På den tiden trodde jag att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden. I en kurs läste vi en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen, eller om det nu var Kunskapen, och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man hade som hypotes att alla katter i världen var svarta skulle man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man hade rätt eller fel. Det var bättre att formulera sig så att det räckte med att räkna hundra katter och ifall man inte hittde mer än fem vita så var hypotesen fel och man hade därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Den exakt formuleringen var inte helt klar. Men om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden. ”Är det inte en helt fantastisk idé?” frågade jag medan Helens sambo reste sig upp för att hämta en till karaff med Crop Circle. Helen höll med om att dricka hundra öl lät som en synnerligen klok idé och erbjöd sig hjälpa till. ”Bra, då börjar vi direkt. Vad säger vi om Coronation?” ”God öl och nära hem” svarade hon.

22

”Den perfekta puben ska väl helst ha fler ölsorter, men jag håller med om att denna är god. Förresten varför heter den Crop Circle?” undrade jag samtidigt som Helens sambo fyllde på våra glas med gyllengul vätska. Helen berättade att bryggeriet Hop Back ligger i Wiltshire. Just i Wiltshire är crop circles, cirklar där säden vikt sig i cirklar, särskilt vanliga. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

En kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande, faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester. De passar ofta bra att besöka faktiskt. Under några stekheta julidagar i Prag 1990 var stadens kyrkor svala oaser från både kvardröjande kommunistbyråkrati och begynnande turisttingeltangel. I Sverige uppskattar jag de centralt belägna och alltid välstädade faciliteterna. Betalar glatt kyrkoskatt för att med gott samvete kunna utnyttja dem när nöden tränger på. Hur St Marys Redcliffes kyrkotoalett står sig vid en jämförelse kan jag faktiskt inte svara på, det blev aldrig av att jag provade.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kommer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung 23

Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr visade sig legenderna vara något överdrivna, när jag undersökte saken närmare. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträffats. En författare föreslog att historien bottnade i de franska och spanska krigsfångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand till glasbruken.

I parken runt kyrkan finns en grotta för hugade eremiter, St Johns eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.

7. Första lördagen Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger (som en illustration till varför det var offiffigt att fylla Hindenburg med vätgas).

24

Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets Science Communication-studenter. Studenterna betalade dyrt för en MSc-utbildning, samma som jag, Gaz och Helen gått, där presentationsteknik var en av de tunga delkurserna. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna.

Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public Programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville vi inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag själv suttit i samma sits, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att kroaten fick göra ett kortare gästspel om han lovade att hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min enda chans att göra ett bra första intryck kom närmare för varje steg. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag 25

påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad. ”Hur fick du jobb i Sverige?” Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av reda pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade 26

fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna.

Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen.

Gravitram var en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan.

När man vevade så roterade en Arkimedes-skruv inuti lådan. Den förde upp kulor av olika material till toppen och därefter rullade, studsade och föll de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan.

Beroende på vikt eller slump hamnade kulorna på olika banor och det tog olika lång tid innan de ramlade ner på botten igen. Gemensamt för dem var att det var mycket dongande och tjongande i klockor och strängar. Kul för den som vevade men huvudvärksframkallande för omgivningen.

Mellan vevandet övade jag på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning under fikarasterna. När fem-sex personer skojade med varandra i personalrummet, ja då hängde jag inte alls med.

27

8. Markiserna Butes Ett engelskt SIM-kort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv, men det hade varit mer användbart om numret varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste svara på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra utsikterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort.

Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som florerade på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orangesymbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra-fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde jag lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

28

SIM-kort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både hela fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel.

Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer – så klart – från ön Bute i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart bebos numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplåter släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys.

Men i den här historien är det den första och andra markisen som är av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor.

Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ännu bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nummer två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute West Dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute East 29

Dock, Roath Dock, Roath Basin, Queen Alexandra Dock.

En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger Bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på 1 miljoner pund undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (det var US Navy som storhandlade).

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger Bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

Sedan var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff.

Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten.

Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en 200-miljonerpunds-barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och 30

myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändig. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och 2,5 miljarder pund investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff Bay. Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många människor desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden hade jag maximalt råd med ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkade alternativet ytterligare ett jobb som en god idé.

31

9. Victoria & Albert ”Completed applications should be returned by Friday 26 January, and interviews will take place in London on 11 February.” Otroligt praktiskt att datum för intervjun stod redan i annonsen, tyckte jag. Kunde lägga en liten preliminär notering i min almanacka. Man vill ju inte vara svårbokad om man blir kallad till intervju, det kan ju verka som ointresse för jobbet, men samtidigt vill man inte behöva slå knut på sig själv för att vara på två ställen samtidigt. I det här fallet var jag rätt övertygad om att jag skulle bli kallad till intervju eftersom min CV matchade annonsen väl. Ja med ett stort undantag: önskemålet om flytande walesiska.

Min walesiska var lite skraltig. Å andra sidan var den inte avsevärt sämre än de två senaste innehavarna av jobbet som Regional Officer for Wales för the British Science Association, BSA. The British Science Association är en ärevärdig stiftelse som startades 1831 under det tungvrickande namnet the British Association for the Advancement of Science, av Dickens parodierad som ”the Mudfog Society for the Advancement of Everything”. Namnet förkortades först till BAAS och senare till the BA vilket alla utanför den inre kretsen associerade till ett stort flygbolag. Därför genomfördes efter många års diskussioner ett dyrt namnbyte till the British Science Association.

BSA startades som en motpol till Royal Society som ansågs för konservativt, centrerat till London och elitistiskt i valet av medlemmar. Det låg antagligen en del sanning i detta för på den tiden var de flesta medlemmar i Royal Society adelsmän, inte forskare. Det kan i och för sig bero på att bara personer med egen privatförmögenhet, en fru med 32

privatförmögenhet eller en beskyddare med privatförmögenhet, hade råd att ägna sig åt naturvetenskaplig forskning.

Vilket gjorde att vetenskapsman var synonymt med rik och rik betydde att man antingen var adlig eller var på väg att bli adlad.

Inför intervjun fick jag en uppgift: planera en tänkt medlemskväll med en viss budget. Ha! För en gammal Uppsalastudent med många poäng nationskunskap var detta en baggis. Intervjupanelen på tre personer såg vederbörligen imponerade ut av min powerpointpresentation, vilket inte var mer än rätt och riktigt. Brittiska intervjuer är annorlunda. Glöm frågor om civilstånd, personlighet, ålder eller fritidsintressen för att se om du passar in i mallen (spelar golf/jagar precis som chefen). Kan du jobbet? Kan du ge exempel på hur du hanterat liknande situationer tidigare?

Grattis, då har du rätt kompetens! Panelen följer en mall så alla sökande får samma frågor och svaren betygsätts efteråt.

När överraskningen väl hade lagt sig måste jag säga att jag föredrar brittiska jobbintervjuer. Ovanan gjorde att jag mest valde exempel från samma period i min CV, istället för att sprida ut och få med fler exempel. Förutom detta tyckte jag att jag hade bra svar på alla frågor. Eftersom mina referenser var imponerande var det med fjädrande steg jag efteråt promenerade över till Victoria & Albert museum.

På vägen messade jag Helen, kände att jag måste berätta hur duktig jag varit för någon. Jag studsade nästan fram i gångarna och hade svårt att koncentrera mig på utställningarna.

Victoria & Albert, V&A, är annars en favorit. Precis som de andra brittiska nationalmonumenten har de en solid grund att stå på med sina fantastiska samlingar. Men V&A presenterar dem dessutom på ett tilltalande sätt. I entrén plockade jag upp en karta med olika turförslag, där fanns både ”allt på en timme” för den stressade turisten och 33

gömda pärlor för återbesökaren. Karta kan behövas för att inte tappa bort sig för huset är onekligen stort. För några år sedan fick V&A pris för sina låneväskor. De innehöll kopior av föremål samt olika spel och lekar för att göra familjebesöket roligare. Man behöver inte vara fem år för att uppskatta att kunna ta i kopior av föremål. Eller provsova en kinesisk variant av kudde – en hård träbit. Därefter fick den utsirade lackprylen i glasmontern en helt ny innebörd.

Bara det att jag mindes att de hade kinesiska prylar på V&A överhuvudtaget, än mindre form och funktion på något av dem, berodde på att jag hade varit och klämt på innehållet i en ryggsäck.

Denna gång började jag i British Galleries, V&As basutställning. Och vilken utställning det var sedan! Rum efter rum med de mest fantastiska föremål varvade med sittplatser med extra läsning eller prova på rum. Vad sägs om att prova tidtypiska klädattrialjer? Jag stannade till framför en skärm, tryckte igång en video som visade hur den stora statssängen framför mig monterats ihop. Det var betydligt trixigare än jag hade kunnat gissa. Tekniken utnyttjas på V&A som ett komplement till utställningarna, inga interaktiva pekskärmar för skärmarnas egen skull. Jag var framförallt intresserad av kläderna och föremålen från Henrik VIII:s tid. Höll just på att läsa en romantisk kioskvältare om Anne Boleyns syster Mary. Enligt denna vederhäftiga källa var lillasyster Mary kungens älskarinna innan han mötte Anne. Det kunde vara hur det vill med det men boken fick en annan dimension när jag föreställde mig att Mary gled omkring i salar möblerade med saker ur montrarna. Kanske hade hon en klänning ur en annan monter?

Det visade sig vara strategiskt att jag började med British Gallery för efter en stund knastrade högtalaren till. Var inte helt säker men de kan ha sagt att de övre våningsplanen 34

skulle stängas. Bottenvåningen var dock öppen i ett par timmar till för det var onsdag och ”late night opening”.

Målgrupp 30++. Föredrag för de som ville förkovra sig och ett glas vin i den maffiga entréhallen för de som ville se och synas. Klart vinet och miljön lockade men det gjorde också Rafaels skisser till Sixtinska kapellet, gipsgalleriet – en skog av imponerande gipsavgjutningar av berömda statyer samt utställningen Fashion som gav mig en ny bild av mode.

Dagen efter fick jag ett glädjande telefonsamtal som förutom jobberbjudande också innehöll konstruktiv feedback på intervjun. Lönen var inget att förhandla om, den stod också i annonsen och var usel. Jag tackade omedelbart ja.

Två deltidsjobb gav mindre tid för pubprojektet och skrivande men det fanns ju kvällar och nätter.

10. Apelsinjuice Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BO ST AD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen lånat på sina kreditkort till konsumtion. Alla jag kände hade minst ett par kort för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare: när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet in till stan. Queen street var en krigszon vid stängnings35

dags. Sena shoppare med fulla kassar trängde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag lyckades jag klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags genom att halvspringa från jobbet. Fick fatt i en ask tamponger av ett nytt märke. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig kvällen efter av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg?

Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit ner från perrongen till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en 36

gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i obygden bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovade landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna.

Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ”jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina gjurjärnsljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnybar råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag hade tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut, men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning.

Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök med buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle 37

passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande!

Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare och fått mitt kvitto behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Efter detta var det kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Till fots visste jag alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Förutom att chaufförerna inte växlade var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence och så vidare beroende på antal zoner. Allt för att göra det extra smidigt för resenärerna.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: ”får jag följa med (och finns det omelett till mig)?”

Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var 38

kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt.

Vi åkte upp till Brecon Beacon, en nationalpark norr om Cardiff. Dimman hängde tung över kullarna men Gaz hade karta och visade vägen. Här och där lättade dimman och vi fick en magnifik utsikt över en damm. Plötsligt kom vi till något jag först trodde var en grotta, men den fortsatte in i berget. Det var helt kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen. Tack vare min medhavda pannlampa segrade nyfikenheten. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom ut torrskodda och inte alltför leriga.

Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till the Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på utflykten.

Det var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en 39

pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge folk och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och mött den långe kroaten med förkärlek för långa fysiklektioner i teatern. Julian undrade över namnet på en kille. ”Det kan väl inte vara hans riktiga namn?” ”Kanske inte, men det står så på hans namnskylt. Kanske är han amerikan?” svarade jag.

Julien småskrattade lite, killen var helt uppenbart amerikan.

Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för att lysa upp en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!

40

11. Svarta döden Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, desto värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillade det namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten.

De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare.

Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen aldrig någon som trodde på mig. Britter är övertygade om att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend”, är på det stora hela likvärda i betydelse.

Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, 41

som det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön.

Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, antingen cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-förmindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje–fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Vilket var lättare att äta än att laga. Tillbringade en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade.

Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Båda var ätliga visade det sig. Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo 42

med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både och. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikten att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!

43

12. Jakten på varmvattnet Mysteriet med Squids namn och rosmarinen var löst men ett viktigare problem återstod. Var höll varmvattenberedaren hus? Det lättaste sättet hade antagligen varit att fråga Squid eller Gaz. Men jag ville inte dra uppmärksamhet till det faktum att jag fortfarande inte hade tagit tag i boendefrågan. Jag försökte istället lite diskret hitta varmvattenberedaren på egen hand. Kollade alla uppenbara platser: i köket, under trappen, i närheten av badrummet. Kammade noll. Det borde vara en ganska stor grej så jag tyckte att den borde vara hyfsat synlig. Nu var det kanske inte så väsentligt var själva tanken stod, den kanske låg gömd på vinden, men var höll själva kontrollpanelen hus? Den var betydligt viktigare, men dessvärre betydligt mindre och extremt väl dold.

Kontrollpanelen styrde när vattnet värmdes upp. Den var programmerad enligt något veckoschema så att det fanns varmt vatten i kranen och elementen en stund på mornar och kvällar. Orsaken till att varmvattenberedaren bara var på lite nu och då var såklart att det kostade skjortan att värma upp vattnet. Eftersom värmen sedan susade direkt ut genom englasfönstren var det ingen idé att ha det på när ingen var hemma. Åtminstone var det så britterna var lärda.

Jag hade mina dubier men kostnaden var orsaken till att jag inte frågade rakt ut utan letade efter kontrollpanelen för att smygvärma mig lite vatten.

Det fanns flera hygienrelaterade skäl till min jakt. Diskning underlättas av varmvatten och varmvatten förvandlar element från istappar till värmekällor. Det senare var komforthöjande men också väsentligt för mina underkläder. Någon torktumlare eller torkskåp fanns inte utan efter tvätt häng44

des alla kläder på ställningar som i sin tur hängdes på elementen. Var elementen varma torkade tvätten snabbt och allt var frid och fröjd. Var elementen å andra sidan kalla så förvandlades den rena tvätten sakta men säkert till en fuktig sur massa. Den sura lukten var sedan lögn att bli av med.

Inte ens en extra lång tvätt med förtvätt i 90 grader kunde ta bort lukten helt. En frottéhandduk var nästan chanslös att torka varken med eller utan varmvatten i elementen. Och en sur frottéhandduk sprider doften till den som använder den. Därav min vurm för riktigt tunna handdukar, en lyx som omfattade ynka två stycken, inköpta på Habitat för flera år sedan. Försökte köpa fler men de hade utgått ur sortimentet och ersatts med frotté. Vilket fick mig att fundera över om majoriteten av hushållen var bättre utrustade med torkmöjligheter eller om britterna i gemen torkade sig på sura frottéhanddukar och helt enkelt saknade luktsinne?

Den sista anledningen till min jakt var drömmen om ett varmt härligt bad. På mornarna fanns det visserligen varmt vatten, men med tre personer på ett badrum vågade jag aldrig ockupera rummet för något bad. Dusch saknades så jag vaskade bara av en kroppsdel i taget under kranen. Men någon gång när jag varit ensam i huset hade jag gärna badat.

Nu hade det inte hjälpt om jag så hittat reglaget. Det krävs framförhållning också. Något jag lärt mig den hårda vägen.

Det var i mitt förra brittiska hus. Jag hade varit ute och joggat, överraskats av en regnskur och kom hem iskall in i märgen. Drömde om ett ångande hett bad för att tina upp.

Satte på kranen i badrummet och kände på temperaturen.

Jodå, det var ok. Hämtade en brusande badbomb och en pocketbok i sovrummet. Återvände och stoppade handen under kranen. Isvatten! En eskimå skulle känt sig hemma.

Kände på vattnet i badkaret, fesljummet. Vad göra? Vänta ett par timmar tills det iskalla vattnet i varmvattenberedaren 45

värmts upp? Bada i det snabbt avsvalnande halvfulla karet?

Kunde man möjligen bättra på det redan upptappade vattnet? Vattenkokare ska ju vara både snabba och energisnåla och hur mycket hundragradigt vatten krävs egentligen för att kompensera för isvattnet och ge ett lagom varmt bad?

Försökte mig på ett överslag, x gånger två liter hett vatten + y liter fesljummet vatten ska bli x+y liter badvatten. Det blev för komplicerat, jag provade istället. Började springa fram och tillbaka mellan köket och badrummet. I det aktuella huset fanns köket på bottenvåningen och badrummet på ovanvåningen, så det blev många varv i trapporna.

Volymen på en vattenkokare är ynkligt liten i förhållande till ett badkar kan jag rapportera ifall nu någon undrade. Efter tio-femton rundor gav jag upp. Badvattnet måste ha svalnat i ungefär samma takt som mitt tillskott för det blev aldrig varmare, men jag blev varm av allt springande.

Efter denna upplevelse skaffade jag kort på ett gym. Där hade de duschar med oändligt med varmvatten. Kanske inte en dum lösning nu heller, för jag hittade aldrig kontrollpanelen till varmvattenberedaren.

46

13. Tidvatten Först rosmarinhäck och sedan gymkort, den långa listan hade utökats snarare än betats av. Jag tänkte att det mesta borde gå att surfa fram, vad jag behövde var ett Internetabonnemang. ”Självklart, vad har du för telefonnummer?” säljaren på kundtjänst var idel hjälpsamhet. ”Jag har inget fast telefonnummer, jag flyttar omkring, datorn är bärbar.” ”Men vi måste ha ditt telefonnummer” envisades säljaren. ”Men jag vill inte ha ett abonnemang knutet till ett fast telefonnummer, jag har en laptop, jag vill kunna använda den på många olika ställen.” Detta alternativ fanns visst inte i säljskriptet. Jag försökte återigen förklara vad jag sökte. ”Ja, får jag bara ditt telefonnummer så fixar vi ett abonnemang direkt.”

Jag gav upp punkten Internet tills vidare och promenerade iväg till jobbet. Jag hade inte gått många steg innan pappa ringde. Efter samtalet lovade jag mig själv att hädanefter bli en bättre människa, att alltid lyssna på vad den som ringer har för ärende. Detta löfte skulle även gälla pappa. Bara för att pappa i allmänhet ringde när han satt i bilkö, promenerade till bilen, satt på Arlanda, körde bil eller samtliga av dessa, så behövde det ju inte vara så att han inte hade ett dugg på hjärtat.

Pappa försökte nå mig redan dagen före. Då satt jag på Tut’N’Shive med Gaz, Squid och deras kompisar Andy och Tim. Egentligen var det grabbarna som träffades, jag tog bara vägen förbi och tjôtade lite. Var på väg hem från Sainsbury’s med en kasse med färskvaror, så jag kunde inte stanna länge. I slutet av min första pint Abbot plockade jag upp telefonen för att bedöma hur lång tid som förflutit.

47

Upptäckte att den ringde, displayen avslöjade att det var pappa och att jag redan hade fyra missade samtal. Suck, hade han så tråkigt? Snäste av honom och bad honom ringa vid något bättre tillfälle.

Bättre tillfälle var när jag hade tid att slå ihjäl, som när jag satt på en flygplats eller väntade på någon trist buss. Detta hade pappa faktiskt lärt sig (han var inte helt obildbar) och det var därför han ringde när jag promenerade till jobbet.

Han frågade hur läget var och jag beklagade mig över bostadssituationen. Pappa föreslog att jag skulle köpa en begagnad bil för ökad frihet, då kunde jag ju flytta till en billigare adress utanför Cardiff. Jag blev inte ett dugg tacksam för att han försökte vara konstruktiv, jag ville ju mest gnälla av mig (pappa hade en del kvar att lära). Påminde pappa att de kör bil på fel sida av vägen i Wales. Hade provat en gång. Min kompis Mandy skulle åka några veckor till sina föräldrar i Zimbabwe och erbjöd mig att låna hennes (skrot)bil. Innan jag tackade ja till detta generösa erbjudande ville jag provköra, vilket jag gjorde på väg hem från puben (väl valt tillfälle). Jag insåg då att det var väldigt mycket bil kvar på vänster sida, att jag som var bortskämd med att bara köra fabriksnya bilar nog skulle hålla mig till det, att alkohol och bilkörning inte hörde ihop och att bussarna nog inte var så illa i alla fall. Förutom dessa argument upplyste jag pappa i tydliga ordalag att ifall det inte ens går att skaffa ett Internetabonnemang ville jag inte ens tänka på hur trassligt det skulle vara att skaffa en bilförsäkring.

Efter att vi hade pratat upp en smärre förmögenhet i detta ärende övergick samtalet till status i Sverige. Pappa, mamma och lillebror Fredrik var samlade i Tänndalen för tio dagars finslipning av Vasaloppsformen. Direkt när Fredrik anlänt hade pappa och han gett sig ut på en liten premiärtur t o r Skarvruet. De fina spåren från i julas var helt borta, de hade 48

förvandlats till isgata. Isiga spår är snabba spår (precis det man önskar sig i Vasaloppet) och underbara så länge de är horisontella (vilket Vasaloppet i princip är). Men det går inte att åka skidor från stugan utan att drabbas av någon backe. Enligt spårguiden var spåren bara ”kuperade”. Vet inte riktigt vem målgruppen för den guiden var men om man översatte till vanlig svenska betydde kuperat att platta partier fullständigt saknades. Pappa hade plogat hela vägen nerför en av de backar som var så beskedliga att de inte ens omnämndes som backar i guiden. Nedanför backen svängde spåret, en jämförelsevis beskedlig sväng, men här lyckades han inte riktigt hålla sig kvar i spåret utan brakade rakt fram i tangentens riktning. Ena skidan fastnade i en snövall, det knakade till och så var det benet av. Vilket betydde att jag, min bror och faster fick ställa in oss på att skida i fädrens spår utan pappa i år.

Samtalet med pappa ledde till ökad flit vad gäller styrketräning med futonen som tjänstgörande yogamatta. Saknade för ett ögonblick mina rullskidor. Det var ett mycket kort ögonblick, sedan mindes jag exakt vilken uppmärksamhet jag väckte när jag åkte runt på en asfalterad stig i Victoria Park för några år sedan. De sista varven hade jag följe, eller snarare följde, en tjej på cykel. Hon tyckte att jag behövde någon som cyklade före och gjorde plats genom flitigt plingande på ringklockan.

I år satsade jag på långpromenader istället. Promenerade ner till stationen och bad om en retur till Penarth. ”När vill du åka till Penarth?” ”Med nästa tåg.” ”Det går imorgon.” ”Ehh, imorgon?!” Tackade för mig, gick istället tvärsöver till busstationen och spanade in busstidtabellerna istället.

49

Penarth ligger och klamrar längs en klippkant med utsikt över havet en knapp mil från Cardiff . Det är en sömning före detta badort packad med viktorianska jättevillor. På strandpromenaden finns en pir från 1894 med en turistinformation (stängd) och glasskiosk (öppen) inrymd i en paviljong i engelsk-indisk stil. Från piren kan man till vänster se barriären som gjort insjö av Cardiff Bay och till höger se hela strandpromenaden.

Den steniga stranden lockade. Innan jag vågade mig ner iakttog jag noggrant vattnet en stund, var tidvattnet på väg ut eller in? Jag hyste en hälsosam respekt för tidvatten. Den minskade inte av att jag nyligen sett på BBC att 23 kinesiska musselplockare drunknat i Morecambe Bay när de överraskades av tidvatten. Deras död avslöjade dessutom att de arbetade med svarta slavkontrakt, något som inte direkt minskade harmen i media. På Penarth strand promenerade en hel del personer men jag vågade inte lita på att de hade koll. Efter en stund var jag säker på att vattnet var på väg ut. Även om mina kunskaper om tidvatten var lite luddiga, visste jag åtminstone att om det var på väg ut, dröjde det lång tid innan det kom forsande tillbaka igen.

