Revolt

Revolt

Revolt

Lisa Rodebrand

PaperTalk

ISBN 978-91-86377-67-0 Š Lisa Rodebrand Utgiven av PaperTalk Tryck: F4-print, Stockholm 2011

Prolog Redan innan kampen börjat visste han att han skulle förlora. Det enda Antonio ångrade var att han inte valt att skydda sin familj.

Han flydde genom den smala gruvgången med det långa, ljusa håret fladdrande efter sig. Det var kallt och fuktigt på ett sätt som skar genom märg och ben, men det brann en glöd av ilska inom honom.

Gången vände tvärt och förde honom ut i solljuset. Tunneln fortsatte in i berget igen, men han stannade till på avsatsen och kisade mot det skarpa ljuset. Bergssidan reste sig brant över honom och stupade tvärt nedanför avsatsen. Träd och byggnader klättrade uppför klipporna och trotsade tyngdlagen på ett sätt som tycktes omöjligt. En stad av gruvor livnärde sig på berget.

Antonio hörde förföljarna alldeles bakom sig, tunga steg och grova röster. De var på väg ut på avsatsen. Han vände snabbt och stötte kniven i den förste förföljaren. Varmt blod täckte hans hand när han drog till sig kniven. Han steg vigt åt sidan för att inte dras med när den tunga kroppen föll över kanten.

Förföljarna hejdade sig. Han såg ljuset av deras ögon i tunneln och kastade sig in i gruvgången på den motsatta sidan. Ett skott träffade klippan bakom honom med ett vinande ljud.

Gången förde honom djupt in i berget. Facklornas sken fladdrade över bergväggarna. Gruvarbetarnas hamrande och maskinernas mullrande var taktfasta och rytmiska som hjärtslag. Då och då bröts ljudet av den skarpa knallen när en sprängladdning detonerade.

Han konstaterade att han inte var rädd längre.

Det skulle snart vara över. Men när han kom runt hörnet och såg hennes döda kropp stannade hjärtat i bröstet på honom. Trots de grå männen som skymtade i sidotunnlarna, och mannen som stod mitt i salen beredd att möta honom i strid, var hon det enda han brydde sig om. Kroppen låg slängd bland bråten av stenar, grus och avbrutna träbjälkar längst bort i den stora salen. Ansiktet var blekt och ögonen stirrade vidöppna upp mot taket. Antonio gav ifrån sig ett ursinnigt vrål som tömde lungorna helt. Flämtande blinkade han bort tårarna. Han hade hoppats att hon skulle klara sig, men nu var det för sent för sådana tankar. ”Hon fick en snabb och smärtfri död”, sa mannen som stod mitt i rummet och spärrade hans väg. ”Det borde glädja dig.”

Fingrarna slöts hårt kring det blodiga, hala knivskaftet. Antonio höjde långsamt blicken. Det han såg fick modet att sjunka. Självklarheten med vilken mannen ägde rummet var skrämmande. Ryktet sa att den här mannen aldrig förlorade en strid. Ändå hade mannen bytt sida och slutit ett avtal med fienden, ett avtal som gett honom makten att stå mitt ibland dem,

inte som besegrad, utan som någon som anförde dem i strid. ”Vi kunde ha varit på samma sida du och jag.”

Mannen granskade honom på ett sätt som var så genomträngande och utforskande att det kändes obehagligt.

Antonio slet blicken från mannens kalla ögon och försökte få en överblick över rummet. Utgångarna vaktades av de grå männen, han kunde ana deras skuggor, men var fanns barnen? Han hoppades att de inte var här, men han var tvungen att få veta. Där var pojken, bredvid sin mor, så liten att han doldes av bråten. Han gav sin son en blick som sa ”stanna där” och fortsatte söka. Han hittade inte sin dotter. ”Mark Keyel”, hälsade han och såg forskande på mannen. ”Antonio Martinez”, svarade Keyel och gjorde samtidigt en beklagande gest. På kommandot steg en av de grå männen fram. Mannen hade ett grepp om en liten flickas underarm. Hon nådde honom knappt till midjan, men hon kämpade emot, sparkade, slet och klöste. ”Allt du behöver göra är att ge dig frivilligt”, sa Keyel. ”Då ger jag mitt ord på att din dotter kommer att tas väl omhand efter din död.”

Antonio gjorde en snabb rörelse med handen.

Kniven for som en glänsande linje genom salen och stannade dallrande med bladet halvvägs in i Keyels axel. Mannen ryckte loss kniven med en förolämpad

fnysning. Det var blod på bladet, men skadan bekom honom inte. ”För att vara en legend är du en verklig besvikelse.” Han slängde iväg kniven som for in i högen av timmer och sten.

Antonio spände ögonen i honom. ”Om jag ska dö, vill jag dö i strid. Möt mig man mot man, utan vapen.”

Keyel tog av sig skinnjackan, lösgjorde pistolhölstret från sitt bälte och lämnade det ifrån sig.

De grå männen bildade en cirkel runt dem. En av dem såg på Keyel och gjorde en tydlig gest mot piskan i bältet. Keyel suckade missnöjt. ”Du ska dö som en slav.” Han lossade piskan ur sitt bälte.

Antonio duckade för pisksnärten och följde piskans båge för att ta sig närmare honom.

Flyktvägarna var avskurna och hans enda chans var att ge sig in i närkamp. Piskan sjöng, en klar ton som vibrerade genom luften och så en snärt, när den bytte riktning, skarpt som ett pistolskott. Antonio gled undan och tog skydd av skuggan.

Ett fräsande hördes när piskan, som från ingenstans, slet upp ett långt sår över pannan på honom. Blodet rann ned i Antonios ögon och han stapplade bakåt med handen över det svidande såret.

Som genom en röd dimma såg han sin son smyga sig på Keyel bakifrån med kniven i ett klumpigt tvåhandsgrepp. Kniven var så stor att den lille pojken höll den som om den var ett svärd. Keyel höjde armen

för ett nytt piskrapp och piskan föll ner i en båge bakom hans rygg. Den träffade pojken i ansiktet.

Med ett vrål, som dränkte pojkens skrik, var Antonio över Keyel och tacklade omkull honom. Keyel kom på fötter med ett vigt hopp. Hans armbåge träffade Antonio i bröstkorgen och revbenen bröts med ett krasande ljud. Antonio hostade och en droppe blod letade sig från mungipan ner mot hakan.

