Snökupan

roman

KUPAN

SNÖ

ANNIKA BENGTSSON

Snรถkupan

Snรถkupan Annika Bengtsson

Grim fรถrlag

Š Annika Bengtsson, 2011 Grim fÜrlag, Mellbystrand www.grimforlag.se e-post: info@grimforlag.se Tryckt i Danmark ISBN: 978-91-979456-0-8

Ett Det skrek i bromsarna. Bilen krängde, dörren på passagerarsidan gick upp med ett ryck. Hon kastade sig ut, mötte asfalten med både knän och händer. Den brännande smärtan fick henne att dra djupt efter andan. Bilen for vidare, dörren vinkade några gånger innan den drogs igen inifrån och svordomarna kvävdes.

Hon blev sittande på vägen. Tårarna trängde fram, hon torkade bort dem och gned samtidigt ut mascaran över kindbenen.

– Djävla gubbdjävel, snorade hon och slängde upp ett långfinger mot den bortflyende bilen.

Så kom hon på fötter, kände efter, inspekterade skadorna, de trasiga tajtsen där två skrubbade knän stack ut, handflatorna – smutsiga med röda blodiga rispor. Kassen var lindad runt hennes ena handled, hon hade slagit honom med den, fått honom att svära och bromsa in.

Vad skulle hon göra nu? Klara klarar, Klara kan. Hon sköt fram underläppen, pillade bort lite grus ur såren, suckade. Stampade i marken, mest som en markering, innan hon trotsigt körde upp näven och pekade med tummen åt det håll hon skulle.

Han brukade inte ta upp liftare och ångrade sig nästan innan han fått stopp på lastbilen. Tänkte för ett ögonblick trycka på gasen igen, men när han såg henne komma springande suckade han lätt och lät bilen gå på tomgång medan han väntade.

– Schyst, flämtade hon samtidigt som hon klättrade upp och satte sig.

Han nickade. Hon var nog några år äldre än vad han trott när han först fick syn på henne. Det ilsket svarta runt ögonen, blicken, den taggiga frisyren. Säkert tonåring, ändå bara ett barn. Butter underläpp, trasiga strumpbyxor och en sladdrig plastkasse i ena handen.

Det fick gå för den här gången. Förresten var de inte många kvar, de där som tog sig fram med hjälp av tummen. De hade väl hittat andra sätt att gratisåka.

Hon hade aldrig åkt lastbil förut. Det var lyx att sitta högt över alla andra, inte som i en buss där det skakade och svängde. Här var hon som i ett litet bo, en skön fåtölj, upphöjd och oåtkomlig.

Säker. Hon sneglade på chauffören. Han hade haft en snusprilla under läppen när hon klev på. Nu tuggade han tuggummi. Käkarna rörde sig i sidled och det knäppte i dem då och då. Antagligen gnisslade han tänder i sömnen. Hennes mamma gjorde det och hade fått rådet att använda bettskena men hon vägrade eftersom hon ville se snygg ut när hon sov.

– Du borde skaffa en bettskena.

Han svarade inte. Tittade inte ens på henne. Det var som om hon inte existerade. Han hade inte ens frågat vart hon var på väg.

– Men hallå! Vill du inte veta vart jag ska?

Han ryckte på axlarna.

– Säg bara till var jag ska släppa av dig.

– Okej.

Om han inte ville prata tänkte minsann inte hon …

Ibland mötte de någon annan lastbil som han signalerade hälsning mot.

– Känner du alla som kör lastbil?

– Ja. Han hade mörkt hår, hopdraget i en hästsvans i nacken. I ena örsnibben satt en guldring. Hon suckade djupt när hon upptäckte det. Han var för gammal för sådant. Fyrtiofem? Som hennes mamma.

Han var lite tjock, åtminstone över magen, och hon skakade på huvudet och avfärdade honom. Men hon tyckte om hans jeansskjorta, den såg mjuk ut. Hon slappnade av, sträckte ut benen och fick syn på knäskålarna som petade upp ur de trasiga tajtsen. Hon pillade lite på såren.

– Vad är en lolita?

Han höjde ena ögonbrynet, sneglade på henne. Vilken knäpp liten tjej. Bettskenor och lolitor, vad skulle komma här näst?

– Hur så?

– Jag fick lift med en snuskgubbe som kallade mig för det.

Och tafsade så jag blev tvungen att kasta mig ur bilen, annars hade han våldtagit mig. Titta som jag ser ut, jag skrapade upp händerna också. Och tajtsen var alldeles nya.

– Han var ryss.

– Nej, han pratade svenska.

– Han var ryss, han som skrev Lolita. Det är en bok, en roman som handlar om en man som förälskar sig i en barnunge på tolv, tretton år. Han påstår att det är hon som förför honom, men det är väl vad alla pedofiler säger.

– Fy fan.

– Du skulle nog vara lite mer försiktig. Ta tåget eller bussen i stället för att lifta.

– Men jag har inga pengar. Och det är inte första gången jag liftar, om du tror det. Jag har gjort det många gånger.

– Förresten är jag inte rädd, tillade hon trotsigt. Du är väl inte farlig.

– Jag kunde ha varit. Jag har min slaf här bakom skynket.

Det hade varit hur enkelt som helst att slänga dit dig och själv hoppa efter. Om jag varit intresserad.

– Men det är du inte.

– Det är jag inte.

