RYSKA FÖRFATTARE FÖR BARN
Anton Tjechov
KASTANJIS
Tanja Dianova
Anton Tjechov (1860-1904) Kastanjis
Utgivning av Tanja Dianova www.tdianova.se © Översättning och illustrationer: Tanja Dianova, 2012 Tryckt i Sverige Ryskt original Антон Чехов, Каштанка ISBN 978-91-979614-2-4
Förord
Denna historia hände i verkligheten i den ryska staden Moskva. Det var för länge sedan – på slutet av 1800-talet. Då var många saker annorlunda än det som vi är vana vid nu. Därför påträffas några detaljer och händelser i vår historia som var speciella för den tiden. Det fanns inga bilar och bussar i vanligt bruk. De sällsynta spårvagnar som fanns var hästdrivna och ganska långsamma. Man promenerade då till andra sidan av stan eller åkte häst och vagn eller släde. Cylinderhattar var mycket vanliga på finklädda män. Lite enklare folk hade stickade mössor eller pälsmössor. Hundar brukade följa sin husse utan koppel. Tyvärr gick ibland hundarna vilse och det var mycket svårt att hitta en förlorad hund. I den här historien hade en liten hund Kastanjis tur. Hon gick vilse från sin husse och hamnade i ett spännande äventyr som slutade lyckligt. Hon kunde hitta sin husse och hans son.
Ett dåligt beteende
En ung rödfärgad hund sprang fram och tillbaka på trottoaren. Hon var en blandning av bondhund och tax och liknade en räv. Hunden tittade sig oroligt omkring. Ibland stannade hon, grät och lyfte en frusen tass. Hunden försökte göra klart för sig själv hur hon gått vilse. Hunden kom ihåg vad hon hade gjort under dagen. Allt började när hundens husse, snickaren Luka, satte på sig sin mössa, tog en kartong under armen och skrek: – Kastanjis, vi går! När hunden hörde sitt namn klev hon ut från sin plats under arbetsbänken. Hon sträckte på 5
sig och sprang efter husse. Lukas kunder bodde väldigt långt borta. Snickaren och hunden brukade gå genom hela stan för att besöka dem. Kastanjis kom ihåg sitt otroligt opassande beteende på vägen. Av glädje för att hon fick gå på promenad hoppade hon och skällde mot spårvagnar, sprang in på gårdar och jagade andra hundar. Hon sprang bort från snickaren hela tiden. Då stannade han och ropade argt på henne.
Plötsligt hördes hög musik. Kastanjis vände sig om och såg en militär blåsorkester som marscherade på gatan. Hon blev irriterad av musiken, började rusa hit och dit och ylade. Till hennes stora förvåning såg snickaren glad ut istället för att skrämmas och skrika. 6
När Kastanjis såg att husse inte protesterade ylade hon ännu högre. Hon kastade sig över gatan till den andra trottoaren. Efter att Kastanjis hade hämtat sig hördes musiken inte längre. Blåsorkestern hade gått förbi. Kastanjis korsade vägen till den plats där hon hade lämnat husse men tyvärr var Luka redan borta. Hunden kastade sig fram och tillbaka. Hon sprang över gatan en gång till. Kastanjis började nosa på trottoaren för att hitta husses spår. Men mycket folk hade redan promenerat på den platsen och spåren hade blandats. Det började bli mörkt. Lampor tändes i fönstren på båda sidorna av gatan. Luften och himlen blev mörkare. Vägen, trottoaren och mössorna på människorna som gick förbi blev allt vitare av snön. De okända människorna hade bråttom någonstans och lade inte märke till Kastanjis. Det blev helt mörkt ganska snabbt. Kastanjis var förtvivlad, trött och hungrig efter den långa promenaden. Hon frös om öronen och tassarna. Hunden satte sig vid ett hus och började gråta bittra tårar. 7
Den gåtfulla främlingen
Kastanjis orkade inget och bara grät. Den mjuka och luddiga snön täckte hennes rygg och huvud. Hon blev sömnig. Då öppnades plötsligt en dörr och slog hunden i sidan. Kastanjis hoppade upp. En man gick ut från den öppna dörren. Han kunde inte missa Kastanjis eftersom hon hamnade precis under mannens fötter. Han böjde sig och sade: – Vovven, var kom du ifrån? Slog jag dig? Stackars du, stackars du ... Bli inte arg, bli inte arg ... Förlåt mig. Kastanjis tittade på främlingen genom snöflingorna som fastnat på hennes ögonfransar. Hon såg en kort och tjock man med runt ansikte. Han var iklädd en oknäppt rock och cylinderhatt. – Varför ylar du? fortsatte mannen. Han borstade bort snö från hennes rygg med sitt finger. Var är din husse? Kanske har du gått vilse. Åh, stackars hund! Vad ska vi göra med dig? Kastanjis hörde en vänlig ton i främlingens röst. Hon slickade hans hand och började yla ännu mera sorgset. – Du är lustig! sade främlingen. Precis som en räv! Du får gå med mig då. Kanske kan du duga till 8
9
något. Och Kastanjis gick med honom.
Efter en halvtimme satt Kastanjis på golvet i ett stort ljust rum. Hon böjde sitt huvud och tittade nyfiket på främlingen. Han satt och åt vid bordet och kastade matbitar till Kastanjis. Mannen gav henne en köttbit, en piroghalva och ett kycklingben. Kastanjis var så hungrig att hon åt allt utan att känna smaken. – Din husse matar dig dåligt! sade främlingen när han såg hur snabbt hunden svalde maten. Vad mager du är! Bara skinn och ben ... Kastanjis åt mycket tills hon blev mätt och belåten. Efter middagen lade hon sig i mitten av rummet och sträckte ut sina tassar. Det kändes skönt i hela kroppen. Kastanjis viftade på svansen. Hon försökte besvara frågan: var trivdes hon bäst – hos främlingen eller hos snickaren? Hemma hos främlingen var det fattigt och fult. Han hade bara fåtöljer, en soffa, lampor och mattor. Det kändes tomt i främlingens rum. Snickarens lägenhet var full av saker. Han hade ett bord, en arbetsbänk, massor med små träbitar, hyvlar, mejslar, sågar, en bur med en liten fågel och en 10