Det blåste friskt och jag var snart ensam på min strandremsa, på ena sidan hav, på den andra tornade höga vita och rosa klippor upp sig. Det är den plats i världen där man kan se mest rosa alabaster utan grävskopa eller dynamit.

Vackert, men allt annat än stabilt, så jag höll mig en bit ifrån klipporna för att slippa närkontakt.

Efter en timme hade jag inte kommit ett dugg närmare Lavernock point, där Marconi 1897 tog emot världens första radiomeddelande, sänt från Flat Holm fem kilometer därifrån. Att vända var, och är, något som inte riktigt ingår i min portfölj, då får man ju bara se samma sak igen. Så när jag såg de hoprasade resterna av något som kunde ha varit 50

en brygga, eller en trappa, bestämde jag mig för att se om det gick att ta sig upp. De första stegen var lätta, sedan blev det värre. Det fanns inga steg, inga stenar, bara hal lera.

Funderade på vad jag gett mig in på, men att vända var nu omöjligt. Slyet såg starkt ut och jag drog mig sakta uppför.

Svettig, skakig och lättad nådde jag krönet och möttes av ett staket. På andra sidan staketet kunde jag se en bit gräsmatta, en asfalterad bred gångväg, mer gräs, en bilväg och sedan en rad med pampiga hus. Jag hade hittat Penarths berömda klippromenad. Klättrade över staketet så snabbt och nonchalant som möjligt och dokumenterade som hastigast skylten ”Access to the beach from this point is extremly dangerous and anyone doing so could fatally injure themselves.”

Några ynka höjdmeter och över ett staket, och jag hade hamnat rakt in i en annan värld. Från att ha vandrat runt i isolerad ensamhet med elementen hade jag nu hittat södra Wales samlade befolkning. Dessutom verkade det pågå en modeparad av något slag. Jag tittade ner på mina inte alltför rena kläder och sände en längtansfylld tanke ner mot stranden igen. Eftersom jag kände mig grymt malplacerad vek jag av. Gick förbi enorma stenkåkar, en del fortfarande privatbostäder för miljonärer medan andra såg ut som vårdhem för bättre bemedlade pensionärer. Bredvid busshållplatsen hittade jag ett halvtrendigt fik (jag kunde minsann variera mig och utvärdera annat än pubar). Det fanns mycket på menyn som lockade, speciellt som jag var småhungrig. Men jag var ekonomisk och nöjde mig med att läppja på en utmärkt cappuccino. Bläddrade i McCarthy’s Bar, en bok som någon tidigare gäst på Railway street hade lämnat kvar i gästrummet. Boken handlar om Pete McCarthy som reser runt Irland och dricker Guiness. Kanske jag borde arkivera deckaren och skriva en bok om en kvinna som cyklar runt Wales och provar ale istället? Jag var 51

så himla nöjd med min idé, och min stora sparsamhet på caféet att jag på vägen hem sprang inom både Waterstone’s och Lush och satte sprätt på 25 pund.

Tillbaka på Railway street berättade jag om mina strapatser i Penarth över en vegetarisk take-away balti. ”Du missade en helt fantastisk pub. Hade du fortsatt längs stranden hade du kommit till Blue Anchor” berättade Squid. ”Å nej, det var ju f-n också” svor jag. ”Men brann inte den ner häromdagen, hörde nå’t på radion” sa Gaz. ”Vilken tur, ja inte att den brann ner men då behöver jag inte gräma mig.”

När jag senare konsulterade en karta undrade jag om inte Squid hade rört ihop pubarna. Hade jag fortsatt längs kusten hade jag kommit till Swanbridge. The Blue Anchor däremot låg i East Aberthaw, flera kartblad bort. Men eventuellt hade Blue Anchor varit värd vandringen. Eller vad sägs om stråtäckt gammaldags stenstuga, anor sedan 1380 och ett ölutbud känt vida omkring?

52

14. Dolly & Dylan Många och långa långpromenader kunde behövas i parti och minut, inte bara för vasaloppsformen utan även för kaloribalansen, för så värst hälsosam var inte min nya brittiska livsstil. Luncherna var värst. I början gick jag till TQs café och handlade en grillad panini sprängfylld med smält ost. Senare hittade jag ett café i Cardiff Bay som sålde sallad. Nyttigheten stannade dock vid namnet, allting bestod av röror och alla nyttiga ingredienser var insvepta i antingen olja eller majonnäs. Jag behövde bara se mig om bland kollegorna för att hitta avskräckande exempel. De som passerat studieåren var övervägande överviktiga, för att inte säga feta. Jämfört med hur en del av dem såg ut för några år sedan var det tvåsiffriga viktuppgångar vi talar om, även i kilo räknat. Jag tippade att svängen förbi puben på vägen hem från jobbet var en tungt bidragande orsak. Det heter inte ölmage för inte, någon som hört talas om temage?

Te var något som det dracks stora mängder av på jobbet.

Jag upptäckte en fördel med de strikta hierarkierna i samband med tedrickandet. Visst var det en aning ovant, att på en så pass liten arbetsplats, vara tvungen att tänka i en strikt pyramid. Ville jag få fram ett budskap till högsta chefen fick jag vackert be min chef som bad sin chef, som…

Men dessa strikta uppdelningar verkade åt båda hållen.

Hade man som jag väl klättrat upp från det lägsta pinnhålet, att arbeta ”i grönt”, behövde jag inte ödsla energi på att bevisa för någon att jag inte var ”gröning” längre, det visste alla. I Sverige riskerar man som kvinna hela tiden att stämplas som sekreterarämne, om man är det minsta vänlig och hjälpsam (exempelvis hämtar te till sina kollegor).

53

På Techniquest hade alla en tydlig roll och med den följde tydliga befogenheter och begränsningar. På lördagarna var jag t ex ansvarig för programverksamheten. Jag var inte ansvarig för gröningarna, det fanns en supervisor för detta.

Jag var inte ansvarig för utställningarna, det fanns en jourkille från verkstaden för att se till att de fungerade. Men det var mitt ord som gällde om vem som skulle säga vad i teatern. Ville Sam och Rhys inleda Cool Science med solglasögon, var de först tvungna att få mitt godkännande. Att utvärdera och coacha de som körde showerna var den roligaste arbetsuppgiften. Det tråkigaste var när något gick sönder eller tog slut. Mina möjligheter att reparera var högst begränsade, så gick något sönder fick jag anpassa manus så att showen fungerade utan. Första veckorna hände inget värre än att bananerna tog slut, vilket åtgärdades med en tur till närmaste SPAR. Ett par turer och jag lovade mig själv att min sommarshow skulle vara fri från förbrukningsartiklar. Bananerna? De lades i flytande kväve tills de var så stelfrusna att de kunde användas som hammare. Rosor, chips, engångshandskar och gummislangar är andra saker man kan lägga i flytande kväve för att illustrera vad kyla gör med olika material.

Kunde det verkligen räknas som jobb att leka med flytande kväve eller var det en hobby? Lönen antydde hobby, trots att alla i teamet hade dubbla examina. Kanske förutsätts åtminstone en av följande, privatförmögenhet eller äkta man med ”riktigt jobb”? Men jag jobbade åtminstone inte gratis. Trots lönenivån var kön in i branschen lång. För nyutexaminerade utan arbetslivserfarenhet återstod att arbeta gratis som voluntär för att komplettera CV:t. Erbjudanden om voluntärmöjligheter dök med jämna mellanrum upp. Undrade vad svenska fackföreningar skulle säga om de villkoren? Eller om att söndagen var min enda arbetsfria dag? Det kompenserades kanske av att jag hade sovmorgon 54

till nio de övriga sex dagarna. Arbetstiden var 9 am till 5 pm, precis som i Dolly Partons 9 to 5. Det blir, om man räknar bort en timmes lunch, sju timmar per dag. Sju timmars arbetsdag var absolut att föredra framför åtta, det gjorde att jag fick mer tid över till mina olika fritidsprojekt.

Tyvärr hade britterna inte fattat finessen med flextid ännu.

Alla började 9.00 prick och det gjorde kösituationen helt kaotisk då alla skulle fram med sina bilar till ett och samma klockslag. Jag införde dock raskt en alldeles privat flextid med Helens goda minne. Hon hade varit chef tillräckligt länge för att vara mer intresserad av resultatet av arbetet än exakt när och var det utfördes. Min andra chef Julian satt i Oxford och vad han inte visste om, kunde han inte må dåligt av. Dessutom mixade jag de båda jobben och var jag inte på plats på kontoret, kunde det bero på att jag var ute i något fullt legitimt ärende i någon obefolkad avkrok av landet.

I Wales finns befolkningen i söder eller norr medan mitten består av nationalparker och fårbeten. Cardiff, eller Caerdydd på walesiska, blev Wales huvudstad 1955 (bra TP kunskap). Det var inte alls givet att det var Cardiff som skulle bli huvudstaden, hade tävlingen avgjorts 100 år tidigare hade Merthyr Tydfil mitt i koldistriktet varit en vinnare, och i grannstaden Swansea känner man sig nog fortfarande förbigångna. Längre norrut har Wrexham, Aberystwyth och Machynlleth alla större historiska meriter än Cardiff.

Cardiff har störst befolkning men jag misstänkte ett annat skäl. Cardiff var helt enkelt den stad som var lättast att ta sig till från London. Denna teori grundades på erfarenheter från några resor i landet i och utanför jobbet.

55

Efter jobbet fortsatte jag att testa pubar (arbeta på ölmagen).

Närbelägna Eli Jenkins hamnade dock inte på min tioitopplista. Ölutbudet var mediokert (Brains Bitter hade misst sin charm) och belysningen inte inbjudande. Namnet Eli Jenkins kom från en invånare i den lilla walesiska sjöstaden LLaregyb (tips, läs namnet baklänges). Jag har aldrig besökt LLaregyb, det är inte lätt för den finns inte med på några vanliga kartor, utan är en del av radiopjäsen Milk Wood, ett verk av den walesiska nationalskalden Dylan Thomas. Hans minne och skrivarstuga vårdas ömt i Swansea, fast han bodde större delen av sitt inte alltför långa liv i London.

Eftersom hans liv kortades av flitigt intag av ädla drycker är det på något sätt passande att en av hans figurer lever vidare i ett pubnamn.

Eli var favoritstället för kontorspersonalen på TQ, det var på Eli de samlades när det var dags för hejdå-öl. Jag tänkte att det var säkrast att vara social när man var ny på jobbet så jag hängde på även om jag aldrig träffat föremålet för avfirningen tidigare, en irländska som på oklara grunder fått sparken från ekonomiavdelningen. En populär teori var att orsaken var att hon var för trevlig mot resten av personalen.

Jag hade ont i halsen så jag skulle bara dricka en snabb öl.

Men när jag såg den långhåriga amerikanske studenten komma in kom jag plötsligt ihåg den välkända sanningen att man inte kan dricka en ynka liten pint, den kan känna sig ensam i magen. Det var säkrast att dricka två och samtidigt passa på och bjuda de tre studenterna: W, Katie och Sav. Sav, eller Savita, är en superambitiös kanadensiska med indiskt påbrå som kryddar varannan mening med ”awesome”. Katie, en smal engelska med ett enormt blont hårsvall hyrde samma rum som jag gjorde när jag studerade.

Samma bostad, samma utbildning, klart vi hade mycket att tala om. Så mycket att när W och Sav skulle gå vidare för att äta bjöd jag raskt in mig själv. Vi gick till ett av deras favo56

ritställen, en indisk restaurang i Grangetown. Indisk som i indisk, inte curry, som är ett brittiskt kök med avlägset släktskap med indisk mat. ”Kolla, alla kockarna är män, hit ska jag ta mammas släkt om de någon gång kommer på besök” sa Sav, vars indiska släktingar tydligen led av vanföreställningen att matlagning var strikt kvinnogöra. ”Jag önskar att du kunde lära mig din mormors veganrecept, jag behöver inspiration” suckade W. ”De har tyvärr inte nedärvts genetiskt” förklarade Sav. Hon berättade också att hennes mamma bara var vegan när släkten såg på. ”Varför är du vegan?” undrade jag nyfiket.

