Munken Medard

Munken Medard

En ber채ttelse av Jan B체nsow ISBN 978-91-87041-00-6 E-bok av Teuvo Lahtinen Publicerad 2012 av Librefy http://www.novellisten.se

Oväntat besök Den bullriga mannen skrockade i ett på bruten svenska medan han med en käpp manade på en överlastad packåsna. ”Skynda på åsna och sätt fart på påkarna, tiden väntar inte på oss. Vi har viktiga saker att uträtta och du är den som skall visa oss vägen, så rör på påkarna min vän!” Av den karaktäristiska fotsida vadmalsklädseln och tonsuren förstod man att det var en munk och inte vilken munk som helst. Det var ingen annan än fader Medard som var på vandring. Med sig hade han två män som var hans vägvisare. De var lekmännen Dare och Togil som var utsedda att lotsa munken Medard genom det oländiga landskapet hela vägen till Segeholm som låg i ödemarkerna i norr. Två förslagna män som var förtrogna med allmogens seder och bruk och som visste hur man som främling skall bete sig för att inte väcka misstänksamhet som i värsta

fall kunde provocera till överfall. Medard var den som hade fått det farofyllda uppdraget att sprida den nya uppseendeväckande läran om en enda Gud och ett paradis efter döden, ja det gällde endast för dem som underkastade sig den nya gudens påbud förstås. De som inte gjorde detta skulle i stället hamna långt under jorden på en förfärlig plats som hette Gehenna och pinas i den eviga elden som brann där, en plats värre än Hel sa de nya förkunnarna. Allt detta hade människorna i söder så sakteliga börjat förstå och anammat, men det gensträviga släkte där uppe i norr ville under inga omständigheter överge de gamla pålitliga gudarna som hade ingivit dem så mycket mannamod och tapperhet i de ärofulla krigen.

En sådan mjäkig gud som den där Kristus skulle man inte ha någon nytta av. Någon av dessa narraktiga förkunnare påstod att denne Kristus hade krävt att man skulle vända den andra kinden till om man fått ett slag av sin ovän. Det kan inte vara annat än en förryckt gud som ingen

kan ha någon nytta av. En sådan gud skulle bli utskrattad om han hade oförsynen att visa sig i Valhall. Det värsta var dock att den där nya guden var så högdragen att han inte på några villkors vis kunde tänka sig att samarbeta med våra hävdvunna asar som hade bringat så mycket krigslycka och krigsbyten till oss på våra färder i österled. Han skulle ensam styra och ställa och de andra skulle helt sonika ställas på undantag.

Detta fick under inga omständigheter ske. Det var en skymf först och främst mot asarna, men även mot våra förfäder som i alla tider tillbett och offrat till dessa asar. Jo, visst kan det väl vara så att en del av dessa besatta andebesvärjare som spred denna irrlära hävdat att det var tillåtet att kriga även i fortsättningen, men då måste allt ske på den nya gudens villkor. Följde man bara hans vilja skulle ännu bättre krigslycka stå dem bi än vad de gamla asarna lyckades ge. Men vad har vi för garanti för det? Vem vet, våra gamla asar kan ju bli rasande och göra livet surt för oss.

Loke den listige halvguden skulle troligen få ab-

solution av sina gamla trätobröder Odin och Tor och bilda gemensam front mot avfällingarna och göra livet outhärdligt för oss om vi går över till denne högmodets gud. Vi skulle bli ett folk som går under i elände och lidande. Och vad kommer sedan att ske? en för tidig ragnarök för de orättfärdiga som finns kvar.

Ja, så gick pratet där uppe och någon genomtänkt strategi hur man skulle få detta stolta folk att komma på andra tankar var det ingen som kunde åstadkomma, förutom fader Medard förstås som efter många nätters grubblande kommit på det rätta receptet, åtminstone inbillade han sig det.

De hade vandrat i tolv dagar nu och var på väg att lämna det farligaste området för färdmän som skulle till svearna i norr, Kolmårdens stora skogsmassiv. Togil som var mest förtrogen med dessa trakter var den som fick det fulla förtroendet att bestämma färdväg genom detta ökända vildmarksområde fullt av rövare. Han visste att en så pass liten grupp av illa beväpnade färdmän skulle

kunna bli ett lätt byte för ogärningsmän, därför hade han valt att följa viltstigar och obanad mark.

Detta val hade inneburit att de fått invänta molnfria dagar för att de med solens hjälp skulle kunna hålla samma kurs genom det vidsträckta skogsmassivet. En sådan vandring hade de inte kunnat göra med häst och skrinda, men med denna packåsna som visade sig ha en gets förmåga att ta sig fram i oländiga steniga marker med tät skog var det möjligt. Ändå skulle det visa sig att vandringen kom att bli både tidsödande och besvärlig.

Det var denne otymplige munk

med sin tunika, munkkappa och fotsida vadmalskläde som sinkade dem. Han fastnade med sina kläder överallt och hade stora svårigheter att ta sig igenom kärr och snåriga områden där hasseln växte tät. Det hade tagit dem fyra dygn att passera Kolmården och nu befann de sig i början på de stora ekskogsområdena där ollonsvin betade.

Munken tog en paus och slog sig ner på en ekmorka med sin breda rumpa för att pyssla om sina knotiga fötter fulla med skoskav. Hans tankar

var helt upptagna av det gudomliga uppdrag som väntade. Ett uppdrag som skulle kräva all den list, all den förslagenhet, hela hans karismatiska auktoritet, all den pedagogiskt övertygande berättarkonst som han under sitt vagabonderande liv och genom Guds underbara försyn blivit försedd med. Ja, åtminstone hoppades han det, för hans tidigare värv som missionär hade minsann inte alltid varit en glädjens färd på Sions höjder.

Kanske var det för att hans missionsfärder tidigare inte varit tillräckligt planerade utan att han hade förlitat sig på herrens outgrundliga avsikter.

Han var nu övertygad om att hans tidigare irrfärder hit och dit bara var en förberedelse för senare stordåd i hans missionsgärning. Han hade med åren skaffat sig en erfarenhet som skulle bli ovärderlig för hans viktiga uppdrag i Svealandet med dess vilda hedningar som inte förstod sitt bästa.

Att de var tjurskallar med mycket bestämda uppfattningar om tingens ordning bekymrade honom dock inte så mycket. Han hade under sina tidigare vandringar lärt sig att gensträviga, kavata män

och kvinnor visserligen var svåra att övertyga, men när de väl hade övergått till den rätta tron var de lika hängivna försvarare av den äkta läran som de tidigare med samma outtröttliga iver försvarade sin hednadyrkan. Föresten, var inte aposteln Paulus, den största av dem alla, ett levande bevis att det låg till på det viset kanske.

Javisst, det finns människor av alla sorter och var och en kräver sin speciella behandling, sin speciella list och övertalningsstrategi för att övertygas.

Det var en kunskap som hade kostat honom både smälek och fysiskt våld på grund av sina tidigare misstag. Broder Adalvard, hade i stort sätt samma uppfattning i denna och andra frågor, utom på en punkt. Han ansåg att det var dumdristigt, på gränsen till det enfaldiga att ge sig iväg till sveonerna i norr utan en väl beväpnad hird på minst tjugo krigsmän som skydd under vandringen dit och hans vistelse i Segeholm. För stormännen där uppe var det dessutom viktigt att visa sin betydelse och auktoritet som vidlåder en missionär med fullmakt från Gud. Att komma

smygande som en tjuv om natten med endast två betydelselösa lekbröder skulle knappast inge förtroende. Medard som var lika halsstarrig som de hedningar som han skulle omvända, lyssnade dock inte på det örat. Hela hans storslagna plan byggde på ett slags predestinerat fromhetsideal där allt vad han företog sig var underställt Guds allomfattande visdom och vilja. Mot bakgrund av detta skulle en hird av krigsmän knappast vara till någon hjälp, utan snarare ge signaler om en maktmänniska som hade lätt att ta till svärd om han inte fick sin vilja igenom. Nej, han skulle uppträda som den fromme herden, som i oegennyttigt saktmod skulle uppföra sin kyrka i timmer och stavträ där han själv skulle delta som den guds trogna arbetare han var. När så han uppfört sin kyrka skulle människorna komma. Först av ren nyfikenhet och så småningom genom hans undervisning i det sanna ordet. Med tiden skulle det gensträviga folket falla till föga och församlingen skulle växa alldeles av sin egen oemotståndliga

lidelse som säkert skulle smitta av sig på invånarna i Segeholm.

Någon visslade i sydlig riktning. Dare kände igen det karaktäristiska lätet och svarade på signalen med två distinkta flöjtljud från sin benpipa av hjorthorn. Det var Togil som gått ut för att undersöka omgivningen och nu dök upp från en bäckravin några stenkast i nordlig riktning. Av hans snabba spänstiga steg förstod de att han hade upptäckt något längre fram. ”Det bor folk i den riktningen”, sa han och pekade mot ravinen. ”En by med ett stort långhus och minst ett tiotal pörten en bit därifrån. Jag såg att det rökte ur flera av dem och på slänten intill gick några kvinnor och vallade ollonsvin. Vi kan välja mellan att försiktigt dra oss tillbaka och gå en lång omväg eller öppet gå fram till byn och fråga om vi får natthärbärge.”

Munken lindade omsorgsfullt fotlapparna runt sina fötter, tog på sig skorna och ställde sig upp på stapplande ben. Han gick några steg och väg-

de på benen för att känna vad hans fötter var kapabla till. ”Vi går till byn”, sa han efter en stund utan att rådfråga sina ledsagare. ”Några fredliga vandrare som söker natthärbärge kan knappast väcka ont blod. Dessutom har jag en gåva för att visa att vi är vänligt sinnade människor.” Från en skräppa på åsnan tog han fram en orientalisk dolk med böjd klinga och ett handtag av guld med vacker ornamentering. Han visste att en gåva i form av ett utsökt vapen var det yttersta beviset på sann vänskap och skulle undanröja eventuella tankar på ont uppsåt. Han stoppade dolken i den vida fickan på långkappan och sa: ”Inte sätta ljuset under skäppan nu mina gossar och så vill jag att ni visar upp glada miner.

Det ger ett bättre intryck än att skyggt gå och titta under lugg. Har ni förstått?” De andra nickade. ”Då så. Nu ger vi oss iväg så kanske vi får delta i kvällsvarden. Så, så, raska på!”

När de hade passerat bäckravinen började munken prata högt och ljudligt för sig själv för att,

som han trodde, det skulle ge sken av att de var redbara människor och inte något löskefolk som strök omkring med tjuvtankar i sinnet. Han skojade med sina ledsagare som han aldrig tidigare hade gjort och sjung muntra visor på sitt eget tungomål. Då de närmade sig skogsbrynet mot tunet höjde han röstnivån när han sjöng sina visor och bullrade på med sitt tillgjorda skratt.

Plötsligt hördes ett skarpt grymtande från ett buskage på vänster sida om den upptrampade stigen. Det var en flock svin som i skräck flydde iväg mot andra sidan av tunet. Munken ryckte till och sa förskräckt: ”Herre min Gud, vilka fräcka kanaljer. Ska ni skrämma en from gudsman era ondskefulla svin.” Nu visste de att de var upptäckta för en dörr öppnades från det närmaste pörtet och en man ilade snabbt över till långhuset. Munken återupptog sjungandet, fast nu med något lägre röst och på stapplande svenska.

Obegripliga ramsor som om han sjöng till småbarn och nu med vanliga svenska ord blandat med nonsensord i en enda allsköns soppa. ”Från

skogen vi komma de saligas nejder, vi Sions utsände som avskyr fejder. Vi frejdiga saktmodiga män som skuttar från sten till sten i ystert och helgat sken. Hej hopp i vildmarkens förtappade själar. Vi vandrat från Ur i ur och skur. Till glädje för gammal och ung. Pim, pim, parapim, pim purum hej. Lambrusiens åsna på långtur i nordom, parapim, pim hej, parilarilari, hej.”

Ledsagarna

tittade på varandra med förlägna leenden som om de uppfattade munkens beteende som ytterst pinsamt och definitivt inte skulle inge den respekt som det vidlåder en gudsman med nära kontakt med den andliga världen. Strax kom två män med svärd ut från ingången till långhuset. De tittade misstänksamt på det besynnerliga sällskapet som närmade sig huset och med händerna grep de svärdfästena beredda till försvar. När de kom fram till de båda väpnarna var det full rörelse i byn och från alla hus kom nyfikna människor.

Barnen kom först och flockades runt det märkvärdiga djuret som i deras ögon påminde om någon slags blandning av häst, ko och get. En pojke

med en sliten fårskinnsväst och åtsittande hosor gick fram till åsnans huvud och strök med handen över de förvuxna lurviga öronen, varvid åsnan ryggade tillbaks och i sin förtrytelse över tilltaget gnisslade ut sitt åsneläte som fick byns vagnmakare att i en ren reflexåtgärd skyndsamt rusa efter tranfett för att få stopp på gnisslet. Men här fanns inga vagnshjul att smörja utan endast en parodi på en häst eller möjligen en misslyckad korsning mellan ko och häst som hävde ur sig ett urtidsgnissel som var så gällt att det ilade i öronen. När åsnan hade avslutat sitt skri blev det tyst en stund tills en reslig man med bar överkropp och en besynnerlig lädermössa med en papegojliknande krok längst upp, stegade fram till djuret. Med förståsigpåarens auktoritet granskade han åsnan som hästhandlare hade gjort i alla tider. Det var inget tvivel om att det var en man med kunskap om hästar, ty han gick systematiskt till väga. Han undersökte tänderna noggrant, gick över till frambenen, lyfte upp dem och tittade under hovarna. Likadant gjorde han med bakbenen.

Sedan gick han över till att undersöka den lilla sadelsitsen av trä och slutligen gjorde han en besiktning av det enkla remtyget som höll ihop den överlastade packningen. Folket stod tysta i spänd förväntan över att få höra ett utlåtande över det märkliga ekipaget. Till slut kom utlåtandet: ”Rappelkuse!” ”Vasa?”, utbrast munken som tyckte att det var ytterst märkligt att all uppmärksamhet var riktat mot åsnan och inte honom som besökande främling. ”Rappelkuse!”, upprepade han och slog ut med händerna. ”Oduglig i strid! Tocke åbäke till häst kan möjligen tjäna som narrfåle för att förvirra fienden. Ett ök för taskspelare och gyckelfolk men inte för redbara män.” Detta utlåtande utlöste förstås råa skratt och livliga samtal uppstod bland de äldre. De var uppenbarligen förbryllade över detta mystiska djur som borde höra till fablernas värld. Hästskötarens märkliga uttalande att djuret inte dög någonting till, fick byborna att totalt tappa respekten för vandringsmännen och

man började begabba dem med nedlåtande glåpord. Barnen blev också alltmer närgångna och försökte göra sig lustiga över detta djur som var så osannolik att det kunde tas för ett magiskt väsen som hörde till vättarnas och trollens värld. En liten pojke med yvigt, lockigt hår gick fram mot åsnan med händerna formade som öron intill huvudet, räckte ut tungan och försökte sedan härma åsnelätet. Uiiiiiuuuuu, uiiiiiuuuuu skrek han.

När folket skrattade åt hans tilltag blev han djärvare och började gå runt och peta på djuret med en kviststump, vilket var ödesdigert för när han passerade bakom åsnan sprätte den till med båda bakbenen i pojkens mage så att han flög iväg på en gammal tandlös gumma med käpp i handen. Båda ramlade så illa att de hamnade i långhusets avloppsdike. Åsnan klippte med öronen och tittade bakåt som om han ville säga: ‘där fick du din lilla byting för att du var stygg’. Nu var det full tumult bland åskådarna. Inte så att de var upprörda. Nej det utbröt hejdlösa skrattsalvor som aldrig tycktes ta slut. Folk skrattade så de

tjöt och en del slog med händerna på knäna som om de försökte besvärja denna urkraft av konvulsiviska läten som utlösts av det vansinnigt komiska som överskridit alla gränser till det förnuftet kunde acceptera. Nu hade det även kommit nyfikna åskådare från långhuset. Det var några medelålders män som stod i bakgrunden och tycktes ha hjärtligt roligt åt spektaklet även de. Plötsligt blev det alldeles knäpp tyst när männen som stod i dörröppningen lämnade plats åt någon person som närmade sig från långhusets inre. Strax uppenbarade sig en ovanligt reslig kvinna som bar en fotsid dräkt och en mantel. Runt halsen bar hon flera grova silverhalsband och på huvudet hade hon en hätta med en bård av flossa. Byborna bugade underdånigt och försökte urskuldande förklara sin närvaro med det besynnerliga sällskapet och det komiska djurets plötsliga uppdykande. Kvinnan, vars bistra anlete utstrålade oinskränkt makt spände sina vassa ögon i undersåtarna och sa med lugn och värdig stämma:

”Nu får det vara slut med det roliga. Lämna främlingarna ifred.” Hon sa det med en sådan auktoritet att det inte rådde något tvivel om vem som var hövding i byn. Medan folkhopen sakta skingrade sig nickade hon till väktarna som genast förstod att ta händerna från svärdfästena.

Munken som hittills passivt beskådat bybornas obegripliga reaktion blev plötsligt införstådd med stundens allvar och förstod att det var dags att presentera sig och förklara orsaken till deras besök. Han visste inte säkert vad etiketten krävde men antog att det inte kunde vara helt fel att överlämna gåvan i detta läge för att inte riskera att bli bortkörda innan de ens fått framföra sitt ärende. Han gick därför fram till frun, bugade sig djupt och sa: ”Mitt namn är Medard och mina följeslagare här heter Dare och Togil. Vi är fredliga vandrare som är på väg till Segeholm där vi har en viktig uppgift att uträtta och nu undrar vi om det möjligen skulle gå för sig att få övernatta hos er i natt.

Vi är enkla män med enkla vanor och kan därför

bo i fähuset om det är ont om plats. Munken tog nu ögonkontakt med Togil samtidigt som han pekade diskret mot fickan för att få bekräftat att det var rätt tillfälle att överlämna gåvan, men Togil knep ihop munnen och skakade obemärkt, men bestämt på huvudet. ‘Är han inte klok’, tänkte han. ‘Att överlämna en gåva innan de hade fått ett värdigt mottagande är det sämsta han kunde göra.’ ”Var kommer ni ifrån och vad är det för ärende som ni skall uträtta?” Frågade kvinnan utan att först svara på munkens vädjan. ”Vi kommer från Skara och skall förkunna om en gud som till skillnad från alla andra gudar som människorna har hittat på är en verklig gud, en helt igenom god gud som har makt och myndighet att förlåta allt ont som människorna i sin ofullkomlighet hittar på. Högt ärade fru, låt oss få härbärge hos er i natt så skall jag berätta mer om denna vår Gud som gör sitt segertåg överallt i världen.”

När hon hörde detta log hon ett avmätt, överseende leende, som om hon ville markera att ingen kunde ta dylikt prat på allvar. ”Så ni tror inte att dessa obegripliga skrönor har nått våra trakter kanske. Det skall jag tala om för dig, det är inte första gången folk av er sort har kommit och spridit irrläror om den där Vite Krist som är så märkvärdig att han skulle vara både gud, sin egen son och en andevarelse i en och samma person. Nog finns det mycket vidskepelse här i bygderna men ni skall inte tro att folket här är så urbota tjockskallade att de kan tro på vilka dumheter som helst.”

