Nära dig

Januari

Lördag den 2 januari Saga Allerlöv strök med vänsterhanden över den hala och varma ryggen. Hon blundade och lät känslan sakta landa i hennes utmattade kropp. Känslan av att vara i mål, att bli sig själv igen efter att ha svävat, eller åtminstone fört en ursinnig och intensiv kamp, utanför kroppen, och paradoxalt nog inne i kroppens allra innersta väsen samtidigt, i flera timmar, fyllde henne med tillfredsställelse och något annat. Stolthet? Troligen. Belåtenhet? Kanske. Välbehag? Antagligen. Njutning? Det var nog att ta i.

Högerhanden hittade en fot att känna på. Tårna räknade hon sakta under täcket och jo, det var nog fem på den smala foten, även om de verkade väldigt, väldigt små. Skulle de verkligen vara så fruktansvärt små?

Och så långa?

Johan Nord smekte sin sambo över det ljusa, svettiga håret medan blicken vandrade fram och tillbaka mellan henne och barnet. Lugnet infann sig och den idrottsledare han nyss känt sig som när han hejat fram Saga den sista ansträngande biten hade lämnat arenan. Han

sträckte sig efter muggen med vatten och svepte det som var kvar. Trött var han, men samtidigt uppfylld av en känsla som gav honom en ny dimension. Värme, förväntan och kanske också en dos förhoppningar for igenom hans kropp. Han harklade sig och ett ögonblick mötte Saga hans blick innan båda tittade ner på barnet igen. Det var som om känslorna var för stora för att de skulle orka se på varandra längre. Han torkade bort en tår ur ena ögonvrån och sträckte fram handen för att känna på bebisens små knutna händer. Än så länge visste de inte om det var en flicka eller en pojke, som låg med blicken fastlåst på sin pappa, men Saga var helt på det klara med vad hon hoppades på. En flicka var vad hon önskade låg hos henne och försökte vänja sig vid att andas. Hon visste att det var politiskt inkorrekt att önska sig ett specifikt kön och absolut inte socialt accepterat att erkänna det öppet, men så var det i alla fall.

Barnmorskan satte en mycket liten vit mössa på hjässan på det nyfödda knytet och lät de nyblivna föräldrarna insupa varje sekund av ögonblicket utan att störa. Det tunna, ljusa håret försvann under mössan och Johan rättade försiktigt till den på ena sidan.

Det var alldeles tyst i rummet. I alla fall lade Saga inte märke till ett enda ljud. Den enda som upptog hennes tankar var den nya människan i hennes famn och hennes ännu lätt oregelbundna andetag. Hon registrerade inte ens i ögonvrån det som pågick vid datorn

eller att saker flyttades och plockades undan alldeles intill henne.

Kroppen ryckte till av både snyftningar och skratt om vartannat, men det var inte alls så hysteriskt som hon trott att det skulle vara. Hon hade i alla år bestämt hävdat att det var omodernt att föda vaginalt när man bara kunde lyfta ut bebisen genom takluckan via ett enkelt och smidigt snitt, men något gehör för den filosofin hade hon inte fått på mödravården eller i föräldragruppen inför förlossningen, så hon hade gett upp och insett att hon var tvungen att föda på uråldrigt sätt oavsett teknikens utveckling. Att det var 2010 och inte 1910 eller rent av 1710 verkade inte spela någon roll när det handlade om att föda barn. Barnmorskan på mödravårdscentralen hade gjort sitt bästa för att övertyga henne om att många kvinnor med uttalat kontrollbehov ber om att få kejsarsnitt, men när de väl gått igenom en vaginal förlossning inser de att det inte nödvändigtvis handlar om att tappa kontrollen. Det hon skakat på huvudet åt då kunde hon hålla med om nu. Hon hade inte tappat kontrollen. I alla fall inte helt.

Trots att hon alltid uppfattats som präktig och också själv ansåg sig vara både ordentlig och ordningsam var det något med mammor som gjorde henne osäker. Nu var hon en själv. De blivande visste exakt hur man borde hantera sin graviditet och de som fött sina barn var självutnämnda experter allihop, alltid redo att

framhålla sig själva och kritisera andra i deras ögon betydligt sämre mödrar.