Samtidigt skakades gruvan av en explosion.

Tryckvågen slog in i gruvsalen och grus virvlade genom luften. Facklorna fladdrade till och dog. En ficklampa tändes och Antonio fångades i den skarpa ljusstrålen. Ett skott träffade honom i bröstet och han vacklade till. Han såg hur pojken försiktigt kröp bakåt in bland bråten. De hade inte sett honom, inte ännu, och kanske skulle de inte göra det heller.

Det bubblade blod ur Antonios mun. Han blinkade mot ljuset. Ett nytt skott träffade honom och han sjönk ner på knä. Kunde han leva tillräckligt länge för att hålla uppmärksamheten kvar? De fick inte upptäcka hans son. Om pojken klarade sig fanns det fortfarande hopp. Antonio stod länge och svajade innan han slutligen föll ihop.

Keyel drog handen genom sitt mörka hår. ”Låt oss hoppas att det var den sista.”

Kapitel 1 Ett dovt mullrande ljud rullade genom skogen på sluttningen och fick marken att skaka. Det tystnade lika snabbt som det kommit och skogen höll andan.

André strök den ljusa luggen ur pannan och spanade mot himlen. Trädkronorna var täta och det tog en stund innan han såg eldslågorna som slog upp mot skyn och övergick i svart rök. Han fick en förbryllad rynka mellan ögonbrynen. ”Vad i ... ?” Christian hoppade upp på en omkullfallen trädstam för att se bättre. ”Jag tänker inte gå dit”, förkunnade han och rev med fingrarna genom sitt mörka hår så att det stod åt alla håll.

André smålog roat åt hans förskräckta min. Även om Christian låtsades vara vettskrämd så fanns det ingen han hellre skulle ha med sig i strid. ”Jag kommer snart tillbaka”, sa André. Utan att tveka styrde han stegen in bland träden. De slitna kängorna sjönk ner i mossan. De hade vandrat i så många dagar nu att fötterna rörde sig av sig själva.

Efter det hårda livet i gruvan kändes det befriande.

En stund senare öppnade sig skogen och han stod framför en insjö. Han spärrade upp ögonen av förvåning. En farkost byggd för att färdas genom yttre rymden hade kraschlandat på den grunda stranden.

Rymdskeppet såg fullständigt malplacerat ut i skogsgläntan. Dess söndertrasade skyddsfält kastade

gnistor i vattnet och vattenångan svepte in farkosten i ett dis.

André steg ut ur buskarna. Rymdfarkosten var så elegant formgiven att den måste komma från Kolonin.

Kraschen hade delat farkosten på mitten och hålet i skrovet var så stort att han kunde se rakt igenom rymdskeppet. Lågor slickade dess stjärtparti och tjock, svart rök spreds i vindriktningen längs med skeppet. Frampartiet var förvånansvärt intakt, så han förmodade att besättningen överlevt.

André såg en rörelse inuti skeppet och en flicka kom ut ur hålet i skrovet. Han drog sig snabbt tillbaka in bland snåren. Flickan vacklade till i öppningen och var nära att ramla. Hon tog av sig skorna, kavlade upp byxbenen och vadade ut i vattnet.

Hennes ögon fångades av solljuset och trots avståndet kunde André inte missa hur blå de var. Bara kolonister hade numera blå ögon och kolonisterna på jorden var allierade med klykonerna som gjort jordborna till slavar. Det innebar att hon var en fiende, men eftersom det var första gången han såg en kolonist i hans egen ålder följde han henne nyfiket med blicken.

Flickan vadade beslutsamt mot stranden. Vinden nafsade lekfullt i hennes ljusbruna lockar, krusade vattenytan kring rymdskeppet och böjde trädkronorna i skogen i en oregelbunden dans. De små vita molnen på himlen speglade sig i vattenytan men skingrades för hennes bara ben.

När kolonistflickan kom upp på stranden och försvann in bland snåren vände André om och gick tillbaka in i skogen. Han undrade vem hon var och vad som fört henne hit. Fastän besättningen redan lämnat skeppet hade hon inte ropat på någon. Hon var tyst och försiktig som om hon inte ville att någon skulle se henne. *** Christian hörde prasslet i buskarna när André kom tillbaka till lägret och reste sig snabbt. Han drog kniven och den blänkte till i skenet från lägerelden. ”Det är bara jag”, sa André. ”Jag såg en helikopter för ett par minuter sedan.

Den försvann åt det hållet.” Christian pekade med kniven. ”Vad är det som händer?” ”Ett koloniskepp har kraschlandat i sjön.

Helikoptern ska säkert hämta upp besättningen. Jag stannar kvar ett tag för att se hur det går.” ”Som du vill”, sa Christian. ”Jag går till skjulet som vi såg på vägen hit. Det känns i luften att det blir regn, så jag vill gärna ha tak över huvudet i natt. När kommer du?” ”Innan månen går upp.” ***

När André såg flickan längre bort på stigen smög han in bland träden och iakttog henne på avstånd. Det var flera timmar sedan hon gått från rymdskeppet, men hon var nästan tillbaka där hon började. Det började skymma och hon såg rädd och vilsen ut. ”Hon måste ha gått i cirklar”, mumlade han för sig själv. Han undrade om hon behövde hjälp.

Caroline skymtade glöden från lägerelden. Hungern rev i magen och manade henne fram mot elden. Hon lämnade stigen och sprang mot ljuset. Knubbiga rötter spretade upp ur den ojämna marken, lurade under gräset och fick henne att falla.

Innan hon kom på fötter kastade hon en blick uppåt. Knotiga grenar sträckte sig som svarta fingrar mot kvällshimlen. Panikslaget fortsatte hon framåt utan att bry sig om att hon revs av snåren.

Caroline stannade flämtande bakom en sten.

Lägerelden såg övergiven ut, men den som tänt brasan kunde inte vara långt borta. Ett köttstycke låg på några stenar ovanpå glöden. Det var primitivt, men hon var så hungrig att det inte spelade någon roll.

