När lyktorna tänds by Mediegymnasiet by LBS

Ă&#x201E;R

RN T

En novellsamling av Nellie Hjertstrand & Elsa Tullberg

Ă&#x201E;

En novellsamling om n채r livet inte blir som man t채nkt sig.

et är såhär det börjar: Armar överallt. Ögon som träffas. Krökande ryggar. Fingertoppar som möts. Läppar som smeker. En blommig doft blandat med lukten av svett. Det finns inte mycket plats i pappas skåpbil, men med henne finns all plats i världen. Min skjorta passar henne perfekt när den hänger slappt över hennes axlar. Hon sitter med huvudet lutad ut i nattluften och cigarettrök som dansar i mörkret. Tänkande ögon drömmer sig iväg. Hjärtat slår fort även fast hennes hud inte längre nuddar min. Jag frågar henne vad hon tänker, vill veta allt. Hon svarar inte. Vänder sig bara om, kysser mig mjukt och ber mig istället att köra hem henne. Jag sväljer och tänker att hon har en pojkvän i alla fall. Någon som får hålla hennes hand ute bland andra. Innan henne var jag inte den jag är idag. Jag var bara en tyst kille med högljudda tankar som rökte för mycket och knappt vågade prata med andra. På det sättet är hon något mycket mer än bara en tjej jag är kär i. Hon är självförtroendet i främmande folkgrupper. Hon är det djupa andetaget innan sprången. Jag vågar mer, för jag vet att hon tror på mig. Hon ser på mig som om jag är något mer än en tyst kille med högljudda tankar, och det får mig ibland att tro att det kanske stämmer. När hon är borta är sängen kall och den gapar av tomhet. Tystnaden och ensamheten skräms. I drömmarna finns det inga hinder. I drömmarna finns inga klängiga pojkvänner eller löften. Drömmarna är hoppet om framtiden med henne. “Inga känslor inblandade” har hon viskat i mitt öra, men vi förstår ju båda att det inte är sant. Sammanflätade fingrar tyder på något större. Skolans slingerkorridorer ger oss få ögonblick tillsammans. Varje gång jag ser henne är hon med någon annan. Ofta med honom. Ler mot honom, rör vid honom. Men hennes ögon möter mina och får mig att tro på oss. När jag vänder mig om och ser hennes ryggtavla bli mindre sjunker modet, men på kvällarna är hon med mig igen. Telefonen vibrerar, skickar snabba stråk av hopp genom kroppen. Vi ringer aldrig varandra, skickar bara korta SMS. “Nu” och “Kom” skriver hon, och jag slänger ifrån mig vad jag än håller på med. Vill bara till henne så fort som möjligt. Vill hålla hennes hand föralltid. Aldrig släppa. Kedja fast. Gjuta cement.

“Har du någonsin varit i Las Vegas?” frågar hon tvärt en kväll, när jag sitter lutad mot sängkarmen med en cigarett i handen medan hon stirrar upp i taket. Jag skakar på huvudet. “Vet du att när de är färdiga med neonljusen så dumpar de dem bara på en stor kyrkogård mitt i öknen.” Hon är tyst ett ögonblick innan hon tillägger, “Visst låter det sorgligt?” “Vi kan tända dem igen” säger jag tankfullt och hon ler när hon tittar på mig. Men vi tänder dem inte igen den kvällen. Strax därpå klättrar hon ut genom mitt fönster, går hon hem till sig igen och lämnar mig ensam i sängen med skrynkliga lakan, cigarettrök och längtande tankar. Ingen i min familj förstår. De tror inte att jag är någon som kan älska på det här sättet, att jag är instängd i min egna värld. Men det händer så mycket mer på sovrummet ovanför trappan än de förstår. De lyssnar inte på min tystnad, kan aldrig se vad jag ser. Vi sitter runt middagsbordet, pratar trevligt, frågar om maten var god och om morgondagens planer. Jag pratar i tystnad, låter tankarna sväva iväg, drömmer mig bort. Jag undrar vad hon gör just nu. Kanske är hon ensam? Kanske SMS:ar hon mig precis just nu? Kanske är hon med honom? Tanken gör ont. Smärtar i bröstet. Jag går upp till mitt rum, öppnar fönstret och tänder en cigarett. Jag låter lungorna fyllas med blandningen av natthimmel och rök. Det gör fortfarande ont av att veta att hon kanske, kanske är med honom. Jag tittar upp mot himlen. Blinkande ljus far förbi högt, högt uppe. Flygplan som svävar genom det svarta fyllda med människor som ger sig ut och upplever världen tillsammans. Det är med henne jag vill uppleva världen. Det finns inget annat alternativ. Jag tänker tillbaka på de förbjudna blickarna hon kastar mot mig i skolkorridorerna, med hans arm slappt hängandes över hennes axlar. Varför skulle hon titta och le mot mig sådär om allt bara handlar om en fysisk attraktion? Det finns ingen logik. Jag tittar på mobilen som ligger på sängen. Skärmen är släckt. Tvekandes sträcker jag mig efter den och trevar med fingrarna över bokstäverna som formar ord jag aldrig någonsin vågat säga förut. En enda lång kärleksförklaring blir det. Jag läser igenom den en gång men äcklas över hur smörigt det låter. Suddar ut alla de sköra orden. Jag börjar om igen och skriver kort “Du vill ha mig mer än honom.”. Jag skickar iväg det innan jag hinner ångra mig. Tar ett till bloss av cigaretten, funderar över om det kanske var dumt av mig att skicka det där smset,

