Det vackraste jag vet

Det vackraste jag vet Patricia Edsjรถ & Pernilla Carlstrรถm

S

tenssons

Paris

Tack till Våra vänner, familjer och drömmar.

Alla som trott på oss.

Med all vår kärlek.

Man kan köpa en tågbiljett till en annan stadsdel, packa resväskan och aldrig mer blicka bakåt. Man kan sitta på någon uteservering, säga bonjour med svensk brytning, rött läppstift och ett glas vitt vin i handen på en tisdag. Le åt vackra män med hängselbyxor och smilgropar som går fram till dig och frågar ”Venez-vous ici souvent?” (Kommer du hit ofta?)

Man kan kalla sig själv för något annat, göra om historien av det förflutna och skapa en bättre utan att sudda ut en del av sig själv. Man kan lägga det förflutna i en väska på vinden och börja om på riktigt utan krav och människor man känner i sin omgivning. Man kan göra det för att man behöver, för att det är viktigt eller bara för att det pirrar i magen av tanken.

Man kan flytta till Paris, skaffa nya vänner att ha picknick i en park med och känna att nu, nu är livet komplett. Nu är jag lycklig.

Pirret i magen försvinner inte med åren

Han sitter i soffan och jag står framför badrumsspegeln, med en lätt darrande hand runt kajalpennan i hopp om att inte se alltför nervös ut inför honom.

Hans leende, hans beniga axlar och mörkblå ögon gör mig galen. Varenda blick gör att jag drunknar i ett hav av förälskelse, som om att han ser rätt igenom mig och läser av insidan bestående av misstag men även fantastiska minnen.

Vi har dejtat i tre år nu han och jag, och det pirrar fortfarande i magen varenda gång han rör mig, kallar mig baby eller skickar ett sms. Vi ska snart åka till flygplatsen och jag har packat alldeles för många klänningar och skor, som vanligt. Han skrattar alltid sådär fånigt åt mig. En weekend till Rom där vi ska äta spagetti i solnedgången och hångla bredvid med fontana di trevi. Slänga mynt över vänster axel och önska oss att alla våra drömmar i livet slår in.

Vi har precis checkat in vårt bagage och går mot passkontrollen, och jag känner hur pirret i magen växer, bildar tusentals bubblor inuti magen och jag brister ut i gapskratt. Över livet, förväntan av Rom och alla solnedgångar. Av att vara lycklig och på väg någon annanstans med personen som betyder mest i just det här ögonblicket.

Kontrollbehov till förbannelse Att ständigt behöva kontrollera allting är stressigt, jobbigt och skitstörande. Det skapar mer problem än glädje, men ändå är det så svårt att sluta. Jag har alltid varit en kontrollmänniska som planerar allt i detalj, aldrig har en ledig stund och gör listor för allting. Det har funkat ganska bra faktiskt, men så träffade jag min pojkvän. Plötsligt hade jag inte bara mitt liv att kontrollera, utan även hans.

När har han träningar, vad ska vi äta, vart ska vi vara, vem ska ha bilen, vad, när, hur och varför. I snart ett helt liv har jag hållt på såhär, till min förbannelse.

Inför student skapades det listor redan tidigt i januari för att få med allt och att veta hur oklart livet ser ut i framtiden gör mig så nervös så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ibland får man frågan om man hade fått en bok med hela sitt liv i om man hade läst den, de flesta svarar nej. Jag hade nog velat svara nej, men sedan krupit upp när alla lagt sig och kollat igenom några sidor för att vara på den säkra sidan att allt faktiskt går enligt planen, allt för att ha kontroll. Allt för att kunna slappna av och känna att det löser sig. För att slippa gå på helspänn med axlarna uppe vid öronen av nervositet för framtiden.

Jag måste lära mig att släppa på tyglarna för mitt liv, inte kontrollera precis allt, det har jag lärt mig. Vi måste anpassa oss efter varandra eftersom vi bor ihop, men jag behöver inte skriva upp i min kalender vilka tider han ska träna, jag måste våga släppa kontrollen och lita på att det blir bra ändå. Lita på att allting löser sig, att framtiden trots allt blir klar, den behöver inte bli som jag har tänkt det. Den kan bli bra på andra sätt.

Så nu, från och med idag, kopplar jag loss och släpper fri som Görel hade sagt.

Jag kopplar mig själv fri från vad, när, hur och varför. Kopplar mig fri från allt som har med planering och schema över hur livet ska se ut. Listorna kommer alltid hänga kvar, men det är inte bara en nackdel. Jag har faktiskt stenkoll på Ica.

7 saker jag vill göra i framtiden - - - - - - -

Skaffa en mops, eller en liten tax. Kanske båda.

Bo i Tokyo en liten stund.

Resa till Maldiverna.

Gifta mig och leva lycklig i alla mina dagar. Åka högst upp i Eiffeltornet.

Boka en biljett utomlands på kvällen och åka morgonen därpå.

Skriva en bok.