Detta ledde till en diskussion om vad som är väsentligast: omsorg om djuren eller omsorg om planeten. Jag argumenterade att skinnskor och päls var biologiskt nedbrytbara produkter gjorda av förnybara resurser. W höll inte med.

Ingen övertygade den andra men det var mindre väsentligt.

Min förkylning var bortglömd, det viktiga var att jag fick lyssna på hans helt underbara dialekt medan han la fram sina argument. Accenten var lite lätt halvsläpig. Inte riktigt Mellanvästern, utan något mitt emellan Kaliforniskt hurtig och New England-stroppigt. Han såg ut som den fulländade hippin med sitt skägg, långa hår och ärr efter piercingringar. Detta råkade vara raka motsatsen till mitt mansideal, men han var så fruktansvärt charmig att jag blev alldeles knäsvag. Tyvärr visade mina subtila efterforskningar (hur gammal är du?) att han var 23! Tjugotre! Får man verkligen vara så ung? Han såg minst 28 (= lovlig) ut.

57

15. I fädrens spår ”Du har öroninflammation.”

Tack, tack doktorn, det hade jag nästan listat ut på egen hand men jag är glad att du instämmer. Om jag nu hade haft några som helst tvivel efter en vecka med allt högre feber och smärtor så skingrades de på flyget till Sverige.

Ajajaj. ”Du kommer att få en plågsam flygning” spådde mamma, när jag pratade med henne före avresan. Detta överraskade mig. Hade inte tänkt på detta med tryckförändringar. Början av resan gick bra och jag tänkte att jag hade bevisat att mamma hade fel, vilket alltid är en trivsam tanke. Men sedan började planet gå in för landning. Det var inte roligt.

Det var bland det värsta jag varit med om. Hur lång tid kan det ta för ett plan att ta sig ner på Kastrup? Oändligt med tid, tydligen. Jag satt i min mittstol totalt avskärmad från omvärlden. Trodde länge att jag hade blivit totalt döv. ”Ta det lugnt i några dagar.”

Javisst doktorn. Självklart. Jag är känd för att alltid lyssna på vad andra föreslår. Vad definieras som lugnt egentligen?

Tänkte att det var säkrast att inte fråga. Var osäker på om en liiiten skidtur mellan Sälen och Mora verkligen räknades som att ta det lugnt.

Var det någonsin lämpligt att bli sjuk? I alla fall inte om man trodde man var oersättlig, ignorerade alla tecken och förutom pubprovning på kvällarna hastade mellan mötena.

Måndag: National Museum för att diskutera den lokala invigningen av National Science Week, som skulle äga rum där några veckor senare. Tisdag: London, möte med chef Julian och med BSAs skolavdelning. Onsdag: Graduate Centre på Cardiff University för planering av workshop.

Torsdag: tåg, buss, flyg (det plågsamma), tåg och buss.

58

Hemma i Malmö blev det ett sent glas vin med Marika vars röda hår blivit både kortare och ljusare sedan avskedsfesten.

Mina krukväxter, som Marika pysslar om, frodades medan den enda kampfisken som överlevde adjöfesten hade gått hädan.

På fredagen stod det fikaturné i Göteborg på schemat.

Denna plan fick modifieras till förmån för besök på citykliniken och apoteket. Penicillinet skulle ge full effekt efter tre–fyra dagar, synd att Vasaloppsstarten då bara var 44 timmar bort. Men man ska aldrig ge upp på förhand tänkte jag och hoppade på kvällens sista Swebus från Malmö till Göteborg. I Göteborg övernattade jag på lillebrors soffa och gjorde honom sällskap till Heden och IK Sterns bussar mot Mora på lördagsmorgonen.

I Mora, av alla ställen på jorden, var det urskoj att umgås med pappa (på kryckor), mamma, morbror, faster och bror.

För att inte tala om hunden Lukas, min allra käraste fyrbenta träningskompis. Mamma tyckte det var att kasta pengar i sjön att lämna in mina skidor för en 600-kronors vallning, men hon har känt mig ett bra tag och var vis nog att hålla dessa tankar för sig själv. Jag hade inte gett upp.

Dessutom hade jag en viktig funktion att fylla. Vasaloppet handlar om att ålderskrisande 08:or ska bli mjölkade på pengar för att hålla Moras föreningsliv och handlare flytande ett år till.

När väckarklockan ringde 02.30 söndag – öhum – morgon mådde jag bättre än på flera veckor. Jag drog på mig underställ, tajts och anorak och hängde på faster, lillebror och resten av IK Stern till Berga by. Pappa tyckte jag var galen, hotade med framtida hjärtproblem och var redo att binda fast mig, men det är svårt att fånga någon när man själv hoppar på kryckor. Jag lovade dyrt och heligt att inte förta mig utan bara glida lugnt och stilla en liten bit.

59

Nu var det ishårda spår så utan att anstränga mig ett dugg gled jag iväg. Hittade lillebror i Smågan. Gissa om han var förvånad över att jag var där före honom. När vi kom till Mångsbodarna och mötte vår hejarklack vägrade jag att kliva av, det var ju fortfarande hur härligt som helst. Inte heller i Risberg var jag beredd att stiga av men när vi närmade oss Evertsberg började det gå lite tyngre. Eftersom jag hade tagit det så lugnt hade skidspåren successivt försvunnit och med dem skidglädjen. Till föräldrarnas stora lättnad hoppade jag av loppet där.

I Mora väntade en ljummen norsk pilsner, årets mest välsmakande öl utan konkurrens. Vi delade den på tre, jag, lillebror och faster liggande i sovsäckarna. Traditionen att ta med sig after ski-öl startade året efter att vi misslyckats med att hitta ett enda öppet etablissemang i Mora. Dessutom halkade jag omkring i snövallarna i det tvärstängda Mora med Birkenstock på fötterna. Min väska med ombyteskläder – och vettiga skor – hade hamnat på villovägar.

60

16. Charlie När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. ”Behöver du fortfarande någonstans att bo?” Jag trodde knappt mina öron och tittade på mobilen. Jo, det var till mig det ringt. Jag kunde inte annat än medge att den inte helt oväsentliga detaljen boende förtfarande återstod att ordna. ”Min farbrors fru har ett rum. Hon är änka och tycker att det är lite ensamt.” ”Var ligger det?” ”Glenys är väldigt lätt att ha att göra med och huset är fint. Det finns ett conservatory, trädgårdsmästare som sköter om trädgården och en städerska” svarade Jen och undvek min geografi-fråga. ”Det låter ju helt suveränt” svarade jag glatt. ”Det ligger i Fairwater. Men det finns bussar och du kan få låna min cykel tills du köpt en egen.”

Hmm, jag kände att Jen verkligen ville rädda mig från ungkarlarna på Railway street i Splott. En bostad med städtant lät ju inte fel, men Fairwater, det var dåliga nyheter. Det är en av de fiiina förorterna en bra bit från jobbet. Hur skulle jag göra? Jag hade vant mig och trivdes med Gaz och Squid.

Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns det på 1980-talet ett lokalt skämt. ”Det värsta som kan hända är två veckors semester.” ”Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?” ”Två veckors semester i Splott.”

För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett 61

minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VMfinalen i rugby 1999. Den spelades på Cardiff Millenniumstadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans kompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa och så vidare. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna, även om jag aldrig träffat dem tidigare. Efter ett antal pubar började någon prata lite hemlighetsfullt om en viss Charlie, var jag intresserad? ”Jajamänsan!”

Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott.

Jag blev ohyggligt besviken när ingen lång attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, ett vitt pulver var inte alls lika intressant.

Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Jens farbrors änka i Fairwater. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fanns det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

62

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

När Jen ringde och erbjöd mig rummet fick jag intrycket av att det var någon tid sedan farbrodern dött, men när jag flyttade in var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen. Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus?

Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Det slutade med att jag satte mig i gästsoffan i vardagsrummet och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. ”Vilka pubar ska jag besöka häromkring?” frågade jag entusiastiskt.

63

”Häromkring finns inget för dig, det är bara pubar för äldre herrar” svarade Glenys avfärdande.

Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en så kallad power shower. Ordet power kan ge associationer till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen. Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis.

Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran Agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller 64

utan Agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 kronor för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, är sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blir inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman.

Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början. Numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén, i Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.

65

17. Hollywood Min enda erfarenhet av Aga-spisar härstammar från ett par nätter i Edinburgh under Edinburgh Science Festival, världens största och bästa vetenskapsfestival. En av de många unga vetenskapskommunikatörer som jobbade det året var australiensiskan Maggie, och det var henne jag hälsade på.

Före festivaljobbet arbetade hon några veckor på Techniquest och hyrde då ett rum i samma hus som jag. Det var Maggie som introducerade mig till varmvattenflaskans värld. De var så självklara att ingen britt ens kom på tanken att nämna dem. Den berömda frasen: “Continental people have sex life; the English have hot-water bottles” skrev ungerskfödde George Mikes i How to be an Alien. Boken publicerades redan 1946 men jag hade inte läst den när Maggie frågade om hon skulle handla en vattenflaska till mig också. Jag svarade ja, fast jag inte hade en aning om vad hon pratade om. Vattenflaska? Menade hon en sådan där grön flaska som man fyllde med vatten från fjällbäckar när jag var barn? Varför inte bara använda en vanlig petflaska vilken som helst? Hem från stan kom Maggie med en lila platt plastgrej. Jag måste sett ut som ett fån för hon förklarade att man skulle fylla den med varmvatten och lägga den i sängen. Första natten lärde jag mig att det var viktigt att skruva fast korken ordentligt. Detta var före den elektriska värmedynan gjorde entré i mitt liv och vattenflaskan kunde förpassas till kuriosaavdelningen.

Jag kom att tänka på Maggie när jag var på Atlantic wharf i Cardiff Bay med Gaz. Maggie och jag brukade gå till ett trevligt fransk café med överkomliga priser och en trevlig australiensisk servitör. Det caféet var nu borta. Jag och Gaz gick istället till Hollywood bowl. ”Förr hade de bryggeri i puben och gjorde eget öl.”

66

”Vad synd att de slutat.” Jag tittade mig omrking i puben som nu följde standardformat 1a (trist). ”Men kul se dig igen, det var ett tag sedan.” ”Ja jag har varit upptagen, håller på och sätter ihop en CD med bilder och utvärdering från science cirkusen.” ”Attans synd att jag inte fick över er till Malmö.”

I den förra uppsättningen var en av artisterna svensk. Därför försökte jag, men misslyckades med, att övertyga min dåvarande chef att ta cirkusen till Malmö Museer som ett jippo för att popularisera naturvetenskap och teknik.

Gaz och jag var i nöjeskomplexet Atlantic wharf för ett föredrag av fysikern Jonathan Hare. Några år tidigare gjorde han tillsammans med skådespelare Robert Llewllyn en teveserie på BBC. I den betygsatte Jonathan och Robert stunten i Hollywoodfilmer utifrån naturvetenskapliga lagar. Ett genomförbart stunt gav högt betyg, ett som gick på tvärs mot fysikens lagar fick lågt betyg. Tidigare under dagen hade salen varit full med elever som fick en lektion i hur matte kan användas för att räkna ut hur sannolika eller osannolika stunts är. På kvällen var det dags för föredrag för allmänheten. Allmänhet och allmänhet, jag kände igen stora delar av publiken, det var mest branschfolk, redan frälsta. Själv var jag där delvis i jobbärende, föredraget var sponsrat av en av mina lokalföreningar.

