Papperskärvor by Librefy

Jag, en skärva ”I sommarens soliga dagar…” Musiken som strömmade ut genom fönstret avbröts då och då av ett ljudligt knastrande. ”Och nu kommer dagens sommarpratare.” Damen gjorde en kort paus som för att leta i minnet efter namnet, sedan sade hon mitt namn med varm röst. ”Välkommen Daniel Ernback.” Det kändes mycket underligt att höra min röst från radion och jag märkte att den lät mycket säkrare än jag var. Orden tycktes så självklara, och när jag pratade om min kommande bok hördes jublande lycka i den. ”Boken skrevs för att läka mig själv, men blev så bra att jag ville sprida den.” Jag funderade några sekunder på om det verkligen stämde med sanningen. Var det inte tanken på att få vara med i radio och teve som hägrat när jag tagit beslutet? Bli en kändis som syntes på varje tidningsuppslag? Kanske fotomodell för en dag? Kvinnor som låg vid mina fötter?

Telefonen ringde inne i köket och jag masade mig upp från hängmattan för att svara. ”Ja, Daniel här.” Min gamla flickvän kvittrade i andra änden och berättade med andan i halsen att hon var sååååå glad att vi varit ett par, och att hon var min vän. Sedan lade hon viskande till. ”Jag lyssnar på ditt sommarprat. Oh Daniel, är du inte stolt? Nej nu måste jag ringa till Ella och berätta att du är på radio. Todiloo.” Jag lade dröjande på luren och gick ut i trädgården igen. Fåglarna kvittrade och hönsen jag införskaffat hade hittat till min grönsaksodling. Flinande tänkte jag på Pettson och Findus som var en av mina favoritböcker, och för ett kort ögonblick tänkte jag jaga iväg dem, men ändrade mig och lät dem fortsätta med sina bestyr. Reklampausen var precis slut när jag lade mig igen, och till min stora bestörtning hörde jag mig själv läsa ett kapitel ur boken. Naturligtvis var det utvalda kapitlet det värsta av dem alla, och skräckslagen låg jag som förstenad i hängmattan och kände öronen invaderas av ord jag trodde att jag glömt, och innanför mina hårt stängda ögon startade en film med bilder jag försökt förtränga.

Tårögd slet jag mig ur låsningen och rusade in i köket på bara fötter och slog om och om igen på radions avstängningsknapp. Det sista jag hörde var ordet död. Skulle jag hinna komma över det som hänt innan jag själv dog? Var skrattet i min mun förevigt dött? Tiden jag tillbringade ute i den ensligt belägna stugan gjorde att jag sakta landade, och mina vänner som ringde gång på gång vågade aldrig fråga när jag skulle återvända. Minnen ramlade fragmentariskt av mina axlar och begravdes ett efter ett i svart jord. Livet sades gå vidare, men när tar tårarna slut?

Äventyrerskan Ellie tittade in i köket när hon tultade förbi, och såg mamman stå sjungande vid spisen och laga mat. Hon skyndade sig till hallen där de röda skorna stod. Efter lite tråcklande satt de på plats och med mammans sång i öronen tryckte Ellie ned handtaget till ytterdörren och gick ut. Solen lyste, och våren var i full gång. Några gula tussilagon lockade till sig flickans uppmärksamhet och de små fötterna var snart på väg i full fart mot skogsbrynet. Eftersom snön nyss smält var det vått i markerna och små tjippanden hördes när Ellie gick i gräset. Hon kände att det blev kallt om fötterna, men brydde sig inte så mycket. Blommorna lockade alltför mycket. På de bara armarna reste håret sig i protest över den kyliga vinden som då och då kom. Flickans mörka hår glänste i solskenet och på ansiktet började redan små fräknar uppenbara sig. Hon satte sig på knä och plockade de små solarna precis så ordentligt som mamma lärt henne. ”Tag ända

nere vid backen gumman, inte bara hatten för då skadar du dem bara.” Ellie mindes orden mamma sagt till henne när de var ute sist. Med sina småbarnskrumma fingrar drog hon upp dem en efter en och samlade dem i en bukett. Smala, svarta rötter följde med ibland och smutsade ned klänningen. De vita tajtsen blev fläckiga och blöta. Ellie tittade inåt skogen. Någonting blått syntes på backen och flickan reste sig upp för att fortsätta upptäcktsfärden. Mössan på huvudet som var en gåva av mormodern kliade och Ellie beslöt sig för att dra av den och placerade den på en stubbe som hon passerade. Det mörka håret låg som en hjälm runt huvudet. Blåsipporna var våta av daggen och fötterna var nu genomblöta och kalla. Buketten Ellie bar i handen fick sällskap av de små knappt utslagna blommorna och hon tittade nöjt på sitt verk. Nu skulle mamma bli glad! Hon tittade mot huset och såg mamman stöka i köket. Det kändes tryggt och samtidigt spännande att vara ute i skogen. Visst hade Ellie varit där förut, men aldrig ensam. Med snabba steg gick flickan längre in,

