Till min bror Johan, du byggde mig en bro och stöttade mig då, liksom du alltid gjort. Till min Therese, du bor i mitt hjärta för evigt.
Prolog En fackla på väggen till höger om honom svajade nervöst till i vinddraget som uppstod när en dörr öppnades någonstans utanför rummet. Torjie öppnade sina halvslutna ögon och vred försiktigt på huvudet. Han var tvungen att hejda sig då smärtan åter pulserade genom hans kropp och han slöt ögonen igen för att kunna samla sig. Han svalde försiktigt ett par gånger för att försöka fukta sin torra strupe. Långsamt vred han på huvudet och öppnade ögonen. Han tittade genast bort då han såg sin hand fastbunden vid armstödet i stolen han satt i. Handen saknade alla fingrar och var inte mer än en blodig klump. Om han undvek att titta på den mildrades smärtan något. Istället försökte han fokusera sina tankar på det lilla rummet han befann sig i. Det var ett litet fyrkantigt rum som luktade unket och instängt. På de kala stenväggarna satt facklor som gav ifrån sig ett varmt gulaktigt sken och en svag rökdoft. Rakt fram fanns en stängd dörr i metall med rostfläckar utspridda likt en sjukdom som blommat upp på den. Det fanns också en annan doft i rummet. Han försökte att inte tänka på det, men den letade sig gång på gång in i hans medvetande och störde honom. Lukten av hans blod. Han var glad att det snart skulle vara över. Redan nu kunde han känna hur det blev tyngre och svårare att dra ett andetag och han längtade efter den barmhärtiga vilan. De kunde inte göra honom mycket mer skada nu och han hade inte avslöjat någonting. Deras hemlighet skulle förbli dold. Han visste inte varför han helt plötsligt blivit lämnad ensam i rummet. Under de långa timmar de torterat honom hade de bara ställt en enda fråga. De hade inte lämnat honom ensam för en sekund men han gladdes åt den plötsliga tidsfristen. Det enda han egentligen ångrade var att han blivit tillfångatagen. Han borde ha varit mer på sin vakt. Han visste inte hur de hade hittat honom men det spelade ingen roll nu. Sin hemlighet skulle han ta med sig i graven. Det andra som irriterade honom, trots de svåra smärtorna, var att de hade berövat honom hans magi. Han kunde inte längre tänka så klart som han ville,
men han misstänkte att den långa mannen i svart hade använt en urgammal magisk formel på honom som blockerade hans magiska förmågor. Han visste att de existerade. Om han fortfarande haft sin magi skulle allt sett annorlunda ut, men nu hade han funnit sig i sitt öde. Han välkomnade det. Någonstans utanför rummet hörde han en nyckel skramla och en dörr som gled upp med ett gnisslande. Facklorna svajade återigen till och fräste olycksbådande. Han hörde hur det skrapade av en nyckel i dörren till hans cell och den gled upp inåt med ett klagande. I dörröppningen stod den långa svartklädde mannen. Mannens långa vita hår föll ner över det smala ansiktet. Hans ögon lågade av kallt hat och ett ondsint leende spred sig på hans läppar. Trots att Torjie förberett sig på slutet så kände han en kall kår utmed ryggraden där han satt fjättrad, oförmögen att röra sig. Den svartklädde mannen såg självsäker ut men Torjie hade inga planer på att tala nu. Om han härdat ut såhär länge så visste de båda två att han inte skulle tala. Så varför kände han sig plötsligt så illa till mods? Den svartklädde mannen tog ett långsamt steg in i rummet och hans högresta gestalt tycktes suga åt sig allt ljus. Han gick långsamt runt sin fånge och tittade uppmärksamt på honom. Torjie kunde känna hans blick bränna i nacken när han befann sig bakom honom. Plötsligt blixtrade det till av smärta strax ovanför örat och huvudet kastades våldsamt åt sidan. Det smakade blod i munnen och det svartnade för ögonen en kort stund. När han återfick synskärpan kunde han inte låta bli att le. Den svartklädde mannen hade misslyckats och han visste om det. Det minsta Torjie kunde göra nu var att håna honom. Plötsligt grep mannen tag i håret på Torjie och drog hans huvud bakåt. Hans kropp spändes och smärtan blixtrade igenom honom som eld. När han tittade upp i den svartklädde mannens lågande ögon lyckades han med stor möda klämma fram ett leende. Han förväntade sig ett slag till men det kom inget. Istället släppte hans fångvaktare taget om håret och gick bort till dörren. Torjie fick återigen en ilande känsla av att någonting var fel. Fruktansvärt fel. Varför dödade de honom bara inte?
