Sår

Elin Holmerin 1

© Elin Holmerin 2012 ISBN: 978-91-980313-0-0 Utgiven av: Undrentide Förlag http://www.undrentide.se Tryck: Publit 2

”Du är ju helgalen! Har du ingen hjärna kvar?”

Anja vände om och blängde på sin pappa. Runt om henne darrade tallarna till, men vinden klarade inte av att rubba spänningen i luften.

Grusgången, där hon stod, ringlade sig mellan gräsmattor och gravstenar, lindade in dem i ett nätverk där man kunde vandra runt i evighet. Häcken som dolde minneslunden var lika mörkgrön som tallarnas barr och hon stirrade upp på molnen som drog förbi ovan kronorna. Pappa förstod inte. Aldrig någonsin skulle han göra ett försök att förstå heller. Vid en gravsten längre bort lyste buketten med liljor som hon hade haft med sig. De som låg begravda där – hela familjen Lind – hade också varit oförstående under tiden de levde, eller snarare ovetande. Gustav visste, men han förträngde hela skiten och pappa höll käften, vägrade svara på några frågor. ”Jag vet att det kan gå hur som helst, pappa, men jag måste göra det här. ”Du får inte. Jag förbjuder det.” ”Förbjuder mig?! Jag är väl för fan inget barn längre.”

Hon började gå mot kyrkogårdens grindar. Gruset knastrade under skinnstövlarnas klackar och längre bort mellan tallarna gick en man med en vattenkanna i handen. Tårarna gjorde gången suddig och hon blinkade ett par gånger, sedan torkade hon kinderna och näsan med ärmen. Förbjuder henne. Idiot. Hon läste på gravstenarna medan hon gick och stannade till vid en av dem. Det var ingen hon kände, 3

men kvinnan som låg begravd där hade dött ung. Pappa närmade sig från sidan och satte sig på bänken vid häcken. ”Tänker du på mamma något?” frågade hon och läste årtalen på graven ännu en gång. ”Det händer väl.” Han plockade upp bilnycklarna och skramlade med dem i handen. ”Kom, så åker vi hem.” ”Du fattar ju inte. Mamma dog när jag föddes. Marjorie försvann när jag var liten. Kristin dog när jag var tonårig. Jag har förlorat alla mammor jag någonsin haft.” ”Du kan inte ägna ditt liv åt att leta efter ett substitut.” ”Det gör jag inte!” ”Det gör du visst! Marjorie kommer inte att ta dig under sina vingar. Hon hatade dig redan när du låg i livmodern och hennes första tanke när hon såg dig som bebis var att bryta nacken av dig.” ”Det är inte sant!” ”Jo, det är det. Du var bara för liten för att förstå. Hon kunde inte skada dig för att jag skyddade dig, men dyker du upp nu, kommer hon att slita dig i stycken. Hon kommer aldrig någonsin vara din mamma – fatta det.” ”Det är inte därför jag vill träffa henne. Jag vill bara få svar.” ”Så fråga mig. Jag svarar.”

Anja lade armarna i kors och skakade på huvudet. Han hade aldrig svarat på någonting. Medan grenarna började röra sig igen, förde hon upp handen till halsen och kramade om medaljongen. En ekorre skuttade över gräsmattan, hoppade upp på en gravsten och kilade uppför stammen på det närmsta trädet. ”Varför gav hon mig sitt namn?” ”Va?” ”Varför gav hon mig halsbandet? Varför spenderade hon tid med mig och inte med min bror?” ”Sluta.” ”Varför stannade hon hos dig fastän du hatade henne? Varför stack hon sen utan att säga hej då? Varför kan jag inte få barn? Varför är jag så tom? Varför gör allt så jävla ont?” ”Sluta!” Han klev fram till henne och grep tag i hennes armar. ”Sluta. Okej, så jag kan inte svara. Men jag tänker inte hjälpa dig 4

hitta henne, hör du det? Vill du kasta dig in i galenskapen, så gör det ensam.”

Mannen med vattenkannan hade stannat borta vid kapellet och han glodde på dem. Anja skakade sig ur sin pappas grepp och glodde tillbaka. Mannen spratt till och försvann bakom byggnaden. Varför skulle Marjorie vilja döda henne? Eller, nja det var ju en dum fråga.

Det var klart att hon ville döda henne, men skulle hon verkligen göra det? Det måste ju finnas någon anledning till att hon döpte Anja efter sig själv.

Medaljongen kylde huden på bröstet och hon rös. Ett par kottar rasade ner när vinden sög tag i tallarna på kyrkogården och järngrinden gnisslade till. Hon vände sig om, men ingen rörde sig borta vid utgången. När en ny höstvind satte fart, åkte grinden igen och hon återgick till att läsa på gravstenen. Hennes egen mamma hade dött arton år gammal i barnsäng. Ett liv försvann och två kom till – Anja och hennes tvillingbror John. Det enda hon egentligen visste om sin mor var att hon och pappa inte hade varit gifta. Hon hade varit hans älskarinna, men pappa påstod att han hade tyckt mycket om henne och inte velat henne något ont. ”Älskade Anja”, sade pappa och tog hennes händer. ”Du och din bror är mitt allt, förstår du inte det? Gustav är död. Albin är död. Är du säker på att den här idén inte har dykt upp bara för att du saknar honom? Ta dig tid och sörj istället.” ”Han har varit död i två år, pappa, och visst – jag saknar honom, men jag är inte som du. I tjugo år har du kommit hit – hängt runt gravstenen som ett spöke och drömt dig tillbaka i tiden.” ”Vi har ingen tid. Allt rör sig men vi står still. Jag är trött på att se mig själv i spegeln. Trött på att alltid se samma jävla ansikte stirra tillbaka på mig medan allt annat förändras.” ”Du har blivit äldre.” ”Inte mycket.”

Han drog rocken om sig och började gå bort mot grindarna.

Hatten hade åkt på sniskan, men han verkade inte märka det. Förra julen hade hon köpt en vinröd Fred Perry-tröja och ett par jeans åt honom i hopp om att han skulle sluta gå omkring som en av rollfigurerna i en gangsterfilm från 40-talet, men han hade aldrig använt 5

dem. Alltid svart kostym med matchande väst, alltid rocken och alltid hatten, till och med på sommaren, vilket fick byfolket att vända på huvudena och glo så att ögonen nästan ploppade ut, när han klev in i mataffären för att göra sina inköp på väg till fjällstugan. Hon log och följde efter den svarta rocken bort mot BMW:n på parkeringen. ”Du kör”, sade han och kastade nycklarna åt henne. ”Du borde verkligen vänja dig.” ”Tycker inte om det. Det är onaturligt.” ”Onaturligt?”

Han log och satte sig på passagerarsidan. Medan han letade efter bältet, startade Anja bilen och backade ut från parkeringsfickan. Han lutade sig bakåt och knäppte händerna i knäet, men när hon gasade, grep han om dörrhandtaget. Knogarna vitnade och han svalde. Inte förrän de svängde in hemma på Västergatan, slappnade han av. ”Så har du glömt den där befängda idén nu då?” frågade han när hon parkerade på gatan utanför huset. ”Nepp.” *** Hur kunde Anja vara så envis? Marjorie hade till och med erkänt det.

Inte frivilligt, fast till slut hon hade medgett att hon önskade livet ur hans barn, att hon ville höra nackarna knaka under sina fingrar och se blodet strömma över huden. Visserligen hade årtionden förflutit sedan hon lämnade honom och barnen hade vuxit upp, men hennes hat var inte att leka med. Under veckorna som gått, hade dottern inte släppt tankarna på att söka upp henne och han hade flytt hennes frågor.

Vinterns vita täcke hade runnit av granarna och Atramiles kravlade sig ut från grottan med vingarna skrapande mot berget. I bergsskrevan där grottan låg fanns inte mer än en pöl smältvatten och klippblock, men de höga bergsväggarna runt om fick honom att känna sig trygg. Mellan två gråvita klippor skymtade han granskogen och där nere cirklade ett par vråkar. Klorna slant över lösa stenar när han klättrade uppför berget. De rasslade ner mot pölen och landade med ett plums. Kroppen var stel och huvudet bultade som om han 6

hade dunkat det upprepade gånger i väggen. Månaders sömn satt kvar innan för pannbenet och världen var fortfarande oskarp. Längst uppe på toppen ven fjällvindarna om hans öron och hjärnan klarnade, men även hungern vaknade och slet i buken.

Atramiles lyfte från fjället och seglade ut längs bergskedjan. Han slog med vingarna och flög ovan molnen. Det svarta skinnet sög åt sig solens strålar och han blev varm ända in till benen. Luftströmmarna bar honom västerut mot de högre fjällen och när han skymtade topparna, dök han ner i molnen. Ögonen tårades av motvinden och när han kommit ner på lägre höjd stannade han upp i luften. Mellan spretiga fjällbjörkar och snöfläckar satt en hare på spänn och han sträckte ut vingarna till stora segeldukar. Ljudlöst dalade han ner mot djuret och inte förrän hans skugga nådde platsen där haren satt, ryckte den till och rusade iväg. Han slog till och knep djuret med bakklorna, för att sedan slunga upp det i luften och sluka det helt.