Munken bugade sig då djupt, som om han hade varit på audiens hos en drottning och sa urskuldande: ”Högt ärade fru, vi vill på intet vis tvinga på någon en gud som ingen vill sätta sin tillit till.” Munken intog nu en mer ödmjuk ton, nästan som om han bad om ursäkt för att han överhuvudtaget inlät sig i något så känsligt som hade att göra med de högre makternas outgrundliga avsikter för

människans väl och ve. Ja som dessa primitiva hedningar uppfattade det förstås. Trots att det på detta fält fanns fullt med dolda fallgropar att trilla ned i, kunde han inte låta bli att beträda det. Så han fortsatte: ”För dem som så önskar kommer jag berätta om det som uppenbarade sig för människorna i ett litet land på andra sidan det stora innanhavet som heter Medelhavet. Men bara om ni så önskar högt ärade fru. Det är bara allhärskaren som har möjlighet att påverka om det som vi apostlar sår faller i god jord. Kristus själv sa att den som har ögon att se med, och öron att höra med, men alls inget förstått har ett förstockat hjärta. Men jag tror inte att ni har det min högt ärade fru. Jag ser att ni är en lyssnande människa, en som förstår att ta en vandrande apostel som jag på allvar.

Och hur ska ni kunna veta om det fantastiska som uppenbarat sig är sant eller inte, ni som bor här i dessa ödemarker där ingen äkta förkunnare har satt sin fot.”

Dare och Togil tittade förskräckt på munken och försökte med ivriga huvudskakningar få honom att förstå att han hade gått för långt. Men trots det i deras tycke oförskämda påtryckningsmetoder som munken tillämpade blev hövdingefrun inte uppbragd. I stället skrattade hon högt och sa: ”Pladder om hopkokade skrönor, biter inte ärbart folk, främling, men du verkar vara en god berättare som kan förnöja folk, och varför ska vi inte förunna oss lite underhållning när tillfälle ges.

Arild säg åt Uldron att han tar hand om öket och ser till att den får hö och vatten. Den kan få bo i getboden eller fähuset, men absolut inte tillsammans med hästarna. De skulle bringa dem till förskräckelse är jag rädd. Ni är välkomna att äta kvällsvard hos oss om en liten stund, men först kommer min hirdledare Rimbert visa var du och dina följeslagare skall sova i natt.” Rimbert som var en av de två väktarna visade tydligt sin motvilja mot hövdingens generösa inbjudan genom

en harmsen blick på de två följeslagarna, varvid han frågade: ”Ska de där lösdrivarna verkligen få samma ynnest frun?” ”De är inga lösdrivare, de är vägvisare med redbart sinnelag ser du väl. Låt dem följa med.”

Efter det att hästskötaren Uldron med yttersta motvilja tagit hand om åsnan nickade hirdledaren åt dem att komma med in i långhuset för att få sina sovplatser tilldelade. Det var halvmörkt inne i långhuset. Det enda som gav dem ledsyn när de följde hirdmannen längs den breda jordstampade gången i mitten var ljuset från rököppningarna i taket och två stockeldar som brann med svaga lågor. Från sidorna dök förvånade ansikten upp överallt som i det fladdrande eldskenet såg ut som förbryllade skogsvättar som ständigt bytte skepnad. Även barn kom fram och tittade förvånat med gapande munnar. Vid den bortre stockelden stod en fet bjässe till karl som sakta snurrade på en gris över elden. Med sin ovårdade stripiga kalufs och läderförklä såg han snarare ut som en

smed än en stekare. När de passerade honom visade han upp ett brett flin med en så gott som tandlös mun, tog en klunk från trästopet som stod bredvid och nickade till munken i en slags hälsningsceremoni. På andra sidan stekhärden stod det bastanta ekbordet där de snart skulle inta måltiden. Bordet som var drygt en gånger åtta famnar var omgärdat av grova träbänkar. På kortändan längst fram fanns två tronliknande stolar med utsirade höga ryggstöd samt enkla träbänkar på vardera sidan. Munken och hans följeslagare fick sina sovplatser i det tomma utrymmer bakom hövdingesätet som sed var i dessa bygder. ”När mäster Käftlöse slår i gonggongen är det mat. Husfrun har meddelat att ni skall sitta på vänster sida om sätet”, sa hirdmannen och försvann i mörkret till höger om bordet. Medard, Dare och Togil hade inte mer än intagit sina sovplatser förrän stekmästaren slog i sin gonggong.

Ett sorl av röster blandat med ett och annat hundskall hördes runt om i salen när folk drog sig till bords. Först kom en grupp män från ett avskär-

mat utrymme strax till höger om herresätet. De som kom från det hållet hade alla svärd som hängde i ett slags dubbelsidigt läderkoppel. Några hade bara överkroppar med muskulösa vidunderligt långa armar som om de hade tänjts ut av ständigt hängande tyngder. Andra hade kortärmade livkläden i vadmal och alla hade de med sig dryckeskärl, de flesta hemmagjorda trästop.

Men en del hade stånkor med vackert utsirade lock. Först när dessa män huggit fast sina svärd i en för ändamålet avsedd stock strax bakom bänken och slagit sig ner vågade övriga bordsgäster träda fram. Det var män i alla åldrar och bakom kom kvinnor och barn. Männen slog sig ner vid bordet, medan kvinnor och barn höll sig strax bakom i skymundan. Hundarna hade för länge sedan intagit sina platser under bordet. När slutligen hövdingefrun och tre yngre kvinnor intagit sina platser började två ynglingar gå runt och fylla på stopen med mjöd från läglar av fårmagar.

Under tiden styckade stekmästaren upp grisen i lämpliga bitar som han lade i stora trätråg som

skickade runt till bordsfolket. Munken med sina två lekmän gick då diskret fram till den anvisade platsen, ställde sig på knä och bad bordsbön innan de satte sig. Det blev alldeles knäpp tyst och allas blickar riktades mot de besynnerliga männen som med sin spektakulära ankomst med det där märkliga fabeldjuret hade underhållit hela byn. Hövdingen tog nu fram tre utsirade trästop från en hylla under bordet och ropade på mjödpojkarna och sa att de skulle fylla stopen till bredden för att ge berättarlustan extra kraft. Ett förväntansfullt sorl hördes runt bordet när munken förde stopet till munnen och tog två rejäla klunkar. Han torkade bort skummet med handen, ställde sig upp och vände sig mot hövdingen och sa: ”Vi skall omsider berätta om de gudomliga händelser som skedde för tusen år sedan i ett land som hette Palestina, men först vill jag överlämna denna gåva som tack för den gästfrihet frun visat oss ringa vandrare i Guds tjänst. Munken tog fram dolken ur den stora vida fickan på

munkkappan och överlämnade den åt hövdingefrun. Den utsirade slidan och patriarkkorset på skaftet med sina opaler glimmade vackert i eldskenet och ett beundrande mummel hördes bland bordsfolket. Frun drog ut kniven och höll den i sin hand, vägde den och kände med fingret på den vassa klingan. ”Eldrun” ropade hon och viftade med handen åt en liten man som satt ytterst i hirdskaran och plirade illmarigt med ögonen. Hon ville att han skulle komma fram och granska föremålet. En krum, liten gubbe med smalt knotigt ansikte med vassa tatarögon hasade sig fram till husfrun. ”Nå vad säger du om det här? Är det något som du känner till?” Han tog dolken i sin hand, vred och vände på den medan han granskade alla små detaljer med stor noggrannhet. ”Jak säga frun. Dolk vara fint utsirad. Stenar hava fina slipningar. Dolk vara fin att se på. Ja äkta guld. Fint frun. Klingan också prima stål.

Smitt av mästarhand. Micket vass. Micket fin att skära med. Lätt att slipa. Som vapen för

kämpe…, nja, endast i nära kamp då svärd vara otymplig. Ja fiende bli överraskad. Inte vänta liten dolk. Svärd vara bäst för stark kämpe. Men kniv i lönndom vara micket bra. Micket bra för kvinna på vandring i land med ogärningsmän. Jak inte tycka kvinna vandra ensam. Nej, nej frun. Men rövare vara listig och ta kvinna först. Liten kniv då vara micket bra. Micket, micket bra.”

Nu kunde Rimbert inte hålla sig längre utan stegade fram till den senige lilla gubben och sa med befallande röst: ”Ge hit!”

Han ryckte åt sig kniven och slöt den i sin stora valkiga hand, gjorde några hastiga knivrörelser. Eldrun som fortfarande stod kvar följde knivrörelserna med knipsluga jagvetnogvadjagtalaromblickar som så småningom övergick i ett självbelåtet flin. ”Smedgubbe! Kan du göra en likadan kniv?”, frågade hövdingefrun.

Eldrun tog kniven kisade med sina smala tatarögon på knivbladet i alla möjliga lägen mot eldskenet från stekbrasan och sa till slut:

”Jak kunna göra klinga i samma längd. Lika vass. Samma böjning. Handtag något större för kämpes hand, men inte lika fint utsirad. För det krävs en arabs mästarhand. Men kniv avsedd för kämpe, jak göra bättre. Micket bättre.” Frun som med road min följt diskussionen avbröt då samtalet. ”Nu har vi ordat nog om denna dolk. Eldrun du får låna den för att göra likadana efter din bästa förmåga. Hur skaft och klinga skall anpassas till mina kämpars nävar får du samråda med Rimbert om. Men kom ihåg att attraktiva dyrgripar från österled måste vaktas med största omsorg.

Lägg den mellan benen under din egen dolk så kan du vara säker på att slippa långfingrade tjuvar. Bordsgästerna skrattade våldsamt och strax började de dunka sina trästop i bordet medan de tittade uppfordrande på munken och skrek. ”Kväd, kväd, kväd!… kväd, kväd, kväd!… kväd, kväd, kväd!”

Dunket från trästopen blev alltmer taktfasta och ropen skallade bara högre och högre.

”Kväd! Kväd, kväd… kväd, kväd, kväd!” Munken vände sig då till sina följeslagare och frågade varför de skrek. ”De vill att du skall börja berätta. De har stora förväntningar att få höra något storslaget och besynnerligt. För Guds skull, börja med en gång, annars blir vi nog utkastade med huvudena före är jag rädd”, sa Dare.

Medard ställde sig då upp och skanderandet upphörde som på en given signal. Han lät blicken sakta glida runt bland folket. Han möttes av giriga blickar från ansikten till gåtfulla vildar som han inte hade en blekaste aning om vad de hade för föreställning om livet och världen utanför denna gudsförgätna håla. Primitiva själar som troligen hade irrat omkring med en hjärna som såg ut som ett råttbo av vidskepelse med skogsandar och troll. På vilken nivå skulle han exekvera sin framställning för en sådan samling hedningar?

Som för barnen i en klosterskola? Kanske gjorde han en felbedömning av deras fattningsförmåga.

En del av dem var säkert vittberesta män med

kontakter med bysans och andra högtstående folkslag. Jag lägger mig någonstans mitt emellan, tänkte munken. Jag föreställer mig en samling vetgiriga ynglingar som måste ha förklaring på även de enklaste sammanhangen.

Munken talte så frejdigt, med uppbjudandet av sin yttersta berättarförmåga, om sin Gud och folket i långhuset hade hjärtligt roligt åt alla underligheter och otroliga saker som denne märklige Gud i skepnad av en vanlig människa företog sig.

Att en gud skulle kunna göra sådana saker som att få lama att plötsligt kunna gå och döda att återfå livet övergick deras förstånd. Det måste nog vara en trollkarl med oanade färdigheter i magi var det någon som sa. En annan sa att nog var det bra att det fanns gudar som botade människor, men om denne Vite Krist inte kunde hjälpa dem i krig så var det inte mycket bevänt med honom i alla fall då ju så mycket mer människor dog i krig än i någon sjukdom. Förresten sjuka människor hade man ju inte mycket nytta av, och botar man dem så blir de ändå skröpliga och eländiga

resten av sina liv, så det är väl lika bra att de får lämna det jordiska livet, så blir man av med dem.

Det som fascinerade dem mest var dock inte detta, utan istället att den där Vite Krist som till vardags kallades för Jesus vid ett tillfälle hade ridit på precis ett sådant djur som munken hade kommit dragande med. Gudar eller halvgudar av den digniteten borde väl rida på välnärda hingstar i bästa kondition. Medard försökte på alla sätt att förklara att det låg en djup symbolik i att Jesus red på detta djur, eftersom det var ett djur som var känt för sin tålmodighet och var älskat av de breda folklagren. Denna förklaring var trots det svår att förstå. Gudar måste väl ändå vara för mer än människor. Och om det var samma djur som munken hade kommit med, ett djur som inte dög någonting till, det hade ju Uldron med sin långa erfarenhet av dragdjur sagt, så var det, som man såg det i dessa trakter i alla fall ett besynnerligt tilltag. Medard insåg då att denna, i och för sig, logiska slutledning inte låter sig förklaras med invecklat tal om symbolik, inte för

dessa obildade människor i alla fall, så han avbröt palavret med att säga att Kristus outgrundliga vägar inte alltid gick att uttyda för den vanliga människan. Sorlet hade under tiden Medard berättade ökat i styrka och kommentarerna blev under rusets medverkan alltmer fräcka och vulgära.

Medard hade tydligen bortsett från det förhållandet att normalåhöraren inte klarade av att med skärpa följa en framställning som varade mer en högst ett halvt timglas och under påverkan av rus kanske inte mer än ett kvarts timglas. Han hade hållit på i nästan en timme visade timglaset. Här gäller det att avsluta kvickt, men storslaget, tänkte han. Det som skulle göra det djupaste intrycket var förstås löftet om paradiset för alla de som skulle omvända sig till den nya sanna tron. Medard var tvungen att höja rösten för att få sin stämma hörd i sorlet. ”Vänner, lyssna nu. Jag har bara en sak till att säga er.” Någon bland hirdfolket avbröt honom irriterat.

”Vänner,

hörde

ni

vad

han

sa

den

gycklaren…, vänner. Ha…, vi är inga vänner till dig och dina två fruntimmerskarlar…” ”Lugna ner dig nu”, avbröt frun. ”Låt honom avsluta sitt muntra tal. Sen får ni rusa er bäst ni vill. Såja, andebesvärjare, vad är det du vill säga som är så viktigt.” ”Hör mitt ord”, sa munken och började darra på rösten. Vår vandring på jorden är inget annat än en prövningens vandring och hur vi genomför denna vandring är avgörande för vad som skall hända med oss efter det att jordelivet gått sin bane och evigheten träder in. Tre vägar har den allsmäktige Guden stakat ut och det är bara du själv som kan välja bland dessa. Den första som jag hoppas att ni alla skall finna är vägen för den saktmodige människans som av hjärtat gör sitt bästa för att följa Guds bud. Denne kommer beträda paradiset och rikligen belönas vid Guds ymniga bord som betjänas av hans väna änglaskara. Den andra är de fåkunnigas väg, de som aldrig hört Guds ord och därför inte känner till den

rätta läran. Kommer dessa att straffas med helvetets eldar? Nej, så grym är inte den allsmäktige Guden. Dessa människor lever ju i förbistringens värld och vet inget annat. Därför kommer de att somna in i evighetens mörker och förbli där, precis där de befann sig innan de föddes. Den tredje är de halsstarriga gudsförnekarnas väg. De som genom apostlarna och deras bröder väl känner till den väg som Gud har stakat ut, men vägrar att vandra på den. De kommer slängas ner till den plats där helvetets svaveleldar skall pina dem i evigheters evighet. En plats där den ondskefulle mörkrets furste regerar som bara har ett mål, att förleda och förmörka de rättrogna människornas sinnen så att de när livet tar slut skall hamna i hans vedervärdiga Gehenna. Satan heter han och är den allsmäktige Gudens ovän. Hans finns överallt och kan dyka upp var som helst. Hans härskaror kan ta sig vilka skepnader som helst.

Vittra, trolltyg, skogsfrun med sina älvor och alla vättar och andra småandar som finns i skogarna är inget annat än Satans förtrogna härskara. Sky

dem gott folk! Förlita er på den gode Kristus och följ hans väg så kommer ingen av Satans plågoandar att kunna skada er! I stället kommer ni att rikt belönas i paradisets fröjderika värld för att ni var så ståndaktiga.” ”Hörru gubbe lilla! Du vet tydligen inte att vi har vårt eget paradis. Ett paradis för redbara krigare och inte sådana där frökenaktiga mjäkar som vänder andra kinden till.” Rösten som avbröt munken kom någonstans från hirdgruppen. Det blev tyst, så när som ett och annat bifallsrop när den gamle krigaren upphov sin röst. Så ställde han sig upp, tog sikte på munken och började med yttersta ansträngning stylta fram till honom på vingliga ben. Den tunna stripiga kalufsen, ansiktet med sina otaliga fåror som i eldskenet skiftade likt ett bergigt månlandskap i ständig förändring, munnen som med alla sina veckningar antog formen av ett eruptivt vulkanberg och i detta vindpinade ansikte fanns bara ett fungerande öga som roterade runt, runt, likt en sökande svart korp på spaning efter något ätbart. Allt detta gjor-

de ett närmast paralyserande intryck på munken.

Denna forntidsvarelse kommer aldrig att dö, för det är en av djävulens utsända, for det genom huvudet på munken. Alla blir vi gamla, alla blir vi skrynkliga om vi inte dör i förtid förstås, och alla kommer med åldern drabbas av förtvinande tankeförmåga som lägger sig som en tjock dimma och fördystrar sinnelaget. Ingen kan ta sådana människor på allvar. Men det gällde uppenbarligen inte för denna åldriga urtidskrigare som verkade ha en auktoritet lika stor som hövdingefrun och detta trots att han är duktigt berusad. Gubben granskade närsynt munken från topp till tå med sitt enda öga. Då och då nöp han i munkkappan som om han ville kontrollera kvalitén. ”Du är en benedikt va? skrockade han plötsligt. Munken ryggade till. Skinnranglet visste vilken munkorden han tillhörde. Alltså är han en schaman. En av djävulens utsända. En mörkrets tjänare, som inte drar sig för att driva gäck med en from gudsman.

”Har jag inte rätt? Du är en benedikt …, eller hur?” Munken nickade avmätt. Han vågade inte göra annat, för larmet i salen var öronbedövande nu. ”Ha, haiiiii…”, ljudet som kom från gubben lät som ett mellanting av ett triumferande skratt och en besvärjelse som i sin primitiva djuriskhet var återhållet illavarslande. ”Jag vet nog var du och dina gelikar kommer ifrån. Jag har färdats förbi där många gånger. Han och hans bröder bor i grottorna vid Danus utlopp” sa han och vände sig mot bordsfolket. ”Vi kallade dem för mulvadar, för så fort vi kom förbi med våra skepp stängde de in sig i sina jordhålor bakom tjocka ekdörrar. Så det är där långt in i jordens innandöme du har ditt paradis. Ha, haiiii... Vilket paradis! Ha, haiiii… ajajaj.

Sådana paradis betackar vi oss för. Och vad är det för någon gud som vill hålla gille i jordhålor bland mullvadar? En gud som kommer ridande på en rappelskrabba. Ha, haiiiii… Låt oss få behålla vårt paradis, så kan du och dina gelikar hålla tillgodo med., med…, med… gubben vacklade,

den svarta korpen tog sin tillflykt någonstans i pannlogens övre regioner och när ögonvitan sakta försvann mellan ögonlockens smala band, damp äntligen gubbskrället i golvet. Det dröjde inte lång tid förrän Käftlöse kom och hivade upp gubben på sina axlar och kånkade iväg med honom ungefär som man bär på en slaktad gris och det gjorde han som om det var en rutinåtgärd vilken som helst. Allt detta skedde under jubel och skratt. Munken sneglade sorgmodigt på sina följeslagare. Han suckade uppgivet och frågade om de kunde dra sig undan utan att det skulle väcka förargelse. Dare nickade åt hövdingefrun till. ”Jaså, så hon skall bestämma om vi får gå till kojs eller inte”, viskade munken.

”Seder,

mäster… sederna är starkare än förnuftet i dessa trakter. Fråga frun om vi får dra oss tillbaka! Men hövdingefrun förekom honom när hon sa: ”Jag får tacka för din fantasifulla berättelse.