Medan hon låg i sängen kändes förlossningen redan långt borta. Under krystvärkarna hade hon frustrerat ropat att barnet satt fast och absolut inte kunde komma ut, men antagligen var detta något av det vanligaste man brukade säga i en förlossningssal, för ingen hade tagit henne på allvar, utan barnmorskan hade lugnt försäkrat henne att allt gick enligt planerna och att hon var väldigt duktig.

Duktig var precis vad hon kände sig nu när allt var klart. Världsbäst. Hon, ingen annan, hade just fött fram ett fantastiskt litet barn och kroppen var nästan bortdomnad av det intensiva arbetet och kändes knappt alls. Visserligen var barnet ännu varken mätt, vägt eller undersökt, men hon kände instinktivt att allt var i sin ordning. Lika bra som de uppblåsta supermammorna på internet vågade hon inte tänka att hon var, för där var det svårt att vara tillräckligt duktig. Ödmjuka och oroliga frågor på forum för föräldrar möttes ofta av nedlåtande och överlägsna svar och hon önskade ofta att hon inte ens läst dem. Hon var ändå bara Saga, en rätt vanlig kvinna i trettioårsåldern och fullt medveten om det, men hon önskade att hon skulle duga. Hon ville så innerligt gärna bli en bra mamma för sitt barn. ”Vill ni se vad det blev för kön?” frågade barnmorskan efter stund och lyfte utan att vänta på svaret upp

det nyfödda barnet och höll det i luften.

Så långsmalt och dinglande det hängde där med armarna högt uppe vid de pyttesmå öronen. Det mosiga ansiktet med den bistra minen hade övergått från lila till rosa och såg genast friskare ut. ”Det ser ut som en flicka”, fick Saga fram efter vad som kändes som en evighet, för än levde hoppet. ”Det är mycket riktigt en flicka”, svarade barnmorskan och log. ”En jättefin flicka.”

Saga fick tillbaka den lilla och snusade på henne. En alldeles speciell och egen doft nådde hennes näsborrar och hon hade fått sin flicka.

Under graviditeten hade hon och Johan pratat mycket om vad barnet skulle heta och de hade inte alls varit överens. Trots oenigheten hade hon hållit en låg profil och utgått från att han skulle ge med sig direkt efter förlossningen, stum av beundran över att hon klarat av att föda. Därför var det väldigt förvirrande för henne att konstatera att barnet inte alls såg ut som en Emeline, det finaste namn hon visste och det enda hon hade tänkt att gå med på. Hennes egen dotter var ännu vackrare och dessutom, på något odefinierbart sätt, mer en egen personlighet än hon trott. En Emeline hade i hennes föreställningsvärld sett annorlunda ut.

Det här var en egen individ och hon måste ha ett eget namn. Inte ett namn som funnits i mammans tankar,

utan ett som kom från henne själv, på något märkligt vis. Hon var förvånad över sin egna tankar. ”Hon ser ut som en Isabella”, viskade Johan och kliade sig på kinden. ”Isabella? Isabella har vi inte ens funderat på. Varifrån fick du det plötsligt?” ”Vet inte, men Isabella låter fint, tycker jag. Betyder inte bella vacker på italienska?” ”Jo, det gör det nog … Isabella … Bella Isabella …”

Saga smakade på namnet och tittade på Johan. Hon blinkade bort ytterligare ett par tårar och log stort när hon fuktat de vinternariga läpparna. ”Aldrig trodde jag att någon annan än jag skulle bestämma namnet på min dotter – inte ens barnets far.

Isabella. Det passar henne. Jag erkänner … lite motvilligt.”

Hon böjde ner huvudet en aning och sa lågt: ”Välkommen, lilla Isabella. Jag tror du kommer att trivas här hos oss.”