och hann aldrig tänka så mycket när marken plötsligt rämnade. Det gamla brunnslocket var sedan länge bortglömt, och träet var murket. Träfjärilslarver levde av dess innehåll och långa smala gångar grävdes under tiden som de växte. När Ellie vaknade var allting svart. Med nävarna greppade hon tag i några vita rötter som växte på väggen, men halkade hela tiden ned. Hon grät och ropade på sin mamma med hög röst. ”Mamma! Mamma!”Men ingen kom och efter några timmar somnade den lilla av utmattning. Magen kurrade och strupen var alldeles torr. Den råa kylan kröp in i hela kroppen och väckte Ellie som åter började skrika. Hon krafsade desperat på den svartbruna väggen och fick några stora kokor jord över sig. ”MAMMA!” Det var knappt att man kunde se det lilla hålet där treåringen rasat ned, och gräset som växte runt brunnen dolde effektivt locket. Det blev kallare och kallare allteftersom timmarna gick. Efter några timmar fanns det bara en svag viskning kvar av rösten, och Ellie kurade gråtande ihop sig som

en liten boll med tummen i munnen som enda tröst. Den lilla kroppen skakade av köld och den mörka fläcken som brett ut sig under huvudet ökade successivt i storlek. I samma ögonblick som Erika såg den öppna ytterdörren förstod hon vad som hänt, och sprang ut på tomten för att söka efter sin lilla tjej medan hon med skakande hand slog numret till sin makes mobil. ”Du måste komma hem! Ellie är borta!” Mannen försökte lugna ned sin upprörda hustru och bad henne att noggrant söka igenom trädgården. ”Hon har säkert bara gömt sig och leker kurragömma med dig. Lugn nu. Jag kommer så fort jag kan.” Under tiden som han pratade gestikulerade han till sin assistent att hon skulle komma och skrev några ord på ett papper. ”Vet du om hon klädde på sig? Ellie brukar ju älska att springa omkring i bara trosorna. Trots allt är det ju kallt ute fortfarande. Förresten, vet du när hon försvann på ett ungefär?” Erika tittade sig förtvivlat runt och kikade in i alla skrymslen. ”Vi åt lunch vid tolv, sedan gick hon upp till sitt rum. Efter det har jag bakat. Tomas, jag vet inte alls när hon försvann. Det kan vara från en till tre timmar. Hennes röda skor fattas, men annars vet jag inte.”

Erika gick ut genom den höga grinden och såg plötsligt något rosa som låg på en stubbe. ”Jag ser något. Jag ringer dig sedan!” Hon sprang snabbt fram och lyfte vantroget upp mössan. Den var våt och smutsig, men visst var det Ellies. Erika slog 112 och hade snart talat om vad som hänt och var de bodde. Under tiden som hon pratade gick hon med bestämda steg längre in i skogen vilt spejande. Polisen var snart på plats och de drog igång en helikoptersökning och en kedja av mannar gick genom skogspartiet. På andra sidan av skogen fanns ett husområde som knackades igenom av poliser. När mörkret gjorde så att sökningen avbröts hämtade Erika resolut en pannlampa som hon använde när hon joggade på kvällarna. ”Jag går ut och letar i skogen Tomas. Jag klarar inte av att sitta här och vänta. Tänk om Ellie bara gått vilse och just nu sitter under en gran rädd och kall.” Erika plockade upp mobilen som låg i fickan på jackan för att kolla så att den var laddad ordentligt. ”Stanna här ifall hon kommer.” När Erika trädde in i mörkret kände hon rysningar som etablerade sig längs ryggraden, och öronen var på helspänn. Det mörka håret doldes delvis av mössan. Med ett ryck tog Erika av sig den för att höra bättre.