men något måste hända nu. Jag har hållit det inom mig för länge och jag kan inte leva i en skuggvärld. Jag vill inte vara hans skuggbild. Minuterna går och jag undrar över varför hon inte svarar. Kanske är hon rädd för att uttrycka sina känslor för mig? kanske vill hon inte förstöra det vi har? Det löser sig intalar jag mig. Allt kommer att bli bra, och hon kommer säga att hon känner likadant, och han kommer försvinna föralltid, och jag behöver inte gömma mig mer, och allting kommer att bli bra. Allting att kommer bli bra. Jag lägger mig ner på sängen till slut, sveper täcket runt mig och somnar med mobilen i handen. En vecka senare har hon fortfarande inte svarat. Jag försöker att inte tänka alltför mycket på det. Hon kanske har svårt för att svara, eller så försöker hon göra slut med honom. Allt jag gör medan jag väntar är att andas så normalt som möjligt och röka alltför många cigaretter igen. Ändlösa nätter med strömmande tankar och cigarettrök genom de svajande gardinerna. Blickarna i korridorerna blir färre och färre och världen blir allt gråare. Jag slutar äta, slutar sova. Oron vibrerar i magen som en kollibri, desperat efter luft och frihet. Jag slutar att gå till skolan. Orkar inte mötas av ignorerande blickar. Går runt i stan. Går tills stegen blir tunga. Men en dag blir det nog. En dag orkar jag inte mer. Jag fylls med en vrede som väller upp, djupt inifrån. Jag är så arg på honom och så arg på henne. Men framför allt är jag så fruktansvärt arg på mig själv. Jag spenderar dagen hemma. Vankar av och an i vardagsrummet. Finner inget sätt att bli av med det arga. Jag öppnar en whiskey-flaska gömd under diskbänken och tar en stor klunk. Det bränner i halsen. Spriten och vreden brottas långt ner i kroppen och bedövar. Lugnet sprider sig ut till fingertopparna och plötsligt slutar jag bry mig. Jag rycker till mig mobilen och skriver ett nytt sms. Den här gången finns det inget filter. Nu kommer orden nästan av sig själva. “Du tror du är så jävla bra. Du tror du är så intressant och åtråvärd, med din tungpiercing och dina tajta jeans. Du är precis som alla andra, och jag hade kunnat vara med vem som helst.” Argt och hårt trycker jag iväg smset. Känner mig rätt nöjd. Känner mig fri för första gången på länge, även om jag vet att det inte är sant det jag skrev. Klart att hon är viktig. Jag lägger mig på sängen och tänker ta en cigarett, men sömnen hinner före. Nästa morgon bultar huvudet och jag kommer först inte ihåg vad jag gjorde dagen innan. Letar efter telefonen för att ta reda på vad klockan är. Just när jag

registrerar tiden vibrerar telefonen lätt i handen. Den bekanta rörelsen fyller mig med oro, men också hopp. Jag håller andan medan jag öppnar meddelandet. Texten träffar mig som knivhugg. “Dra åt helvete. Du betyder så jävla lite.” Ett slag i magen. En isbit nerför ryggraden. Ord som sårar mer än någonsin förut. Hon silas iväg som sand mellan fingertopparna. Nu dör jag, tänker jag, nu är det slut. Jag trodde verkligen att hon ville ha mig, att jag var speciell. Jag hade så jävla fel. Idiotiskt. Fullständigt idiotiskt. Hon har en pojkvän i alla fall.