Vaksamt smög hon sig närmare. En kvist som knäcktes under hennes fot fick henne att frysa till is där hon stod. Bara ögonen rörde sig och kastade skrämda blickar in i skogens dunkel. Med bultande hjärta gick hon närmare. Hon satte sig vid elden, tog ned köttet och bet försiktigt i det. Det var segt men

smakade inte illa. Glöden värmde och hon passade på att hämta andan. ”Varsågod, känn dig som hemma.” Rösten var mörk, men det var inte en vuxens röst. Caroline for upp och fick syn på pojken som stod i mörkret mellan träden. När han gick mot henne kunde hon urskilja hans ansikte. Han var längre än henne, en vanlig, smal pojke med ljust hår och bruna ögon. Kläderna var så slitna att hon misstänkte att han var en slav. Han drog på munnen åt hennes förskräckta min. Hon avskydde när någon skrattade åt henne. ”Jag vill inte ha ditt kött!” Hon slängde det ilsket från sig. ”Du behöver inte.” Pojken slog sig ner en bit ifrån henne och täljde på en pinne som tidsfördriv. Caroline förstod att han gav henne tid att lugna sig, men när hon såg pistolhölstret i hans bälte stelnade hon till.

Han såg undrande på henne. Det fanns inget elakt i hans brunbrända ansikte. Han såg snäll ut trots det smala, vita ärret längs kindbenet. ”Du är inte härifrån”, sa han milt. ”Har du ens varit på jorden förut?” ”Jag heter Caroline Russel och kommer från Kolonin.” Hon pekade mot himlen. ”Satelliterna stör signalen från min handdator. Vilken riktning ska jag gå för att komma till staden?”

Pojken tittade lite snett upp mot himlen. ”Kommer du verkligen från Kolonin?”

”Jag sa ju det. Är det sant att klykonerna gjort jordborna till slavar?” frågade Caroline.

Han stirrade på henne. ”Vet du inte det? Det var många år sedan … ” Caroline funderade på hur hon skulle få honom att hjälpa henne. Kanske var det lika bra att säga som det var. Hon tog ett djupt andetag. ”Det är ingen på Kolonin som vet om det. Alla på rymdstationen tror att klykonerna besegrades i kriget. Martin, min farbror, råkade avslöja sanningen för mig och nu vill jag se själv ... ” ”Se vadå?” Han såg oförstående ut.

Caroline kände att det blev rörigt och började om. ”Vet du vem Mark Keyel är?” frågade hon.

Pojkens blick mörknade. ”Ja, jag vet vem han är.

Vem vet inte det?” ”Då är han lika välkänd här som på Kolonin. Det var hans skepp som kraschade ... och det var jag som såg till att det gjorde det! Om vi landat i staden skulle de ha upptäckt mig. Du förstår, Mark Keyel lämnar falska rapporter om jorden till Kolonin. Han ljuger för att Kolonin inte ska få veta vad som hänt här. Jag tänker avslöja honom, om jag kan, och se till att Kolonin får veta sanningen. Men först måste jag ha bevis.”

Caroline tystnade och ångrade att hon sagt mer än hon borde.

”Var är Keyel nu?” frågade pojken så lågt att det knappt hördes. Det hotfulla uttrycket i hans ögon skrämde Caroline. ”Inte vet jag! Jag ville bort från skeppet så fort som möjligt.”

Han nickade eftertänksamt. ”Det kan jag förstå.” ”Men jag förstår inte”, sa Caroline som tyckte att det var hans tur att förklara sig. ”Först trodde jag att du var en slav, men du är beväpnad!”

Pojken log. Det var ett vänligt leende, men det såg sorgset ut. ”Jag heter André. Det verkar som vi är på samma sida, konstigt nog. Jag är också på väg till staden, så du kan följa med om du vill. Men först tänker jag se efter om det är någon kvar vid skeppet. Stanna här!” Han trampade ut glöden med sina grova kängor.

Caroline såg mörkret som bredde ut sig mellan träden och ryste. Hon ville inte bli lämnad ensam i den här vilda, snåriga skogen. ”Nej, vänta! Jag följer med dig!” *** Det blåste friskt vid strandkanten. André vände ansiktet mot vinden och blundade i ett avkopplande ögonblick. Landskapet var öde så när som på vinden, krusningarna på vattnet, buskarna och gräset. Med ens piskade regn hans ansikte. Det strömmade in

innanför tröjan och rann nedför ryggen. Fukten trängde genom de slitna kängorna.

En skrämd hare korsade hans väg. Bara öronen stack upp ur det höga gräset. André såg sig omkring.

Det rörde sig oroväckande i snåren runt stranden.

Klykonerna bröt igenom buskarna som mörka skuggor i halvljuset. De plöjde genom det höga gräset med sina automatvapen i midjehöjd, högt ovanför den blöta vegetationen. I de svarta ögonen lyste ett elakt ljus som brann starkare när de fick syn på André och Caroline och deras jaktinstinkt väcktes. Som på ett tyst kommando vände de sina vapen mot dem.

Caroline ryggade bakåt. ”Jag har inte gjort något!” skrek hon och knyckte ilsket på nacken.

André la handen på pistolen och följde avvaktande männen med blicken. ”När jag säger till”, sa han till Caroline, ”så spring!”

Caroline såg på klykonerna med en blandning av fascination och skräck. Fastän de fortfarande var långt borta närmade de sig oroväckande snabbt. Den kraftiga benstommen och de svällande musklerna gjorde dem tunga, men samtidigt underlättade muskelstyrkan för dem i den snåriga terrängen. Det knakade ljudligt när de bröt igenom buskarna.

Grenarna var spröda i jämförelse med klykonernas grova armar. De grå männen såg så ondskefulla ut att

Caroline greps av en känsla av overklighet. Det kändes som om hon hamnat i en otäck dröm.

Med en svepande rörelse höjde André pistolen.

Skottet small så högt att Caroline ryckte till. Hon hörde Andrés röst: ”Spring!”

Hon vände sig mot vinden och slog sig fram genom den hårda blåsten. André sprang bakom henne. När hon vände på huvudet såg hon hur han log uppmuntrande mot henne och kände sig tacksam för hans stöd. Det var inte lätt att springa genom terrängen. Inne bland träden var det visserligen lä, men snåren i deras väg ville inte ge vika.

Caroline kände skottlossningen som dånade bakom dem genom hela kroppen. Om de inte hunnit in bland träden så skulle de aldrig ha klarat sig.

Skottet som André avfyrat måste ha överrumplat klykonerna och skänkt dem några sekunders försprång. Hon ville inte tänka på vad som kunde ha hänt …

André drog Caroline med sig när han ökade takten.