Den svartklädde mannen försvann genom dörren men kom nästan genast tillbaka. Framför sig föste han en kvinna som var bakbunden och hade munkavle på sig. Hennes blick flackade panikslaget fram och tillbaka och hennes blonda långa hår var tovigt och smutsigt. Torjies hjärta stannade när han såg vem det var. Nej. Inte hon. Den svartklädde mannen log svagt när han såg Torjies reaktion och han knuffade bryskt in kvinnan i rummet. Hon föll framlänges, oförmögen att ta emot sig och ramlade tungt ihop framför Torjies fötter. ”Då så, gamle man. Är du redo att tala nu?” Den svartklädde mannens röst ekade ihåligt och skrämmande mellan väggarna. Torjie försökte svälja men nu var han helt torr i munnen. Hur hade de hittat henne? Han sänkte blicken till kvinnan vid sina fötter. Han kände sig plötsligt mer sorgsen än han någonsin tidigare gjort i sitt liv. Kvinnan var tyst. Han hoppades tyst att hon hade svimmat så hon slapp det som nu var tvunget att ske. En tår rann plötsligt nedför hans kind, men han orkade inte bry sig längre. Han visste att han var besegrad. Långsamt höjde han blicken mot den svartklädde mannen och nickade svagt. ”Bara ni låter henne gå.” Det svartklädde mannen stirrade hånfullt på honom. ”Det vet du att jag inte kan göra.” Torjie tittade länge på mannen innan han slog bort blicken. Han kunde inte längre hindra tårarna som strömmade nedför hans kinder. ”Låt det åtminstone gå fort. Lova mig det och jag berättar vad du vill veta.” Den långa mannen nickade gillande. ”Det har du mitt ord på. Jag visste att du skulle vara till mer nytta än de andra två.” Torjie tittade ner på kvinnan vid fötterna som nu hade blicken vänd mot honom. Han tittade kärleksfullt på henne och hon återgäldade
blicken. Hon var rädd, men hans närvaro tycktes lugna henne något. Han var tacksam över att hon förstod, men han hatade den svartklädde mannen ännu mer nu än han någonsin tidigare hade gjort. Om han kunde bespara henne tortyren de utsatt honom för, så kunde han åtminstone dö med någon sorts lugn i hjärtat. Han kom plötsligt att tänka på vad den svartklädde mannen precis hade sagt. De andra två. Tankarna virvlade runt i hans huvud. Visste mannen att de var fyra från början? Spelade det någon roll? Det gav honom i alla fall ett alternativ. Han skulle göra vad han kunde för att köpa lite dyrbar tid till den fjärde, vem av dem det nu var som fortfarande var i livet. Han drog ett djupt tungt andetag. För första gången på flera hundra år skulle han avslöja var en av de största hemligheterna någonsin fanns. Han hade inget val. Han var tvungen att göra det för sin dotters skull. Han hoppades bara att den svartklädde mannen var man nog att stå för sitt ord och ge henne en snabb död så att hon slapp lida. Han slickade sig om läpparna en sista gång och förberedde sig för att sätta händelserna i rullning. Kanske var det trots allt för det bästa? Deras roller som väktare var kanske inte längre nödvändiga? Han visste inte och det spelade ingen roll längre. Hjulet var på väg att sättas i rullning och sedan kunde bara ödet bestämma hur det skulle sluta. Han höjde blicken mot den svartklädde mannen. Nu lågade Torjies ögon. Han skulle göra vad han kunde för att ge den fjärde en chans. Det magiska varningssystemet fungerade fortfarande och det skulle förhoppningsvis köpa lite dyrbar tid. Han kastade en snabb blick på kvinnan och hans ögon fylldes av kärlek till sin dotter. Han höjde återigen huvudet och mötte den svartklädde mannens kalla blick. ”Jag är redo.”
Kapitel 1 Mannen vinglade fram längs den breda kullerstensgatan. Hans mörka kläder, som täcktes av en grå mantel, var smutsiga och nedstänka av lera. Han hängde med huvudet vilket gjorde att det bruna håret nästan helt täckte de grå intelligenta ögonen under den höga pannan. Ansiktet var kantigt utan att vara grovhugget. På den smala hakan fanns ett tunt lager ojämn skäggstubb. På högra kinden fanns en tydlig smutsfläck och på den smala näsan fanns ett smalt streck av jord tvärs över näsryggen. Det såg ut som om han hade ramlat omkull nyligen och glömt torka bort smutsen från ansiktet. I vanliga fall skulle han ha sett normal ut, en ung, slank man på dryga hundraåttiofem centimeter, vem som helst i staden. Men idag var han skitig och ovårdad. Människorna han mötte rynkade på näsan innan de klev åt sidan för att inte råka stöta ihop med honom. Han stannade upp mitt i gatan för att hämta andan, sedan satte han flaskan han hade i handen till munnen och drack två stora klunkar. Han grimaserade när han svalde och sedan gick han in till sidan av gatan för att undvika att bli nedtrampad av en häst som drog en kärra. Han stannade bredvid en liten trädörr där han tog stöd mot husväggen för att inte ramla omkull. Han betraktade livet ute på gatan medan han vilade sig. Våren var på väg att passera vilket gjorde att det var mängder med människor ute. Försommarvindarna rullade genom staden och lyste upp tillvaron för människorna. Förutom stadens alla invånare hade nu alla möjliga sorters människor börjat söka sig till den väldiga staden Collcott som var huvudstad i landet Dravanu. Där mannen stod kunde han se fler kärror rulla förbi. De skumpade långsamt upp och ner på den stenbelagda gatan. Han kunde se köpmän som antingen stod utmed husväggarna och ropade ut priser på sina varor, eller som försökte sälja sina varor direkt från vagnarna. Där fanns också gycklare som försökte tjäna en slant genom att jonglera med äpplen eller bollar. Någon i färgglada