Medan barnmorskan vägde och mätte flickan och belåtet ropade siffror tvärs över rummet, vandrade Sagas tankar till sin egen mamma. Hon önskade att hon kunde ringa henne och berätta att hon blivit mormor. Och hon skulle slå numret. Hon skulle slå numret hon själv hade haft som barn och bodde hemma hos mamma och pappa, för trots att numret genom åren gått till tre

olika adresser hade det inte ändrats. Men det skulle bli hennes pappa som svarade. Inget nummer i världen kunde koppla henne till mamma, för när Saga var femton år och just börjat sista terminen i grundskolan, dog hennes mamma i en trafikolycka.

Solveig Allerlöv hade som tv-reporter varit ute på uppdrag med en fotograf och i en korsning mitt på Europaväg 45 hade en ambulans kommit i hög fart ett par mil norr om Göteborg.

Ambulansföraren hade kört mot rött ljus, men med blåljusen och sirenerna påslagna och säkert hade han utgått från att alla bilar i korsningen både hörde och såg att det var utryckning på gång. Fotografen hade kört in i ambulansen snett framifrån. Den låga och starka marssolen hade speglat sig i blöt asfalt och ingen av förarna anade den annalkande katastrofen som snart var ett tragiskt faktum.

Kollisionen blev kraftfull och ljudet av krossat glas och enorma plåtskador fyllde luften. Journalisten på passagerarsidan avled av sina skador på sjukhuset dagen därpå, konstaterades det sakligt i lokaltidningen.

En knastertorr halvsida med bild på demolerade bilar stod som smärtsam kontrast till den tragedi som drabbat familjen.

Nu ville hon berätta hur duktig hon varit och hon ville få bekräftelse av den som allra bäst borde förstå.

Av den som fött henne. Luften blev svårare att andas och lyckotårarna som nyss trillat ersattes av saknadens tårar. Hon drog in det tunna snoret som bildats i näsan

och torkade ögonen med kanten av lakanet. Johan lutade sig fram och pussade henne på pannan.

Hon fick tillbaka Isabella inrullad som en rysk bebis och kunde inte låta bli att skratta. Så nära det var mellan gråt och skratt ... mellan olycka och lycka. Det var som om hela känsloregistrets alla yttersta punkter just blivit grannar i hennes kropp. Hon grät igen.

Johan strök henne över kinden och torkade hennes tårar med handens utsida. Han sa ingenting och Saga undrade om han visste vad hon tänkte. Hennes mamma hade aldrig hunnit träffa Johan och hon undrade vad hon hade tyckt om honom. Han log mot henne och det lilla mellanrummet mellan framtänderna, som han alltid avskytt, men som hon försäkrat var charmigt, gav honom tillsammans med det lätt rödaktiga skägget på hakspetsen ett utseende som påminde svagt om ruter knekt. ”Tänker du på din mamma?”

Hon nickade, men orkade inte säga något. Hon var lycklig och bedrövad och kände sig stark och svag på samma gång. Vilken känslokarusell som snurrade inom henne. Hon flyttade barnet aningen högre upp, så hennes läppar nådde dotterns panna. Hon pussade så försiktigt att hon knappt nuddade huden och strök sakta öven den lilla kinden som vecklade ut sig lite för varje minut som gick.

Saga bad Johan sträcka sig efter telefonen och slog sedan vant numret till sin pappa.

”Hej morfar”, fick hon fram och rösten lät stadigare än hon vågat hoppas på. ”Hej hjärtat, är det klart nu?” ”Ja, det var kämpigt på slutet, men allt gick bra och nu ligger hon här hos mig och är underbar.”

Det var tyst i andra änden och hon hörde sitt eget hjärta slå. Hon blundade och kände en klump av vemod i halsen. Hennes röst blev grötig och ögonen fylldes återigen av tårar. ”Pappa?

Hon pressade luren närmare örat och hörde hur han drog efter andan. ”Hon är jättefin och stor och liten på samma gång.”

Pappans andetag var tunga ett tiotal mil bort. ”Vilken underbar nyhet. Så skönt att allt har gått bra.” ”Det gick till och med bättre än jag trott. Synd bara att mamma inte ...” ”Hon hade tyckt om att få bli mormor.” ”Det tror jag med.”