Hon var snabb, men han visste inte hur länge hon skulle orka. En knall bakom dem ekade bort mellan träden. Vinden i trädkronorna brusade upproriskt. Ännu ett skott ljöd. André hörde ljudet samtidigt som den kraftiga stöten i benet slog omkull honom. Han såg blodet som trängde genom tyget och kände Carolines blick på sig.

”Fortsätt!” sa han med en nickning. ”Jag kommer efter.”

En klykon bröt igenom ett snår framför dem och spärrade effektivt vägen. Den grå mannen tornade upp sig över André som snabbt hukade i det höga gräset. Caroline gav ifrån sig ett skrämt rop, vände om och sprang tillbaka åt samma håll som de kommit ifrån.

André for på klykonen och försökte bända vapnet ur hans grepp. Det var dömt att misslyckas, men han lyckades uppehålla honom under två korta andetag. I ögonvrån såg han Caroline försvinna bort mellan träden. Klykonen slängde av sig André som rullade undan, drog sin pistol och sköt. Mannen ryckte till när skottet träffade honom. André sköt igen. En skälvning for genom den grå kroppen innan den sjönk ihop.

André reste sig och undersökte sitt ben. Det var bara en ytlig rispa, men såret blödde ymnigt. Benet var som bedövat av den hårda smällen. Ljudet av skott längre in i skogen väckte honom. Han tog sig högre upp på sluttningen för att se vart Caroline tagit vägen. Skogen blev glesare och ljusare ju högre upp han kom. En klippa reste sig över honom och han nådde toppen på den med några snabba språng.

Nu stod han i höjd med trädtopparna och såg ut över skogen. Regnet hade upphört och det var vindstilla. Ett par stjärnor tändes i öster och fullmånen gled över horisonten. En pelare av rök steg från rymdskeppet vid sjön. Vattnet hade fångat den sista blå tonen av kvällshimlen. Caroline sprang

mellan snåren vid sjön. Hon tvekade inför vattnet trots att hon snart skulle vara omringad. Så sprang hon ut med vattendropparna stänkande runt sina knän. Krusningarna på sjön gnistrade i månskenet ...

Caroline simmade med ovana simtag. Med vidöppna ögon stirrade hon in i mörkret och försökte se den andra stranden. Allt hon såg var stjärnorna som lekte som små hoppande guldkorn i det mörka vattnet.

Hon kände avlägset hur det drog i hennes armar.

Vattnet blev tungt och hennes rörelser långsamma.

Hennes hesa, flämtande andetag skar sönder tystnaden. Armar och ben blev stela av kylan och kläderna drog nedåt som en snara. Det kändes som om en osynlig hand grep efter henne. Djupet lockade och drog, vilket gjorde henne skräckslagen. ”Jag orkar inte längre.” Hon såg virveln när vattnet slöt sig över hennes huvud.

Månens ljus trängde ner genom en mörk skimrande ridå. Hon sträckte handen mot den för att få hjälp. Den log bara hånfullt och tryckte ner henne i djupet.

Kapitel 2 Luften var redan ljummen fastän morgonsolen inte klättrat över trädtopparna ännu. Mark Keyel tog mark i det våta gräset och duckade under vinddraget från helikoptern. Han följde efter den breda ryggen på klykonen framför sig och såg inte tillbaka förrän de nådde fram till träden.

Klykonernas helikopter liknade mest en gigantisk spyfluga. Den var svart med gråtonade vindrutor och brummade som en gammal dieselmotor. Den drevs i själva verket med kväve, vilket fanns så rikligt i planeten Kyofanis atmosfär att den kunde hålla sig i luften på obegränsad tid. Nu var den emellertid på jorden och behövde stå stilla en stund i gläntan och ladda kraftaggregaten. De stora rotorbladen breddades och blev tunna som vingar, medan de inledde den osynliga process som utvann kvävet ur luften.

Keyel fnyste föraktfullt. Farkosten var anskrämligt ful men hade åtminstone en respektingivande eldkraft. Den kunde spotta ut kulor som ett maskingevär, sända ut energiladdningar med koncentrerad sprängkraft eller skjuta en stråle av eld som var het nog att smälta metall.

Han vände ryggen åt helikoptern och såg på patrullen som inväntade hans order. Om helikoptern var ett teknologiskt vidunder så var klykonerna desto mer primitiva. De hade skapats med hjälp av

genteknik i syfte att erövra Kyofanis och maktbegäret var en del av deras karaktär. Det borde inte ha förvånat någon att de fortsatt genom att erövra jorden.

Keyel hade vunnit sin patrull från en klykon i strid. Han hade tränat dem och visat att snabbhet och smidighet kunde vinna över deras överlägsna muskelstyrka. De visste att han kunde besegra var och en av dem och därmed var han deras ledare.

Han tände en cigarett och skickade runt cigarettpaketet och tändaren. Männen kunde lätt bli otåliga när de inte fick mäta sina krafter mot någonting och just nu skulle de bara vänta. Det dröjde inte länge förrän en klykon bröt genom snåren längre bort i gläntan. ”Keyel!” Den grova rösten var explosiv i sin styrka. Han släpade en bår efter sig och släppte ned den i gräset med en duns. Keyel gjorde en grimas.

Klykonerna behandlade sina döda som om de var sopor! Men de hade i alla fall gått med på hans begäran om att få se kroppen. Han gick fram till klykonen och hälsade med ett fast handslag. ”Ett enda dödsfall och du klarar dig inte med den patrull du redan har?” Keyel böjde sig ned och undersökte kroppen. Två kulor hade avfyrats på nära håll. Den ena hade hejdats av den kraftiga benstommen i klykonens bröstkorg och den andra hade trängt rakt genom hjärtat.

Klykonen harklade sig. ”Det måste vara efterlysta rebeller som tvingats ta skydd så här långt in i skogen.”

Keyel såg fundersam ut. ”Jag tror inte att vi kraschade av en slump. Sabotaget mot rymdskeppet måste ha varit planerat. Hur många var de?” ”Ett tiotal.”

Färre, gissade Keyel, en klykon som lidit ett nederlag anförde alltid att det varit en fiende av överlägsen styrka.

Klykonen mötte hans blick. ”Din patrull har tränats i snabbhet. Kan de hinna upp rebellerna?”