kläder slog kullerbyttor för att imponera på de som passerade. I ett gathörn stod en flicka och sålde blommor från en korg. Längre ner på gatan därifrån han kommit spelade någon flöjt och musiken spred sig i den varma klara luften. Collcott låg vid kanten av den väldiga sjön Relnore. Stadens läge hade fått den att blomstra och fyllt den med liv och rörelse under många hundra år. Collcott hade ett naturligt skydd mot anfall från två sidor tack vare sjön. Resten av staden var omgärdad av en hög mur och staden skyddades också av den dravanska armén. Det fanns en garnison vid slottet där de flesta av soldaterna var posterade. Andra soldater bodde i ett kvarter i närheten. Slottet låg vid stadens norra del, alldeles intill Relnore. Vid stadens östra del fanns en stor hamn där små fiskebåtar varje dag begav sig ut för att förtjäna sitt levebröd. Hamnen var till viss del naturlig med stora klippor som höjde sig ur vattnet och som människorna i staden huggit ut och omformat under årens gång. Från hamnen kunde man även tydligt se fyren Gallashte på den lilla ön Trots. Fyren var uppkallad efter mannen som byggt den en gång för länge sedan. Den stod där som en gigantisk vakt och trotsade både sjöns och vindarnas raseri. Fyrvaktaren brukade tända bålet under stormiga dagar för att vägleda fiskarna eller sjöfararna till hamnens trygghet. Sjöfararna kom från städerna runt Relnore. Oftast var det stora långbåtar eller fraktbåtar fulla med vete, kött och andra förnödenheter. Men ibland kom det även mindre båtar med bara några passagerare. Vissa dagar smög sig doften från fiskrökerierna, som låg nere vid hamnen, genom gatorna. Tack vare sjön så var Collcott en väldigt levande och grön stad. Gatorna vävdes samman med kanaler som löpte genom staden likt ett spindelnät. Ibland sprack raderna av hus upp i mindre parker med fruktträd eller små dammar. På en sidogata kunde mannen skymta en av de många broar som korsade en av kanalerna. En liten pojke stod där och fiskade med ett metspö som inte var mer än en pinne med ett för grovt snöre fäst längst ut. Mannen skakade bedrövat på huvudet åt pojken, vad kunde han fånga med det skrangliga spöet?
Han suckade överdrivet djupt och gjorde sig redo att fortsätta. En krum liten gumma som stod i dörröppningen till affären bredvid gav honom en misstänksam blick. Han tittade förvånat på henne och höjde sedan flaskan till en skål innan han grimaserande tog ytterligare en klunk. När han förstod att hon inte ville ha något ryckte han på axlarna och började gå igen. Den vingliga färden fortsatte in mot stadskärnan i staden Collcott. Gatan han gick på var en av huvudgatorna och den kantades av stora hus med flera våningar. Husen var överlag gjorda av fin ljus sten sammanfogade med murbruk. Vissa hus hade fina fasader av trä i olika färger, från svagt gula till azurblå. De flesta husen var affärer men här och var fanns det också värdshus eller krogar. På vägen hit hade han passerat en affär som sålde sidenkläder och en annan som sålde smycken. De var avsedda för det finare folket i Collcott och han vinglade bestämt förbi allihop. Han hörde inte hemma i den här delen av staden. Plötsligt snubblade han till, tappade för ett ögonblick balansen och vinglade sedan ut mitt i gatan för att inte falla omkull. En fet man med ett rött plufsigt ansikte var försjunken i tankar och han såg inte mannen som kolliderade med honom innan det var för sent. Den tjocke grymtade äcklat till medan han föste den fulle mannen åt sidan, sedan fortsatte han gå utan att se sig om. Den fulle mannen mumlade något ursäktande men fortsatte sedan som om ingenting hade hänt. Efter en kort stund vek han in på en smal tvärgata som löpte mellan de höga husen. Han stannade halvvägs in på gatan och lutade sig mot väggen. När han försäkrat sig om att han var ensam och ingen såg honom så rätade han på sig och hällde upp vatten i händerna. Han gnuggade hastigt ansiktet rent från smuts innan han hällde ut resten av vattnet på marken. Sedan kände han efter i fickan och fiskade upp börsen som den tjocka mannen hade haft på sig. Den var full av mynt och mannen log nöjt för sig själv. Den tjocke hade visst haft en bra dag idag. ”Hade”, tänkte Tar och log nöjt för sig själv. Tar Zakuli var en professionell tjuv och hade så länge han kunde komma ihåg haft en
stor talang för att stjäla saker. Han var tjugosex år och hade levt större delen av sitt liv i Collcott. Han hade inte behövt spela full eller ens kollidera med mannen för att kunna stjäla hans pengar, men det roade honom att se folks besvärade reaktioner. Dessutom hade de flesta människor inte en tanke på att kolla sina pengar när de slog ihop med någon. De kollade inte förrän det var för sent. Nu behövde han inte göra något mer den här dagen och såg plötsligt fram emot att få sova. Han stoppade börsen innanför tunikan och gick sedan genom den smala gatan ut till nästa gata. När han kom ut på den större gatan så stannade han upp en kort stund och betraktade folkvimlet. En klockas klämtande skar plötsligt genom luften. Det var ett av klocktornen i Collcott som signalerade att det började bli kväll. Tar hade alltid varit fascinerad över klocktornen. Han hade vid några kortare tillfällen bott