Det blev tyst en stund och Saga strök den lilla, som tryggt sov i hennes famn, över huvudet. Den minimala mössan var avtagen och det ljusa håret hade börjat resa sig från hjässan en smula. ”Tack … För att du ringde … Och för att jag blivit morfar …” ”Jag ringde så fort jag kunde.” ”Jag har tänkt så på dig, så det uppskattar jag. När

får vi hälsa på er?” ”Bara pappan och eventuella syskon får komma in på BB-avdelningen och då menar de inte min pappa och mina syskon, men vi kan ses i kafeterian imorgon.” ”Orkar du verkligen det?” ”Undrar du om jag orkar visa upp världens vackraste flicka för världens finaste morfar? Ja, om jag verkligen anstränger mig ska jag nog klara av det.”

Johan tittade på henne och fascinerades av hur fort hon kunde byta sinnesstämning. Sådan hade hon varit så länge han känt henne och under graviditeten hade den känslomässiga berg-och-dalbanan eskalerat till sådana ytterligheter att han varit nära att förlora förståndet och varit allt mer säker på att hon redan gjort det.

Han drog handen genom håret och skakade omedvetet på huvudet. ”Hon ska förresten heta Isabella. Hälsa Birgit är du snäll, för nu måste jag ringa vidare på listan. Du vet, en mamma har mycket att göra.”

Saga ringde till sina småsyskon också. Hanna berättade att hon knappt kunnat jobba på hela dagen, utan bara gått runt och tittat nervöst på mobilen hela tiden.

Nu pustade hon ljudligt ut av lättnad och ville höra om och om igen att allt verkligen gått bra på riktigt, så Saga inte bara sa så för att låta tapper.

Erik fikade med vänner på ett kafé på Söder i Stockholm, så hon fick tag på honom mitt i en caffe latte.

Han frågade om hon mindes att hon lovat honom att bli gudfar och det gjorde hon. Om inga avskurna hästhuvuden var inblandade fick han gärna vara gudfar.

Det var ett uppdrag han skulle få dela med sin tvillingsyster Hanna och beslutet hade känts självklart för alla iblandade, även för Johan, som förstod hur viktigt det var för Saga att ha två faddrar till sitt barn, eftersom hon alltid hade med i sina beräkningar att någon hastigt kunde dö.

Näst sist i samtalsraden blev hennes moster Majken Berglund. Hon pratade nästan i mun på sig själv av upphetsning och berättade att hon redan hade presenterna klara. Eftersom hon känt på sig att det skulle bli en flicka hade hon, enligt egen utsago, köpt en fantastiskt söt klänning som hon bara inte kunde motstå. ”Men tänk om jag hade fått en pojke då?” ”Nu fanns det faktiskt inte i min sinnevärld, för i vår släkt har alla fått en flicka först, så det är klart att du också skulle få det, för det får ju vara någon ordning på torpet.”

Det var en hel del som inte rymdes i Majkens sinnevärld och det var Saga ofta tacksam över. Hon var en kraftkälla att ösa ur och en stöttepelare att luta sig mot.

Inte en enda gång under årens lopp hade hon missat en födelsedag eller en namnsdag och hon var en av få människor som fortfarande skickade ett vykort då och då som en hälsning. Dessutom pratade hon alltid som om hon hämtade sina repliker ur en ålderdomlig bok

om ordspråk och talesätt.

Dagens sista samtal, för Sagas del, gick till närmaste väninnan Michaela Gren Wilson, som Saga varit klasskompis med sedan årskurs fem, då familjen Gren Wilson flyttat hem till Sverige igen efter några år i pappans hemland England. ”Finally, darling! Jag hade nästan börjat ge upp”, erkände hon exalterat. ”Inte nog med att du gick över tiden nästan två veckor, förlossningen tog ju dessutom hela dagen.” ”Förlossningar gör ofta det, så mina sexton-sjutton timmars jobb var inget ovanligt alls och det är väl därför jag känner mig så grymt mallig och samtidigt fullständigt slut nu.” ”Inte konstigt att det heter labour på engelska, för det verkar vara ett riktigt arbete. Är hon rödhårig?”