Magen gav ifrån sig ett knorrande och energin strålade ut i musklerna igen. Han flög söderut och siktade snart timmerstugans tegeltak mellan granarna. På vissa delar av gräsmattan låg ett tunt lager snö som inte hade smält ännu och han bromsade upp innan han landade. Stugans fönster var mörka och ingen bil stod där heller. Så Anja och John var inte här. Bara inte dottern hade gett sig av på jakt efter den där förbannade Marjorie. Varför kunde hon inte bara släppa den där vansinniga idén? Drakhonan var galen. Inte bara hon – hennes satans yngel också. Säkert drillade till total lydnad. Anja gick rakt in i galenskapen, hur skulle han någonsin kunna förlåta sig själv om något hände henne?

Gräsmattan utanför huset var en geggig blandning av brunt gräs och lera. Klorna sjönk ner i sörjan och bildade bruna hål. Han svor och tog sig bort till stenplattorna på gången, men när han klev på en av dem, sprack den och skärvorna trycktes också ner i jorden. Äckliga vårvinter! Han blundade och pressande fram kölden under huden.

Musklerna krampade och han halkade ner i grässmeten. Människohuden växte fram mellan drakfjällen och Edwin Svarthamn tog form när skalet begravde vingar och klor under marmorlik hy.

Stugan luktade instängt så han lät dörren stå öppen. Isande vindar slog in och knottrade huden, men det var ändå varmare i huset 7

än utanför. Han gick direkt mot badrummet och slog på duschen.

Vattnet blev inte mer än ljummet, men den där satans leran kunde han skölja av sig i alla fall. Med handduken om midjan, klev han ut i storstugan och tog ner ett glas från skåpet. I kylen stod bara ett gammalt smörpaket, annars var det i princip tomt, inte ens en ostbit.

Visserligen skulle haren hålla honom mätt en bra stund, men John tyckte om att åka upp hit på våren. Kanske Anja också följde med, om hon inte redan hade gett sig av. Hur som helst kunde han inte låta kylskåpet vara tomt.

Glaset lämnade han på köksbänken och öppnade istället dragkedjan på klädöverdraget som hängde på sovrumsdörren och tog fram kostymen. En trådstump stack upp vid knapphålet på kavajen och han rotade fram en sax ur kökslådan. Innan han klädde sig, borstade han av kavajen med en klädborste och lade ut skjortan på sängen tillsammans med tre slipsar. Den grårandiga höll han upp mot fönstret.

Då ett större moln drog bort och avslöjade vårhimlen plockade han upp den blå istället. Med skjortan halvknäppt, lade han slipsen om halsen och hämtade hårborsten från badrummet. När han hade fått på sig ytterrocken och hatten började han gå in mot byn. *** Biblioteket var nedsläckt och gardinerna fördragna. Det fanns ingen taklampa i rummet, bara en skrivbordslampa och ett par lampetter på den tomma väggytan mellan bokhyllorna och det stora fönstret på kortsidan. Anja tryckte på lysknappen vid dörren och lampetterna lyste upp. Rummet var inte särskilt stort, bara en bred gång mellan en allé av bokhyllor. Till och med över fönstret på höger sida hade pappa skruvat upp hyllplan, eller så var det farfar som hade gjort det, hon visste inte så noga. Rummet hade sett likadant ut i hela hennes liv. Det enda som tillkom var fler böcker. Hon drog fingrarna över bokryggarna medan hon gick bort mot skrivbordet. Damm yrde upp från hyllplanen när ärmen skrapade mot träet och det kittlade i näsan.

Fötterna sjönk ner i heltäckningsmattan och hon kunde röra sig helt ljudlöst hela vägen. Vid ett hyllplan stannade hon till. Det var det enda som inte täcktes av böcker, istället stod där en rad ramar med 8

fotografier. De flesta föreställde henne själv och John, men en gruppbild fanns där också.

Hon plockade ner fotot. Vilken samling. I mitten stod Gustav Lind och till höger hans fru Kristin. Framför sina föräldrar stod Albin. Han var Anjas första och hittills enda förälskelse. Efter att Anja tog examen vid universitetet hade de gift sig, men Albin hade aldrig riktigt kommit över att de inte kunde få några barn. Han förstod inte heller varför hon var tvungen att resa ifrån honom emellanåt eller varför han blev äldre medan hon förblev en tjugoåring under hela deras äktenskap. Hon hittade aldrig modet att berätta sanningen. Han pressade henne inte, kanske han redan visste, eller anade.

Vid Gustavs vänstra sida stod pappa, med en hand på hennes axel och den andra på Johns. Fotot var taget precis innan de började skolan och oron tryckte i pappas ögon. Han hade inte velat att de skulle gå i skolan alls. Mest var han rädd att deras arv skulle avslöjas.

John var lika temperamentsfull som pappa och om blodselden brann för vilt skulle människoskalet spricka. Gustav och Kristin övertalade honom, mest Gustav förstås. Pappa älskade honom djupt.

Albin hade blivit oxtokig när han fick veta att hans pappa hade ett förhållande med hennes. Det var något år efter Kristins begravning, när de hade börjat leva öppet. Anja kunde aldrig förstå att han inte hade fattat det tidigare, för henne var det naturligt, men hon hade å andra sidan alltid vetat om det. Jo, det var allt en underlig samling hon hade växt upp med och ibland saknade hon dem så mycket att hon trodde hon skulle gå sönder. Hon drog fingret över Albins ansikte. Varför var människor tvungna att bli gamla, sjuka och dö? Varför var just du tvungen att bli sjuk?

Hon ställde tillbaka fotografiet och gick bort till skrivbordet.

Framför det på mattan stod två svarta fåtöljer och hon lät handen glida över ryggstödet. ”Hej! Var är pappa?”

Hon snurrade runt. John stoppade ner mobilen i fickan och lutade axeln mot dörrkarmen. Hans svarta hår och tröja flöt in i mörkret i korridoren och hade han inte haft jeans på sig, hade han bara varit ett flygande vitt ansikte. ”I fjällen.”

9

”Är han fortfarande arg på dig?”

Hon ryckte på axlarna. ”Är inte du hos Sofie?” ”Det är slut.” ”Jaså, varför det?” ”Jag råkade ligga med hennes syrra.”

Anja skrattade till. ”Råkade?” ”Tja … hon blev sur i alla fall – båda två faktiskt. Farsan har rätt, vet du.” ”Vad?” ”Det går inte att förstå sig på dem.” ”Dem? Kvinnor? Mig? Det går inte att förstå sig på en sådan som jag?”

Samtidigt som han skakade på huvudet, kom han in och satte sig i en av fåtöljerna. ”Farsan tog inte bilen, va? Ska du med upp?” ”Till stugan?” ”Jag hade feber i natt och huden kliar så in i helvete. Behöver några månader där uppe.” Han rätade på sig och rev sig på halsen. ”Finns det något att äta?” ”Pappa har gjort matlådor. De finns i frysen.”

John började skratta. Han hängde sig bakåt över fåtöljens ryggstöd och kiknade. Irritationen växte i henne och hon sparkade till honom på benet. ”Sluta. Han är bara … pappa.” ”Ja, och vi fyller sjuttio i år.”

Han kravlade sig ur stolen och försvann skrattande nedför kökstrappan. Och han blir ändå aldrig vuxen. Anja satte sig ner vid skrivbordet och drog ut en låda. Hon bläddrade bland pappren en stund, men det var bara rapporter och kopior på fakturor från pappas olika investeringar. Var var hans skrivbok? Hade han tagit med sig den?

Hon lyfte ut en hög dokument och grävde vidare. Det måste finnas någon ledtråd någonstans i huset. Marjorie hade bott här – bara några år, men ändå. Allt Anja behövde var en ort. Frankrike var stort och Alperna utbredda. Marjorie hade även kunnat ge sig av ännu längre 10

söderut, eller österut – till Schweiz och Österrike. Även om det hade varit många bråk och gräl, hade hon hängt efter pappa som en svans.

Hon borde ha skickat brev, eller … någonting. Anja slängde ner pappren i lådan igen och sköt igen den. Fast varför skulle han ha sparat ett brev från henne? Han avskydde henne.

Hon lämnade biblioteket och gick ner mot köket. Halvvägs ner i trappan hörde hon mikrons pling. Jo, skratta kunde han allt, men när pappa lagade mat kom han minsann springande. Hon gick direkt till kranen, hällde upp ett glas vatten åt sig själv och lutade höften mot bänken. John satt på en av barstolarna vid köksön och glufsade i sig direkt ur plastlådan. ”Du … jag följer med”, sade hon. ”Tänkte du åka imorgon?” ”Ikväll.” ”Är det så illa?” ”Mm, Atraheros vill inte vänta. Han klöser här inne.” Han petade sig själv på bröstet och log. ”Visste du att Marjorie gav oss våra draknamn?” ”Lägg av. Du måste fan släppa det där, Anja.” ”Det är sant. Lori – det är från henne.” ”Och?” Han slickade bort lite sås från tummen och slängde ner den tomma matlådan i diskhon. ”Om du ska med – packa. Annars drar jag ensam.” *** Marjorie Bouclier stängde dörren bakom sig och gick över stenterrassen bort mot muren. På vänster sida sträckte sig bergssluttningen upp mot den vita alptoppen och huden på hennes armar krullade sig av välbehag. När hon nådde muren, vilade hon händerna på stenen och såg ut över dalen. Långt där nere låg ringlade sig en flod och på båda sidor växte tegeltak och vägar ut i ett plottrigt rutmönster. Hon suckade och sträckte sig ut. Nedanför på parkeringen slog Riche igen bildörren. Vinden slet i hans hår och under tiden han gick upp för stentrappan tog han på sig jackan som han hade haft hängande över armen. Det förvånade henne fortfarande att sonen var så ljus. Håret skiftade mellan brunt och guld, men han var betydligt ljusare än hon 11

hade kunnat föreställa sig. Då han klev upp på terrassen, stack han händerna i jackfickorna och satte sig på bänken bakom henne. ’Du är tillbaka, mon fils’, sade hon utan att vända sig om. ’Milun också. Fast han åkte direkt upp i bergen. Han är ... frustrerad.’