Berättargåvan saknas sannerligen inte och om du fortsätter så där kanske till och med en och annan klentrogen dumbom kommer luras att tro

på dina sagor. Hur det nu än är med din gud så har i alla fall din underhållning här i kväll förnöjt oss storligen. Se på mina mannar, det är sällan jag har sett dem så uppsluppna som i kväll.”

Hon hade svårt att göra sin röst hörd, för skrålen och skratten var öronbedövade. Nu hade också kvinnorna vågat sig fram till bordet. Vid kortändan hade en bastant kvinna med en formidabel rumpa satt sig gränsle över Käftlöse och guppade upp och ner, medan ett antal kvinnor och karlar stod runt om och taktfast hejade på. Strax invid stod fyra hirdmän med sina utdragna fallosar som de placerat på bordsskivan i något slags tävling.

Rimbert som tydligen var den högsta auktoriteten då det gällde att bedöma kukar hade tagit sig upp på bordet där han stod på knä och synade tävlingsdeltagarnas bultande pyloner med största noggrannhet. Han ropade på Hjalde att komma dit. ”Var är storkuken Hjalde var det någon bland åskådarna som skrek. Så småningom var det någon som ledde fram en starkt berusad man. Han hade tydligen väckts i sitt djupaste sömnrus för

han var totalt frånvarande. Håret spretade i alla vädersträcken och ögonen tillrade omkring i oregelbundna cirklar när han som en sömngångare lotsades fram till de tre medtävlarna. Två karlar stöttade upp honom när Rimbert med största möda försökte gräva fram hans magnifika skapelse. Det var tydligt att hans företräden skulle fungera som idealmall, en likare med högsta tänkbara poäng i fråga om längd, tjocklek och form. När Rimbert äntligen fick fram hans ”formfulländade” organ visade sig en förskrämd liten ynklig mask med mössan nerdragen. Skratten ekade, stopen dunkades i bordet, kvinnorna skrek glåpord. Munken som vid det här laget var pionröd i ansiktet genom en blandning av upphetsning och förtrytelse vände blicken mot hövdingefrun för att fråga om de kunde gå till kojs. Han fick då ögonkontakt med en av sällskapskvinnornas. Hon blinkade förföriskt och tog fram ett av brösten och guppade det spjuveraktigt med handen och bröstvårtan riktad rakt mot den stackars förvirrade munken.

Munken vände sig förskräckt till Dare och Togil och sa: ”Detta här är inget annat Sodom och Gomorra. Låt oss lämna detta djävulens gästabud innan helvetets svaveleldar vidbränner våra arma själar.”

Ändrad färdväg Togil var den som först vaknade. Han satte sig upp och gnuggade nattsömnen ur ögonen. Det måste vara tidigt i ottan, tänkte han, för han kunde skönja ett svagt lila sken mellan trädstammarna när han tittade ut genom en glipa i stengrunden. När ögonen vant sig vid det svaga morgonljuset lät han blicken glida runt. Sovande människobylten överallt. En kvinna som ammade sitt barn. Ungar som gnydde och bylten som långsamt rörde sig likt dyningarna efter en för länge sedan avslutad storm. Överallt snarkljud i alla möjliga varianter. Strax hörde han steg utanför och sedan ett skval från någon som pinkade. Ett skval som tycktes komma från en outsinlig källa för det höll på i evigheter. Så slutade det äntligen att skvala. Togil vände sig om för att väcka munken, men det fanns ingen munk. Aha, det var han

som var ute och förrättar sina behov. Då kommer han snart. Men mannen som dök upp i dörröppningen var ingen munk. Det var Hjalde, han som blev utskrattad för sin bristande manlighet. Han var bakfull. Det syntes tydligt för han höll ena handen för huvudet och stapplade sakta fram som en zombie och fick ibland stötta sig mot träpelarna för att hålla sig upprätt. Efter en farofylld irrfärd hittade han till slut rätt på sin sovplats, dråsade ner och somnade med en gång.

Togil fick panik då han upptäckte att inte bara munken utan även hans packning var borta. Han grabbade tag i Dare och ruskade honom våldsamt. ”Vakna! Fader Medard har lämnat oss. Klä på dig fort så vi kommer iväg.”

Dare satte sig upp och stirrade förvånat på sin vän. ”Fader Medard…, lämnat oss. Det kan inte vara möjligt. Han vill bara komma iväg så tidigt som möjligt. Han har nog bara packat åsnan och kommer snart och hämtar oss.”

De tog snabbt på sig vadmalsjackorna, rafsade ihop sina ägodelar och tassade ljudlöst förbi de sovande byltena och tog sig ut genom stora ingången utan att någon lade märke till dem. De blev bländade av den tidiga morgonsolen, men upptäckte snart att det inte fanns någon munk inom synhåll. ”Getstallet?!”, flämtade Togil skärrad. ”Javisst, getstallet.”

De rusade båda till getstallet. Ammoniakstanken var kväljande. En gumma med en tovad huva tittade förvånat upp när de båda männen kom instormande med andan i halsen. Hon höll just på att mjölka en av getterna bakifrån med en stor träkåsa som uppsamlingskärl och framför den låg en lortig unge med öppen mun som med jämna mellanrum fick sig en stråle av den varma välgörande getmjölken. ”Mannen med åsnan. Var har han tagit vägen?”, skrek Togil med panik i rösten. Men gumman förstod ingenting. I stället viftade hon med handen att de skulle gå sin väg. Geten tram-

pade oroligt och ungen började skrika då mjölkstrålarna plötsligt hamnade på ögonen. ”Iväg med er, jag vill inte se er här”, väste hon. ”Uldron måste veta.” ”Javisst, det var ju han som tog hand om åsnan.”

De rusade iväg till Uldrons koja och bankade på dörren. Dörren öppnades omedelbart och ut tittade den gamle hästkarlen med lugn och värdig min, som om han hade väntat sig att de skulle komma. ”Han for för en stund sedan. Han kan inte vara långt borta. Förmodligen sitter han och väntar på er vid färjelägen vid pass ett hundskall bort. Ta stigen vid jordkällaren där borta vid skogsbrynet.

Sedan följer ni stigen norrut mot Brindan. Ni kommer snart till ett färjeläge med repdragen flotte.

Där kommer ni nog finna er andebesvärjare med sitt fabeldjur.” ”Tack ädle man. Och tack för att du tog hand om åsnan”, sa Togil innan de ilade iväg. Uldron log överseende och mumlade för sig själv:

”Underliga människor som stryker omkring på det där viset. Hm, undrar just vad som rör sig i huvudet på dessa virrhjärnor?”

Stigen, eller rättare sagt forvägen följde samma riktning som ån genom en tät blandskog. På höger sida sträckte sig en kam med täta hasselsnår och sälg innan åbrinken tog vid. Ån flöt stilla och gav inte ifrån sig ens ett lågmält porl. Vana vandrare som Dare och Togil visste dock att de hade ån inom räckhåll. Det kunde de känna på den svalare luften som luktade åvatten och kunde höra av strömstararnas gnisseldrillar. De närmade sig en märklig gran som såg ut som en enormt stor buske. Ett blixtnedslag en gång i tiden hade knäckt stammen och så småningom ersatt den med fem kolossala grenar som var och en tampades om livsutrymmet där uppe. Tor måste ha varit utom sig då han tilldelade granen detta blixthögg. Kanske hade han missat ett troll och var tvungen att avreagera sig precis som björnarna ibland gör när de missat ett bytesdjur och i sitt ursinne börjar rycka upp videbuskar med rötter-

na. Det är förstås fantasier, tänkte Togil, som officiellt i alla fall för länge sedan hade lämnat asatron. Men nog är det märkligt det här med åskan, som är så påtagligt närvarande. Någon råbarkad varelse måste ju ändå finnas där uppe med ilska i sinnet. Åsknedslag kan ju omöjligen komma av sig självt, men att Vite Krist skulle ägna sig åt sådana obehärskade dumheter var inte att tänka på. Strax bortanför granen gjorde forvägen en gir över den lilla åsen och drog sig ner mot ån. När de kom fram till åbrinken såg de att åsnan fanns där nere. Den var fastbunden vid en tömpåle alldeles intill färjeläget med sin träflotte. Däremot fanns inte någon munk i närheten, vilket gjorde både Dare och Togil ännu mer oroliga. De visste att färjeställen alltid är de farligaste ställena på vandringsstråken. Det var där rövarbanden brukar lurpassa för att slå till mot färdmän då de var i sin mest utsatta belägenhet, nämligen på en flotte på väg över en å. Därför hade de för vana att iaktta största möjliga vaksamhet vid dylika överfarter. Regeln som de hade lärt sig var att alltid

ligga och spana en stund på någon strategisk plats för att röja eventuella ogärningsmän. Först därefter gällde det att på kortast möjliga tid ta sig över vattendraget. Det är en försiktighetsåtgärd som aldrig får försummas. Att den förbenade munken inte hade sådana elementära insikter, var väl inte och vänta. Men att han är så styvnackad och tror att han alltid vet bäst var fasligt irriterande. Varför lyssnar den tjockpannan inte på oss? Togil skakade uppgivet på huvudet och sa: ”Att gå fram till färjeläget nu kan vara livsfarligt. Åsnan kan mycket väl vara ett lockbete för att lura in oss i ett bakhåll”, sa han. Dare nickade. ”Ligg kvar här och spana så går jag och undersöker området runt färjeläget”, sa Togil och försvann hukande bakom älvbrinken. När han kom tillbaka låg Dare med händerna formade som en skärm ovanför ögonen och stirrade oavbrutet mot färjeläget. ”Inget folk i närheten så fältet är fritt. Vi går ner och ser vad som har hänt”, sa Togil.

”Vänta ett tag, jag tror jag ser något konstigt i vattnet intill flotten… Det kan inte vara möjligt…

Det är ju fader Medard… Det verkar som att han har dränkt sig.”

När de kom fram till färjeläget blev de glatt överraskade. Munken hade inte dränkt sig utan stod på knä med kläderna på i böneställning och vattnet upp till axlarna. Ansiktet var förvridet av sorg och självförakt när han mumlade sin veklagan. ”Jag har syndat”, ylade han när han fick syn på följeslagarna. ”Min arma eländiga kropp har förrått mig. Arvssynden, förstår ni... Inte ens en from apostel kan frigöra sig från arvssynden. Hör ni det bröder…, en apostel har människans alla svagheter trots att han är utsänd av Gud. Min Gud, min Gud, säg mig vad jag skall göra för att botgöra min synd.” ”Men vad är det som har hänt?” ”Det hände något fruktansvärt i natt. Jag hade besök av en djävulskona. Herren ville pröva min ståndaktighet, men jag kunde inte motstå frestel-

sen. Eller rättare sagt köttet var starkare än anden. Mer kan jag inte säga. Ni skulle ändå inte förstå.”

Det är ingen idé att förklara för dessa obildade lekmän, tänkte munken för sig själv. De skulle aldrig förstå innebörden av arvssynden. De skulle aldrig fatta att arvssynden är en konstant urkraft vars uppgift är att behålla denna ljusdunkelfaktor som en nödvändighet för bådas existens och handtaget som sitter där mellan benen är djävulens redskap, över vilket han ensam härskar. Ett misstag som Gud kommer att få ångra. Han borde inte ha givit djävulen så stora maktbefogenheter. Men vad är det jag säger…? Jag hedar. Djävulen försöker vända svart till vitt. Gå bort satan!” ”Vi måste ge oss iväg nu, fader. Det är alldeles för farligt att stanna här. Dessutom kan fader dra på sig lungsoten om han sitter kvar i det kalla vattnet.” Lekmännen gick ut i vattnet och tog var sitt tag under armarna på munken och lyckades efter yttersta möda få upp den tunga gudsmannen på den starrbevuxna stranden. Det kalla,

syndbemängda vattnet dröp som förtappelsens vedervärdiga rännilar från den arma gudsmannen. Hur mycket arvssynd som sköljdes bort och följde med i vattnet till ån kunde varken Dare eller Togil bedöma. Inte tillräckligt i alla fall, för strax började munken yra att han måste bikta sig. Det var det enda sättet att frigöra sig från denna djävulens förbannelse, tänkte han. ”Jag måste bikta mig bröder.” Lekbröderna som aldrig hade hört det ordet tittade undrande på varandra. ”Hörde ni vad jag sa? Bikt är det enda som biter på djävulen och hans anhang. Vi måste lägga om resrutten och vandra förbi Sigtuna. I Sigtuna finns det gott om prästmän som kan förrätta en bikt för en osalig munk som har avvikit från Guds sanna väg. Där finns också, vad jag har hört, några gudsmän och hantverkare från mina hemtrakter som kan ge oss proviant och vila för den fortsatta färden.” ”Ja, ja, men nu måste vi över ån så fort vi kan.”

Efter att ha baxat upp åsnan på flotten tog de tre männen tag i det grova repet och drog sakta ut flotten i det strömmande vattnet. Det var en stor och tung flotte med plats för minst fyra hästar så det tog ett tag innan de fick upp farten. När de väl kommit ut en bit på ån var det som att strömmen på ett märkligt sätt tog tag i flotten och hjälpte till. På bara några minuter var de över på andra sidan. På andra sidan ån värmde solen skönt när de tre männen tysta vandrade vidare mot norr. När de just passerat åbrinken tog munken av sig den genomsura vadmalskappan. Han vred ur den, lade den luftigt över åsnan och fortsatte i bara hosorna. ”Känner du till vägen till Sigtuna, Togil? ”, frågade Dare. ”Nej, jag har aldrig hört talas om någon plats som skulle heta Sigtuna.” ”Bekymra er inte, bröder. Vite Krist tar hand om de bortsprungna fåren, speciellt sådana som i sann och uppriktig ånger vill botgöra sina synder.

Jag fick en färdbeskrivning av Uldron, men den

sträckte sig bara till Tols Udde vid Stora sjön. Vid rask vandring tar det fyra dygn att ta sig dit. Där skall vi fråga efter färjkarlen Bendrik roddare, en bror till Uldron. Han tar oss över till andra sidan.

Uldron var mycket angelägen att jag skulle framföra en hälsning och lämna ett meddelande som var så hemligt att jag inte ens fick yppa den för er. När vi väl kommit över stora sjön skall vi fortsätta mot nordöst tills vi når fram till ytterligare ett färjeläge vid ett smalt sund och därefter fortsätta en forväg som löper längs stranden enda fram till staden. Hans bror kommer ge närmare besked om färdvägen vidare till Sigtuna. Själv visste han bara att vi skulle vika av mot öster och aldrig släppa kontakten med Stora sjön. Mer än så kunde Uldron inte beskriva färdvägen. Det enda han visste säkert var att det var en besvärlig led med sund och åar som måste passeras innan vi skulle nå fram till Sigtuna. Vi får förlita oss på att Bendrik roddare har den kännedomen om bygderna där uppe att han kan ge en mera noggrann färdbeskrivning.”

Botgöringens smala stig.

På långt håll hördes yxslagen från timmermän och de skarpa slagen från stenhuggare i färd med att mejsla ut blocken till några storslagna byggnader. De tre männen hade hört slamret som ett avlägset brus när de vaknade. Men nu efter en timmes vandring var ljuden så tydliga att de förstod att de närmade sig en plats med omfattande byggnadsarbeten, en plats som hade framtiden för sig, vars storhet man bara kunde ana. Stigen var här så uppnött att stenar och rötter var blottlagda genom den allt tätare strömmen av färdmän och hantverksfolk med sina hästforor som gjorde sig ärenden till den nya staden som var under uppbyggnad. Genom algrenarna glittrade vattnet från det trånga sundet till ett av de otaliga vattensystem som hade förbindelse med Sto-

ra sjön. Trafiken av byrdingar lastade med sten och smidesjärn samt mindre lastbåtar med grovt handbilat virke började tätna nu när morgonbrisen tilltog och svepte bort de sista resterna av nattdimman. Några av båtkaravanerna var ledsagade av drakskepp med män i full krigsmundering som taktfast manade på sina roddare…, åhejjjjj…, åhejjj…, åhejjj...

Medard hade varit osedvanligt pigg denna morgon. Han var till och med klar för avfärd långt innan sina annars så morgonpigga lekmän. Det var längtan efter botgöringen för sin arma usling till kropp, som gett honom förnyade krafter. Det stack till i bröstet på honom när han från krönet av en kulle kunde skönja träställningarna till ett stort kyrkobygge på det sydligaste näset ner mot fjärden. Samtidigt som han längtade efter att få träffa sin ämbetsbroder Adalvard, som sedan några månader hade flyttat till staden för att hjälpa till med den nya kyrkans uppbyggnad, kände han kalla kårar efter ryggen då han spekulerade i

hur den fromme gudsmannen skulle uppfatta hans nesliga synd. ”Skynda på åsna, sätt fart på påkarna”. Munken rappade på packdjuret med käppen och visslade nervöst för att besvärja sin ångest som tilltog ju närmare staden de kom. Hela morgonen hade han grubblat över hur han skulle lägga fram sin syndabekännelse. Skulle han endast ge en grov ram till förfallet, förklara den infernaliska stämningen och den förtappade kvinnans plötsliga uppdykande då han försvarslös låg i dvala och var på väg att somna in. Just i den mest utsatta situation då människan är som mest sårbar. Då när människokroppen knappt är vid medvetande dyker denna djävulens utsända upp och anfäktar hans drifter å det skändligaste. Eller skulle han ge en ingående berättelse hur arvssyndens marsk med hela sin arsenal av brutala redskap successivt brutit ner hans motståndskraft och till slut förvandlat honom till en brunstig slav i hans händer? Skulle han förklara att djävulen hade fullständigt herravälde över dennes älsklingsor-

gan och som han trots förtvivlade försök att betvinga dess eländiga tillstånd genom tankar som fastfrysning i isar, ormbett och amputering, ändå fullständigt hade misslyckats. Var det verkligen nödvändigt med alla dessa detaljer för att beskriva hans heroiska kamp mot denna vällustens dödssynd. ”Skynda på åsna, rör på påkarna”.

Men var det verkligen en så förfärlig handling som han gjort sig skyldig till? En dödssynd, -luxúria- var det utan tvivel. Men omständigheterna, den förtvivlade kampen och det förhållandet att förövaren råkar vara en gudsman som i hela sitt liv…, ja nästan hela sitt liv, i alla fall, levt i celibat för att tjäna Gud måste väl ändå vara en starkt förmildrande omständighet. För övrigt var det inte första gången som munkar och för den delen även gudsmän av högre rang dukade under för frestelsen när de blivit anfäktade av trollkonor.

Han erinrade sig åtminstone tre sådana fall där munkar och gudsmän biktat sig med honom själv som biktfader. I samtliga fall gav han absolution.

Måtte jag själv få samma milda behandling, tänk-

te han. Han var så upptagen av sina förvirrade tankar att han inte upptäckte att de nått fram till vindbryggan och den provisoriska palissaden som markerade stadens yttre gräns mot väst.

Vindbron hissades upp i en hast, ty det var inga kända vandringsmän som plötsligt dök upp och det märkliga packdjuret gav anledning till misstänksamhet. Kanske var de lekare, tänkte ledaren för vaktstyrkan. Sådant löskefolk måste hållas kort, i synnerhet sådana som inte hade tillstånd att framföra sina konster i staden. ”Vem där?”, ropade väktarstyrkans ledare.

Han var nu omgiven av två vapenbröder med spända pilbågar. ”Jag heter Medard och är utsänd från Skara domkyrka för apostoliska uppgifter. Lekbröderna här är mina vägvisare”, ropade munken tillbaka. ”Gå ner till tullhuset där, så jag får syna er lite närmare!”