Under föredraget lärde jag mig att rent vetenskapligt var det inte fullständigt otroligt att Jackie Chan skulle kunna böja upp stängerna till ett 1800-talsfängelse med skjortremsor han fuktat genom att kissa på dem, som han gör i Shanghai Moon. Däremot är det stört omöjligt för Bruce Willis att överleva sitt hopp från skyskrapan med en brandslang som bungy jump i Die Hard. För att nämna ett av flera problem så är brandslangar inte elastiska vilket gör att det inte finns något som bromsar in fallet. I bästa fall hade han överlevt 67

med massor av brutna ben men antagligen var fallets höjd tre gånger den dödliga nivån. Hur som helst skulle han i verkligheten inte varit i skick att ta sig an aldrig så hemska bovar efteråt. Vissa saker funkar bara i Hollywood. Överlag ett trevligt föredrag. Synd bara att jag anlände till salongen i sällskap med Gaz. Han valde första bästa plats med bra utsikt över scenen. Helt fel. Han borde snabbt och obemärkt scannat av publiken och när det visade sig att vi anlänt före studentgänget, valt plats med gott om utrymme i närheten av en ingång. Nu hamnade jag långt ifrån studenterna. På vägen ut försökte jag obemärkt dröja mig kvar så att jag skulle hamna bredvid W. Jag släpade på fötterna och försökte kallprata med olika människor: Vad tyckte ni om föredraget? Intressant eller hur? Ett gäng var på väg till New Orleans, en restaurang i nöjeskomplexet. Det var tydligt att de inte ville ha med vissa. Jag kände inte till gängbildningarna ännu, men gissade att jag var så pass ny att jag med stor sannolikhet inte ingick bland de som de försökte skaka av sig. Stod kvar och försökte diskret spana omkring mig. Jodå, nog såg jag honom alltid, men vad hjälpte det, mitt sällskap stod i den högra delen medan han gick ut längs den vänstra.

Vände uppmärksamheten mot middagsplaneringen. Jag var hungrig och beredd följa med precis vart som helst. Hade precis gjort upp om att följa med ett gäng in till centrum när W återvände. W med sin karisma hade givetvis blivit inbjuden till middagen på New Orleans av den som stod för arrangemanget. Jag hängde raskt på det stora gänget som drog sig ner mot New Orelans. Där visade det sig att stället var fullbokat och det bokade bordet var för litet för det nu rätt stora gänget. I baren satt ett gäng hungriga gröningar med sina coca color. Ville jag följa med dem till IKEA? Absolut!

68

”Skajar?” ”No skyar, sch-y-ar.” Personalen på IKEA verkade inte alls roade över mina lektioner i det rätta uttalet av en lampa en kvart före stängningsdags. IKEA verkar inte ha fallit för internationaliseringstrenden. Det verkar snarare som om kontoret som bestämmer namn på nya varor finner ett nöje att hitta (eller hitta på) ord som innehåller å, ä och ö. Det ska de ha en eloge för. Det ger oss utlandssvenskar en chans att förundra våra utrikiska vänner.

Förundrade var de också över priserna i IKEAs restaurang.

Framförallt köttbullarna verkade orsaka många resor från Techniquest. De serverades med brun sås och lingonsylt. ”What is that?” undrade tanten före mig i kön. ”Lingonberry.” ”What?” ”Cranberry.”

Nu såg tanten nöjd ut. Tranbär visste hon vad det var. Den bruna såsen var sig också lik men sedan var det slut på likheterna. Köttbullarna äts med pommes frites. Allting äts med pommes frites. Fast de envisas med att kalla dem för chips. Chips däremot kallas för crisps. I Storbritannien. I USA kallas chips för chips och pommes frites för french fries.

69

18. Caerphilly & Scott Det var dags att inse, det skulle inte uppenbara sig någon cykel utan vissa ansträngningar. Mina efterforskningar ledde till fyra inköpsalternativ. Google gav mig adressen till två lokala cykelaffärer: Reg Braddicks en bit utanför stan och Chris Harris i centrum. Lokalbefolkningen föreslog samstämmigt Storbritanniens svar på Biltema, Halfords, medan medlemmarna på Utsidan.se samstämmigt förordade inköp via Internet av en cykel av märket Thorn. Jag skulle inte direkt ta mitt pick och pack och cykla hem till Sverige så en Thorn-cykel kändes något överdrivet. Men jag skulle faktiskt cykla, inte pryda garaget, så att handla på Halfords var inte heller något alternativ.

Jag ville helst ha något mitt emellan dessa ytterligheter, en vanlig hederlig DBS eller Crescent. En Volvo, inte en Ferrari eller Tato Nano för de som känner sig mer hemma i den liknelsen. Tyvärr verkade dessa två ytterligheter vara det som existerade. Vad kan man vänta sig i ett land där ett cykelställ med plats för sjutton cyklar är väl tilltaget på centralstationen i en huvudstad med universitet? Försäljaren på Reg Braddicks blev visserligen mycket entusiastisk när han fick klart för sig vad jag letade efter, men han kunde inte visa upp annat än katalogexemplar. Det var visserligen en väldigt fin Trek han pekade ut i katalogen – men jag ville provcykla. På Chris Harris hade de en Scott som enligt försäljaren var helt perfekt för mig – förutsatt att jag la på mig tio centimeter i längd. Tio kilo vikt skulle jag kunnat fixa utan problem, det var bara att ta ett krafttag i pubundersökningsprojektet, men vad skulle jag göra åt längden?

Fortsätta cykla på den cykel som jag lånat? Det var en mtb av obestämt ursprung, ett typexempel på den sorts cykel 70

som säljs härpå öarna. Jag har en teori om att kvalitén på cykeln påverkar frekvensen av användning. Jag hade cyklat på lånecykeln, en gång, och kände mig inte sugen på någon mer tur. Turen började med att jag cyklade på fel sida av vägen… Insåg det så fort jag mötte en bil. Vilket det fanns många tillfällen till i den fina bilburna förorten. Övervägde att vända men behövde handla mat. En nackdel med att bo i ett fint område var att de småaffärer som fanns i vartenda gathörn i mindre fina områden saknades helt i Fairwater.

Försökte snitsla mig fram på småvägar. Det slutade med en återvändsgränd vid en väldigt mörk kyrkogård, därefter höll jag mig till stora vägen. Satsade på att vingla runt på trottoaren, bedömde det som säkrare än att slåss med bilarna på vägbanan. Förstod snabbt varför mtb är populärt, tjocka däck är en nödvändighet för att forcera ojämna trottoarkanter. Anlände, efter en hel del adrenalinpåslag och växelrassel till Tesco Gabalfa, bara för att inse att cykellåset låg kvar i garaget. Svor en ramsa, funderade på om man verkligen måste äta och rullade sedan in cykeln i affären. Bad en vakt hålla ett öga på den, sprang in och köpte första bästa lås jag hittade.

När cykeln väl var fastlåst kunde jag gå omkring i allsköns ro och botanisera bland hyllorna. Stor affär betyder stort utbud. Många märken är globala. Kellogs Bran Flakes är bran flakes oavsett land, men det fanns annat kul i hyllorna.

Det walesiska köket är inte vida berömt för något annat än för sina ostar och det finns massor av regionala varianter.

Köpte den mest kända, Caerphilly. Glömde bort att jag redan provat den och inte gillade den då heller. Namnet Caerphilly kommer från den stad i södra Wales där osten förr såldes.

Caerphilly ståtar med Storbritanniens näst största slott, ett slott med ett lutande torn. Som alla Walesiska slott använ71

des det på tolv, tretton och fjortonhundratalen som försvarsborgar och maktcentra. Normandiska lorder och engelska kungar mot walesiska prinsar. Ibland i lite andra konstellationer: walesare mot walesare, walesare och normander mot andra walesare ihop med kungen. Bara de normandiska eller kungliga slotten finns kvar idag, Edward I såg till att de walesiska jämnades med marken.

Caerphilly slott byggdes av den rödhårige normanden baron de Clare. En färgstark figur som låg i luven på än den ena, än den andra. Jag har en gång vandrat mellan två av de Clares försvarsborgar, Castell Coch och Caerphilly. Vi valde dem inte på grund av tidigare ägare utan för att båda låg på bekvämt avstånd från en tågstation. På kartan såg det ut att vara en enkel vandring men skyltningen var usel så vi gick fel ideligen.

Av mitt transportexperiment till Tescos drog jag följande slutsatser: att trottoarkanter är höga och att jag verkligen vill ha en bra cykel. Skam den som ger sig, det var bara att ta nya tag. En fredag eftermiddag smet jag från jobbet tidigt och åkte till Chris Harris som låg nära Bay Express hållplats i centrum. Det visade sig att sedan mitt förra besök hade herr Harris tagit in Scott-cykeln i medium. Han hade kommit på att den walesiska befolkningen inte är så värst lång och ståtlig. Efter att jag tagit en kortare sväng runt kvarteret utbröt en enorm säljsvada.

Jag avskyr påstridiga försäljare. Särskilt sådana som motsäger sig själva. Till mig var dämpad framgaffel en livsnödvändigthet men till nästa kund en onödig gimmick. Blev skitsur men var less på bussarna och less på att vandra runt bland cykelaffärer. Dessutom sken solen, det var vår i luften och jag fick sådan lust att ta en cykeltur i helgen. Ville inte sitta fast i Fairwater hela söndagen och cykeln fanns där.

72

Inte exakt vad jag ville ha men det var en cykel. Bad dem sätta på lyse och pakethållare och promenerade hemåt.

Vaknade klockan två lördag morgon med ångest. Tänkte: ”FAN!” Om två år kommer jag inte att bry mig om ifall jag promenerade eller cyklade en viss söndag, men jag kommer att bry mig om att jag handlat från en säljare som jag inte gillar. Kunde inte somna om utan tänkte bara att den där säljaren, han ville jag bara inte handla av. Funderade på om det var möjligt att häva köpet. Men jag kunde inte gärna ringa och säga att hördödu, vid närmare eftertanke så har jag synat det du sa i sömmarna och jag vill inte handla från dig för du pratade bara smörja. Istället skulle jag skylla jag på att jag önskade en annan ramgeometri. Var nöjd med mig själv som kom på ett sådant bra skäl. Tog tåget in till staden, såg cykeln stå där och vänta på mig med pakethållare och allt. Va fan, var skulle jag hitta en cykelhandlare som jag verkligen gillade?

Jag tog ut Scott på en provtur direkt. Frihet! Jag trampade iväg till St Fagans National History Museum, vilket plötsligt låg nästgårds hemmet. Underbart att kunna komma och gå som jag ville utan att behöva passa (vänta på) bussar. I hastigheten hade jag helt misskalkylerat vädret. Det hade varit riktigt varmt ett tag, svettigt att röra sig i den svarta vattenavstötande Tensonjackan. Letade istället fram min illgröna tunna Tierra cykelanorak (tidigare känd som ska-snarastbytas-ut-mot-nyare modell-skidanorak). Tänkte att det gör ingenting att den är ful, jag tar av mig den när jag kommer fram. Vet inte var jag glömde bort att jag var på väg till ett utomhusmuseum. Ska man sitta ner och beundra utsikten bör man snarare klä på sig, än av sig, jämfört med cykelklädsel.

För att inte frysa alltför mycket var jag tvungen att behålla anoraken på, och dessutom komplettera med regnställsbyxorna. Anoraken hade den där neongröna färgen som var 73

modern på nittiotalet. Regnställsbyxorna var också gröna, fast mörkt blågröna. Jag tror inte det går att hitta två gröna nyanser som går sämre ihop om man så letade väldigt länge.

Kreationen avrundades med att jag drog upp tubhalsduken som improviserad mössa. Den snygga svarta filthatten var kvar hemma och jag var inte riktigt så desperat att jag behöll cykelhjälmen på.

St Fagans är en walesisk version av Skansen, modellerad efter just Skansen. Högsäsongen hade inte börjat ännu, krukmakeriets prova-på-själv var t ex inte öppet. Däremot var det sprakande brasor och värdar i alla gamla walesiska hus. Jag började med det röda stenhuset vid huvudentrén.

Det är målat rött för att hålla djävlarna borta berättade husvärden. Gick in i flera av husen, delvis för att höra historierna, delvis för att passa på och värma mig. Att dricka varma drycker är ett annat sätt att få upp värmen, så jag styrde stegen mot teboden. Det var dock kö. Att stå stilla i kö var inget som befrämjar kroppsvärmen direkt så jag tog en sväng i hantverkskvarteren. Återvände därefter till teboden. De hade packat ihop. Det var för få kunder.