II. Ett ljus som aldrig slocknar

är jag var liten brukade mina föräldrar lyssna mycket på Bruce Springsteen, U2, The Cardigans och Kent. Men framförallt lyssnade de mycket på The Smiths. Eller kanske var det bara en under en fas i mina yngre år som de gillade The Smiths, för efter ett tag så slutades dessa skivor spelas. För mig var det aldrig någon fas. Skivorna stoppades undan, men jag var så rädd för att de skulle slängas så jag gömde dem under min säng. I en liten skokartong låg de. Varför jag gömde dem vet jag inte. Jag ville nog bara ha dem för mig själv. Nuförtiden vågar jag dock ha dem framme igen, och i detta ögonblick spelas Queen Is Dead-albumet i min gamla dammiga skivspelare. Den bekanta elgitarren och nasala rösten strömmar genom mitt barndomsrum och jag känner mig som fem år igen. Mamma och pappa brukade dansa och jag satt på golvet framför dem och applåderade. Vi skrattade allihop. Mamma och pappa och jag. Mamma var gravid med Rasmus under den tiden. Min lillebror. Vi trodde alla tre att han skulle bli påverkad av så mycket dansande och skratt som mamma utsattes för under den tiden. Mammas favoritlåt var “This Charming Man”. Högt sjung hon när den låten sattes på, och pappa tog tag i hennes hand och snurrade runt henne i ett virrvarr av eufori. Gråa stråk i håret och kråkfötter vid ögonen har mamma nu, men hon är fortfarande vacker. Lillebror blev mer inåtvänd än utåtriktad, trots all dansglädje. Trots våra olikheter är alla dödligt älskade av varandra i min familj. Argt och högt kan vi bråka ibland, men vi kompenserar det med högjludda skrattattacker här och där. Och när vi gråter så gråter vi tillsammans. Oftast. När jag nu sitter på min säng i mitt gamla barndomsrum blir jag nostalgisk. Resväskan gapar av tomhet och listan med alla saker som ska packas ligger slarvigt slängd på golvet. Mamma och pappa är på affärsresa och Rasmus ligger och läser på sitt rum. Dörren är stängd som vanligt. På nedervåningen ringer det på ytterdörren och jag går för att öppna. Bekanta hasselnötsbruna ögon möter mig när dörren går upp och jag ler. Stort ler jag. Finaste Estelle. Istället för att dra henne till mig drar jag igen dörren retsamt och hon skrattar på andra sidan. “Då åker jag väl hem igen då!” “Gör du det. Här vill ingen ha dig”, skrattar jag. Men sen öppnar jag och sträcker mig efter henne, för jag vet att hon är en osäker person. Hennes taniga kropp formas efter min och jag känner än en gång lättnaden över att inte behöva böja