Hon gick fram till honom och kysste honom på båda kinderna. ’Och du?’

Han ryckte på axlarna och lutade sig fram med armbågarna mot låren. De guldfärgade lockarna lindade sig runt henne fingrar när hon lade handen på hans huvud. Stackarn. Hon visste precis hur han kände.

Bredvid träbänken hade hon planterat rosor i en terrakottakruka. Än så länge var det bara knoppar, men våren var på väg, hon kunde känna det i blodet. Lukten av nytt gräs trängde upp mellan plattorna på terrassen och fåglarnas upprymda sång spelade ut i dalen. Hon gick bort till muren igen och drog ner våren i lungorna. Den sköljde bort alla bekymmer och musklerna i nacken slappnade av. Riche reste sig och ställde sig bredvid henne. En suck fladdrade ut i luften och Marjorie vände sig mot sin son. ’Vad är det, älskling?’

Han skakade på huvudet, lutade ländryggen mot stenen och tittade upp mot huset. ’Om jag ...’ Han höjde blicken ytterligare och kisade mot snön på bergstoppen. ’Om det skulle vara så att jag hade träffat en flicka ...’ ’En människa?’

Sonen nickade. ’Aldrig!’ ’Mamma ...’ ’Aldrig, hör du det?!’

Blodet rusade ut i ådrorna och hon slog till honom med öppen hand. Kinden flammade upp och han bet ihop hårt. ’Det finns inga honor kvar.’ ’Någonstans är de. Du är av ädel börd, Riche. Smutsa inte ner dig!’

Hans axlar sjönk ihop och nacken kröktes. Marjorie stirrade på lamporna som tändes nere på gatorna. En människa! Hur kunde han 12

ens tänka tanken? Riche rörde försiktigt vid sin kind, vände sig om och tittade ner på staden i dalgången han också. De blinkande ljusen var långt borta, men hans blick var ännu längre bort. Händerna var nedstuckna i jackfickorna och kinden lyste klarröd i solnedgången. ’Hon är väldigt vacker’, mumlade han.

Denna gång knöt hon handen. Käken knakade till när knogen träffade och Riche stapplade åt sidan. Blod rann ur mungipan och han stönade, men hon slog igen och igen och igen. När han låg stilla på stenplattorna, böjde hon sig ner mot hans öra. ’Det finns inga vackra människor.’

Hon tog ett kliv över honom och gick bort mot ladugårdsbyggnaden som låg inklämd mellan höga cypresser och bergssluttningen.

Blodselden kokade och hon behövde en plats att lugna ner sig. Ekporten knakade när hon drog upp den och doften av halm slog genast upp i ansiktet. Kvällen gjorde ladan mörk och väggarna runt om henne var endast ett myller av mer eller mindre grå stenar. Höet prasslade då klänningen föll och en vindpust skakade om tegelpannorna på taket. Hon njöt av smärtan som tog fart i musklerna och klorna slet sönder människoskalet. Vingarna slog upp i takbjälkarna och damm regnade ner. Trots att hon hade rivit alla spiltor och bås, var den låga ladan nästan för liten för henne och hon kunde varken sträcka ut halsen eller svansen, men ännu var kvällen för ung. När mörkret föll kunde hon flyga över bergskammen och bort mot ödemarkerna i nationalparken. Majoreslori rullade ihop sig på halmen och stirrade in i stenväggen. Hundratals platta stenar var staplade på varandra till en fläckig knölig vägg med murbruk. Det var sådant de var bra på – människorna. Bygga hus och vägar och fabriker och skidliftar. Hon fnös och halmen flög upp framför nosen. Var hon än befann någonstans så var hon trängd. Fast mellan människorna och deras hus. Det fanns inte mycket vildmark kvar, och den som fanns patrullerades av bergsguider med sina skockar av turistfår.

Utanför på stenterrassen kröp Riche bort till bänken och drog sig upp. Han torkade ansiktet med jackärmen, haltade över plattorna och försvann in i huset. Milun var i bergen. Hon skulle hitta honom i natt och prata med honom, försöka trösta – även om hon egentligen inte hade någon tröst att ge. De var få kvar. Färre än hon någonsin 13

hade kunnat tro, trots hennes eget utdragna sökande efter en lämplig hanne. Sönerna var frustrerade, säkert dottern också – fastän hon inte hade hört av henne på månader. Hjärtat snördes åt och hon blundade.

Arianne, min stolthet, var är du?

Ett par duvor flög in genom det trasiga fönstret uppe vid ladugårdens tak och deras flaxande tog över Majoresloris sinne. Hon drömde sig bort över bergen, seglade på luftströmmarna och drog med klorna i bergssjön. Nyutslagna alprosor och edelweiss prydde sluttningarna. Getterna bräkte åt sina kid att komma i kapp och de skuttade över stenarna på de smala stigarna. Tänk om hon kunde flyga om dagen istället. *** Från platsen där Anja satt kunde hon se stugans rök slingra sig upp mot den ljusblå himlen. Nedanför henne fanns mörkgröna granar som nästan såg svarta ut mot snön. Här och var i det vita stack lav och grästuvor fram. Hon vände blicken ut mot dalen. Långt där nere betade grå och bruna prickar på slätten och smältvattnet samlade sig i en sjö. Hennes bror hade skakat på huvudet när hon hade klättrat upp till klippavsatsen, men det var något visst med att kasta sig ut. Hon huttrade och drog jackan tätare om sig, men sedan lossade hon armarna och lade den bredvid sig på marken. Kängskaften använde hon att stå på medan hon klädde av sig. Jeansen, ylletröjan, blusen och underkläderna hamnade ovanpå jackan och när hon satte ner tårna i snön, skar kylan upp i benen. Hela kroppen började skaka och hon gnuggade låren hårt. Nere i dalen började renhjorden sakta röra på sig.

En rovfågel seglade över grantopparna och ut över fältet. Den vickade på huvudet och spanade ner mot marken. Det var dags. Hon hade dragit ut på obehaget tillräckligt länge.

När smärtan sköt ut i musklerna föll hon ner på knä i snön.

Kylan smältes genast bort av elden som forsade genom blodådrorna.

Hon skrek och slog nävarna i marken. Flammorna slickade hennes hjärna och öronen tjöt. Huden sprack i nacken och ner över ryggen. Revorna brann som om tusen knivar rispade i skinnet. Vingarna sköt ut från skuldrorna och Atralori krälade fram. Hon kastade ner 14

resterna av människoskalet för klippan och tog ett språng ut i luften.

Grantopparna blev av med några grenar när hon slet tag i dem med klorna och cirklade över stugan. Dalen öppnade upp sig och elden lade sig till ro inom henne.

Renhjorden spred ut sig över slätten och Atraheros svischade förbi likt en svart pil. Hon svor åt honom och svängde tillbaka mot granskogen. Han dök och fångade ett av djuren i klorna, medan de andra flydde i panik. När han vände tillbaka hem med sitt byte flinade han åt henne. Det där skulle inte renskötarna bli glada åt när de upptäckte det.

Lori landade på den öppna ytan som om sommaren var en gräsmatta och tittade upp mot brodern. Han slungade upp bytet i luften för att sedan fånga det med klorna precis innan det nådde marken, men han hann inte justera farten och landade med ett brak bland träden. ”Fan också!” hördes därinne och sedan stapplade han ut. Renen slängde han åt sidan medan han sträckte ut vingarna och vickade lite på dem. Han vek försiktigt ihop dem över ryggen, därefter tog han djuret i munnen och lade sig vid stugväggen. Atralori flög upp till klippavsatsen och hämtade sina kläder. Uppifrån luften såg stugan bara ut som en skokartong, men den var större nu än den hade varit när pappa köpte den. Då var där bara ett rum med en kamin, men han och Gustav hade gjort den till en mindre villa, med tre sovrum och ett ordentligt badrum. Hon landade igen och släppte ner kläderna på trappan. ”Tycker du vi hade en konstig uppväxt?”

Atraheros sträckte på halsen, slog med vingarna och skrattade till. ”Så mycket konstigare kan det väl inte bli?” ”Nej, jag menar hemma – i huset. Pappa och Gustav och allt det där?”

Han satte ena framklon på renen och slet loss ett stycke från sidan. ”Inget konstigt. De älskade varandra.” ”Men, tror du Kristin misstänkte något?”

Ett par småfåglar landade på taknocken och kvittrade glatt. Atra15

heros sköt undan det döda djuret och lade ner huvudet i det bruna gräset mellan snöhögarna. ”Kanske. Troligen. Jag menar, jag skulle göra det, om den jag var gift med försvann från sängen hela tiden.” ”Det var väl inte så ofta?” ”Kanske inte. Vad vet jag? Jag minns bara att jag gick in till pappa ibland när jag hade svårt att sova. Kändes som om Gustav var där jämt.”