74

19. Mary Rose ”Förstapristagaren i Plymoth-rummet är…”

Tävlingar är ett väsentligt inslag i brittisk utbildning. Misstänker att de startar redan i barnkammaren med officiella diplom till den bebis som först ler mot mamma. Pappor är sådana där som arbetar och därmed icke relevanta för barnen förrän det är dags att gå till fotbolls-, rugby- alternativt cricketplanen.

Tävlandet fortsätter under hela skolgången med olika priser och diplom att arbeta emot. Syftet anges vara att motivera barnen. Jag försökte några gånger att förklara att den svenska skolan jag växte upp i, där var alla lika. De som inte var fullt lika lika som resten fick hjälp att komma i fatt. Och de som hade varit aktuella för priser, ifall de gått i en brittisk skola, fick lära sig att rulla tummarna tills övriga hunnit ifatt. Hittills hade jag dock inte hittat en enda britt som förstått vad jag yrat om.

Nu var det inga lågstadieelever omkring mig utan forskarstudenter. Tävlingen gällde bästa föredrag och juryn bestod av forskarstudenter från andra discipliner. Det som är vardagsslang för en mikrobiolog är grekiska för en kärnfysiker. De bästa föredragen var därför de som var anpassade till allmänheten. Det hade jag inpräntat i deltagarna några veckor i förväg i en workshop, men det visade sig att alla inte hade lyssnat. Förutom att se utfallet av min workshop var jag också på jakt efter forskare lämpade att berätta om sin forskning för barn, för att inspirera dem att studera vidare. Min favoritkandidat var en vältränad före detta militär som både pratade med, och tittade på publiken.

Tänkte att han nog skulle gå hem hos tonårstjejer i sin lagom tajta grå tröja. För en svensk uppfostrad med att alla 75

är lika tog det emot att erkänna att han var mer lämpad för uppgiften, än indiern som hade ett lika väl förberett anförande, men som var klädd i kostym och hade en kraftig brytning.

Efter prisutdelningen serverades det vin och ost. Jag passade på och nätverkade och undersökte intresset för att träffa skolungdomar. De flesta av dagens tävlande var ambitiösa personer som inte alls förstått att det är PQ (partyintelligens) och JQ (jaktintelligens, tidigare känt som golfintelligens) och alla andra typer av Q snarare än IQ som räknas nu för tiden, och gav sig av hemåt. Det var synd om vinet skulle förfaras, så jag hjälpte dem som var kvar att göra slut på det. Militären var döv på ena örat och jag hade som vanligt lite svårt att hänga med när många pratade samtidigt. Därför satt jag bredvid honom och diskuterade skillnaderna mellan forskarutbildning i Sverige och Storbritannien. ”Va, tar en PhD nio år!” utropade en ung kvinnlig biolog som hörde vad vi pratade om. ”Jag håller med om att siffran är hög. Jag tror snittet dras upp av ett litet antal humanioraavhandlingar, skrivna av entusiaster som finansierar sin forskning med undervisning eller annat heltidsarbete. En svensk avhandling är antingen en monografi eller en sammanläggningsavhandling. Det sista betyder att man tar med fyra artiklar (helst publicerade) och sedan skriver ihop en inledning till dessa.”

Britterna omkring mig vred sig. ”Om vi fått en eller två artiklar färdigskrivna och inskickade för eventuell publicering när vi disputerar så skulle vi vara riktigt glada.”

Jag vet inte vilket system som är bäst. Idén med en forskarutbildning är väl att den ska vara en utbildning och jag skulle säga att har man skrivit ihop en eller ett par artiklar så 76

har man väl lärt sig vad forskning går ut på. Antar att den svenska traditionen kommer sig av att det inte finns speciellt många forskarassistenttjänster att söka och då föredrar folk att harva på med sina stipendier istället för att skriva klart sina avhandlingar och bli arbetslösa.

Vinet tog slut och hela gänget drog vidare till trendiga Incognito. Vanan med rundor hade jag inte vant mig vid ännu. Fördelarna var att det var socialt och minskade ner köerna i baren, men det innebar att det dök upp en till öl i ens hand när man egentligen borde ha övergått till vatten, coca cola eller annat alkoholfritt alternativ. Något man kanske hade haft vett att beställa om man avbrutit konversationen och själv gått till baren, istället för att bara sippa på det glas man för närvarande höll i handen.

En irländska inne på sitt tredje år i Cardiff, och jag diskuterade hur det var att leva i ett annat land. Hon var på väg till Stockholm för att hälsa på sin pojkvän som forskade på Karolinska. Jag försökte febrilt komma med tips på saker att göra i Stockholm i april. April, vädret kan vara precis hur konstigt som helst så glöm skärgården. Vasamuseet fick hon bara inte missa. För säkerhets skull sa jag det tre gånger. Jag berättade också att det fanns en fantastiskt trevlig pizzeria med stenhällsugn i närheten av Karolinska, fast min vägbeskrivning lämnade en hel del övrigt att önska.

Nåja, alla på Karolinska känner till den i alla fall så hennes pojkvän borde hitta dit. Jag hade väl nämnt Vasamuseet?

Låter fånigt med ett museum med en enda båt, förlåt skepp, men det är häftigt. Mary Rose är ingenting i jämförelse, hon är visserligen något äldre men det är bara ett par brädstumpar kvar av Henrik, vem-det-nu-var-i-ordningens, främsta skepp. Sarah kände inte till Mary Rose så liknelsen sa henne ingenting men hon lovade att besöka Vasamuseet.

77

Incognito stängde och eftersom det regnade, och det är ett välkänt faktum att man inte kan cykla hela vägen till Fairwater när det regnar, följde jag med till nästa pub. Den var i två våningar och hade bruna stolar. Det var ungefär en så specifik platsangivelse jag kunde ge i efterhand. Det var synd att jag inte kommer hitta dit igen för de hade två prisbelönta öl på tapp: Workie Ticket från Mordue Brewery och Bitter & Twisted från Harwestoun Brewery. Imponerad av mitt minne? Nja, jag var inte mer på pickalurven än att jag insåg att jag inte var nykter och att mitt minne därmed kanske inte var exakt vad det borde vara, jag fotade helt enkelt av pumparna. Borde kanske investerat i en GPS också, så jag hittade hem?

Jag gav mig på en mintburgare med chips för att stärka mig för färden hem. Hamburgaren överraskade mig med att vara väldigt mintig. (Vad hade jag väntat mig?) Kling klong, last orders. Säga vad man vill om denna institution, det finns en klar fördel med de traditionella brittiska puböppettiderna: det fanns en absolut tid när avfärden hemåt skulle ske. Man behövde inte hålla reda på klockan, man behövde ingen mental hemgångstid att passa, inte debattera med sig själv huruvida en öl till skulle sitta fint och om man inte skulle avsluta bara just den här konversationen (och man kan ju inte prata utan öl, det vore ju osocialt) och om man inte kunde ta sovmorgon dagen efter. Puben stängde och så var det med det. Tycker att det var klart nys att ändra på denna institution! Den infördes av nykterhetsivrare som passade på under första världskriget med hänvisning till att ”Drink is doing us more damage than all the German submarines put together” (David Lloyd George).

Cardiff var en strategisk hamn och därför infördes i augusti 1915 följande ganska begränsade öppettider: 12–14.30 samt 18–21 på veckodagar och en timme tidigare på lördagar.

78

Söndagar, helgdagen, var pubarna självklart stängda och hade så varit i Wales i trettiofem års tid. Torrlagda söndagar och stängning klockan nio var väl att överdriva, men elva var inte alls en dum tid att tvingas ge sig av hemåt. En pint till och frågan var om jag skulle hittat hem överhuvudtaget.

Hade redan med nuvarande promillehalt lite oklara föreställningar om var jag var någonstans, men jag hade Cardiff A to Z i ryggsäcken. Hur svårt skulle det vara? Mina orienteringskunskaper sattes dock aldrig på prov, den attraktive ex-militären var en sann gentleman och cyklade mig ända hem till dörren. Skönt att vara hemma igen för imorgon är det dags för pappersexercis.

79

20. National Insurance Number Pappersexercisen dyker upp ganska långt in i historien kan tyckas, men det beror inte på mig. Att surfa runt efter fakta om vad som krävdes i dokumentationsväg var faktiskt en av de första sakerna jag tog tag i när jag hade bestämt mig för att åka över (man är ju inte svensk uppfödd med byråkrati för inte). Tack vare EU krävs inget arbetstillstånd – ett fyrfaldigt leve för EU! Däremot krävs National Insurance, eller NI-number. Dessa används endast, tror jag, för att betala skatt. Som svensk är man ju sedan barnsben itutad att sin skatt ska man betala. Även om man kanske inte håller med Mona Sahlin om att det är häftigt att betala skatt, så är det i alla fall något nödvändigt ont som man inte bör glömma bort.

Personnummer seglar just nu uppåt på listan över förnämliga svenska fenomen som jag inte förstått att uppskatta förrän jag saknar dem. Det är rent otroligt vad de underlättar i vardagen. Ska du söka lån: personnummer. Ska du köpa en bok på Internet: personnummer. Ska du teckna ett mobilabonnemang: personnummer. Inte en massa tjafs. Ett nummer att hålla ordning på. Den absolut bästa finessen är att man i allmänhet redan har ett. Man föräras dem på något magiskt sätt redan vid födseln. Hur detta går till, och huruvida det involverar någon form av pappersarbete, samt den eventuella storleken på detta pappersarbete är man själv lyckligt ovetande om. I gengäld får man leva med att de också förenklar för pappa staten att hålla ordning på sina medborgare.

Personnummer är för det brittiska kynnet praktiskt taget jämställt med kommunism, diktatur och storebror ser dig, och därmed helt otänkbart. Man använder istället – håll i er 80

– postnummer. Japp. Varje fastighet på de brittiska öarna har ett unikt postnummer bestående av en kombination av bokstäver och siffror. Första bokstäverna avgör vilken stad posten ska till, alla brev med CF i början ska t ex till Cardiff. Postnumret CF10 5BW går till en viss byggnad nere i Cardiff Bay där jag tillbringar en del tid. I teorin äger alla invånare en fastighet, varpå följer att alla invånare har ett eget postnummer. Ja, åtminstone alla invånare värda namnet. Dessa hedervärda medborgare bor företrädesvis i ett släktgods sedan generationer tillbaka, varför ett postnummer är en nedärvd del av ens identitet och därmed ett utmärkt identifikationsmedel. Någon ekonomiskt sinnad byråkrat har insett att det finns människor som av grumliga anledningar väljer att under sin livstid flytta mellan olika adresser, och därmed byta postnummer. Detta byte av postnummer försvårar för staten att hålla ordning på invånarna och – har denna byråkrat räknat ut – det finns därmed risk att alla inte betalar sin skatt som de ska! Det finns helt enkelt fler invånare att beskatta än det finns postnummer. Därför har man infört National Insurance number, NI-number, som en typ av postnummer för skatteinbetalningar.

Min jakt på att förse mig själv med ett NI-number började alltså redan på hemmafronten. Googlade, hamnade bland en djungel av webbsajter med det gemensamt att de saknade all form av användarvänlighet. Hittade inga som helst instruktioner hur jag skulle gå till väga men däremot ett frågeformulär. Fyllde i en fråga och vips, ett par månader senare fick jag svar. För att få ett NI-number bokar du tid för intervju via ditt lokala Job Center Plus. Ringde direkt till närmaste Job Center Plus. ”Du kan inte boka någon tid förrän du fått din första lön.”

81

”Jamen hur ska de då kunna dra av skatt från lönen?” Får man överhuvudtaget någon lön om de inte kan dra av skatt?

Funderade jag men fick inget svar på den frågan. Nåväl, min första lön borde dimpa ner i slutet av veckan så jag frågade om jag kunde beställa en tid till vecka efter. ”Nej det går inte, du får ringa igen efter att du har fått din första lön.”