mig ner för att kyssa henne. Det mörkbruna håret faller över min axel och fräknarna formar konstellationer på hennes näsa. Jag känner hur hon ler mot min kind. “Hej”, viskar hon och jag kysser henne på halsen som svar. “Har du rökt igen?” frågar jag lite besviket och känner lukten av hennes hår. Hon svarar inte. Kysser mig bara igen och jag orkar inte kämpa emot. Vi går upp till mitt rum och hon skrattar åt min tomma resväska. Tycker att det är för tidigt för att packa och hon retar mig för min struktur. Egentligen handlar det inte om struktur. Är alldeles för exalterad inför framtiden och orkar inte vänta så många veckor innan avfärden. Jag antar att jag bara vill känna att det här verkligen kommer hända, att det inte bara är naiva planer. Men det säger jag inte. Det är förstås annorlunda för henne, eftersom hon fortfarande går i gymnasiet. Studentens milstolpe står i vägen för London-stolpen. Så därför knuffar jag bara ner henne på sängen som svar och går sedan och knackar på på Rasmus dörr. Ingen svarar, men jag vet att han är där. Jag öppnar dörren något. Han sitter i fönsterkarmen och röker en cigarett. “Måste alla röka så jävla mycket? Så fruktansvärt idiotiskt”, säger jag och kastar ett gosedjur på honom. Han rör sig inte ur fläcken. Tar bara ett till bloss och tittar åt motsatt håll. Jag hade lika gärna kunnat vara osynlig. Men gör ändå ett nytt försök till kontakt. “Jag och Estelle tänkte åka och köpa mat. Vad vill du ha?” frågar jag istället. “Jag är inte hungrig.” säger han svagt och kastar ut det sista av cigaretten ur fönstret. Jag tvekar ett ögonblick. Vet inte om jag borde säga något eller om han bara vill vara själv. “Var det nåt mer? Annars kan du gå”, säger han när han märker att jag tvekar vid dörren. Jag backar ett steg och stänger försiktigt dörren bakom mig innan jag går tillbaka till mitt rum. Estelle ligger på mage med bena i kors upp mot taket och läser i en resetidning. Jag kan inte förstå att om bara några korta månader så sitter vi på ett plan tillsammans, på väg till vår alldeles egna lägenhet i London. Det får mig att le. Jag tar ut The Smiths-skivan ur skivspelaren och lägger tillbaka den i skivomslaget. Jag böjer mig ner och kysser Estelle på hjässan. “Handla mat?” frågar jag och hon nickar som svar. Vi går tillbaka ner till hallen och tar på oss våra jackor. Jag fiskar upp bilnycklarna och ger dem till henne. Vårkvällen är sådär kylig som alla kvällar är innan sommaren kommer, som om månen vill tävla mot solen. Vår andetag blir nästan som rök i den kalla luften.

Hon tar min hand och vi går mot hennes gråa Toyota som står parkerad på gatan. Solen reflekteras i den smutsiga lacken. Jag stoppar i The Smiths-skivan i det lilla facket medan motorn brummar igång. Hon sträcker sig efter mig när hon växlat upp. Hon tycker om att hålla min hand när hon kör. Säger att hjälper henne att bevara lugnet i trafiken. “Är det mycket Smiths idag, eller?” frågar hon sedan. Just då är det “Frankly, Mr. Shankly” som spelas. Jag tror inte Estelle tycker om den, det ser ut som om hon motstår att rynka på näsan. Av någon anledning tycker jag det är underhållande snarare än förolämpande. “Bara kör”, skrattar jag. Vi åker en stund under tystnad med musiken som strömmar ut ur högtalarna på svag volym. Låten avslutas relativt snabbt och “I Know It’s Over” tar över. Den godkänner hon. Den lugna musiken blir solnedgångens soundtrack. “Jag tror det är något med Rasmus”, säger jag efter en stund. “Vad tänker du?” Hennes blick är på vägen, men det är tydligt att hon lyssnar. Att hon vill hjälpa. Så jag förklarar. “Han stannar mest i sitt rum. Han pratar nästan bara när han blir tilltalad. Han