i tornen under årens lopp. Det behövdes bara en person för att sköta om tornen och det behövdes inte mycket underhåll för att hålla igång dem. Resten sköttes av en automatisk mekanik. Han visste inte exakt hur den fungerade men det var en mycket snillrik anordning. När han hade försökt att prata med klockmästarna var de nästan ovilliga att avslöja klockans innersta hemligheter för de som inte var invigda. Så Tar hade låtit det bero. Men han visste i alla fall att stora kar fylldes med vatten för att sedan tippa när de blev fulla och på så sätt driva kolvar och rep upp och ner. Detta maskineri skruvade upp en stor pendel som till slut föll och träffade den stora järnklockan. Det skedde regelbundet med ett par timmars mellanrum under dagarna. Nu var folk på väg hem eller till värdshus och överallt skyndande människor fram. Trots att dagarna blev allt varmare ju närmare sommaren kom så var kvällarna fortfarande kyliga. Han bestämde sig för att skynda på stegen. På andra sidan gatan såg han en grupp soldater som misstänksamt granskade alla som passerade förbi och han tittade snabbt åt ett annat håll. Deras grå uniformer blänkte matt i det svaga solskenet. Tar såg att de alla höll händerna nära sina svärdsfästen, som om de var redo att starta bråk när som helst. De hade
ingen anledning att stoppa honom, men stämningen i staden hade blivit hårdare på sista tiden och han hade ingen lust att bekanta sig med dem om han inte var tvungen. Han gick raskt uppför gatan och vek sedan av på en mindre. Han fortsatte ytterligare en bit och vek vant av på de mindre gatorna i Collcott. Till slut kom han fram till en smal gata som mynnade ut på ett litet torg. Där fanns en fontän i mitten och runt den stod det köpmän som just började packa ihop sina saker för dagen. Några viftade halvhjärtat med sina varor åt förbipasserande för att försöka sälja något mer för dagen, men de såg trötta och slitna ut och i färd att ge upp. Tar höll sig i utkanten av torget och gick i en halvcirkel runt fontänen och köpmännen. Utan att tveka gick han fram till dörren till ett av de större husen. En skylt ovanför dörren hängde lite på sned och förkunnade att det var värdshuset Spiken. Han sköt upp dörren och klev in. Det var skumt där inne och det tog ett par sekunder innan Tar vande sig vid ljuset. Bord och stolar stod utspridda över det långsmala rummet. Utmed väggarna stod bänkar med jämna mellanrum. Det fanns bara ett fåtal fönster utmed ena långsidan och de var färgade i mörkare glas så att de inte släppte in mycket dagsljus. På väggarna hängde oljelampor som gav ifrån sig ett varmt gult sken och spred en svag rökig doft i lokalen. Han gillade stället, det var ganska avskärmat från resten av staden och hit kom inte soldaterna så ofta. Till det här värdshuset tog sig mest kringvandrande jägare, hantverkare och köpmän. Det var här han hade hyrt ett rum de senaste veckorna och han kunde leva gott av vad staden hade att erbjuda. Hans yrke krävde att han snabbt kunde lämna allt efter sig om situationen blev sådan, så ett värdshus en bit från stadskärnan passade honom perfekt. Han hade aldrig haft något behov av att slå sig till ro någonstans utan trivdes med att bo tillfälligt här. Ibland flyttade han helt enkelt till ett annat värdshus och bodde där ett tag. Ibland gav han sig iväg utanför staden och stannade i någon by en tid, men det var i Collcott som hans största
inkomstkälla fanns. Byarna kunde inte på lång väg erbjuda lika många rika köpmän som här. Tar tittade sig hastigt omkring och konstaterade att det inte var så många människor här än. Några satt utspridda här och där men det skulle komma fler senare, det var han övertygad om. Två män satt och samtalade lågt nära dörren. Längre in satt en man och skrev något i en bok med en fjäderpenna. Det var för tidigt på kvällen för att folk skulle samlas för att prata om dagens strapatser över en öl och en bit mat. Han gick fram till bardisken och beställde ett stop öl. Värdshusvärden blinkade tacksamt åt honom när han fick ett silvermynt extra. Han gick för att sätta sig vid ett bord och bara njuta av att vara, men sedan såg han en man med ryggen vänd mot honom inne i ett hörn. Tar gick runt mannen för att se om han hade sett rätt och när mannen vände sitt fårade ansikte med trötta ögon mot hans log de båda stort. ”Det var länge sedan jag såg dig Ubo”, sa Tar glatt och satte sig ner mitt emot mannen. ”Detsamma, Tar. Detsamma.” Den gamle mannen strålade av glädje och hans leende smittade av sig. ”Någon lycka ikväll?” ”Ja då, ikväll är det jag som står för ölen.” Tar flinade stort och Ubo som försökte se allvarlig ut misslyckades när ett stort flin brast ut i hans rynkiga ansikte. ”Det är en ovana jag aldrig lyckades lära dig av med”, han skakade på huvudet så att hans vita hår svallade fram och tillbaka. Ubo var det närmsta en far Tar hade. Han hade hittat Tar på gatan när han var mycket ung och försökte stjäla mat. Av någon anledning, som Tar aldrig riktigt hade förstått, hade Ubo tagit hand om honom. Ubo hade tillsammans med Elvy, sin fru, gett honom ett hem. Tar log åt minnet av den rundlagda kvinnan och hennes varma leende. Elvy hade dött av ålder för ett par år sedan och från den dagen hade Ubo varit rastlös. Han visade inte att han sörjde sin fru, men Tar visste att han saknade henne mer än han någonsin skulle berätta.