Keyel studerade liket. Den grå huden hade bleknat och svällt efter att ha legat utomhus. Ljuset i de svarta ögonen hade slocknat i dödsögonblicket. Ögonen hade under de timmar som gått antagit samma vita skiftningar som kol som legat på en grill. ”Han dog i går. Om rebellerna har färdats under natten har de ett rejält försprång. Vi skickar upp helikoptern med en rörelsedetektor. När vi har lokaliserat dem, gillrar vi en fälla och driver dem dit.

Jag vill helst ta dem levande så jag kan förhöra dem.”

Han fimpade cigaretten mot marken innan han reste sig och kastade en blick mot helikoptern.

Eftersom kraftaggregaten inte var laddade ännu kunde den inte vara i luften särskilt länge. Dessutom växte skogen så tät att det var svårt att hitta landningsplatser. Om de inte hittade rebellerna snart kunde han lika gärna återvända till staden.

”Jag slår vad om att Martin redan är rebellerna på spåren”, muttrade han för sig själv medan han gick tillbaka till sina män. Nu fanns det två patruller på platsen och ändå var hans närmaste vän fortfarande försvunnen. *** Martin stannade när han såg fotspåret i leran. Både klacken och stålhättan hade lämnat tydliga avtryck.

Det var den sortens känga som slavarna i gruvorna använde. Om det fanns förrymda slavar i skogen så förklarade det vad klykonerna skjutit mot. Vem som än lämnat fotavtrycket så måste personen ifråga ha små fötter.

Martin fingrade eftertänksamt på Carolines hårsnodd som låg i hans ficka. När han hittade den på rymdskeppet förstod han att hon varit ombord. Hur kunde han ha varit så dum att han låtit sin handdator ligga framme när han besökte sin bror på Kolonin?

Han visste ju hur nyfiken hans brorsdotter var.

Att hon smugit sig ombord på rymdskeppet var ännu värre. Han måste hitta henne innan hon råkade ut för någonting. Förutom att hon riskerade att hamna mitt i skottlossningen mellan klykonerna och slavarna så fanns risken att Mark Keyel skulle upptäcka henne.

Mark skulle aldrig låta henne återvända till Kolonin med den information hon kommit över. Martin hoppades att han inte skulle tvingas välja mellan

relationen till sin bäste vän och sin brorsdotters säkerhet.

Han rätade långsamt på ryggen och såg sig omkring i skogen. Ljuset silades ned genom trädkronorna och undervegetationen var tät och snårig. Marken var fortfarande blöt efter gårdagens regn. Det var gott om spår, men terrängen var så besvärlig att ta sig fram i, att det knappt var mödan värt att försöka spåra någon.

Han suckade och försökte koncentrera sig på omgivningen. Någonting fladdrade till mot hans hand.

I tron att det var spindelväv drog han snabbt till sig handen. När han tittade ned såg han att det var en slinga av Carolines hår som hängde från en taggig gren. Då var han på rätt spår i alla fall, även om det oroade honom att hon var på väg åt samma håll som slavarna.

Nåja, tänkte Martin, klykonerna kommer inte att hitta vare sig fotavtrycket eller hårslingan. Han stoppade ned Carolines hårstrån i sin ryggsäck, tog en gren från marken och rörde runt i leran. Vatten sipprade fram ur geggan och slätade ut alla spår. *** Caroline satte sig upp och upptäckte förvånat att hon satt på en bädd av halm. Hon hörde djupa, lugna andetag och när hon vände på huvudet såg hon en

mörkhårig pojke som sov med näsan nedborrad i halmen. ”Hur mår du?” André tog tag i hennes armbåge för att hjälpa henne upp. ”Rör mig inte!” utbrast Caroline skräckslaget. Hon borstade av sig halmen och såg sig omkring. Rummet var gapande tomt förutom halmen i ena hörnet där pojken låg och sov. Glasrutor saknades i fönsteröppningarna och väggplankorna var murkna.

Skjulet hade korrugerad plåt på taket och trampat jordgolv. En maskros lyste gul mitt på golvet. Caroline såg försiktigt på André. ”Bor ni här?” Hon hörde ett frustande och vände sig mot ljudet. Pojken som sovit vred sig av skratt.

Han skrattade så att han inte fick luft. ”Sluta!” väste Caroline. ”Du vågar inte skratta åt mig ... ” Pojken tog sig ostadigt upp ur halmen. ”Bor ni här?” härmade han och pekade på Caroline, som om hon var det lustigaste han någonsin sett. Caroline avskydde det flinande, smutsiga ansiktet. Han var mycket längre än hon men mager och gänglig. Ursinnigt drämde hon knytnäven i magen på honom och han föll ihop som en trasa på jordgolvet. Caroline stod över honom med knutna nävar. ”Hitta någon annan att skratta åt!”

Han såg förvånat på henne och brast sedan ut i ett nytt gapskratt. André hjälpte honom upp. Den mörkhårige pojken räckte fram handen till Caroline. ”Jag heter Christian. Du är inte så bra på att simma ... ” Det glittrade av skratt i hans bruna ögon.

Caroline undrade om det var han som räddat henne.

Hennes hår var fortfarande fuktigt och hon mindes kvällen innan som en mörk mardröm. Hon skämdes när hon tryckte Christians hand. ”Caroline Russel.”

Det ryckte lite i Christians mungipa. Hon trodde att han skulle få ett nytt skrattanfall, men i stället blev han allvarlig. ”Du undrar nog vad som hände … ” Utan att vänta på hennes svar fortsatte han: ”Jag letade efter André.

När klykonerna lyste med sina ficklampor ut över sjön trodde jag att han var i vattnet och simmade ut. Den här räddade förmodligen ditt liv.” Han räckte henne en liten dosa. ”Den lyste under vattnet och det var därför jag hittade dig. Vad är det för något? Är den vattentät?”

Caroline nickade. ”Det är min handdator, men jag kan inte sända här eftersom satelliterna blockerar signalen. Jag kan bara lagra ... ” ”Tyst!” avbröt André. ”Någon kommer.”

Caroline lyssnade intensivt men kunde inte höra någonting. André gled ljudlöst längs väggen mot dörren. Christian tog en kniv ur bältet och smög in i

hörnet. Caroline stod som förstenad kvar mitt på golvet med handen för munnen. *** När Martin skymtade träplankor mellan trädstammarna skyndade han på stegen. Skjulet var enkelt och bestod av fyra väggar och ett plåttak.