röker mer än vanligt.” Hon stryker mig över handflatan. “Brukar han inte vara rätt tyst och tillbakadragen då?” “Men han verkar så tom. Man ser det om man tittar i hans ögon.” Vi kör in på Ica Maxis parkering och ställer bilen så nära ingången som möjligt. “Synd att jag inte har tandställning längre”, säger jag, “då hade vi kunnat ta handikappsparkeringen.” Hon fnissar och drar handen genom mitt hår en gång medan vi går mot ingången. Affären är rätt tom. Det är sent och de flesta har nog redan handlat vid det här laget. Estelle fyller korgen med choklad och jag lägger i apelsiner. Hon älskar apelsiner. Vi går armkrok genom korridorerna fyllda med mat från alla möjliga sorters länder. Nudlar och kyckling kommer vi överens om och Estelle drar med mig bort till bokhyllan. De blonda lockarna faller över ansiktet när hon böjer sig ner för att läsa på titlarna. Fingret vandrar långsamt över hyllplattorna och en rynka leker mellan hennes ögonbryn. Hon kan stå och titta i en bokhandel i timmar. Lite som jag älskar musik älskar hon böcker. Hon sjunker in i en värld av svartvita sidor när hon öppnar en bok. Det är fint tycker jag. Fönstrena speglas i tomhet när vi parkerar bilen framför huset. Det är numera en vanlig syn när varken mamma eller pappa är hemma och ger hemmet liv. Rasmus verkar trivas mer i mörker nuförtiden. Jag och Estelle får trippa runt i huset och treva oss fram till lampknapparna. Sedan steker vi kycklingen och kokar upp nudlarna. Hon berättar om någon skoluppgift medan vi äter. Om krångliga betygskriterier. Om skolhetsen innan slutet. Frågar lite om jobbet. Rör vid min hand när hon ler mot mig. Efter maten hämtar jag ett par ljus ur överskåpet i köket och följer med Estelle upp till rummet. Hon tänder dem försiktigt med en tändare och placerar ut dem som landningsbanor på mitt sovrumsgolv. Vi somnar sedan tätt intill varandra med hennes andetag som vågor mot min halsgrop, trots landningsbanan på golvet och allt som kallas för brandrisk. Jag vaknar igen när klockradion på mitt nattduksbord visar 02.44. Jag ligger där en stund och försöker somna om, men ögonen är klarvakna. Jag undrar om Rasmus kommit hem, och blir lite orolig eftersom jag inte hört honom smyga upp för trappan. Jag brukar alltid vakna när han kommer hem. Men inte den här gången. Tänk om han inte kommit hem? Var är han nu i så fall?

Jag lyfter försiktigt av Estelles huvud från min axel och lägger det på kudden. Sedan trevar jag efter mobilen på nattduksbordet och smyger ut ur sovrummet. Jag tittar in i Rasmus rum, men det är tomt. Fönstret står fortfarande öppet och gardiner svajar i vinden. Oron börjar eka i kroppen och jag får bråttom att slå hans nummer. Tonerna går fram och jag biter mig i läppen medan jag väntar på ett svar. Vill bara veta att allt är okej. Men ingen svarar. “Abonnenten är inte tillgänglig”, säger tanten på andra sidan linjen. Någonting är fel. Fel. Fel. Fel. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag går tillbaka in på mitt rum och sätter mig ner på sängen bredvid Estelle och försöker tänka ut vad jag ska göra. Känner hennes hand på min rygg medan hon sömnigt frågar vad det är. “Rasmus har inte kommit hem”, säger jag fundersamt. Estelle sätter sig upp och drar handen över ögonen. “Det är säkert ingen fara. Han är ju ändå arton år”, säger hon lugnande. Men det lugna får ingen effekt på mig. Någonting är fel och jag känner det på mig. Jag slår numret till Rasmus igen, desperat efter något svar. Jag får inget, bara tomma toner och samma telefontantsröst i slutet. Jag ställer mig upp igen och låter Estelles hand falla ner bakom mig. Jag går ner till köket och hör hennes fotsteg efter mig. Tar ett glas vatten och försöker intala mig att hon har rätt. Allt är bra. Allt är bra. Men sedan ringer telefonen. Jag svarar så snabbt att Estelle hoppar till. Hör en vinande blåst på andra sidan linjen. “Hallå?” frågar jag igen. Handen som håller i telefonen är stel. Frusen i rörelse. Fortfarande ingen som säger något på andra linjen, men jag vet att det är Rasmus. En snyftning hörs och jag får kalla kårar längs ryggraden. “Vad har hänt Rasmus? Är du skadad?” gråten sitter i halsen, smittar av sig på mig. Estelle ser förskräckt på mig, förstår att något är fel nu. Jag hör en bil köra förbi på andra sidan linjen och förstår att han måste vara ute någonstans. Ensam. Förtvivlad. “Varför”, säger en ynklig och sprucken röst på andra sidan linjen. Jag får känslan av att han frågat det så många gånger att ordet inte längre är en fråga. “Var är du? Jag kommer och hämtar dig”, lovar jag och börjar direkt att leta efter bilnycklarna. Estelle räcker mig hennes som ligger på byrån. Oroliga ögon följer varje rörelse och jag går förbi henne mot ytterdörren. Hennes kroppshållning är ynklig men hon följer ändå med mig ut till bilen och har inga invändningar när det är jag som sätter mig bakom ratten. “Jag är så trött på allt, jag orkar inte mer”, säger den brutna rösten i mitt öra