”Hur har du haft det?” frågade Tar till slut när de båda lugnat ner sig en aning. ”Det har varit bra, men det verkar sämre ställt med hela staden.” ”Vad menar du?” Ubo lutade sig framåt över bordet och sänkte rösten. ”Det går rykten om att misralerna har något stort på gång, men ingen vet vad. Det är bara en allmän känsla av oro. Det sägs också att Chratunga nu är den som styr över Collcott och att kungen bara är hans marionett. Du kommer väl ihåg vad som hände för två år sedan när drottningen blev sjuk och dog?” Tar nickade eftertänksamt medan han drog sig till minnes vad som hade hänt för två år sedan. Stogack, kungen i Collcott, hade en natt hittat sin drottning med svåra magsmärtor. Förgäves hade han suttit vid hennes sida och hållit hennes hand medan livet plågsamt runnit ur henne. Morgonen därpå var hon död och kungen hade blivit knäckt, till och med i döden hade drottningen ett smärtfyllt uttryck i ansiktet. Ryktet spred sig som en löpeld genom staden och det sades att Stogack bara satt i ett rum på slottet och stirrade in i väggen. Han kunde inte släppa ifrån sig sin drottning och den enda han pratade med var hans närmaste rådgivare, Chratunga. De flesta i Collcott sörjde med kungen men långt ifrån alla var övertygade. Några trodde att drottningen blivit mördad med gift. När ryktet till slut nådde slottet gav Stogack order om att den skyldige till varje pris skulle hittas. Han var fortfarande inte i stånd att fatta några beslut då han knappt orkade ta sig ur sängen, så Chratunga fick tillfälligt makten eftersom kungen och drottningen inte fått någon arvinge än. Chratunga gav genast order om att misralerna skulle leda utredningen. Misralerna var en liten skara hårdföra män som utgjorde eliten av den dravanska armén. Deras ledare hette Trapenner, en ärrad man med gråsprängt skägg och isande genomträngande blick. De hade tagit sitt namn efter Misral, den grymma och hänsynslösa härföraren som lett den dravanska armén i det gamla kriget. Det var länge sedan nu och
mest en historia man berättade vid lägerelden, men namnet var fortfarande skräckinjagande och folk gjorde klokt i att inte korsa misralernas väg. Misralerna hade skoningslöst farit fram genom staden och landsbygden för att hitta den skyldige. De hade fängslat och torterat människor oavsett om de visste något eller inte i jakt på det svar som kungen krävde. Till slut, efter flera månader av skräck bland folket, hade de äntligen fått reda på en ledtråd. Det sades att en rörelse som kallade sig Skuggorden låg bakom mordet. Misralerna basunerade ut nyheten på torgen i staden och människorna blev både förskräckta och lättade. Varför Skuggorden skulle vilja döda drottningen var det ingen som visste, men nu visste de i alla fall vem som låg bakom mordet. Stämningen i landet Dravanu hade lättat något efter det, men misralerna var fortfarande misstänksamma mot alla och sedan dess hade soldater ur den dravanska armén spridit ut sig alltmer. De flesta var oförargliga men det fanns vissa grupper bland soldaterna som tog tillfället i akt att plundra byar och våldta kvinnor om de fick den minsta misstanke om att Skuggorden hade samröre med dem. ”Vet du något om misralernas planer?” Tar blev genast på sin vakt. Att vara en tjuv innebar alltid en risk, hur skicklig man än var och om Ubo visste något om misralerna ville han veta det. Ubo gav Tar ett snabbt leende när han såg hans reaktion, men blev sedan allvarlig igen. ”Nej, jag vet inte vad de gör. Men de senaste månaderna har det ryktats om attacker på byar på landsbygden. Har du missat det?” Tar skakade på huvudet, han hade också hört sådana rykten men han visste inte om de var sanna. ”Hur som helst så har det bara blivit värre”, fortsatte Ubo bistert. ”Så sent som igår hörde jag om en liten by norr om Relnore som blivit helt förstörd. Jag hörde det av några soldater som stod och pratade vid ett gathörn, så vem vet om det är sant. Männen i byn hade blivit uppradade och sedan halshuggna. Kvinnorna var våldtagna och de
hade hittat dem med halsarna avskurna. Barnen var också dödade och slängda i en hög mitt i byn. De sa att det var Skuggordens verk. Jag vet inte om det är sant, men de här ryktena har bara blivit fler och fler på den senaste tiden. Soldaterna hade i sin tur på ryktesvägen hört att Skuggorden kom söder ifrån men de visste inte säkert. Det sägs att misralerna planerar att starta krig mot Skuggorden för att få ett slut på det här en gång för alla, men vem vet vad de egentligen planerar?” Tar satt tyst och tittade ut i luften, försjunken i tankar. Han hade aldrig tyckt om de dravanska soldaterna och plötsligt tyckte han ännu sämre om dem. Om de inte kunde försvara sitt eget folk, vad för nytta gjorde de då egentligen? Han avbröts i sina tankar av Ubos skrovliga stämma. ”Visste du att jag i min ungdom var en jägare? Jag brukade jaga björn och varg uppe i skogarna i bergen. Jag trivdes bra där, det var lugnt och skönt. En dag behövde jag köpa mat och lite annat så jag begav mig ner från skogarna till en liten by i närheten. Det var där