Atralori nickade. Det hände henne också. Speciellt mindes hon första gången. Åskan härjade. Regnet forsade ner utanför fönstret och hon sprang bort mot pappas sovrum med dockan tryckt mot bröstet.

Han låg på mage och sov. Gustav låg bredvid med kinden mot hans axel och armen över ryggen. Hon stod ett tag och tittade på dem, medan hon undrade om Gustav också var rädd för åskan. När mullret drog över himlen, petade hon pappa på kinden. Huden var sträv och stickig av skäggstubben. Han blinkade några gånger och lyfte sedan huvudet. ”Anja? Vad gör du här?” ”Åskan.” ”Jaså.”

Med armbågen buffade han på Gustav som genast satte sig upp.

En blixt lyste upp rummet och gjorde honom till en svart siluett. ”Hej, gumman”, sade han och drog på sig ett linne. ”Är du rädd?”

Hon nickade och kröp upp i sängen bredvid pappa. Han vände sig till rygg och makade sig åt sidan så att hon fick plats och hon tryckte in näsan i hans hals. Gustav pussade pappa på kinden och stängde dörren efter sig när han gick. Fönsterrutorna skallrade lätt när åskmullret satte fart och en ny blixt slog in vitt ljus i rummet. ”Anja, det är viktigt att du förstår”, sade pappa och drog lite hår bakom hennes öra. ”Vad?” ”Gustav och jag … alltså Kristin skulle bli ledsen om hon fick veta att han sover här ibland.” ”Varför det?” ”För att …” Han vände sig till sidan och lade handen under 16

huvudet. ”När man är gift, så vill man bara ha den man är gift med.

Man vill inte dela.”

Hon satte sig upp och tittade ner på sin docka. Klänningen var prickig, med små fickor i sidorna. Kristin hade sytt den. Kristin sydde alla hennes dockkläder. Hon läste sagor för henne och bakade med henne och kramade henne när hon hade ramlat och slagit sig. Men inte bara Anja, utan Albin och John tog Kristin också hand om hela dagarna. Hur skulle världen vara utan Kristin? Hon rös och tryckte dockan mot kinden. ”Men, tycker Gustav inte om Kristin längre?” ”Jo, jo, det gör han. Ibland kan man tycka om flera. Äsch, jag förklarar dåligt, eller hur? Bara lova att du inte berättar för någon. Inte någon, Anja. Kristin skulle bli jätteledsen.” ”Jag vill inte att hon ska bli ledsen.” ”Bra. Då är vi tysta. Sov nu.”

Hon sov inte speciellt mycket den natten. Kudden doftade rakvatten och pappas andetag fyllde rummet. I vanliga fall skulle det göra henne lugn, men nu snurrade tusen frågor runt i huvudet och hon kramade dockan ännu hårdare. Åskan drog bort och det forsande regnet övergick till lugnt strilande mot fönstret, men Anja låg bara och stirrade in i sin pappas ansikte. På kinden stack korta skäggstrån ut ur huden och näsan var lite knölig. Han hade brutit den ett par gånger, hade han sagt. Men han hade inte sagt hur. Dockans hår kittlade henne på läppen och hon kliade sig, sedan drog hon fingrarna genom nylonhåret. Hon ville inte ha hemligheter för Kristin. Hon var det närmaste en mamma Anja hade. Hon skulle gärna kalla henne för mamma också, om bara pappa tillät det. Varför pappa var så hemlig med allt förstod hon inte överhuvudtaget. Inte förrän långt senare.

Hon sträckte på sig och tittade upp mot fåglarna på taknocken.

De kuttrade och lyfte sedan upp mot himlen. Där uppe skymtade hon en mörk figur och inom några minuter landade hennes far med en sådan kraftig duns att ett par takpannor halkade ner och krossades mot marken. ”Så du har inte rest ännu”, sade han och fällde ihop vingarna.

Hans kolsvarta kropp reste sig högre än taket på timmerstugan – en 17

bra bit större än både hon och brodern, säkert två meter. Solen slog över skinnet och det svarta skiftade i blått. ”Nej, inte än”, sade hon. ”Frankrike är stort och du vägrar ju säga var hon är.” ”Har du googlat?” sade Atraheros och flinade.

Hon fnös. Hon hade kollat allt. Till och med ringt till franska ambassaden, men eftersom hon själv inte heller existerade i några register, visste hon att det var ett dött spår. Kanske Marjorie var död.

Hon hade varit betydligt äldre än pappa, även om hon aldrig talade om exakt hur gammal. ”Hur gamla kan vi bli egentligen?”

Hennes far vände ansiktet mot solen och blundade. Han njöt av solen lika mycket som hon; en vinter i en mörk grotta gjorde kroppen matt och huvudet tungt. ”Ingen aning”, sade han och lade sig ner, men råkade slå till en gran med svansen. Den rasade med ett förfärligt brak och alla fåglar flydde bort över himlen. Han såg efter dem en stund, men vände sig åter mot henne. ”Ädla drakar kan bli väldigt gamla. Det finns berättelser om tusenåriga. Men vi är halvblod – ni två än mindre. Jag antar att det förkortar våra liv.” ”Men du är långt över hundra.” ”Och så har jag känt mig gammal i tjugo år också.” Ända sedan Gustav dog. Atralori reste sig och lunkade bort mot skogen, men fadern for upp, svängde runt och spärrade vägen. ”Lori, ibland måste man acceptera att det inte finns några svar.” ”Till och med när svaren finns att hitta?” ”Om du åker så …” ”Jag åker – om jag så ska behöva leta igenom halva Europa. Pappa, jag lever i ett … jävla vakuum. Albin är död. JAG är död – för alla som någonsin har känt mig – förutom ni två.” Hon skakade på huvudet och stirrade ner på grässtråna som stack upp mellan klorna. ”Jag vill … leva igen.”

Han suckade djupt och tittade bort mot Atraheros. Brodern ryckte på axeln och slet loss låret på renen. Benet knakade mellan hans tänder och blodet rann ner på hakan. Pappans vingar sjönk och musklerna på sidorna darrade till.

18

”Lori, är du säker på det här?”

Hon tittade upp på honom, rakt in i hans svarta ögon och han suckade igen. ”Majoreslori var uppvuxen i Alsace, men jag tror inte hon återvände dit – för många hemska minnen. Hon pratade om något ställe i Chamonix, jag lyssnade inte så noga, men det finns en nationalpark där. Borde vara rätt folktomt.”

Atralori sträckte på halsen och lade nosen mot hans kind. ”Tack, pappa.” *** En mörkblond kalufs stack upp under täcket vid sängens huvudände och Marjorie gick runt sängen. Hon satte sig på knä bredvid och vek ner täcket. Med handen strök hon Riche över pannan och han lyfte huvudet lite. Huden var blåröd och uppsvälld. Höger öga hade svullnat igen helt och han kunde inte öppna det. Blod hade smetats ut över kudden och på kinden fanns klumpar av levrat blod. Hon petade bort ett par klumpar med fingret och smekte hans panna igen. ’Det är viktigt, Riche. Detta är inte första gången jag säger till dig, det vet du.’ ’Jag vet.’ Han grimaserade när han lade ner huvudet på kudden. ’Förlåt, mamma.’ ’Du är förlåten. Hur kan jag vara arg på mitt barn?’ Hon reste sig upp, pussade honom i håret och gick mot dörren. ’Vill du ha mat?

Det finns en halv gris kvar i ladan.’ ’Sen.’ Han drog upp täcket igen och hon lämnade honom ensam. Dörren klickade bakom henne och hon fortsatte bort i korridoren mot salongen. Vid fönstret stod hennes svarta flygel och hon satte sig ner vid tangenterna. I ögonvrån sträckte bergskedjan ut sig och hon log.

Hon hade haft tur. Den gamla villan hade varit nedsliten redan när hon köpte den i början av femtiotalet och hon hade fått den billigt.

Den var långt ifrån modern, men med i köpet hade hon fått över 100 hektar mark. Under åren hade flera investerare kontaktat henne om att få köpa loss delar; det handlade om allt från skidbackar till 19

stugbyar, men hon hade fräst åt dem och visat dem dörren. Det här var hennes domän. Människorna gjorde bäst i att hålla sig borta.

Milun gled förbi ute i korridoren och hon ropade på honom.

Sonen backade tillbaka in i dörröppningen. Han vägde en stund på tröskeln men klev därefter in. Mörk skäggstubb låg över käkpartiet och hans svarta hår var rufsigt. Han drog fingrarna genom det och försökte reda ut en tova vid hårfästet. I pannan löpte ett gammalt ärr ned över tinningen. Det var inte mer än ett vitt streck nu. Hon log mot honom och plockade undan notbladen som låg på flygeln. ’Vet du något om Arianne?’ ’Nej. Hon ringde när hon var i Moskva, men sedan dess har jag inte hört något. Hon har stängt av mobilen, så hon är väl i vildmarken någonstans.’

Marjorie gick fram till vitrinskåpet och tog fram två glas. I ljuset från fönstret såg vinet i karaffen ut som färskt blod. Hon hällde upp det i glasen och räckte det ena till sin son. ’Är du orolig för henne?’ frågade han. ’Nej, inte direkt. Din syster är stark.’

Han knyckte med nacken och gnuggade ärret i pannan. ’Jo tack, jag vet.’