– Varför inte? Jag är ingen barnunge, jag fyller snart femton. Och Stefan tycker att jag är sexig, och han är inte den ende som säger det.

– Jag tänder inte på spinkiga småtjejer. Jag är minst tjugofem år för gammal för dig. Nå, vart är du på väg då? Är du på rymmen?

Hon grimaserade lätt, försökte se mystisk ut.

– Kanske det. Jag ska hem till min morsa. Det är något som jag måste prata med henne om.

Hon såg sig om i hytten.

– Bor du i bilen?

– Nej.

– Jag skulle kanske kunna följa med dig.

– Följa med mig?

– Ja, när du kör omkring så här. Det måste vara tjatigt att vara ensam hela tiden. Och jag kan sova här i fåtöljen, den är bekväm.

– Jag trodde att du var på väg hem.

– Ja. Fast man vet ju aldrig.

– Vad då?

Mamma skulle möta i dörren. Le och ge henne en hård kram. Dansa in i vardagsrummet med henne, som när hon var barn. En trasdocka med armarna om mammas hals.

Så barnslig hon var! Stefan skulle spy på henne om han kunnat titta in i hennes lilla tröga hjärna. Ändå fortsatte hon.

Blundade och fantiserade.

Om eftermiddagarna skulle hon sitta uppkrupen i fönstersmygen med en stor mugg te, titta ner på gården och vänta tills mamma kom cyklande där nere. In genom portöppningen, en hastig blick upp mot fönstret, ett leende, en hand som vinkade.

Bara hon och mamma. Inga idiotgubbar som kom och gick.

– Man vet aldrig med morsan.

Han nickade men sade inget. Trummade med fingrarna mot ratten, kollade i backspegeln.

– Vad heter du?

– Roine.

– Jag heter Klara.

– Hej, Klara.

Hon sköt fram hakan och gjorde en hastig knyck.

– Hej.

– Kan man spela kassetter på den där?

Roine ryckte till. Han hade nästan glömt att han hade en passagerare, hon hade tigit en lång stund.

Han nickade. Jo, han hade kassettbandspelare, cd-spelare, mp3-spelare. Det gällde att fördriva tiden på vägarna.

Klara grävde i sin kasse och fick upp ett band.

– Jag hoppas att det inte är dansband eller någon djävla hiphop.

Klara skrattade.

– Du låter precis som morsan. Jag har fått en massa band av henne med sådant som hon spelade in när hon var ung.

Han tog emot bandet och tryckte in det i stereon. När första låten gav sig till känna log han, såg på henne och satte upp en nöjd tumme. Queen. Somebody to love. Han var sjutton, arton år och hittade nya tjejer att älska varenda kväll. Livet var en lång härlig fest utan vare sig början eller slut. Han var knappt nykter ett enda ögonblick den sommaren.

Klara hade inga egna minnen från låten, hon var inte ens född när den var populär. Men hon hade hört den miljoner gånger. Mamma var tokig i Queen, hon hade varit kär i sångaren ända tills hon fick veta att han var bög, och hon hade alla deras plattor. Fast nu hade hon slutat spela dem. Det var bekvämare att höra på radion, låta någon annan välja musiken.

Eller spela en cd, för då slapp hon vända skivan. Men när Klara var liten hade de spelat Queen, gång på gång i en evighet som aldrig tog slut. De hade dansat tillsammans och mamma hade gråtit för att någon kille stuckit. Eller för att hon själv kastat ut någon.

– Han var ingenting att ha, Klara, ingenting för oss. Vi ska ha någon bättre, visst ska vi!

Plötsligt var de framme. Klara gäspade stort och sträckte på sig. Roine skulle ta en fikapaus och körde in vid en bensinstation.

– Kan du gå härifrån?

– Ja, det är bara en liten bit.

– Okej. Det var kul att träffas, Klara, tack ska du ha för sällskapet och ta det lugnt med liftandet i fortsättningen. Alla är inte lika snälla som jag.

Klara skrattade, petade lite i skrapsåren på handflatorna. Hon var nervös, det blev hon alltid när hon inte var längre hemifrån än så här. Och det hon skulle prata med mamma om … Tänk om det gick åt helvete, hon som hade lovat Mimmi.

– Hej då! sade hon snabbt, vände sig om och gick.

Hon bestämde att det skulle bli annorlunda den här gången.

Mamma skulle bli jätteglad över att se henne.

– Som jag har längtat, gumman. Nu stannar du väl hos mig.

Så. Precis så var det tänkt att det skulle bli.

Carina står stark när det blåser. Alla i byn litar på henne. Om byskolan är dödsdömd eller det är fest i hembygdsgården – det ordnar Carina. Hon finns där även för sin familj; man och barn, systerdottern Klara, som mamma Ann varken har tid eller lust med.

Och sextonårige familjehemsplacerade Stefan.

Men under några få sekunder, på en öde väg, med uppmärksamheten tillfälligt på annat håll, förändras allt. En hård duns, bilen girar och Carina tappar kontrollen. Sedan kör hon vidare. Tiger och förtränger. Men sanningen kommer ifatt henne.

Snökupan är berättelsen om hur Carinas agerande får konsekvenser för alla omkring henne. Hur tigandet blir så stort att hon till slut inte själv får plats.

Snökupan är en fristående fortsättning på Kråkprinsessan och Glömskelunden.

Grim förlag www.grimforlag.se