Tullhuset var en robust timrad utbyggnad intill palissaden. En smal öppning med kraftig ekdörr ledde in till ett enkelt rum utan fönster. En smal

brits av grova stockar vid ena gavelsidan var det enda som fanns. Mannen med sina två väktare kom strax in i rummet från en gallerdörr i palissaden. Han tittade nyfiket på åsnan och frågade: ”Vad är det där för ett djur?” ”En åsna”, sa munken och suckade. Jag är trött på alla näsvisa frågor om detta arma kreatur, tänkte han. ”Vilken lustig liten krabat. Den kan väl inte vara mycket till lastdjur, den där ynkliga kraken.” ”Den räcker väl för mina behov.” ”Hmm, och vad har du för ärende till staden?” ”Jag skall träffa min kyrkobroder Adalvard för rådplägning angående mitt apostoliska uppdrag i Segeholm. Han befinner sig här i Sigtuna för att hjälpa till med de kyrkliga frågorna.” ”Jaså, då tror jag att jag vet vem det är. För åtta veckor sedan kom det en gudsman med ett stort följe som sa sig vara utsänd av biskopen i Skara. Han har ett egendomligt beteende den där munken. Alla främlingar som han möter hälsar han med att sjunga en frälsningskantat på latin,

lägger sedan handen på huvudet, gör korstecknet och säger på götars tungomål - ‘gören bättring ty himmelriket är nära’. Långt innan dormitoriet har vaknat går han runt till hantverksfolket i staden och förrättar ottemässor i det fria. Och alltid skall de göra bättring som om de vore löskeoch ofridsfolk av värsta sort. Jag tror er, men jag vill ändå för ordningens skull att ni visar upp ert missionsbrev.”

Medard blev för ett ögonblick ställd av den nitiske väktaren. Han var på väg att säga som sanningen var; någon sådan handling hade aldrig utfärdats, utan hans uppdrag hade gjorts upp i förtroende med biskopen i Skara. Att så var fallet kunde läsas i domscriptoriets dagebok över viktiga händelser. Men så fick han plötsligt en idé för att rädda situationen. Väpnaren verkade vara obildad och kunde säkert inte latin. Han tog fram en lös pergamentrulle ”Ordo missae” från sin liturgiska samling och visade upp den för honom.

Det fungerade. Väpnaren tittade flyktigt på pergamentet, viftade med handen och sa: ”Det är bra,

det är bra, allt verkar vara i sin ordning. Vi hissar ner vindbryggan så kan du och dina medhjälpare passera som hederligt folk.” ”Har du någon aning om var broder Adalvard skulle kunna befinna sig nu?”, frågade munken. ”Ingen vet var den gudsmannen håller hus då han för det mesta vandrar runt på de olika kyrkobyggena. De senaste dagarna har jag sett honom vid domkyrkobygget vid kungsgården. Jag föreslår att du går dit och frågar någon av kungens bryten.”

Munken gjorde en välsignelsegest med handen och sa helt kort: ”Herren varde med er, ädle man. Jag ser att ni har ett gott hjärta.”

Med ett öronbedövande gnissel som fick åsnan att rygga till, hissades vindbryggan ner och de tre männen med packåsnan kunde vandra in i staden. Den stad som skulle bli en mäktig metropol för kyrkans angelägenheter i en del av Europas ytterkanter som ännu betraktades som vildmark med tillhåll för rövare och barbariska hedningar.

Byggmästaren för den blivande domkyrkan hette Willibard och var bördig från England. Han förstod fuller väl att ett kyrkobygge i dessa avlägsna bygder var en svår uppgift som krävde förmåga till improvisationer av mindre nogräknat slag. Inte heller kunde man i dessa trakter med nästan total avsaknad av hantverksmän ställa lika höga krav på konstnärlig utsmyckning och precision i hantverket som i hans hemtrakter. Han hade visserligen fått med sig en av sina skickligaste stenhuggarmästare och några stenhuggare från England, men dessa skulle ensamma aldrig hinna med att utföra stenarbetet på de åtta år som han hade på sig att bygga en domkyrka för den blivande biskopen i Sigtuna. Eftersom kyrkan självklart även skulle tjäna som försvarsverk mot de gensträviga hedningarna i Tiundaland och allehanda rövarband som befolkade skogarna i dessa trakter krävdes bastanta väggar av sten. Han insåg ganska snart att en monomentalkyrka av engelska mått och anspråk var omöjligt att förena med

detta krav, speciellt i dessa obygder. Efter mycken funderande och konfererande med sina byggmästarkollegor i Götaland och åtskilligt dividerande med kung Anund Kolbränna fastnade de för en kyrka med traditionella stenväggar, enkla tunnvalv och kraftiga rundpelare murade med stenblock i stället för stavar i massiv sten. För att tillgodose kungens krav på försvarsanläggning skulle sidoskeppen utformas med låga arkadgångar för att möjliggöra en emporvåning ovanför, med smala skottöppningar som skulle få en lämplig utformning för bågskyttar.

När Adalvard fick höra att kungen och Willibard självsvåldigt hade beslutat om kyrkans utformning utan att konferera med Skara stift blev han mäkta upprörd. Den kyrkan som han skulle bli biskop i fick under inga omständigheter bli en bastard med eftersatta konstnärliga kvaliteter. Så seglade den segslitna kyrkostriden upp som skulle gå under namnet tjockskalletvisten eftersom folket i trakten ansåg att både byggmästaren och biskopen, var för sig var envisare än tio tjockskal-

liga galtar tillsammans. Byggmästare Willibard hade dock kungens öra och drog det längsta strået. Det resulterade i att Adalvard upphörde med all konversation med Byggmästaren. Tvisten slutade med ett uppseendeväckande utspel av biskop Adalvard. Under en vanlig högmässa gick biskopen plötsligt fram och ställde sig vid främre delen av högkoret, tog av sig mitran och klippte sönder den och slängde tygbitarna i en vid båge över den häpna församlingen, varefter han vände sig mot krucifixet på högaltaret, gick ner på knä och gjorde korstecknet. Efter den dagen var biskop Adalvard spårlöst försvunnen i hela två veckor. Det visade sig dock att han tillfälligt tagit sin tillflykt i Viby kloster där han stängde in sig i en av klostercellerna för att återhämta sig efter det nesliga nederlaget så att han kunde komma igen med åtminstone prästhedern i behåll.

När hans kollega Medard besökte staden tre år tidigare var dock Adalvard full av tillförsikt. Den halsstarrige byggmästaren skulle få krypa till korset när han väl hade övertygat kungen om att

kyrkan skulle få en utformning som anstod det kyrkliga centrum med biskopssäte som var under uppbyggnad. Men allra först måste han få med sig biskopen i Skara för sin sak.

Dagen då Medard anlände satt Adalvard i den nyligen färdigställda sakristian och skrev ett klagobrev till biskopen i Skara. Det oputsade murverket och avsaknaden av inventarier till investitur och det provisoriska stavtaket var precis den rätta miljön för att kunna tjäna som både arbetsrum och rum för from kontemplation. I en allvarstyngd sinnesstämning var han just i färd med att formulera avslutningen på sin skrivelse. Adalvard blev strax klar med brevet varvid han satte sig ner på den enda stolen vid det robusta ekbordet.

Han kände sig riktigt belåten efter att ännu en gång läst igenom det. Han förseglade pergamentrullen och skulle just kalla på sin snabbaste kurir då han fick syn på de besynnerliga vandringsmännen som närmade sig kyrkan. På håll såg de närmast ut som ett tiggarfölje eller möjligen ett gycklarpatrask som ville söka lyckan i ny-

byggarstaden som befolkades av nöjeslystna människor av alla ståndskategorier från när och fjärran bygder. Så försvann de ner i den lilla kjusan vid den övergivna myntsmedjan för att ånyo dyka upp strax söder om byggnadshyttan. Adalvard blev så nyfiken att han var tvungen att gå ut för att beskåda de udda vandringsmännen. Först då, såg han att mannen som gick främst var klädd i munkdräkt och ledde en packåsna. Rösten verkade bekant när han hörde mannen bullra på med sitt: ”Skynda på åsna, rör på påkarna”.

Vem skulle kunna drista sig till att komma till Sigtuna med en åsnekrake. Han erinrade sig att han bara sett ett sådant djur norr om danernas land, och det var den egensinnige munken, fader Medard, som ägde detta djur. Han slog genast bort den tanken. Det kunde omöjligen vara han, då han ju fått sitt missionsuppdrag i Segeholm och inte här. Han kunde dock inte ta blicken från sällskapet då han sakta gick mot manskapsbyggnaden där kungens bryten och hans egna lekbröder

höll till. Så plötsligt började mannen med åsnan vinka och ropa. ”Fader Adalvard, fader Adalvard, känner du inte igen mig. Jag är ju fader Medard, din vän och beundrare”.

Först då gick det upp för Adalvard att det var hans kollega och trätobroder från Skara som var på besök i Sigtuna. ‘Vilken lycka, vilken gåva från Herren att hans förtrogne vän dök upp som en skänk från himmelen just i denna stund då hans livsgärning höll på att förfuskas’, tänkte han.

Adalvard band ihop pergamentrullen och la den i innerfickan på munkkappan innan han hastade iväg till sin vän som han inte hade sett på flera år.

Gudsmännen omfamnade varandra och utbytte välsignelser på munkars vis. ”Käre vän, du kommer som en Guds utsände ängel. Du kan inte ana vilken vederstygglig plats jag har kommit till. Här finns varken lärdomsfolk eller dugligt yrkesfolk. Inga byggmästare med gedigna kunskaper i kyrkobyggandets ädla traditioner. Träsnidarna är dilettanter från efterblivna

bygder i vildmarkerna runt omkring. På sin höjd duger dessa valhänta odalmän till att tälja grötstampar. De enda som duger till någonting är de gamla birkasmederna, men de har alls ingen erfarenhet av kyrkobyggen och har heller ingen känsla för vad de sakrala, kristna särdragen kräver av konstnärlig finkänslighet. Ack broder, om jag blott hade haft en aning om vilken primitiv obygd som väntade mig. O, himmelske fader, jag vet, jag vet… sådan är missionärens otacksamma lott. Men den här platsen slår alla rekord. Det finns fler vildmän och paganer än kristnat folk i den här staden. Kan du tänka dig. I tvåhundra år har missionärer försökt omvända de förstockade hedningarna här och ändå lever den gamla asatron kvar i sinnena på de förhärdade tjockskallarna. Och maten broder…, svinen skulle grymta i högan sky hemma i Skara om de hade bjudits på denna kost. I tre månaders tid har jag inte ätit annat än torkad gädda och korngrynsgröt. Kan du föreställa dig broder, tre hela månader utan fläsk en endaste gång. Den enda gången jag fått äta

fläsk överhuvud taget var vid kungens gille. Då bjöds det på fläsk som aldrig förr. Och värst av alla frossare var Kievslaverna och bojaderna från Novgorod. Då minsann passade de på att infinna sig mangrant när kungen bjöd på fläsk. Ja längtan efter fläsk var så okristligt stor att hela traktens svin fick sätta livet till. Så nu finns inte ett enda svin att få tag på i hela hundanet. Till och med sosvinen har de gjort sig av med de arma satarna. Men det värsta av allt broder…”, Munkens svartbuskiga ögonbryn rörde sig upp och ner som två olycksbådande åskmoln då han satte handen för munnen och viskade: ”De där två kanaljerna ser lösmynta ut. Kan jag lita på dina lekbröder.” ”Jadå, de är pålitliga, jag garanterar att allt vad vi säger hålls hemligt som om det vore våra egna innersta tankar”. Trots Medarts försäkran fortsatte Adalvard att viska. ”Minns du den där byggmästaren som fick abdikation för sina oregelbundna kryssvalv i Skaradomen.”

”Ja nog gör jag det. Hette han inte Willebard och kom från södra England.” ”Just precis. Och alla trodde vi att han skulle åka tillbaka till sina hembygder efter den näsliga uppläxningen av biskopen. Men inte det, käre broder. Den bönhasen har sökt sig hit till Sigtuna i förhoppning om att ingen skulle känna igen honom. Min Gud, min Gud, vad har jag gjort för ont för att drabbas av denna olycka till byggmästare.

Den klåparen har tänkt bygga min kyrka som en simpel försvarsborg. Ve denne vederstygglige birfilare. Men, här förstår du…” Munken tog fram pergamentrullen och viftade med den i hotfulla rörelser som om det vore en bannbulla. ”Här finns slutet för denne erbarmliga storskojare. Och räcker inte det kommer jag som en sista utväg hota med järnbörd så att han tar sitt pick och pack och drar dit pepparn växer. Tyst…?” Munken satte handen för örat och lyssnade intensivt. ”Hör du broder”, väste han fram med knappt hörbar röst. ”Hör du korparna i väst. Det är sankt Lars korpar som skriker ut sin veklagan över ting-

ens ordning i denna förtappade stad.” Fader Medard lyssnade intensivt men hörde bara smattret från stenhuggarnas mejslar. ”Nej, broder jag hör ingenting. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men jag tror dig. Sankt Lars korpar… det ser inte bra ut. Jag beklagar verkligen ditt elände.”

Enda tills den besynnerliga hörselvillan från inbillade korpar hade broder Adalvard varit så upptagen av att få berätta om sin egen hopplösa situation att han inte lagt märke till i vilket bedrövligt skick hans gamle vän och trätobroder från Skara befann sig i. Det var som om hans imaginära korpar på något förunderligt sätt hade återkallat honom till den omedelbara verkligheten.

För då först blev han varse hur mager Medard var och att hans munkkappa som var grådaskig av allt vägdamm och smuts från söndertrampade kärrstigar, hade flera hål och revor som gick ända upp till livremmen. Han mötte för ett ögonblick Medards ångestfyllda blick och förstod att allt inte stod rätt till.

”Broder, förlåt att jag bara babblar på som en marknadsgycklare. Vilken egoist jag är som bara tänker på mina egna mödor. Herre min Gud och skapare, vi gudsmän måste ju alla vandra detta lidandes dolorosaväg, så varför klaga. Hur är det med dig själv? Du har ju magrat så jag knappt känner igen dig. Hur har du egentligen haft det på din vandring? Du skulle ha lytt mitt råd att ha ett större följe med dig. Jag ser att du ser bekymrad ut.” ”Ack, om det ändå bara rört mitt välbefinnande. Tarmvred, tvinsoten ja till och med pesten skulle jag långt mer fördra, än det som drabbats mig.” Medard tog några steg så att han kom alldeles inpå sin munkkollega och viskade. ”Jag har syndat. Och det är inte vilken synd som helst, broder. Luxúria…” Adalvard stelnade till, och stirrade med ett uttryck av plågad uppgivenhet på sin olycksbroder.

”Jo det är sant, broder.

Luxúria”, upprepade Medard.

Adalvard satte handen för pannan och det uppstod en lång tystnad. Han vände sig åter mot

den olycksaliga munken som såg ut som en förtappad trashanksmunk övergiven av Gud och hela den eländiga värld som han genom ödets obarmhärtiga nyck råkade leva i. Så tog han honom om axlarna, tittade honom rakt in i ögonen med en blick som utstrålade vemod och upprördhet på samma gång. ”Luxúria… vid din ålder… ack, ack, ack! Arvssyndens furste förnekar sig aldrig. Jag tror vi måste vara ensamma ett tag. Säg åt dina lekbröder att de tar åsnan och går till myntsmedjan och inkvarterar sig. Den har stått övergiven sedan drygt ett år tillbaka så vi brukar använda den vid gästning från oanmälda vägfarare.”

Från en kedja i livremmen lirkade munken upp nyckelringen, lossade den största bultnyckeln och gav den till Dare som han tyckte såg mest förtroendeingivande ut, ja nästan som en riktig danneman. ”Glöm för Guds skull inte att låsa porten om ni skulle lämna smedjan. Vi har haft flera inbrottsför-

sök där, men än så länge har ingen lyckats bända upp den tjocka ekdörren.”

Lekbröderna tog åsnan och lommade iväg, medan munkarna sakta gick mot sakristian. Tjärblosset i sakristian brann fortfarande och projicerade munkbrödernas kroppar likt olycksaliga andar som klättrade omkring på det oputsade murverket. ”Sätt dig här och begrunda din synd en stund, broder. Jag skall bara lämna över min budkavle och hämta några rituella attribut. Det här måste göras efter vad de rituella påbuden föreskriver och får absolut inte förfuskas. Herre min Gud… Luxúria. Vad är det för en olycka du har dragit på dig”, muttrade Adalvard och betraktade sin olycksbroder med sorgsna ögon.

Utan att någon av munkarna nämnt ordet förstod Medard att den efterlängtade bikten var nära förestående. Väntan blev dock lång, för fader Adalvard kom inte förrän sent på eftermiddagen och då hade blosset slocknat för länge sedan. Eftersom det var nästan kolmörkt i sakristian upp-

täckte inte Medard med en gång att Adalvard var klädd i mitra och en enkel prästskrud i vitt. I ena handen höll han en kräkla och i andra bar han en pyxid och ett rökelsekar. ”Är du beredd nu?”, frågade Adalvard. ”Ja, broder. Min ånger ligger som etter i ett öppet sår och mitt hjärta är vidöppet för en rättmätig bot.” ”Bra, ta av dig skorna då, så ger vi oss iväg.” ”Men, skall vi inte hålla till här i sakristian?” ”Nej broder, det här är inte Guds hus ännu och kommer kanske aldrig att bli det. Vi skall hålla till i en lund som Gud i en uppenbarelse för mig har anbefallt som naturens egen biktstol. Men först måste du vandra botgöringens smala stig.

Så ta av dig skorna och följ mig!”

Medard gjorde som Adalvard anbefallde.

‘Uppenbarelse…? nu överdrev han allt’, tänkte han. En vederstygglig odör spred sig i sakristian när han tog av sig fotlapparna och blottlade sina sargade fötter, fulla med skavsår och liktorn. För en gångs skull var han glad över mörkret som

skylde fötternas eländiga tillstånd. Väl ute i ljuset skulle den fotsida munkkappan dölja det mesta.

När de kom ut var det igenmulet och tunga regnmoln skockade sig i horisonten. De kalla fuktiga vindarna som svepte ner från kullarna andades regn. Adalvard gick mot väster rakt in i den täta lövskogen. Det var ett otillgängligt område med flyttblock och täta hasselsnår, men eftersom det tydligen hade varit en ganska tät trafik till ”naturens egen biktstol” var stigen upptrampad och förhållandevis lätt att vandra på även för en barfotad munk med sargade fötter. Det var till och med riktigt skönt att känna stigens fukt tränga in mellan tårna. Men den känslan varade inte länge för när de passerat en liten kallkällbäck med spång förstod munken att botgöringens smala stig började för där hade Adalvard sett till att stenhuggarna lagt en bred sträng med vassa stenskärvor. ”Nu går du på stenarna”, befallde Adalvard.

Smärtan blev outhärdlig när Medard beträdde den stenbeströdda stigen med sina redan illa åt-

gångna fötter. Han ville skrika rakt ut, men lyckades med yttersta ansträngning kväva utbrottet till ett ynkligt gurglande jämmer. Det gjorde ont. Det gjorde fasansfullt ont. Hans biktfader gick bakom och puttade ideligen på med sin kräkla under det att han muttrade ömsom på latin ömsom på götarnas språk: Fornicatio de retro, more canino.

Vandra på den smala botgöringens stig och den allsmäktige kommer höra din ånger. Lämna inte stenarna syndare!”

Vandringen tycktes vara i evighet och plötsligt segnade den förtappade ner på sina knän. ”Vila, vila”, kved han ömkligt, men hans biktfader var obeveklig. Han slog med kräklan på ryggen och uppmanade: ”Fortsätt syndare. Vad betyder några ömma fötter jämfört med evig pina i skärselden? Fortsätt på botgöringens stig!”