undertiden. “Säg bara var du är så kommer jag! Sitter i bilen nu.” “Bron. Jag är på bron”, hans röst låter ännu svagare nu och jag börjar gråta när jag förstår vad han håller på med. “Vilken bro?”, snyftar jag och startar bilen. Jag kör fort runt kvarteret. “Älvsborgsbron.” Vi lägger på och jag ser på Estelle mellan tårarna. “Sätt på dig säkerhetsbältet”, säger jag hetsigt och hon gör som jag säger. “Det kommer bli bra”, säger hon mjukt men rör mig inte, vågar kanske inte. Jag undrar om hon själv tror att det kommer bli bra. The Smiths har börjat spela igen, men jag är för stressad för att stänga av. Låter istället musiken spelas på låg volym och kör in mot stan fortare än jag någonsin gjort förut. Estelle håller sig fast i bildörren i svängarna. Hon ser sammanbiten ut och mina ögon är vilda av oro. När vi anländer till bron slår det mig att vi inte vet vilken sida han står på. Jag kör för fort för att uppfatta rörelser bredvid filen, men när vi närmar oss brons högsta punkt ser jag något svart fladdra i vinden. Rasmus jacka.

“Stopp!” skriker Estelle och jag tvärstannar. Bilar runtomkring tutar och däcken skriker mot asfalten. Jag kastar upp bildörren och blir nästan överkörd av en vit Volvo, som i sista sekund lyckas kränga undan. Estelle dyker ner med ansiktet i knäna och håller händerna över huvudet. Det luktar bränt gummi. Jag stannar knappt för att reflektera över min nästan-död-upplevelse och springer för att hoppa över kanten till gångbanan. Rasmus sitter med ryggen mot relingen. Han ser chockad ut. Jag drar honom till mig och han börjar gråta mot min axel. Jag gråter jag också. Så arg och ledsen är jag. “Nu åker vi hem”. Jag vill låta bestämd, men min röst är alldeles för svag. Låter honom gå före mot bilen, för att se till att han följer med. Öppnar bildörren åt honom. Jag tvingas spänna fast honom själv, som ett litet barn är han. Jag sätter mig vid ratten igen. Kastar en blick mot Estelle innan jag slår om tändningen. Hon sitter tyst och stirrar ut genom fönstret. Det finns så mycket frågetecken som svävar runt under taket på bilen, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag börjar köra, och håller till hastighetsgränsen den här gången. Jag slänger regelbundna blickar i backspegeln, som att försäkra mig om att han sitter kvar, att han inte flytt ut genom dörren eller något. Till slut kan jag inte vara tyst längre. “Vad gjorde du?” Rasmus svarar inte. Tittar bara ut på gatulamporna som far förbi som små vita streck. “En bro. Vad fan tänkte du med?” min röst är inte skör längre. Den är hård. Rasmus svarar fortfarande inte och jag blir arg. “Men svara då för i helvete!”, ryter jag och trycker foten hårdare mot pedalen. “Men varför bryr du dig?” skriker Rasmus till slut tillbaka. “För att du ringde mig klockan tre på natten och står på en jävla bro!” Estelle lägger en hand på min arm och säger, tyst men bestämt, “Snälla, lugna ner er. Vi kan ta det här hemma.” Vi tystnar. Efter några hundra meter utan ord skruvar hon upp volymen. Smiths-skivan är nästan slut. En av favoritlåtarna spelas och jag andas djupt för att försöka lugna ner den upprörda hjärtrytmen. Rasmus gråter tyst i baksätet. Andetagen hjälper och jag känner mig lugn igen. Jag sträcker mig efter Estelles hand och vet att allt är bra nu. Vi är trygga och jag har kontroll. Vi kommer komma hem och allt kommer ordna sig. Jag hinner uppfatta de sista orden i låten, there is a light that never goes out, innan två oväntade och starka ljus dyker upp från vänstersidan av bilen.