Vinet gungade i hans glas och han luktade på det innan han tog en klunk, men ställde sedan ifrån sig glaset på bordet och lade sig ner i soffan. Medan Marjorie drack, gick hon tillbaka till flygeln och plinkade på tangenterna. Glaset fick stå på golvet medan hon följde melodin i huvudet och pianotonerna dansade ut i rummet. Milun lade händerna bakom huvudet och blundade. ’Berätta om min far.’ ’Nu igen?’

Sonen nickade. Marjorie stängde flygelns lock och smekte lacken. ’Han var en av de största och starkaste drakhannar som någonsin skådats. Musklerna dansade under skinnet när han rörde sig och hans vrål fick hela byar på flykt. Hans fjäll var svarta, lika svarta som dina, och han kunde välta träd med sina vingslag.’

Milun blundade och viskade faderns namn. ’När soldaterna tågade in i vår dal, kastade han sig över dem. Han piskade ner hela kompanier med sin svans, grep tio grå män i varje klo 20

och slungade in dem i klippväggen. Deras kulsprutor smattrade mot hans skinn, men han lät ingenting stoppa honom. Eldmolnet slukade dalen och kvar fanns bara osande förkolnade kroppar. Men sedan rul�lade stridsvagnarna in. Han hade inte en chans, vem skulle ha det?

Explosionerna var öronbedövande och jag kröp längre in i grottan med äggen, så långt in jag bara kunde. När smällarna äntligen tystnade, hörde jag soldaterna röra sig i grottgången. Jag samlade elden i ådrorna, men samtidigt visste jag att jag var död – att mina ungar var förlorade – om de upptäckte mig. Som tur var hade jag gömt mig väl och fotstegen vände om ...’

Milun satte sig upp i soffan. Han hängde med huvudet och hade händerna knäppta framför sig. När han lyfte blicken, glimmade ögonen till. ’Jag önskar att jag kunde hämnas honom.’ ’Jag med.’ *** Anja fanns inte. Hon hade inte funnits sedan Albin dog. När han lämnade denna värld, gjorde hon det också. Hon öppnade passet och stirrade på namnet: Maria Klaesson. Personnumret visade att hon skulle fylla tjugotvå i maj – Maria alltså. Albin hade stått på allt fastän han aldrig riktigt förstod varför. Hon hade mumlat något om skyddad identitet och han hade skrivit på. Huset, bilen, bankkonton – allt var hans, och allt såldes och länsades innan begravningen, sedan fanns inte paret Lind längre.

På sängen stod Anjas Nike-väska och hon stoppade ner passet i ytterfacket. Mobilen stoppade hon också ner, men ångrade sig och lade den i lådan i nattduksbordet istället. Pappa skulle bara ringa stup i kvarten. När hon klev på tröskeln knarrade den och hon vände sig in mot rummet igen. På fönsterbrädan stod svarta krukor med brudorkidéer och deras illrosa blommor vände sig mot regnhimlen utanför.

Balkongdörrarna hade hon målat grå när hon flyttade tillbaka hem och pappa hade hjälpt henne tapetsera. Hon ställde ner sportbagen och öppnade dörrarna till balkongen. Bortom häcken där trädgården tog slut, sträckte en åker ut sig. Ännu var det bara jord, men snart 21

skulle traktorn plöja och harva medan skrattmåsarna skränade efter den. Hon lade händerna på stenräcket och tittade ner på fruktträdens kala grenar och rabatternas bruna blomstjälkar. När hon kom tillbaka kanske rosorna och bladknopparna hade slagit ut och istället för den unkna jordluften, letade sig blommornas parfym uppför stenfasaden.

Om hon kom tillbaka.

Väskans rem skar in i axeln och när hon kom ner i hallen ställde hon ifrån sig den direkt nedanför trappen. Hon tog sin kappa från galgen och skinnstövlarna från skostället, sedan satte hon sig på bänken vid spegeln och drog upp byxbenen. Fotsteg närmade sig från matsalen och inom några sekunder stod pappas svarta strumpor framför näsan på henne. Hon drog upp dragkedjan på stöveln och lutade sig bakåt. ”Ring”, sade han och pussade henne i pannan, sedan drog han lite hår bakom hennes öra och klappade hennes kind. ”Hur fick jag en sådan vacker dotter?” ”Lägg av, du är så klyschig.” Hon skakade ner jeansen över stövlarna och drog på sig kappan. Så där sa han jämt. Varje gång hon var nere, ledsen eller bara uttråkad, precis som om kommentaren skulle göra allt bättre igen. Vacker? De var lika – alla tre. Det enda som skiljde markant var att hon var kvinna – och kortare, nästan ett huvud kortare än pappa och John. Kanske hade mamma varit kort. Många gånger hade hon stirrat sig själv i spegeln och undrat om det fanns några drag av henne, där i ansiktet. Pappa hade inga foton på mamma, ingenting fanns kvar efter henne och när hon frågade, viftade han bort hennes ord med handen. Hon knäppte kappan och tittade bort mot spegeln ovanför bänken. ”Var min mamma vacker?” ”Ja. Ja, hon var mycket vacker.” ”Varför gifte du dig inte med henne – egentligen, menar jag?

Sanningen, pappa.” ”Du vill inte veta sanningen.” ”Jo.” ”Verkligen?” Han tittade bort mot ytterdörren och vidare mot trappen, där hennes väska stod. Axlarna rasade ner och han suckade. ”För att det var bekvämt. För att jag var självisk och utnyttjade henne.

22

Hon arbetade här i huset. Hon fanns här hos mig – utan att jag hade några förpliktelser, allt jag behövde hade jag redan.”

Anja vände sig mot matrummet och stirrade på skafferidörren som skymtade bakom den bortre väggen. In till höger var köket. Där tvättstugan låg hade det förut varit tjänsterum – en pigkammare och ett annat sovrum. Hålet i bröstet öppnade upp sig och gapade svart samtidigt som huden sved. Mamma … Han hade utnyttjat henne.

Blicken föll på Nike-väskan vid trappen. Marjorie hade träffat mamma. Horan, kallade hon henne när Anja frågade om sin mor. Som liten flicka visste Anja inte vad en hora var och när hon insåg det hade Marjorie försvunnit ur deras liv för länge sedan. Hela tiden hade hon inbillat sig att drakhonan bara var svartsjuk. Pappa lade händerna på hennes axlar. Hon snurrade runt och slog till honom i magen. Med handen om midjan, hostade han och sjönk ner på bänken. ”Så det var bara sex för dig?! Hon var sjutton år, pappa!”

Medan han gnuggade sig i magen, svartnade ögonen. Käkmusklerna ryckte till och näsborrarna spärrades ut. ”Tror du att jag är stolt, eller? Jag vet att jag skulle ha hållit mig borta. Jag vet att jag sårade henne, men om du tror att jag önskade henne döden så har du jävligt fel.” Han böjde sig fram och skakade på huvudet, sedan reste han sig upp. ”Jag sa ju att du inte ville veta vad som egentligen hände.” ”Du är inte klar än.” ”Va?” ”Jag och John föddes inte här. Varför åkte mamma tillbaka hem?” ”Om Marjorie hade fått reda på att vi hade en affär, skulle hon ha slaktat henne. Nu dog hon ändå, på grund av min jävla idioti, för att jag gjorde henne gravid. Underskatta inte Marjorie, Anja. Hon fungerar inte som vi – det är hennes regler som gäller och hon var knäpp redan då.” Han torkade sig i pannan och drog fingret under näsan. ”Snälla, åk inte.”

Anja hängde väskan på axeln och tittade in genom matsalen en sista gång. Jag måste få veta. ”Oroa dig inte, pappa.”

En hand grep tag om hennes arm. Pappa slog armarna om henne och kramade henne hårt. Lungorna pressades ihop och hon tappade 23

andan, men sedan tryckte hon kinden mot hans skjorta och sög åt sig doften av mörkt rakvatten. *** Då och då slog röster igenom musiken från stereon vid baren och Alain försökte filtrera bort orden. Pianostycket som klinkade kände han igen, namnet hade han på tungan, men han kunde inte få fram det. Vinglaset stod bredvid honom på bardisken och han snurrade det mellan fingrarna. Han visste inte riktigt varför han hängde runt i de olika hotellens barer, men han hade inbillat sig själv att om han någon gång skulle hitta en kvinna som passade honom, skulle hon inte vara fransyska – hon skulle vara något mer … exotiskt.

Han tog en klunk vin till och lät blicken vandra över ansiktena under barlamporna, men inget väckte hans intresse och han vände sig om. Nästan alla bord var fulla. Där satt män i kostymer med whiskeyglas i händerna, försjunkna i djupa diskussioner, säkert om aktier, globalisering eller något annat tradigt. Faktiskt var det mest män i lokalen. Kanske var det någon konferens på gång. Vid ett av borden satt en blek karriärkvinna med vristerna korsade under stolen och kavajen tätt knäppt om midjan. Till och med skjortan var knäppt upp till halsen och Dior-parfym låg som ett moln runt henne. Alain rös, men skakade sedan på sig och tog en klunk vin till.

En kvinna i kort lila klänning reste sig från ett av båsen borta vid väggen. Blicken var fäst på honom och hon svajade med höfterna så att benen nästan såg ut att gå av. Alain lämnade sitt vinglas och började gå mot utgången. Något hotellfnask hade han inte lust att få efter sig. Mitt i rummet blev han stående. Bakom honom närmade sig den lila klänningen, men när hon nuddade vid hans arm, knuffade han till henne så att hon snubblade baklänges. Hon svor, men han rörde inte en min.