Munken stapplade upp på sina blodiga fötter.

Han såg hur blodet bubblade upp mellan tårna och han såg det blottlagda köttet i skavsåren, men nu var känseln i det närmaste borta eller hade snarare övergått i något slags diffust mol-

värk där nervtrådarna hade tappat all ork att tala om för honom att det skulle göra gruvligt ont. Det var inte hans egna fötter längre. Det var en djävulens utsände demon eller kanske rent av djävulen själv inkarnerad i hans syndiga kött. Det var den demonens fötter. ”Gå bort satan” yrade han och strax föll han ihop igen och började krypa på sina knän. Lyckligtvis återstod bara ett tiotal meter. Det tog oändligt lång tid att krypa fram den sista sträckan till naturens egen biktstol. Sedan började lövkronorna som avtecknades mot himmelen snurra runt som en enda stor jättevirvel innan det svartnade för ögonen. Platsen var emellertid väl förberedd för sådana eventualiteter för där fanns ett ämbar just i syfte att väcka avsvimmade syndare till liv.

Adalvard tog ämbaret skyndade iväg till kallkällan som rann upp en bit därifrån, fyllde den till bredden med iskallt vatten och återvände till syndaren som fortfarande låg avsvimmad på marken. I ett svep slog han det kalla vattnet över huvudet på munken.

När Medard kom tillbaka till medvetandet såg han en mäktig alm framför sig. Det var en bjässe med fyra famnars omkrets. Han såg också den stora glipan som öppnade sig någonstans i mitten på stammen för att vidga sig längre ner mot rotändan. Väl nere vid ståhöjd var den så bred att en normalstor person kunde passera in i stammen som var urgröpt genom århundraden av röta och hackspettars återkommande hackande efter småkryp. Han såg Adalvard stora rumpa när han stod på knä och slog med eldstålet mot flintan för att sedan försöka blåsa eld i den lilla sudden av fnöske och hänglav som han laddat rökelsekaret med. Hans färdigheter i denna praktiska syssla var genom tidens upprepade ritualer goda för det dröjde inte länge förrän gråa rökpuffar kom ut från rökelsekaret. Munken gjorde korstecknet, och lyfte sedan in rökelsekaret genom öppningen i stammen som om han ville blidka Guds ande eller kanske återkalla den för det heliga värv som väntade. Ett fladdrande oväsen hördes långt inne i stammen. Strax kom en kattuggla ut genom gli-

pan längre upp i stammen och seglade tyst iväg som om det var en del i ritualen. Munken reagerade inte utan ställde pallen, som fanns där sedan tidigare, vid sidan av öppningen och befallde: ”Ner på knä syndare!”

Med stor möda kravlade syndaren fram och lyckades så småningom maka sig till rätta på sina knän. Han var fortfarande omtumlad och den diffusa stickande känslan i fötterna hade övergått i ett pulserande dunkande som om smeder slagit med släggor under hans fötter. Adalvard gjorde åter korstecken, tog pallen och krängde sig med viss möda in genom öppningen och försvann in i trädet. ”Hör du mig syndare?”, hördes det inifrån stammen. ”Ja jag hör dig broder.” ”Jag är din biktfader och ingenting annat.” ”Ja fader.” ”Nå då börjar vi. Jag vill att du skall svara utförligt på mina frågor och inte utelämna några de-

taljer även om du själv tycker de är ovidkommande.” ”Ja fader” ”Men först vill jag att du berättar från början hur det kom sig att du hamnade i denna vederstyggliga belägenhet?” Äntligen fick Medard tillfälle att berätta precis hur det hela hade gått till. Nej, han skulle inte utelämna några detaljer, men han skulle komplettera sin berättelse med att lidelsefullt beskriva alla de gruvliga kval som han fått genomgå i sin heroiska kamp med djävulens mörka makter. Adalvard lät sin syndabroder berätta utan att bli avbruten enda tills han kom till händelsen med den ekivoka tävlingen med erigerade manslemmar. ”Stopp nu syndare”, sa biktfadern upprörd. ”Nu får du allt förklara för mig hur det kan komma sig att du och dina lymlar till lekbröder inte lämnade detta vedervärdiga patrask vid detta tillfälle?” ”O fader, vi övervägde nog denna möjlighet, men det skulle uppfattas som en förolämpning så stark att vi skulle ha dödats på fläcken.”

”Ja det låter troligt”, medgav biktfadern. ”Nå vad hände sen?”

Vid syndabroderns fortsatta berättelse blev hans biktfar mer ivrig och avbröt honom allt oftare med frågor av intim art.

När han kom till den otuktiga kvinnans fräcka inviter hörde han att biktfaderns andhämtning blev mer och med häftig. ”Hade hon yppiga bröst, syndare?” ”Ja fader, mer än så, de var formfulländade, som mogna päron och bröstvårtorna som hon blottade sände ut blixtar som om det vore djävulens ögon. Jag förstod då att jag hade att göra med en trollkona.” ”Och din manslem, syndare, i vilket tillstånd var den?” ”Ack fader, den var styv och bultade som en stånghammare. Det eländiga organet var helt i djävulens våld.” ”Och vad gjorde du åt det, syndare?” ”Jag gjorde allt som stod i min makt, fader, jag kunde dock inte lämna festfolket för då hade jag

säkerligen blivit halshuggen. Vad återstod. Jo att i fantasin frammana de mest plågsamma åtgärder som detta djävulens redskap kan utsätta någon för. Jag tänkte på stympning. Jag tänkte på ormbett, jag tänkte på fastfrysning i isblock, ja allt i den vägen, men jag försäkrar, ingenting hjälpte.

Jag insåg då att det enda som skulle befria mig från detta djävulens järngrepp var en lång och djup sömn. Så vi sa att en lång vandring väntade dagen därpå och begärde tillstånd att få krypa till kojs, vilket också husfrun beviljade. Mina lekbröder somnade med en gång. Själv inledde jag min heroiska kamp för att befria mig från djävulens infernaliska skamgrepp och lyckades så småningom somna ifrån infernot. Men så i nattens sena timme fick jag en förnimmelse av att något ogudaktigt fanns i omgivningen. I gränslandet mellan sömn och vakenhet satte jag mig upp och då såg jag ett spöke som svävade strax ovanför de sovande mansbyltena. Jag gnuggade ögonen och upptäckte till min fasa att det var den otuktiga kvinnan som kom i skepnad av en trollkona. Hon

svävade rakt mot mig. Där låg jag arma syndare, fullständigt paralyserad och kunde inte göra någonting. Sakta svävade hon ner mot mig och började smeka min kropp på det mest oanständiga sätt. Jag bad till Gud att skona mig från denna avskyvärda pina, men Han hörde inte min röst, eller ansåg nog att denna förtappade själ tillhörde de obotfärdigas skara. Till slut föll jag till föga och så hände det som inte fick hända. Fornicatio, fader. Mer har jag ej att förtälja, så jag är redo att ta emot min bot.

Medard var vid det tillfället så upptagen av sin egen berättelse att han inte hörde den märkliga förvandlingen som skedde inne i almen. Men nu när han själv var tyst hörde han att det var något som inte stod rätt till där inne. Andetagen från biktfadern hade blivit allt häftigare och övergick strax till ett ohämmat flåsande blandat med stön.

En kort stund efter kommer munken utspringande från almen som ett stucket svin. Han vrålade i högan sky medan han rusade till kallkällan där han kastade sig i det iskalla vattnet. Det blev tyst

en stund, sedan hörde han hur förbannelserna osade i långa tirader från den förtvivlade biktfadern. När han till slut kom tillbaks med den vita biskopskappan drypande av vatten kunde han inte dölja den oerhörda besvikelsen över sin bristande ståndaktighet och självdisciplin. ”Jag drev i alla fall bort satan, vilket du inte lyckades med”, sa han föga övertygande.

Medard hade förväntat sig en hård botgöring.

Adalvards dom blev dock mild. Han utdömde husarrest i före detta myntsmedjan med bröd och vatten i endast tjugo dagar. Där skulle han, iklädd tagelskjorta, ägna hela dagarna åt att be Gud om förlåtelse och läsa Ave Maria vart fjärde timme.

Det senare var ju en självklarhet som Medard naturligtvis hade gjort ändå. Han ålades också att, då fötterna återställts, varje dag i god tid innan vespern gå till kallkällan vid naturens biktstol med skorna på. Där skulle han sätta sig med vattnet upp till hakan och läsa Pater Noster tre gånger utan uppehåll. Denna lindriga bot förbryllade Medard. Gammal vänskap brukar ju inte medföra re-

ducering av botgöringen. Tvärtom var det brukligt att ställa högre krav på sin vän och kollega och självklart också kräva strängare botgöring än för okända syndare i gemen. Så trots hans vidriga tillstånd, med fötter som såg ut som blodpalt, trots den förnedrande återfärden då han på grund av sina söndersargade fötter tvingades krypa hela vägen till myntsmedjan, trots regnet som efter det att han krupit halvvägs övergick i bondbönsstora hagel, kände han en oändlig lättnad.

Nu kunde han efter bara tjugo dagar lägga denna sorglustiga överloppsgärning åt sidan och förbereda det heliga värv han hade blivit ålagd.

När den arma munken äntligen kravlade över tröskeln till smedjan satt Adalvard med en av stadens bästa bardskärare redan där och väntade på honom. De hade tagit med sig linnedukar och ett lerkärl med en ångande blandning av vänderot, rölleka, en kanna getpiss, en fingerborg ormgalla samt några substanser vilka var yrkeshemligheter som bardskäraren inte ville röja. Med assistans av lekbröderna förbands Medards fötter

med ett tjockt lager av denna läkande blandningen innerst mot foten. Han fick stränga order att ligga på magen med förbandet på i två dygn. Om nödigt var fick han förrätta sina behov sittande för att efter förrättat värv omedelbart lägga sig på magen igen. Men han fick under inga omständigheter stödja sig på fötterna. När de två dygnen hade förflutit skulle bardskären återkomma med ett ämbar rykande färsk kodynga och ytterligare en kanna getpiss. Förbandet skulle då tas bort och fötterna sänkas ned i kodyngan och förbli där i en timme för att därefter omsorgsfullt tvättas med getpiss. Med denna beprövade kur skulle hans fötter läkas och återställas i ursprungligt skick, med en viktig förutsättning; illaluktande odör från exkrementer och väderspänningar som spred sig från honom fick under inga omständigheter vädras ut då dessa gaser håller båda vittra och annat oknytt borta som skulle kunna sabotera läkningsprocessen. Detta var de förhållningsregler som Medard skulle följa. Om någon länk i

denna undergörande läkningsprocedur uteblev skulle kuren troligen få göras om.

Apostelns ankomst.

När munken Medard hjälptes ombord på byrdingen av sina lekbröder Dare och Togil stod Adalvard på bryggan och gjorde korstecken. Sedan sträckte han upp handen i en gest som betydde välsignelse för sin munkbroder och hans förestående resan till Segeholm som var så viktig för dessa bygder. Skulle denne envetna munk lyckas med sitt värv att omvända det gensträviga folket där borta? Han hoppades innerligt att han skulle lyckas, men ändå vacklade han i sin förhoppning att Medard skulle klara av den uppgiften. Visserligen var han målmedveten och knappast någon som gav efter när svårigheter tornade upp. Slug var han också och hade den där gudabenådade förmågan att skapa förtroende för sin sak bland både hög som låg. Det som ändå gjorde Adalvard tveksam var hans kötts svaghet för kvinnlig fägring. Hur många gudsmän hade inte fallit till föga genom köttets svaghet och fått bannbullor att ut-

lysas och bilor falla när de trots botgöring återfallit i synd och förnedring? Men han måste förlita sig på fader Medard. Han var ju den ende som trots tidigare misslyckade försök tagit sig an den svåra uppgiften att omvända hedningarna där borta vid utloppet av Stora sjön. Medard var Guds utsände. Och Gud hade utsatt honom för den svåraste prövning som en människa kan utsättas för. Att han inte klarade frestelsen visar bara att han är en människa. Förresten vem skall kasta första stenen. Jag undrar just hur många som skulle klara en sådan prövning. Jag undrar Gud förbjude - hur jag själv skulle ha klarat det.

Männen som satt beredda vid årorna tittade förvånat på den fumlige munken där han styltade fram över farveden som om han trodde att han gick ombord på en rank eka. Vid rodret satt hövitsmannen och log ett brett leende så att de få tänder som fortfarande fanns kvar lyste i den skarpa morgonsolen. Han hette Erik Vindöga och såg precis ut som man föreställer sig att en skeppare på Stora sjön skall se ut. Kortväxt, satt,

långa muskulösa underarmar och kolossala nävar med benhårda vassa valkar som formats efter allt slit med brassar, bolinor, barduner och i det vindpinade ansiktet blänkte två örnögon som såg och visste allt. Hans uppdrag den här gången var av det lindrigare slaget även om det var nog så viktigt. Han skulle segla till Segeholm för att hämta två träsnidare och några lärlingar som hade kommit ända från Lübeck. I samband med detta skulle de även ta med sig slöjdvirke till det blivande altarskåpet i domkyrkan som var under uppbyggnad. Det kunde nog inte röra sig om några större mängder så det skulle säkert bli en ganska behaglig resa. Och då kunde han också gå till mötes den där besynnerliga munken som det gick så många underliga historier om. Mannen med skogskväket kallade de honom.(Skogskväk är en typ av dragdjur som de ondskefulla småfolken i skogarna använder när de på nätterna drar ut på tjuvnadshärnad). Att han besatt magiska färdigheter var, efter allt som hade bevittnats, ställt utom allt tvivel. Tänk bara detta: När

en av vadmalsstamparna hos Hans Vävare skulle hämta ull från ullförrådet såg han munken komma krypande från skogen i hällande regn och sjöng något som liknade ett klagokväde, fast det var på ett obegripligt språk som han aldrig tidigare hade hört. Sedan var munken spårlöst borta i tre veckor tills han plötsligt dök upp intill myntsmedjan och gick haltande rakt in i skogen. Den gången var det Bäck-Anders från Viby som upptäckte honom. Han kunde inte bärga sin nyfikenhet, speciellt som den mystiske munken var ensam och alldeles frivilligt gick in på botgöringens stig. Han smög därför efter honom in i skogen på tillräckligt långt avstånd för att undgå att bli upptäckt.

Och där inne under de mäktiga lövträden hände egendomliga saker. Vid kallkällan strax väster om ihåliga trädet tog munken av sig vadmalskappan, gick ner till kallkällan och satte sig i källans djupaste ställe i bara hosorna med kallvattnet ända upp till hakan. Och strax började han prata med trädkronorna på det där obegripliga språket.

Och till min häpnad hörde jag hur trädkronorna svarade honom. Inte som vi människor pratar, nej det var en viskning som ibland övergick i ett kvidande, ungefär som när trollkonor uttalar besvärjelser över allehanda sjukdomar. Om det var trädkronorna eller deras andar som viskmumlade där uppe vet jag inte, men någonting var det i alla fall, så sant som jag heter Bäck-Anders och kommer från Viby.

Vindöga hade hört en del av dessa sällsamma skrönor om munken, men han lade ingen större vikt vid dessa. Han var van att höra ett och annat besynnerligt under sina färder runt Stora Sjön.

Och det fanns åtskilligt som var betydligt märkvärdigare än det som taltes om ‘mannen med skogskväket’. Det hade hans egen besättning minsann visat prov på, inte minst styrbords halsgast, Sigen, som var en överdängare på att ur sin minnesgömma gräva fram de mest besynnerliga skrönor. Det var inte heller munkens påstådda magiska egenskaper som hade vållat honom huvudbry, sådana egenskaper var snarare en till-

gång med tanke på de farofyllda vatten de skulle färdas genom. Nej det var hans ohemula krav att till varje pris få ta med sig det där fabeldjuret som han påstod var heligt därför att den råkade vara en avkomma i rakt nedstigande led till det djur som Vite Krist hade ridit på för över tusen år sedan. Men även om munken var bland de tjurskalligaste människor han någonsin träffat så var han själv obeveklig. Den där ofullgångna kraken till ök skulle under inga som helst omständigheter få lastas över i hans farkost. Aldrig så länge han var hövitsman och hette Erik Vindöga. Och så blev det också. Munken fick till slut ge sig. Adalvard lovade att ta hand om åsnan och ge den sådan omvårdnad som detta djur med bibliska anor förtjänade.

Så kunde äntligen halsgastarna Grut och Sigen låssa förtöjningarna och förhala byrdingen så att stäven kom mot sydost och roddarna kunde ta vid. Allt gick därefter snabbt och gesvint till väga.

Halsgastarna Grut och Sigen tog spjärn mellan bryggan och relingen och sköt ut byrdingen, hop-

pade vigt över i båten och började genast hissa upp råseglet. Den friska förmiddagsbrisen fyllde snabbt ut det brungula linneseglet som hade legat i gladvattnet för att få bättre vindfång och roddarna drog upp sina åror. Det syntes att det var vana sjömän som kunde sin sak och man såg att de älskade det där magiska ögonblicket då de lämnade fastlandet och båten kunde frigöra sig från hamnbryggans boja. Några kommandon från Erik Vindöga behövdes inte. Allt gjordes med en invand automatik där var och en i besättningen visste exakt vad och när något skulle göras. När Vindöga ändrade kursen och drog in babordsbrassen följde Grut snabbt efter med att sträcka babordshalsen samtidigt som Sigen slackade sin styrbordshals precis så mycket att råseglet fick jämn fin bukt.

Medard stod intill masten och såg med vemod i blicken hur hans vän och munkbroder snart skulle smälta ihop med strandvegetationen och försvinna ur synfältet. Men ännu tyckte han sig se honom stå där med handen uppsträckt som ett

helgon. Skulle de någonsin få se varandra igen, undrade han. Adalvard hade halvt om halvt givet ett löfte att komma och inviga stavkyrkan som Medard planerade bygga strax söder om inloppen till Stora Sjön där Ragnar Ulfson hade sina domäner. ‘Men det är ingenting du kan ta för givet’ hade Adalvard låtit honom förstå. För om han inte lyckades förmå den där tjockskallen Williebard och ta reson skulle kyrkobygget dra ut på tiden så länge att det inte skulle förvåna honom om Medard blev färdig med sin enklare träkyrka innan den blivande domkyrkan i Sigtuna kunde tas i bruk. Och om de var i slutfasen av kyrkobygget var det inte möjligt att lämna staden. Nya orosmoln hade nämligen dykt upp. På ett gille härförleden hade kungen läxat upp honom och sagt att han inte ville ha någon praktkyrka. ‘De gamla hednatemplen var ju byggda som försvarsborgar och inte tror jag asarna hade något emot det, så varför skulle inte Williebards kyrkobygge med sina tjocka stenväggar och mäktiga valv duga åt vår herre’, hade han sagt. Adalvard hade

då blivit så uppbragd att han fått kväljningar och hostat upp en stor fläskbit på bordet och blivit utskrattad av bordsgrannarna varvid han lämnade gillet i vredesmod.

Men nu hade han lämnat Adalvard och hans bekymmersamma värld åt sitt eget öde och måste helt koncentrera sig på de uppgifter som väntade. Han hade genomlidit botgöringen med den äran. Hans fötter var helt återställda, ett tecken att Gud hade förlåtit honom och skulle ge honom den kraft som behövdes för hans betydelsefulla värv som väntade. Och det fanns även andra outgrundliga tecken på att Guds ande var delaktig i hans förestående viktiga missionsgärning. Stormannen Ragnar Ulfsons oväntade besök då kungen höll gille kom som en skänk från ovan.