III. Den vita hatten

ag var aldrig en ledsen person. Jag brukade vara tyst, men inte ledsen. För det mesta var jag glad. Lite vilsen men inte ledsen, aldrig ledsen. Nu gråter jag varje dag. Jag undrar hur mycket man kan gråta innan man dör av vätskebrist. Hur många tårar kan det finnas kvar? Öronen värker när folk pratar med mig. Orden skickar nålar genom tinningarna. Därför är jag mest för mig själv, sluten som en puppa. Skolkar för första gången någonsin från skolan och vandrar runt. Vandrar runt med saknaden och ensamheten. Vandrar från park till park, över kullerstensgator och förbi små hörnaffärer som inte hunnit öppna än. Försöker att inte gråta, försöker att tänka, men tänker alltid för mycket. Jobbigast är det när jag går förbi par som håller händer och talar med varandra genom blickar. Någonting sticker långt inne och jag viker undan med blicken. Avundsjuk blir jag också, så jävla avundsjuk. Tänker på porslinspojken med det lockiga håret som såg mig när ingen annan gjorde det, på en fest någonstans hos någon jag inte kände. Ensam stod jag, i ett hörn bakom en högtalare, och plötsligt var han bara där. Omsluten av alla andra, som en glödlampa i gruppen på dansgolvet. Han smälte in så bra där, men han var ändå så annorlunda. Och han såg mig, gick fram till mig. Sa ingenting, bara satt där. Log lite mot mig, som om han visste något om mig. Och jag rodnade, tittade ner i marken och undrade om jag kanske hade något mellan tänderna. Vi satt så ett tag, i tystnaden. I vanliga fall hade jag tyckt att det var obekvämt, men han lyckades på något sätt fylla tystnaden utan att öppna munnen. Han hade följt mig hem efter det, och min värld hade förändrats. Fått färg. På vägen hade han nynnat på någon låt som jag inte kände igen, och av någon anledning ville jag veta vilken det var. I stunden kändes det som det viktigaste på Jorden. Och när han sedan gick därifrån insåg jag att jag kunde få honom när han än ville. De satte in som feber, känslorna. Och när vi äntligen blev ett par fyllde han mitt klappande hjärta med komplimanger, och han ville alltid visa hur speciell jag var. När min sköra sida syntes, och jag bad om ursäkt för att jag grät sa han alltid att jag inte behövde skämmas. ”Be aldrig om ursäkt igen”, och jag dog lite inombords för det kändes så fulländande. Men sedan får jag påminna mig själv om att inte tänka tillbaka på allt det där, att tänka på det gör för ont. Att veta att allt är borta förlamar, och minnena känns som naglar mot glas. Som ett obehagligt uppvaknande, och bilder från

katastrofen kryper ikapp. Vakna upp på sjukhuset med gråtande föräldrar gjorde ont, men det värsta var att vakna och inse att han inte är där. Skulle han varit okej skulle han suttit bredvid min säng och dragit handen över min kind och gett mig ett snett leende. Men nu satt han inte där, och det borrade hål rakt igenom mig. Ett stort tomt hål. Luften blev tung att andas och mina försvarsmekanismer sattes inte igång. Jag förstod direkt vad som hade hänt, att han var borta, och jag hann inte förbereda mig på något. Det är april, och jag sitter rastlös på en parkbänk i någon park jag inte kan namnet på. Känner mig tom när jag inser att jag kommer behöva ta studenten utan honom. Porslinspojken kommer inte hålla min hand genom folkmassorna, och planerna om London är som bortblåsta. Tårarna trillar nerför kinderna och jag är van vid det här laget. Jag försöker inte ens gömma mig längre. Jag känner tyngden från någon som sätter sig bredvid mig på parkbänken och hoppas att slippa höra “Nämen lilla vän, hur är det fatt?”, som så många gånger förut. Jag orkar verkligen inte förklara. Men människan bredvid mig säger ingenting, och när jag sneglar ser jag att det är Rasmus. Jag reser mig från parkbänken och går därifrån utan att säga något, och jag känner hans blick i ryggen. Hade det inte varit för honom hade porslinspojken levt vid det här laget och det gör mig så jävla förbannad. Jag hör Rasmus ropa efter mig, men jag fortsätter bara att gå. Sedan hör jag små dunsar bakom mig och känner en hand på min axel. Då tappar jag allt.