Saga skrattade till. ”Nej, hon är mitt barn, inte ditt, och Johans rödlätta ton räckte tydligen inte för att slå igenom.” ”Ögonfärgen är det ju ingen idé att fråga om, för efter vad jag förstår är alla nyfödda blåögda.” ”Hon har otroligt vackra mörkblå ögon.” ”Det tror jag säkert att hon har och hon kan alltid färga håret rött när hon blir lite äldre, så blir hon ännu vackrare.”

Michaela hade alltid känt sig en smula unik med sitt djupt röda hår i Sverige, för det var betydligt vanligare i England, men här beskrevs hon ofta som den rödhåri-

ga och det trivdes hon med. ”Det kommer att dröja, så tänk inte ens tanken, Redhead”, sa Saga och strök dottern över hjässan. ”Hör av dig igen när du kommit hem och känner dig redo för en invasion från de brittiska öarna.” ”Självklart.”

Söndag den 3 januari Saga och Johan slog sig ner vid ett ledigt bord i kafeterian och ställde den lilla vagnen på hjul med dottern emellan sig. Det fanns gott om sjukhusrockar att låna, men Saga hade propsat på att klä sig anständigt när hon skulle lämna avdelningen, så nu satt hon i en diskret grå tunika och mammabyxor som dolde magen, som fortfarande var ordentligt svullen. Under natten hade hon knappt sovit mer än någon timme i sträck för Isabella hade vaknat och gnytt gång på gång. Flera gånger hade hon fått hjälp med att lägga till henne vid bröstet och nu ömmade bröstvårtorna efter det mer eller mindre ständiga sugandet. Hon kände sig trots sömnbristen pigg och antog att det var tack vare hormonerna som rusade av och an i hennes kropp. Johan, som fått en egen säng i familjerummet de sovit i, såg betydligt mer sliten ut. Att nattsömnen varit dålig var tydligt, för mörka ringar skymtade under de blågröna ögonen och det otvättade håret var rufsigt. Den två da-

gar gamla skäggstubben förstärkte bilden av en utschasad man.

Bredvid dem stod några konstgjorda gröna växter på rad och trots att det var lågmälda samtal som fördes kring flera bord runt omkring var ljudnivån lika hög som den alltid blev när människor samlades för att äta eller fika. Kaffedoften genomsyrade luften och det slamrade utifrån köket där någon höll på att ordna besticken.

Två minuter över tre dök morfar Björn Allerlöv och Birgit, hans fru sedan några år, upp. Vilset såg de sig omkring när Saga höjde handen och vinkade ivrigt.

Redan på långt håll lade hon märke till det blanka i sin pappas ögon.

Efter långa och varma kramar fixerade han sitt första barnbarn med blicken och strök sig tankfullt över det välansade grånade skägget. Glasögonen han bar hade sett ungefär likadana ut genom åren och nu började de bli moderna igen.

Någon vid bordet bredvid tappade en gaffel i golvet och den gänglige tonårspojken i sällskapet lommade iväg för att hämta en ny. ”Så fin hon är”, sa morfadern lågt. ”Jag tycker att hon har tydliga drag av dig, Saga”, sa Birgit.

Saga blev glad över hennes ord, sträckte på sig utan att själv lägga märke till det och tänkte att i brist på en biologisk mormor skulle Birgit göra allt hon kunde för

att fylla ut rollen. ”Tack, det var snällt sagt.”

Längre än så hann de inte förrän mostern Majken Berglund och hennes man Bengt kom emot dem med snabba kliv. Hennes klackar klapprade högljutt på golvet och famnen var full av presenter. Den storblommiga kjolen i mörka vintertoner fladdrade kring benen och vinterkappan var redan uppknäppt.

De ställde fram drickor, tidningar, frukt och choklad på bordet och Saga kunde inte låta bli att le åt överflödet. ”En del bebisar får visst prickar om mamman äter choklad medan hon ammar, men det är inte alls säkert att just ditt barn får det, så testa du”, viskade Majken och log uppmanande mot sin systerdotter.