jag träffade Elvy och sedan den dagen har jag inte jagat…” Ubo avslutade inte meningen och hans röst stockade sig. Tar gav honom en sorgsen blick, han anade vad den gamle mannen tänkte säga. ”Du tänker ge dig av?” Ubo mötte inte hans blick och han såg med ens mycket gammal ut. ”Ja. Jag känner inte igen staden längre. Jag är en gammal man nu och det är dags för mig att dra mig tillbaka. Jag är trött på att känna mig rädd i staden som jag spenderat större delen av mitt liv i.” Tar nickade sakta medan han stirrade ut i tomma luften framför sig. Han kände sig plötsligt tom inombords och visste inte riktigt vad han skulle känna. Beskedet kom plötsligt, men egentligen var det inte överraskande. Han förstod den gamle mannen. Ubo hade ingenting som höll honom kvar i Collcott längre. Han skulle få det bättre i skogarna där han fick vara ifred med sina minnen efter Elvy.
De satt länge och pratade om gamla minnen, både gemensamma och egna, innan Ubo slutligen suckade tungt och reste sig upp. Skaran av gäster hade börjat tunnas ut inne på värdshuset. Det satt bara enstaka gäster kvar vid borden och drack öl eller samtalade lågt. Tar trodde att det var närmare midnatt och han förstod att tiden var inne. Han växlade en lång blick med Ubo innan den gamle till slut vände sig om och lämnade honom där. Ord kändes överflödiga och blicken de utväxlat räckte som farväl. Tar visste att den gamle mannen inte skulle komma tillbaka och för en kort stund fylldes hans hjärta av sorg. Tar satt kvar vid bordet och tittade länge efter den gamle mannen när han försvunnit ut genom dörren.
Kapitel 2 När Tar till slut reste på sig var det mörkt ute och fönsterrutorna släppte bara in ett svagt disigt ljus från lyktorna i staden. Han gick bort till en liten dörr i bortre änden av lokalen och gick upp för den smala trappan bakom. En lång smal korridor med dörrar på båda sidorna öppnade sig framför honom. Han gick längst in där han stannade framför en trädörr. Där fiskade han upp en nyckel ur en ficka i tunikan och låste upp dörren som knarrande svängde upp. Han klev in i sitt lilla rum och låste dörren efter sig. Rummet var litet och sparsamt möblerat med en säng i ena hörnet, ett litet bord framför fönstret som vette ut mot en bakgård och en liten stol som stod lutad mot väggen. Längs ena väggen stod också en enkel kista i ljust trä där han förvarade de dyrkar och dolkar han inte bar med sig. Han var trött och på dåligt humör och ville bara sova. Han hade inte träffat Ubo på länge, men nyheten om att han skulle ge sig av hade tagit honom hårdare än han ville medge. Dessutom var han orolig för den gamle mannen. Om ryktena om Skuggorden var sanna skulle han kunna råka illa ut och Tar tyckte inte om tanken på att förlora sin vän. Han visste att han inte kunde göra något åt saken och förstod mycket väl att Ubo ville härifrån. Han suckade och skulle precis dråsa ner på sängen när han hörde något bakom sig. ”God kväll Tar.” Tar snodde runt mot rösten och i hans händer glimmade två långa dolkar som dragits fram i en enda smidig rörelse. Han stirrade misstroget på mannen som stod vid dörren. Främlingen hade en mörk, enkel skrud med nedfälld kapuschong så Tar tydligt kunde se mannens rynkiga ansikte. Han var helt skallig och rynkorna hade letat sig upp långt i mannens runda panna. Ett långt grått skägg hängde ner mot bröstet. Han var lite kortare än Tar men den gamle mannens auktoritära utstrålning fyllde upp den smala skepnaden på ett sätt som fick Tar att
bli på sin vakt. Det Tar främst lade märke till var hans klara grå ögon som borrade sig in i hans egna. De lyste med en kraft som inte passade in i det fårade ansiktet. Tar stod ihopkrupen och spänd som en fjäder, redo att anfalla mannen. ”Stoppa undan knivarna, Tar.” Den gamle mannen viftade avvärjande med ena handen. ”Jag är inte här för att skada dig.” ”Hur vet du vem jag är? Hur kom du in? Vem är du?” Tar blängde misstänksamt på gamlingen och han höll fortfarande dolkarna i ett fast grepp, redo att stöta dem i mannen. Utan att svara gick den gamle tvärsöver rummet och drog fram stolen. ”Har du något emot om jag sätter mig ner?” Innan Tar hann protestera satte sig den gamle mannen ner och suckade nöjt. ”Ah, jag har stått och väntat på dig en bra stund. Det är jobbigt för de här gamla benen förstår du.” Mannen höjde på ögonbrynet och pekade menande på dolkarna. ”Du borde verkligen stoppa undan de där innan du gör dig illa på dem.” Tar stirrade på mannen en lång stund men bestämde sig till slut för att göra som han sade. Om gamlingen försökte något skulle han vara död innan han hann resa sig från stolen. Han stoppade undan knivarna innanför kläderna och gick sedan bort till ena väggen och lutade sig mot den med armarna i kors. ”Vem är du?” ”Mitt namn är Valgone och jag har ett uppdrag åt dig.” Tar fnös. ”Vem tror du att du är? Du känner inte mig”. ”Jodå, det gör jag. Du är Tar och den bäste, ja vad ska vi kalla det?” Valgone himlade dramatiskt med ögonen medan han letade efter rätt ord. ”Den bäste ’införskaffare’ som finns i Collcott.”