”ELLIE!!” Erika tog några tveksamma steg och stannade sedan för att lyssna. ”ELLIE!” Mörkrädslan slog sina skarpa klor i henne, och benen ville fly. Erika nynnade lågt på en av de otal barnvisor hon sjöng för sin dotter, och kände sig lite lugnare. Plötsligt knakade det till precis bredvid henne, och skräckslaget tryckte Erika sig intill ett stort kraftigt träd. Nattens mörker gjorde så att alla ljud förstärktes och hon hörde plötsligt kraftiga vingslag över huvudet. Den smala strålen från pannlampan var starkast i mitten, och Erika vände huvudet åt alla håll medan hon ropade sin dotters namn oupphörligen. ”Ellie! Gumman! Det är mamma!” Tankarna snurrade i huvudet som en karusell och alla möjliga scenarion passerade genom sinnet. Var det någon som tagit Ellie? Hade hon gått vilse? Hur långt hinner en liten treåring på några timmar? Varför kollade jag inte henne? Vad gör jag om vi inte hittar henne? Plötsligt hörde Erika en tunn svag röst som hon kände igen. Det lät som om den kom från marken bredvid henne. ”Ellie?” Med försiktiga steg gick Erika i ljudets riktning. ”Mamma!?” Ett lågt snyftande undslapp Erika och hon höll sånär på att åka samma

väg som dottern. ”BRAK!” Träet gav vika och foten var på väg igenom när hon kastade sig bakåt och på det sättet klarade sig. Erika trädde av sig pannlampan och lyste ned i hålet. Långt därnere låg dottern stönande och skakande. ”Mamma! Ja fyser.” Blodet som runnit ur huvudet var stelnat och gjorde så att håret satt fast i marken. ”Mamma!” Erika slog numret hem.”Jag har hittat henne! Hon ligger i ett djupt hål. En gammal brunn tror jag. Ta med dig polisen och kom. Glöm inte vår långa stege.” Erika lade sig på mage för att titta ned i hålet. ”Lilla, lilla gumman, snart kommer pappa och hjälper oss.” Hon vände sig upp mot den svarta stjärnfyllda himlen ovanför sig. ”Tack käre Gud för att du inte tog henne ifrån oss. Jag har inte varit så kyrklig, men lovar att ändra på mig. ”Erika såg blodet runt huvudet och förstod att den lilla var skadad. ”Hur mår du min lilla ängel? Har du ont någonstans?” Ellie höll sig åt huvudet. ”Ont mamma, ont. Huvet.” Hon försökte dra sig loss från marken, men smärtan gjorde att Ellie lade sig igen. Tårarna gjorde långa ränder på kinderna och den lilla sträckte händerna upp mot mamman. ”Upp!” Sade hon och log. Erika tittade sig runt om det fanns

något att använda, men insåg att det bara var att vänta. ”Pappa kommer snart.” Hon log genom gardinen av tårar. ”Älskade unge, snart är du hos mamma.” När Erika såg ljusen komma genom skogen kände hon en stor varm klump i magen av tacksamhet över sin envishet. Tomas var den förste som kom fram. Ögonen var rödkantade och vattniga. ”Lever hon?” När Erika nickade tyst kom nästa fråga. ”Är hon skadad?” Erika nickade. ”Ja, men jag vet inte hur illa. Hon kan prata, men har inte rört på sig. Polismännen sköt ned stegen, och Tomas gick ned till sin lilla dotter. ”Är det någon som har en kniv?” Hojtade han uppåt. En av polismännen lyfte upp sin jacka och räckte honom kniven han bar i bältet. ”Varsågod!” Tomas skar av Ellies mörka hår och lyfte sedan upp sin lilla dotter i famnen. Väl uppe på marken igen, släppte allt och Ellie bara grät och grät. Hon höll sin mamma hårt runt halsen och lät ingen ta henne därifrån. ”Jag bär henne hem.” Erika ställde sig upp. ”Nu går vi hem hjärtat, men vi måste åka till doktorn och kolla så att du är okey.” När de kom in på tomten stod en ambulans redo att föra den lilla till sjukhuset.

Efter en noggrann kontroll sade doktorn att Ellie fått en ganska kraftig hjärnskakning, och att de måste sy några stygn i bakhuvudet, men annars var det mest blåmärken och smuts. Han skrattade till. ”Den här lilla äventyraren är i stort behov av ett bad. Lite vila på det så är hon snart på benen igen. ”Och du.” Läkaren vände sig till Ellie som satt i mammans famn. ”Man går inte hemifrån utan någon vuxen. Du hade sanslös tur.” Den lilla flickan nickade allvarligt. ”Ja loval.”

Hudlös

I vårt möte i natten var jag en hudlös, skälvande spillra. Rädd att se och känna Men ändå sugen Darrande, nyfiket sökande Din mun

Städning Jag tog fram dammsugaren och försökte få bort alla bevis på din existens Rafsade snabbt ihop dina återstående prylar Slängde in dem djupt in i garderoben Den garderob som en gång varit din Rensade bokhyllan från dina böcker och saker Rev ur ditt telefonnummer i min adressbok Grät en skvätt Tog ett djupt andetag Och gick vidare med mitt liv