Majken var förtjust i det mesta som gick att äta och det märktes på hennes korta och runda kropp. Hennes en gång naturligt blonda hår hade fått hjälp med att behålla sin ungdomlighet på frisörsalongen och det var kortklippt på ett sätt som gjorde att självfallet kom till sin rätt och bildade en glorialiknande frisyr. Saga hade egentligen tänkt att hon redan idag skulle börja gå ner de där tjugotvå kilona hon lyckats samla på sig under graviditeten, men när hon såg all chokladen kände hon att hon kunde vänta några veckor och förresten behövde hon försäkra sig om att mjölkproduktionen skulle komma igång ordentligt. Mjölkchoklad lät dubbelbottnat och inte alls dumt, utan rent av lämpligt som föda,

tänkte hon för sig själv och öppnade förpackningen för att bryta en bit.

När morfadern och Birgit druckit varsin kopp kaffe, fått hålla den lilla en stund och försäkrat Saga och Johan om att det var den mest bedårande bebis de någonsin hade sett, tyckte de att det var dags att lämna sällskapet för dagen. Då räckte Majken över de tre paketen hon haft med sig till Saga och som i uppståndelsen blivit liggande på en egen stol. ”Alla goda ting är tre, men det blå paketet med silversnören ska du inte öppna idag, utan det tar du med dig hem och öppnar en dag när du känner för det.”

Saga lade en lockig hårslinga bakom ena örat och vägde det rektangulära, blå paketet i händerna och vände försiktigt på det. Hon bedömde tjocklek, storlek och vikt och konstaterade snabbt att det innehöll böcker. ”Rätt!” sade Majken och log stort. ”Det förstod jag att du skulle räkna ut lätt som en plätt, men vad det är för böcker är mer svårgissat, skulle jag tro.”

Hon fortsatte att klämma lite på långsidan och kände att det var tre bokryggar, där två av dem kändes lika tjocka och den understa något tunnare. ”Nyfiken i en strut, märker jag, men sluta kläm nu och öppna de andra presenterna istället.”

Försiktigt lade hon ner bokpaketet på bordet och började med det som hon genast förstod innehöll kläder. Hon fick upp en vit body med brodyr kring hand-

lederna och kragen tillsammans med en stickad klänning som gick i flera rosa nyanser. Botten var blekt rosa medan de påsydda blommorna i nederkanten gick i allt mellan ljust bebisrosa och starkt cerise. ”Den är underbar”, log hon och höll upp den. ”Vad synd att det bara är storlek 56, för då kan hon ha den så kort tid.” ”Jag vet, men det är trist att köpa en jätteklänning till en flicka som inte ens har kommit hem från BB ännu, så det fick bli så här. Däremot, och det hade jag inte ens tänkt säga, köpte jag en likadan fast i en annan färgsättning i storlek 74, som hon kan få längre fram.

Jag visste att du skulle tycka om den.” ”Du är tokig”, sa Saga och himlade med ögonen. ”Jag vet, men säg det inte till någon”, sa Majken och blinkade med ena ögat. ”Säg det framför allt inte till mig, för jag vill inte vara gift med en tokig kvinna”, sa Bengt medan han lyfte kaffekoppen för att dricka upp den sista ljumna skvätten.

Johan satt bakåtlutad med dottern högt upp mot axeln. Hon andades djupt och rytmiskt, men då och då drog hon in extra luft, som för att kontrollera om lungorna fungerade ordentligt. Omsorgsfullt tog Saga bort snörena från det större paketet och öppnade det med stirrande ögon. Inte ett ljud kunde hon får fram. Hon vände och vred på den mjuka, vita apan och ögonen blev fuktiga. Hon svalde hårt och höll apan en bit ifrån