Förmodligen var det en vedbod eller ett redskapsförråd som markägaren ställt ut i skogen som jaktkoja när den börjat förfalla.

Martin slet upp dörren, böjde sig för den låga dörrkarmen och steg in i det mörka rummet. Han ryckte till när han hörde skriket: ”Martin! Akta dig!”

Caroline stod mitt i rummet, men han kände knappt igen henne. Hon hade inte kunnat bli mer smutsig om hon så rullat sig på marken. ”Caroline … ”, sa Martin långsamt. ”Släng ifrån dig vapnet!”

Den skarpa rösten fick Martin att blinka till. När ögonen vant sig vid dunklet såg han pojken som riktade en pistol rakt mot honom. Han svor sakta. Vad dum han varit som gått rakt in! Han knäppte upp pistolhölstret och släppte det till golvet. Det landade framför pojkens leriga kängor.

Ljuset från en av fönsteröppningarna föll på pistolhölstret och det blänkte i polisemblemet. Den

andre pojken, som stod i hörnet, tog ett kliv framåt när han fick syn på det. Han var lång och gänglig och alldeles för mager. Den blanka kniven i hans hand fick Martin att svälja hårt. Det här var inte bara slavar, det var rebeller!

Martin backade ett steg. Om pojken med pistolen kände sig hotad kunde han skjuta. Martin såg att Caroline var rädd. Hon stod kvar mitt på golvet och gned sina armar som om hon frös. ”Jag gör vad ni vill, bara ni inte gör henne illa”, sa han till pojken med pistolen. ”Inte så länge du samarbetar”, svarade pojken. ”Bakåt mot väggen! Vem är du?” Den hårda blicken i hans ögon gjorde Martin nervös. ”Jag heter Martin Russel och flickan är min brorsdotter. Jag vill att ni släpper henne. Hon har ingenting med det här att göra och borde inte ens vara här.”

Pojken med kniven visslade till. ”Jag vet vem han är! Jag har hört talas om honom.

Han är en av Mark Keyels medhjälpare. Det här är ju helt sjukt!”

Caroline sneglade försiktigt på pojken med pistolen. ”André”, sa hon vädjande. ”Det är inte … ” Namnet fick Martin att studsa till. ”Vänta nu!” Han höll upp handen som för att hindra dem att röra sig, såg på pojken med pistolen

och sökte i minnet. ”Du måste vara Antonio Martinez son, eller hur? Från Mensordistriktet?”

Han bet sig i tungan och ångrade att han sagt något. Pojkens far, Antonio Martinez, hade varit ledare för de sista jordborna som gjort motstånd mot klykonerna. Mark Keyel hade blivit tvungen att döda honom för att få slut på kriget.

André tog ett varnande steg mot Martin, men effekten gick förlorad när han haltade till. Martin såg den blöta blodfläcken på hans byxben och insåg förfärat att pojken blivit skjuten. ”Är du skadad? Jag kan hjälpa dig. Jag har en förbandslåda … ” Utan att bry sig om pistolen, som var riktad mot honom, krängde han av sig ryggsäcken och började leta i den. ”Jag har desinfektionsmedel och … ” ”Sch!” klippte André av. Ljudet av en helikopter hördes avlägset. ”Det är bäst att vi rör på oss.”

Martin såg klentroget på honom. ”Med det där benet?” ”Jag kan skjuta dig och lämna dig här”, sa André eftertryckligt.

Martin tog det som en varning och inte som ett hot, men han såg att Caroline blev alldeles blek. ”Nej snälla”, bad hon. ”Martin letade nog bara efter mig.” ”Som jag sa, så kan jag hjälpa dig.” Martin såg stadigt på André. ”Jag är van att ta hand om skador.

Du behöver mig.”

André kastade en blick på Caroline innan han svarade. ”Låt gå, du kan följa med. Men försök ingenting!”

Martin såg blicken som de utväxlade och förstod att de redan bildat något sorts vänskapsband. Det kunde till och med vara så att pojkarna tagit hand om Caroline. En plan började ta form i hans hjärna.

Kapitel 3 André märkte att Christian blängde på honom. Som om det inte var tillräckligt illa att de hade klykonerna efter sig så lät de kolonisterna sinka dem.

Caroline var så trött att hon hängde med huvudet och stirrade ned på sina fötter. Marken växlade mellan hala stenar och lera som sög fast i skorna. Det luktade blöt jord och multnande växter. Martin försökte underlätta för henne genom att bana väg genom buskarna. André såg bekymrat på. Spåret som de lämnade kunde knappast bli tydligare.

Med ens snubblade Caroline och föll på alla fyra ned i leran. André sträckte fram en hand till henne.

Hon tittade upp men tog inte hans hand. ”Jag går inte ett steg till!” Caroline satte sig demonstrativt på hälarna och torkade sina leriga händer mot byxorna. ”Jag orkar inte. Jag vägrar!”

André slet upp henne från marken. ”Ryck upp dig! Nu!” befallde han. ”Du får vila senare.”

Hon ryggade undan från honom. Martin bröt genom snåren och högg tag i Andrés arm. ”Om du rör henne igen får du med mig att göra!” röt han.

Christian drog sin pistol och riktade den mot Martin. Det blev så tyst att de kunde höra vindens sus i träden. André spanade efter klykonerna som kunde

ha hört Martins kraftiga stämma. Lövverken högt ovanför skymde ljuset och gjorde skogen mörk. ”Sluta!” Caroline stampade i marken. ”Vi måste hålla ihop. Kan ni inte ta livet av varandra en annan gång?”

Martin blev röd i ansiktet och släppte André.

Christian sänkte pistolen och lyckades hålla sig allvarlig trots att det ryckte i mungiporna på honom.

André gned sin arm för att få bort märkena efter Martins fingrar. ”Se till att de fortsätter framåt!” sa han till Christian. Med en sista blick över axeln vände André och gick in bland träden. Christian såg efter honom och ryckte på axlarna. ”Han tänker locka bort dem, va?” hördes Martins uppretade röst. ”Ska du hjälpa din kompis, eller? Han kan ju bli dödad!” *** Skottet som slog in i trädstammen framför André kom från ett helt annat håll än han räknat med. Om klykonerna tagit sig runt sjön för att genskjuta honom måste de ha gått hela natten.