Genom dubbeldörrarna framför honom lyste lobbyns gula sken och mitt i allt det där gula stod en kvinna. Under hennes svarta kappa stack jeans ut och där byxkanterna slutade tog klackar vid. Vid hennes ena ben låg en knölig sportbag med ett Nike-märke på. Där fanns ingen affärsdräkt eller tight fnaskklänning. Bara jeans och en tjock luddig 24

kappa. Håret var lika svart som kappan och de två gled in i varandra.

Sakta kröp ett leende fram i hans ansikte. Kvinnan i lobbyn drog lite hår bakom örat, stoppade sedan handen i fickan och fiskade upp en plånbok. Hon räckte plastkortet till receptionisten och medan alla uppgifter knappades in i datorn, såg hon sig omkring. Alain rätade på ryggen, kände på slipsknuten och väntade tills hennes blick hade letat sig åt hans håll, men istället för att stanna upp vid honom, gled den snabbt undan. Varför såg hon honom inte? När hon fick nyckeln i handen, hängde hon väskan över axeln och försvann utom synhåll.

Han skyndade ut i lobbyn och bort mot hissarna, men där fanns ingen svarthårig kvinna med Nike-väska. Inte heller såg han henne vid trappan eller någon annanstans. Hur kunde hon bara gå upp i rök?

Han sprang fram till receptionen och frågade ut kvinnan bakom disken, men hon bara skakade på huvudet medan hon försökte övertyga honom om att hotellets regler hindrade henne från att lämna ut några uppgifter om gästerna. Pulsen slog i öronen och han knäppte upp kavajen. Vid utgången stod en beige soffgrupp. En av männen som satt där, lade ifrån sig sin tidning på bordet i mitten och gick sedan genom lobbyn bort mot hissarna. Alain stirrade på tidningen. Hon bodde här på hotellet nu, så mycket visste han. Om han väntade skulle hon så småningom komma ner, eller hur?

Då han drog sig bort från disken, beklagade receptionisten att hon inte kunde hjälpa honom och han hummade till svar. Soffan knarrade när han satte sig och knarrade igen när han reste sig upp.

Han nickade åt mannen som satt i fåtöljen och fingrade på sin mobil. ’Flytta på dig.’

Karlen höjde ögonbrynen. ’Flytta på dig nu.’

Mannen reste sig försiktigt och satte sig i soffan istället. Alain slog sig ner. Bakom ryggen hade han fönstret ut mot gatan och framför honom sträckte lobbyns stengolv ut sig. Till höger låg hissarna och till vänster ingången till baren. Han plockade upp tidningen från bordet och öppnade den. Mobilen i innerfickan vibrerade och han tog fram den, men tryckte bort samtalet. Med blicken svepande över stengolv, pelare och reception, bläddrade han sakta vidare i tidningen.

25

*** Anja slängde ner sportbagen på sängen och slog på tv:n. Synd att hon hade fått ett rum på andra våningen. Utanför fönstret såg hon bara tegelhuset mitt emot och det hjälpte inte ens att ställa sig på tå för att för att få en skymt av alpernas toppar. Hon bläddrade bland kanalerna, men överallt babblades det bara franska. En kanal visade filmen Avatar med underliga franska röster. Hur stod de ut med dåligt dubbade filmer egentligen? Bla,bla, blö, blö.

Faktiskt hade hon försökt sig på att lära sig det där språket en gång i tiden. Lite hade hängt kvar. Hon hade lyckats checka in på hotellet i alla fall. Det var inte det att det var svårt. Grunderna hade hon, men språk förändras och hon hade inte haft anledning att prata franska på många år. Säkert lät hon som en gammal skolbok när hon öppnade munnen. Magen kurrade till och hon reste sig. Kappan hängde hon in i garderoben och sedan drog hon av sig luvtröjan. Nere i lobbyn hade det mest suttit kostymnissar. Knallade hon in i restaurangen med jeans och tröja skulle hon väcka mer uppmärksamhet än hon hade lust med. Hon grävde en stund i resväskan och sedan drog hon fram en av de svarta klänningarna. Det var inget speciellt med den direkt, köpt på H&M-rean förra vintern. Den hade trekvartsärm och var skuren under bysten. Hon hade köpt den för att den hade fickor i sidorna. Allt för att slippa släpa på en handväska.

Hon brydde sig inte om att duscha, utan hängde bara jeansen på en stol och klädde sig i klänningen och strumpbyxor. Skinnstövlarna passade bra även till detta. Med plånboken i ena fickan och hotellnyckeln i en andra, drog hon igen dörren bakom sig och gick nedför trapporna mot receptionen. ”Excusez-moi?” Hon lutade sig över disken för att få ögonkontakt med kvinnan som satt vid datorn. ”Oui, mademoiselle?” ”Eh … où est le restaurant?” ”Au troisième étage.” Receptionisten pekade bort mot hissarna och Anja log. ”Merci.”

Troisiéme étage – tredje våningen måste det vara. Hon fingrade 26

på plånboken i klänningsfickan medan hon gick bort över lobbyn.

När hon passerade fåtöljerna, drog en rysning nedför nacken och ut i fingrarna. Vad nu då? Huden började klia och hon kramade plånboken hårdare. Någon tittade på henne. Nej – ”tittade” var fel ord.

Betraktade, granskade eller studerade stämde bättre in.

En av de där kostymnissarna reste sig från fåtöljen han satt i och kom fram till henne. Hon suckade. Kunde hon inte få vara i fred?

Hon hade inte tid med det här spelet. Det skulle ändå bara leda rakt in i en återvändsgränd där han antingen skulle bli förbannad eller förkrossad. Mannen stannade precis vid pelaren bredvid henne och lutade axeln mot den. Betraktelsen låg kvar i blicken, men där låg också nyfikenhet. Han var längre än de flesta män hon mött. Ögonen var underliga. De lyste klarblå och det blåa såg nästan ut att skifta i olika nyanser. All franska flög genast ut genom öronen och kinderna blev varma. Fingrarna bultade om plånboken i klänningsfickan. Säg något, då! ”Can I help you?” ”You are the most amazing woman I’ve ever seen.” ”Really?” Anja rynkade på näsan. Ingen originell raggningsfras direkt. Trodde han verkligen att hon var så korkad? Han bröt inte så värst mycket på engelska, men visst hördes det att han var fransman.

Han log och lutade sig fram. ”The most beautiful too.” Leendet blev bredare. ”Une belle femme …” ”Go away.”

Hon började gå igen, men redan efter ett par steg grep han tag om hennes arm. Idiot! Enfaldiga raggningsrepliker fick hon nog av hemma. Hon hade inte lust med sådant här larv. Huden kliade värre och när irritationen pressade ut likt taggar, slet hon åt sig armen. Han svalde och skakade lätt på huvudet. ”I didn’t mean to offend you. Please …” Han kastade en blick in i ett dunkelt rum tvärs över. ”Will you let me buy you a drink?” ”I don’t drink. Leave me alone.” ”I’m Alain.” ”Are you stupid? I don’t care.”

Hon backade bort från honom och började gå mot hissen. Vilken 27

fåntratt! Hon tryckte på knappen och medan hon väntade, lade hon armarna i kors. Mannen stod kvar borta vid pelaren. Blicken flackade lite. Anja tryckte in hissknappen igen och sneglade bort mot honom.

Hans ansiktsmuskler ryckte till och leendet kom tillbaka. Han log bredare ju längre hissen dröjde. Fan också. Kom igen nu, hiss! I ögonvrån reste sig mannen från pelaren, ryckte lite lätt i kavajärmarna och knäppte knappen på kavajen. Hon tryckte ännu en gång på hissknappen och tittade upp på siffrorna som lyste ovanför dörren. Den var på väg ner. Äntligen. Vid hennes vänstra sida närmade sig en mörk kostym och när den kom fram föll den ner på knä på golvet. Är han helt galen? ”I’m not worthy.”

Okej, han var helknäpp. Hon drog tydligen åt sig idioter från alla håll – en korkskallemagnet. Hans huvud var sänkt, men så lyfte han hakan och tittade upp på henne. Vad sjutton ville han egentligen? ”Please, let me know you name.”

Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Hon skyndade sig in och tryckte frenetiskt på knappen med siffran tre. När dörrarna äntligen åkte igen, lutade hon sig mot väggen. *** På hallgolvets terrakottaplattor hade Riches jacka rasat ner från kroken och Marjorie plockade upp den. Hängaren hade gått sönder och hon lade den över stolen som stod innanför dörren. Så han var hemma fortfarande. Hon lät handen glida över trappräcket på väg upp till övervåningen och i korridoren rättade hon till en tavla som hade åkt på sniskan. Att hennes söner var frustrerade hade hon all förståelse för, men Riche gömde sig i sitt rum eller försvann ner i dalen när hon försökte tala med honom. Milun var lättare, mer fokuserad. Hon sköt upp dörren och hoppet sjönk när sonen endast satt uppkurad i sängen med mobilen framför näsan. Blåmärkena i ansiktet hade gulnat och svullnaden var helt borta. ’Riche?’ ’Mmm.’ ’Har du sett din bror?’

28

’Vilken av dem?’