När han på gillet fick höra av Adalvard om munkens missionsplaner blev han eld och lågor och krävde att få tala med honom. I en hast hade Adalvard fått arrangera ett mottagningsrum i kungsgården, de kunde ju inte gärna sitta i myntsmedjan bland all bråte. Sedan fick de hämta

munken i en hafsigt hopbunden bärstol eftersom fötterna fortfarande var obrukbara. Där satt de till långt fram på eftermiddagen och inte förrän strax efter vespern bars munken tillbaks till myntsmedjan med ett skinande leende på läpparna. Alla förstod då att munken Medard och Ragnar Ulfson hade funnit varandra och kommit överens i en viktig fråga som gällde hans apostoliska gärning.

När de kom ut på fjärden började vinden friska i. Det gnekade till i mast och tåg innan byrdingen gled iväg i den fart som vind och segel mäktade med. Medard stod fortfarande kvar vid masten djupt försjunken i tankar om alla möjliga och omöjliga vedermödor som hans fantasi målade upp inför hans stundade gärning som nu inte längre var en fjärran dröm utan en näraliggande verklighet, som redan i morgon skulle kräva resoluta handfasta insatser av både praktisk och andlig art. Han var allt för upptagen av dessa tankar för att ta del av vad som försiggick på däck. Han noterade dock med välbehag att lekbröderna hade kommit på god fot med besättningen. Fina

mannar jag har, tänkte han. Tänk vilken förmåga de har att vinna de vanliga enkla människornas förtroende, var de än kommer. Hur skulle jag klara mig utan mina lekbröder? Men i morgon börjar allvaret. Då kommer vi verkligen sättas på prov.

Medan hans oroliga tankar tumlade runt i huvudet i alla möjliga riktningar hörde han plötsligt en barsk röst ropa: ”Kom hit och sätt dig här hos mig gudsman!”

Det var hövitsmannen. Munken gjorde som han sa och satte sig på andra sidan om rorkulten. ”När kommer vi fram”, frågade Medard. ”Med den här vinden är vi framme före solnedgången, men det troliga är att vinden avtar snart och då måste vi övernatta i båten.” ”Varför det?” ”Sjöpirater, gudsman. Inget folk att leka med förstår han.” ”Finns de i dessa vatten så här års?” ”Det är det ingen som vet. Ibland finns de, ibland inte. På natten bör man inte segla för då

kan de dyka upp innan det är för sent att fly undan.” ”Jaså, det är det ingen som talat om för mig.” ”Det förstår jag mycket väl. Därför vill jag att du skall åkalla din Gud och be honom att bringa lycka över mitt skepp.” Denna begäran kom så oväntat att munken först inte visste hur han skulle hantera situationen. Bringa lycka åt ett skepp vars besättning förmodligen bestod av hedningar eller halvhedningar, vad skulle det kunna få för konsekvenser?

Men de kanske hade omvänt

sig? Han borde nog fråga hur det stod till med den saken, innan han välsignade skeppet med sin besättning. Men om det nu var så att de var hedningar - vad skulle han då göra? Vägra hövitsmannens begäran och riskerade att han och hans lekbröder blir slängda överbord. Nej det skulle vara ansvarslöst att utsätta dem för den risken. Men skeppet kan ju faktiskt betraktas som ett missionsskepp, försökte han vrida det till. Att välsigna ett sådant skepp kunde väl knappast betraktas som kätteri trots att dess besättningar var

hednafolk. Med denna tvivelaktiga tankevrängning som detta nödläge krävde grep munken tag i det aktre maststaget, ställde sig upp och ropade med sin kraftiga stämma mot den molnfria himmelen: ”Herre, ge detta skepp Din välsignelse på det att jag må fullfölja Din gudomliga vilja! Och fräls dess besättning, som medverkat till denna goda gärning.” Munken gjorde korstecken innan han vinglade tillbaks och satte sig hos hövitsmannen.

Hövitsmannen nickade belåtet och sa att nu skulle nog allt gå dem väl för nu hade de alla fyra gudarna, Tor, Oden, Njord samt Vite Krist, på sin sida. Medard rös inombords när han hörde denna vederstygglighet och bad i sitt inre Gud om förlåtelse för dessa barbarer som genom sin isolering i dessa avlägsna obygder knappast kunde veta bättre.

Det hade blivit kväll och precis som hövitsmannen förutspådde började vinden avta. De hade seglat genom ett band av vida fjärdar och närma-

de sig en större ö med ett smalt sund på norra sidan. I det böljande lövskogsbältet längs stränderna kunde man, om man skärpte blicken, se enstaka inägor med bebyggelse. I regel var det kojor med jordtak som var svåra att upptäcka, men när skymningen föll på kunde man genom kvällshärdarnas avslöjande rökar ana var det bodde folk även om lövträden dolde det mesta. På södra stranden passerade de strax en större by med långhus och nedanför fanns bryggor med långa öppna båtar. Några kvinnor låg på knä och sköljde kläder och längre in mot land lekte barn med grovt tillyxade stockbåtar. De hade träsvärd i händerna och skrek och stojade när de gick till angrepp mot varandra. ”Styggefolk”, sa Erik Vindöga. ”De där skall man undvika att komma i kontakt med.” ”Varför då?”, frågade Munken. ”Tjuvaktigt folk som gör livet surt för hederliga sjöfarare och det värsta av allt, de drar sig inte för att gå i lag med tavaster i sina plundringståg. En av bosättarna kommer förresten från tavasternas

land så det är inte så underligt att de är illa omtyckta bland folket häromkring.”

När de passerat en mindre ö girade Vindöga av mot en vik där vassen växte tät. Halsgastarna halade ner seglet och genast tog roddarna fram sina åror och började ro rakt in mot vassen. Allt gick snabbt och samordnat utan ett enda kommando från Vindöga. När de nådde fram till vasskanten lossade roddarna årorna från håbanden och stakade in båten i den täta vassen så långt att båten blev helt skyddad från insyn. Grut och Sigen lossade vantrepen och sedan hjälptes de åt att ta ner masten och lade den längs båten som en ås med seglet ovanpå som skydd mot dagg och nattkyla. ”Inga höga röster i natt, inget spel på mungiga, inga skratt och ingen eld i kokhärden. Om ni gör som jag säger behöver ni inte sätta ut vakt i natt. Vill ni äta något innan ni lägger er till vila finns det skorpor och torkad gädda i matkistan.

Som dryck får ni nöja er med sjövatten i kväll.”

När Vindöga hade sagt detta tog han först fram

en älgfäll och sedan en torkad fårbog från en lucka under aktertoften. Han bredde ut älgfällen på den breda aktertoften och skar sedan upp tjocka skivor av fårbogen med sin stora kniv och vände sig till munken: ”Kom hit gudsman och ta för dig av köttet. Du och jag ligger här i natt, de andra får koja var dom vill.” När munken tagit för sig av fårbogen hivade hövitsmannen fram en träkagge med mjöd och fyllde två trästop till bredden och gav den ena till munken. ”Nu dricker vi Vite Krist till” sa Vindöga och höjde stopet. Munken nickade förläget och höjde, trots hädelsen, stopet till munnen och drack en stor klunk. När de hade ätit och druckit färdigt lossade Vindöga snörningen runt sälskinnsskorna och lade sig tvärs över båten på älghuden.

Han drog sedan ner luvan för ögonen och önskade god sömn. Det var då fullständigt vindstilla.

Fjärdarna på Stora sjön låg blanka och tysta och strax hördes bara snarkningarnas rytmiska rosslande från manskapet. Medard var den enda som

inte kunde somna. Han låg i en slags hjärtängslig dvala och kunde inte släppa tankarna på vad morgondagen skulle bjuda på för överraskningar.

När han nästan var på väg att somna in någon gång kring midnatt hörde han fjärran mansröster.

Han tyckte att det lät som det kom sydost ifrån där Stora Sjön var som vidast. Sedan blev det tyst en stund för att strax komma igen något ljudligare. Han vände sig om och försökte försätta sig i det där dvallika tillståndet så att han åtminstone skulle få lite vila, för han hade gett upp hoppet att somna in. Så blev det åter tyst en lång stund.

Det verkade som att de högljudda sjöfararna passerat den stora ön på andra sidan. Just när Medard trodde att de hade försvunnit i fjärran hörde han årtagen från en båt på nära håll och strax efter skrek någon på främmande språk. Vindöga ställde sig på knä och spanade ut mot vattnet och det gjorde de andra också upptäckte Medard.

Men vassen var, Gud vare tack och lov, hög och tät så ingen såg någonting vilket betydde att inte heller de andra kunde se någonting. Men årtagen

och rösterna då de rådgjorde med varandra hördes så tydligt att det inte kunde vara längre än några båtlängder därifrån. Trots att de pratade på främmande språk hörde de att rösterna lät upphetsade och irriterade. Roddarna och halsgastarna sträckte sig efter sina svärd för att förbereda sig till strid. Men rösterna tonades strax bort när båten fortsatte in mot det smala sundet nordväst över. Efter en stund ställde sig Vindöga på akterdäck för att se vart de tog vägen. När de hade nått bortre delen av sunden såg han att de lade om kursen mot bryggorna där kvinnorna tidigare sköljde kläder. Vindöga drog en lättnadens suck när de förtöjde båten vid den ena bryggan och gick upp mot långhuset. ”De var oss de var ute efter de uslingarna” viskade han. ”Förmodligen såg de oss när vi seglade in bakom ön och när vi inte kom fram på sydsidan tog de för givet att vi ankrat för övernattning och skulle bli ett lätt byte. Fördömda rövarpatrask. Vi skall vara glada att förståndet är klenare än deras stridsiver. Tvi, tvi, tvi.” Roddarna nickad

och mumlade medhållande. Med svärden inom nära räckhåll kröp de ner under sina vadmalsplädar till vila för att få sig en blund den korta stund som återstod av natten, för alla visste att de skulle ge sig av tidigt i gryningen innan ”rövarpatrasket” där borta på andra sidan vaknade.

Medard och hans lekbröder kom fram tidigt på förmiddagen. Det var en dag att minnas, ty aldrig tidigare i sitt missionsvärv hade han blivit så väl mottagen. Ragnar Ulfson, hans två söner och en skara hirdmän mottog dem högtidlig klädda i praktrustning med hjälm svärd och sköld. När Medard gick i land på stenredden bland fiskebåtarna blåste en av sönerna tre gånger i ett stort kopparhorn så att det ljungade mellan klipporna i sundet. Budskapet att det skulle komma en missionerande munk

till trakten hade dock redan

spridit sig som en löpeld genom Ragnars söner som inte kunde hålla tand för tunga, trots faderns uppmaningar att allt skulle hållas hemligt tills den dagen munken skulle anlända. För på stranden

hade en stor folkhop av fiskare, bönder och obesuttna backstusittare samlats för att beskåda den märkliga händelsen då de skulle få besök från sydliga nejder av en företrädare för den nya tidens asatro som enligt rykten bestod av endast en mäktig gud som bestämde över alla varelser på himmel och jord. På långt håll hade Medard trott att det var en samling förnäma stormän som kommit för att ge aposteln en storslagen mottagning. Men när han såg att det var vanligt folk klädda i hosor och slitna kjortlar och massor med ungar i trasiga kläder blev han glatt förvånad. Att allmogen kände till hans ankomst var ett gott omen som skulle underlätta hans kommande missionsarbete.

Men när folkhopen i sin iver

trängde allt närmare båten för att beskåda den märkvärdiga andebesvärjaren blev Ragnars söner irriterade och började slå med svärden mot sköldarna och röt att de skulle ge sig därifrån.

Men det hjälpte föga, för ivern att få en skymt av gudsmannen var så stark att ingen makt i världen

kunde hålla tillbaka folket. Folkhopen stod bara tiotal meter från båten då någon ropade: ”Var är han…?” Det fanns nämligen ingen som tillnärmelsevis skulle kunna vara en andebesvärjare med överjordiska krafter. Den kraftiga karlen med den kala hjässan som var inramad av en vildvuxen svart hårkrans och var klädd i ett gråbrunt slitet vadmalskläde gav ett närmast komiskt intryck och kunde omöjligen vara en person med ett sådant uppdrag. Och de två följeslagarna såg inte så värst mycket ut för världen de heller.

Två helt vanliga hjälpredor som gör som deras herre befaller utan att blinka. Säkert var de livegna och hade i stort sett inte mycket mer inflytande en löskefolk i största allmänhet. När de tre passagerarna hade lastat ur sina packlårar gjorde hirdfolket ett nytt utfall mot folkhopen och skrek att de omedelbart skulle lämna redden för att ge plats åt gästerna. Ett besviket mummel hördes då åskådarna sakta drog sig iväg. Några, nyfikna ynglingar drog sig diskret ner mot stranden en bit därifrån för att få en glimt av vad de

där konstiga figurerna skulle ta sig för. De blev säkert besvikna för de tre männen betedde sig som vilka resenärer som helst som ofta brukade komma med lastbåtarna. När folkhopen äntligen hade skingrat sig gick stormannen fram till Medard och hälsade honom välkommen. Hans bekymmersamma min röjde besvikelse över munkens slätstrukna ankomst. Han hade hoppats på att ”hans apostel” skulle komma i en ståtlig mässkrud och rökelsekar för att ge honom själv, stormannen Ragnar Ulfson, ära och berömmelse för hans kontakter med den nya tidens religionsutövare och hans framsynta initiativ att bereda vägen för den nya himmelska tron för folket i hans domäner. Sådant skulle inge beundran hos gemene man, men att komma som en simpel lekare i denna mediokra utstyrsel kunde få motsatt effekt. Om det ville sig riktigt illa skulle munken och hans lekbröder dra ett löjets skimmer över den nya himmelska tron och då skulle hans egen position allvarligt ifrågasättas. Men vänta ni bara, med tiden kommer det minsann visa sig vilken

som hade makten i dessa trakter för snart skulle ytterväggarna till kyrkan resa sig och om allt går som han tänkt sig skulle om två år det pampiga templet med sitt imponerande torn resa sig och bilda en välkänd siluett för folket i bygden och dessutom bli ett vida känt landmärke för sjöfarare på deras handelsfärder mellan havet och Stora sjön. Då om någonsin skulle hans inflytande i den här bygden befästas. Den enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet för hans storslagna planer var Ingvar Vittfarne där borta i Tälje, men den svinpälsen hade så vitt ryktena var sanna ännu inte kommit tillbaka från sin resa i österled. Hoppas att den tjurskallen blir kvar där borta. Det skulle vara bäst för alla i dessa bygder att slippa den halsstarrige hednahövdingen som till varje pris vill hålla fast vid de gamla asarna.

Kort efter att packningen lastats av hördes knarr och gnissel och strax dök det upp två oxar från bäckravinen i söder. Oxarna som drog på en otymplig träkärra med massiva ekhjul leddas av en kraftigt byggd och något kutryggig man med

struthätta, och kjortel av läder. På det bakre ekipaget satt en yngre man som av det slitna, illa åtgångna kläderna att döma förmodligen var en träl som tillhörde oxdrivarens husfolk. När oxdrivaren fick se att Ragnar och hans söner fortfarande var kvar vid redden började han mana på oxarna med tillrop och slag. ”Hyy, hyy, oiiii, hyy, hyy oiiii, skrek han, samtidigt som han slog med käppen på ledaroxens länd. Trots det fortsatte oxarna sin sävliga gång utan att öka takten det minsta. De var förmodligen vana vid oxdrivarens rituella spektakel för att vara sin härskare tillfreds så fort han kom inom synhåll. När de kom fram till redden sa Ragnar Ulfson åt oxdrivaren att lasta på packlårarna och forsla dessa till storhuset. Där skulle han ta kontakt med fru Ylva som visste besked om var packlårarna skulle ställas. ”Vi kommer strax hem. Vi skall bara ta en titt på var kyrkan skall byggas”, sa Ragnar Ulfson. Oxdrivaren bugade sig djupt för sin herre varefter han röt till trälen att sätta igång med att lasta packlårarna.

Sedan bad Ragnar Ulfson munken att bestiga en

häst som sönerna hade tagit med sig som gåva till ‘deras apostel’. Det var en raggig låg bondruss med stor hängig buk som var van att färdas i väglöst land, inte mycket större än hans åsna som fick stanna kvar i Sigtuna. Munken gick upp på en av kärrorna och bad Dare leda fram hästen så att han kunde sätta sig på den med benen på samma sida. Då red Ragnar Ulfson fram och sa att han skulle sätta sig gränsle för terrängen var besvärlig den första biten. Munken gjorde som han sa och sedan bar det av uppför slänten intill Marmaberget. Medard ropade åt sina lekbröder att följa med oxdrivaren och hjälpa till med avlastningen. Han ville vara ensam med Ragnar Ulfson för att de skulle kunna prata ostört hur arbetet med kyrkan och den blivande församlingen skulle läggas upp. När de hade ridit upp för slänten öppnade sig ett hagmarksområde som avslutades med små åkertegar som omgavs av en spridd bebyggelse med enkla timrader bostadshus med jordtak och i bortre delen av området fanns ett gytter av handelsbodar för försäljning av

färsk och torkad fisk och där det förmodligen även försiggick annat varuutbyte. De timrade småhusen över bäcken som rann vid sidan om, tydde på en betydande kvarnverksamhet vars mjöl säkerligen ingick som en av de viktigaste utbytesprodukterna. De såg på håll att byteshandeln hade kommit igång för det var liv och rörelse och överallt fanns det folk som kånkade omkring med videkorgar med torkad fisk, rovor och annat som hörde till livets nödtorft. Den bekanta stanken av ruttnande avfall blev alltmer besvärande ju närmare de kom. ”Där borta är jorden vigd för den blivande kyrkan”, sa Ragnar Ulfson och pekade på ett upphöjt område där fyra kraftiga stolpar hade slagits ner i jorden i en rektangel på ungefär femtio gånger sjuttio meter. Bredvid platsen låg en stor välta med bastanta ekstockar och ytterligare en bit bort ett lager krokved för tillverkning av knektar, krysstag och annat förstärkningsvirke som skulle kunna behövas för ett sådant stort bygge.

”Hörde jag rätt då du sa att platsen redan är vigd för ett kyrkobygge”, frågade Medard förvånat.” ”Jo då, det kan jag sätta min heder på att den är”, sa Ragnar Ulfson. ”Vem har i så fall gjort detta?” ”Det har biskop Osmund gjort. Han var på besök hos mig för fyra år sedan och lovade att återkomma så fort han avslutat sin missionsresa i norr. Men då han inte har hört av sig på så lång tid måste någonting ha hänt som fått honom att ändra sina planer”.

Medard hade hört talas om den vagabonderande gudsmannen, men aldrig träffat honom.

Han hade också hört ryktas om att han påstod sig vara vigd till biskop av påven, men den gängse uppfattningen bland munkar och prästmän var att han hade gått fram med osanning för att han på ett otillbörligt sätt ville skaffa sig den auktoritet som behövdes för att lägga kraft bakom sina minst sagt spektakelaktiga missionsresor som ingen, troligen inte ens han själv, hade kontroll

över. Medard stod nu inför ett dilemma; skulle han godta Ragnar Ulfsons försäkran att platsen enligt den kyrkliga ordningen var vigd för ett kyrkobygge av en behörig kyrkoman, eller skulle han för säkerhets skull låta Adalvard viga platsen ännu en gång för att vara dubbelt försäkrad om kyrkobyggets auktorisation. När de kom upp på den låga kullen insåg han att valet av plats inte kunde vara bättre. Framför dem bredde sig ett vidunderligt panorama ut sig. I öster låg öarna tätt och långt där borta vid synranden anade Medard havets oändliga vatten som sträckte sig bort till fjärran länder. Vid inloppet till stora sjön seglade byrdingar och storbåtar i bägge riktningar på sina handelsfärder ut i det vida havet och in i Stora sjön med sina otaliga handelsplatser. I väster skimrade vikar, sund och fjärdar som silver från Bysans. Betagen av den vackra utsikten och situationens allvar stannade Medard upp, steg av hästen och band fast den i en lågvuxen rönn strax intill. Sedan gick han och satte sig på en upphöjd stenhäll som fanns mitt inne i det av stol-

parna avgränsade området. Strax gjorde Ragnar Ulfson sammaledes och där satt de två männen med något gåtfullt och drömskt i blickarna och beskådade den storslagna utsikten utan att säga någonting till varandra på en lång stund. ”Nå?”, sa Ragnar Ulfson efter ett tag. ”Vad tycker aposteln om valet av plats?”