Han bytte riktning och kastade en blick upp mot solen och bergskedjan i fjärran för att inte komma vilse. Trots att benet kändes stelt rörde han sig snabbt. Så länge han sprang mellan träden var det osannolikt att skotten skulle träffa honom, men

framför honom glesnade skogen och en glänta skymtade mellan träden.

Om han tvingades springa ut på ängen skulle han vara en enkel måltavla. Det enda gömställe som fanns var en fallfärdig lada, vilken lika gärna kunde vara en dödsfälla. De tunna väggarna skulle inte utgöra något skydd om han blev upptäckt.

Ett högt brummande avbröt Andrés funderingar och han kastade en blick uppåt. En enorm, svart helikopter hovrade över trädtopparna. Han såg hur det blänkte från ett sikte och slängde sig raklång in i närmaste snår. Grenarna brast under hans tyngd och taggarna rev honom genom kläderna. Eldstrålen från helikoptern skar genom grenverket. Det brakade ljudligt när grenar rasade ned och knäcktes. Barr och löv virvlade i luften.

Därefter blev det tyst. André kravlade ut ur snåret, ålade sig in under högen av grenar och löv och använde dem som skydd för att ta sig närmare gläntan. Samtidigt hörde han klykonerna komma närmare genom skogen.

Helikoptern avfyrade en ny stråle som träffade en trädstam med ett fräsande ljud. Elden skar rakt igenom stammen och splittrade den. Med ett brak föll trädet och krossade grenar och kvistar på vägen ned.

Träsplitter föll som spjut mot marken.

På avstånd såg André hur en klykon dök upp mellan träden. Han förstod att han inte längre hade något val. Ladan var hans enda chans. Han tog sats

och sprang så fort han kunde genom det höga gräset.

När som helst kunde helikoptern svepa ned över honom och gräset förvandlas till ett inferno av eld. *** André stannade vid laduporten och kastade en blick bakom sig. Märkligt nog syntes inte helikoptern till. Kvickt var han innanför porten och reglade den.

Ladan var gammal men höet som låg i stora drivor såg nyslaget ut.

André rörde sig långsamt framåt. Hödoften smög sig på honom och det var kvävande varmt.

Han hörde hur golvplankorna knarrade till bakom honom och kastade sig åt sidan. Höet dämpade fallet, men handleden slog i golvet och pistolen for iväg.

Sakta satte han sig upp och såg klykonen som stod över honom med en lång kniv i handen. Klykonen stod så nära att han kunde höra de väsande andetagen. Ett elakt grin blottade de sylvassa tänderna och en sur doft spreds från andedräkten. Ögonen glimmade som på ett rovdjur när mannen höjde kniven.

André fick tag i handen som höll om knivskaftet och stötte bladet ifrån sig. Klykonen missbedömde situationen och försökte rycka till sig kniven. När motståndet försvann föll han bakåt och fick kniven, och André, över sig. Bladet trycktes djupt in i klykonens hals.

André drog sig bort från kroppen. Han torkade blodet från händerna med en näve hö, medan han iakttog klykonens dödskamp. Den grå mannen var klädd i gröna kamouflagemönstrade kläder som om han utrustats för att smälta in i skogen. Han var inte beväpnad bortsett från kniven som han haft. Hade han blivit beordrad att ta bytet levande eller bara föredragit att leka med bytet innan han dödade det?

André tog ett steg fram och ryckte till sig kniven.

Blodet flöt ut över golvplankorna och sögs upp av höet. Klykonen rörde sig fortfarande i spasmiska ryckningar.

André hörde hur laduporten bröts upp. Solen sken rakt in genom porten och bländade honom. Han kastade en blick bort mot sin pistol men hade inte en chans att nå den. Långsamt höll han upp händerna för att överlämna sig till klykonerna. Men han tvivlade på att de skulle skona honom när han dödat en av dem.

Ett skott ven förbi honom och André hörde en duns bakom sig. Han snurrade runt lagom för att se en tung, grå kropp falla bakåt och slå i golvet med ett brak. Skottet hade träffat klykonen i axeln, men han höll fortfarande sin jaktkniv i ett krampaktigt grepp.

Ett nytt skott svepte genom luften farligt nära André och slog in i klykonens bröst när han försökte resa sig upp. Klykonen öppnade munnen för ett vrål, men det enda som hördes var ett gurglande läte. Han klöste med fingrarna över golvplankorna medan livet rann ur honom.

André tog ett djupt andetag, vände sig mot laduporten och skuggade ögonen med handen. Martin hade stigit in i ladan och stod med Christians pistol i handen. ”Tackar!” sa André med ena ögonbrynet höjt. ”Det var oväntad hjälp.” Han insåg att han borde varit skärrad, men adrenalinet sjöng i blodet och gjorde honom kaxig.

Christian dök upp i porten, flämtande. Hans mörka hår stod åt alla håll och blicken flackade. ”Jag kunde inte hindra honom, han bara ... ” Martin slängde pistolen till Christian, som överraskat fångade den, och fixerade sedan André med blicken. ”Är ni på väg till staden?” frågade Martin. ”Jag vill att ni tar oss med dit.” ”Varför det?” André såg misstänksamt på honom.

Caroline gled in genom dörröppningen, stannade och satte handen för munnen. Hödoften blandades med lukt av svett, blod och damm. De två klykonerna låg mitt i ladan. Döden hade fått deras ansikten att blekna och de såg nästan mänskliga ut med smärtan inristad i sina stelnade ansiktsuttryck.

En av dem hade dragit tillbaka läpparna i ett grin så att de taggiga tänderna syntes. Trots att det fick honom att se skrämmande ut, syntes smärtan så tydligt att Caroline fick en klump i halsen. Den andre

hade åstadkommit djupa repor när han klöst över golvplankorna med de kloliknande svarta naglarna.

Hjärtat bultade hårt när hon satte sig på huk bredvid en av klykonerna. Hennes hand såg liten ut när den snuddade vid hans stora näve. Den grå huden kändes läderartad och var fortfarande varm. Hon ryste, reste sig snabbt och ryggade bakåt mot porten.

Som en försenad reaktion öppnades hennes mun till ett skrik.