Han fipplade med mobilen och tittade inte upp på henne. Hon ryckte den ifrån honom och ansiktet bleknade. Mobilen vibrerade till i handen, men hon struntade i den. Om han inte skärpte sig kunde hon lätt krossa den. Hon lutade sig ner mot honom och höjde ögonbrynen. Riche sträckte sig sakta fram och tog tillbaka sin telefon. ’Nej. Nej, jag har inte sett någon av dem. De är väl uppe i bergen.’ ’Vad håller du på med?’ ’Inget. Bara – spelar.’ ’Så du tycker det är viktigt?’

Han stoppade telefonen i byxfickan och Marjorie gick bort till byrån. Bredvid hans kamera låg en hög fotografier och hon bläddrade genom dem. De flesta var tagna i Pyrenéerna med sina ljusgrå, nästan röda klippor som reste sig över i princip helt kala dalar. Några spretiga pinjeträd hade hittat lite jord i en bergsskreva och gräsfläckar fanns här och var, annars var det mest sten. Varm och trygg sten. ’Jag vill att du reser österut.’ ’Jag har redan varit österut.’ ’Res igen.’ ’Mamma … Det finns inga honor kvar.’

Fotografierna landade i en hög på golvet och en par kanade iväg under sängen. Händerna drog ihop sig till hårda knutar och huden blåstes upp. Riche hukade sig och gömde huvudet under armarna.

Hur fick hon en sådan vek son? Om det fanns drakhonor kvar så gömde de sig, det var ett som var säkert. Riche hade redan varit österut, det var sant, men eftersom han kom tillbaka hem efter bara ett år, kunde han knappast ha letat ordentligt. Men en blåslagen hanne skulle inte locka fram några honor heller. Hon tog tag i hans handleder och bröt ner dem, sedan lyfte hon hans huvud i händerna och kysste honom i pannan. ’Riche, det är din plikt. Tänker du trotsa min order?’

Han blundade och skakade på huvudet. Hon gick mot dörren, men han for upp från sängen och hindrade henne. ’Mamma, snälla. Kan jag vänta till sommaren? Bara till sommaren, så åker jag direkt sedan. Jag lovar att inte göra dig besviken.’

29

Hon tittade upp på honom. När blev han längre än hon? Vart hade all tid tagit vägen egentligen? Hon klappade hans kind, sedan nickade hon och gick ut i korridoren. Sommaren var inte långt borta och de gulbruna blåmärkena gjorde honom inga tjänster. Det måste gå att hitta andra. Hjärnan vägrade acceptera att hennes barn skulle bli de sista i ätten. Det fanns inte en chans! Barnbarnen skulle fostras i samma ädla anda som dominerat deras släkte i miljontals år. Hon lutade sig mot väggen och stirrade på tavlan framför sig. Där hängde sig ett par pilar över en bäck och bakom dem en himmel fylld av bomullsmoln. Den hade hon köpt på någon antikaffär för många år sedan när hon försökte göra huset lite hemtrevligt. Tomma kalla väggar fick man snabbt nog av. Människoväggar. Människotavlor. Det enda gott de där insekterna hade skapat var pianot.

Med blicken på dörrarna längst bort i korridoren, puttade hon bort sig från väggen och gick dit. Vid fönstret stod en annan av hennes älsklingar: den svarta flygeln som följt henne i årtionden. Hon satte sig på pianostolen och drog fingrarna över lacken. Fingertopparna blev svala och hon började nynna en av sina visor under tiden hon öppnade locket. De första nedslagen blev fel, men sedan dansade händerna över tangenterna och tonerna fyllde alla sinnen. *** Anja spottade i handfatet och ställde tandborsten i plastmuggen. Den välte direkt och hon försökte stadga upp den mot spegeln. Morgonsolen gjorde rummet vitt och hon satte sig på sängen för att dra på sig strumporna. Istället för skinnstövlarna valde hon gympaskorna. En dag på stan krävde bekvämlighet. Hon gick nedför trappen till lobbyn och lämnade in nyckeln i receptionen, men innan hon hann ut på gatan, reste sig någon ur en av fåtöljerna. Han igen. Hade han sovit här i natt, eller? Om han bodde på hotellet hade hon mer otur än någonsin.

Kostymnissen bockade sig lite lätt och sträckte fram handen. ”Mademoiselle, I apologize for yesterday.”

Hon svarade med ett handslag och ett kort leende, sedan började hon gå mot utgången, men mannens röst stoppade henne. ”Lunch?”

30

”Sorry?” ”Please, let me buy you lunch.”

Skulle hon aldrig bli kvitt honom? Hon skakade på huvudet och stoppade händerna i kappfickorna, men när hon gick ut på gatan följde han efter henne. Medan de gick försäkrade att han inte var farlig eller pervers på något sätt, utan att han bara ville bjuda henne på mat för att gottgöra för att han hade gjort henne generad kvällen innan.

Bara det att han underströk hur trevlig och snäll han var, gjorde henne ännu mer misstänksam och vid en korsning vek hon snabbt av in på en gågata med flera uteserveringar, men hon hann inte mer än ta ett par steg innan han hade rundat henne och hamnat framför. Han gick baklänges uppför gågatan och hon klev åt både höger och vänster utan att komma förbi honom. Till slut stannade hon tvärt och blängde på honom. Hans blick for ner i gatstenarna och försiktigt åt sidan, men sedan höll han upp handflatorna och bad om ursäkt. ”Five minutes. Please.”

Hon suckade djupt och stack händerna ännu längre ner i fickorna. Folk rörde sig upp och ned för gatan med kassar i händerna.

På båda sidor fanns affärer med stora skyltfönster och precis bredvid satt människor och drack caffelatte på en uteservering. Längre fram öppnade ett torg upp sig och där spatserade ett par poliser i sina reflexvästar. Vad skulle han kunna hitta på här? Han hade faktiskt en ärlig uppsyn. Rätt snygg var han också med de där klarblå ögonen och mörkbrunt hår som vågade sig lite upptill. ”Five.”

Ordet tycktes nästan överrumpla honom. Han öppnade munnen, stängde den igen och svalde, men sedan frågade han om hennes namn. Efter en viss tvekan och eftertanke sade hon endast: ”Anja”.

Det var mer än nog att ge till en främmande man. Han upprepade det lågt för sig själv och tog ett andetag. Med en väldig hastighet fick han ur sig en mängd frågor och när hon berättade att hon kom från Sverige, brast han ut i ett skratt. ”Du är svensk?” ”Pratar du svenska? Hur då? Jag menar, varför?” ”Bodde Sverige några år. Förut. Ehm… arbete.” Han harklade sig och skakade på huvudet. ”Jag pratar inte så bra. Förstår bättre.”

31

Något glänste till i ögonen och hon kunde inte undgå att le. ”Du kan prata svenska”, sade han. ”Så, vaddå? Jag pratar svenska och du engelska?” ”Kanske. Jag … we’ll improvise, okey? Nu – äta lunch? Snälla?”

Magen gav ifrån sig ett knorr och Anja nickade. Han steg åt sidan och sträckte ut armen. Bortom torget fanns fler uteserveringar och hela gatan doftade av kaffe och matos. När hon började gå mot en av restaurangerna som såg ut att ha lediga bord, skakade Alain på huvudet och ledde henne istället bort mot en annan. Den var fullpackad med folk, men på något sätt lyckades han smila sig in sig hos hovmästaren. Det slamrade från köket och en grupp män vid ett långt bort pratade högljutt och gestikulerade. Hovmästaren trängde sig bort mot bordet vid fönstret och diskuterade lågt med paret som satt där.

De hade ätit klart, men verkade inte vara glada åt att bli ivägkörda.

Medan Anja stod och tyckte synd på dem, tog Alain en meny från hyllan bredvid baren och bläddrade i den.

Ovanför henne hängde kopparkastruller mellan lamporna och tapeten på väggarna syntes endast i smala springor mellan tavlor, torkade blommor och vitlöksflätor. Det kunde inte vara lätt att hålla det där rent. Hon drog bort en lock från pannan och kliade sig där håret hade kittlat henne. Då paret hade gått, följde hon Alains rygg bort mellan borden. Han hukade sig under en kopparkastrull som hängde lägre än de andra, och bad en man flytta sig lite så att Anja lättare kom förbi. Väl framme, drog han ut stolen åt henne och lämnade plats åt hovmästaren som kom farande. En grön glasflaska ställdes på bordet och Alain plockade upp den. ”Vin?” ”Nej, jag dricker inte.” ”Right, right. Glömde.”

Den nu smått svettiga hovmästaren skrek någonting till en av servitörerna och han skyndade bort till deras bord. Anja förstod inte ett ord när Alain rabblade ur sig någonting till honom under tiden som han pekade i menyn. ”Lita på mig”, sade han och log.

Efter bara ett par minuter ställde servitören ner en tallrik med pasta i någon gräddig sås framför henne och oset slog upp i ansiktet.

32

Doften av parmesan och timjan tog över, men någon sorts rökt kött och svamp fanns också i. Medan de åt, fick hon veta att Alain hade bott i Stockholm i sex år. Med stor optimism hade han försökt slå sig in i fastighetsbranschen, men hade misslyckats med ett par affärer och varit tvungen att åka hem pank. Han hade trivts men han tyckte inte det fanns någon anledning att stanna när han hade fastigheter kvar i Frankrike som han kunde sälja.