Den gamle mannen skrockade åt sin egen påhittighet. Tar gav honom en skeptisk hånfull blick, men han sa inget. ”Nåväl, jag vill att du införskaffar en sak åt mig. Du får självklart bra betalt”. Tar tänkte protestera, men hann inte förrän den gamle mannen började prata igen. ”Vet du hur slottet ser ut?” Det visste Tar. Man hade grävt ut en större kanal från Relnore som rann genom Collcott och den rann även genom slottet. Denna huvudkanal försåg hela Collcott med vatten och även en del fisk som hade råkat simma in där. Slottet var uppbyggt på båda sidor om kanalen. På den östra sidan låg huvuddelen där kungen normalt höll till. Där fanns även garnisonen och de stora fina salar där man höll banketter och middagar, det fanns också otaliga gästrum som för det mesta stod tomma. På den västra sidan av kanalen fanns den mindre delen av slottet där de flesta lager fanns. På den sidan fanns även kök och skafferier för att förse kungen och hans gäster med mat. Där kanalen lämnade slottsområdet grenade den sedan ut sig i Collcott. Man hade byggt stora galler som man sänkt ner i vattnet för att förhindra människor från att ta sig in i slottsområdet via kanalen. De båda sidorna av slottet som åtskiljdes av kanalen, bands samman av en stor bro som löpte högt i luften mellan de höga torn som stod likt jättelika vaktposter på varsin sida. Runt omkring hela slottet sträckte sig en tjock, hög ringmur och man kom bara in på borggårdarna genom två stora portar, en på vardera sidan om kanalen. Det fanns även två mindre broar som på marknivå förband de båda sidorna. Bron som låg närmast staden var för det mesta uppfälld av säkerhetsskäl och användes nästan aldrig. Den andra låg bortom bron mellan tornen och användes för det mesta bara av kökspersonalen. Man var alltså tvungen att bestämma sig för vilken del av slottet man ville till innan man gick innanför murarna. Utanför fanns det gott om broar, så om man hade svårt att bestämma sig för vilken del av slottet man ville till hade man gott om valmöjligheter. Men det var utanför slottsmurarna det. Tar
mindes att han hade häpnat när han för första gången såg slottet och han undrade vem som byggt den magnifika byggnaden. ”I det västra tornet, precis intill kanalen, finns en sten jag vill att du införskaffar.” Den gamle mannen lät plötsligt mycket allvarlig. ”Det är en blå sten, ungefär så här stor”, han knöt handen och höjde den i luften för att visa Tar, ”som jag vill att du stjäl.” ”Varför skulle jag göra det? Du misstar mig för någon annan.” Tar litade inte alls på den gamle mannen. Om det var en spion utsänd av misralerna skulle han med all säkerhet hamna i en fängelsehåla någonstans, eller råka ut för ett ännu värre öde. De tjuvar som blev påkomna blev i bästa fall brännmärkta och i värsta fall avrättade offentligt på ett torg. Men det var något med mannen som han inte kunde sätta fingret på, och innerst inne trodde han inte att mannen hade något samröre med misralerna eller Chratunga. Valgone reste på sig, stack handen innanför kåpan och fick fram en liten läderpåse som han kastade till Tar. Tar fångade den i luften med båda händerna och han kunde känna hur föremålen där inne skrapade lätt mot varandra. ”Öppna den.” Tar kastade återigen en misstänksam blick mot Valgone men sedan gjorde han som han blivit tillsagd. Han hällde ut innehållet i handen och drog sedan häftigt efter andan. En mängd stora ädelstenar i regnbågens färger glittrade i hans hand och han kände försiktigt på deras lena, kalla yta med fingertopparna. Han kände igen stenarnas karaktär och visste direkt att de kom från Zarungruvorna. Han visste också att det var en förmögenhet han höll i handen och vad det än var som gamlingen ville, så var det dumt att tacka nej. Han hällde tillbaka ädelstenarna i läderpåsen och knöt igen den. Han var på väg att fråga hur Valgone fått tag i stenarna men hejdade sig sedan, han var inte säker på att han ville veta. ”Du får en påse till när jag får den blå stenen”, Valgone lät nöjd när han såg Tars reaktion.