Caroline backade rakt i armarna på någon och riktade blicken uppåt för att se vem det var. Hon fick en glimt av ljust hår och bruna ögon. Fortfarande skrikande slet hon sig loss. Hon flydde ut ur ladan och det höga gräset daskade mot hennes byxben.

André kom i fatt henne på ett ögonblick, tacklade omkull henne och tryckte ned henne med hela sin tyngd. Caroline kände hur luften pressades ur lungorna och skriket tystnade. André drog upp henne från marken. Hon kippade förtvivlat efter luft. När hon äntligen hämtat andan var hon ursinnig. ”Du är vidrig!” Hon knuffade André hårt i bröstet. ”Du är en mördare och jag hoppas att klykonerna tar dig!” ”Det gör de snart om du inte är tyst”, svarade André utan att ens höja rösten.

Caroline backade bort från honom. Allvaret i hans blick fick henne att tänka efter. Trots det hemska som han gjort ville hon inte att han skulle råka illa ut. Hon trampade från den ena foten till den andra och visste

inte vart hon skulle ta vägen. André vände helt enkelt om och gick tillbaka till ladan. Hon tvekade en stund och följde sedan efter honom.

När André kom tillbaka in i ladan såg han att Martin släpat in kropparna i ett hörn och täckt över dem med halm. Mannen mötte Caroline vid laduporten och svepte sin jacka om henne. Hon satte sig darrande på en av höbalarna.

Christian himlade med ögonen, men André skakade på huvudet åt honom. Det syntes tydligt att hon fått en chock och det hjälpte inte att Christian drev med henne.

Martin strök svetten ur pannan och såg på Andrés ben. ”Du blöder igen.”

André tittade ned. Byxbenet hade färgats mörkt av blodet. Det rann nedför benet och sipprade in i kängan. ”Släpp honom inte med blicken för en sekund!” sa han till Christian och gav honom sin pistol. Christian stack två pistoler i bältet och riktade den tredje mot Martin som böjde sig ner för att undersöka benet. ”Vi har inte lång stund på oss”, sa Martin lågt. ”Du hade tre klykoner efter dig, men de vek av i riktning mot helikoptern. Den är för stor för att landa här i gläntan och gick ned längre bort för att ladda kraftaggregaten. Om klykonerna kommer till fots från

landningsplatsen har vi ungefär en halvtimme på oss.

Låna mig din kniv så jag kan kapa byxbenet!”

André gav honom en varnande blick. Han tänkte minsann inte ge honom något vapen. ”Okej, gör det själv då!” Martin slog uppgivet ut med armarna. ”Du ser mig som en fiende, men det är jag inte. Mark Keyel och jag arbetar för att få fred. Det har vi gjort hela tiden.” ”Ni lät klykonerna göra oss till slavar”, sa André. ”Kallar du det fred?”

Martin lossade försiktigt det avskurna byxbenet från såret. ”Du har haft tur. Såret är inte så djupt, men det behöver göras rent och läggas om. Jag var fältläkare under kriget.” Han tog fram desinfektionsmedel och bandage ur packningen. Det starka medlet sved när det kom i kontakt med såret. André bet ihop när han kände hur det brände. ”Jag behöver er hjälp.” Martin sänkte rösten för att bara André skulle höra. ”Om fel personer får veta att Caroline vet ... Hon måste hållas gömd och hon är inte säker hos mig.” ”Vi tar hand om henne”, sa André utan att tveka.

Oavsett vad hennes farbror gjorde var hon oskyldig.

Trots att hon var kolonist verkade det som om hon var på jordbornas sida.

Martin fäste bandaget, rätade på ryggen och såg André i ögonen.

”Jag träffade din far en gång. Han var en bra man.

Om jag kunde ändra på det som hände skulle jag göra det.”

Caroline höjde instinktivt handen när Christian slog sig ned på en höbal bredvid henne. ”Slå mig inte!” sa Christian snabbt. Det glittrade retfullt i hans mörka ögon.

Caroline skrattade till, men det var ett glädjelöst skratt. ”Hur kan han döda dem och sedan bete sig som om ingenting har hänt?” frågade hon utan att vänta sig något svar. Till hennes förvåning började Christian att berätta: ”Vi var små när jag träffade André första gången.

Han satt ihopkrupen i en bergspricka och vägrade komma ut. Rebellerna skickade in mig med vatten till honom. Jag ville inte! Han var blodig i hela ansiktet och hade en stor kniv i handen. Han satt där så länge att jag fick krypa in till honom flera gånger. Varje gång trodde jag att han skulle hugga mig med kniven, men det gjorde han aldrig.

Till slut förstod jag att han bara var rädd och då tog jag kniven ifrån honom. Jag hotade honom med den och tvingade honom att följa med ut. När de tvättade bort blodet såg han inte så farlig ut längre.

Det var ett piskrapp som träffat honom i ansiktet och han har fortfarande ett ärr efter skadan.”

Christian rynkade pannan som om han funderade på hur han skulle fortsätta. ”I våras gjorde vi uppror. Mensordistriktet är fritt från klykoner nu och vi försvarar oss så väl att de inte kan ta sig in i gruvorna igen. Han är inte rädd för dem längre, aldrig mer.”

Caroline sneglade bort mot de övertäckta kropparna. ”Men de är väl människor, eller hur?” ”Om man vill se det på det sättet”, sa Christian utan att se helt övertygad ut. ”De är genetiskt anpassade för att leva på planeten Kyofanis.”

Caroline nickade. Hon hade läst om det. ”Gravitationen där kräver starkare benstomme och mer muskelmassa”, sa hon. ”Deras ögon är anpassade till det skarpa ljuset och lungorna klarar av den höga kvävehalten i atmosfären.” Hon funderade en stund. ”Klykonerna anser nog att de har rätt till jordens resurser för att de har sitt ursprung här”, tillfogade hon. ”Vilket skitsnack!” utbrast Christian med ett skratt. ”De anser att de har rätt att utöva sin makt för att de är starkare. Visar du dig svag blir du dödad och utmanar du dem bryter de ned dig. De förtjänar inte dina tårar!” ”Jag gråter inte!” Caroline försökte knuffa till honom, men han rullade undan med en mjuk rörelse.

”Är man tillräckligt snabb så klarar man sig”, sa han med en blinkning. ”På tal om det måste vi röra på oss igen. Om vi inte skyndar på är de snart ikapp oss.”