Vårsolen strålade på gatan utanför och servitören öppnade upp fönstret. Doften av blommor letade sig in i restaurangen och Anja fingrade på medaljongen runt sin hals. När hon vred den, kastade den röda stenen kastade små streck på duken. Smycket var en del av henne vid det här laget, men hon mindes hur hon, som liten flicka, hade beundrat det när det hängde runt Marjories hals. Så, Anja var här nu, men var skulle hon börja leta? På gatan utanför flödade en strid ström av människor. De flesta såg ut att vara turister, med sina kameror och förvirrade blick, men andra såg ut att vara inhemska. En kvinna kom gående hand i hand med en flicka. Barnet var i åttaårsåldern och hade en mörkblå kappa med ett märke på bröstet. Säkert en skoluniform. Marjorie skulle hålla sig undan det här vimlet. Det fanns säkert bondgårdar eller lanthus utanför stan. Kanske hon kunde ta bussen eller taxi… ”Jag vill visa staden”, sade Alain och hällde upp mer vatten åt henne. ”Nu?” ”Nej, ikväll. Like a date. Restaurant, dîner, danse. Se den vackra staden. ” En dejt. Han ville alltså gå ut med henne. Hon lutade sig tillbaka och tittade på honom när han snurrade vinet i glaset för att sedan ta en klunk. Hade hon tid för det här? Hade hon lust med det? Det tog lång tid efter att Albin dog innan hon försökte sig på att träffa män, men det tog inte många dejter innan hon förstod att de flesta antingen var idioter eller sexdårar. Frågan var vad Alain var?

När hon klev ut på gatan igen, vände hon sig genast om och sträckte ut handen. ”Tack för lunchen.” ”Ingen orsak.”

33

Hon log. Sex år i Sverige och han får ur sig enstaka ord. Han hade kanske bara glömt bort en del. ”Jag har lite ärenden som jag måste ta itu med.” Hon tittade in i myllret av människor som rörde sig längs serveringarnas staket. ”Vi … vi ses i kväll.”

Innan han hann öppna munnen, skyndade hon iväg nedför gatan. *** Alain såg efter henne när hon sicksackade fram mellan människorna.

Hade han sagt något dumt? Kanske var han för påflugen? Men hon hade sagt att de skulle ses ikväll. Kunde han verkligen vänta ända till kvällen? Han sträckte på sig och kikade ut över de guppande huvudena. Vinden drog fram mellan husen, grep tag i Anjas svarta hår och rufsade om det. Med blicken fäst på henne, började han gå. När hon svängde in på en sidogata, stannade han i korsningen och väntade en stund innan han följde efter.

Hon verkade röra sig planlöst. Efter gågatan hade hon gått uppför en stentrappa bort från affärerna mot den nyare delen, där det mest låg stora shoppinggallerier och mataffärer. Hon gick inte in någonstans och visade inte heller något intresse av skyltfönstren eller gatuförsäljarna, förutom att hon stannade till vid ett fruktstånd och köpte en påse körsbär. Alain höll ögonen på hennes hår och kappa, och knuffade undan folk som var i vägen. Hon småsprang över en gata och han hastade efter. En lastbil tutade och han tvingades backa upp på trottoaren igen. Merde! Lastbilen bullrade förbi och han sträckte på sig. Överallt guppade det mörka huvuden, men inget lika svart som hennes. Han rusade över gatan. En bil bromsade in och han dunkade till motorhuven med handflatan. Föraren pekade finger åt honom, men han sprang vidare och spanade efter Anja. Han kisade in igenom glasdörrarna till den större gallerian, vände om och gick tillbaka samma väg, men efter ett tjugotal meter svängde han in i en gränd och lutade sig mot väggen. Hur kunde han ha tappat bort henne?

Han torkade svetten ur pannan med kavajärmen, sedan ryckte han upp sig och gick tillbaka till hotellet, där han hade parkerat bi34

len. Han skulle träffa henne ikväll. Det var kvällen som gällde. Bilen blinkade till när han tryckte på låsknappen och väl nere i sätet hade leendet låst fast sig i ansiktet. Ikväll.

När han parkerade nedanför huset hade lyckoruset svällt till en bubblande värme i bröstet. Stentrappan kändes som ett par steg upp på terrassens solbeklädda plattor. Han drog fingrarna över rosorna som växte i en kruka och tittade upp mot alptoppen. Uppför ryggraden drog en muskelryckning och han pressade ner längtan att springa bort till stigen, rusa uppför berget och kasta sig ut bland molnen.

Under tiden solen värmde ryggen och kragen blev fuktig, jäste lyckan upp och kittlade i hela kroppen. Skosulorna slog ner i stenen när han gick bort mot ytterdörren och svetten gjorde nacken kladdig. Så fort han klev in i hallen, lutade han sig fram och tittade in i köket. ”Maman?”

Köket var tomt. En tallrik stod kvar på bänken trots att diskmaskinen var öppen. Han gick in och tittade bort mot matrummet, men där fanns inte heller någon. Tillbaka i hallen grep han tag om stolpen till trappräcket och hoppade tre steg upp i ett språng. Korridoren var släckt men dörren till hans sovrum stod öppen och solen sken ända in på mattan. ”Momie?”

I salongen på övervåningen satt hans mamma vid flygeln och bläddrade i en hög med notblad som låg i knäet. En annan hög låg på soffbordet och där stod också en tom kaffekopp. Hon tittade upp när han kom in, men återgick sedan till papprena. ’Vad är det, Alain?’ ’Jag har träffat en hona.’

När hon reste sig föll notbladen ner på golvet och hon klev på dem då hon kom fram till honom. Stilettklackarna gjorde hål i pappret, men hon märkte det inte ens. Ögonen lyste och mellan hennes illröda läppstiftsläppar glänste tänderna i takt med smycket runt halsen. ’Verkligen? Seså, berätta.’

Han satte sig på armstödet till soffan, men reste sig genast igen och gick bort till flygeln, vände om, lossade slipsen och knäppte upp översta skjortknappen. Bröstkorgen var på tok för liten för alla känslor som pulserade där inne. Händerna och fingrarna pirrade och benen 35

ville inte vara stilla. Anja. Vackrare och underbarare än han någonsin hade föreställt sig en drakhona. ’Hon är atran.’

Han viskade, fastän han ville skrika. Mest av allt ville han stå på en alptopp och ropa ut hennes namn till världen. ’En atran? Så här långt söderut?’ ’Hon har något jobb här. Mamma, hon är ... vacker, så fantastiskt vacker. Ögon svarta som natten och håret ... håret ... doftar underbart.

Och hon heter Anja.’

Orden snubblade fram och han tog ett djupt andetag. Hans mamma rynkade pannan och satte sig i soffan. Hon slätade ut kjolen och kliade sig vid tinningen. Vad bekymrade henne? Atranerna var en ädel släkt, lika ädel som deras. Hon måste godkänna Anja. Om hon inte gjorde det ... Han rös och blundade. ’Har hon valt dig än?’

Modern hade rest sig från fåtöljen och tagit fram ett glas ur vitrinskåpet. Hon fyllde det med rödvin från en karaff och tog en smutt.

Alain stirrade ut på träden som vajade från sida till sida när blåsten tog fart längs bergssidan, medan han försökte kontrollera oron som hade börjat sjuda innanför pannbenet. Den tryckte fram huvudvärk och gjorde rummet mörkare. Varför skulle inte mamma godkänna Anja? Hon hade tjatat på honom och hans bröder i åratal om att hitta drakhonor. Nej, det måste vara nerverna som väckte hjärnspökena till liv. Han gnuggade sig i ansiktet och satte sig på soffans armstöd. ’Nej, inte än. Jag ska träffa henne i kväll.’ ’Visa din bästa sida, min son. Visa dig värdig henne.’ ’Tänk om ... hon inte vill ha mig? Jag är säkert ingenting i hennes ögon. Ingenting!’

Han pressade knytnävarna mot tinningarna och började vanka runt i rummet. Hur skulle han någonsin kunna vara värd en hona som Anja? Visst, han hade adligt blod, men han hade aldrig uppvaktat någon. Bara en klant, en idiot, en mes. Mamma grep tag i hans armar och ruskade om honom. ’Vi är få kvar, min son. Hon längtar säkert efter en hane lika mycket som du längtar efter en hona, men du måste ändå uppvakta henne likt en gudinna, förstår du?’

36

’Hon kommer aldrig att välja mig ...’

Hon gav honom en hurring över kinden och svedan skar genom huden. ’Tappa inte modet nu, Alain. Gör för i helvete inte bort dig!’

Han blundade och manade fram bilden av Anjas ansikte. En gudinna. Hon var en gudinna. Han skulle göra allt. Precis allt. ***

37

Anjas bakgrund är full av hål. Ingen i hennes närhet är beredd att svara på hennes frågor, inte ens hennes far.

Det enda hon vet är att hon har fått sitt andranamn av Majoreslori – en mystisk drakhona som tidigt försvann ur familjens liv.

Men varför försvann hon? Varför gav hon Anja sitt namn och sitt smycke? Vad är det för hemlighet som Anjas pappa vägrar avslöja? Mot faderns vilja reser Anja ut i Europa på jakt efter svar, men Majoreslori har helt andra planer.

Sår är det tredje boken om ätten Svarthamn. Andra böcker utkomna är Eldfloder, 2009, och De två odjuren, 2011.

38