”Som jag sa så finns den här stenen i det västra tornet. Det finns en dörr högst upp i tornet på bröstvärnet som leder ner till kammaren där stenen finns. Dörren längst upp vetter mot borggården så det är omöjligt att missa den. Du behöver bara ta dig in där, ta dig ner till kammaren och sedan ta dig ut igen. Simpelt, eller hur? Den enda haken är att det måste ske inatt.” ”Varför så bråttom? Du förstår väl vad det innebär att bryta sig in i slottet oavsett vad det är som ska stjälas? Särskilt i dessa tider då misralerna tillfångatar vem som helst oavsett anledning. Varför skulle jag göra mig besväret över huvud taget?” Valgones ögon smalnade en aning men sedan log han snett mot Tar. ”Jag ger dig två bra anledningar och sedan får vi se hur pass smart du är. Ädelstenarna du håller i handen är väl värda besväret och en påse till säger du väl inte nej till? Dessutom”, tillade han och Tar anade genast vad han skulle säga, ”kanske misralerna skulle vilja veta att det finns en mästertjuv i staden?” ”Du skrämmer mig inte, gamling. Men svara på varför det är så bråttom.” ”För att stenen du ska stjäla kommer flyttas imorgon. Det är mycket viktigt att du får tag i den innan det händer. Jag anställde en annan person att göra det här jobbet, men jag har inte hört något på en vecka så jag måste helt enkelt förlita mig på att du klarar av det här inatt.” ”Varför stjäl du den inte själv? Du lyckades smyga dig in här utan några större problem, då borde du kunna smyga dig in i slottet också.” Tars röst lät lite fientligare än han avsåg men han brydde sig inte om det. Den gamle mannen gav honom en skarp blick. ”Jag är en gammal man. Att smyga mig in i slottet skulle vara farligt på fler än ett sätt. De här gamla benen kanske inte skulle bära om jag var tvungen att springa från vakterna. Jag behöver din hjälp helt enkelt.” Tar vände sig bort från den gamle mannen. Han var villrådig över situationen. Å ena sidan tyckte han inte om att mannen visste vem han
var eller att han ens var här i hans rum. Det betydde att andra också kunde veta att han var en tjuv. Det var inte troligt, men risken fanns.Å andra sidan kunde han känna stenarnas tyngd i handen och han visste att om han tackade nej skulle han gå miste om en ovärderlig skatt. Ädelstenarna tycktes reta honom och han knöt handen hårt om dem. Han visste också att om någon fick syn på honom skulle det direkt innebära problem, fast han var inte orolig över det. Tar var van vid att smyga i skuggorna och han kunde gömma sig överallt. Problemet var bara att stämningen i Collcott var så spänd. Plötsligt kom han att tänka på vad Ubo sagt om misralerna, att de hade något på gång. Det kanske inte var en så dum idé ändå att lämna Collcott för en tid när han var klar med det här uppdraget. Det kunde han hur som helst bestämma senare. Tar suckade och vände sig sedan mot Valgone igen. ”Jag antar ditt erbjudande gamling, men bara om du betalar lika mycket till. Om inte så tar jag hand om dig efteråt.” Valgone öppnade förvånat munnen och sedan brast han ut i ett bullrande gapskratt. ”Tar hand om mig”, Valgone kippade efter andan och torkade bort en tår i ögat medan han fortfarande skrattade. ”Det är bra, Tar. Jag söker upp dig imorgon bitti och ger dig resten av din lön. Vi ses då.” Valgone fnissade fortfarande när han låste upp dörren och försvann ut i korridoren. Tar noterade att han rörde sig smidigt för att vara så gammal. Han stirrade på dörren när den slog igen efter Valgone, sedan kände han efter i sina fickor och plockade fram en liten silverfärgad nyckel. Gamlingen hade haft den i sina fickor och nu var den Tars. Han log för sig själv när han föreställde sig den andres min då han upptäckte att han saknade sin nyckel, sedan stoppade han tillbaka den i fickan igen. Det hade varit enkelt att stjäla den utan att den gamle mannen märkte något. Nästan för enkelt.Han lade sig på sängen med armarna under
huvudet och stirrade upp i taket. Han undrade vad det var för sten den gamle mannen ville att han skulle stjäla och varför det var så angeläget, men å andra sidan hade han betalat bra. Mycket bra till och med och Tar visste att risken han tog var väl värd besväret. Innan han somnade tänkte han snabbt ut en provisorisk plan för att ta sig in i slottet. Han hade den utrustning han behövde i rummet och han trodde inte att det skulle bli några större problem. Motvilligt kände han sig upphetsad över vad natten skulle erbjuda. Att stjäla saker av feta herrar var en sak, men det här uppdraget krävde mer av honom vilket fick hans hjärta att bulta snabbare. Det var en utmaning. Han hade ingen aning om vem Valgone var och han borde kanske inte antagit hans erbjudande, men känslan av spänning som bultade i bröstet på honom var för stark för att han skulle kunna sätta sig emot den. Ett sådant erbjudande kom inte igen och han visste att han gjort rätt, även om han inte helt tyckte om hur det hade gått till. Han behövde bara vila en kort stund innan han var redo att ge sig iväg. Tar vände sig om på sidan och somnade omedelbart.