“Lämna mig ifred!” skriker jag och vänder mig mot honom, och trots att jag försöker hålla tårarna tillbaka forsar de ner. Jag vill inte gråta, vill bara vara arg. Rasmus gråter han också, och han ser så liten ut där han står, balanserad på en fot och båda händer hållandes i kryckor. “Det är ditt fel”, väser jag, men jag känner hur ilskan börjar släppa något. Jag är trots allt inte den enda som mist någon. “Förlåt”, viskar han svagt och ser rakt in i mina ögon. “Allt är så jävla fel.” Jag torkar irriterat bort tårarna med baksidan av handen, men säger inget. Vad säger man? Men han behövde inget svar. Plötsligt ändras det svaga till något mer beslutsamt. “Att ni satte er i bilen är mitt fel. Men det var inte jag som satt i en tio tons lastbil och inte såg mig för.” Han hoppar fram till en bänk vid sidan av gångbanan. Sätter sig ner med kryckorna framför sig och tittar på mig. Jag tar några steg mot honom, men slår mig inte ner bredvid. “Varför är du inte i skolan?” frågar han när jag stannat framför honom. “Varför är inte du i skolan?” frågar jag tillbaka. “Jag har hoppat av”, säger han lätt. Viftar bort det. “Varför?” “Det var och är för mycket skit, och jag låg ändå efter.” Han tar upp en cigarett och tänder den. Jag sätter mig, lite motvilligt, ner på bänken. Vi sitter tysta ett tag. Jag frestas av att be om en cigarett att röka, jag med, men motstår. Det hugger i kroppen när jag tänker på alla gånger jag rökt när Adam inte velat. “Du, åk till England”, säger Rasmus så plötsligt att jag rycker till. Jag skakar på huvudet. Aldrig att jag åker utan Adam. Aldrig. “Jo, Estelle, du måste åka”. Jag svarar inte. Tittar bara bort mot träden på andra sidan gången. “Adam hade velat att du åker.” Och det kanske är sant ändå. Rasmus blåser ut röken och slår lätt på cigaretten med ett finger så glöd och aska ramlar ner till marken. “Jag vill inte åka utan honom”, viskar jag och känner mig så väldigt trött plötsligt. All energi är som bortblåst. Alla känslor som sprängdes i kroppen för bara några minuter sedan verkar ha försvunnit. Jag känner ingenting. Men sedan går jag ändå tillbaka till skolan, och allt eftersom scenerna byts av står jag plötsligt där i vit klänning och seglarhatt. Det gör så fruktansvärt ont att inte se honom ute i publiken, men jag tar mig igenom dagen ändå. På något sätt

går det. Väskorna står packade en vecka därpå och jag stressar med att handla alla de där typiskt svenska sakerna som känns lite som ett måste när man flyttar utomlands. Planerna bedövar saknaden lite, men den finns ändå där. Påminner mig om att luften alltid kommer kännas lite tyngre att andas. Men vår plan om London måste genomlevas. På något sätt känns det som att genomförandet av våra planer för mig lite närmare honom, även om jag vet att han inte finns kvar. Snart finner jag mig själv i bilen med min mamma och pappa och mormor som ville åka och säga hejdå och så är vi på flygplatsen och kramas, och jag går ensam till hissarna och vill bara vända tillbaka och åka hem igen litegrann. Men jag biter ihop och håller hårt i biljetten som jag sedan lämnar fram. Oförsäkrad är biljetten, och ögonen tåras när jag minns hur jag envisades om att vi skulle försäkra våra biljetter, för tänk om något skulle gå fel? Tänk om vi skulle göra slut, eller om någon av oss ångrade sig? Porslinspojken var aldrig osäker när det gällde oss. När jag kliver på planet är flygplansstolen bredvid min tom. Stolen där Adam skulle sitta. Jag spänner fast säkerhetsbältet och lägger en hand på stolen bredvid. Tar några avgrundsdjupa andetag när planet backar ut. “Nu åker vi,” viskar jag, “nu åker vi.”