sig medan hon med öppen mun vände blicken mot mostern. ”Den är faktiskt ny”, sade Majken, ”men visst är den förvillande lik den apa du själv hade när du var liten?” ”Det är otroligt. Alla apor jag sett genom åren har varit bruna och min vita Apelina har alltid varit den enda i sitt slag. Var hittade du den?” ”I Spanien. Den satt i fönstret i en butik som låg på gatan bakom vårt hotell. Jag kunde inte låta den sitta kvar där alldeles ensam.” ”I Spanien? Det var väl ett par år sedan du var där senast?” ”Just det, sommaren för tre år sedan närmare bestämt.” ”Och då köpte du en apa? Jag var ju inte ens gravid då”, sa Saga förundrat och torkade bort en tår i ögonvrån. ”Nej, jag vet, men den var så lik Apelina att jag bara var tvungen att köpa den. Visst är de bruna ögonen av glas så gott som identiska med hennes? Jag tänkte ge den till dig när du fick barn och nu var det äntligen dags för den att kliva ur garderoben.” ”Men tänk om jag inte hade fått barn, då? Vad hade du gjort med den då?” ”Jag hade även det scenariot i tankarna, så då hade du fått den någon gång när du fyllt år istället.” ”Du är otrolig!” sa Saga och fortsatte att stirra på mostern innan hon såg ner på apan igen.

”Otrolig låter mycket bättre än tokig”, sade Majken och skrattade högt.

Saga höll den nyare upplagan av Apelina tätt intill sig och lät tankarna vandra långt bakåt i tiden. Hon hade fått apan av sin mamma på första födelsedagen och när alla kompisarna lekte med dockor var det bara Apelina hon ville ha. Hon hann bli tolv år innan hon kunde somna utan henne i sängen. Alldeles för stor egentligen, det visste hon. Svansen var lenare än den övriga pälsen, så när hon inte kunde somna brukade hon fingra på den långa, smala svansen och omväxlande stryka den medhårs och mothårs.

När hennes mamma hade dött hade hon tagit ner Apelina från bokhyllan, där hon hade bott de senaste åren, och kramat henne länge, länge varje kväll. Hennes mamma kändes så nära genom apan, som lyssnade, förstod och brydde sig. De bruna ögonen hade påmint om mammans något ljusare variant och när hon tittat apan djupt i ögonen kändes det som att se rakt in i sin mammas. Apelina såg så klok och förstående ut och gav henne tröst när livet kändes som allra tyngst.

Inte ställde den några krav eller tjatade på henne heller. Hon bara fanns där för henne. ”Nu ska vi lämna er ensamma, så ses vi nästa gång på hemmaplan och glöm inte att ta med dig det där hem när du lämnar BB”, sa Majken och pekade på det det blå paketet. ”Jag lovar att komma ihåg Isabella, apan och det blå

paketet, i nämnd prioriteringsordning”, svarade hon. ”Kanske byter de plats på priolistan när du får se vad det är i paketet”, sa Majken hemlighetsfullt och gick fram till Johan för att stryka flickan över ryggen en sista gång.

När Majken och Bengt vinkat längs promenaden bort lade Johan ner Isabella och rullade iväg med henne mot rummet igen. Han fick hjälpa Saga att bära allt som gästerna haft med sig och som tur var hade de lämnat kvar plastpåsarna presenterna kom i.

Saga höll i apan och bokpaketet och vände och vred på det ännu en gång. ”Har du någon aning om vad det kan vara?” frågade hon Johan som om han ingick i någon hemlig allians med hennes moster. ”Absolut inte, men något speciellt verkar det handla om.” ”Spännande, måste jag säga.” ”Livet ska vara lite spännande ibland.” ”Nja, jag är inte i så stort behov av spänning och dramatik direkt, ett lugnt och skönt liv är mer min grej.” ”Jag vet, tråkmåns”, sa Johan retsamt.

Väl inne på rummet lade Saga ner apan, som bara var marginellt mindre än den sovande flickan, intill henne och tog fram kameran för att ta några bilder.

Hon tyckte de var så fina när de låg bredvid varandra att hon i rask takt knäppte ett tiotal bilder.

”Hon är otroligt söt”, konstaterade hon och zoomade in dotterns ansikte. ”Apan?” ”Fåntratt.” ”Älskling.”