En hemlig längtan Jag har en hemlig längtan som växer inom mig. En längtan som för många ungdomar är otroligt långt borta. Många i min ålder längtar efter att få resa och upptäcka världen medan andra ser fram emot att börja högskolan och flytta till en annan stad. Jag är för hemmakär för att flytta och för bekväm för att åka ut och resa. Nej, min hemliga längtan är större och coolare än så tycker jag, min dröm är att bli ung mamma, sisådär 22 år kanske och det får de flesta personer att haja till, precis som att det vore den konstigaste längtan man kan ha. ”Ska du inte leva lite innan?” är den vanligaste frågan jag får när jag berättar och jag brukar svara lite med glimten i ögat att leva är precis det jag vill göra. Jag vill leva, men jag vill göra det som mamma. Kunna leka och vara ung med sitt barn så länge som det är möjligt tycker jag är en fantastisk gåva. Att ge mitt/mina barn en farmor och farfar/mormor och morfar som är unga och pigga. Att ge de en mamma och pappa som inte får ryggskott av allt utan som faktiskt kan leka och ha roligt så länge som möjligt. Att ge mina barn den bästa uppväxten man kan få, det är min längtan.

Med en mamma och pappa som älskar varandra, och som älskar dem. Oavsett ålder.

Jag tycker det är tråkigt att behöva mötas av en negativ ton varje gång någon får höra, det är därför min längtan förblir hemlig. För jag orkar inte ta en diskussion.

Jag har alltid velat det och jag kommer bli precis lika bra mamma som hon som väntar tills hon är trettio. Min enda önskan är att alla ska få längta och planera sin framtid hur de vill utan att ifrågasättas. Man kan följa sin egen plan, så länge som man blir lycklig och gör något som man själv vill. Det är huvudsaken. Lev ut dina drömmar och inte dina vänners. Drömmer du om att bara ligga på soffan i ett år så gör det, skit i vad folk tycker. Drömmer du om att åka till New york och bli designer, vafan bara åk, lev och njut. Passa på. Livet är för kort för att anpassa sig efter någon annan. Det är ditt liv, och där är det du som är huvudrollen.

Du ska göra det som är viktigt för dig själv

246 länder

En elak känsla

Jag vill klappa delfiner och krama pandor. Klättra i berg och hoppa bungyjump. Känna hur kroppen faller tyngdlöst ner mot marken och rädslan av att kanske inte bli fångad av repen längs ankeln. ”Tog dem rätt vikt?

Tänk om det går av på mitten?” Jag vill känna att jag lever och gå över gränsen man annars inte skulle våga, sittandes i soffan en fredagskväll. Jag vill ha fötterna på nya världsdelar och känna hjärtat i halsgropen av lycka.

Den där tomheten. Tomheten som fyller kroppen när man inte orkar någonting.

Min hunger försvinner och så gör min ork. Vill bara ligga i soffan hela veckan. Ge mig sommar. Ge mig studenten. Låt mig bli klar och släppa stressen. Låt mig andas ut. Kroppen orkar inte kämpa mer. Den är trött och vill vila ut. Den vill kramas med pojkvännen och få ligga i soffan hela dagen. Men så måste man kämpa upp och göra alla måsten, som skola, jobb och mat osv. Skulle behöva en paus, åka iväg, andas ut och bli glad igen. Nu är allting bara deppigt och tårarna trycker allt för ofta.

Jag vill känna adrenalinet som fyller varenda liten cell inuti kroppen varje gång flygplanet svävar bland moln och vetskapen om att man är på väg till en ny destination där nya kartor ska ritas på. Kolla på alla bilder som skapas innanför huvudet och som ingen annan kan förstå förutom dem man delat ögonblicken med. Ha flera hundra kapitel fulla av minnen och fantastiska stunder.

Sangria på stranden en måndags eftermiddag, hoppa fallskärm över Australiens korallrev och aldrig gå och lägga sig. Jag längtar till att få vakna upp ovetandes och full av förväntan över hur nästa dag kommer se ut. Jag längtar till att få se nya kontinenter och landskap, säga bonjour ena dagen och jambo den andra. Jag vill resa jorden runt, 246 länder, känna mig fri som en fågel och bli ett med naturen. Jag ska resa jorden runt.

När man gått i skolan i tretton år av ens liv så känner man sig tillslut trött, slut och färdig. Man orkar inte ge mer. Jag har gett allt jag kan och gjort mitt bästa i tretton år och nu ser jag mållinjen och jag är på gränsen på att snubbla på målsnöret. Det finns ingen ork kvar. Benen klarar knappt de sista meterna innan det är klart. Jag får stötta upp mig på vänner och familj. Stötta upp mig av deras kärlek för att våga stödja på de skakiga benen. Tretton år av höga krav på mig själv för att få höga betyg, besvikelser och återtåg. Tretton år av häng med vänner och glädje. Tretton år av fantastiska lärare är så nära att ta slut och trots att mycket bra även förvinner finns det inget som får mig att längta så mycket som att ta studenten och kunna andas ut och känna att det är över. Jag klarade det.

Jag saknar den här glädjen av att hinna allting man vill. Hinna vara glad och plugga på samma dag. Den där glädjen som fanns i mina studier innan Björklund bestämde sig för att man aldrig skulle få vara sjuk, höjda krav och att låta oss vara provkaniner. Innan dess, den tiden saknar jag. Jag tror det är därför mina ben knappt bär mig in i mål. Jag har kämpat för hårt, jag startade loppet i alldeles för högt tempo.