Medard ryckte till då han hörde att han blev tilltalad apostel. Tidigare hade han aldrig blivit tilltalad på det sättet. Det lät högkyrkligt och ovant för den folklige munken, men då han tänkte efter var det ju en alldeles rätt beteckning för vad han gjorde var ju precis samma sak som Paulus gjort för nästan tusen år sedan. ”Det är en bra plats du har valt ut. Här skall kyrkan stå färdig om två år.” Munken reste sig och gick runt området för att mera exakt bilda sig en uppfattning var någonstans själva kyrkan skulle placeras in. Först då upptäckte han att stenhällen de hade suttit på var kanten på en regelbunden stensatt platå. I mitten fanns en stor askhög med tydliga spår av benrester, delvis övervuxen

med tät mossa som brukar växa där man bränt slaktavfall och sopor. Vid sidan om låg en svart eldgaffel med rostig överdel. Han tog eldgaffeln och började rota i askhögen fullt med benrester.

Efter ett tag stötte han emot ett större ben som han först trodde var ett ben från en oxe. Det som kom fram var dock inte ett ben från en oxe utan ett ben som mera liknade en överdimensionerad vandringskäpp med en kraftig ledkula och fragment av ett säte av något slag. En kall kåre for genom kroppen på munken då han anade vad platsen hade använts till. Med eldgaffeln frilade han benet och hukade sig ner för att närmare granska det. Trots att hans anatomiska kunskaper härledde från långt tillbaka i tiden var han nästan helt säker på att det var ett lårben från en människa. ”Vad har försiggått här?”, frågade munken skärrat. Ragnar Ulfson som inte såg något märkvärdigt i benfyndet svarade förvånat på munkens fråga.

”Det är vår gamla offerplats där vi offrade åt våra asar. Och det där benet har alldeles säkert hört till Fagnar, en av Ygils flitigaste trälar som var stark som en oxe. Ja faktiskt, dragstark som en fullvuxen oxe var han för han drog själv oxkärrorna fullastade med mjöl och fisk. En bra träl var det som vi alla saknar.” ”En av Ygils trälar?…, upprepade munken häpet. Och den flitigaste dessutom”. Hur kunde ni vara så obarmhärtiga? Varför valde ni inte ut en ofärdsman som ändå borde få plikta med livet”? ”Och uppväcka asarnas vrede mot oss. Då skulle våra gudar dra all tänkbar ofärd över oss.

Betänk ädle gudstjänare att då visste ingen någonting om Vite Krist ankomst.” Munken började oroligt vandra fram och tillbaka, medan han mumlade något som lät som en besvärjelse. Han fundera om det verkligen var den rätta platsen att bygga en kyrka på. Sedan satta han sig igen på hällen och försökte lugna ner sig.

”Kom storman Ragnar och slå dig ner här så får vi tänka över det här så vi inte gör något överilat”, sa han.

Just när Ragnar Ulfson slagit sig ner bara en meter ifrån honom dök det upp en man som hastade fram i riktning rakt emot dem. Munken såg med en gång att det var Dare. ”Frun vill att ni skall komma till gille, för all mat står nu färdigt. Köttet är färdigstekt, Fläsket är genomkokt och mjödet väntar på att få bli uppslaget i stopen lät husfrun hälsa. Alla väntar otåligt på er båda för att få börja”, sa han med andan i halsen. ”Hälsa fru Ylva att de kan börja gillet utan att vänta på oss. Vi har en del saker vi måste reda ut, aposteln och jag. Vi kommer att vara hemma innan solen står i Yxberget. Hälsa frun det. Nu vill vi vara i fred, så ge dig iväg.” När Dare lommat iväg satt munken kvar tyst med sin tankfulla blick riktad i marken som om de hade fastnat i ett olösligt problem som bara kunde förlösas av någon

gudomlig ingivelse som skulle uppenbara sig bara han hade tillräckligt tålamod. ”Vad är det som tynger dig apostel?”, frågade Ragnar Ulfson till slut. ”Jag funderar om det kan vara rätt att bygga kyrkan på en hednisk offerplats?” ”Jag hade också mina tvivel när biskopen bestämde platsen för kyrkan, men han var obeveklig i sitt beslut. Här skulle kyrkan byggas, någon annan plats kunde inte komma ifråga, sa han.

Det skulle bli ett tecken på att Vite Krist är störst och mäktigast som betvingar alla ondskefulla andeväsen till underkastning, det slutgiltiga beviset att herren har segrat. Precis så sa biskop Osmund.”

När Medard tänkte efter vad Ragnar Ulfson hade sagt fann han att det fanns en trovärdig logik i valet av plats. Stod inte Kristus över alla magiska mysteriekulter som satte griller i huvudena på de arma okunniga, hedningarna kanske?

Skulle inte den himmelska kraften vara stor nog att förinta dessa barbariska sedvänjor som en

dolkstöt rakt in i djävulens hjärta? Och om man betänker hur gemene man ser på en sådan handling så är det ju ett järtecken som skulle ta död på alla ansatser att hålla kvar vid den gamla hednatron. Det skulle bli bekräftelsen på att den nya guden genom denna symbolhandling sopar bort den sista resten av denna avskyvärda avgudadyrkan. Efter dessa överläggningar med sig själv blev munken mer och mer övertygad om att platsen trots allt var den rätta. ”Biskop Osmund har rätt. Vi ändrar inte på hans beslut”, sa munken lättad över att ha fått en högst trovärdig förklaring till att just denna plats hade valts ut. Ja han skulle till och med kunna försvara denna handling med största övertygelse om någon skulle ifrågasätta den.

Ragnar Ulfson hade lämnat sin plats och stod rakt framför munken och betraktade honom med bekymrad min. Han tyckte att ‘hans apostel’ verkade vara allt för vankelmodig i sitt handlande nu när situationen krävde snabba och resoluta åtgärder för att så fort som möjligt befästa den nya

trons överlägsenhet och ge det försprång åt honom själv före någon annan som förr eller senare skulle komma på samma idé. ”Nu återstår bara en sak innan vi går till gille och det är att göra ett besök hos Ygil. Han var väldigt angelägen att få träffa dig så jag lovade att han skulle få bli den första att få denna ynnest.” ”Ygil? Visst var det hans träl som offrades?” ”Ja, det stämmer, aposteln.” ”Är det verkligen nödvändigt att träffa honom i dag?” ”Ett löfte är ett löfte. Han har folkets öra, därför måste vi hålla oss väl med honom.”

Efter att Ragnar Ulfson lett fram hästen till stenhällen lyckades munken på sitt aviga sätt kravla sig upp på hästryggen, varefter Ragnar Ulfson tog ledningen och red mot handelsbyn.

Stanken var outhärdlig när de nådde avskrädeshögarna strax utanför handelsbyn där en stor skock svin bökade. En pojke med bar underkropp som satt på en latrinstång och förrättade sitt be-

hov tittade förvånat på dem med gapande mun och lite längre fram stötte de på den första vuxna människan. Det var en kutryggig gumma som glodde förundrat på dem. Just när de passerade henne så började hon småspringa efter Medard.

Så plötsligt plutade hon ut sin skrumpna, tandlösa mun och utstötte kraxande, men ändå fullt hörbara, obegripligheter: ”Urgert aaaaaouuu, Urgert illgången! Urgert illgången! Vargatider, ofärd.

Aaaaaaouu!” I handen hade hon en kort käpp med ett snidat fabeldjurshuvud av något slag som hon oavbrutet förde runt i cirklar när hon småspringande hasade efter munken. ”Urgert illgången! Vargatider, ofärd. Aaaaaaouu!” ”Vad är det hon vill ha sagt”, undrade Munken. ”Ack, det är Markyna. Trollkonan från Rava Sten. Numera är det ingen som förstår vad hon säger. Hon har tappat sin magiska kraft så ingen bryr sig längre om hennes tokerier. Hon borde ha blivit utsatt i vargskogen för länge sedan, men då man inte med säkerhet kan garantera att all magisk kraft har lämnat henne är det ingen som vå-

gar ta det steget. Trollkonor kan vara besatta av demoner ända tills döden befriar dem och då är risken stor att de hämnas genom att ta förövarens kropp i besittning. Munken rös vid tanken på hur man behandlade olycksaliga människor, som om de vore ålderstigna byrackor, som man bara kunde slänga ut i vildmarken när livskraft och förstånd tvinade bort. Det blir ingen lätt uppgift att få de här människorna på andra tankar, tänkte han.

Längre in på bygatan var det liv och rörelse. Överallt hördes skratt och beskäftiga tillrop. Det var kvinnor som bar på torkad småfisk och brännved i skäppor som såg ut som avlånga potatiskorgar. Kvinnor som bara stod och pratade med varandra. Kvinnor som satt på bänkar längs de timrade husen och spann ullgarn med primitiva små runda sländor. Då och då mötte de män som drog en typ av tvåhjuliga skrindor med brännved, ångande trantunnor, mjölsäckar och andra som kånkade på allsköns bråte som skulle slängas på avskrädeshögen. Från en smedja med dörrarna öppna hördes den rytmiska klang-

en från smideshammare. Men när de båda männen nådde fram till portarna upphörde hammarklangen och strax visade sig en kraftig satt man med ett kolossalt yvigt svart skägg och intensivt stirrande ögon som blängde på de udda männen när de red förbi. Han hade ett glödgat smidesjärn i handen som förmodligen var ett svärdsämne.

Längre in i bakgrunden skymtades två medhjälpare som glodde förundrat med öppna munnar på den mystiska främlingen som red efter Stormannen. Smeden nickade åt stormannen lite avmätt och frågade: ”Är det den där som är Vite Krists andebesvärjare?”

Ragnar Ulfson skakade på huvudet och sa: ”Använd inte det ordet Städe. Han är apostel och ingenting annat. Tids nog får du veta mer om hans sällsamma krafter som kommer att omvända både dig och ditt husfolk.” Smeden log i mjugg, som om han tyckte att den där besynnerlige mannen med hårkransen såg alltför löjeväckande ut för sådana bedrifter.

När de kom längre in i byn var det som att bygatan för ett ögonblick tappade andan där de båda männen drog fram. Allting stannade upp.

Kvinnorna slutade spinna. Dörrar öppnades och ut stack konfunderade nunor med gapande munnar och nyfikna ögon. Trashanksbarn i olika åldrar slutade med sina sysslor och lekar och sprang tysta efter i en allt större skara. Strax närmade sig männen trankokeriet med grytor fulla med sälspäck som småkokade över öppna eldar och spred en frän lukt av tran blandat med rök.

Trankokarna och deras trälar upphörde med sina sysslor när de två omaka ryttarna närmade sig.

De gick fram och ställde sig framför grytorna och stirrade fånigt på munken. När Ragnar Ulfson just passerat dem pekade två av männen på munkens tonsur och skrattade hejdlöst. Medard såg måttligt road ut, men förstod att det inte var rätta tillfället att tillrättavisa de två sluskarna som för övrigt var barfotade och hade löjliga huvudbonader av läder med örnnäbbliknande toppar. Om det var någon som har anledning att skratta så är

det jag och inte de där två narrfigurerna, tänkte munken i sitt stilla sinne. Strax efter närmade de sig en byggnad på höger sida. Det var ett gavelhus med ett tornliknande magasinsloft på övervåningen som avslutades med ett spetsigt vasstak som reste sig högt över de omkringliggande låga timmerhusen. Några män var i färd med att lasta in sädesskäppor till magasinet med hjälp av vindspelet på övervåningen. När mannen där uppe som vevade vindspelet fick se ryttarna blev han så paralyserad av nyfikenhet att han glömde bort att han hade en skäppa i vindlinan. I sin häpenhet över främlingen med den månblanka hjässan och den svartlockiga hårkransen släppte han taget om veven till vindan som plötsligt började snurra baklänges med våldsam kraft. Skäppan dunsade ner bara några meter från Medard, men som tur var höll den för trycket, men där uppe vid vindspelsöppningen hördes svavelosande eder som förmodligen härledde från den smärta som mannen ådrog sig när han försökte stoppa spelets vildsinta baklängesfärd. Vid det ögonblicket

förstod Medard till fullo att det var han som var hela orsaken till all den uppståndelsen deras ankomst hade medfört. Av detta kunde han också dra slutsatsen att någon munk aldrig någonsin hade satt sin fot i denna gudsförgätna plats. Den lilla ungskocken som hade dragit efter dem hela vägen hade utökats med några vuxna som inte kunde bärga sin nyfikenhet och strax började allt fler av byfolket strömma till från alla håll och kanter. Då hade också Markyna hunnit ikapp. Från längst bak i folkhopen hörde man hennes gälla kraxande. Hon banade sig iväg genom folkhopen i riktning mot Medard som just hade stigit av hästen och stod förbryllad några hästlängder från Ragnar Ulfson och betraktade spektaklet. ”Grydagrock fra hel gillra illsot i tre vargars buk, aaaoooouuuuu, Urgert illgången, Urgert illgången. Ack o ve. Vargatider och sinta kritter, aaaoooouuuuuuuu” Alla dessa tokerier kraxade hon ur sig samtidigt som hon haltande gick runt munken och viftade med käppen i yviga cirkelrörelser.

Nu kunde Ragnar Ulfson inte bärga sin ilska

längre. Han hade blivit irriterad av trollkonan redan när de mötte henne i början på bygatan.

Mörka tankar om att göra slut på hennes pina tornade upp i Ragnar Ulfsons hjärna. Markyna kunde bli ett ständigt irritationsmoment som i värsta fall skulle kunna ge tvivlarna vatten på sin kvarn och äventyra hans storslagna plan. Det fick under inga omständigheter ske. I sitt mörka sinne överlade han med sig själv om inte det bästa vore att Markyna skulle tagas av daga så fort som tillfälle gavs och han trodde sig också veta vem som skulle utföra detta barmhärtighetsmord. En av hans egna fribryter, Dodrik, som hade ett horn i sidan mot trollkonan av en alldeles speciell orsak.

Hon hade för sex år sedan uttalat en spådom att Dodriks yngsta dotter kulle bli ormbiten och döden dö, som hon uttryckte sig. Så skedde nu inte, men olyckan kom ändå till slut, fast inte som Markyna hade spått. För bara några månader sedan drunknade Dodriks dotter i Kroktjärn när hon tvättade kläder. Ormbettet hade bara omvandlats till en annan olycka.

När nu Ragnar Ulfson hörde att hon spådde vargatider och sinta kritter, vilket munkens ankomst underförstått skulle vara ett järtecken på, blev han utom sig av raseri. Det var sista droppen som fick bägaren att rinna över. Nu skulle trollkonan tagas av daga bestämde han sig för.

Dodrik skulle med glädje åta sig uppdraget. Ragnar Ulfson drog sitt svärd och jagade iväg kvinnan mitt framför ögonen på de den häpna folkhopen. Hon gav upp ett gällt kvidande när hon i panik hasade sig bort i en sidogränd hitom trankokeriet. Mitt i allt tumultet öppnades dörren till gästningshuset som låg intill magasinstornet och ut stegade en ståtlig karl med en imponerande buk vars fulländade form, (som råseglet på en byrding i hård vind) gav en nimbus av välfärd, makt och obegränsad tillgång på mjöd. Medard förstod med en gång att det måste vara Ygil. Det var onekligen en stilig karl vars hela uppenbarelse utstrålade en självklar framåtanda och okuvlig handlingskraft. Hans bildsköna ansikte med sitt lockiga svarta hår som föll ner över pannan hade

bara en defekt; det ena ögat lyste vitt som pärlemor och saknade pupill. Orsaken till detta var det ingen som med säkerhet visste då han själv aldrig ville berätta om historien bakom. Det troliga var dock att defekten orsakats av ett svärdshugg eftersom ett fult ärr korsade ögat. En händelse som förmodligen härledde från någon av hans färder i österled i sin ungdom. Hur som helst var hans ärrade enögdhet ett lyte som snarare stärkte än försvagade hans ställning inom handelsbyn.

‘Var inte den största av alla krigare också enögd’ viskades det i lönndom och alla visste vem man tänkte på fast ingen vågade uttala namnet.

Ygil hälsade Ragnar Ulfson och munken Medard välkomna och visade in dem i den stora gästningssalen. Han visade fram dem till hedersbordet med fyra grovt snidade stolpstolar som var placerat i direkt anslutning till de öppna mjödkaren som fanns i den bortre kortväggen av salen, alldeles intill öppningen till matförrådet. Ygil bad dem slå sig ner vid mjödstopen som redan fanns framställda framför stolarna. Munken blev erbju-

den att sitta på gaveländan i en stol som såg ut som en hövdingastol för den var mer utsirad och hade ett ryggstöd som var drygt en meter högre än de andra. Ragnar Ulfson satte sig vid långsidan mitt emot Ygil som hade sin givna plats inom räckhåll från mjödkaren för att ständigt vara beredd att fylla på stopen. Sedan skopade Ygil upp mjöd i stopen från ett av karen med en stor skopa. ”Ära vare Vite Krist i höjden”, sa Ygil och höjde glaset, stolt över att han visste hur man beter sig i den nya trons sällskap. ”Ära vare Vite Krist i höjden, upprepade Ragnar Ulfson, som förundrades över Ygils rådighet att finna de rätta orden. ”Gloria excelsis Deo”, sa munken och gjorde korstecken. Han ville inte göra sina nyvunna vänner förlägna över deras brist på kyrklig bildning, därför sa han det på latin. ”Vi har stora förväntningar på er, pater och den nya Guden som tycks vara förmer än dom andra”, fortsatte Ygil som om den kristna Guden

bara var ytterligare en nykomling till de gamla hävdvunna asarna i Asgård. ”Ofärd och uruselt fiske har drabbat oss de senaste åren. Det började för tre år sedan med en förskräckligt kall vår och en sommar som aldrig ville komma. Isen låg metertjock på Stora Sjön och i skärgården låg packisen och tryckte på ända till midsommar. Och när isarna äntligen försvann satte stormarna in som om höstovädret hade kommit i förtid. Två fiskebåtar förliste och många förlorade sina redskap den sommaren som av de äldre ansågs vara den värsta i mannaminne. Men det verkade som om Gudarna hade långsint agg mot oss, för sommaren som följde, den som var i fjol, var inte mycket bättre. Visserligen kom våren tidigt, men i stället följde en värmebölja som varade ända till långt in på hösten och gjorde fisken loj och trög. När det är så där gölavarmt i vattnet gömmer sig alla fiskar, stora som små, i djuphålor långt ute i havet som ingen riktigt vet var de finns. När vi äntligen trodde att värmen skulle ge sig av, slog Asa-Tor till med

hiskliga åskväder med åtföljande stormar som kom så plötsligt att flera båtar försvann i djupet med manskap och allt. Vi förstod att gudarna av någon oförklarlig anledning var mäkta förgrymmade på oss, men ingen kunde räkna ut vad det var som hade förtörnat dem. Vi gjorde allt för att ta reda på vad det var som fattades så att vi kunde blidka dem. Vi anlitade bygdens mest erfarna synska kvinnor och flera andebesvärjare för att lista ut vad vi hade gjort som var så orättfärdigt, men ingen kunde ge något trovärdigt svar för alla sa de olika saker. Till slut såg vi ingen annat råd än att ställa till en kostbar offerfest där ingenting skulle göras ogjort för att tillfredsställa dem där borta i Asgård. Vi offrade allt som går att offra i en hel vecka. Vilda djur som älgar, hjortar, harar och tama djur, storboskap som småboskap, välgödda galtar, oxar, spädkalvar, hästar, föl, ja till och med höns. Och för att ingenting skulle lämnas åt slumpen offrade vi tre av våra mest arbetsvilliga trälar som avslutning på offerfesten.” Just i det ögonblicket skrek Medard till, som om han hade blivit

anfäktad av den mest fasansfulla mardröm: ”Kyrie eleison, ty de äro förblindade av underjordens makter”, ylade han. Ygil kom av sig och stirrade häpet på munken. Munken började då gunga fram och tillbaka, medan han mumlade en entonig ramsa på latin och sa sedan på sin brutna svenska: ”Fortsätt din hemska berättelse, jag lovar att inte avbryta dig i fortsättningen vad du än berättar. Det är bara det att jag inte är van att höra vad som försiggår i det pagana mörkret. Vad hände efter den stora offerfesten?” Ygil som bara kunde ana vad munken menade med det ‘pagana mörkret’ fortsatte trevande sin beskrivning över den ofärd som hade drabbat dem. Men dessförinnan skopade han upp en ny omgång mjöd för att lugna ner sig själv och munken, och fortsatte: ”Ingenting hände pater, alla våra ansträngningar var förgäves. De sista resterna av torkad fisk är på väg att ta slut och fiskelyckan har inte kommit tillbaka. Till råga på eländet har även kornskörden slagit fel på grund av missväxt.