I själva verket hann jag få lön ett par gånger innan det nu är dags för min intervju. Med tanke på hur god tid jag har haft till detta möte är det ju fascinerande att jag lyckas bli aningen sen. Svettig hoppar jag av cykeln och rusar in på Job Centre Plus. Det ser ut precis som det brukar på arbetsförmedlingar: tidningar, lappar med annonser, ett antal unga människor utspridda i lokalen, en viss anda av hopplöshet och könummer till infodisken. Som tur var är kön ovanligt kort och jag får snabbt besked att jag tagit fel dörr. Jag ska till en annan del av komplexet. Sätter högsta fart ut igen och mot dörren nästgårds, uppför en murrig hiss och in i ett tomt väntrum. Skit, har jag missat min tid nu? Det finns ingen att fråga och alla dörrar är stängda. Sätter mig ner och väntar. Hinner få ner pulsen och sortera min hög med papper innan en fet kvinna dyker upp och hämtar mig. Jag har med mig en diger bunt med dokument.

• • • • • • • •

Pass Körkort Ett par lönebevis Ett intyg från Cath att jag för fyra år sedan bodde hos henne Ett intyg från Squid att jag bor hos honom (som jag skrivit själv) Ett par mobilräkningar Ett brev från min bank Samt några andra brev från olika vänner skickade till Squids adress.

82

Dessa ska gemensamt bevisa min identitet. Det känns som att det inte borde vara alltför svårt att fejka en mobilräkning till en viss adress, så hur fasen den kan ses som ett bevis på vem jag är övergår min fattningsförmåga. Jag bor t ex inte längre kvar på den adress som alla dessa dokument ska bevisa att jag bor på. Men officiellt bor jag inte där jag bor eftersom det skulle innebära att Glenys kommunalskatt höjs.

Den timslånga ”intervjun” går ut på att damen oändligt omständligt och långsamt läser upp frågor ur ett formulär och fyller i mina svar med versaler. Hon måste vara den långsammaste skribent som någonsin befolkat jorden. Det kliar i fingrarna, kan hon inte bara langa över det sabla formuläret så kan jag själv fylla i var jag bor och var jag jobbar? Jag verkar dock bli godkänd som skattebetalare i de förenade kungadömena.

Min dust med den brittiska pappersexercisen påminner mig om att jag fortfarande inte utvandrat från Sverige. Och frågan är om jag kommer göra det frivilligt. När jag studerade i Cardiff utvandrade jag som en duktig flicka. När jag sedan flyttade hem fick jag, som alla invandrare, genomgå en intervju med svensk byråkrat. Han hade ett formulär med frågor: ”Planerar någon eller några av dina släktingar att flytta med dig?” ”Jag tror mina föräldrar stannar i Stockholm.” ”Var planerar du att bo?” ”I min lägenhet.” ”Var har du ditt bohag?” ”I lägenheten. Det är bara jag som varit i Wales, mina möbler har varit kvar i Sverige hela tiden.”

Mycket krångel att invandra till sitt eget hemland så jag avvaktar med utvandringen tills vidare. Officiellt bor jag 83

fortfarande kvar i Malmö och Marika tömmer brevlådan åt mig. Det är dessutom en otrolig trygghet att omfattas av det svenska välfärdssystemet medan jag funderar på om jag ska slå ner bopålarna i Wales för evigt. Tills vidare arbetar jag dock vidare på min lista med saker att ordna. På tur står träning.

Varje tisdag dyker min kollega Phil upp på jobbet med ett bambusvärd i handen. Nyfiken i en strut måste så klart undersöka detta närmare, vad har han svärdet till? Cyklade därför iväg till LLandaff Church of Wales high school, som ligger nästgårds från huset jag bor i, och hittade en grupp med fyrtio personer som alla sprang omkring och viftade med sina svärd. Närmast mig höll nybörjarna till, två kvinnor klädda i vanliga gympakläder, resten herrar i varierande åldrar och klädsel. Två av herrarna hade matchande grå mustascher och judojackor, men de flesta hade införskaffat den mörka jackan och de vida byxorna som utgör kendouniformen. Byxorna såg ut som en byxkjol, på alla utom en man som hade en sådan enorm kalaskula att byxornas form blev helt förvrängd. Istället för att stå rakt ut som en kjol buktade de inåt under magen. I andra ändan av salen fanns det en mindre grupp med mer enhetlig klädsel, fem vuxna japaner, två walesiska tonåringar och fem walesiska herrar i sina bästa år.

Nybörjarna bildar kö för att drämma sina svärd på instruktörens. I kön övningsvevar de med svärden. Lite väl mycket och oprecist vevande tycker jag och önskar att det fanns mer plats mellan dem och mig. Tyvärr har jag en vägg bakom mig och kan inte retirera längre bort. Bredvid mig sitter en kvinna med asiatiskt utseende. Hon läser engelska och hälsar på en vän, berättar hon på knagglig engelska. Jag tror, felaktigt, att hon menar en brittisk kille i karateutstyrsel och funderar på hur de har träffats. Är hon en importerad 84

filippinsk hemmafru eller har de lärt känna varandra via Internet och sedan bestämt sig för att träffas? Har hon rest hela vägen för att hälsa på honom och så får hon sitta och titta på när han hugger i luften med en bambupinne?

Hon verkar faktiskt ha viss koll på kendo för hon bugar på rätt ställen. När pyjamasnissarna stretchar börjar hon fråga mig om namnet på de olika kroppsdelarna, vilket blottar luckorna i min engelska. Jag ursäktar mig med att jag är svenska. ”Jaha, vilket språk pratar man i Schweiz?”

Japanskan, för att hon är japanska har nu framgått, föreslår att vi flyttar oss till mitten av salen så vi får bättre överblick över den avancerade gruppen. De virar in huvudena i långa scarves och sätter sedan på sig en hjälm med långa halsstycken. Jag får koncentrera mig för att inte börja skratta.

Bang, bang, bang. De övar på att drämma bambusvärden rakt ner i huvudskyddet på sin kompis. Kan det verkligen vara något att ägna kvällarna åt, att dänga bambupinnar i huvudet på folk? Fast, det finns en och annan, som jag skulle kunna tänka mig att dänga både ett och annat svärd i huvudet på. Undrar hur pass hållbara de där svärden är? Är detta en sport för mig? Jag beundrar lugnet hos de rutinerade utövarna. Deras koncentration och det sätt de rör sig i rummet. Men beror det på träningen eller på att de är japaner? Japanskan har tränat Kendo i tio år. När hon var sju år började de flesta av hennes vänner spela piano eller simma men hon var mer intresserad av samurajer. Hon visar mig sina fötter och händer. Hu! Detta är verkligen ingen sport för mig.

Japanskan hejar på sin pojkvän, som jag nu vet är utbytesstudent och antagligen en rutinerad kendoutövare att döma av hans jacka och huvudbonad, som sett många slag i sina dar. Hon berättar att hon har varit i Cardiff i två dagar.

85

Innan de kom hit var de i London och i Paris. I Paris blev hon knuffad på tunnelbanan och där försvann hennes plånbok med alla kreditkort. Hon skuldbelägger sig själv och grämer sig över att hon inte sa till mannen som knuffade henne. Jag förklarar att det är inget hon behöver gräma sig över, det är så de arbetar. Hon ser tvivlande ut så jag berättar om när jag som ung tonåring blev omringad av en liga med tiggande romska barn i Rom. De höll alla fram skivor med text på. Lämpligt nog höll de alla dessa i midjehöjd och eftersom jag bar min handväska över axeln var den ett lätt byte. Jag kom givetvis direkt från växlingskontoret.

21. St David Tävlingen om vad som ska bli mitt nya sätt att hålla mig i form går in i en ny fas. De tävlande är just nu mitt gamla gym the Village, min landlady Glenys gym, ett studentställe och ett gym på St Davids hotell. Kendo har utgått.

Ska presentera de tävlande lite närmare. The Village är ett familjevänligt hotell strax utanför stan med gym och en liten pool. Det var nog snarare poolen och relaxavdelningen än själva träningsmöjligheterna som lockade dit Mandy, Jen och hennes man, tre personer jag lärt känna via min dåvarande landlady. Mandy och Jen lockade i sin tur med mig och det blev ett regelbundet fredagsnöje att gå dit, dra i några vikter, plaska runt i poolen en stund för att sedan avsluta med kaffe eller en sallad. Det funkade jättebra så länge jag nöjde mig med att åka dit en eller två gånger i veckan på de tider som de bilburna skulle dit, men sedan fick jag för mig att jag skulle öka träningsdosen och ta mig dit på egen hand. Dålig idé. Experimentet involverade både 86

lokaltåg och nej-vi-är-inte-synkade-med-tågtiderna-landsortsbuss och gjordes aldrig om igen. Jag har fortfarande inte någon bil så jag kan stryka the Village ur diskussionen.

Glenys går på ett gym som enligt henne ligger i närheten och är relativt billigt eftersom det saknar pool. Billigt låter bra och jag skulle tro att jag faktiskt kan klara av att träna även utan bubbelpool och spa-anläggning. Glenys har skaffat mig en gratis prova på-biljett så att jag kan genomföra en bättre studie. Har kikat på deras schema och de har få kvällsklasser, kanske är det ett hemmafru- och pensionärsgym? I så fall går det bort. En av Gaz kompisar, som är cirkusartist, rekommenderar ett studentställe där man betalar per gång. Tanken är lockande men det finns en poäng med ett dyrt medlemskap: man är tvungen att använda det oftare för att få valuta för sina pengar. Om man tänker att ett gymbesök max får kosta som en biobiljett så är det bara att räkna ut hur ofta man behöver gå dit. Är svaret 1–2 gånger i veckan är det prisvärt för då kan man få ner gångerpriset genom att öka dosen till 3–4 gånger per vecka.

Den sista tävlande i gymtävlingen, St Davids hotell, måste man nog besöka ett par gånger om dagen för att få ekonomi i det hela. Jen och hennes man har bytt upp sig sedan sist, till ett gym med en fantastisk placering för min del, precis bredvid jobbet. Cardiff Bay ståtar med ett av Cardiffs två femstjärniga hotell och det har som alla femstjärniga hotell givetvis ett förstklassigt spa med träningsmöjligheter.

På hotellets tak sitter något som jag inte alls förstått vitsen med, de är tydligen en arkitektonisk stolthet som ska föreställa vindspända segel och påminna om hamnens stolta förflutna. För säkerhets skull har hotellet dessutom lånat sitt namn av Wales skyddshelgon, St David. Han har också gett namnet till ett konsertcenter, en stad i västra Wales och 50 kyrkor. St Davids historia skrevs ner på 1100-talet, ett par 87

hundra år efter hans död och är väl därmed tämligen utbroderad. Han lär ha varit av kungligt blod, om det sedan var så att han var släkt med kung Arthur på sin mammas eller pappas sida, om hans mamma var en våldtagen nunna eller om han helt enkelt bara var son till en sydwalesisk prins och en lokal hövdingadotter är höjt i dunkel. David valde i alla fall den kyrkliga banan, munk, biskop, bygga kloster och kristna hedningar. Möjligen dog han faktiskt på sin påstådda dödsdag den 1 mars 589. I alla fall firas nationaldagen den 1 mars till åminnelse av hans död.

Fast det visste inte jag första mars. Jag var i St David shoppingcenter och blev ganska överraskad när kvinnor klädda i gammaldags kläder, röda kjolar och svarta hattar, delade ut påskliljor. Att man delade ut påskliljor kan bero på språkförbistring. Purjolök heter cenhinen på walesiska och påskliljor cenhinen pedr. Purjolök var de walesiska regementens särskilda emblem sedan St David rekommenderade sitt folk att bära purjo i hatten för att skilja vän från fiende under ett slag mot Saxarna. Det skulle också kunna ligga PR-mässiga skäl bakom att nationalblomman byttes ut från purjolök till påskliljor. Purjolökar hade kanske inte varit en lika stor försäljningsframgång, eller ens tillgängliga, i mars. St Davids är också namnet på en svart flagga med gult kors. Den syns ibland som ett alternativ till den grönvita drakflaggan.