Men snart ska jag få andas, och oj vad jag ska andas. Flera dagar ska jag sitta och bara andas. Sen ska jag börja se tillbaka drömmande och säga att skolan faktiskt var rolig, så som alla gör. Men först ska jag ta mig i mål och andas. Det är jag värd.

Sådär mysigt rosenrött

Det finns inte mycket saker jag stör mig på, jag är nog överlag en person som inte bryr sig så mycket om andras brister men en sak stör jag mig så fruktansvärt mycket på, människor som låtsas att de aldrig möter motgångar. Personer som bara är sådär mysigt glada hela tiden och som alltid har mysiga tända ljus och en mysig filt med en fräsch fruktsallad och ett härligt förhållande som alltid är sådär rosenrött och man sitter där med sina ljus och sin lilla tekopp och fruktsallad medan man får massage av sin pojkvän, som ju älskar att massera dina fötter och din rygg och ge dig massa små söta presenter och skriva solskenskort och kärleksbrev.

Då kan jag berätta följande: LIVET ÄR INTE ROSENRÖTT OCH MYSIPYSIGT. Det finns motgångar, för varenda människa finns det motgångar. Vissa har mer och vissa har mindre, men livet är inte sådär mysigt och gulligt hela tiden, och det är inte ett förhållande heller givetvis?

Att försöka framställa en relation som det får människor att bli besvikna när de väl inleder ett förhållande med en kille som inte älskar att massera deras fötter varenda kväll och ge dem frukost på sängen med en liten söt hjärtformad brödbit som han kastat ihop innan jobbet klockan åtta på en måndag.

Visst, livet kan vara sådär rosenrött ibland, och ja ibland får man frukost på sängen och massage på fötterna. Men oftast är ett förhållande vardagligt och helt enkelt, inte så överdrivet. Kärlek är väl när man kan sitta där en måndagskväll med sina makaroner och köttbullar med några nya mensfinnar i ansiktet och ändå älska varandra mer än allt annat. Kärlek är väl att behöva åka och handla och dammsuga lägenheten. Kärlek är att tjafsa och sedan bli sams.

Kärlek för mig är att vilja vara med någon av hela sitt hjärta, varje dag, oavsett om det innebär makaroner eller massage. Att älska någon i nöd och lust helt enkelt. Det tycker jag är vackrare än den där fejkade vardagen där allt är mysipysigt och rosenrött. Med det livet konstant hade jag spytt av tristess.

En dag att minnas

Studenten. Klockan ringer 05.30 och jag slår direkt upp ögonen. Stiger upp och tar på mig, sminkar mig och speglar mig. Mössan trär jag på över mitt lätt vågiga hår och står där en stund och bara tittar på mig själv. Jag ser ut som en sjökapten, en stolt sådan. 07:04 går bussen. Jag möts av massa människor. Alla kollar glädjande på mig, som att de förstår. Men jag tror ingen förstår lättnaden. Jag andas in stunden.

07:30 anländer vi till studentfrukosten, jag skrattar ikapp med mina vänner. Ett nytt andetag för att samla allt. Inte glömma något. En hel champagneflaska slinker ner innan vi går vidare till skolan. Vi skrattar åt någon som råkat få i sig lite för mycket och redan hulkar vid bron över till Kungsportsplatsen. Alkoholen sprätter i kroppen och det är den lyckligaste dagen i mitt liv.

10:00, är vi i skolan. Med lärare, elever, glädje och sorg. Allt finns här.

Vi går in på en toa och tar en hemlig shot. Andas in ögonblicket. Glöm det aldrig. Går ut igen och möts av mat, längtan och hejdå kramar.

11:59 och det sprätter i oss. ”Inte än”, ropar Anna men vi är som ett gäng kossor som väntar på grönbetet. Vi travar på plats och när klockan slår tolv öppnas grindarna. Vi springer, hoppar, skriker, visslar och dansar. Andas in. Njut. Träffar familj, skrattar, gråter och får saker runt halsen. På flaket, dansar och skrattar. Bra musik och en jävla känsla. Njuter och lagrar minnen.

16:00, hem och möta släkten. Alla ser hur lycklig jag är. Det lyser om mig medan jag minglar runt bland farmor och kusiner, sysslingar och vänner. Jag pimplar vin med min bästa vän och vi är glada. Tar in allt, i detalj. Andas in lukter och smaker. Minns. Utgång, trädgårn. Tröttheten förträngs. Lycka. Dans. Glädje.

Shotar hit och drinkar dit. En lukt av rök, svett och lycka finns i hela rummet.

Hemgång, ligger i våran säng och jag skrattar så det bubblar i kroppen.

Kysser min älskade. Skrattar igen. Andas. Känner. Stilla somnar jag från dagen som jag alltid kommer att minnas som den roligaste dagen någonsin.

Samlade krönikor om förväntan, framtid och livet. ”En riktig feel good bok. Måste läsas!” -DN