Många har gett upp hoppet om att gudarnas onåd skall upphöra, andra förbannar dem då de tycker att de drabbats orättvist av deras obefogade bestraffningar. Så har livet här i byn bit för bit brutits ned i håglöshet och förtvivlan. Det har gått så långt att flera har gett upp sitt fiskevärv för att frivilligt bli husträlar åt besuttna storbönder längre söderut”. Under tiden som Ygil berättade om allt elände som drabbat byn började det komma människor in i gästningshuset. Först några män från Ragnar Ulfsons hird som gick fram och satte sig vid bordet intill, sedan vågade även vanliga bybor komma in. Några av dem kände Medard igen från deras ritt genom bygatan, som till exempel de där två flinande trankokarna. De stod vid långväggen inte långt från hedersbordet och torkade ideligen sina av tranos irriterade näsor när de glodde oavbrutet på munken. Efter ett tag blev det trängsel i dörröppningen när alla nyfikna människor trängde sig in för att få en glimt av munken. Allt gick ändå tyst till väga. Likt skuggfigurer med vilsna, nyfikna ögon trädde de in i hu-

set, somliga med bistert ihopknipna munnar, andra med fånigt öppna munnar som om de skulle få se en föreställning av gycklare. Ansikten tärda av år av vedermödor och besvikelser, de flesta misstrogna, men det fanns också några där man kunde ana spår av förtröstan i deras sinnen. Tysta smög de fram för att höra vad som sades och få en glimt av munken. När Ygil såg att det började bli trångt där bak ställde han sig upp på stolen och ropade: ”Kom närmare så att fler kan komma in. Det finns mer plats om ni tränger ihop er. Säg åt dem där ute att de kommer in i huset.”

Salen fylldes på med en jämn ström av människor. De som kom sist var fattiga backstusittare och allsköns löskefolk. Barfotade trashankar med ängsligt flackade ögon. Det var folk som aldrig tidigare vågat sätta sin fot i gästningshuset som var avsett för stormän, hantverkare, besuttna bönder och handelsfolk. När gästsalen var proppfull med folk så att ingen kunde komma in mer, ställde sig Ygil åter upp på sin stol. Mumlet i sa-

len slutade som på ett givet tecken. Det var så tyst att det enda som hördes var flugornas envetna surr vid de små vindögonen som vätte mot bygatan. ”Hör upp gott folk”, började Ygil högtravande. ”Vi har under flera års tid hemsökts av de mest orättfärdiga umbäranden som kan drabba några människor. I början trodde många av oss att det var av övergående natur. Ett utslag av asarnas nyckfulla sinne för att vi inte skall glömma deras oinskränkta överhet och gripas av övermod och likgiltighet för vad de kräver av oss. Det har de påmint oss, tid efter annan, i långliga tider, men alltid har de ställt allt till rätta så att alla här i trakten kan återgå till det goda liv vi är vana vid. Men så är det inte den här gången trots att vi gjort allt som står i vår makt att beveka dem där borta.

Jag ser ingen annan förklaring till det, än att gudarna har övergivit oss för gott. Till och med Njord som vi alla förlitat oss på och som tidigare år gav oss fisk i överflöd har lämnat oss i sticket.

Ja inte bara det, han har låtit sin vrede gå ut över

oss genom ömsom kyla, ömsom gölavärme och däremellan vildsinta stormar som gjort fisket till det sämsta i mannaminne. Men nu ärbara män och kvinnor kan vi se ljuset i horisonten för det har kommit en ny as hit till oss i Segeholm. En mäktig rese som går sina egna vägar och inte vill ha med våra hävdvunna asar att göra. Och i dag har det äntligen kommit en andeskådare som har både den magiska kraften och myndighet att beveka denna storslagna gud som nu gör sitt segertåg över världen och är mäktig nog att hjälpa ett bortglömt och tappert folk som har kommit i onåd hos de gamla gudarna som har övergivit oss av orsaker som vi inte känner till. ”Den guden ha-ha-ha-har inget här att göra!”, hördes en barsk röst skrika från ingången. Det var mästersmeden Städe. Hans svarta ögon lyste vildsint av förtrytelse över Ygils tal och det mäktiga skägget böljade som dyningarna efter en storm när han i sin vrede vaggade som en klockpendel med hela kroppen. Men talet blev allt svårare att uppfatta för han började stamma ännu

mer. Det var en egenhet som alltid drabbade Städe när han blev upprörd, och upprörd blev han ofta. Men ändå kunde han inte låta bli att prata vid sammankomster då stormän samlade ihop folket för att komma med sina påbud som nästan alltid misshagade honom. ”N-n-nu-nu-nu-nu har jag hört ti-ti-ti-ti-tillllräckligt av ditt i-i-i-i-illasinnade tal, Ygil Storbuk. Fö-föfö-förstår du inte vilken farlig väg du är inne p-pp-på då du vill att vi skall överge våra hä-hä-hähävdvunna asar som v-v-v-vi och våra fö-fö-föförfäder har d-d-dyrkat så länge ä-ä-ä-ärbara män och kvinnor fu-fu-funnits i de-de- de denna, la-la-la-l-l-lllll”. Till slut blev stamningen så intensiv att alla ord hackades sönder för att slutligen sugas upp i förtvivlade kväljningar. Städe lyckades ändå skrika ut ett förtvivlat ”Aaaaaaaaa” och avsluta sitt tal med att upprepa: ”Den gu-gu-guden ha-ha-ha-har inget här att göra!”, innan han i vredesmod gick ut och slog igen dörren med ett brak. Trots Städes stammande tal förstod folket fuller väl hans enkla budskap, nämligen det att

gudar som man dyrkat i alla tider överger man inte så där lättvindigt från dag till annan. När Städe hade slagit igen dörren uppstod därför en häftig ordväxling bland folket. Det argumenterades för och emot och på sina håll var det nära att de hätska ordväxlingarna skulle övergå i nävakamp.

Några skrek att det skulle kallas till ting för att behandla denna livsviktiga fråga. Andra slog ut med händerna och jämrade sig i något som lät som klagokväden över den förbannelse som vilade över bygden. Vid kortväggen stod de bägge trankokarna ivrigt gestikulerande och babblade oavbrutet i mun på varandra. Andra skrek: ”låt den nya asen komma, låt den nya asen komma. Vad har vi att förlora, det kan ju ändå inte bli värre än hur vi har det nu”. Ragnar Ulfson insåg nu att situationen började bli farlig. Vad som helst kunde hända om inte någon försökte sätta stopp för det tumult som var på väg att urarta till rena upploppet. Därför ställde han sig upp, drog svärdet och slog med det tre gånger i det tjocka ekbordet. Det blev tyst. Det hade nu också blivit mörkare i salen

vilket dock inte berodde på att det började skymma för fortfarande stod solen högt på himmelen.

Nej det berodde på att alla vindögon som vätte mot bygatan var så gott som igenproppade av nyfikna nunor från folk som inte hade fått plats i huset. I en av öppningarna syntes Städes bistra blick. Han hade först gått hem i vredesmod skrikit ut sina förbannelser över de där tjockskallarna som hade haft det dåliga omdömet att trotsa gudarna. Men när han väl kom hem kunde han inte bärga sin nyfikenhet utan var tvungen att gå tillbaka till gästningshuset för att se hur det hela skulle sluta. I det bortersta vindögat kunde man även skymta Markyna. Hon hade vågat sig tillbaks och blickade nu in med stora förskrämda ögon. Hennes stripiga hårtovor spretade åt alla håll och de mörka ringarna runt ögonen förstärkte vansinnet i hennes olycksbådande ansikte. När Ragnar Ulfson hov upp sin stämma var det som om hela salen suckade av förväntan och andlös spänning.

”Ärbara män och kvinnor, lyssna nu noga vad jag har att förtälja. I tre hela år har vi krusat tiggt och vädjat. Vi har offrat allt som går att offra; galtar, oxar, och våra bästa trälar. Våra mest förfarna schamaner har genom sina magiska besvärjelser försökt utröna vari våra missgrepp har bestått och hur vi skall bli försonade. Och alltid har vi följt deras tillrådan för att blidka dem där borta i Asgård. Men vad har vi fått i gengäld? Etter värre gott folk. Förra året gick Njord och han med hammaren i lag och anställde in gruvlig storm som tog fyra av våra trägnaste fiskebönder i ett enda nafs. Vad vill de att vi skall göra egentligen?

Offra fler präktiga män och hästar. Är det de dom vill? Vill någon av er bli offrad kanske. Finns det några frivilliga här bland er, så var så god och stig fram.” Ett förfärat mummel spred sig bland folket. ”Jag förstod väl det. De flesta av er har fått nog och det har jag också. Så här kan inget folk ha det med hedern i behåll. Och varför skall vi framhärda i umbärande bara för att vara våra

trilskna gudar till lags när det finns en ny mäktig gud som kan hjälpa oss. Se bara vad som händer i de södra bygderna. Överallt bygger folket tempel för Vite Krist och ännu längre söderut har man övergett de gamla gudarna helt och hållet.

Ja överallt gör Vite Krist sitt segertåg och vad jag har hört ryktas, är det ingen som klagar över hans beskydd. Tvärtom har de som tillber denne mäktige härskare bara gott att förtälja om honom.

Därför vädjar jag till er, ärbara män och kvinnor, att noga begrunda vad som denne apostel har att erbjuda.” Han pekade på Medard som hela tiden hade suttit tyst och lyssnat. Medard ställde sig upp, slog ut bägge händerna i en ödmjuk gest och gjorde därefter korstecken. Och så kom palavret igång igen med samma intensitet och upprörda ordväxlingar som förra gången. Städe som hade stuckit in hela överkroppen genom vindögat skrek och gormade som en besatt, fast allt var en enda osammanhängande ordkaskad som eroderade sönder i kväljande stamningar. Men alla visste ju vad Städe hade för uppfattning i frågan

så det spelade ingen roll. Trankokarna skrattade och hånade munken med glåpord. En fjäsastrunt som den där, passar bättre i vitterskogen och skall minsann inte komma här och inbilla folk att det finns vita gudar som dessutom var så högfärdiga att de inte kunde slå sig i lag med dom andra i Asgård. ”Ja, just det” var den någon annan som fyllde i. ”Varför skall det vara så omöjligt att samarbeta med våra fäders gudar? Kan någon förklara det?” trankokarna tittade på varandra och höll med. ”Ja varför inte? Förklara det!”, upprepade den ena av dem som en megafon. Då ställde sig Ragnar Ulfson upp och gick fram till de babblande trankokarna. Han behövde bara spänna sin hotfulla blick på dem så blev de med en gång tysta och förlägna. Men trots det, minskade inte den hotfulla stämningen utan alla fortsatte att skrika i munnen på varandra. Den här gången var det dock Ygil som räddade situationen. Han ställde sig åter upp på sin stol och ropade: ”Hör upp, gott folk! Varför är ni så anfäktade av agg och illvilja över en gud som ingen av er

har någon vetskap om. Ni kan väl åtminstone vänta och höra vad fader Medard har att förtälja om den nye guden innan ni förkastar honom. Han kommer i fortsättningen ofta hit på besök för att berätta om alla sällsamma stordåd som Vite Krist har gjort. Men nu go vänner vill jag bjuda alla på mjöd för att ni skall bli goa till sinnet och glädjas över att denne apostel från långväga bygder har besökt oss för att göra livet lättare här. Strax kom två ynglingar ut från matboden med ett utskänkningsbord fullt av trästop. Ygil som nu hade tagit på sig krögarmössan av svinaläder kantat med ekorrskinn samt läderförklät bjöd folket att komma fram och låta sig väl smaka av mjödet som var av extra styrka avsett för stormän och höga potentater. Med sin stora skopa öste han mjöd i stopen så skummet vällde över och manade folket att gå runt som i en ring så att alla skulle få smaka. De vildsinta ordduellerna övergick nu i ett förnöjsamt sorl när folket sakta makade sig förbi utskänkningsbänken för att få dricka av Ygils välbryggda mjöd som ansågs vara det bästa i denna

landsända. När Medard och Ragnar Ulfson såg att de som hade fått dricka ett stop mjöd fortsatte mot kön för att få en ny omgång mjöd bestämde de sig för att lämna tillställningen. Ingen märkte heller när de oförmärkt smet ut genom en mindre sidodörr som fanns på gaveln.

Solen stod ännu en bra bit över skogsranden på andra sidan fjärden och sydvinden kändes fortfarande ljum när de båda omaka männen red i sakta skritt från handelsplatsen. Munken Medard kände sig mycket behaglig till mods där han tankfull red vid sidan av sin beskyddare. Det starka mjödet hade säkert gjort sitt till för det sköna stämningsläget som försatte honom i ett slags diffust euforiskt drömtillstånd. Denna fantastiska dag var förvisso inte till ända men resten av den skulle inte ha någon betydelse, så ofattbart väl som allt hade fallit på plats hittills. Det var som om Johannes döparen redan varit där och berett marken för hans kommande missionsvärv. Och naturligtvis var allt detta inte någon slags ödets skickelse. Nej det var den allsmäktige Gudens

verk. Beviset för att Herren äntligen hade förlåtit honom för hans tidigare syndiga eskapader.

Hans trägna uppriktiga botgöring vars oerhörda kval han fått genomlida hade, utan tvivel, hörsammats, och det hade han till stor del Adalvard att tacka för. ‘Ära vare Gud i höjden, hjälp mig att i fortsättningen vandra på de smala stigarna’, bad han för sig själv och gjorde korstecken.

När de anlände till storstugan hade gillet pågått från det att solen vandrat från Blädakrok till strax bakom Yxberget och stämningen började bli lite avslagen på grund av den långa väntan. Men då Ragnar Ulfson och Medard trädde in i storstugan mottogs de som segrarna i en ärofull batalj.

Männen höjde stopen och vrålade: ”Skål för Ragnar, den klokaste av alla stormän…, skål för den store Vite Krist…, skål för schamanen som kommer att vädja till den store guden att jaga bort de svekfulla asarna från dessa trakter och förpassar dem till Ginnungagap där de hör hemma…, skål för Vite Krists ärofulla seger över de usla asarna inbegripet dunderguden och hans drängar som

svikit oss i nödens stund…, skål för alla andra andebesvärjare som följer hans väg”.

Medan

munken och Ragnar Ulfson banade sig väg till herresätet bars det in nya rykande kar med dallrande fläsk och stekekött i stora mängder. Fru Ylva tog emot dem stående och bad Medard slå sig ner på vänster sida om Ragnar Ulfson. Själv satte hon sig på höger sida i en bastant stol som var lika storslaget och vackert utsirat som hövdingasätet. Lite längre ner vid ett sidobord stod Dare och Togil och viftade som besatta. ”Allt är uppackat och klart fader, men vi har blivit hänvisade till svinhuset tillsammans med svindrängarna”, ropade Togil bittert. ”Där vill varken Dare eller jag sova. Vår plats är hos dig mästare och ingen annan stans. Dessutom luktar det som om djävulen hade förrättat sitt behov där…” Längre än så kom inte Togil förrän en kraftig yngling tryckte ner honom i bänken, tog sedan ett kraftigt tag i nackhåret och hällde mjöd över hela ansiktet. Togil spottade och hostade när han fick mjödet i vrångstrupen, medan hans bordsgrannar

skrattade och dunkade nävarna i bordet åt det vansinnigt roliga skämtet.

Så förflöt kvällen i rusets tecken. Men alla tokiga upptåg som spelades upp för Medard bekom honom inte så mycket. Han var så försjunken i tankar om sitt kommande missionsvärv att allt som hände runtomkring honom förträngdes likt overkliga drömsekvenser. Han kunde inte släppa tankarna på dagens märkliga händelser i handelsbyn som han tolkade som Herrens gudomliga ingripande för att underlätta hans apostoliska uppgift bland dessa hedningar med sina barbariska sedvänjor. Nu gällde det bara att förvalta detta nästan ofattbara sakernas tillstånd som Herren hade tillrättalagt åt honom för att omvända detta fåvitska folk till den rätta läran. Allt skulle hänga på honom. Nu skulle hans förslagenhet och fantasifulla berättarådra verkligen sättas på prov.

Han hade redan en tidegärd utstakad i stora drag. Innehållet i hans predikningar var ju given.

De skulle såklart inbegripa hela den symbolvärld som kretsade kring Jesus, hans lärjungar och fis-

ket i Gennesarets sjö. I den miljön skulle människorna här kunna känna igen sig. De skulle kunna identifiera sig med lärjungarna Petrus, Andreas, Jakob och Johannes som var vanliga enkla fiskare. Och där fanns en rik källa av under och andra märkliga berättelser som skulle slå an på deras egen situation. Allt som hade förtalts honom tidigare under dagen var ju så finurligt tillrättalagt för hans kommande omvändelsekampanj att alla tankar om tillfälligheternas nyck föll på sin egen orimlighet. Därför prisade Medard sin Herren för hans gudomliga visdom som låg långt utanför all mänsklig fattningsförmågan. ”Gud, min Gud, jag tackar Dig för att jag har blivit utsedd i detta heliga värv trots mitt tidigare syndiga liv”, avslutade han sin långa improviserade bön som han höll i sitt inre. När han fram emot midnatt drog sig tillbaka för att lägga sig var hela tidegärden med dess predikotexter klar i alla dess detaljer. Allt hade han lagrat i huvudet. Ordvändningar, liknelser, i vilken ordning och hur han skulle sätta in berättelserna i ett sammanhang så att männi-

skorna skulle känna igen sig i deras egen vardagssituation. Det sista han gjorde var att leta rätt på schatullet med gåspennan, bläcket och tranlampan. Från ett bloss vid en av stolparna tände han lampan och började det dryga arbetet att i sitt missale skriva ner samtliga predikotexter som han memorerat in i minnet. Allt skrevs förstås på latin för något annat skrivspråk kunde han inte.

Efter två timmar var han klar. Han var då fullständigt utmattad. Genom öppningen i väggen såg han att det hade börjat dagas. Han släckte lampan och lade omsorgsfullt tillbaks den och skrivdonen i schatullet innan han drog vadmalstäcket över sig och slumrade in till ljudet av snarkningarna från bakrusiga karlbylten och dästa hundar.