Med ett sådant namn på hotellet och dessutom fem stjärnor var jag grymt nyfiken på hur det såg ut inuti. Mötte Jen och hennes man klockan kvart i sju i entrén. Tyvärr visade det sig att aqua fit-passet hade bytt tid. Vi såg nog rätt snopna ut, receptionisten släppte därför in mig gratis. Det var precis så lyxigt inuti som förväntat. Bredvid den lilla poolen en relaxavdelning med olika drycker och ett stort fruktfat. Jag hade inte väntat mig något annat från Jen. Hon är en underbar motsats, å ena sidan medlem i en kristen begräns88

ande sekt, å andra sidan en driven och välbetald affärskvinna med en MBA. Hon och hennes man bor i ett modernt hus med hög standard, både dubbelglas och centralvärme. Jen, eller Jennifer, är också inblandad i flera av mina boenden. Jag lärde känna henne via min förra landlady Cath och nu bor jag hos en av hennes släktingar, Glenys.

Hittade en lapp bredvid micron när jag kom hemcyklande från jobbet. ”Min mamma har brutit foten och ligger på Heath hospital” och så ett telefonnummer. Varför har Glenys lämnat sitt telefonnummer, det har jag ju redan, tänkte jag innan jag insåg att det var hennes son, polisen, som har skrivit lappen. Skickade genast ett sms till sonen, beklagade och frågade om det fanns något jag kunde göra.

Han ringde upp och berättade att Glenys trampat snett på en av barnbarnens leksaker och brutit hälen, hur man nu gör det. Lös var den i alla fall och på sjukhus var hon.

Dagen efter åker jag till Heath hospital med Jen och hennes man för att hälsa på. Men hur hittar man till avdelning 8:6?

Vi snurrar runt i ändlösa korridorer, virrar runt byggarbetsplatser och stora ödsliga trapphus. Räddningen kommer i form av Mr Harris, min favoritcykelförsäljare, som varit och hälsat på sin far på canceravdelningen. Med hjälp av hans instruktioner hittar vi Glenys som ligger och dåsar. Det är hennes första sjukhusbesök sedan hon födde polisen och det är ingenting hon rekommenderar, tvärtom. Hon har fått ett eget rum, eller skrubb, med utsikt mot en parkeringsplats. Röra sig kan hon inte med sitt gipsade ben och varken maten eller personalen faller henne i smaken.

Det var klart att vi skulle åka och hälsa på Glenys på sjukhuset men tajmingen hade kunnat vara bättre. Tidigare under dagen mötte jag W i verkstadskorridoren. Det var såklart ingen större slump att vi möttes så mycket som jag springer i den korridoren. Korridoren är kortaste vägen in i 89

huset från bakgården där den blå lådan som studenternas huserar i står. Varje gång W, eller någon av de andra studenterna, har något ärende in i huset passerar de därför genom den korridoren och sedan utanför fönstret till vårt kontor. Korridoren innehåller också vårt närmaste fikarum och toaletter. De vet ju alla att det är nyttigt för hyn att dricka mycket vatten, och om man erbjuder sig att hämta te till hela gänget vinner man enkla popularitetspoäng. Jag uppvisar en enastående flit i att hämta te. Vad W har för ursäkt vet jag inte, jag bara noterar hans hårsvall titt som tätt. Det är en konst att försöka gissa hur länge han ska vara borta, det vill säga när han kommer att passera åt andra hållet igen, så jag vet när det är dags att hämta nästa kopp te. Ibland lyckas jag och då kan det hända att man råkar stöta ihop i korridoren. Väggarna är alldeles utmärkta att luta sig emot och hans amerikanska accent är helt underbar att lyssna till, det är bara att komma på några lämpliga frågor.

Den här vägen har jag fått reda på att han vill ta upp klättring igen. Vill jag följa med? Jag vill mer än gärna följa med på precis vad som helst – förutom klättring. Jag har inte riktigt den rätta kroppsformen, för långa naglar, för klena armar, för att inte tala om delen mellan extremiteterna, jag är inte direkt byggd som en spindel. Denna kunskap om hans fritidsintressen är ovärderlig. Den gör att jag kan kasta ur mig en spontan fråga om han klättrat något på sistone när vi stöter ihop i korridoren och så är ett samtal igång. Denna gång berättade W om en jazzklubb som han var intresserad av att kika närmare på. Jag svarade med spelad nonchalans att jag också har ett stort (nyvaknat) intresse för obskyra jazzklubbar. De har öppet på onsdagar och just idag var det ju onsdag men jag skulle ju till sjukhuset. Får vänta en vecka. En HEL vecka. Jag visste inte om jag skulle studsa tillbaka till rummet för att samtalet gått så bra eller sura 90

över den utomordentligt värdelösa tajmingen – var Glenys tvungen att bryta foten just nu?

Glenys sjukhusvistelse betyder att jag nu har huset för mig självt. Det betyder också att jag plötsligt blivit ansvarig för den gröna påsen och grannens mjölkflaskor. Den första flaskan gjorde mig överlycklig: en klassisk brittisk mjölkflaska! Jag plockade fram kameran och dokumenterade den.

Jag trodde att traditionen var utdöd och bara existerade i brittiska deckare, där antalet övergivna flaskor utanför stugdörren ger hjälten/hjältinnan ovärderliga ledtrådar i hur länge offret har varit försvunnet. Men det visade sig att yrket mjölkbud existerar fortfarande, även om det inte känns som något framtidsyrke i ett land där ingen över åtta år dricker mjölk. Det enda användningsområdet för mjölk i ett normalt brittiskt hushåll är att hälla den i teet. Där är den visserligen obligatorisk. Gissar att det är en tradition från forna tiders finporslin som inte tålde hett te. För att skydda porslinet hällde man först lite kall mjölk i koppen.

Numera klarar de typiska temuggarna hett te men mjölken är fortfarande ett måste. Det finns dock en gräns för hur många koppar te man kan dricka per dag. Vad ska jag göra med all mjölk? Och ska jag fortsätta plocka in mjölkflaskorna åt Glenys bortresta granne – fulla flaskor utanför dörren skulle avslöja för andra än detektiver att huset tillfälligt var tomt?

De gröna påsarna var ett annat bekymmer. Även britter har till slut börjat med återvinning. Glöm dock en skog av olika sopkärl under diskbänken och att leta efter batteriholkar.

Allting som går att återvinna läggs i en grön påse, ställs utanför dörren och fraktas sedan iväg. Någonstans står det sedan någon och sorterar plast för sig och metall för sig.

När de gröna påsarna infördes delades de ut gratis för att uppmuntra användning. Använda var precis vad de blev, 91

eftersom de var billigare än de svarta slängde folk alla sina sopor i de gröna. Så numera kostar de lika mycket. Det är dock inte från alla områden de hämtas, återvinning verkar vara förbehållet kvarter med vit medelklass. Hämtas gör de någon viss dag. Vilken dag det är, är antagligen något som husägarna känner till. För när jag cyklar till jobbet en morgon står det prydliga säckar utanför husen längs hela vägen. Är nästa tillfälle om en, två eller tre veckor? Och kan jag i så fall komma ihåg påsen till dess?

Detta funderar jag på medan jag trampar till jobbet. Efter många försök, några rejäla omvägar och ett antal snedcyklingar har jag hittat en vettig cykelväg till jobbet. Den går på småvägar fram till Llandaff cathedral där jag ansluter till Taff Trail, en cykel- och vandringsled som går mellan Brecon och Cardiff Bay. Min nya väg till jobbet längs floden Taff genom Bute park är både bilfri och vacker!

92

22. Amazing Eggsperiment I 99 fall av 100 är jobbet sista platsen att befinna sig frivilligt på en fredagskväll. Men ikväll arrangerar studenterna ”camp in” och i huset finns 40 mellanstadiebarn som ska sova över. Det är nu inte barnen som utgör dragningskraften, inte heller caféets meny av fishfingers och chips, utan självklart arrangörerna själva. Särskilt en av dem. Studenterna har delat upp uppgifterna mellan sig. Uppgiften att roa barnen medan de åt föll på W och Mark. De är båda väl lämpade för uppgiften, snygga, charmiga och duktiga. W har på sig sin showklädsel, en t-shirt från ett av pappans leksaksprojekt, bandana på huvudet och sina egenhändigt sydda byxor med en halv miljard fickor i olika tyg. Ur dessa trollar han fram olika saker t ex bollar att jonglera med.

Småflickorna gör precis som de flesta andra kvinnor i åldrarna 9 till 90, ser förtrollade ut och försöker fånga hans uppmärksamhet.

Jag hade absolut ingen som helst anledning att övervaka själva arrangemanget, tvärtom. Den officiella versionen för min närvaro var att jag inte var riktigt klar med alla förberedelser inför premiären av amazing eggsperiment imorgon.

Det var visserligen sant, men jag hade lika gärna kunnat sitta hemma och tråckla med nål och tråd. Eller åtminstone hållit mig på mitt kontor. Någon vettig förklaring till att jag måste utföra detta just i caféet, precis när barnen äter, finns faktiskt inte. Men det hindrar mig inte. Så jag sitter här och tittar på Mark och W och försöker få fast en leksakskyckling på ett vitt linne. Linnet ska i showen dras på ett litet barn, som skall stå i mitten av en stor illustration av uppbyggnaden av ett ägg. Jag har aldrig varit speciellt snabb med nål och tråd, men slår nu någon form av rekord i ineffektivitet.

93

Amazing eggsperiment är en gammal favoritshow som sätts upp varje år runt påsk och – surprise – handlar om ägg. Ägg är inte direkt några stora, exklusiva och imponerande tingestar att bygga en show på. Det är inget hamsterhjul i människostorlek eller flytande kväve, denna otroligt användbara showingrediens som går att variera i det oändliga och som dessutom är något de flesta familjer inte har tillgång till hemma i köket. Men med duktig personal är Amazing Eggsperiment en underhållande klassiker. Årets nyhet är inte i showen, utan det tillhörande aktivitetsbladet. Tack vare arbetet med att ta fram det vet jag att två och en halv pint, eller 26 hönsägg, får plats i ett strutsägg. Det blir en stor pannkaka det. Strutsägget är visserligen stort, men är bara ynkliga två procent förhållande till fågelns storlek.

Kiwin däremot lägger ett ägg som är 20 procent av fågelns vikt. Ägget är så stort att den stackars honan vaggar fram de sista dagarna utan möjlighet att gå rakt. Vi har köpt in ett tomt strutsägg att visa upp, men jag hade gärna haft ett ägg från Elefantfågeln också. Det rymmer sju strutsägg och är världens största ägg. Det är tyvärr svårt att få tag i nuförtiden eftersom elefantfågeln dog ut för mer än trehundra år sedan.

Tyvärr är barnens middag över alltför fort och de sprids ut i huset för nya aktiviteter. Ett antal av dem flockas runt W i bortre ändan av utställningen. Jag är klar med min sömnad och har ingen anledning att stanna kvar. Eftersom solen gått ner skippar jag min nya cykelväg och trasslar mig hem utefter allehanda bilvägar istället. Det funkar det också fast en del bilister gör sitt bästa för att preja mig av vägen.

94

23. Terra Nova I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha! Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ, om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet.

Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden.

Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålls. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà!

Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går 95

precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fulla med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är full med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff Bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden”) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff Bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden).

96

Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt.

Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om.

Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt: nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, så kallad science 97

busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i Public Programme , det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med Public Programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop.

IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är idag så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare. ”Vill du följa med på pubquizz ikväll?” slängde Phil ur sig över en av dagens alla obligatoriska koppar te.

Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQ-par, det vill säga de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i Public Programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrål-

98

sexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten.

Hela två poäng kammar jag hem till laget.

Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer än ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för Public Programme , fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Inte tillfälle att känna efter om man är sjuk eller ej. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan 99

bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika.

Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner 100

telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar.

Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen, och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland denna persons historier involverar öl. Öl ska vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare, till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Utan spannmål, ingen alkohol. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk, men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att ”det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben the Gatekeeper.

Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

Läs vidare i den illustrerade webbversionen helt gratis eller köp den tryckta boken på exempelvis Adlibris.

Bokens webbsajt: jaktenpadenperfektapuben.se Författarens webbsajt: kristinasvensson.se

101